Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 52

1897-04-26 · 29 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 29 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:52, Lagutskottets Utlåtande N:o 52

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

1

N:o 52.

A.nk. till Riksd. kansli den 26 april 1897, kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i och

tillägg till lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga åtta särskilda motioner,

åsyftande ändringar i eller tillägg till lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Samtliga dessa motioner hafva afgifvits inom Andra Kammaren,

nemligen n:o 7 af herr C. Sandquist, n:o 14 af herrar J. Eliasson,

Kihlberg, Mallmin, O Ilas A. Ericsson och K. E. Holmgren, n:o 37 af

herr É. Olsson i Kyrkebol, n:o 58 af herr M. Andersson i Löfhult,

n:o 111 af herr J. P. Jansson i Saxhyttan, n:o 120 af herr O. Erickson

i Bjersby, n:o 128 af herr S. Söderberg och n:o 135 af herr P. Pehrson

i Törneryd.

Herr C. Sandquists motion är af följande lydelse:

»Uti lag af den 23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, § 6, stadgas:

’I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja

deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet

tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge

Bih. till Riksd. Prat. 1857. 7 Sami. 84 Höft. (E:o 52.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

de äro underkastade, lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad

frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och

hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom

staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst deraf dragés och taxeringsvärdet

uppgår till minst nyss nämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför

bevillning till staten utgöres, dock med undantag för

l:o) inkomst af kanal, jernväg och annan farväg,

2:o) inkomst af skeppsrederi och sjöfart,

3:o) inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan

med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt

understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån; och

4:o) inkomst, som förvärfvats genom arrende af staten tillhörig

j ordbruksfastighet’.

Ehuru gerna må medgifvas, att genom dessa lagbestämmelser ett

ganska vigtigt steg tagits i syfte att bereda lättnad åt den i mantal

satta jorden, som förr ensam betungades med väghållningsbesvärets utgörande,

så torde dock icke kunna förnekas, att samma lagbestämmelser

lemna mycket att önska med hänsyn dertill, att ganska svaga beskattningsföremål

blifvit ålagda att deltaga uti väghållningsbesvärets utgörande,

då deremot beskattningsföremål, med tillräcklig bärkraft, blifvit derifrån

befriade.

Ty enligt berörda lagstadganden drabbas oftast nog fattige, egare

eller innehafvare af ''annan fastighet, taxerad till åtta hundra kronor’, att

för slik, högst torftiga fastighet erlägga vägskatt, men alla herrar tjenstemän

äro för den betryggande inkomst de åtnjuta genom ''aflöning'' derifrån

frikände.

Men icke blott med fästadt afseende till nu påpekade orättvisa,

lemnar anförda lagparagraf mycket att önska. Uti alla sådana väghållningsdistrikt,

hvarest föga eller inga industriella företag finnas, räcker

den lilla bråkdel af vägskatten, som inflyter ifrån lägeni mtsegare, några

få handlande och kapitalister, icke ens till att betäcka förvaltningskostnaderna,

och ännu mindre förmår den att i någon nämnvärd mån minska

väghållningsbördan.

I öfverensstämmelse med rättvisans fordringar och förhandenvarande

behof af lättnad uti väghållningsbesvärets utgörande, framträder

derför, enligt min öfvertygelse, såsom oafvisligt kraf:

att ''inkomst genom aflöning’ icke bör vara fritagen ifrån skyl
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52. 3

digheten att lemna tribut till vägunderhållet, utan göras likställig med

öfrig vägskatt skyldig ''inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor.

På grund af det sålunda vördsamt anförda, får jag vördsammast

föreslå

att Riksda gen mål te för sin del besluta, att 6 § uti lag af den

23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, i

hvad densamma rörer undantag från skyldigheten att deltaga uti vägunderhållet,

punkten 3 erhåller följande förändrade lydelse:

''inkomst genom arfvode och traktamente eller annan med allmän

eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt understöd,

gratifikation, lifränta och undantagsförmån’.»

Uti herr J. Eliassons med fleres motion anföres:

Af lagar, som under senare tid antagits, torde väglagen vara en,

som på landsbygden gifvit anledning till klander. Utom missbelåtenhet

med det otydliga och obestämda i denna lag, hade man ofta fått höra

uttalanden derom, att lagen framkallat många nya vägar samt flera

förut okända utgifter och besvär, så att på de.flesta ställen större delen

af bidragen från staten och dem, som förut icke i v åghällniiigstungan

deltagit, dertill åtginge. Icke lång tid hade gått, sedan lagen började

tillämpas, men derunder hade man dock fått tillräcklig erfarenhet om att

lagens förbättring ju förr dess hellre vore en trängande nödvändighet.

Inom Riksdagen hade ock under senaste tiden väckts förslag härutinnan,

hvilka likväl afslagits, men endast af det skål, att lagen vore. för ny

och att icke fullständig erfarenhet vunnits vid den hittills skedda tilllämpningen.

Ehuru det måste erkännas, att lagen vore för ny för att

ändras i fråga om dess grunder, kunde den dock sägas vara försökt så

mycket, att man kunnat se dess olämpligheter i ganska många fall.

Ret torde väl ej kunna förnekas, att det vore bättre att förekomma än

förekommas, och* om fel i lagstiftningen förefunnes,^ tillhörde det statsmagterna

att fortast möjligt vidtaga rättelse. Då motionärerna, dels

såsom väghållningsskyldige och dels i egenskap af ledamöter i vågstycke,

under tillämpningen af omförmälda lag upptäckt, åtskilligt, som

kunde kallas anmärkningsvärd^ ville de derpå fästa Riksdagens uppmärksamhet

och på samma gång sätta i fråga några föländringar.

Eu sak, som förtjenade tagas i betraktande, vore, huruvida det i

alla afseenden vore gagneligt och för framtiden lyckligt, att Konungens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

befallningshafvande hade obegränsad rätt att på ansökning af ett fåtal

föreskrifva anläggning och underhåll åt nya vägar, äfven om dessa icke

kunde anses behöfliga för den allmänna samfärdseln, och fastän de väghållningsskyldige

bestridt och ortens domstolar afstyrkt. väganläggningen.

Många exempel fuunes på att så hän dt.

Att Konungens befallningshafvandes beslutanderätt enligt väglagens

4 § vore för stor, och att den för de väghållningsskyldige kunde

medföra ödesdigra följder, torde icke kunna förnekas. För den, som

under en längre tid varit i tillfälle att betrakta, huru väghållningsskyldigheten

ökats, icke allenast genom nyanlagda vägar, utan äfven

genom högt uppdrifna anspråk i fråga om deras underhåll, stälde sig

förevarande fråga ganska beaktansvärd. Väl vore det sant, att lättare

kommunikationer vore en fördel för det allmänna, men man borde dock

tillse, att väghållningsbesväret icke blefve allt för betungande.

Konungens befallningshafvandes beslutanderätt i fråga om anläggning

af ny väg syntes för den skull böra inskränkas till de fall, då

häradsrätten i orten, sammansatt af ojäfvig uthäradsnämnd, efter de väghållningsskyldiges

hörande, lemnat sitt, tillstyrkande.

Väglagens 24 § stadgade: Der väg går genom skogsmark, skall

genom jordegarens försorg, efter honom derom gifven tillsägelse, borthuggas

träd eller buske, som med någon gren når fram till vägens kant.

I detta afseende var förut föreskrifvet, att små buskar på ömse

sidor om landsvägen från yttre kanten af diket till 3 och, der ej dike

funnes, till 6 alnar skulle borthuggas, på det vägarne så mycket snarare

måtte upptorka. Genom don förändring, som sålunda uppstått, hade väghållningstungan

blifvit ökad, och detta icke så obetydligt. Af erfarenheten

vore det bekant, att väg ar som beskuggades af träd, och i synnerhet

de vägar, som ginge i skogstrakter, vore svårare att underhålla

än de, som befunnes å slättbygden, samt att vägarne öfver skogsmark

under höst och vår samt vid regnig väderlek vore^menliga för vägfarande.

A väg ar, som egde stora och många krökmngar, hvilket vanligen

vore förhållandet med vägar, som för årtioden och mer tillbaka

anlagts öfver skogsmark, ginge det lättare att observera mötande, om

skogen vore något borthuggen å sidorna, än om den vore qvar. Både

väghållare och trafikanter hade således obestridligen förlorat på ifrågavarande

ändring. Det kunde icke vara lämpligt, att de väghållningsskyldige

och den allmänhet, som begagnade sådana vägar, skulle, mer

än nödigt vore, betungas samt jordegare lemnas dispositionsrätt till mark,

som förut ansetts böra vara fri från skog och vid många laga skiften

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

LagsutsJcottets Utlåtande N:o 52.

eller vid vägs anläggning så beräknats. Det vore derför väl behöfligt,

att en ändring gjordes.

