Sök i Ratio Lex

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5

1897-03-22 · 26 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1897:5, Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1897, kl. 12 inidd.

Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning

af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda

framställningar med afseende å delning af Hernösands

stift, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 21 med

förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5

i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16

november 1863.

l:o.

I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna proposition

angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under

riksstatens åttonde hufvudtitel föreslagit Riksdagen, ej mindre i punkten 2 :

dels att medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län må från

den 1 januari 1898 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett särskildt

stift, samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet må af biskopslöneregleringsfonden

användas högst 13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,

amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja ett

ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till

amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt

belopp af 1,500 kronor;

Bih. till Riksd. Prot.^1897. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. (N:o 5.J

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom

den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands

domkapitel till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens

och Norrbottens län, måtte beviljas ett årligt anslag af 1,500 kronor;

än äfven i punkten 32:

att å extra stat för år 1898 anvisa dels såsom ersättning till nuvarande

amanuensen vid domkapitlet i Hernösand för den minskning i

hans inkomst, som i anledning af den föreslagna delningen af Hernösands

stift skulle uppstå genom upphörande af det från lappmarks ecklesiastikverk

till honom nu utgående anslag, 600 kronor, dels ock, för anskaffande

af möbler, inventarier m. m. för expeditionslokalen vid det nya

domkapitel, som enligt förslaget om berörda stifts delning skulle upprättas

i Luleå, 3,500 kronor.

Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver

ecklesiastikärenden den 14 januari innevarande år har föredragande

departementschefen erinrat derom, att, sedan kyrkomötet i skrifvelse den

29 september 1888 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta företaga den

utredning och de åtgärder, som för genomförande af Hernösands stifts

delning kunde pröfvas erforderliga, samt vederbörande myndigheter blifvit

öfver denna framställning hörda, departementschefen vid ärendets föredragning

inför Kongl. Maj:t den 17 mars 1893 anmärkt, bland annat,

följande:

Hernösands stift, som omfattar rikets fyra nordligaste län, har en

ytvidd af 236,657 qvadratkilometer, under det hela riket omfattar 433,000

qvadratkilometer, upptagande således Hernösands stift ett område betydligt

större än alla de andra stiften tillsammans, medan det i afseende å kommunikationer

är mindre lyckligt lottadt än något af de öfriga. Dess

folkmängd uppgick den 31 december 1890 till 536,833 personer. Allenast

Lunds stift kan uppvisa en högre folkmängdssiffra. Folkökningen fortgår

inom de trakter, som omfattas af Hernösands stift, mycket hastigare än i

mellersta och södra Sverige. Under perioden 1881—1890 ökades befolkningen

inom nämnda stift med 86,778 personer, eller med 19,28 procent,

medan procenten för folkökningen uti hela riket utgjorde 4,8 0 samt uti

hela riket utom Hernösands stift 3,2 2. (På sätt nedan angifves, öfversteg

stiftets folkmängd år 1895 570,000.) Med afseende å pastoratens antal

öfverträffa endast fem af de öfriga stiften Hernösands; och det är på
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

tågligt, att antalet pastorat skall inom Hernösands stift tillväxa fortare än

inom öfriga stift, beroende på dervarande pastorats stora utsträckning och

behofvet af deras delning. Medelarealen af ett pastorat är inom Hernösands

stift 2,191 qvadratkilometer, för lappmarkspastoraten uppgår medelarealen

till mer än tredubbelt denna siffra, för pastoraten i kustlandet till mer än

hälften deraf. Inom andra stift är medelarealen af ett pastorat högst 403

qvadratkilometer, lägst 60 qvadratkilometer, för hela riket utgör pastoratens

medelareal 318 qvadratkilometer. Beträffande undervisningsanstalterna

är antalet allmänna läroverk och folkskolelärareseminarier samt vid dem

anstälda ordinarie lärare endast inom ett stift större än inom Hernösands,

och af hela antalet folkskolor inom riket utgöra de till sistnämnda stift

hörande 9,7 procent eller icke obetydligt mer än medelsiflfran för samtliga

stiften, 8,3 procent. En för Hernösands stift egendomlig svårighet erbjuder

vården om kyrka och skola i lappmarken och finnbygden med deras af

språkförhållanden och andra omständigheter betingade egendomliga organisation.

Genom de långa och besvärliga resorna för visitation i pastoraten

och inspektion af läroverken inskränkes dessa vigtiga förrättningars

antal, så att, äfven med bästa vilja och förmåga hos biskopen, stiftet

icke kan erhålla den tillsyn, som kräfves af såväl lag som det faktiska

behofvet. Hvad göromålen i domkapitlet beträffar, hafva dessa, efter

hvad domkapitlets utlåtande gifver vid handen, på senaste åren tillvuxit

i sådan grad, att det domkapitlets ledamöter åliggande arbete upptagit

flerdubbelt längre tid än den minskning af två timmar i veckan i under - visningsskyldighet, som läroverksstadgan medgifver de lärare, hvilka

tillika äro domkapitelsledamöter, hvarjemte expeditionens tjenstemän

endast med stor ansträngning hunnit fullgöra sina åligganden.

Beträffande sättet för delningen hafva domkapitlet och öfriga vederbörande

tillstyrkt, att Vesterbottens och Norrbottens län skulle afskiljas

för att bilda det nya stiftet. Detta senare skulle då få en areal af

161,234 qvadratkilometer med 227,567 invånare, 43 pastorat, 2 högre

och 3 lägre allmänna läroverk samt ett folkskolelärarinneseminarium,

hvaremot det gamla stiftet efter delningen komme att omfatta 75,423

qvadratkilometer med 309,218 invånare, 65 pastorat, 3 högre och 1 lägre

allmänt läroverk samt ett folkskolelärareseminarium. Genom en dylik

delning skulle visserligen det nya stiftet få något mindre folkmängd

och antal pastorat än det återstående gamla stiftet, men detta förhållande

komme, såsom jemväl af domkapitlet anmärkts, att väsentligen motvägas

af den större arealen och de svårare kommunikationerna samt

icke minst deraf, att handläggningen af alla finska och de allra flesta

lappska ärenden skulle tillkomma det nya stiftets styrelse. Härjemte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

har framhållits, helt visst med skäl, hurusom det skulle medföra större

enkelhet och reda i flera afseenden, att gränsen mellan stiften sammanfölle

med länsgränsen, helst derigenom äfven vunnes en billig jemkning

i afseende på areal och folkmängd, då deremot en delning efter endera

af dessa grunder skulle göra det ena stiftet i ettdera hänseendet alltför

stort i förhållande till det andra. Om stiftsdelningen på föreslaget sätt

genomfördes, skulle deraf föranledas en mindre ändring i nu bestående

kontraktsindelning. Ångermanlands nordöstra kontrakt omfattar nemligen

för närvarande, utom socknar i Vesternorrlands län, jemväl Nordmalings

och Bjurholms socknar i Vesterbottens län och skulle alltså,

med sin nuvarande sammansättning, komma att tillhöra båda stiften,

till förekommande af hvilken oegentlighet nämnda båda församlingar

kunde förenas med närmaste kontrakt inom Vesterbottens län.

Lämpligaste platsen för den nya stiftsstyrelsen synes vara Luleå.

Genom styrelsens förläggande till en residensstad komme samarbetet

mellan den kyrkliga och verldsliga myndigheten att underlättas; och af

de två residensstäder, som skulle komma att tillhöra det nya stiftet, är

Luleå den mest centralt belägna, hvarförutom sagda stad torde inom kort

icke blott komma i lätt förbindelse med den södra delen af stiftet, utan

äfven gå en ganska betydande utveckling till mötes. Härtill kommer,

på sätt jemväl i de underdåniga utlåtandena framhållits, att Luleå ligger

vida närmare än Umeå till de finsktalande församlingarna och de flesta

lapparnes hemvist.

