Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap, dels Kongl. May.ts i statsverkspropositionen under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda framställning om anslag till försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 38 angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst fall under år 1898.

1897-04-22 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SLU 1897:9, Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap, dels Kongl. May.ts i statsverkspropositionen under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda framställning om anslag till försöksmobilisering, dels ock Kongl. Maj:ts proposition n:o 38 angående dagaflöning åt värnpligtig vid tjenstgöring i visst fall under år 1898.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1897, kl. 11 f. m.

Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande, i anledning af dels

Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag till lag

angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap,

dels Kongl. May.ts i statsverkspropositionen

under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda framställning

om anslag till försöksmobilisering, dels ock Kongl.

Maj:ts proposition n:o 38 angående dagaflöning åt värnpligtig

vid tjenstgöring i visst fall under år 1898.

I den till Riksdagen den 16 januari innevarande år aflåtna proposition

angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under

riksstatens fjerde hufvudtitel i punkten 30 föreslagit Riksdagen:

att för utförande under år 1898 af försöksmobilisering och dermed

sammanhängande fälttjenstöfningar vid en arméfördelning på extra stat

för sagda år bevilja 700,000 kronor.

Uti särskild, till Riksdagen den 5 februari detta år aflåten proposition,

n:o 37, har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga en så

lydande:

Lag

angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap.

Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för utbildning,

som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 2 Afd. 9 Höft. (R:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N-.o 9.

som år 1898 tillhör beväringens första uppbåd vid den del af bären,

Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för vapenöfning,

som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra enligt

de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, under högst femton dagar,

in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad; skolande i fråga

om sagda öfning för öfrigt gälla hvad i värnpligtslagen finnes stadgadt

angående värpligtigs tjenstgöring under fredstid, dock att hvad i § 31

värnpligtslagen stadgas i fråga om åtlydnad af påbud, hvarigenom värnpligtig

inkallas till tjenstgöring vid utbrott af eller fara för krig, skall

ega tillämpning med afseende på inkallelse till ifrågavarande vapenöfning.

Derjemte har Kongl. Maj:t uti propositionen n:o 38, aflåten den

5 februari 1897, föreslagit Riksdagen:

att medgifva, att värnpligtig, som under år 1898 för undergående

af öfning, som afser utrönande af bärens krigsberedskap, fullgör tjenstgöring

utöfver den, som enligt § 27 värpligtslagen honom åligger, må

åtnjuta dagaflöning för den öfverskjutande tiden med tjugu öre om

dagen, att till honom efter slutad öfning kontant utbetalas.

*

Till det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll öfver

landtförsvarsärenden den 14 januari detta år har föredragande departementschefen

erinrat, hurusom han i yttrande till statsrådsprotokollet den

2 januari 1896 fäst uppmärksamheten på en särskild åtgärd, afsedd att

underkasta 1892 års härordningsreform, hvilken med år 1897 bunde

anses vara i hufvudsak genomförd, en pröfning af så praktisk art, som

fred sförhållandena medgåfve, nemligen en försöksmobilisering.

Departementschefen hade då påpekat, hvilken hög betydelse för

utfallet af ett nutida krig, icke minst då det skulle utkämpas försvarsvis,

eu snabb och ordnad mobilisering af de för krigets utförande erforderliga

stridskrafterna egde; och då han nu framkomme med ett bestämdt förslag

rörande ett mobiliseringsförsöks utförande år 1898 med en af arméfördelningarna,

ansåge han sig böra närmare utveckla de skäl, hvarpå

detta förslag grundades, och de verkningar i fråga om landets försvarsförmåga

förslaget skulle medföra, om detsamma med Kongl. Maj:ts och

Riksdagens samtycke komme till utförande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

^Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 3

Under fredstid tillhörde det krigsstyrelsen att utarbeta sådana planer

för krigsmagtens användande vid ett fredsbrott, hvilka med tillämpning

af gällande organisation för personalen, med användande af tillgängliga

materiella hjelpmedel och med stöd af gällande lagar och författningar

kunde anses utförbara. När det gällde härens försättande på krigsfot,

funnes alltså att följa i detalj gående planer för personalens inkallelse

under fanorna och ordnande i smärre truppenheter af olika storlek och

sammansättning samt deras hopförande till större enheter. Planer

funnes uppgjorda för anskaffande af nödigt antal hästar och fordon för

trupper och trängafdelningar, för personalens beväpning samt för anskaffning

af utrednings- m. fl. persedlar för såväl personal som materiel.

Förslag funnes utarbetade rörande truppernas inqvartering och förplägning

under mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringstiderna, hvarjemte

ganska vidlyftiga beräkningar vore gjorda för användandet af

landets kommunikationer på ett sådant sätt, att trupperna snarast möjligt

kunde grupperas inom och koncentreras till de mest hotade områdena.

Med gemensamma namn kallades dessa, redan i fred utförda

beräkningar och förslag, mobiliserings-, uppmarsch- och koncentreringsplaner.