I fråga om vägsyn föreskrefves i 35 §: Årligen skall vägsyn

hållas af länsman med biträde af två nämndemän. Det funnes ej något

stadgande hvarken om dessas befogenhet hvar för sig eller om hvilka

det tillhörde att bedöma, huruvida anmärkta brister blifvit till fullo afhjelpta

eller ej. Detta vore en brist i lagstiftningen. Der tydlig lag

saknades, gjorde sig alltid olika uppfattningar gällande. Praxis i förevarande

afseende vore också ganska olika. Det saknades icke exempel

på, att länsman vid vägsyn ansett sig som ensam domare, ehuru detta

dock hörde till undantagen. På de flesta ställen betraktade länsmannen

sig som åklagare, och nämnden finge afgöra angående bristerna. Bedömandet,

huruvida dessa blifvit afhjelpta, hade åter stundom fått verkställas

af fjerdingsman. För vinnande af enhet i lagtillämpningen uti

ifrågavarande hänseende hemstäldes fördenskull om en bestämmelse uti

35 §, i syfte att åklagarerätten skulle tillkomma länsmannen, men domsrätten

nämnden, såväl vid första som andra synen.

Beträffande vägdelning, stadgades i mom. 2 af § 37, att, sedan

vägdelning en gång skett enligt väglagens föreskrifter, ny vägdelning

i distriktet derefter endast finge ega rum, när Konungens befallningshafvande

funne sådan delning, till följd af väsentligen förändrade förhållanden,

vara erforderlig.

I denna bestämmelse läge en obestämdhet, som förtjenade beaktande.

Man kunde ifrågasätta, huruvida det vore eller icke vore väsentligen

förändrade förhållanden, om flera jordbruksfastigheters taxeringsvärden

fördubblades med anledning af verkstälda odlingar, om ett flertal

hemmans värden nedsattes med mer än hälften i följd af skogens totala

utverkning, om eu trakts väghållningsskyldige finge miltals längre att

forsla sina väglagningsämnen, än hvad beräknadt varit vid vägdelningen,

om industriella anläggningar föranledde ökad vägslitning, eller om nya

vägar förorsakade vägkassan oskäliga utgifter. Man borde kunna vänta,

att alla dessa omständigheter förenade skulle betraktas såsom väsentligen

förändrade förhållanden; men någon säkerhet derför hade man ej,

och ännu mindre att en eller annan af nu nämnda eller andra dermed

jemförliga omständigheter utgjorde skäl för ny vägdelning. Hvad som

dock måste förefalla märkligast vore, att ny vägdelning kunde vägras,

äfven om flertalet derom förenade sig. I ganska många andra frågor

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

hade flertalet beslutanderätt, men i denna vore afgörandet öfverlåtet åt

Konungens befallningshafvande.

Den lagändring, som, med anledning af hvad sålunda beträffande

nu förevarande lagrum anförts, åtminstone syntes nödvändig, vore, att

ordet »väsentligen» utginge.

Oaktadt motionärerna emotsågo, att anmärkningar vid 44 §, i fråga

om forum för Överklagande af vägdelning, skulle mötas med klander,

kunde de ändock icke underlåta att emot Konungens befallningshafvandes

pröfningsrätt af vägdelning och de åtgärder, som dervid blifvit vidtagna,

söka framställa några betänkligheter.

Vid vägdelning, likasom vid egoskifte i allmänhet, hörde graderingen

obestridligen till det grundläggande. Att misstag dervid kunde

begås, måste erkännas; men otänkbart vore att vinna rättelse härutinnan

utan att taga kännedom om platsförhållandena. Väglagen förutsatte,

att klagomål skulle vara tillåtna, och dermed kunde gerna icke

afses annat, än att rättelse skulle ega rum, der sådan vore nödig.

Billigtvis kunde man dock icke af Konungens befallningshafvande begära

mer än en pröfning, huruvida formerna iakttagits. De besvär, som anförts

emot hittills skedda vägdelningar enligt nya väglagen, hade minst gält

det formella. Gradering och skiftesläggning hade varit hufvudorsakerna,

hvilka föranledt tvistigheterna. Denna omständighet påkallade en ändring

af väglagen i det syfte, att egodelningsrätt blefve den myndighet, som

pröfvade anförda besvär öfver vägdelning.

Det kunde häremot invändas, att, om Konungens befallningshafvandes

pröfning skulle öfverlemnas åt ojäfvig egodelningsrätt, större

kostnader skulle uppkomma. Fastän så torde blifva förhållandet, läge

dock deri icke någon egentlig fara. Vore tvisten föranledd endast för

att utan några egentliga skäl vinna uppskof med vägdelningens trädande

i kraft, syntes det icke vara mer än i sin ordning, att klaganden

drabbades af känbara kostnader. Funne åter egodelningsrätten skäl

till ändring, blefve kostnaden, som då fördelades å vägdistriktet, en

obetydlighet för detsamma. Egodelningsrätten syntes bättre än Konungens

befallningshafvande kunna afgöra frågor om gradering och skiftesläggning

samt bestämmandet af ersättningar för nya vägar, som i vägdelning

första gången inginge, och att egodelningsrätt kunde bedöma

frågor af formel art, torde icke kunna förnekas.

Såsom mindre lämpliga förefölle bestämmelserna i §§ 47 och 54,

att såväl särskild nämnd som vägstyrelse och revisorer samt deras

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

suppleanter skulle utses inför häradsrätten af en valman från hvarje

kommun, hvarvid röstvärdet beräknades efter kommunens hela vägfyrktal.

Om det vore så, att ting hölles i hvarje vägdistrikt, och dess kommuner

hade lika stort vägfyrktal, vore ingenting annat än godt att säga om en

sådan anordning; men det vore långt ifrån, att detta vore förhållandet

öfverallt. Det funnes tingslag, som utgjordes af flera väghållningsdistrikt,

hvarigenom en del kommuner vore långt aflägsna från tingsstället,

och det funnes kommuner inom ganska många distrikt, som

ensamma hade större vägfyrktal än alla de öfriga tillsammans. I sistnämnda

fall kunde ju enväldet göra sig gällande, hvilket icke kunde

anses lämpligt. Ifrågavarande val syntes derför böra ske vid de sammanträden

med de väghållningsskyldige, som föreskrefves i § 58. Kommunallagarne

tillerkände kommunerna rätt att vid kommunal- och kyrkostämmor

välja förtroendemän och verkställare af fattade beslut. Distriktets

vägstyrelse och revisorer samt särskilda nämndens af distriktet

valde ledamöter vore icke heller att anse såsom något annat.

I väglagens 47 och 58 §§ förekomme stadganden, uti den förstnämnda

om rösträtten vid val af särskild nämnd, hvilket äfven vore

tillämpligt vid val af vägstyrelse och revisorer samt deras suppleanter,

och i den senare om huru röstvärdet skulle beräknas vid omröstning under

de väghållningsskyldiges sammanträden. Dessa stadganden förutsatte,

att vägfyrktalslängd skulle för hvarje kommun årligen upprättas; men

hvilken som hade skyldighet härtill, samt om och hurudan granskning

dessa längder skulle underkastas för att ega vitsord, derom innehölle

väglagen ingen bestämmelse. Att ett olika förfarande skulle härutinnan

ega rum, vore följden af denna brist. Kändt vore, att Konungens befallningshafvande

till vägfyrktalslängdernas upprättande förpligtat kommunalnämderna

i det ena länet, men vägstyrelserna i ett annat, hvilka

senare ej haft annan utväg än att på vägkassans bekostnad derom anlita

häradsskrifvare. Det vore också bekant, att omförmälda längder i

en del kommuner underginge samma granskning som kommunernas

fyrktalslängder, men i andra ej. Under sådana förhållanden förefölle

det såsom eu nödvändighet, att ett tillägg till väglagen gjordes i syfte,

att vägfyrktalslängd skulle för hvarje år upprättas åt kommunalnämnd,

som för andra ändamål hade tillgång till taxeringslängderna, samt att

denna fyrktalslängd underkastades samma granskning och tillfälle dertill,

som i kong], förordningen om kommunalstyrelse å landet föreskrefves

för kommuns fyrktalslängd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Beträffande stadgandena om särskild nämnd föreskrefves i § 51,

att uppskattningsinstrumentet skulle i länskungörelserna offentliggöras.

