Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag angående mulnandet af rättsförhållandena emellan kommuner och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m.

1897-04-23 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:51, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag angående mulnandet af rättsförhållandena emellan kommuner och enskilde vid genomförande af stadsplaner m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1

N:o 51.

K! t*f> M s fJK»* 1 { V; W Cr''O : H i ii!

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1897, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af

förslag angående mulnandet af rättsförhållandena emellan

kommuner och enskilde vid genomförande af stadsplaner

m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 62, hemställer grefve Hamilton, med hvilken herr

Svanberg instämt, att Riksdagen må anhålla, att Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse

med hvad Riksdagen i skrifvelse den 9 maj 1884 begärt, täcktes

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för

ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och

enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid utförande af beslut

om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad, köping eller ort,

för hvars bebyggande stadganden lika med de för stad gällande anses

böra på grund af befolkningens täthet tillämpas.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 7 Sami. 33 Häft. (N:o 51.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Till stöd för motionen anföres:

I skrifvelse den 9 maj 1884 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för

ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde

i följd af fastställandet af planer för eller vid utförande af beslut

om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad, köping eller ort,

för hvars bebyggande stadganden lika med de för stad gällande anses böra

på grund af befolkningens täthet tillämpas.

Denna skrifvelse, som af Riksdagen beslöts utan meningsskiljaktighet,

var ett uttryck för den på grund af flerårig erfarenhet vunna insigten

derom, att förenämnda rättsförhållanden blifvit på ett mycket otillfredsställande

sätt ordnade, enär expropriationsförordningens stadganden i ämnet

äro alldeles otillräckliga och i flera hänseenden olämpliga, ett förhållande,

som allt klarare framträdt i den mån kommunerna på allvar bemödat sig

att genomföra de vidlyftiga stadsplaner, som byggnadsstadgan för rikets

städer jilagt dem att uppgöra.

Åt befogenheten af Riksdagens framställning gaf Kongl. Maj:t sitt

erkännande genom att den 3 oktober 1884 uppdraga åt en komité att

utarbeta de författningsförslag, hvilka af nämnda framställning kunde föranledas,

och afgaf komitén den 24 augusti 1885 underdånigt betänkande

i ämnet med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning jemte

tillhörande författningar, i samband hvarmed komitén, till hvilken jemväl

öfverlemnats en af styrelsen för Stockholms fastighetsegareförening gjord

underdånig framställning angående lagstiftning rörande hvad i vissa fall

borde iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns, framlade förslag

till lag äfven rörande nämnda ämne.

öfver komiterades förslag hördes Öfverståthållareembetet, Konungens

befallningshafvande och Öfverintendentsembetet. Befogenheten af Riksdagens

framställning bestyrktes dervid ytterligare, i det att endast en

bland Konungens befallningshafvande i allo afstyrkte komiterades förslag,

och två funno det olämpligt för mindre städer, under det att öfriga myndigheter,

i flere fall med mycken styrka, såväl vitsordade behofvet* af

lagstiftning på det afsedda området som ock uttalade sin anslutning till

de i komiterades förslag upptagna principer.

Sedan förslaget med ledning af de detaljanmärkningar, som af myndigheterna

framstälts, blifvit af komiterade i vissa delar omarbetadt, öfverlemnades

detsamma ock af Kongl. Maj:t för vidare grundlagsenlig behandling

till högsta domstolen, som deröfver afgaf utlåtande, sådant detsamma

finnes intaget i domstolens protokoll för den 20 april 1887. Jemväl

högsta domstolens flertal lemnade förslagets hufvudgrunder utan anmärk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. o

ning och framstälde endast en del anmärkningar rörande vissa detaljbestämmelser.

Blott två af de i granskningen deltagande sex justitieråden

afstyrkte hela förslaget under förmenande, att dess hufvudgrunder icke

vore med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Hvad sålunda förekommit torde väl obestridligen få anses häntyda

derpå, att Riksdagens framställning ingalunda skett i oträngdt mål. Vid

1891 års riksdag framlades emellertid endast det på Stockholms fastighetsegareförenings

initiativ tillkomna lagförslaget, hvarjemte i det vid propositionen

fogade statsrådsprotokollet meddelades, att det på Riksdagens

begäran utarbetade förslaget till stadsplanelag kommit att förfalla.

Om anledningen till denna oväntade utgång af ett vigtigt och omfattande

lagstiftningsarbete lemnades upplysning i Andra Kammarens

protokoll för den 6 maj 1891. Dåvarande chefen för justitiedepartementet,

hvilken förut såsom ledamot af högsta domstolen varit en bland de

två justitieråd, hvilka afstyrkt komiterades förslag i dess helhet, framhöll

nemligen under diskussionen om ofvannämnda proposition, att det af

komitén utarbetade förslaget till stadsplanelag visserligen vore fotadt på

de grunder, för hvilka Riksdagen i skrifvelse år 1884 uttalat sig, men

att han för sin del vid pröfning af dessa grunder funnit, att en lämplig

lagstiftning i ämnet icke kunde på dem fotas äfvensom att han icke kunde

erkänna, att på det afsedda området billigare grunder funnes än de, som

vore stadgade i gällande expropriationslag. Justitieministern underkände,

med andra ord, fullständigt befogenheten af Riksdagens framställning.

