Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar af strafflagen.

1897-04-30 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1897:57, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar af strafflagen.

Dokumentets text

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

N:o 57.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar

af strafflagen.

Uti en i Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 31, anför herr Leman:

»Under de senare åren hafva i synnerhet från några af rikets större

städer samt åtskilliga delar af landsorten upprepåde klagomål försports

deröfver, att frids- och misshandelsbrotten i betänklig mån ökats samt att

rättssäkerheten kränkts, särskildt genom den tygellöshet, som åtskilliga

minderåriga och unga personer (i de större städerna benämnda »ligapojkar»)

låtit komma sig till last.

Då befogenheten af dessa klagomål torde vara temligen allmänt känd

och erkänd, torde det vara skäl för lagstiftaren att tillse, huruvida icke

åtgärder kunna vidtagas, hvarigenom de öfverklagade missförhållandena

kunna, om än icke i allo förekommas, så dock i någon väsentlig grad stäckas.

Enligt mitt förmenande är grundorsaken till de öfverhandtagande

våldsbrotten att söka i den dåliga uppfostran, som ty värr i så många hem

kommer ungdomen till de!.

Från social synpunkt kunde det således ifrågasättas, huruvida icke

staten eller kommunen skulle hafva rättighet och alltså jemväl skyldighet

att från de dåliga hemmen rycka barnen samt att, på det allmännas bekostnad,

bereda dem ett godt hem och en god uppfostran genom att utackordera

dem hos välkända personer, helst på landsbygden. Detta är dock

en fråga af så genomgripande omfattning, att det icke kan förväntas, att

den snart skall kunna erhålla sin lösning.

Enär alltså ännu långa tider torde komma att förgå, innan samhället

kan angripa det onda vid sj elfva roten, torde man böra eftersöka,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57. 21

huruvida icke dessförinnan medel kunna finnas, hvarigenom det öfverklagade

onda kan åtminstone i någon mån afhjelpas.

Ett bland sådana medel tror jag, för min del åtminstone, att man

skall finna i en skärpning af straffen för brott mot person och den personliga

friheten.

Det är ett egendomligt och af folkens naturel lätt förklarligt drag

såväl i den skandinaviska som i den germaniska lagstiftningen, att man i

allmänhet mycket strängare bestraffat brott mot egendom (hvilka ansetts

vanärande) än brott mot person. Följderna häraf visa sig ock ännu i

vår gällande strafflag, enligt hvilken våldsgerningar, som icke medföra

lifvets förlust eller ständigvarande* men, beläggas med straff, som äro

mycket mildare än de, som den allt mer och mer vaknande uppfattningen

om rättsskydd för den personliga friheten anser böra tillämpas.

Det torde alltså vara på tiden att försätta strafflagen i ett skick, som.

mera exakt, än nu är händelsen, motsvarar den moderna uppfattningen om

samhällets skyldighet att, så. långt möjligt är, skydda individen mot personliga

våldsgerningar. Jag vet visserligen, att en, enligt min åsigt, pjunkig

filantropi skall finna hvarje straffskärpning vara grym, men å andra sidan

anser jag, att det är vida grymmare af samhället att lemna den laglydige

och fridfulle medborgaren otillräckligt rättsskydd än att hårdt bestraffa

en brottsling, som — låt vara ock af okynne — lederar den personliga

rättssäkerheten.

Hvad jag åsyftar är alltså, att straffhotet skall blifva mera verksamt

än nu är förhållandet samt att det afskräckande elementet i straffet

skall komma till mera gällande kraft. Så sker ej nu genom det alltför

utsträckta användandet af kortvariga fängelsestraff samt genom bötesstraff,

hvilka i de flesta fall förvandlas till korta frihetsstraff.

Derom torde nemligen alla kriminalister, såväl inom som utom landet,

numera vara ense, att det icke finnes något mindre effektivt straff

än det kortvariga fängelsestraffet. Det afskrämma* nemligen icke brottslingen,

men är, å andra sidan, betungande och kostbart för staten.

Den stora omtvistade frågan är dock: »hvilken straffart bör man

sätta i stället för de kortvariga fängelsestraffen?» För min del vågar jag

besvara denna fråga sålunda: »Beträffande särskildt vissa brott mot person,

bör för äldre brottslingar och vid återfall straffet af enkelt fängelse

utbytas mot straffarbete samt för minderåriga och yngre brottslingar

straffet af enkelt fängelse skärpas genom användande jemväl af afjliktiva

eller kroppsstraff.