I fråga om det nya domkapitlet har domkapitlet i Hernösand föreslagit,

att detsamma skulle bestå af, förutom biskop, sex lektorer vid

Luleå läroverk. Då för närvarande allenast fem lektorsbefattningar finnas

vid sagda läroverk, skulle för ändamålet erfordras inrättande af ytterligare

en lektorstjenst derstädes. I afseende härå synes emellertid följande

vara att erinra. I kongl. förordningen den 11 februari 1687 om

rättegång i domkapitlen § 1 föreskrifves, att i stiftsstäder, der icke akademier

äro, biskopens ordinarie assessores skola vara kyrkoherden i domkyrkan

och lectores. Enligt denna föreskrift borde, derest Luleå blefve

stiftsstad, kyrkoherden i Luleå stad ingå såsom ordinarie ledamot i domkapitlet.

Vidare kan anmärkas, att, enlig tkongl. brefvet till Linköpings

konsistorium den 7 juni 1834, jemfördt med kongl. brefvet till samtliga

konsistorierna den 15 juli 1752 och kongl. resolutionen den 11 mars

1806, domkapitel synes vara beslutmessigt, då fyra ledamöter äro tillstädes,

hvilka äro om beslutet ense, eljest då fem ledamöter äro närvarande.

Någon ökning af lektorernas''antal And Luleå läroverk synes

fördenskull icke vara erforderlig med hänsyn till det blifvande dom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

kapitlets sammansättning. För fall af vakanser eller annat uppkommet

förfall för de ordinarie ledamöterna anvisar ofvanberörda paragraf af

rättegångsordinantien utvägen att genom adjunktion af dertill lämpade

män göra kapitlet fulltaligt.»

Sedan Kong!. Maj:t på dessa och öfriga till protokollen anförda skäl

föreslagit 1893 års Riksdag att medgifva, att Yesterbottens och Norrbottens

län finge från den 1 januari 1895 frånskiljas Hernösands stift

för att bilda ett särskilt stift, liade Riksdagen, enligt- hvad departementschefen

vidare erinrar, i skrifvelse den 6 maj 1893 anmält, att vid behandlingen

af denna proposition Riksdagens kamrar stannat i olika beslut

af den beskaffenhet, att, jemlik!, 63 § riksdagordningen, frågan i följd

deraf för samma riksdag förfallit. Kamrarnes omförmälda beslut innefattade:

Första Kammarens, bifall till Kongl. Maj:t proposition med det

tillägg, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke

Kalmar och Visby stift lämpligen kunde till ett stift förenas, äfvensom

för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda ;

Andra Kammarens åter, medgifvande, att — under vilkor att Kalmar och

Visby stift sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagning

genom nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest

möjliggjordes — Vesterbottens och Norrbottens län finge frånskiljas

Hernösands stift för att bilda särskildt stift.

Af de vid 1893 års riksdag i ärendet förda förhandlingar inhemt-ades

ock, att nödvändigheten af Hernösands stifts delning allmänt erkänts,

under det att åsigterna varit delade derom, huruvida sådan åtgärd

borde såsom vilkor förutsätta sammanslagning af två andra stift.

Med anledning häraf och då i kamrarnes beslut särskildt antydts

önskvärdheten af Kalmar och Visby stifts förening, och jemväl sammansatta

stats- och lagutskottet, till hvars förberedande behandling frågan

om Hernösands stifts delning hänskjuta, uttalat sig för en utredning

härutinnan, hade en sådan synts böra ega rum. Då emellertid fråga

kunde uppstå, huruvida icke — om eu rubbning i nuvarande stiftsindelningen

i södra delen af landet måste ske för åstadkommande af en delning

af Hernösands stift — annan förändring i denna stiftsindelning än

den omförmälda kunde vara mera lämplig, liade Kongl. Maj:t den 17

juni 1893 anbefalt domkapitlen i Linköping, Vexiö, Kalmar och Visby

att till Kongl. Maj:t inkomma med utredning och förslag, hvart och ett

af dessa domkapitel i den mån detsamma af frågan berördes, huruvida

icke en sådan förändring i den nuvarande st-iftsindelningen kunde, utan

förnärmande af enskild rätt, ega rum, att:

antingen Visby stift förenades med Kalmar eller Linköpings stift,

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

eller ock Kalmar stift upphörde att vara särskildt stift och delades

så, att en del deraf lades till Linköpings stift och återstående delen till

Vexiö stift.

Af de utlåtanden, som med anledning häraf inkommit från bemälda

domkapitel, inhemtades, på sätt jag vid frågans föredragning inför Kongl.

Maj:t den 13 januari 1896 anmärkte, att ingen af dessa myndigheter

uttalat sig vare sig för Visby stifts förening med Linköpings stift eller

Kalmar stifts delning mellan Linköpings och Vexiö stift. Förslaget

beträffande Visby stifts förening med Kalmar stift hade deremot — under

förutsättning att Hernösands stifts delning ej läte sig genomföra utan

rubbning af stiftsindelningen i södra delarne af riket — tillstyrkts af

domkapitlen i Kalmar och Linköping, hvaremot domkapitlet i Visby på

det bestämdaste uttalat sig emot samma förslag.

Af domkapitlens berörda utlåtanden inhemtades vidare hufvudsakligen,

att domkapitlet i Kalmar — under erinran, att Kalmar stift hade en

folkmängd af omkring 150,000 personer, fördelade på 45 pastorat med

69 församlingar och 79 presterliga lägenheter, och att motsvarande siffror

i Visby stift utgjorde 50,000, 44, 93 och 50 — anfört, hurusom, då samma

siffror i Kalmar stifts Ölandsdel utgjorde 30,000, 23, 34 och 34, Visby

stift med allenast omkring en tredjedel öfversköte denna del af Kalmar

stift, samt att, då ett stift, bestående af nuvarande Kalmar och Visby

stift, komme att utgöras af omkring 200,000 personer, fördelade på 89

pastorat med 162 församlingar och 129 presterliga lägenheter, detsamma

skulle blifva ett bland de minsta i riket. Samma domkapitel både vidare

anfört, att, ehuru understundom inträffade, att personalförbindelsen mellan

fastlandet och Gotland vore synnerligen försvårad och någon gång upphäfd,

domkapitlet dock egde eu lång erfarenhet i dessa förhållanden med

afseende å Öland samt ansåge svårigheterna i denna del med det mera

aflägsna Gotland icke vara oöfvervinneliga. Domkapitlet i Linköping hade,

för att visa, att en förening af Visby stift med Kalmar stift vore lämpligare

än en förening af Visby och Linköpings stift, framhållit, att det

stift, som komme att bildas genom sammanslagning af Visby och Kalmar

stift, skulle till areal och folkmängd ej blifva större än ungefär halfva nuvarande

Linköpings stift, under det att antalet pastorat i ett stift, bestående

af nuvarande Kalmar och Visby stift, skulle blifva två tredjedelar

af motsvarande antal i Linköpings stift och dess allmänna läroverk icke

hälften så många, äfvensom att genom Visby stifts förening med Kalmar

stift förstnämnda stift komme att utgöra en mera sjelfständig och betydande

del af det hela än genom en förening med Linköpings stift. Domkapitlet

i Vishy, som vid sitt utlåtande fogat ett uttalande i frågan af Visby

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- och LagutsJcottets Utlåtande N:o 5.

stifts prestsällskap, kade deremot framhållit det oegentliga i, att förslaget

om upphörande åt Gotlands ställning såsom eget stift väckts utan

att i något afseende ställas i sammanhang med den erfarenhet, man gjort

om fördelarna eller olägenheterna för Gotland af denna kyrkliga sjelfständighet.