Kändt vore, att detta förfarande medfört stora kostnader, likasom ock

att tvister uppkommit och olika tillämpning egt rum beträffande skyldigheten

att denna kostnad gälda. En annan sak vore, om denna åtgärd

medfört en nytta, som motsvarade utgifterna. Mången hyste tvifvel

derom och ansåge samma utgift onödig, vare sig att den utginge af

statsmedel eller af vederbörande vägkassor. Det kunde anses tillräckligt,

att uppskattningsinstrumentet uppsattes i tvenne exemplar, hvaraf

det ena insändes till Konungens befallningshafvande och det andra

öfverlemnades till vederbörande vägstyrelse, för att, efter pålysning,

hållas de väghållningsskyldige till banda.

Uti 57 § funnes bestämmelse om att vägstyrelsens ordförande

skulle låta i länskungörelserna offentliggöra revisorernas berättelse, jemte

styrelsens förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar, samt förslaget

till inkomst- och utgiftsstat. Det vore tvifvelaktigt, om denna föreskrift

medförde det gagn, som motsvarade besväret och kostnaderna. Flera

skäl talade emot denna bestämmelses bibehållande. Bland dessa vore,

dels att revisorernas berättelse och vägstyrelsens förklaring icke påkallade

någon åtgärd från Konungens befallningshafvandes sida, dels

att det icke gerna kunde billigtvis begäras, att uppläsning i alla länets

kyrkor af dylikt skulle ske, hvilket ju med länskungörelserna åsyftades,

och dels att icke något äfventyr vore föreskrifvet för vägstyrelsernas

underlåtenhet härutinnan. Det syntes med anledning häraf, som om

åtgärden i fråga icke vore nödvändig, och som om ingen olägenhet

kunde uppkomma, om detta stadgande uteslötes. Enkelhet och reda

jemte minskade kostnader för vägkassan kunde åter vinnas, om i stället

infördes den bestämmelsen, att inkomst- och utgiftsstatenj revisorernas

berättelse och vägstyrelsens förklaring, jemte öfriga handlingar, på samma

sätt som vore stadgadt i fråga om bevillningsberednings förslag samt

kommunernas fyrktals- och debiteringslängder, efter pålysning, hölles

under viss tid de väghållningsskyldige till hända hos vägstyrelsens ordförande.

Vid betraktande af 57 och 58 §§ i ett sammanhang, förefölle det

egendomligt, att ingen décharge för vägstyrelsens förvaltning af vägkassan

vore föreskrifven. I ganska många, om icke de flesta likartade,

fall funnes bestämmelser härutinnan, och det syntes höra till god ordning,

att vägstyrelsens räkenskaper delgåfves de väghållningsskyldige,'' på

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

samma gång som utgifts- och inkomst-staten faststäldes, samt att fråga

om décharge då äfven förekomme. Om sådant förfarande ansåges nödigt,

syntes 58 § böra innehålla bestämmelser derom.

Väglagens 58 § bestämde, att de väghållningsskyldige skulle vid

sammanträde sjelf ve eller genom ombud pröfva och bestämma inkomstoch

utgiftsstaten för vägkassan m. m., samt att vid omröstning härvid

röstvärdet skulle beräknas efter vägfyrktal. Visserligen kunde det anses,

att denna bestämmelse icke kunde eller borde tolkas på mer än ett sätt,

eller så att de väghållningsskyldige hvar för sig egde utse ombud, och

att sådana valde å kommunalstämma icke borde vara behörige; men

det hade visat sig, att de förutsägelser, presidenten herr H. Forssell

anfört i förklaringar öfver väglagen, besannats. Man hade sett, att vägstyrelser,

om ock undantagsvis, kallat till sådant sammanträde, som 58

§ omförmälde, å kommunalstämma utsedde ombud, hvilket antydde, att

villrådighet förefunnes. Frågan om rösträtten torde ock bli svårlöst,

om vid dylikt sammanträde instälde sig både enskilda och sockneombud

från samma kommun. I sådan fråga som denna borde dock väglagen

vara tydlig, så mycket hellre som den i denna del innehölle en af de

vigtigaste föreskrifterna rörande distriktens sjelfstyrelse. Det syntes

derför såsom en nödvändighet, att denna § finge ett förtydligande tillägg,

så att olika tillämpning kunde undvikas.

I mångt och mycket kunde väglagen anses innehålla detaljerade

bestämmelser, men det gåfves dock fall, för hvilka lagen alldeles saknade

stadganden. Bland dessa fall vore, att föreskrift icke funnes, huru

skulle förfaras, om vid ett sammanträde med de väghållningsskyldige,

sådant som i § 58 omförmäldes, de väghållningsskyldiges majoritet

fattade beslut, hvarmed en större eller mindre minoritet vore missnöjd.

Man kunde ju tänka sig, att beslutet icke i laga ordning tillkommit,

att det kränkte den enskildes rätt, hvilade på orättvis grund, eller öfverstege

deras befogenhet, som beslutet fattat. I hvilka fall som helst förefunnes

ingen bestämmelse, om klagomål vore tillåtna eller ej, än mindre

om forum och besvärstid. Sådant torde dock kunna anses oundgängligen

nödigt, synnerligen som icke allenast 55 §, utan äfven de af Konimgens

befallningshafvande utfärdade instruktioner för vägstyrelserna gåfve

anledning till antagande, att flera frågor förekomme vid de väghållningsskyldiges

sammanträden än de, som i § 58 omnämndes. Under sådana

förhållanden läge den tanken nära till hands, det nödvändigheten kräfde,

Bih. till (likså. Prof. 1897. 7 Samt. 34 Käft. I 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

att beslut, som fattats vid de väghållningsskyldiges sammanträde, måtte,

om någon ansåge sig dermed missnöjd, få underkastas pröfning. Samma

bestämmelser, som gälde för besvär öfver kommunalstämmobeslut, syntes

äfven bär kunna vara lämpliga.

Vid tillämpningen af 60 § hade den princip gjort sig gällande,

att statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhölles på vägkassans

bekostnad. Af ordalydelsen i väglagen hade denna vägran visserligen

ett stöd, men det kunde ifrågasättas, om lagens stadgande i detta hänseende

vore som det borde vara för distrikt, som hade ganska ringa

bidrag af dem, hvilka icke utgjorde väghållning in natura och följaktligen

vore nödgade att erlägga en icke ringa vägskatt. Det funnes

dessutom orter i vårt land, hvarest distriktets vägunderhåll upplätes på

entreprenad, och efter väglagens föreskrift skulle all ny väg, som efter

väglagens tillämpningstid anlades, gå miste om statsbidraget, i fall det

förra väghållningssättet bibehölles. För statsbidrags erhållande borde

icke göras skilnad emellan de vägar, som underhölles genom arbete, och

dem, som underhölles medelst penningsammanskott, synnerligen som

det senare vanligtvis vore dyrare. Ett tillräckligt skäl för statsbidrag

syntes vara, att vägarne hölles i ett för samfärdseln tillfredsställande

skick; och om statsbidrag vägrades, beginges en orättvisa emot de distrikt,

som ålades nya vägar och icke kunde få desamma indelade till allmänt

underhåll, förrän ny. vägdelning skett, hvilket med väglagens nuvarande

bestämmelser icke ginge så lätt. Under sådana förhållanden ifrågasattes

den ändring i 60 §, att statsbidrag skulle utgå för all landsväg och

bygdeväg, som underhölles, antingen in natura af hvarje väghållningspligtig

eller gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,

såvida vägskatt dertill utgjordes af de in natura väghållningsskyldige.

Om bidrag af statsmedel vore i 60 § stadgadt, att detsamma skulle

tillhandahållas dem, som vägunderhållet in natura bestrede. Detta stadgandes

verkställighet vore icke så lätt, som mången antoge, och utdelningen

af statsbidraget till hvarje väghållare hade flere vägstyrelser

redan tröttnat på. Man finge icke föreställa sig, att det utan stora

besvärligheter ginge för sig att utdela småsummor i vidsträckta distrikt

på landet till alla in natura väghållningspligtige, och man finge ej heller

underlåta att tänka på de invecklade räkenskaper, som för vägstyrelserna

blefve en följd, derest statsbidraget icke uttoges.

Så länge ej ny vägdelning hunnit vinna laga kraft och blifvit

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

tillämpad, kunde dock icke gerna och billigtvis komma i fråga någon

förändring, enär in-natura-väghållningen i allmänhet delvis utgjordes

efter annan grund än bidragen till vägkassan; men sedan ny vägdelning

blifvit verkstäld, kunde och borde en förändring härutinnan vidtagas.