Sant är visserligen, att, ehuru såväl från konservativt som jemväl

och i synnerhet från radikalt håll vid de under de senare åren hallria

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

internationella kriminalistkongresserna många röster höjts för återinförande

af kroppsstraff, pluraliteten, hvilken liksom förslagsställarne varit ense

om den fullständiga olämpligheten af de kortvariga fängelsestraffen, likväl

hesiterat att införa kroppsstraff såsom särskild straffart. Vidare är ock

att märka, att de koinitéer, som utarbetat de nyaste europeiska strafflagsförslagen,

nemligen det norska och det schweiziska, icke ansett sig böra

föreslå kroppsstraff såsom särskild straffart.

Men häremot torde å andra sidan kunna erinras:

att man i hvarje särskildt land torde böra beakta, hvilket slag af

brott, som under en viss tid är förherskande, samt hvilken straffart, som

kan anses vara mest effektiv för att hämma brottsligheten;

att man, med tillämpning häraf, för några tiotal af år sedan i England

och särskildt i London, der brotten mot person genom de s. k.

stryparne (»garrotters») nådde en oerhörd freqvens, lyckades — sedan man

åvägabragt och mot fridsstörarne tillämpat en parlamentsakt, hvarigenom

kroppsstraff återinfördes — i väsentlig mån förminska antalet af våldsbrott;

att derå europeiska strafflagar (t. ex. den italienska, den österrikiska

m. fl.), hvilka visserligen icke i allmänhet medgifva kroppsstraff i form

af aga, prygel eller dylikt, likväl stadga kroppsstraff (såsom t. ex. lifstidsfånge^

i bojor, svält in.^m. dylikt), hvilka äro vida grymmare än lämplig

aga, tilldelad minderåriga‘(eller unga förbrytare;

att från psykologisk synpunkt det torde vara uppenbart — hvad

som ock bekräftats af många erfarna kriminalister och polismän •— att

unga förbrytare mycket mera, än nu är förhållandet, skulle afhålla sig att

öfva våldsgerningar mot person, om de visste, att till straff för det lidande,

de beredt andra, de å sin sida skulle vara nödgade att underkasta sig

lämpligt kroppsligt lidande, hvilket de ovilkorligen mera frukta än de*t

enkla fängelset, som under vanliga förhållanden för dem ej utgör något

afskräckningsmedel; samt

att i vår nu gällande lagstiftning inedgifves, dels att aga må för

straffbar gerning tilldelas barn, innan det fylt 15 år (strafflag 5 kap. 1 §),

och för visst slag af förseelse öfvermage (jordabalken 13 kap. 2 §) samt

dels att tjenstehjon af mankön under 18 år och af qvinkön under 16 år

må af husbonde med måttlig husaga tillrättavisas (legostadga 5 §).

Af hvad jag här anfört framgår, att jag tillhör dem, som anse, att

i lagen må åt domaren inrymmas vidgad myndighet att kunna ådöma aga.

Härjemte har jag den åsigt, att, med hänsyn till den brådmogenhet,

som utmärker många vanvårdade barn, särskildt i de större städerna, och

hvarom poliskamrarnes och domstolarnes annaler förete så många vitnesbörd,

det skulle vara lämpligt, att med hänsyn till vissa brott (frids- och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

23

våldsbrott, stöldbrotten, skadegörelse med mera dylikt), äfven der brottet

icke är af den svåra beskaffenhet, som omförmäles i 5 kap. 2 § strafflagen,

den kriminella mjmdighetsåldern borde, i enlighet med hvad som

stadgas i flera andra länders strafflagstiftning, sänkas under 15 år, så att

brott, begångna af barn som fylt 14 år, skulle kunna bestraffas jemväl

annorledes än med aga.