Af sådana olägenheter kunde domkapitlet icke tänka sig flera än

tvenne, nemligen å ena sidan den mindre omfattning, hvilken presternas

ansökningsrätt sålunda haft, och å andra sidan för församlingarna inskränktare

tillfällen att göra sig skilda presterliga krafter till godo. Men

hvad det förra vidkomme, skulle hvarje vidgning af ansökningsrätten medföra

ett i motsvarande grad ökadt antal medtäflare, och hvad det senare

förhållandet anginge, skulle genom öns afskeda läge och de gotländska

pastoratens jemförelsevis ringare lönevilkor den sannolika följden blifva,

att öfver hufvud de bättre krafterna droges öfver åt fastlandet, och att

de sämre komme att, sedan de der förgäfves eftersträfvat befordran,

söka sig till ön. Domkapitlet, som af dessa skäl ansåge fördelarna för

Gotland att utgöra särskildt stift vara både många och stora, hade vidare

framhållit den betydande svårighet, det skulle för Gotland innebära,

särdeles vissa tider af året, att icke på sjelfva ön hafva att tillgå stiftsstyrelse

i vare sig kyrkans, folkundervisningens eller det allmänna läroverkets

angelägenheter, samt vigten deraf, att, särskildt med hänsyn till

öns afskildhet, på platsen funnes en person med den högre bildning, en

biskop borde antagas besitta, hvilken kunde, genom att året om vistas

och verka på ön, blifva rätt förtrogen med det gotländska folkets egendomliga

skaplynne och behof, likasom folket med honom.

Vidare bär departementschefen meddelat, att frågan på denna

punkt understälts 1893 års kyrkomötes pröfning genom två särskilda

motioner, den ena af samtliga representanter vid mötet för Norrland,

den andra af en utaf de valda representanterna för Gotland. I den

förra motionen hade förslaget om Hernösands stifts delning satts i

samband med förslag om att kyrkomötet skulle medgifva, att, derest för

åstadkommande af ifrågavarande delning visade sig oundgängligt, att

de öfriga stiftens antal minskades, sammanslagning af två stift måtte,

så snart sådant kunde genom vederbörande biskopars afgång eller eljest

försiggå, ega rum antingen så, att Gotland upphörde att vara eget stift

och lädes till Kalmar stift eller på något annat sätt. Den andra motionen

hade gått derpå ut, att kyrkomötet, med ogillande af förslaget

om sammanslagning af vissa stift, måtte godkänna delningen af Hernösands

stift. Såsom motiv för den sistnämnda framställningen hade framhållits,

bland annat, att man icke finge taga i betraktande ensamt Gotlands

ringa folkmängd och areal, utan framför allt dess läge och de

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

svårigheter i samfärdseln med fastlandet, som deraf vore en följd. Det

vore föga sannolikhet för, att en året om regelbunden kommunikationsled

mellan Visby och Kalmar skulle komma till stånd. Säkerligen

skulle förbindelsen mellan dessa orter hufvudsakligen förmedlas öfver

Stockholm, åtminstone under långa tider årligen. Då skulle svårigheten

för vederbörande å ön att komma i personlig beröring med stiftsstyrelsen

blifva nästan oöfvervinnelig. Många stridigheter i kyrkliga och

skolförhållanden hade hittills genom biskopens personliga mellankomst

kunnat i godo biläggas. Det vore ej att betvifla, att, så länge biskopen

öfver de förenade stiften vore i sin kraftfullaste ålder, han ofta skulle

besöka ön. Men vid tilltagande ålder eller inträffad sjuklighet vore detta

omöjligt. Biskopens personliga verksamhet oafsedd, skulle stiftsstyrelsens

med hithörande skolstyrelses förläggande till fasta landet medföra

en betänklig rubbning i gången af ärendenas behandling. Motionären

hade tillagt, att förmånen af särskild stiftsstyrelse icke borde kunna mot

vederbörandes bestridande frånhändas en landsdel, med mindre än att

det nya, som sattes i stället, vore bättre än eller åtminstone lika godt

med det gamla, som gånge förloradt. Att i stället för det bättre sätta

något, som för den regleringen underkastade landsdelen ostridigt vore

sämre, skulle inom samma landsdel svårligen kunna betraktas annorlunda

än som eu oberättigad handling.

Kyrkomötet beslöt att:

dels anhålla om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunde

vara erforderliga för att Hernösands stift måtte blifva, så snart ske

kunde, deladt;

dels anmäla, att kyrkomötet för sin del medgåfve, att Hernösands

stift, så snart ske kunde, delades på det sätt, att Vesterbottens och

Norrbottens län frånskildes derifrån för att bilda ett särskildt stift;

dels anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t vidtaga erforderliga

åtgärder för att, under förutsättning att Hernösands stift blefve deladt,

§ 2 samt tredje stycket af § 5 utaf förordningen angående allmänt

kyrkomöte den 16 november 1863 måtte erhålla ändrad, af kyrkomötet

formulerad och för dess del godkänd lydelse.

Sedermera hade från domkapitlet i Hernösand och Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Norrbottens län ytterligare underdåniga skrivelser

i ämnet inkommit.

Domkapitlets i Hernösand skrifvelse, dagtecknad den 7 november

1894, innehölle hufvudsakligen följande. Sedan domkapitlet till en början

framhållit, hurusom de af departementschefen den 17 mars 1893 till

statsrådsprotokollet anförda skäl, som talade för önskvärdheten och nöd
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

vändigheten af Hernösands stifts delning, ännu qvarstode med oförminskad,

endels ökad kraft, fortsatte domkapitlet: Den inom vårt land, åtminstone

hvad landsbygden beträffade, säkerligen allenastående hastighet,

med hvilken folkmängden inom stiftet på sista tiden tillvuxit, komme

för visso att under den närmaste framtiden ökas. Den nyss färdigblifna

jernvägen till Boden såväl som tillgodogörandet af de norrbottniska

malmbergens rikedomar skulle säkerligen samverka i denna rigtning.

De nya kommunikationslederna, som till väsentlig del ginge genom

hittills obefolkade trakter, hade också redan medfört och komme utan

tvifvel att ytterligare medföra uppkomsten af nya befolkningscentra,

hvilka åter i sin tur nödvändiggjorde nya anordningar med afseende på

församlingsbildning, gudstjenstlokaler och folkskolor m. m., som hörde

under stiftsstyrelsens handläggning och tillsyn. Dylika till sin natur vanligen

mycket svårhandterliga organisationsfrågor utgjorde sedan lång tid

tillbaka en mycket väsentlig del af domkapitelsärendena, och man kunde

med visshet förutse, att antalet sådana mål skulle betydligt ökas i mån

af befolkningens tillväxt och uppkomsten af nya byar, gårdar och lägenheter.

Det borde ock bemärkas, att de förhållanden, om hvilka domkapitlet

sålunda erinrat, lörekomme företrädesvis inom de båda nordligaste

länen, från hvilka afståndet till stiftsstaden vore mycket stort

och hvilka följaktligen äfven ur denna synpunkt vore i trängande behof

af en mer närbelägen stiftsstad än den, de nu egde. Hvad särskildt

an ginge de för lappmarken egendomliga svårigheter med hänsyn till

vården om kyrka och skola, så bestode dessa svårigheter närmast i språkförhållandena

och den ganska omfattande organisation, som blifvit nödig

för att religionsvård och skolundervisning skulle kunna beredas åt den

nomadiserande lappbefolkningen. Men äfven den mera bofasta lappmarksbefolkningen

toge en stiftstyrelses omtanke och vård i vida högre grad

i anspråk, än hvad förhållandet vore med de flesta öfriga delar af stiftet

— att icke nämna andra delar af vårt land. Denna befolkning, som

utgjorde den vida öfvervägande delen — omkring 47,000 — af lappmarkens

invånare, vore spridd på en yta af mer än 1,000 qvadratmil

och befunne sig till ganska stor del i svår fattigdom. Den vidsiräckta

arealen gjorde, att befolkningen vore i behof af ett mångdubbelt större

antal presterliga krafter, gudstjenstlokaler och folkskolor, än fallet vore

i trakter med tätare befolkning; fattigdomen åter medförde stora, ofta

oöfvervinneliga svårigheter för den stiftsstyrelse, som hade att sörja för

tillfredsställandet, i någon mån, af sagda behof, och dessa svårigheter

blefve större, ju längre afståndet vore mellan stiftsstaden och dessa

Bill, till ltiksd. Frot. 1807. 4. Samt. 2 Afd. 5 Iluft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

trakter. Hvad som af domkapitlet sagts om lappmarken gälde till god

del äfven finnbygden, såväl den inom lappmarken belägna som den,

hvilken läge utom lappmarken. Men för finnbygden med ett invånareantal

af 26,717 personer, tillkomme den svårigheten, att befolkningens

vida öfvervägande flertal — mer än 20,000 — vore af främmande nationalitet

och talade ett främmande språk. Sedan domkapitlet erinrat derom,

att Kongl. Maj:t, för att, såvidt möjligt, göra dessa trakters invånare

delaktiga af svensk kultur, tid efter annan anbefalt inrättandet af statsskolor

med svenska språket såsom uteslutande undervisningsspråk och

senast, sedan Riksdagen dertill beviljat medel, förordnat om inrättandet

af icke mindre än 18 nya sådana skolor, hade domkapitlet påpekat, att

vid dessa skolors anordnande och öfvervakande domkapitlet i förening

med Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade väsentligen samma uppgift,

som i fråga om andra folkskolor tillkomme vederbörande skolråd och

kyrkostämma, och att det läge i sakens natur, att denna uppgift endast

på ett mycket ofullständigt sätt kunde fyllas, så länge stiftsstyrelsen

hade sitt säte 72 mil från den sydligast belägna finnförsamlingen.