Under forna dagars krig, då i allmänhet händelserna följt mindre

snabbt på hvarandra än i våra dagar, och då månader, för att ej säga

år kunnat förflyta mellan en krigsförklaring och de afgörande sammandrabbningarna

mellan motståndarne, hade ofta den försvarande kunnat

icke blott förfoga öfver en ganska rundlig tid för att ordna sina stridskrafter,

utan ock under krigets gång i väsentlig grad godtgöra hvad

som möjligen brustit i krigsförberedelserna. Detta hade varit krigsrustningarnas

tid, och från en viss synpunkt sedt hade det just varit

dessa, ända till ett fredsbrott och ännu längre uppskjutna, ganska omständliga

rustningar, som åt krigen gifvit deras långdragna karakter.

Om krigsrustningar i denna mening kunde man ej i våra dagar

tala, utan erfarenheten från senare tidens historia lärde, att de första

krigshändelserna plägade följa så snabbt pa fredsbrottet, att det land,

som i fråga om ett anfalls afvärjande ej redan undangjort sina lustningar

eller ej redan i fred i viss mån lefde rustadt, härigenom faktiskt

vore så underlägset i försvarskraft, att vanligen ingen bot vore möjlig.

Allt, som under fred kunde förberedas, måste vara förberedt, och på

den korta mobiliseringsordern (rån högsta ort måste sättas i gång ett

maskineri så väl konstrueradt, att öfvergången från fredsfot till krigsfot

följde så att säga af sig sjelf och tillika på kortast möjliga.tid.

Det läge i sakens natur, att när tidsfrågan vore af så stor be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Stats- och T jagutskottets Utlåtande N:o 9.

tydelse, och då under en kort tid ett så stort arbete skulle utföras, som

det, hvilket departementschefen inledningsvis vidrört såsom nödvändigt

för öfvergången från freds- till krigsfot, en felaktighet i mekanismen

kunde föranleda, att hela maskineriet råkade i olag, och om då denna

felaktighet ej så att säga berodde på yttre åverkan, utan läge i sjelfva

den plan, efter hvilken maskindelarna hopsatts — i sjelfva mobiliseringsplanema

— vore den så mycket svårare att afhjelpa.

Vid uppgörandet af arméns mobiliseringsplaner hade det derför

varit med den yttersta omsorg, som man sökt sätta sig in i alla frågor

rörande orsak och verkan, man hade med synnerlig omsorg öfvervägt

hvad följderna af den eller den åtgärden kunde blifva, hvad den eller

den tidsbestämmelsen för verkställandet af en handling kunde hafva för

inflytande på dess utförbarhet, huru lång tid den eller den förrättningen

kunde kräfva o. s. v. Men vid bestämmandet af dessa, nästan otaligt

många faktorer, som hvar i sin mån inverkade på utgången af det hela,

hade man i många fall icke någon verklig erfarenhet att lita till af den

enkla och för oss synnerligen glädjande anledning, att vår armé aldrig,

sedan man börjat tala om mobilisering i nutida mening, behöft utföra

någon sådan. Man hade derför nödgats stödja sig på erfarenheten dels

från mest liknande fredsförhållanden, dels från andra land, der armén

verkligen mobiliserats, men i de fall, då ingendera af dessa erfarenheter

kunnat lemna någon ledning, har man nödgats uteslutande taga den

individuella omdömesförmågan till hjelp, och detta gälde i all synnerhet

i fråga om beräkningen af den tid, de olika förrättningarna kräfde.

Äfven vid tidsbestämningarna hade man naturligtvis god ledning

af jemförelsen såväl med fredsförhållandena som med förhållandena i

utlandet, men vid anlitandet af den första utvägen stötte man dock på

den svårigheten, att man vid en mobilisering rörde sig med sådana massor

af folk och materiel mot under fredstid, att en jemförelse ofta blefve

vansklig att göra — för att ej tala om att stundom all motsvarighet

saknades —- och vid anlitandet af den senare utvägen hade man att

öfvervinna de svårigheter, som framstode vid beräknandet af nationella

olikheters inflytande, såsom olika folktäthet, olika kommunala förhållanden

m. m., hvarjemte ändå alltid återstode oöfvervunnen den stora svårighet,

som läge i sjelfva vårt härordningssystem »stam och beväring», hvilket

system ej tillämpades i något annat land.

Endast genom ett verkligen utfördt mobiliseringsförsök, dervid

gällande planer tillämpades, så långt fredsförhållandena medgåfve, vore

det i sjelfva verket möjligt att i detalj granska hållbarheten af desamma,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

och här om någonsin komme det att visa sig, hvad inflytande detaljerna

hade på utförbarheten af det hela.

Departementschefen anhölle att få nämna en del af dessa detaljer

och påpekade i sådant afseende, hvilket inflytande på hela mobiliseringens

gång det torde hafva, om de talrika personliga inkallelseorderna

till såväl stam- som beväringspersonal hunne uppsättas på den härför

i mobiliseringsplanerna anslagna tiden, om dessa order hunne inom härför

beräknad tid komma vederbörande till hända, om de inkallade verkligen

hunne inställa sig på den härför beräknade tiden och hvilket procenttal

af dem, som ej infunne sig.

Det vore med ledning af de tider, som härför efter bästa förstånd

beräknats, som planerna för alla mobiliseringstransporter på jernväg

eller sjöledes blifvit uppgjorda, och hvad särskildt de härvid mest betydelsefulla

transportmedlen, jernvägarne, beträffade, behöfde man blott

något så när känna fredsförhållandena för att fatta, hvilken villervalla,

som kunde uppstå, om, i följd af de olika kontingenternas försenade

ankomst, tidtabeller eller tågsammansättningar måste ändras, hvartill

dessutom komme, att de anstalter, som träffats för kontingenters eller

truppers inqvartering eller förplägning, måste ersättas med andra just

vid en tid, då man hade minsta tillfälle att omarbeta de uppgjorda

planerna.

