Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 55

1897-04-30 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:55, Lagutskottets Utlåtande N:o 55

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

1

N:o 55.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1897, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af

15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen.

22, 23 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen äro för närvarande af följande

lydelse:

22 §. »Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin

rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta;

straffes högst med straffarbete i två år, i de fall der gerningen ej med

svårare straff särskildt belagd är.»

23 §. »Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel

eller brottslig gerning, och sker det på sådant sätt eller under sådana

omständigheter, att anledning är att befara, det hotet verkställas

skall; dömes, der ej det hot med särskildt straff belagdt är, till böter eller

fängelse i högst sex månader.»

24 § (enligt lag den 9 juni 1893). »Brott, som i 22 § sagdt är,

må ej åtalas af allmän åklagare, der ej målsegande angifver det till åtal,

eller ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller

hindrats att återgå till arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas

af annan, än målsegande.»

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 37 Håft. (N:o 55—57.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 36, hemställer herr Ljungberg,

dels att 23 § af 15 kap. strafflagen må erhålla följande lydelse:

»Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller

brottslig gerning, och sker det på sådant sätt eller under sådana omständigheter,

att anledning är att befara, det hotet verkställas skall, eller söker

någon medelst trugande, lockande eller tubbande eller annorledes förmå

annan att nedlägga arbete, som han enligt lag eller aftal är skyldig att

utföra, eller att vägra öfvertagandet af honom erbjudet arbete, dömes, der

ej det hot och den lockelse med särskild! straff belagdt är, till böter eller

fängelse i högst sex månader. Lag samma vare för den, som utställer

vakter att afhålla personer frän något arbete eller som låter bruka sig till

sådan vakthållning»;

dels att 24:e § af samma kapitel må erhålla följande lydelse:

»Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej

målsegande angifver det till åtal, eller ock genom brottet någon tvingats

att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till eller att öfvertaga

erbjudet arbete»;

dels ock att slutorden i 24 § af nämnda kapitel, nemligen: »ej heller

må brott, som i 23 § sägs, åtalas af annan än målsegande», må uteslutas.

Till stöd för motionen anför motionären:

»De olycksdigra följder, som arbetsinställelser nästan alltid medföra

icke blott för arbetsgifvarne utan äfven för arbetarne sjelfva, göra det till

en bjudande pligt för lagstiftaren att, om möjligt, afböja eller åtminstone

minska dessa följder.

Man kan icke heller säga, att dessa förluster drabba allenast enskilda

personer.

Det afbrott i produktionen, som oftast, då liflig efterfrågan råder,

genom en strejk uppstår, medför för landet sjelf! antingen en förminskning

i tillgången å vissa varor och sålunda en prisstegring å dessa, eller, der

utländsk konkurrens inskrider, förlusten af kunder för den inhemska marknaden.

Stora förråd af råmateriel och äfven förädlade alster förfaras; och

maskiner samt andra mer eller mindre fasta kapitaler vanvårdas och ligga

räntelösa.

Redan allenast farhågan för en strejk utöfvar ett hämmande tryck

på företagsamheten; och en enda arbetsinställelse kan icke blott vålla

oförskyldt lidande för tredje man utan äfven verka förderfligt för andra

industrigrenar, hvilkas behof den strejkande industrien icke längre kan

tillfredsställa. Der tillverkningen afser den stora massans förbrukningsartiklar,

kan prisstegringen framkalla nöd bland de fattigaste klasserna;

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

och galler strejken kommunikationsväsendet eller de förrättningar af största

vigt, för hvilka samhället sysselsätter ett större antal arbetare, såsom t. ex.

renhållning, brandväsende m. m., äfventyras hela samhällens sunda lif och

bestånd.

För fall af sistnämnda art är den nuvarande lagstiftningen alldeles

otillräcklig, och en ganska ny erfarenhet har visat, att helt andra och vida

kraftigare lagbestämmelser i det hänseendet erfordras. Men äfven för

mindre samhällsvådliga strejker måste tillses, att icke främmande uppviglare

få insteg bland arbetarne och antingen tillställa eller förlänga

arbetsinställelser samt att främmande eller från andra håll inkallade arbetare

icke förhindras att öfvertaga ett nedlagdt arbete.

I sistnämnda afseende visar sig en märklig brist i den lagförändring,

som år 1893, genom lag af den 9 juni, vidtogs. Derigenom har nemligen

i 15 kap. 24 § strafflagen väl blifvit stadgadt, att åtal må ske af

allmän åklagare, om någon hindrats att återgå till arbete; men man har

förgätit det ofta inträffande fall, att andra arbetare genom våld, hot eller

lockelser, förhindras att öfvertaga arbeten, som förut i yrket varande arbetare

nedlagt, ja, att sistnämnde arbetare till och med blockera det bruk

eller den verkstad, som de försatt i overksamhet. Detta förbiseende är

desto mera märkligt, som den kongl. propositionen n:o 24 i detta ämne

vid samma riksdag innehöll en mera omfattande och tillfredsställande redaktion

af ifrågavarande §, nemligen — — »der ej genom brottet någon

blifvit hindrad från lofligt arbete.»