Med afseende på såväl lappmarken som finnbygden hade domkapitlet

för öfrigt framhållit två omständigheter såsom särskildt egnade

att visa behöfligheten af stiftets delning. Den ena vore den, att vid de

flesta organisationsfrågor kräfdes samverkan mellan stiftsstyrelse och

vederbörande länsstyrelse. Det sade sig sjelft, att en dylik samverkan

i yttersta grad försvårades, då afståndet från stiftsstaden till den ena

af de norra residensstäderna vore 25 mil och till den andra, der de

flesta hithörande ärenden handlades, ej mindre än omkring 55 mil eller

å jernväg 650 kilometer. Den andra härvid beaktansvärda omständigheten

vore, att ej blott det religiösa och moraliska tillståndet, utan

framför allt undervisningsväsendet i dessa nejder ännu befunne sig på

en synnerligen låg ståndpunkt. Hvad det sistnämnda beträffade, ansåge

sig domkapitlet böra anföra några, företrädesvis ur folkskoleinspektörernas

sammandrag af skolrådens uppgifter för år 1893 hemtade, mycket belysande

exempel. Så hade i flera församlingar i lappmarken icke ens

hälften af de i skolåldern varande barn erhållit undervisning i skola,

och hvad särskildt en af dessa församlingar anginge, hade den upplysning

lenmats, att i församlingens fjelltrakter af 160 i skolåldern varande

barn endast 33 kunnat erhålla skolundervisning. I åtskilliga andra församlingar

inom lappmarken och finnbygden hade antalet af de barn, som

under året åtnjutit skolundervisning, varit obetydligt större än deras antal,

som saknat sådan undervisning. Visserligen uppgåfves det om en stor

del af de barn, som sålunda icke undervisats i skola, att de åtnjutit

undervisning i hemmen, men det folie af sig sjelft, att denna under
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

visning- i de allra flesta fall vore nästan detsamma som ingen undervisning

alls. Med det beklagansvärda tillstånd, i hvilket skolväsendet sålunda

flerstädes i dessa nejder befunne sig, sammanhängde ett annat

förhållande, som kräft och kräfde alldeles särskilda åtgärder från presterskapets

och stiftsstyrelsens sida. I flera af de till lappmarken hörande

finnförsamlingarna funnes nemligen ett icke ringa antal vuxna personer,

som aldrig hlifvit konfirmerade, på grund deraf att de väsentligen saknade

ej blott kristendomskunskap, utan öfver hufvud all läskunnighet.

Dessa personer lefde till stor del i »vilda äktenskap», och de barn, som

i sådana äktenskap föddes, blefve naturligtvis i hög grad vårdslösade.

I Gellivara församling funnes ej mindre än 74 sådana äldre personer

i en ålder mellan 21 och 82 år, och i Karesuando med en långt mindre

talrik befolkning 47 dylika personer i en ålder mellan 20 och 59 år.

Den andliga vården om sådana menniskor, dem man å orten icke utan

skäl kallade hedningar, vore ett lika vigtigt som för stiftsstyrelsen svårlöst

problem.

I fråga om ökningen af göromålen i domkapitlet hade domkapitlet

upplyst, att dess diariinummer, som år 1887 utgjort 1,288, under de

följande åren oupphörligen ökats, så att de år 1892 utgjort 2,089. Under

år 1893 hade denna siffra åter nedgått något, dock så, att den varit

högre än något år före 1892; men alla förhållanden tydde derpå, att i

det hela ökningen alltjemt skulle komma att fortfara, något som, efter

hvad departementschefen anmärkt, vunne bekräftelse af domkapitlets senast

inkomna skrifvelse i ärendet. Domkapitlet trodde sig ock veta, att

dess diariinummer vore mer än dubbelt så manga som i Upsala stift

och ungefär lika många som i Lunds stift. Härvid vore jemväl att

märka, hvad domkapitlet förut antydt, att en mycket stor del af de hos

domkapitlet förekommande ärenden utgjordes af vigtiga, mycket arbete

kräfvande organisationsfrågor, till hvilka någon motsvarighet endast sällan

torde förekomma inom rikets öfriga stift. Det arbete, som genom mängden

och beskaffenheten af göromålen i domkapitlet ålades lektorerna vid

Hernösands allmänna läroverk, blefve också mycket betungande och stode

icke i rimligt förhållande till den minskning i undervisningsskyldighet,

som vore dem i läroverksstadgan medgifven. Så hade under de två då

senast förflutna åren allenast sessionerna i domkapitlet upptagit i medeltal

en tid af 5 timmar i veckan, hvartill komme den tid, som åtginge

till förberedelse för hvar session och som, särskildt till följd al ärendenas

ofta invecklade natur, vore mycket betydande; och domkapitlet

vore förvissadt, att, äfven om stiftet blefve deladt. pa sätt Kongl. Maj:t

en gång föreslagit, hvart och ett af de sålunda uppkommande nya stiften

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

skulle ur stiftsstyrelsens synpunkt blifva lika svårskött som något af de

eljest största stiften inom riket.

. ^ ^vad domkapitlet anfört framginge emellertid, att en skälig

lindring i stiftsstyrelsens göromål hvarken vore det enda eller det vigtigaste

skälet för den påyrkade stiftsdelningen. Hufvudsaken vore, att

församlingarna och undervisningsanstalterna, så länge stiftet vore odeladt,

icke kunde få vederbörlig tillsyn och vård. Stiftet hade i detta afseende

alltför länge varit vanlottadt i jemförelse med rikets öfriga delar;

och att låta detta missförhållande, hvilket vore stadt i ständig och snabb

tillväxt, fortfara, vore icke blott hvarken rättvist eller billigt, utan tillika

farligt. Antagligt vore, att Norrland, hvilket, i synnerhet dess öfre del,

ofta plägade betecknas såsom Sveriges framtidsland, ginge en stor och

snabb materiel utveckling till mötes. Men om denna utveckling i materielt

hänseende icke åtföljdes af ett vederbörligt framåtskridande i andlig

kultur, så uppstode en fara, som kunde blifva ödesdiger icke blott

för dessa landsändar, utan ock för hela fäderneslandet; och ett nödvändigt

vilkor för undgående af denna fara vore, att stiftet blefve, utan

dröjsmål, deladt.