I fråga om fältarméns beklädnad, utredning och förseende i öfrigt

med krigsmateriel hade ett mobiliseringsförsök äfven sin betydelse. Härigenom

gåfves nemligen krigsstyrelsen tillfälle att kontrollera, huruvida

arméns utrustning i dessa afseenden vore fullständig och ändamålsenlig.

Hvad fullständigheten beträffade, är denna visserligen i det störa hela

lätt att kontrollera utan något mobiliseringsförsök, men dock ej i alla

delar. Departementschefen påpekade sålunda, att undersökningar i fred

ej kunde till fyllest visa, till hvilken omfattning beväringsmanskapet

sjelf anskaffade de s. k. småpersedlarne och särskildt skodonen, af

livilkas brukbarhet i fält marschförmågan så väsentligt berodde; och likväl

vore det på kännedomen härom, som de beräkningar borde grundas,

enligt hvilka dylika persedlar upplades i fredsförråd. Under de årliga

beväringsöfningarna sökte man visserligen komma till klarhet i dessa

förhållanden genom persedelmönstringar, men dessa kunde naturligtvis

endast omfatta de två yngsta åldersklasserna, under det att långt flera

inginge i de mobiliserade truppförbanden.

I fråga om persedlars m. in. ändamålsenlighet framhölles den omständigheten,

att det vore vigtigt utröna, huru uniformerna passade de

äldre årsklassernas manskap. Befunnes mera omfattande förändringar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

nödvändiga, kunde detta hafva inflytande såväl på tillverkningen vid

härefter skeende nyanskaffningar som på sammansättning och utredning

af de handtverksafdelningar och verkstäder, som vid en verklig

mobilisering borde träda i verksamhet, hvarjemte äfven med ledning

häraf måste beräknas, till hvilket antal civila handtverkare måste tagas

i anspråk.

Först när man kommit till insigt om huru persedlarna passade,

och hvilken tid, som åtginge till erforderliga ändringar, kunde man

beräkna den tidpunkt, då truppafdelningen kunde vara till fullo beklädd.

Och om man vände uppmärksamheten till krigsmaterielen i öfrigt, insåges

lätt, hvilka lärdomar ett mobiliseringsförsök kunde lemna i frågor

rörande tidsåtgång för materielens utlemning och utredning, transport

och fördelning, de olika fordonens packning, aptering af artilleriammunition

m. m. Endast när dylika faktorer medtoges i beräkningen till

sin rätta storlek, blefve det möjligt att säga, om trupperna verkligen

kunde stå marschfärdiga de dagar, som i mobiliseringsplanerna beräknats.

En annan vigtig fråga, på hvilken i sjelfva verket allenast en

försöksmobilisering kunde gifva svar, och på hvilken marschfärdigheten

lika mycket berodde som på ofvan nämnda förhållanden, gälde anskaffningen

af hästar. Utan träng komme en trupp ej långt, men för trängens

utrustning behöfdes ett så stort antal hästar, att en utskrifningslag

för hopbringandet af hela antalet måst antagas, då man ingalunda kunnat

lita på att genom frivilliga aftal vara i stånd anskaffa sådana massor.

När denna utskrifningslag skulle tillämpas, kunde tillvägagåendet härvid

närmast jemföras med personalens inkallelse, och hvad som sagts

om denna sist nämnda, gälde då ock i viss män i fråga om hästanskaffningen:

allenast ett mobiliseringsförsök kunde ådagalägga, om

hästarne på de tider och orter, som beräknats i mobiliseringsplanerna,

kunde stå till vederbörande truppers och trängformationers förfogande.

Och ehuru departementschefen, af skäl till hvilka han skulle återkomma,

ej ansåge sig böra, i fråga om anskaffning af hästar och fordon,

föreslå ett förfarande, som fullt motsvarade det, hvilket under

verklig mobilisering borde följas, kunde dock äfven i nu berörda afseende

genom lämpliga anordningar vigtiga erfarenheter af många slag

komma armén till godo.

I fråga om mobiliseringsförsökets betydelse för att utröna ändamålsenligheten

af de planer, som blifvit uppgjorda för truppernas underhåll

och inqvartering under mobiliseringstiden, skulle visserligen kunna invändas,

att man hvarje år hade tillfälle att anställa försök, hvilkas utfall

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

äfven kunde gifva ledning i nu berörda afseende. Betänkte man emellertid,

hvilka ofantligt mycket större massor af såväl tolk som hästar, som

sammanfördes på en plats vid en mobilisering, mot hvad som skedde

vid sammandragningen till de vanliga fredsöiningarna, och tillika att

underhållsfrågan under fred både kunde ordnas och verkligen äfven ordnades

lång tid i förväg, under det den vid mobilisering måste lösas efter

ganska kort varsel, borde man utan svårighet finna, huru vanskligt det

vore att i denna fråga blott räkna med vanlig fredserfarenhet, synnerligast

som ett bristfälligt ordnande af inqvarterings- och underhållsfrågorna

under mobiliseringstiden lika säkert kunde göra hela mobiliseringens

regelrätta gång om intet, som fel i andra, förut berörda afseenden.