Det vore egendomligt, att hvarje väghållare skulle besväras den

ena tiden af året med att uttaga en obetydlighet i ersättning för afgjordt

vägunderhåll, och derför ofta få resa lång väg, samt den andra

med att betala vägskatt. Detta kunde icke vara som sig borde. Dåde

man härtill, att utdelningen af statsbidraget förorsakade vägstyrelsen ej

så ringa besvär, hvilket billigen kräfde ökad förvaltningskostnad, borde

det ej väcka förundran, om väglagen i denna del klandrades.

Hvad som härutinnan kunde och borde förändras, vore, att distriktets

väghållningsskyldige, sedan ny vägdelning blifvit tillämpad, egde

vid det i 58 § stadgade sammanträde sjelfva bestämma, om statsbidraget

skulle utdelas eller ingå till vägkassan, samt att i senare fallet den i

slutet af 60 § omförmälda vägskatt rättades derefter. Det borde icke

möta något hinder eller medföra någon orättvisa, om den vägskatt, som

drabbade dem, hvilka utgjorde väghållning in natura, minskades vid

debiteringen med samma belopp som statsbidraget. Ett medgifvande

att med sådant vilkor låta statsbidraget ingå till vägkassan skulle antagligen

begagnas i alla väghållningsdistrikt, som ej finge öfverskott i

sina vägkassor genom de bidrag, hvilka utgjordes af icke in natura väghållningspligtige.

Den ifrågasatta ändringen skulle medföra lättnader

både för väghållare och vägstyrelser.

Att § 63, beträffande debitering och uppbörd af vägskatten, tarfvade

förändring, hade blifvit erkändt såväl af sistlidet års Riksdags

lagutskott som äfven af Kongl. Maj:t, Skäl för en ändring härutinnan

hade anförts i de motioner, som afgifvits vid förlidet års riksdag, och

motionärerna tilläte sig att endast åberopa dem. I sammanhang dermed

anmärktes emot lagutskottets förslag till lagstadgande, att, om blott

kommunalnämnd, men icke vägstyrelse berättigades verkställa debitering

och uppbörd, det kunde hända, att en kommunalnämnd, i huru liten

kommun som helst, kunde göra de väghållningsskyldiges åtgärd, för att

minska sina utgifter, om intet. Det torde derför förefinnas skäl att åt

hvilkendera som helst, antingen vägstyrelse eller kommunalnämnd, uppdraga

vägskattens debitering och uppbörd.

Skulle en förändring i detta afseende antagas, torde det äfven vara

nödvändigt att föreskrifva, om och hvilken granskning, debiteringslängd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

skulle undergå. Lämpligt syntes vara, att med denna längd så förfores,

som för debiteringslängd å kommunalutskylder vore stadgadt.

I fråga om underhåll af vägar och åtgärder i anledning deraf,

förefölle väglagen något inkonseqvent. Häradsrätt vore stäld under

Konungens befallningshafvande i vissa fall, men icke i alla. När jordegare

och de väghållningsskyldige tvistade om lösningspris för väglagningsämnen,

och likaså då någon stäldes till ansvar för underlåten väghållning,

vore häradsrätt behörig att döma; men när ersättning skulle

bestämmas för vinterväghållningen, hade häradsrätt ej annat åliggande

än att söka åvägabringa öfverenskommelse, hvarefter Konungens befallningshafvande

afgjorde frågan. Det förefölle såsom mera ändamålsenligt

och öfverensstämmande med praxis i många hänseenden, att en

domstol, som hade undersökning i målet sig anförtrodd, äfven meddelade

utslag samt att § 69 så förändrades, att ojäfvig häradsrätt egde, icke

allenast att söka förmå vederbörande till öfverenskommelse, utan äfven

att besluta om ersättningens belopp, i fall förening ej kunde träffas.

Då de omständigheter, som framhållits, syntes utgöra grundade skäl

för tillägg till och ändringar i väglagens bestämmelser, hemstälde motionärerna,

att Riksdagen måtte besluta,

att hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes

så fort som möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådana ändringar i och tillägg till väglagen, som i förevarande motion

funnes omförmälda.

Herr E. Olsson i Kyrkebol anför i sin motion:

I § 35 af gällande väglag föreskrefves, att vägsyn årligen skulle

hållas af länsman med biträde af två nämndemän.

Då nu emellertid de flesta kommuner i riket icke hade sig ålagdt

att hafva mer än en tjenstgörande nämndeman, och då nämndemän icke

kunde åläggas tjenstgöra utom sin kommun, stode länsmännen redlösa

inför fullgörandet af sin skyldighet, med mindre de sjelfva ville betala

en från annan kommun kallad nämndeman.

Häraf syntes framgå, att väglagens föreskrift i § 35 borde ändras

derhän, att länsman vid vägsyn i kommuner, som blott hade en nämndeman,

antingen finge nöja sig med denne enes biträde eller ock på väg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

kassans bekostnad kalla den andre från annan kommun. Då detta senare

alternativ syntes rättast, föresloge motionären,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att i de kommuner, som

icke hafva mer än en tjenstgörande nämndeman, länsman vid vägsyn

tillerkännes rätt att från närgränsande kommun kalla den andre nämndemannen,

hvilken senare för sitt besvär eger rätt att af väghållningsdistriktets

vägkassa åtnjuta skjutsersättning (för en häst) samt dagtraktamente

med 4 kronor 50 öre.

Uti herr M. Anderssons i Löfhult motion anföres:

Enligt § 33 mom. 2 i nya väglagen hade väghållningsskyldige

rätt att på annans mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,

med skyldighet att till jordegaren lemna godtgörelse efter öfverenskommelse.

Kunde sådan öfverenskommelse ej träffas, egde häradsrätten, då

väghållningsskyldige derom instämde talan, bestämma, hvarest nämnda

väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren finge

afhemtas samt till hvilket belopp ersättning derför skulle utgifva^.

Redan hade uppstått många tvister mellan väghållningsskyldige^.

och jordegare dels angående hvar väglagningsämne borde tagas och dels

om ersättningen derför. Derest sådana tvister instämdes till häradsrätten,

vore det ganska svårt för rätten att deruti fälla dom utan förutgången

syn på marken i fråga.

Uti § 18 i nya väglagen bestämdes, att deri omnämnda tvister

skulle afgöras af tre gode män. Det syntes ändamålsenligt, att tvistefrågor

angående väglagningsämne afgjordes på samma sätt. Derigenom

undvekes både rättegångskostnader och vittnesersättningar.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslog motionären, att Riksdagen

måtte besluta, att 33 § i nya väglagen erhåller följande lydelse,

nemligen:

33 §.

Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll

utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annans mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,

och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas om afgälden

derför, så hänskjutes frågan till bedömande af tre (gode män, hvilka skola

bestämma dels hvar väglagningsämne skall tagas och dels afgälden derför.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Dessa gode män väljas sålunda, att jordegaren väljer en, väghållningsskyldige

välja en och vägstyrelsen väljer en; om någon part icke

inom fjorton dagar efter tillsägelse väljer god man, så skall kronofogden

* or*eTj väl.ia man i den tredskandes ställe; gode männen åtnjuta

ersättning för resor och tid, såsom för nämndemän är stadgadt.

Gode männens beslut gäller minst i tio år, eller tills ny vägdelning

afslutats före den tiden.

Efter att i allmänhet hafva framhållit, att väglagens bestämmelser

lemnade åtskilligt öfrigt att önska, vänder sig herr J. P. Jansson i Saxhyttan

i sin motion särskildt mot stadgandena angående vägdelning, vägnämnd

och vägstyrelse samt anför:

Man syntes kunna undgå en väsentlig del af de olägenheter, dessa

otympliga apparater för närvarande medförde, och en verklig lättnad i

väghållningsbesvärets utgörande skulle vinnas, derest det blefve möjligt

för de väghållningsskyldige att under offentlig myndighets öfverinseende

å entreprenadauktion ötverlåta väghållningsskyldigheten å mindre, efter

ortförhållandena lämpligt afpassade vägstycken. Motionären hade i sådant

afseende tänkt sig, att Konungens befallningshafvande skulle, på

derom af väghållningsskyldig gjord framställning och sedan distriktets

öfriga väghållningsskyldige blifvit hörda inför vederbörande härads- eller

tingsrätt, eg a att, der så funnes lämpligt, förordna en sådan auktions

hållande af kronobetjeningen i orten.