Hvad härefter beträffar exeqverandet af den aga, som enligt strafflagen

ådömes minderårige, torde det vara allmänt kändt, att sådant endast

i ytterst få fall förekommer. I 5 kap. 1 § strafflagen föreskrifves, att

gerning, som eljest straffbar är, vare, utom i de fall, som i 2 § sägs,

strafflös, om den begås af barn, innan det fylt 15 år, men att domstol

dock eger förordna, att barnet af föräldrar eller annan, under hvars vård

och lydnad det står, skall med aga kunna hemma i huset rättas. Då nu

erfarenheten visat, att föräldrar ty värr ofta uppmanat eller förledt sina

barn till brott, är det ju uppenbart, att, enär ingen kontroll finnes deröfver,

att barnet verkligen erhåller lämplig aga, det som oftast går fritt

derifrån. I äldre lag föreskrefs, att barnet skulle näpsas i kronobetjents

närvaro'', men ett dylikt till vägagående anses numera stå i strid mot gällande

lag, hvilket särskild! visas af ett Kongl. Maj:ts utslag den 14 december

1875, genom hvilket — sedan en rådstufvurätt på åtal af stadsfiskal

H. dömt minderåriga personer att agas och i sammanhang dermed

föreskrifvit, att H. dervid borde närvara och tillse, att agan i vederbörlig

ordning barnen tilldelades — rådstufvurätten förklarats sakna befogenhet

att, på sätt som skett, meddela sagda föreskrift.

På grund af nu anmärkta förhållanden, synes det vara lämpligt att

återupplifva den äldre lagens stadgande, det ådömd näpst af barn skall

verkställas i närvaro af någon krono- eller polisbetjent.

Hvad jag i denna motion andragit, torde tvifvels utan af mången

komma att anses såsom en yttring af inhumanitet; men då, på sätt förut

erinradt är, ja.g för min del anser, att den sanna humaniteten kräfver

icke en veklig eftergift för brottslingen, utan ett så starkt skydd som

möjligt för den laglydige och fridsälskande medborgaren, kan jag icke

böja mig för en sådan åsigt och har derför icke tvekat att — ehuru jag

väl vet, att äfven bland dem, som i princip dela min mening, olika tankar

kunna råda om lämpligheten af de botemedel, som jag föreslagit —

bringa på tal en strafflagstiftningsfråga, hvarå, icke minst i vårt fosterland,

den allmänna uppmärksamheten är fäst.»

På grund af hvad motionären sålunda anfört, hemställer han, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

framläggande till Riksdagens pröfning och godkännande af förslag till

ändringar i nu gällande strafflag, innefattande:

a) sådan skärpning af nu stadgade bötes- och fängelsestraff för vissa

uti 10, 11 och 14 kap. strafflagen omförmälda brott mot offentlig myndighet,

personlig frihet och personlig säkerhet, att i svårare fall samt vid

iteration jemväl straffarbete må kunna ådömas den brottslige;

b) införande af kroppsstraff (aga eller dylikt) såsom särskild straffart

för minderåriga och unga förbrytare;

c) föreskrift att aga eller annat kroppsstraff'' skall exeqveras under

lämplig offentlig kontroll; samt

d) stadgande derom, att barn öfver fjorton år kunna vara straffbara,

om än i lindrig grad, då de föröfva, förutom de i 5 kap. 2 § strafflagen

omförmälda gerningar, andra icke så grafva brott, som t. ex. frids- och

våldsbrott, stöldbrott samt skadegörelse å egendom.

Motionärens åsigt om behofvet af skärpning i vissa fall af straffen

för en del af de uti 10, 11 och 14 kap. strafflagen omförmälda brott kan

utskottet icke dela, då enligt utskottets mening ifrågavarande straffbestämmelser

äro, såvidt genom allmänna stadganden kan ske, väl afpassade efter

de afsedda brottens beskaffenhet, och de stadgade strafflatituderna gifva

tillfälle att taga hänsyn till de särskilda omständigheter, försvårande eller

förmildrande, som i hvarje särskildt fall pröfvas föreligga. De åsyftade

straffbestämmelserna — sådana, der straffmaximum utgöres af ringare straff

än straffarbete — stå ock i ett visst afvägdt förhållande till öfriga i samma

kapitel för andra der omförmälda brott gifna straffbestämmelser, hvarför

en skärpning af de förra komma att verka störande i hela straffsystemet

och konseqvent leda till straffskärpning äfven för andra brott, närbeslägtade

med dem af motionären särskildt uppmärksammade.

Utskottet anser sig icke heller kunna förorda motionärens förslag om’

införande af kroppsstraff såsom särskild straffart för vissa brottslingar. Väl

bör medgifvas, att de korta frihetsstraffen icke verka nog afskräckande och

att för den skull med skäl kan sättas i fråga deras utbyte i vissa fall mot

en mera effektiv straffart.

Det är emellertid, såsom motionären äfven framhåller, bland kriminalister

mycket omtvistadt, hvilken straffart, som dervid bör väljas, och

likaledes äro bland dem åsigterna skilda rörande lämpligheten och nyttan

af kroppsstraff. För barn är visserligen aga ett lämpligt straff, och härom

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

25

stadgar ock vår lag, men dess lämplighet för vuxna förbrytare kan man

med goda skäl sätta i tvifvelsmål, och äfven om i särskilda fall dess tilllämpning

å den vuxne förbrytaren skulle komma att gagna, kan det ändock

ifrågasättas, om dess införande i lagen såsom en allmän straffart är

att förorda.