Beträffande de s. k. mobiliseringstransporterna, kunde blott en försöksmobilisering

— ehuru ej ens den fullständigt, när det blott gälde en

enda fördelning — visa, huruvida transportplanerna vore rätt uppgjorda

och personal och materiel tillräckliga för transportens obehindrade gång,

eller om några rubbningar uppstode, hvilka man ej på förhand kunnat

beräkna och hvilka nu allenast blefve nyttiga lärospån, under det de

vid en verklig mobilisering skulle kunna lända till obotlig skada.

Departementschefen ansåge, att hvad han nu anfört i sjelfva verket

torde vara till fyllest för att motivera anställandet af ett sådant mobiliseringsförsök,

som det föreslagna, och att af denna motivering ock med

all önskvärd tydlighet borde framgå, hvilka frukter i fråga om arméns

stridbarhet kunde vara att vänta, när sedermera rönen från det gjorda

försöket hunnit sofras och, der förhållandena det påkallade, omsättas i

ändamålsenligare bestämmelser än de förut gällande. Men ej allt det

gagn, som vore möjligt att vinna af mobiliseringsförsöket, ernåddes, om

man skulle stanna vid sjelfva mobiliseringen i egentlig mening, d. v. s.

de lägre truppförbandens uppbringande till fältfot och vederbörliga utrustning,

hvarefter de marschfärdiga trupperna åter skulle afrosta och

hemförlofvas. Ett dylikt tillvägagående vore detsamma som att släppa

ur händerna det allra yppersta tillfälle att pröfva de mobiliserade truppernas

fältduglighet, hvaraf möjligheten lör vårt land att försvara sig

lika mycket berodde som af sjelfva mobiliseringens utförbarhet.

Under fredsöfningarna, synnerligen under större fälttjenstöfningar,

hade vi visserligen haft tillfälle att pröfva våra värnpligtiges duglighet

i nyss berörda afseende efter närmare 90 dagars öfning, men det borde

märkas, att erfarenheten härvid allenast kunnat utsträckas till en årsklass,

hvilken under det ifrågavarande året och det närmast föregående

erhållit sin utbildning, under det att vid eu verklig mobilisering trupperna

understundom måste, för att uppbringas till fältstyrka, taga i

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

anspråk ända till 7:de och 8:de klasserna, d. v. s. folk, som under 4 å

5 år ej haft minsta tillfälle att underhålla sina förvärfvade färdigheter

i vapnens bruk. Någon erfarenhet om dylikt manskaps fältduglighet

egde vi ej.

Härtill komme, att en hel del af de vid mobilisering inkallade

beväringsmännen utgjordes af f. d. stamanstälde, kvilka efter en tjenstgöring

vid stammen, som ofta blott uppgått till 2 år, vore förpligtade

att qvarstå i 3:dje klassen under hela den tid, de eljest skulle tillhört

beväringens båda. uppbåd. Att utröna tjenstbarheten hos sådant folk,

som måhända ej på 11 eller 12 år deltagit i några öfningar, vore så

mycket mera af nöden, som de, ehuru tillhörande beväringen, hittills

vid mobiliseringsplanernas uppgörande satts i samma kategori som

tj enstgörande stampersonal.

I viss mån kunde det nu sagda äfven tillämpas på sådan befälspersonal,

som trädt ur aktiv tjenst, men med skyldighet att vid mobilisering

återinträda.

Ett mobiliseringsförsök erbjöde enda möjligheten att åter bringa

dessa olika kategorier af personal under fanorna för ett gemensamt

uppträdande, och om hvarje dylikt inkallande af äldre årsklasser och i

krigstid disponible i öfrigt erkänts vara af stor nytta vid utrönandet

af en trupps verkliga användbarhet i krig, vore en dylik åtgärd hos oss

så mycket mer af nöden än i andra land, som vårt härordningssystem

»stam och beväring» icke allenast gjorde sättet för personalens inkallande

mera kompliceradt än på andra håll, utan ock gjorde de olika truppdelarnes

sammansättning af stam, f. d. stam och vanligt beväringsmanskap

till ett synnerligen svårlöst problem.

Då departementschefen alltså nu föresloge ej allenast försöksmobilisering

af en arméfördelning, utan ock derpå följande fälttjenstöfningar,

skedde detta af den orsak, att han ej kunde taga på sitt

ansvar att ej hafva tillrådt det vapens profvande — i den utsträckning

fredliga förhållanden tillåta — på hvilket dock i ofredens dagar, menskligt

att se, landets väl eller ve ytterst komme att bero, och ville

departementschefen då tillika betona, att vid ett dylikt profs anställande

endast en del af ändamålet skulle vinnas, om man allenast pröfvade

hållfastheten af vapnets olika delar, men ej hela vapnet såsom

sådant.

Arméfördelningarna vore i vårt härordningssystem antagna såsom

de högsta enheterna, och i händelse af krig vore det närmast med dem,

den högsta ledningen rörde sig. För att bedöma dessa s. k. slagenheters

användbarhet — hvarpå ju ytterst hela försvarsplanen måste

/

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

hvila — vore ej nog att veta, huru beskaffade i afseende på fältduglighet

de olika infanteri-, kavalleri-, artilleri-, ingeniör- och trängafdelningar,

hvaraf fördelningen bestode, i och för sig vore, utan det vore

lika nödigt att lära känna, huru lätthandterliga eller svårhandterliga

de vore, när det gälde inbördes samverkan.