Man kunde sålunda med allt fog säga, att frågans utgång vore beroende

på en ren tillfällighet. Särskilt med hänsyn härtill ansåge motionären

det icke vara osannolikt, att, derest Riksdagen förnyade sitt uttalande

i ämnet, en annan utgång skulle kunna vinnas. Härför talade den

ytterligare erfarenhet, som sedan år 1891 vunnits om svårigheterna för

kommunerna att med måttliga kostnader under nuvarande brist på duglig

lagstiftning i ämnet genomföra sina storartade stadsplaner samt om de

fördelar, som dessa planer i många fall tillskyndade egare af de af dem

berörda tomter. Kongl. Maj:t och Riksdagen hade sjelfva vid två särskilda

tillfällen, åren 1885 och 1892, då vilkoren för marks upplåtande

till gator öfver fot- och hästgardesregementenas gamla kaserntomter antogos,

erkänt rättmätigheten af den i komitéförslaget intagna hufvudgrundsats,

att tomtegaren borde bidraga till en gatureglerings genomförande

öfver hans mark i den mån han hade fördel af densamma. Det lysande

resultatet af fotgardesregementenas kaserntomters försäljning, sedan de

nya gatorna dragits öfver dem, lenmade ett ojäfaktigt vittnesbörd derom,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

att icke någon orätt skett staten såsom tointegare genom tillämpning åt

sagda grundsats. Till samma resultat komme man helt säkert i den andra

tomtaffären.

Motionärens framställning åsyftar, såsom af motiveringen framgår,

ett återupptagande af det förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning,

som af särskilt utsedde komiterade den 24 augusti 1885 afgafs

med föranledande af Riksdagens den 9 maj 1884 aflåtna skrifvelse till

Kongl. Maj:t, deri anhölls om utarbetande och framläggande af förslag till

lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan

kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid

utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser i

stad, eller i köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden,

lika med de för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens täthet

tillämpas.

Berörda komitéförslag var, såsom ock motionären erinrat, bygdt på

hufvudgrundsatsen om tomtegares skyldighet att till en gatureglerings

genomförande bidraga, i den mån han‘hade fördel af densamma.

Förslaget i fråga stadgade sålunda bland annat följande skyldigheter

för tomtegare:

a) att i och för anläggning af nya gator, torg och allmänna platser

eller utvidgning af gamla gator antingen från sin tomt afstå och på samhället

utan ersättning öfverlåta mark utefter tomtens hela längd till en

bredd af nio meter eller ock utgifva ersättning för gaturnark till nu nämndt

omfång, som förut tillhört samhället eller af detta måste från annan

inlösas;

b) att, då gaturnark skulle från tomtegaren lösas, men samhället ej

ville erlägga lösen i penningar, åtnöjas med vederlag i annan mark;

c) att från samhället inlösa gammal gaturnark, som läge intill tomten

och som vid stadsplans genomförande blefve för samhället obehöflig;

d) att, om en del af tomt utlagts till gata och återstoden icke vore

för bebyggande användbar, sjelf utan medverkan af samhället genom tvångslösen

eller tvångsbyte från granne förskaffa sig den jord, som fordrades

för att göra tomtstycket ändamålsenligt, för bebyggande, och således genom

uppoffring af penningar eller jord söka i någon mån reparera den skada,

som tillfogats honom derigenom, att han nödgats till samhället utan ersättning

afstå gatumarken; och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 5

e) att ej mindre låta förut indelad tomt, som icke omedelbart berördes

af stadsplan, ingå i ny tomtindelning för förbättring af grannes

genom stadsplans genomförande onyttiggjord tomtdel, än äfven för att befria

samhället från skyldighet att lösa sådan onyttiggjord tomtdel underkasta

sig lösnings- och bytestvång.

Derjemte stadgade lagförslaget, för att tvinga tomtegare att underkasta

sig nu nämnda skyldigheter, åtskilliga inskränkningar i tomtegares

fria dispositions- och nyttjanderätt till sina tomter, samt föreskref att tomtegares

rättigheter och skyldigheter i de fall, hvarom förslaget handlade,

skulle pröfvas och bestämmas icke af expropriationsnämnd, utan af en särskild

stadsplanenämnd, bestående af på förhand utsedde ledamöter.

Vid förslagets granskning inom högsta domstolen framstäldes emellertid

anmärkningar mot de flesta af dess bestämmelser, hvarjemte eu af

högsta domstolens ledamöter, med hvilken en annan ledamot i hufvudsak

instämde, helt och hållet afstyrkte, att detsamma måtte läggas till grund

för någon proposition till Riksdagen.