Uti den förut omnämnda underdåniga skrifvelsen i ämnet från

Kong!. Maj tis befallningshafvande i Norrbottens län, hvilken skrifvelse

vore dagtecknad den 22 november 1894, hade, enligt hvad departementschefen

upplyst, Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhållit den erfarenhet,

som denna myndighet under sin embetsutöfning varit i tillfälle att

inhemta derom, att de grunder, hvilka anförts till stöd för yrkandet om

Hernösands stifts delning, verkligen egde sådan styrka och betydelse,

att stiftsdelningen måste anses vara påkallad af ett oafvisligt behof, som

kräfde att snarast möjligt tillgodoses. Skrifvelsen vore af väsentligen

följande innehåll: Församlingsvård och skolväsende vore inom Norrbottens

län icke hvad de borde, hvilket berodde af förhållanden, som vore

för länet egendomliga. De flesta församlingars oerhördt stora utsträckning

gjorde det omöjligt för de fåtaliga presterliga krafterna att räcka

till för sin uppgift; och folkskoleväsendet blefve af enahanda anledning

bristfälligt. Församlingarna kunde icke förse de spridda, långt från

hvarandra liggande byarna med erforderliga lärarekrafter, och särskildt

gälde detta om de vidsträckta lappmarkerna. Inom dessa tillkomme dessutom

de särskilda svårigheter, som vore förbundna med sträfvandet att

bereda lappallmogen nödig religionsvård och undervisning. Slutligen vore

att märka det förhållande, att en betydande del af länets befolkning vore

finsktalande; och inom den finsktalande delen af länet förelåge en dubbel

uppgift: det gälde å ena sidan att tillse, att den finsktalande befolkningen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

finge sig på sitt modersmål meddelad nödig undervisning, men å andra

sidan måste man söka i möjligaste mån tillmötesgå den önskan, som hos

samma befolkning lifligt framträdt, att erhålla äfven svenska undervisningsanstalter,

der deras barn kunde få tillfälle att inhemta kännedom jemväl om

svenska språket. Af det sagda framginge, att inom den nordligare delen

af vårt land förelåge, likasom i materielt så äfven i andligt afseende, ett

odlingsarbete af en omfattning, hvartill ingen annan del af riket företedde

något motsvarande. Att befolkningen skulle sjelf, fattig som den mestadels

vore, kunna bereda utväg att fjdla alla de stora kraf, som de säregna

förhållandena medförde, kunde icke fordras. Hjelp behöfd.es visserligen

från det allmännas sida, och sådan hade ej heller uteblifvit; men verksammast

bland alla de medel, som från det allmännas sida kunde vidtagas,

vore den ifrågasatta stiftsdelningen, hvarigenom de två nordligaste länen

skulle beredas förmånen af en stiftsstyrelse, som, lättare tillgänglig än den

nuvarande och hänvisad att uteslutande handhafva de nordligaste länens

angelägenheter, kunde ordnande, ledande och öfvervakande ingripa i det

arbete på det andliga området, som här förelåge. Detta arbete vore mer

än tillräckligt för att gifva full sysselsättning åt den styrelse, som finge

dess ledning sig anförtrodd; och med den utveckling, som på det materiella

lifvets alla områden här vore att motse, skulle dennas verksamhet

och uppgifter för hvarje dag ökas. Det vore icke möjligt för stiftsstyrelsen

i Hernösand, beläget på mer än 50 mils afstånd från Luleå,

från hvilken sistnämnda stad åter afståndet till den inom länet längst

bort belägna kyrkobyn vore 52 mil, att, öfverliopad af göromål beträffande

andra delar af det vidsträckta stiftet, egna åt den nordligaste delen

deraf den alldeles särskilda omvårdnad, som dervarande säregna förhållanden

kräfde. För Kongl. Maj:ts befallningshafvande erbjöde sig

alltjemt tillfällen till den iakttagelsen, att mycket, som inom länet borde

göras till befrämjande af religionsvård och undervisningsväsende, blefve

och måste blifva ogjordt; och många af de ändamål, beträffande kyrka

och skolor derstädes, dem staten genom anvisade anslag eller eljest

önskat tillgodose, kunde icke annat än ofullständigt ernås i saknad af

den sammanhållande och oaflåtligen ingripande kraft, som en särskild

stiftsstyrelse skulle ega. Mångfaldiga exempel såväl i ena som i andra

afseende! kunde anföras; och såsom ett bland de många hänvisade Kongl.

Maj:ts befallningshafvande till den af Kongl. Maj:t och Riksdagen med

lifligt intresse omfattade tanken att bereda den finsktalande delen af

vårt land den af densamma med begärlighet omfattade förmånen att

blifva delaktig äfven af svensk odling, ett syfte, som skulle befordras i

ojemförligt högre grad, om särskild stiftsstyrelse funnes på närmare håll

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

i stället för, såsom nu vore förhållandet, på ett afstånd af ungefär 70

mil från den finsktalande delen af länet. Att i de frågor, der samarbete

mellan stiftsstyrelse och Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle ega

rum, det stora afståndet mellan de båda myndigheterna medförde många

svårigheter och olägenheter, vore påtagligt och lade i sin män en hämsko

på bådas verksamhet för gemensamma syften. Till sist hade påpekats,

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det anförda uteslutande

fäst sig vid de skäl för en delning af Hernösands stift, som vore att

hemta från de för dess nordligare hälft egendomliga förhållanden. Till

dessa skäl komme de talande grunder, som gjorde delningen önskvärd

jemväl med hänseende till stiftets sydligare delar, hvilka visserligen behöfde,

för att få sina intressen behörigen tillgodosedda, förmånen af en

särskild stiftsstyrelse, som, befriad från omsorgen om de många angelägenheter,

hvilka afsåge den nordligare delen, kunde egna sig ensamt

åt det myckna arbete, som för det sydligare Norrland förelåge och som,

med dessa landsdelars snabbt fortgående utveckling, i alltjemt ökad grad

förestode. Med förenadt afseende på det ena såväl som det andra kunde

sägas, att den ifrågastälda stiftsdelningen afsåge ett ändamål, med hvars

genomförande ej utan stor skada kunde anstå, men som, förverkligadt,

skulle kraftigt befrämja uppgifter af den mest omfattande betydelse.

Ytterligare bär departementschefen erinrat, att, sedan han sålunda

i sitt merberörda yttrande till statsrådsprotokollet 1896 redogjort för

hvad som i ärendet förekommit, han i samma yttrande framhållit, hurusom

af allt framginge, icke blott att ett oafvisligt behof af Hernösands

stifts delning förelåge, utan ock att detta behof måste inom den närmaste

tiden tillgodoses. I det först nämnda afseendet syntes ock en nästan

fullständig samstämmighet råda så väl inom Riksdagen som inom kyrkomötet.

Deremot hotades frågans lösning med ett uppskof på obestämd

tid deraf, att Riksdagens Andra Kammare såsom vilkor för delningen

uppstält fordran på en motsvarande sammanslagning af två andra stift.

Inom kyrkomötet mötte åter detta vilkor ett afgjordt motstånd. Hvad

som hittills i ärendet förekommit hade hos departementschefen stadgat

den öfvertygelsen, att den ifrågasatta sammanslagningen icke kunde

blifva annat än en nödfallsåtgärd, som icke i sig innebure någon fördel,

men väl medförde stora och känbara olägenheter. Särskildt det sätt

för sammanslagningens genomförande, som företrädesvis varit föremål

för diskussion inom Riksdagen och kyrkomötet, nemligen att förena Visby

och Kalmar stift, hade synts departementschefen synnerligen olämpligt,

såsom medförande verklig skada för Gotland, och det hade äfven der

blifvit mottaget med djupt bekymmer. Då tillika toges i betraktande,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

att den kostnad, som Hernösands stifts delning nödvändiggjorde, med afseende

på ändamålets vigt kunde betraktas som en obetydlighet, hade

departementschefen ansett icke all förhoppning saknas, att Riksdagen,

med hänsyn till vigten af ärendets snara afgörande, skulle befinnas villig

att godkänna en Kongl. Maj:ts framställning af samma hufvudsakliga

innehåll som i den till 1893 års Riksdag gjorda.

Departementschefen hade alltså ansett, att den fråga, som borde

föreläggas Riksdagen, borde begränsas till Hernösands stifts delning.

Angående de medel, som borde af Riksdagen äskas till bestridande af

de med stiftsdelningen förenade kostnader, hade departementschefen —

med erinran, att han i fråga om sättet att bereda skälig löneinkomst åt

biskopen i det nya stiftet redan vid ärendets föredragning inför Kongl.