Erfarenheten från den tid, vår strafflagstiftning upptog spö-, ris- och

prygelstraffet, torde icke kunna sägas tyda på att dessa straff verkat synnerligen

afskräckande eller så motsvarade straffets ändamål i öfrigt, att

deras återupptagande är att förorda, och, såvidt utskottet har sig bekant,

finnes kroppsstraff såsom allmän straffart icke heller numera i någon europeisk

lagstiftning upptaget.

Ehuru utskottet lika med motionären med beklagande måste vitsorda,

att frids- och misshandelsbrotten fortfarande visa tendens till ökning

— särskildt inom vissa samhällen — kan utskottet således ej förorda

kroppsstraffs införande i vår lag utöfver hvad densamma härom redan

innehåller, då det ingalunda är visst, att man verkligen vinner, hvad man

dermed afsett. Mot införande af andra affliktiva straff än kroppsstraff torde

vara mindre att invända, men utskottet anser likväl, att, innan man. vidtager

en dylik åtgärd, mera tvingande behof derför böra föreligga, än som

för närvarande lärer kunna påvisas.

Hvad motionären uti 4 mom. af sin hemställan föreslagit, eller att

brottslingar emellan 14 och 15 år skulle kunna bestraffas annorledes än

med aga äfven för sådana brott, för Indika straffet ej uppgår till straffarbete

öfver 2 år, synes utskottet delvis stå i strid med de grunder, hvarpå

han byggt framställningen om kroppsstraffs införande. Denna hvilade ju

hufvudsakligen på ett underkännande af de korta frihetsstraffens effektivitet;

förslaget om utsträckning af straff barheten för brottslingar mellan 14

och 15 år innebär åter i fråga om kroppsstraff ett dylikt underkännande.

Såsom förhållandet nu är, kunna nemligen sådana brottslingar dömas till

aga för alla brott, som ej äro af särdeles svår beskaffenhet och för hvilka

eljest de vanliga straffarterna kunna tillämpas. Motionären åter föreslår

att sänka gränsen för den allmänna straff bar heten, att alltså agan skall för

dessa brottslingar utbytas mot frihetsstraff eller böter vid vissa brott, oaktadt

straffmaximum ej uppgår till straffarbete öfver 2 år. Följden häraf

skulle blifva, att de korta frihetsstraffen, hvilkas lämplighet motionären

sjelf underkänner, skulle i än högre grad, än nu är fallet, komma till användning.

Utskottet kan derför ej gilla detta motionärens förslag, utan anser,

att det verksammaste botemedlet mot de öfverklagade missförhållandena år

att söka uti undanrödjande af sjelfva grundorsaken dertill, nemligen den

Bill. till Riksd. Prut. 1857. 7 Sami.'' 37 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 57.

dåliga uppfostran, som i många hem kommer den uppväxande ungdomen

till del, och utskottet vågar hysa den förvissning, att verksamma åtgärder

för vinnande af detta syfte inom ej allt för aflägsen framtid komma

att vidtagas.

I ett afseende vill emellertid utskottet uttala sitt instämmande med

motionären, nemligen i fråga om behofvet af ett lagstadgande angående

verkställighet af utslag, hvarigenom enligt 5 kap. 1 § strafflagen minderårig

blifvit dömd att med aga hemma i huset rättas. Under nuvarande

förhållanden lärer nemligen, i saknad af särskild föreskrift om exeqverandet

af dylika utslag och om kontroll öfver deras verkställande, i de allra

flesta fall och af naturliga skäl den ådömda agan icke blifva den brottslige

tilldelad.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, föranlåtes utskottet

hemställa:

1) att Riksdagen måtte i anledning af den i mom.

c) i förevarande motion gjorda framställning i skrifvelse

hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och frarnläggande

af förslag till lagbestämmelser om verkställighet

under behörig kontroll af domstols utslag, hvarigenom

aga blifvit minderårig ådömd; och

2) att herr Lemans föreliggande motion i öfrigt

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar C. F. Pettersson och Redelius ha begärt få antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1897. Kungl. Boktryokeriet. P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:91 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om föreskrift att aga eller annat kroppsstraff skall exeqveras under lämplig offentlig kontroll. a1 i texten