Endast genom att sammanföra de olika truppförbanden af skilda

vapenslag till en enda slagenhet blefve det ock möjligt att på praktiskt

sätt ådagalägga, hvad som möjligen nu kunde brista i fråga om de

högre stabernas mobilisering, samt att gifva stabspersonalen tillfälle att

se och röra sig med de fältstarka trupp- och trängförbanden, med trupper

och trängformationer till verkligen samma numerär och beskaffenhet

som i fält. Icke minst vigtiga blefve derjemte de rön, som komme att

göras under de transporter, livilka skulle förmedla truppernas inordnande

i fördelningsförbandet och utträdande derur. Jernvägarnes transportförmåga

komme då att på det ifrågavarande området uttagas till

det yttersta, och de uppgjorda transportplanerna komme att underkastas

eldprofvet.

Det vore just känslan af ovisshet i fråga om en del af de vigtiga

spörsmål, som sammanhängde med en nutida armés mobilisering, som

varit orsaken till de mobiliserings- m. fl. försök, som under senare tid

företagits inom andra arméer, oaktadt en del af dessa hade att räkna

med en krigserfarenhet af ganska ny datum. Sålunda företoges inom

ryska armén esomoftast mer eller mindre omfattande försöksmobiliseringar,

af hvilka de sista utförts år 1896, och året derförut hade i

Frankrike anstälts en större dylik öfning med åtföljande manövrer af

samtliga trupper tillhörande Paris’ militärguvernement. Äfven vårt

broderland Norge hade ansett sig böra genom ett dylikt försök underkasta

sin nya härordning ett prof, hvartill 1895 års storting beviljat

ett anslag af 150,000 kronor, för hvilka ungefär 8,000 man af armén

och 700 man af flottan jemte några kanon- och torpedbåtar samrnandragits

i skilda delar af landet till sådan öfning — ett försök som af

hela landet följts med lifligaste intresse, och hvilket säkerligen skulle

bära goda frukter för ordnandet af det gemensamma försvaret af skandinaviska

halfon.

Med sådana exempel för ögonen och när det tillika toges i öfvervägande,

hvilka fruktbärande resultat i fråga om arméns stridsberedskap

nu omhandlade öfning vore i stånd att medföra, hade det förefallit departementschefen

såsom en nödvändighet att söka vinna Kongl. Maj:ts

Jith. till Likså. Vrot. 1897. d Samt. 2 Afd. 9 11 afl. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Stats- och LagutsJcottets Utlåtande N:o 9.

och Riksdagens bifall dertill, att en fördelning af vår armé måtte

undergå ett prof af den beskaffenhet, hvarför departementschefen sålunda

redogjort.

Ett bifall till denna framställning påkallade emellertid med nödvändighet

införande af en ny bestämmelse i värnpligtslagen.

Äfven en annan lagstiftningsåtgärd i sammanhang med det nu

ifrågasatta mobiliseringsförsöket hade varit synnerligen önskvärd, strängt

taget ej, såsom den nyss vidrörda, för att möjliggöra mobiliseringstörsöket,

utan för att göra detsamma så likt verklig mobilisering, att fruktbärande

erfarenhet i större omfattning kunde hemtas derur, nemligen

lagstiftning rörande mönstring och dermed sammanhängande anskaffning

af hästar och fordon.

Då en arméfördelning hade behof af icke mindre än 4 å 5,000

hästar, och det ojemförligt största antalet af dessa tillika med talrika

fordon måste anskaffas vid sjelfva mobiliseringen, insåges lätt, hvilken

storartad apparat, som måste sättas i gång för detta ändamål, och

hvilken planmessighet, som vore af nöden, om man ville vinna hvad

som åsyftades.

För att under verklig mobilisering denna svåra fråga skulle kunna

lösas, hade Riksdagen på Kongl. Maj:ts proposition antagit lagen af

den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmagtens

ställande på krigsfot; men att för nu ifrågasatta ändamål tilllämpa

denna lag vore ej möjligt, emedan den, i det sammanhang den

har med regeringsformens § 74, tydligen ej kunde användas annat än

vid. mobilisering för upprätthållande af rikets neutralitet eller för afvärjande

af ett befaradt eller börjadt angrepp, hvarjemte det, oafsedt

obehagliga ingrepp i den enskilda eganderätten, sannolikt blefve en allt

för vidlyftig och måhända förlustbringande affär att med stöd af en

utskrifningslag inköpa några tusen hästar för att efter ett par veckor

åter sälja dem.

Hufvudsaken vore ej heller, att hästarne och fordonen inköptes,

utan att vid försöksmobiliseringen de former i möjligaste mån följdes,

som vid en verklig mobilisering skulle hafva iakttagits i fråga om hästanskaffning.