Det framhölls dervid, hurusom alla de stadgande^ som ofvan ur

förslaget anförts, djupt ingrepe i eganderätten och vore stridande emot

hittills i expropriationslagstiftningen tillämpade grundsatser, samt att förslaget

uteslutande vore bygdt på hänsyn till stadssamhällenas fördel och

ej ^tillbörligen tillvaratoge de enskilde samhällsmedlemmarnes berättigade

intressen. Samhällenas kostnader för genomförandet af stadsplaner skulle

trenom införande af förslagets bestämmelser otvifvelaktigt i betydlig mån

minskas, men de bördor, som lyftädes från samhällena, lades i stället på

ett fåtal samhällsmedlemmar, hvilkas tomter berördes af stadsplanerna och

för hvilka bördorna naturligtvis komine att kännas tyngre än för samhällena.

Dylika anordningar läte ej heller förena, sig med clen likställighet

i kommunala skyldigheter, som i kommunallagstiftningen påbjödes, utan

skulle derigenom skapas nya, betänkliga orättvisor.

I några delar ansågs förslaget gå i en rigtning, som icke vore tidsenlig.

Sedan lång tid tillbaka hade lagstiftningsarbetet gått ut på att i

möjligaste män åstadkomma likhet inför lag, att afskaffa specialdomstolai

och att införa likformighet i processuella föreskrifter.

Förslaget vore i dessa hänseenden reaktionärt. Antoges detsamma,

blefve skyddet för eganderätt väsentligen olika, om det vore det bila samhället,

staden, eller det stora, staten, som påyrkade expropriation. Den

enskildes eganderätt skulle i mycket afsevärd mån vika för stadssamhället,

men emot statsverket skulle den fortfarande behålla den helgd, expropriationslagen

af den 14 april 1866 gåfve; och när kronans jord behöfdes för

eu stadsplan, skulle jorden lemnas gratis, men då staten för det allmännas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

behof nödgades expropriera stadsjord, skulle denna betalas efter det pris,

som högst i orten vore gällande.

Vidare erinrades, hurusom förslaget i och för genomförande af stadsplanerna

ville införa specialdomstolar under benämning stadsplanenämnder,

hvilka skulle, ej mindre såsom expropriationsnämnder utan appell verkställa

uppskattningar än äfven i första hand pröfva och afgöra i expropriationsmål

förekommande tvister, hvilka nu handlades af allmän underrätt.

Proceduren skulle vid expropriation blifva olika, allt efter som expropriationen

erfordrades för ena eller andra ändamålet och expropriationslagen

eller den nya stadsplanelagen vore tillämplig. Äfven sättet för stadsplanenämndens

tillsättande vore nytt och opröfvadt. Hittills hade det ansetts

nödigt, att värderingsnämnder skulle af de tvistande sjelfva väljas särskilt

för hvarje mål, liksom lagstiftningen alltid sörjt för värderingsmäns

och domares ojäfvighet, men ledamöterna i stadsplanenämnd skulle tillsättas

af underdomstol och hafva flerårig funktionstid; och då förslaget ej

innehölle något om jäf mot ledamöter i nämnden, kunde lätt inträffa, att

en tomtegare nödgades se sina tvister med samhället med laga verkan

prötvade och afgjorda af t. ex. personer, som hade till pligt att bevaka

samhällets rätt och således i sjelfva verket vore hans vederparter.

Slutligen rigtades en invändning mot det kardinalskäl, som komiterade

för sitt förslag anfört, det nemligen, att anläggning af nya eller

utvidgning af gamla gator ökade värdet af närliggande tomter och att det

derför vore billigt, att tomtegaren med samhället i dess helhet deltoge i

kostnaden för anläggningen. Dels kunde antagandet om det ökade värdet

vara olägligt, efter som det vore möjligt, att de, som uppgjorde stadsplaner,

understundom misstoge sig och de i allt fall måhända ej alltid

särskilt såge på fördelarne eller olägenheterna för de enskilde tomtegarne,

hvilka vid sådana ärendens behandling icke vore i tillfälle att bevaka sin

rätt, dels skulle, om tomternas värden genom anläggningen verkligen

ökades, sådant naturligtvis föranleda förhöjning af taxeringsvärdena och

ådraga egarne, jemte högre bevillning till staten, skyldighet att i större

mån än förut deltaga uti fyllandet af samhällets alla behof och följaktligen

äfven det, som genom gatuanläggningen uppkommit.

Såsom motionären omnämnt, blef ej heller någon proposition i ämnet

till Riksdagen aflåten.

för utskottet äro de skäl mot antagande af ett lagförslag af den

innebörd nu föreliggande motion omförmäler, som här ofvan i korthet

återgifvits, fullt afgörande, och då motionären ej ens antydt andra gran
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 7

der, hvarå ett förslag i motionens syfte skulle kunna byggas, kan utskottet

alltså inskränka sig till att, under åberopande af det ofvan anförda, hemställa,

att grefve Hamiltons ifrågavarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Nilsson, F. Andersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.