Som motionären likväl icke tilltrodde sig kunna för Riksdagen

framlägga ett i detalj utarbetadt förslag till sådan ändring af nu gällande

lag, som här ofvan antydts, föreslog motionären,

att Riksdagen måtte till Kong!. Maj:t ingå med skrifvelse, det

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

såväl sådan ändring i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891, att det måtte kunna tillstädjas väghållningsdistrikt

att under myndighets öfverinseende å offentlig auktion öfverlåta

väghållningsskyldigheten som ock de öfriga ändringar i samma lag,

som häraf kunde vara påkallade.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Herr 0. Ericksons i Bjersby motion är af följande lydelse:

»Enligt § 46 i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet den 23 oktober 1891 skall, i fråga om allmän väg, årliga kostnaden

för underhållet in natura den tid mark är bar uppskattas af särskild

nämnd, och i § 51 samma lag stadgas, att nämnden efter fullgjordt

uppdrag skall insända uppskattningsinstrumentet till Konungens

befallningshafvande, som låter i länskungörelserna offentliggöra detsamma.

Den sålunda föreskrifna uppskattningen skulle första gången

vara färdig före 1895 års ingång, då väglagen trädde i kraft, och med

undantag för de trakter, der uppskof med lagens tillämpning blifvit

meddeladt, torde uppskattningsinstrumenten i allmänhet hafva vid nämnda

tidpunkt varit tryckta och intagna i de särskilda länens kungörelser.

Emellertid voro då ännu icke några vägkassor bildade, och Kongl.

Maj:t, som höll före, att tryckningskostnaden borde gäldas af dessa

kassor, föreslog i nådig proposition till 1894 års Riksdag, att Konungens

befallningshafvande skulle få tills vidare af omkänderhafvande

medel förskjuta ifrågakomna kostnad. Denna kongl. proposition, som

tillstyrktes af statsutskottet, bifölls af Första Kammaren, men utskottets

utlåtande återremitterades af Andra Kammaren; och af den diskussion,

som föregick återremissen, framgår tydligt, att denna kammare hyste

den åsigten, att ifrågavarande kostnad borde bestridas med statsmedel.

Utskottet inkom derefter till Riksdagen med nytt, af båda kamrarne

sedermera antaget förslag, enligt hvilket Riksdagen, som icke ansåg

sig böra genom sitt beslut fastslå, att, på sätt Kongl. Maj:ts förslag

innebar, berörda kostnad skulle slutligen gäldas af vederbörande vägkassa,

utan ville lemna frågan öppen om hvem som i sj elfva verket

slutligen borde vidkännas denna kostnad, på det sätt biföll kongl. propositionen,

att kostnaden Unge af Konungens befallningshafvande med

omhänderhafvande medel förskjutas mot ersättning ''af den, det vederbör’.

Den i Riksdagens omförmälda beslut öppen lemnade frågan om

hvem som är rätter betalningsskyldig löses icke på tydligt sätt i väglagen,

ty denna säger härom ingenting. Nu plägar det vara fallet, att,

då i lag och författning föreskrifves, att någonting ovilkorligen skall

kungöras, vare sig genom annons i tidningarna eller länskungörelserna,

och meningen är, att kostnaden härför icke skall utgå af allmänna medel,

detta uttryckligen säges i samma författning. Exempel härpå

bland många andra lemna sparbankslagen, deri det heter, att underrättelse

om stadfästelse af reglementet skall på sparbankens bekostnad

intagas i länskungörelserna, samt skiftesstadgan, i hvars 136 § det talas

om fall, der Konungens befallningshafvande skall utfärda kungörelse,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

och deri det tillika stadgas, att denna kungörelse skall intagas i länstrycket

på skifteslagets bekostnad. Men om således redan indirekt den

slutsatsen kan dragas ur väglagen-, att väguppskattningsinstrumentens

tryckningskostnad bör betalas Vpå samma sätt som Konungens befallningsbafvandes

öfriga kungörelser, torde detta vara så mycket naturligare,

som berörda instrument äro oundgängliga icke blott för de väghållningsskyldige,

utan äfven för staten, hvars kontanta bidrag till vägunderhållet

uträknas efter desamma.

Sedan frågan efter det sväfvande beslutet vid 1894 års riksdag

tills vidare hållits öppen, bar den under sistlidet år kommit i ett nytt

skede, derigenom att Konungens befallningshafvande på kongl. statskontorets

befallning anmodat vägstyrelserna att till landskontoren insända

den förskjutna kostnaden. Många vägstyrelser hafva också i

god tro betalt denna kostnad, men andra hafva vägrat att godkänna

krafvet. Emot några bland de sistnämnda bär Kongl. Maj:t och kronan

nyligen i laga ordning inför vederbörlig domstol väckt talan om utbekommande

af de ifrågavarande beloppen. Såsom rättsgrund för stämningspåståendet

lära kronans ombud i allmänhet hafva åberopat Kongl.

Maj:ts nådiga cirkulär af den 30 november 1876. I detta cirkulär bar

nemligen Kongl. Maj:t förordnat, att tryckning af kungörelse eller meddelande,

som afser landstings-, lands- eller stadskommuns eller menighetsstyrelses

angelägenheter, skall bekostas af den, som föranledt införandet

eller hvars angelägenhet kungörelsen eller meddelandet afser.

Hittills har dock detta stadgande faktiskt tillämpats endast på speciella

fall, då någon af dessa korporationer i sitt särskilda intresse

önskat en publikation intagen i länskungörelserna, och ingalunda utsträckts

till alla de i författningarna påbudna kungörelser, som röra

nyssnämnda korporationer. Exempelvis kan erinras, att ersättning

hvarken plägar affordras landstinget för de kungörelser, hvilka enligt

landstingsförordningen skola utfärdas om val af landstingsmän, samt

om fastställande af landstingets beslut m. m., eller vederbörande kommuner

"för de i kommunal] agarne föreskrifna kungörelser angående val

af ordförande i kommunalnämnd och fångvårdsstyrelse. Hvad särskildt

beträffar det nu ifrågavarande slaget af kungörelser, så torde de, då

Konungens befallningshafvande enligt § 51 väglagen äro ålagda att utfärda

desamma, rätteligen vara att hänföra till sådana, som Konungens

befallningshafvande i denna sin egenskap skola utfärda. Och af det vid

1876 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet framgår, att

Kongl. Maj:ts mening varit, att kostnaden för dessa sistnämnda kun
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

görelsers tryckning skulle gäldas af statsmedel, hvilket ock torde hafva

hittills öfverallt iakttagits.

Om domstolarne emellertid, vid det förhållandet att väglagen saknar

positiv bestämmelse angående kostnadsfrågan, taga hänsyn endast

till ordalydelsen i 1876 års cirkulär, kan det vara fara värdi, att de

instämda vägstyrelserna förpligta^ att betala de fordrade beloppen. En

dylik lagtolkning skulle dock, enligt hvad här visats, innebära en obillighet,

och till förekommande deraf tillåter jag mig vördsamt föreslå,

antingen att Riksdagen, på det möjlighet måtte beredas de vägkassor,

som redan betalt de infordrade beloppen, att restitutionsvis

återbekomma desamma, ville, jemlik! 88 § i regeringsformen, för sin

del öfver § 51 i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet den 23 oktober 1891 besluta en förklaring, hvaraf framginge,

att kostnaden för offentliggörande'' i länskungörelserna af vägnämndernas

uppskattningsinstrument skall gäldas af statsmedel:

eller ock, derest Riksdagen anser sig icke kunna meddela en sådan

lagtolkning, att Riksdagen för sin del beslutar, det omförmälda § 51

skall erhålla följande förändrade lydelse:

’Efter fiffig] ordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet

till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna

på statsverkets bekostnad offentliggöra detsamma; egande den, som —

— — uppläst (lika som förut)’.

Uti den af herr S. Söderberg afgifna motionen hemställes:

att Riksdagen för sin del måtte besluta om följande tillägg till

lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet af den 23

oktober 1891 kap. VIII om särskilda bestämmelser: 3>§ 86. Kommuner,

som utgöra ett väghållningsdistrikt, ega dock frihet att å allmän kommunalstämma

besluta om väghållningsbesvärets utgörande genom entreprenad

och vägskattens utdebitering å kommunalsedeln.»

Till stöd för motionen anföres:

Det vore en känd sak, att många väghållningsdistrikt i vårt land

icke tillämpat väghållningshosväret å laudet i öfverensstämmelse med

nya väglagen af den 23 oktober 1891 genom vederbörlig delning och

underhåll in natura, utan att man funnit lämpligast att å entreprenadauktion

upplåta underhållet, då mark är bar, till den minstbjudande;

Bill. till Jlilcsd. Vrot. 1807. 7 Sami. 34 Hult. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

men då lagen icke föreskrefve något i detta fall, syntes någon bestämmelse

härom böra införas i synnerhet för de väghållningsdistrikt,

som utgjordes af en socken eller kommun, hvaruti funnes många små

jordegare, hvilka tvifvelsutan hellre i sin mån bidroge till entreprenadsumman

än de med stort besvär och kostnad utgjorde vägunderhållet

in natura. Deras fördel vore icke tillgodosedd genom nuvarande lag.