Maj:t den 17 mars 1893 uttalat sig för att det icke borde ifrågasättas,

att åt biskopen skulle på lön anslås något prebendepastorat, utan att

en bestämd lön borde åt honom anvisas — yttrat följande: Genom

kongl. brefvet den 15 juni 1861 angående reglering af biskoparnes

löner hade dessa löner i de särskilda stiften bestämts från 16,000

till 10,000 kronor, deribland för biskopen i Hernösand till 12,000

kronor. Då, enligt hvad Hernösands domkapitel uttalat, hvart och

ett af de två stift, i hvilka Hernösands stift skulle delas, för sin

behöriga vård komme att kräfva å stiftstyrelsens sida fullt upp så

mycket arbete som de flesta större stift inom det öfriga riket, hade,

1 enlighet med hvad jemväl kammarkollegium och statskontoret bemstält,

lönen åt biskopen i det nya stiftet synts icke lämpligen böra

sättas lägre än lönen åt biskopen i Hernösands odelade stift, eller 12,000

kronor, hvartill borde komma särskild hyresersättning, som enligt mom.

2 af de genom nyssnämnda kongl. bref den 15 juni 1861 faststälda

grunder för reglering af biskoparnes löner skulle till biskop, der biskopshus

ej funnes, utgå med belopp ej öfverstigande 1,500 kronor, hvilket

belopp i nuvarande fall syntes departementschefen vara erforderligt.

Medel till denna lön och hyresersättning hade synts kunna bekommas

ur biskopslöneregleringsfonden, hvilken uppkommit genom inkomster,

som afskilts från vissa biskopslöner och bestämts till jemnande af

andra. Vid 1894 års slut hade denna fond egt en behållning, som

beräknats uppgå till 460,935 kronor 7 öre. Inkomsterna under år 1894

hade uppgått till mer än 49,500 kronor, deraf ränta och kapitalvinst

18,608 kronor 10 öre. De till utgående från fonden anvisade årliga

utgiftorna till lönefylnad åt åtskilliga biskopar m. m. utgjorde tillsammans

24,210 kronor 49 öre, hvartill kommit för år 1894 en extra

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

utgift å omkring 360 kronor. — Fondens ställning hade vid 1895 års

slut varit väsentligen oförändrad.

Hvad anginge ledamöterna i det nja domkapitlet, hade departementschefen

yttrat, att det väl kunde ifrågasättas, huruvida icke kyrkoherden

i Luleå stadsförsamling och de nuvarande lektorerna vid läroverket,

hvilka icke mottagit sina befattningar med skyldighet att tjenstgöra

i domkapitel, borde erhålla särskild godtgörelse för det ökade

arbete, som ett ledamotskap i domkapitlet skulle för dem medföra, och

hvilket för lektorerna icke i afsevärd mån kunde anses uppvägas af

den förminskning i antalet undervisningstimmar, som enligt 13 § i

gällande läroverksstadga skulle medgifvas dem såsom domkapitlets ledamöter,

och i sammanhang härmed hade departementschefen omförmält,

att uti infordrade yttranden nuvarande kyrkoherden i Luleå stadsförsamlings

pastorat O. A. Vester äfvensom nuvarande lektorerna i kristendom

och filosofisk propedevtik, i historia och modersmålet samt i matematik

och fysik vid nämnda läroverk — de tvenne öfriga lektorerna åtnjöte

sedan flera år tillbaka tjenstledighet för sjukdom — förklarat sig villiga

att inträda som ledamöter i det tillämnade domkapitlet utan att ifrågasätta

särskild ersättning härför, kyrkoherden Vester under uttalande af

den förhoppning, att de presterliga krafter, som erfordrades för församlingsvården

inom pastoratet, måtte så ordnas, att densamma icke

behöfde lida intrång af kyrkoherdens domkapitelsgöromål.

Beträffande aflöningen åt konsistorienotarien i det nya stiftet hade

departementschefen ansett, att denne tjensteman borde åtnjuta dels de

inkomster, som enligt gällande grunder för konsistorienotariernas aflöning

utginge från Vesterbottens och Norrbottens län till notarien vid

Hernösands domkapitel, dels ock ett skäligt anslag af statsmedel. I

yttrandet till protokollet den 17 mars 1893 vore, med ledning af från

domkapitlet i Hernösand infordrade uppgifter, en specifik utredning

lemnad beträffande omförmälda från Vesterbottens och Norrbottens län

inflytande inkomster för konsistorienotarien i Hernösands • stift. Denna

utredning gåfve vid handen, att dessa inkomster i medeltal utgjort omkring

1,500 kronor årligen.

Domkapitlet hade visserligen ansett, att, i anseende tilLminskning

i provisionen från presterskapets enke- och pupillkassa, dessa inkomster

för framtiden ej borde beräknas högre än till 1,200 kronor, och föreslagit,

att till konsistorienotarien i det nya stiftet borde öfverflyttas de

30Ö kronor, som för närvarande utginge till konsistorienotarien i Hernösand

för dennes bestyr med lappmarks ecklesiastikverks angelägenheter,

samt hemstält, att derutöfver måtte åt förstnämnde konsistorienotarie

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5

anvisas 3,000 kronor. Notarien skulle härigenom beredas en löneinkomst

af tillhopa omkring 4,500 kronor. Då omförmälda 300 kronor

emellertid icke, såsom domkapitlet förutsatt, utginge från anslaget till

lappmarks ecklesiastikverk, utan från anslagen till domkapitlens expeditioner,

och alltså icke kunde betraktas såsom en tillgång utöfver sistnämnda

anslag, ansågs frågan om detta belopps öfverflyttning från

den ene notarien till den andre dermed vara förfallen. Visserligen vore

det ingalunda oantagligt, att de från de båda nordligaste länen konsistorienotarien

tillkommande inkomster i sportler, provisioner m. m. komme

att förminskas. Men då samma inkomster i medeltal under åren 1891

—94 något öfverstigit 1,500 kronor, hade departementschefen ansett

desamma kunna beräknas till detta belopp.

Vidkommande derefter amanuensen och vaktmästaren hade domkapitlet

ansett deras arfvoden kunna bestämmas till ungefär enahanda

belopp, hvartill amanuensens och vaktmästarens vid domkapitlet i Hernösand

inkomster af deras befattningar under de senaste åren före 1891

uppgått, nemligen för amanuensen 1,600 kronor och för vaktmästaren

omkring 500 kronor jemte bostad och vedbrand.

Beträffande slutligen öfriga kostnader för det blifvande domkapitlets

expedition hade domkapitlet beräknat dessa till följande belopp:

hyra för sessions- och expeditionslokal samt bostad

för vaktmästaren ...................................................... kronor 1,500: —

andra för expeditionen nödiga årliga utgifter ......... „ 600: —

hvartill skulle komma för anskaffande af möbler,

kassaskåp, andra nödiga inventarier, böcker,

kartor m. m. för en gång ................................. „ 3,500: —

I sammanhang med nu omnämnda beräkning af kostnaden för

den nya stiftstyrelsens i Luleå expedition hade domkapitlet i Hernösand

hemstält, att, i den mån genom stiftsdelningen inkomster skulle komma

att frångå notarien och amanuensen vid domkapitlets i Hernösand

expedition och öfverflyttas till motsvarande tjeustemän vid det nya

domkapitlet, ersättning måtte de förra härför beredas. Domkapitlet

hade i detta afseende framhållit, att härvid visserligen måste å ena

sidan tagas i betraktande, att dessa tjenstemäns arbete komme att blifva

i väsentlig mån minskadt genom stiftsdelningen, men att å andra sidan

äfven hänsyn måste tagas dertill, att deras arbete dittills varit öfver

höfvan betungande och att de med deras befattningar förenade löneinkomster

vore så knappa, att endast med beräkning af do inkomster,

Bih. till Likså. Prof. 1897. 4 Sami. 2 Afd. 5 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

hvilka för närvarande af dem åtnjötes, dugliga innehafvare till samma

befattningar torde kunna erhållas.