Emellertid torde äfven sådant förtydligande af detta stadgande erfordras,

att icke endast våld, utan äfven hot och lockelser innefattas i de

hinder, som afses.

För några månader sedan inträffade i en stad i södra Sverige, att

renhållningskarlarne, då nytt tjensteaftal för tiden från 24 oktober skulle

ingås, nedlade arbetet; och då drätselkammaren i deras ställe tillkallade

folk dels från Stockholm och dels från Jönköping, blefvo dessa genast indragna

i fackföreningslokalen och med hot och lockelser öfvertalade att

återresa.

Ett annat exempel lemnar det beklagliga förhållande, som främmande

uppviglare åstadkommo vid ett bruk i Södermanland. Sedan från en af

sina arbetare blockerad verkstad i Nyköping beställning ingått till nämnda

bruk å ett stycke gjutgods, och brukets gjutare redan förklarat sig villige

att verkställa arbetet, infunno sig på söndagen derefter ett par emissarier,

som förmådde gjutarne att vägra arbetets utförande, och för dessa personers

skull blef, genom brukets nedläggande, hela den fem gånger större

personalen utan både lön och arbete.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Den stora och långvariga Norbergsstrejken skulle, säges det, aldrig

hafva utbrutit, om icke en uppviglare uppträda sedan de 273 arbetarne

redan dels underskrifvit, dels beslutat underskrifva de hyreskontrakt, hvarom

tvisten gälde. Han förledde de senare att ändra sitt beslut och att

tillika förmå de öfrige att återkalla sina namnteckningar.

Med hvilken förblindelse och till hvilken skada för sin egen existens,

arbetare kunna underkasta sig fackföreningars och andra folkledares ordres,

visar följande exempel:

En murarestrejk utbröt på våren 1896 i en stad i Skåne, hvarvid

arbetarne fordrade timpenningens höjande från 36 till 40 öre. Arbetarne

sjelfva voro fullt nöjda med sina 36 öre, men fackförbundsstyrelsen i

Malmö ditsände ett ombud, som förbjöd dem att arbeta under 40 öre, och

de »fria» arbetarne vågade icke säga nej, utan nedlade arbetet. Då anskaffades

andra murare, som icke tillhörde förbundet, och ett derefter af

de förre gjordt försök att öfvertala dem att lemna platsen blef bestämdt

tillbakavisadt. Och så fingo de strejkande, af hvilka de flesta voro familjefäder,

gå der och svälta.

Det synes mig, att den strafflöshet, som nu tillåter hvarje uppviglare

att förleda arbetare dels att undandraga sig dem tillhörande arbete,

dels ock att förhindra andra att öfvertaga de senares förrättningar, borde

upphöra, samt att ett stadgande derom borde införas i strafflagen, exempelvis

i 23 § af 15 kap.

Att straffbestämmelse för lockelser icke är något för vår lagstiftning

okändt, kan ses af 42 § legostadgan, der det heter: »Lockar husbonde

annans tjenstehjon att tjenst uppsäga, böte 6 rdr 32 sk.» Och obestridligt

är, att förledandet af en eller par tjenare är mycket mindre straffvärdt

och betänkligt än att förleda hela skaror af arbetare att öfvergifva åtaget

arbete eller att, trots derom träffad öfverenskommelse, vägra att i de förras

ställe fullgöra arbete.

24 paragrafens slutord: »ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas

af annan än målsegande» torde saklöst kunna uteslutas, då ingen skada

sker, om åklagare uppträder, der en målsegande saknar mod eller tillfälle

att åtala brottsliga hotelser.»

Den af motionären föreslagna ändringen i 23 § af strafflagens 15

kapitel kan utskottet ej finna lämplig. Väl må medgifvas önskvärdheten

att genom lagbestämmelser förebygga arbetsinställelser eller mildra de svåra

följderna deraf — utskottet har i ett föregående utlåtande haft tillfälle att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

härom sig uttala — men under inga förhållanden torde man kunna såsom

medel härför godkänna en lagändring, som skulle beteckna ett afsteg från

allmänna straffrättsprinciper. Sådan är emellertid den åt motionären i

nyssberörda paragraf ifrågasatta, då densamma afser att såsom brottsligt

bestraffa förledandet till en handling, ehuru denna sista icke är med straff

belagd. Motionärens till stöd anförda jemförelse med bestämmelsen i 42 §

legostadgan om ansvar för lockelse af tjenstehjon ur tjenst lämpar sig ej

härför, då denna sista bestämmelse står i full enlighet med nyss angifna

straffrättsgrundsats. Afvikandet ur tjenst är nemligen med straff belagdt,

alltså att såsom brott anse.