En förenkling i debiteringen och uppbörden kunde dock ske

derigenom att kommun, som utgjorde ett väghållningsdistrikt, berättigades

upptaga denna skatt i sammanhang med öfriga kommunalutskylder.

Herr P. Pehrsons i Törneryd motion är af följande lydelse:

»Det torde vara ganska allmänt erkändt, att i lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 förefinnas

flera bristfälligheter. En sådan måste det anses vara, att lagen

saknar bestämd föreskrift rörande hvilken myndighet det åligger att

taga initiativ vid val af ny vägstyrelse, äfvensom af revisorer och suppleanter,

som skola granska vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning.

En annan bristfällighet synes det vara, att lagen saknar bestämmelse

angående hvilken det rätteligen tillkommer att upprätta kommuners

vägfyrktalslängder. Hittills har härutinnan förfarits på så olika

sätt, att under det att inom somliga väghållningsdistrikt kommunalnämnderna,

hvar för sin kommun, upprättat sådan fyrktalslängd, har

åter inom andra distrikt vägstyrelsen dragit försorg härom. Lämpligast

torde väl vara, att kommunalnämnden, som för andra ändamål och utan

särskild kostnad eger tillgång till kommunens taxeringslängder, får sig

ålagdt att upprätta kommunens vägfyrktalslängd.

På det i korthet anförda torde tydligen framgå önskvärdheten

och behöfligheten af att här påvisade olägenheter blifva snarast möjligt

afhjelpta, och tillåter jag mig för den skull föreslå,

dels att 47 § i åberopade lag måtte erhålla följande förändrade

lydelse:

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje

väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och

tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas af

Konungens befallningshafvande och de öfriga två ledamöterna tillika

med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige; börande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N;o 52.

härvid iakttagas, att af sistnämnde två ledamöter och suppleanter en

ledamot och dennes suppleant utses bland innehafvare af jordbruksfastighet

samt en ledamot och dennes suppleant bland väghållningsskyldige,

som äro pligtige att deltaga i väghållet för annat beskattningsföremål

än jordbruksfastighet. Sådant val verkställes, i distrikt,

innefattande endast en kommun, på sätt för val å kommunalstämma

finnes stadgadt och på kallelse af kommunalstämmans ordförande, dock

att röstvärdet beräknas efter fyrktal, men i andra distrikt genom dertill

i enahanda ordning utsedde valmän, en för hvarje kommun, hvilka

valmän sammanträda, om distriktet utgöres af härad eller del deraf,

inför häradsrätten och på kallelse af vederbörande domhafvande och

eljest inför Konungens befallningshafvande eller annan af Konungens

befallningshafvande bestämd myndighet och på kallelse af den myndighet,

som valet förrättar; skolande härvid för hvarje kommuns valman

röstvärdet beräknas efter kommunens sammanlagda vägfyrktal;

dels att i 59 § samma lag må införas följande tillägg:

Vägfyrktalslängd i enlighet med dessa bestämmelser upprättaB

för hvarje kommun af vederbörande kommunalnämnd.»

Det är, såsom synes, ett ganska betydligt antal ändringar i

gällande väglags bestämmelser, som i ofvanberörda motioner ifrågasättas.

För att underlätta öfverskådligheten har utskottet derför ansett

sig böra åt utlåtandet gifva sådan form, att den i väglagen gifna paragrafföljden

iakttages, och att sålunda utskottet i sådan ordning afgifver

yttrande angående samtliga i motionerna innefattade ändringsförslag.

Utskottet gör alltså början med det i herr Eliassons med fleres

motion framstälda förslag om ändring i väglagens

4 §•

Ifrågavarande förslag rigtar sig mot den Konungens befallningshafvande

tillerkända rätt att, efter inhemtande af de väghållningsskyldiges

och vederbörande häradsrätts yttrande, men deraf ej lagligen

bunden, meddela beslut i frågor om anläggning af nya allmänna vägar.

Motionärerna förmena, att deuna Konungens befallningshafvandes

befogenhet är alltför obegränsad och kan för de väghållningsskyldiga

medföra alltför tunga förpligtelse!-. Såsom korrektiv häremot föreslås

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

derför inskränkning af Konungens befallningshafvandes afgöranderätt

i fråga om nya vägars anläggning till de fall, då häradsrätten, sammansatt

af ojäfvig uthäradsnämnd, tillstyrkt anläggningen.

En sådan lagändring kan utskottet emellertid ej finna vara lämplig

eller af behofvet påkallad. Häradsrättens utlåtande i ämnet bestämmes

ju af ordföranden, om en af nämnden är med honom ense

och denne ordförande är ej alltid närmare förtrogen med de förhållanden,

som inverka på frågans afgörande. För den händelse den väg,

hvars anläggning ifrågasättes, verkligen ej är för den allmänna samfärdseln

nödig, lärer för öfrigt Konungens befallningshafvande — sedan de

väghållningsskyldige och häradsrätten lemnats tillfälle att derom sig yttra

— ej finna anledning att anläggningen påbjuda; och för den oförmodade

händelse, att så skulle ske, hafva ju de personer, som

deraf finna sitt intresse kränkt, tillfälle att genom besvär i vanlig ordning

härutinnan förskaffa sig rättelse.

Å andra sidan blefve genom den ifrågasatta begränsningen af

Konungens befallningshafvandes befogenhet den möjlighet, som nu

finnes, att, oberoende af de rent lokala intressena, tillgodose den allmänna

samfärdselns kraf, kanske ej sällan stängd.

Hvad åter angår den af herr Sandquist i

6 §

föreslagna ändring, synes det utskottet, som om densammas syfte hade

goda skäl för sig. Det lärer nemligen ej kunna förnekas, att personer,

som i aflöning hafva en inkomst af ett tusen kronor eller derutöfver,

äro, hvad beträffar förmågan att i väghållningsbesvärets utgörande deltaga,

i minst lika god, ja, bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt

nu gällande lag få dertill bidraga, och särskildt vid jemförelse med

egare eller innehafvare af smärre fastigheter ter sig löntagarnes ställning

i detta afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen

kan på goda grunder försvaras.

Motionärernas formulering af ändringsförslaget gör det emellertid

oantagligt, och detsamma synes för öfrigt allt för inskränkt, då samma

skäl, som tala^för löntagares deltagande i väghållningsbesväret, torde

gälla jemväl för dem, som ega motsvarande inkomster ur annan källa

än direkt aflöning, såsom arfvode, pension, lifränta o. d.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

21

24 §.

Stadgandet i denna paragraf har uti herr Eliassons m. fl. motion

gjorts till föremål för anmärkning. Det har i sådant afseende framhållits,

att vägunderhållet blifvit väsentligen försvåradt genom upphäfvande

af den förut gällande bestämmelsen, att i regel jordegaren skulle

vara skyldig att på ett visst område å ömse sidor om vägen låta borthugga

befintliga buskar. Med den inskränkning af denna jordegareus

skyldighet, som genom 24 §:s antagande vidtagits, ity att numera endast

i skogsmark sådana träd eller buskar skola borthuggas, livilka med

någon gren nå fram till vägens kant, hade väghållningstungan blifvit

på flera ställen ganska väsentligt ökad, hvarför det vore önskvärdt, att en

återgång till förut gällande bestämmelse egde rum.

Häremot vill emellertid utskottet erinra, att det särskilda utskott

vid 1889 års riksdag, som hade sig förelagdt att yttra sig öfver Kongl.

Maj:ts då framlagda proposition angående väghållningsbesvärets utgörende

på landet, just emot en bestämmelse, sådan som den af motionärerna

förordade, uttalade betänkligheter af beaktansvärd art.

Utskottet erkände visserligen, att ett lagbud i den af motionärerna

nu ifrågasatta rigtning mångenstädes skulle medföra lättnad i vägunderhållet

samt minska kostnaderna derför. Men då jordegareus rätt

deraf berördes, måste vid lagbestämmelsens affattande all möjlig varsamhet

iakttagas. Att tillerkänna jordegarne särskild ersättning skulle

utan tvifvel medföra högst betydande kostnader och besvär för de väghållningsskyldige.

Blefve jordegaren åter förbunden att å ett så stort

område, som i Kongl. Maj:ts förslag ifrågasattes — 3,5 meter å ömse

sidor om vägens kant — utan rätt till ersättning undanrödja icke blott

buskar utan äfven alla träd, skulle härigenom göras ett onödigt stort

ingrepp i jordegarens rätt.

Utskottet ansåg sig derför böra söka en medelväg och föreslog

i denna afsigt just den lydelse af ifrågavarande paragraf, som sedermera

blef af 1891 års Riksdag antagen.