Beträffande hvad domkapitlet rörande ifrågavarande anslagsbelopp

anfört, hade departementschefen icke haft annat att erinra, än att i

det för amanuensen vid domkapitlet i Hernösand angifna arfvode inginge

det belopp, 600 kronor, som af Kongl. Maj:t under de senaste åren

från lappmarks ecklesiastikverk anvisats till domkapitelsexpeditionen

såsom ersättning för göromål, hvilka särskild! afsåge lappmarken, och

hvilket belopp efter delningen syntes böra utgå från samma anslag

som öfriga kostnader för domkapitlets expeditioner. Ehuru det af dessa

göromål härrörande arbete komme att minskas, i händelse stiftsdelningen

egde rum, hade departementschefen dock ansett, att en nedsättning i

totalbeloppet af amanuensens arfvode icke skäligen kunde sättas i fråga,

utan att samma arfvode fortfarande borde utgå med 1,600 kronor, hvartill

jemväl amanuensens vid det nya domkapitlet arfvode torde böra

bestämmas. På dessa grunder hade departementschefen hemstält, att

Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:

dels att medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län skildes

från den 1 januari 1897 från Hernösands stift för att bilda ett särskild!

stift, samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet finge af biskopslöneregleringsfonden

användas högst 13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,

amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet bevilja ett

ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till

amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad anslå ett årligt

belopp af 1,500 kronor;

dels att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom

den ifrågasatta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands

domkapitel till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens

och Norrbottens län och amanuensen vid samma domkapitel genom

upphörande af ofvan omförmälda, från lappmarks ecklesiastikverk nu

utgående anslag å 600 kronor, måtte beviljas ett årligt anslag af

2,100 kronor;

dels ock att för anskaffande af möbler, inventarier m. m. för

expeditionslokalen vid det nya domkapitlet å extra stat för år 1897

anvisa ett belopp af 3,500 kronor.

Denna departementschefens hemställan hade af Kongl. Maj:t blifvit

bifallen, och i enlighet dermed hade aflåtits nådig proposition i ämnet

till 1896 års Riksdag. Der hade åt frågan egnats den förberedande

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Sammansatta Stats- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 5.

behandlingen af sammansatta stats- och lagutskottet, som liemstält om

bifall till propositionen med den ändring allenast, att, då genom den

föreslagna stiftsdelningen de göromål, som särskildt afsåge lappmarken,

komme att i väsentlig mån minskas för amanuensen vid Hernösands

domkapitel, samt följaktligen den ersättning för förlusten af det från

lappmarks ecklesiastikverk utgående anslag af 600 kronor, som borde

beredas nuvarande innehafvaren af nyssberörda amanuensbefattning,

måste betraktas som ett rent personligt arfvodestillägg, ifrågavarande

af Kongl. Maj:t begärda ersättningsbelopp måtte beviljas endast å extra

stat för år 1897.

Vid ärendets behandling i kamrarne hade, efter hvad departementschefen

vidare erinrat, i Första Kammaren utskottets hemställan bifallits

utan votering, hvaremot i Andra Kammaren, sedan efter anstäld votering

107 röster befunnits afgifna för utskottets hemställan och lika många

röster för en väckt motion i ämnet, den förseglade sedeln afgjort utgången

så, att nämnda motion, som gått derpå ut, att Riksdagen måtte,

med afslag å Kongl. Maj:ts proposition, medgifva den föreslagna delningen

af Hernösands stift under vilkor, att Kalmar och Visby stift

sammansloges till ett stift, så snart en sådan sammanslagning genom

de nuvarande biskoparnes i Kalmar och Visby afgång eller eljest

möjliggjordes, af kammaren bifölls; och dermed hade sålunda frågan

tör den riksdagen förfallit.

Departementschefen har vidare anfört, att han fortfarande vidhölle

den åsigt rörande den ifrågasatta sammanslagningens olämplighet, som

han till statsrådsprotokollet den 13 januari 1896 uttalat, och att, då han,

oaktadt ofvannämnda utgång af delning sfrågan, redan nu återupptoge

densamma, det skedde till följd af liflig öfvertygelse icke blott om delningens

nödvändighet, utan ock om vigten, ur flera synpunkter, af

densammas snara genomförande. Domkapitlet i Hernösand hade ock i

skrifvelse af den 23 september sistlidet år framhållit, att behofvet af stiftets

delning icke blott allt fortfarande qvarstode, utan framträdde med ständigt

ökad styrka. Dervid hade domkapitlet uppgifvit, att under den då förflutna

delen af år 1896 antalet mål hos domkapitlet, enligt diariet, varit vida

högre än under motsvarande tid af något föregående år, samt att

stiftets folkmängd under åren 1894 och 1895 vuxit från 552,704 till

570,315 personer, och hade domkapitlet, under framhållande tillika,

att domkapitlet omöjligen kunde med likgiltighet åse, hvad som allt

mer blefve uppenbart, att den andliga kulturens intressen inom rikets

fyra nordligaste län icke kunde genom en enda stiftsstyrelse behörigen

tillgodoses, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes för innevarande års Riks
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatta Stats- och Lagutshottets Utlåtande N:o 5.

dag framlägga förnyadt förslag om bildande af ett särskildt stift,

bestående af Vesterbottens och Norrbottens län.

Ytterligare hade såväl landstingen som Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vesterbottens och Norrbottens län uti underdåniga skrifvelser

framhållit vigten deraf, att frågan om delning af Hernösands stift med

det snaraste erhölle en lycklig lösning.

Kongl. Maj:ts förevarande framställning är densamma, som gjordes

till 1896 års Riksdag, allenast med den skilnad, att den ändring i

förslaget, som det sammansatta stats- och lagutskottet då förordade,

nu är iakttagen, i det ersättning till amanuensen vid domkapitlet i

Hernösand för i visst afseende minskad inkomst nu föreslagits utgå å

extra stat. De skäl, som sistlidet år föranledde utskottet att tillstyrka

bifall till Kongl. Majrts framställning, äro för utskottet fortfarande

bestämmande och hafva med odlingens fortskridande utveckling samt

befolkningens stadiga tillväxt inom Hernösands stift, i synnerhet dess

två nordligaste län, vunnit alltmera i styrka. Utskottet har derjemte

funnit ytterligare stöd för ett tillstyrkande i den omstäudigheten, att

den allmänna meningen inom Riksdagen synes alltmera ena sig om,

att det sätt, som Kongl. Maj:t föreslår för den af alla såsom nödvändig

erkända lösningen af föreliggande fråga, är det rigtiga. Detta finner

utskottet framgå af en jemförelse mellan röstsiffrorna vid Riksdagens

beslut i frågan åren 1893 och 1896, enär ju sistlidet år Första Kammaren

enhälligt biföll Kongl. Maj:ts förslag och detsamma i Andra Kammaren

endast genom den förseglade sedeln afslogs. Derjemte bör enligt

utskottets åsigt en icke ringa betydelse tillmätas de af landstingen i

Vesterbottens och Norrbottens län till Kongl. Maj:t ingifna skrifvelser

i ämnet, enär af desamma måste anses framgå, att befolkningen i

dessa nordliga trakter sjelf djupt känner behofvet af en egen stiftsstyrelse.

Utskottet hemställer fördenskull:

l:o.

dels att Riksdagen må medgifva, det Vesterbottens

och Norrbottens län må från den 1 januari

1898 frånskiljas Hernösands stift för att bilda ett

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5. 21

särskild! stift, samt att för aflönande af biskop i det

nya stiftet må af biskopslöneregleringsfonden användas

högst 13,500 kronor årligen;

dels att för bestridande af kostnaden för aflönande

af konsistorienotarie, amanuens och vaktmästare

vid det nya domkapitlet må beviljas ett*ordinarie

anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000

kronor, till amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren

500 kronor;

dels att för hyra af lokal och vaktmästarebostad

må anslås ett årligt belopp af 1,500 kronor;

dels att såsom ersättning för den minskning i

inkomst, som genom den ifrågasatta stiftsdelningen

skulle drabba notarien vid Hernösands domkapitel

till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens

och Norrbottens län, må beviljas ett årligt

anslag af 1,500 kronor;

dels att Riksdagen må å extra stat för år 1898

såsom ersättning till nuvarande amanuensen vid domkapitlet

i Hernösand för den minskning i hans inkomst,

som i anledning af den föreslagna delningen

af Hernösands stift skulle uppstå genom upphörande

af det från lappmarks ecklesiastikverk till honom nu

utgående anslag, anvisa 600 kronor;.

dels för anskaffande af möbler, inventarier m.m.

för expeditionslokalen vid det nya domkapitel, som,

enligt förslaget om berörda stifts delning, skulle

komma att upprättas i Luleå, anvisa å extra stat för

år 1898 ett anslag af 3,500 kronor.