När frågan gälde hästars hopbringande för verkligt krigsbruk,

vore af nöden, att de blefve kronans egendom, men änder kortare

fredsöfningar, hvarom här vore fråga, fylde legda hästar lika väl ändamålet,

och anskaffningssättet vore en underordnad fråga, blott man dervid

kunde, såsom nämndt, i möjligaste mån lyckas använda samma former,

som skulle iakttagas vid mobilisering i egentlig mening, på det

man måtte komma till insigt i fråga om dessa formers ändamålsenlighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Det lagförslag, som departementschefen åsyftat, borde derför haft

till ändamål att vid anskaffningen af hästar och fordon följa, i fråga

om all dermed sysselsatt personal, ett förfarande, som i möjligaste mån

motsvarade sättet att gå till väga vid verklig mobilisering, under det

att hästarne och fordonen, hvilka skulle framföras till vissa mönstringsorter,

der endast mönstrades, hvarefter de af dem hemsändes, som ej

efter frivilligt aftal kunde legas. På detta vis hade förfaringssättet kommit

att i ganska väsentliga delar likna en verklig mobilisering.

Men då en lag i detta syfte skulle — visserligen mot ersättning —

ålägga en del af befolkningen en skyldighet, som, i betraktande af den

jemförelsevis stora arbetskraft, som i och för mobiliseringen ändå toges

i anspråk, kunde anses blifva allt för betungande, hade departementschefen

ej trott sig böra ifrågasätta en sådan lagstiftning, utan ansåge,

att åtgörandena för anskaffning af hästar och fordon inom den mobiliserande

fördelningens hästutskrifningsområden måste — äfven med mindre

fördel ur öfningssynpunkt — inskränka sig dertill, att allenast den

militära personalen anlitades för att efter aftal med hästegarne inom

fördelningen och på ett med mobiliseringsförhållandena i möjligaste mån

öfverensstämmande sätt införskaffa upplysningar angående hästars och

fordons antal och beskaffenhet samt till vederbörande utrustningsorter

föra hvad som på frivillighetens väg kunde anskaffas inom fördelningens

hästutskrifningsområden.

De hästar och fordon, som ej kunde, på sätt nu föreslagits, anskaffas,

måste tydligen hopbringas genom legning å annat håll, och

svårigheten vore egentligen blott att så hastigt erhålla kunskap om

hvilket antal hästar och fordon, som ej på förstnämnda sätt kunde anskaffas,

att ej tidsutdrägten vid legning af återstående häst- och fordonsantal

åstadkomme ett fördröjande af mobiliseringen utöfver hvad planerna

förutsatte.

Departementschefen hade derför förestält sig att, i den händelse

Kongl. Maj:t täcktes gilla hvad sålunda anförts och Riksdagen funnes villig

att för sin del godkänna af Kongl. Maj:t i ämnet aflåten nådig proposition,

Kongl. Magt derefter skulle snarast möjligt genom sina befallningshafvande

införskaffa upplysning från de olika kommunerna i riket angående

det antal hästar och fordon, som vederbörande egare kunde finnas

villiga att till visst pris utlega för kronans räkning; och hölle departementschefen

före, att vederbörande kunde vinna tillräckligt noggranna

upplysningar i detta afseende genom att medelst länskungörelserna

eller allmänna tidningar infordra skriftliga anbud. Härigenom vunne

man på förhand kunskap om hvilket antal hästar, som kunde hop
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- oeh Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

bringas inom en viss fördelnings hästutskrifningsområden, utan att röja

hemligheten angående hvilken fördelning, som verkligen skulle erhålla

mobiliseringsorder; och genom att sedan, med ledning häraf, träffa vilkorliga

aftal i god tid med entreprenörer å olika håll (för hemlighetens

bevarande äfven inom det fördelningsområde, der mobilisering skulle ega

rum) rörande leverans af felande antal efter viss tids varsel, skulle det

säkert varda möjligt att till ej allt för höga priser och i rätt tid anskaffa

hvad som erfordrades.

Då icke desto mindre utgifterna för att på detta sätt anskaffa hela

det för fördelningens mobilisering erforderliga, felande häst- och fordonsantalet

blefve betydligt höga, hade departementschefen låtit sig angeläget

vara att genom reduktion af sagda antal så långt, att mobiliseringsförsöket

ej i afsevärd grad deraf komme att lida, söka minska

ifrågavarande kostnad. Minskningen ansåges lättast kunna ske vid mobilisering

af arméfördelningens stora träng, och af denna anledning föresloges,

att blott ungefär halfva antalet af dennas formationer måtte

sättas på fältfot. Mobiliseringen blefve visserligen härigenom ej fullt

i öfverensstämmelse med mobiliseringsplanerna, men när man af kostnadshänsyn

måste vidtaga någon inskränkning, verkade inskränkningen

här minsta rubbning, och då likväl alla i fält förekommande slag

af trängformationer enligt en arméfördelnings mobiliseringsplan förekomme,

blefve i allt fall tillfället att för framtiden inhemta lärdomar

föga inskränkt.

Hvad slutligen beträffade kostnaderna i deras helhet för det

ifrågasatta mobiliseringsförsöket, hade departementschefen med ledning

af nu gällande mobiliseringsplaner låtit uppgöra en beräkning af desamma,

innefattande alla de nödvändigaste utgifterna för en arméfördelnings

mobilisering, densammas koncentrering, öfning under 5 dagar

samt återfärd till mobiliseringsorterna och afruskning, eller i tillhopa

13 dagar, in- och utryckningsdagarne oberäknade; slutande summan å

ett belopp af 685,334 kronor.