Då alltså 24 §:s nuvarande lydelse tillkommit efter särskildt omsorgsfull

pröfning, och då utskottet håller före, att ifrågavarande bestämmelse,

behörigen iakttagen, innebär ett rigtigt afvägande emellan

jordegarens och de väghållningsskyldiges motsatta intressen, finner sig

utskottet icke kunna förorda den af motionärerna i berörda paragraf

föreslagna ändring.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 52,

Utskottet kar härefter att yttra sig om den af herr Andersson i

Lifhult i

33 §

föreslagna äudriug, åsyftande att åt gode män öfverlåta den, enligt

paragrafens nuvarande lydelse, häradsrätten tillkommande befogenhet

att, i fall af bristande öfverenskommelse, bestämma, hvarest å annan

mark än kronans allmänning, väglagningsämnen må tagas äfvensom

ersättningens belopp.

Skälet för förändringen angifver motionären vara svårigheten för

häradsrätten att afgöra dylika frågor utan förutgången syn.

Det vill dock synas utskottet, som om motionären väsentligt öfverskattat

olägenheterna af det nu gällande stadgandet, och utskottet

håller före, att häradsrätten i de ojemförligt flesta fall är i tillfälle att

utan syn inhemta de för frågornas afgörande nödiga upplysningar.

Dertill kommer, att det, enligt utskottets tanke, skulle strida mot

vår rätts allmänna grundsatser att, utan afseende å de rättsegandes

egen vilja, tvinga dem att i eu sak af sådan beskaffenhet, som den

ifrågavarande, underkasta sig afgörandet af gode män och såmedelst

betaga dem rätten att hos vederbörlig domstol få sina anspråk pröfvade.

Ej heller de i

35 § .

ilrågasätta ändringar synas utskottet beköfliga eller lämpliga.

Att, såsom af herr Eliasson m. fl. föreslagits, stadga någon särskild

fördelning mellan länsmannen och de biträdande ^nämndemännen

af befogenheten i fråga om vägsyn, synes utskottet ej erforderligt.

Väglagens bestämmelse härutinnan öfverenstämmer med hvad af ålder

varit gällande och torde ej innebära någon otydlighet eller medföra

någon olägenhet.

Detsamma gäller om herr Olssons i Kyrkebol förslag om tillägg

till paragrafen, i syfte att vid vägsyn inom sådana kommuner, som hafva

endast en nämndeman, länsmannen skulle berättigas att från närgränsande

kommun kalla nämndeman att vid vägsyn biträda, hvarvid denne

sistnämnde skulle åtnjuta ersättning.

Att pålägga vägkassan en dylik utgift är enligt utskottets åsigt

ej af nöden, då nämndemans tjenstgöringskyldighet uti ifrågavarande

hänseende ej är, såsom motionären förestält sig, inskränkt endast till

den kommun, inom hvilken nämndeman är bosatt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

23

I 37 §.

föreslås af herr Eliasson m. fl. ändring så till vida, att ordet »väsentligen»

ur andra momentet skulle utgå. Enligt motionärernas förmenande

skulle bestämmelsen, att ny vägdelning finge ega rum, allenast när

Konungens befallningshafvande, till följd af väsentligen förändrade förhållanden,

funne densamma erforderlig, lägga hinder i vägen för ny

vägdelnings genomförande i flere fall då densamma vore önskvärd.

Utskottet kan ej dela denna uppfattning. Tvärtom anser utskottet

momentets oförändrade form med tillbörlig tydlighet utmärka den mening,

som enligt utskottets tanke, bör i momentet uttalas, den nemligen,

att ej en hvar, om och den obetydligaste, förändring i bestående förhållanden

skall kunna utgöra tillräcklig anledning till ny vägdelnings

genomförande.

44 §.

Det i fråga om denna paragraf i herr Eliassons m. fl:s motion

framstälda ändringsförslag kan utskottet ej biträda. Att åt egodelningsrätt

öfverlåta pröfning af besvär öfver vägdelning — hvilken nu tillkommer

Konungens befallningshafvande — vore att bryta den princip,

som genomgår gällande väglag, och enligt hvilken Konungens befallningshafvande

har det närmaste öfverinseendet öfver lagens rätta tillämpning.

Något praktiskt behof af en sådan ändring förefinnes ej heller

enligt utskottets mening, då Konungens befallningshafvande väl är i

stånd att underkasta frågor om vägdelning såväl formel som saklig

pröfning.

47 §.

Herr Pehrson i Törneryd hav i denna paragraf föreslagit ändring

i syfte att uttryckligen måtte föreskrifvas, hvilka myndigheter hafva

att föranstalta om val af ledamöter i den uti paragrafen omförmälda

särskilda nämnd.

De af motionären i sådant afseende föreslagna bestiimmelser synas

utskottet behöfliga och lämpliga.

Herr Eliassons m. flis motion afser ändring äfven af denna paragraf.

Deri föreslås nemligen, att val till ledamöter af särskilda nämnden,

i stället för att ske inför häradsrätten genom särskildt utsedde val
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

män, skulle förrättas å de i väglagens 58 § omförmälda sammanträden

med de väghållningsskyldige.

Denna ändring, som lärer afse ej blott valets förrättande vid annat

tillfälle än nu är föreskrifvet utan äfven att detsamma skall ske ej

genom af kommunerna utsedde valmän utan af de väghållningsskyldige

sjelfva eller deras ombud, kan utskottet ej tillstyrka, då deltagandet i valet

derigenom skulle väsentligt försvåras, på samma gång det skulle blifva

hardt när omöjligt för väghållningsdistriktets mera aflägsna kommuner

att vid valen få hela sitt vägfyrktal representeradt. Valen skulle derigenom

komma att mången gång bero på en ren slump, då deremot

under nuvarande förhållanden den enligt utskottets förmenande rigtiga

principen kan vinna tillämpning, att kommunernas större eller mindre

vägfyrktal skall vara afgörande för deras större eller mindre inflytande

på valets utgång.

Rörande

51 §

föreligga tvenne särskilda ändringsförslag, delvis hvarandra motsatta.

Det ena, af Herr Erickson i Bjersby, att uttrycklig föreskrift måtte

meddelas derom, att kostnaden för offentliggörande i länskungörelserna

af vägnämndernas uppskattningsinstrument skall gäldas af allmänna

medel, synes utskottet välgrundad^ hvaremot utskottet icke kan tillstyrka

motionärens alternativt framstälda förslag, att Riksdagen ville för

sin del besluta en förklaring af den härutinnan nu gällande bestämmelsen

i motionens syfte. Tolkningen af denna bestämmelse är, enligt hvad

för utskottet uppgifvits, beroende på vederbörande myndigheters pröfning,

och det kan vid sådant förhållande ej vara lämpligt att statsmagterna

genom en åtgärd, hvilken hade retroaktiv verkan, skulle så godt

som ingripa i en dylik pröfning.

Herr Eliassons m. fl:s förslag, enligt hvilket uppskattningsinstrumentet

ej vidare skulle offentliggöras i länskungörelserna utan endast

upprättas i två exemplar, af hvilka det ena skulle insändas till Konungens

befallningshafvande, det andra öfverlemnas till vederbörande vägstyrelse

att hållas de väghållningsskyldige till hända, kan utskottet ej

förorda. * Uppskattningsinstrumentet är, enligt utskottets åsigt, af sådan

vigt- för en hvar af de väghållningsskyldige, att dess offentliggörande i

länskungörelserna måste betraktas såsom en fördel.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

25

54 §.

Den i denna paragraf af herr Eliasson m. fl. ifrågasatta ändring

kan af skäl, som under 47 § nämnda äro, ej af utskottet tillstyrkas.

57 §.

Hvad ofvan under 51 § anförts beträffande herr Eliassons m. fl:s

derom framstälda förslag gäller i tillämpliga delar äfven om deras ändringsförslag

i fråga om denna paragraf. Utskottet kan således ej biträda

detsamma.

58 §.

Ej mindre än trenne särskilda ändrings- eller tilläggsförslag hafva

i fråga om denna paragraf afgifvits. Samtliga äro väckta i herr Eliassons

m. flis motion.

Hvad först angår förslaget om sådant tillägg till paragrafen, att

vägstyrelsens räkenskaper skola delgifvas de väghållningsskyldige på

samma gång som utgifts- och inkomststaten fastställes, äfvensom att fråga

om decharge för vägstyrelsens förvaltning af vägkassan dervid ock skall

förekomma, anser utskottet ett dylikt tillägg obehöflig!.