Hvad åter beträffar motionärens förslag att i 24 § af ofvanberörda

kapitel göra ett tillägg i syfte att under offentlig åtalsrätt hänföra det fall,

att någon, på sätt i 22 § omförmäles, hindras att öfvertaga erbjudet arbete,

hyser utskottet den uppfattningen, att ett dylikt tillägg utgör en följdrigtig

konseqvens af de grunder, som betingat paragrafens nuvarande lydelse.

Såsom man torde erinra sig, ingick Riksdagen år 1892 till Kongl.

Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj: t ville taga i öfvervägande, huruvida

icke allmän åklagare måtte berättigas att å tjenstens vägnar tala å sådana

under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga förbrytelser, som afsåge att genom

våld eller hot hindra annan från fortsättande af lofligt arbete, som han sig

åtagit, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

i ämnet.

Såsom skäl för sin framställning anförde Riksdagen bland annat:

Erfarenheten från senare tiders arbetsinställelser i vårt land gåfve

vid handen, att upprörande kränkningar af arbetets frihet ej sällan förekoinme,

i det att arbetare, som ville fortsätta det arbete, de åtagit sig att

utföra, med hot eller våld hindrats derifrån och tvingats att deltaga i arbetsinställelsen.

Arbetarnes eget väl kräfde, att mot dylika rättskränkningar

bereddes dem ett verksammare skydd, än gällande lagstiftning förmådde

gifva. Det åsyftade målet kunde lättast vinnas derigenom, att ifrågavarande

brott stäldes under allmänt åtal. Det vore nemligen uppenbart,

att fruktan för hämnd eller andra under trycket af ett olidligt tvång framkallade

hänsyn i allmänhet förhindrade en angifvelse, som eljest icke uteblifvit,

och att sålunda, derest förbrytelser af ifrågavarande art stäldes

under allmänt åtal, desamma säkerligen kunde antagas i de flesta fall komma

att erhålla välförtjent näpst.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse afläts till 1898 års Riksdag

förslag om ändrad lydelse af 24 § i 15 kap. strafflagen, uti hvilket

förslag under allmänt åtal hänfördes brott, hvarigenom någon hindrats från

lofligt arbete.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

Lagutskottet, hvars hemställan bifölls af Riksdagen, vidtog emellertid

i propositionens förslag en ändring för att bringa detsamma i närmare

öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sjelf i berörda skrifvelse

hemstält.

Af hvad i ärendet förekommit torde emellertid den slutsatsen kunna

dragas, att intet särskildt skäl förefunnits för sådan begränsning af 24 §,

att hindrande från att öfvertaga erbjudet arbete stälts utom offentligt åtal;

och då, såsom utskottet redan uttalat, ett bifall till motionärens förslag

härutinnan . synes utskottet lämpligt, anser utskottet detta böra antagas,

dock efter iakttagande af en mindre, formel ändring.

Hvad slutligen angår herr Ljungbergs förslag att genom uteslutande

åt 24 §:s slutord ställa de i 23 § omnämnda brott under allmänt åtal,

vill utskottet erinra derom, att lagstiftningen om brotts undantagande från

allmänt åtal grundar sig dels derpå, att en del brott möjligen kunna vara

förenade med omständigheter af den ömtåliga beskaffenhet, att de ej böra

till offentlig behandling framdragas, om ej den förnärmade sjelf önskar

sådant, dels ock derpå, att en del brott äro af så ringa allmän betydelse,

att det icke ansetts lämpligt att med deras åtalande besvära allmänna

åklagaren. Lämpligheten af dessa grundsatser, hvarpå jemväl det af motionären

till uteslutande föreslagna stadgandet hvilar, torde icke kunna ifrågasättas;

och finner utskottet följaktligen motionen i denna del icke böra

förordas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet alltså hemställa:

Lo) att Riksdagen med anledning af förevarande

motion måtte för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän

åklagare, der ej målsegande angifver det till åtal eller

ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse

eller hindrats att återgå till arbetet eller att

öfvertaga erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23

§ sägs, åtalas af annan än målsegande; samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

2:o) att förevarande motion i öfrigt icke må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

.do

CARL B. HASSELROT.

\\>

Keservation

mot utskottets hemställan i första punkten af herrar Hasselrot och E.

Svensson.

Herrar Fröberg, F. Andersson, Redelius och Ohlsson hafva begärt

få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.