I fråga om nyssnämnda öfningstid och derpå grundadt kostnadsförslag,

ville emellertid departementschefen påpeka, att sagda tid framgått

ur en medeltalsberäkning, i det enligt mobiliseringsplanerna såväl

stam som beväringsmän — beroende på bostadsförhållanden och en del

lämplighetshänsyn — inträffade å utrustningsorten på ganska olika tider.

Till denna vid en exakt beräknings verkställande ganska svårhandterliga

faktor hade derjemte kommit en annan synnerligen obestämd sådan i

den omständigheten, att man ej ännu kände andra beväringsklassens

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

storlek år 1898. Då de densamma tillhörande beväringsmännen för att

enligt värnpligtslagen hafva fullgjort sin vapenöfningsskyldighet måste,

utom mobiliseringstiden, öfvas under en tid, motsvarande skilnaden mellan

denna och 22 dagar, hade det bästa förfaringssättet synts vara att,

med frånseende af sist nämnda faktor, i tillämpliga delar använda de

vid beräkningen af kostnad för hela arméns verkliga mobilisering följda

grunder; och ansåge departementschefen, att den af nyss nämnda ovisshet

framkallade svårigheten vid en exakt beräknings uppgörande lämpligen

borde afhjelpas på det sätt, att vid behof en del inkallad beväring

af äldre åldersklasser, efter de under mobilisering sår et sig företeende omständigheter

och sedan de deltagit i de egentliga mobiliseringsöfningama,

hemförlofvades för att dymedelst bereda tillgångar för afslutandet på

lagenligt sätt af andra årsklassens vapenöfningar. Kostnaderna äfven

härför läge följaktligen faktiskt inneslutna i nyss nämnda summa, ehuru

detta ej framginge af beräkningens form.

Då kostnaden derjemte, såsom förut nämnd t, beräknats med ledning

af nu gällande mobiliseringsplaner, men vid den tid, mobiliseringen

borde ifrågakomma, efter den förbättrade härordningens genomförande,

en arméfördelnings styrka torde blifva något större än nu, samt då derjemte

den hittills föreliggande erfarenheten ej lemnade tillräckligt stöd

för beräkning af eu del värden å naturaprestationer, hemstälde departementschefen,

att förut nämnda slutsumma måtte utjemnas till 700,000

kronor, ett belopp som ock i departementschefens ofvan omnämnda yttrande

den 2 januari 1896 angifvits såsom erforderligt.

Departementschefen ville dock härvid framhålla, att den nyss angifna

summan angåfve kostnaden för arméfördelningens mobilisering,

blott i den händelse Riksdagen beviljade de anslag, hvarom han i annat

sammanhang hemstält för anskaffande af en del för armén i dess helhet

nödvändig utrustning.

För att visa, såväl hvilka kostnader, som skulle förorsakas ensamt

för dessa persedlars anskaffning vid den mobiliserande fördelningen, som

äfven hvilka afsevärda belopp, som inbesparades genom den förut vidrörda

reduktionen af häst- och fordonsantalet samt i åtskilliga andra

afseenden, hade departementschefen äfven låtit verkställa en annan beräkning,

af hvilken framginge, att en mobilisering af fördelningen, utan

att dessa brister afhjelptes annat än i sammanhang med sjelfva mobiliseringen

och utan att nyssnämnda besparingsåtgärder vidtoges, skulle,

om den för öfrigt ordnades på samma sätt, kräfva en kostnad af 1,353,162

kronor.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansata Satts- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

Angående de af departementschefen sålunda omnämnda två beräkningar,

tillåter sig utskottet hänvisa till statsverkspropositionen, hvarest

de såsom bilagorna Lätt. E. och F. finnas bifogade statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden.

Beträffande förslaget till lag angående vapenöfning för utrönande

af härens krigsberedskap har statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet

enligt det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll öfver

landtförsvarsärenden den 5 februari detta år, under åberopande af hvad

han till statsrådsprotokollet för den 14 nästförutgångne januari anfört

rörande nödvändigheten af en försöksmobilisering år 1898, och med

framhållande, att den af honom nu föreslagna lagbestämmelse torde

vara nödvändig, om sagda mobilisering skulle kunna komma till utförande,

i öfrigt anfört, att enligt gällande värnpligtslag kunde inkallande

af beväringens första uppbåd eller större eller mindre delar deraf icke ega

rum annat än dels till öfning enligt § 27 värnpligtslagen och dels, enligt

§ 28 samma lag, »då rikets försvar det kräfver», med hvilken sistnämnda

bestämmelse utom all fråga afsåges förhållanden, som påkallade verklig

mobilisering; och skulle mobilisering med det ändamål, hvarför departementschefen

i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 14 januari detta

år redogjort, kunna företagas, måste alltså för ändamålet en lag stiftas,

enligt hvilken det blefve möjligt att till tjenstgöring inbeordra alla de

beväringsmän, som. enligt faststälda mobiliseringsplaner beräknats skola

ingå i den mobiliserande arméfördelningen, således äfven sådana beväringsmän

af första uppbådet, hvilka redan fullgjort sin fredstjenstgöring.

Då dylik lags erforderlighet alltså läge i sjelfva sakens natur, ansage

departementschefen, att i hufvudsak ingen annan motivering för

densamma behöfdes än den, som innehölles i det nu sagda, hvaremot

han ansåge sig böra angifva skälen till de detaljbestämmelser lagförslaget

innehölle.