2:o.

Uti en den 22 januari innevarande år till Riksdagen aflåten

proposition (n:o 21) har Kong!. Maj:t, under åberopande af dervid

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

fogade, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, jemlikt 87 §

regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte

den 16 november 1863.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 5 i förordningen angående allmänt

kyrkomöte den 16 november 1863 skola erhålla följande ändrade

lydelse:

§ 2.

Svenska kyrkans ombud skola vara samtlige biskopar i stiften

eller, der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter,

som kapitlet i hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller,

derest han är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads konsistorium,

den konsistorium utser; fyra bland teologiska fakultetens ordinarie eller

extra ordinarie professorer, två från hvardera af rikets universitet; en

vald, med fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedd prestman

från hvart stift och eu från Stockholms stad; så ock trettiotvå af lekmän

valda ombud, ett från Stockholm, ett från Visby stift, två från

hvartdera af de öfriga stiften och sex från det eller de valdistrikt,

Konungen med afseende å för handen varande förhållanden bestämmer.

Cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen må ock vid mötet

närvara och deltaga i öfverläggningarne, men ej i besluten, der de ej

äro till ombud vid mötet valde.

§ 5.

Inom hvarje pastorat ega samtlige å kyrkostämma röstberättigade

lekmän inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande,

utse en elektor. Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe

derför, gälle hvad i afseende å kyrkostämma särskildt är stadgadt.

_ Med iakttagande, att hvarje pastorat anses tillhöra det stift,

hvarinom, moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom

samma stift och valdistrikt om gemensam elektor sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Visby

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

stift hvardera ett och de öfriga stiften hvardera två valdistrikt. De

särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas till sitt omfång af

Konungen.

Samtlige de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse

sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet förordnad

valförrättare. Dervid skola elektorerna med slutna sedlar hvar

för sig till ombud föreslå så många å kyrkostämma röstberättigade

män, som väljas skola. Vid första omröstningen är den vald, som

erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna. Har ej det antal ombud,

som väljas skall, dervid blifvit utsedt, upprättar valförrättaren en förteckning,

hvarå upptagas, derest ingen blifvit vid första omröstningen

utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna, men eljest de, som näst

den vid berörda omröstning utsedde erhållit högsta röstetalet. Förteckningen

skall upptaga två gånger så många namn, som ombud då

äro att välja. Den omröstning, som derpå företages, må icke afse andra

än de i förteckningen uppförde personer; och äro de valde, som då de

flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal afgör lotten.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i

händelse af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt inför

Stockholms stads konsistorium.

Ifrågavarande §§ hafva för närvarande följande lydelse:

§ 2-

Svenska kyrkans ombud skola vara samtlige biskopar i stiften eller,

der någon af dem har förfall, den af domkapitlets ledamöter, som kapitlet

i hans ställe väljer; pastor primarius i Stockholm eller, derest

han är hindrad, annan ledamot af Stockholms stads konsistorium, den

konsistorium utser; fyra bland teologiska fakultetens ordinarie eller

extra ordinarie professorer, två från hvartdera af rikets universitet; eu

vald, med fullmagt å ordinarie embete eller tjenst försedd prestman från

hvart stift och eu från Stockholms stad; så ock trettio af lekmän valda

ombud, ett från Stockholm, ett från Visby stift, tre från Hernösands,

två från hvartdera af de öfriga stiften samt fem från det eller de valdistrikt,

Konungen med afseende å för handen varande förhållanden

bestämmer. Cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen må ock

vid mötet närvara och deltaga i öfvorläggningarna, men ej i besluten,

der de ej äro till ombud vid mötet valde.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammansatta Stats- •och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

§ 5.

Inom hvarje pastorat ega samtlige å kyrkostämma röstberättigade

lekmän inom sig, vid sammanträde inför kyrkostämmans ordförande, utse

en elektor. Om kallelse till det sammanträde, äfvensom ställe derför,

gälle hvad i afseende å kyrkostämma särskilt är stadgadt.

Med iakttagande att hvarje pastorat anses tillhöra det stift, hvarinom

moderkyrkan är belägen, må två eller flera pastorat inom samma

stift och valdistrikt om gemensam elektor sig förena.

Vid val af lekmännens ombud utgöra Stockholms stad och Visby

stift hvartdera ett, Hernösands stift tre och de öfriga stiften hvartdera

två valdistrikt. De särskilda valdistrikten inom stiften bestämmas till

sitt omfång af Konungen.

Samtlige de inom ett valdistrikt utsedde elektorer skola på kallelse

sammankomma inför en inom distriktet boende, af domkapitlet

förordnad valförrättare. Dervid skola elektorerna med slutna sedlar

hvar för sig till ombud föreslå så många å kyrkostämma röstberättigade

män, som väljas skola. Vid första omröstningen är den vald, som erhållit

mer än hälften af de afgifna rösterna. Har ej det antal ombud,

som väljas skall, dervid blifvit uteedt, upprättar valförrättaren en förteckning,

hvarå upptagas, derest ingen blifvit vid första omröstningen

utsedd, de, som erhållit de flesta rösterna, men eljest de, som näst den

vid berörda omröstning utsedde erhållit högsta röstetalet. Förteckningen

skall upptaga två gånger så många namn, som ombud då äro att

välja. Den omröstning, som derpå företages, må icke afse andra än

de i förteckningen uppförda personer; och äro de valde, som då de

flesta rösterna erhållit. Mellan lika röstetal afgör lotten.

För hvarje ombud utses ock på lika sätt en suppleant att, i händelse

af ombudets förfall, i dess ställe i mötet deltaga.

Val för Stockholms stad verkställes på ofvan föreskrifna sätt inför

Stockholms stads konsistorium.

Kongl. Majrts förevarande förslag innebär vissa förändringar i

kyrkomötets sammansättning, hvilka föranledas af den ifrågasatta delningen

af Hernösands stift. Då utskottet, som här ofvan tillstyrkt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande A: o 5.

bifall till förslaget om Hernösands stifts delning, icke haft något att

erinra emot de föreslagna ändringarna uti ifrågavarande förordning, får

utskottet hemställa,

2:o att, under förutsättning att Vesterbottens och

Norrbottens län afskiljas från Hernösands stift för att

bilda särskilt stift, Kongl. Maj:ts förslag till lag om

ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående

allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 må af

Riksdagen antagas.

Stockholm den 22 mars 1897.

På det sammansatta utskottets vägnar:

GOTTFRID BILLING.

Reservationer:

vid punkten l:o

af herrar I. Månsson, F. O. Larsson och J. Ånderson: »Visserligen

äro goda skäl anförda för att Hernösands stift varder deladt, så

att en särskild stiftsstyrelse upprättas i Luleå för Vesterbottens och

Norrbottens län, men oss synes en sådan delning böra, i enlighet med

hvad Riksdagens Andra Kammare såväl vid 1893 som 1896 års riksdagar

beslutit, ske allenast i sammanhang med en sådan omreglering

på ett eller annat sätt af de nuvarande stiften, att hela antalet stiftsstyrelser

ej behöfver genom förändringen ökas. Det torde ej af hvad

i ämnet utredts vara till fullo styrkt, att en sådan omreglering icke

låter sig göra. Det är ganska naturligt, att den komme att väcka visst

motstånd inom de stift, som deraf skulle beröras, men detta torde ej

få vara bestämmande vid frågans afgörande. Då emellertid något förslag

om dylik omreglering såsom vilkor för bifall till Kongl. Maj:ts

Bill. till Biksd. Prof. 1807. 4 Samt. ti Afd. 5 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.

framställningar angående delning af Hernösands stift icke vid denna

riksdag väckts, anse vi, att utskottet bort hemställa om afslag å Kongl.

Maj:ts förevarande framställningar»;

vid punkten 2:o

af herrar 1. Månsson, F. 0. Larsson och J. Anderson, som ansett,

att Kongl. Maj:ts förslag om ändring i förordningen angående

allmänt kyrkomöte bort af utskottet afstyrkas.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:69 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift, dels oc s. 11 i texten