Det torde nemligen ligga i sakens natur, att inkomst- och utgiftsstat

för ett visst år ej kan pröfvas utan att till grund derför läggas de

förhållanden, som utvisas af räkenskaperna från näst föregående år,

vare sig dessa räkenskaper visa brist eller öfverskott. Fastställande

af inkomst- och utgiftstat för ett visst år innefattar alltså i sig äfven

granskning af näst föregående års räkenskaper och vägstyrelsens förvaltning

af vägkassan.

Likaså håller utskottet före, att något förtydligande tillägg till

paragrafen ej är af nöden för att förebygga den missuppfattning, som

enligt motionärernas utsago hade i fråga om paragrafens tolkning gjort

sig gällande, då man till sådana ombud, hvarom paragrafen förmäler,

velat hänföra äfven sådana ombud, som af kommunalstämma blifvit utsedda.

Enligt utskottets tanke framgår det af paragrafens lydelse med

tillbörlig tydlighet, att med ordet ombud här endast afses representanter

för enskilde väghållningsskyldige.

Den tredje ändringen, som uti ifrågavarande paragraf förordats,

Bill. till Rilcsd. Prat. 1897. 7 Sami. 34 Hatt. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

afser införande af föreskrift om besvärs anförande öfver beslut, som vid

i paragrafen omförmälda sammanträden fattats.

Härutinnan vill utskottet gifva motionärerna rätt, och anser det

sålunda vara en brist uti väglagen, att dylik bestämmelse ej stadgats.

Likaså finner utskottet intet särskildt att erinra emot förslaget, att bestämmelserna

om besvär öfver kommunalstämmobeslut blefve i förevarande

fall tillämpliga.

59 §.

Till denna paragraf har föreslagits — af herr Pehrson i Törneryd

— att foga ett tillägg af innehåll, att kommunalnämnd skulle vara

skyldig att upprätta vägfyrktalslängd.

Då, såsom motionären erinrat, saknaden af bestämmelse om hvem

dylik skyldighet ålåge, lätteligen kan förorsaka olägenheter, anser äfven

utskottet ett dylikt tillägg vara af lämplighet betingadt.

Tillägg af nu angifven art har förordats äfven i herr Elia ssons

m. fl:s motion, som i sammanhang härmed föreslagit en bestämmelse

derom, att vägfyrktalslängden skulle underkastas samma granskning och

tillfälle dertill, som i kongl. förordningen om kommunalstyrelse å landet

föreskrifves beträffande kommunens fyrktalslängd.

Äfven sistberörda bestämmelse finner utskottet ändamålsenlig.

60 §.

Hvad i herr Eliassons m. fl:s motion anföres till stöd för den i

denna paragraf föreslagna ändring, åsyftande, att »statsbidrag skall utgå

för all landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen in natura

af hvarje väghållningspligtig eller gemensamt på hela distriktets eller

dess vägkassas bekostnad, såvida vägskatt dertill utgöres af de in natura

väghållningsskyldige», synes utskottet ådagalägga billigheten i de framstälda

anspråken, och finner utskottet för ty ändringsförslaget vara förtjent

af gillande.

Jemväl en annan ändring af ifrågavarande paragraf har i herr

Eliassons in. flis motion blifvit ifrågasatt. Under framhållande af det

stora besvär, som mångenstädes vore förenadt med den i paragrafen

påbjudna fördelningen af statsbidraget mellan de in natura väghållningsskyldige,

hafva motionärerna uttalat sig för en sådan förändring af paragrafen,

att de väghållningsskyldige skulle ega bestämma, om statsbidraget

skulle utdelas eller ingå till vägkassan samt att i senare fallet

den i slutet af paragrafen omförmälda vägskatt skulle rättas derefter.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagsutskottets Utlåtande N:o 52.

Liknande förslag väcktes vid sistlidet års riksdag af herr Göransson

i Åsen. Lagutskottet afstyrkte emellertid motionen och den föranledde

ej heller till någon Riksdagens åtgärd. Genom den föreslagna

lagändringen skulle förorsakas, att, der särskild extra utdebitering å de

väghållningsskyldige icke ifrågakomme, de, som fullgöra vägunderhåll

in natura, finge till vägkassan öfverlemna den dem tillerkända ersättningen

af statsmedel utan att erhålla någon deremot svarande nedsättning

i vägskatten.

På sådan grund anser utskottet fortfarande det af motionärerna

framstälda förslaget icke vara ändamålsenligt.

63 §.

Äfven denna paragraf har gjorts till föremål för ändringsförslag

i herr Eliassons m. fl:s motion. Det har i sådant afseende föreslagits, att

vägskattens debitering, uppbörd och redovisning skulle uppdragas åt

»hvilkendera som helst, antingen vägstyrelse eller kommunalnämnd».

I sammanhang härmed har förordats stadgande om och hvilken

granskning, debiteringslängden skulle undergå, dervid de för debiteringslängd

å kommunalutskylder gifna bestämmelser ansetts lämpliga.

Den ifrågasatta ändringen kan utskottet ej finna lämplig.

Uppbörd genom vägstyrelsen skulle vara förenad med stora olägenheter,

vida större än de, som åtfölja det nu stadgade uppbördssättet

genom kronobetjeningen.

Och hvad angår vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd, så

har förslag derom så nyligen som vid sistlidet års riksdag varit föremål

för Riksdagens pröfning, dervid detsamma ej blifvit af Riksdagen

antaget.

69 §.

Utskottet kan ej heller förorda den i 69 § af herr Eliasson m. fl.

föreslagna ändring, att häradsrätt i stället för såsom enligt gällande

lag Konungens befallningshafvande skulle, derest de väghållniugsskyldige

och ploglagen ej kunna enas om ersättningen för vinterväghållningen,

bestämma ersättningens belopp. Då Konungens befallningshafvande

har sig ombetrodt att bestämma sjelfva ploglagsindelningen,

synes Konungens befallningshafvande ock lämpligast kunna afgöra frågor

om ersättningens storlek.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagsutskottets Utlåtande N:o 52.

Slutligen har utskottet att yttra sig angående tvenne ändringsförslag,

som ej anknyta sig till någon viss paragraf uti väglagen, nemligen

de af herrar Jansson i Saxhyttan och Söderberg afgifna.

Båda åsyfta stadgande af rätt för väghållningsdistrikt att upplåta

vägunderhållet på entreprenad. Då entreprenadsystemet, enligt utskottets

tanke, säkerligen komme att ställa sig dyrare för de väghållnings6kyldige

än det enligt väglagen gäjlande systemet om vägunderhållets

in natura utgörande af jordbruksfastighet, har utskottet ej funnit skäl

förorda motionärernas ifrågavarande framställningar.

Det framgår af det ofvan anförda, att utskottet ansett åtskilliga

af de i förevarande motioner väckta förslag om ändring i gällande väglags

bestämmelser väl grundade, och det kunde sålunda förväntas, att

utskottet i anledning af desamma skulle föreslå Riksdagen att om ändringarnes

vidtagande besluta. Utskottet anser sig emellertid ej böra

tillråda ett sådant beslut. Väglagen har ännu ej varit nog länge tilltillämpad,

för att den erfarenhet om lagens verkningar, som inhemtats,

må kunna anses uttömmande, och det torde derför under lagens fortsatta

tillämpning — att döma af hvad hittills sig visat — komma att yppa

sig åtskilliga brister utöfver dem man redan iakttagit.

Vid sådant förhållande och då de ändringar, som utskottet anser

sig kunna förorda, icke synas vara af någon synnerlig vigt eller betydelse,

anser utskottet vara skäl att än ytterligare uppskjuta hvarje

ändring i berörda lag, intill dess tidpunkten för en genomgående revision

af densamma kan pröfvas vara för handen.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att de uti herrar Sandquists, Eliassons med fleres,

Olssons, Anderssons, Janssons, Ericksons, Söderbergs

och Pehrsons ifrågavarande motioner framstälda förslag

om ändringar i eller tillägg till gällande väglag

beträffande

Do) 4 §;

2:o) 6 §;

3:o) 24 §;

4:o) 33 §;

5:o) 35 6;

6:o) 37 §;

7=o) 44 §;

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagsutskottets Utlåtande N:o 52. 29

8:o) 47 8

9:o) 51 §

10:o) 54 §

1 l:o) 57 §

12:o) 58 §

13:o) 59 §

14:o) 60 §

15:o) 63 §

16:o) 69 § samt

17:o) angående rätt för väghållningsdistrikt, att

upplåta vägunderhållet på entreprenad

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 april 1897.

På lagutskottets vägnar

CARL B. HASSELROT.

Reservation af herr Nilsson.

\

Herrar Rudebech, Öländer, C. F. Pettersson, Ohlsson och Jönsson

hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling

inom utskottet.

Lih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 34 Höft.

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.