Han hade sålunda ansett, att lagen skulle afse allenast år 1898

och eg a tillämpning endast på värnpligtig vid den del af hären, Konungen

skulle ega bestämma, hvarigenom möjlighet lemnades för Konungen att

afgöra, hvilken arméfördelning, som skulle mobilisera. Vidare hade

tjenstgöringstiden för det inkallade beväringsmanskapet föreslagits till

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Sammansatta Stats■ och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

högst 15 dagar, i hvilken tid dock — i öfverensstämmelse med förhållandet

under vanliga fredsöfningar — marscherna eller färden till och från

utrustningsorterna samt in- och utryckningsdagarne icke skulle inräknas.

I sitt yttrande den 14 nästförutgånge januari rörande kostnaderna

för den försöksmobilisering, som föreslagits för utrönande af härens krigsberedskap

hade departementschefen uppgifvit de för ändamålet inkallade

beväringsmännens tjenstgöringstid till 13 dagar, in- och utryckningsdagarne

oberäknade, men på samma gång förklarat, att denna tid framgått

ur en medeltalsberäkning, som utginge från de olika tider, å hvilka

skilda kontingenter enligt mobiliseringsplanerna borde infinna sig å vederbörlig

utrustningsort. Såsom då tillika påpekats, vore orsaken till denna

tidsskilnad bland annat- att söka i de ofta ganska vidt skilda afstånden

emellan beväringsmännens hemorter och mobiliseringsorten, men den

väsentligaste orsaken vore dock den, att i regeln ej alla kontingenter,

som skulle bilda ett truppförband, kunde mottagas på samma gång å

sist nämnda ort. Under fredsöfningar, då samtidigt tjenstgöring blott

ifrågakomme för en enda årsklass, medhunnes densammas utrustning

på en dag, men vid mobilisering, då flera klasser skulle tagas i anspråk,

och dessa ej allenast skulle beklädas, beväpnas, provianteras och inqvarteras,

utan det truppförband, som af dem bildades, tillika skulle törses med

hästar och trängfordon, måste detta vidlyftiga arbete fördelas på flera

dagar, livilket återigen allenast då vore möjligt, när de olika beväringskontingenterna

succesivt inträffade. Skilnaden i inställelsetid mellan de

först- och sistkommande blefve härigenom — beroende i viss mån äfven

på hvilken arméfördelning som ifrågakomme — ej obetydlig; men då

alla de inkallade i regeln kunde hemförlofvas samtidigt, följde häraf,

att vissa beväringsmän komme att tjenstgöra längre än andra. Då

emellertid den nu ifrågasatta lagbestämmelsen borde omfatta alla, vore

tydligt, att, vid beräkning af maximitiden för dess gällande kraft, man,

strängt taget, uteslutande bort taga i betraktande den längsta tjenstgöringstid,

som kunde ifrågakomma.

Hade emellertid detta, i formelt afseende utan tvifvel rigtigaste,

tillvägagående följts, och den föreslagna lagen uteslutande afsett att

gifva ett uttryck för de rent militära krafven, skulle de erforderliga

tjenstgöringsdagarne hafva bort upptagas till ett antal, som åtskilligt

öfverskjutit de nu föreslagna femton, beroende derpå, att enskilde beväringsmän

eller ett färre antat kontingenter inträffade särdeles tidigt

i jemförelse med det stora flertalet; men då dessas häraf följande längre

tjenstgöring kunde anses innebära en orättvisa och dessutom för åtskilliga

af dem skulle förorsaka afsevärda ekonomiska olägenheter, hade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

det synts departementschefen som en bjudande nödvändighet att — om

än sagda olikhet ej alldeles kunde utjemnas — åtminstone söka göra

den så föga betydande som möjligt, utan att likväl mobiliseringsplanerna

i några väsentliga delar frånginges.

I det sålunda anförda vore alltså orsaken att söka dels dertill, att en

maximitids införande i lagen ifrågasatts, oaktadt tjenstgöringen ju ändå

ej kunde fortgå längre än anslagna medel medgåfve, och dels dertill, att

denna maximitid föreslagits så kort, att en ytterligare förkortning deraf

skulle omöjliggöra hela mobiliseringsöfningen såsom sådan, och blefve

det. sedan krigsstyrelsens uppgift att genom lämpliga åtgärder söka neutralisera

de olägenheter, som departementschefen insåge skulle blifva en

följd af en så trång begränsning af tiden.

Om departementschefen sålunda, äfven med eftersättande i någon

mån af de militära krafven, föreslagit en så kort öfningstid som möjligt,

förklarade han sig deremot nödgas på det bestämdaste framhålla nödvändigheten

af att i fråga om inkallelseordernas åtlydande måtte få

tillämpas hvad i § 31 vämpligtslagen stadgades angående krigstjenstgöring.

En blott penningeplikt för uteblifvande från tjenstgöringen

vore — såsom de vanliga fredsöfningarna nogsamt ådagalade — en allt

för otillräcklig garanti för de värnpligtiges inställelse, och då ett mycket

vigtigt ändamål med mobiliseringsförsöket vore att utröna, huru

mangrant beväringsmännen vid en verklig mobilisering skulle inställa

sig, komme föga lärdom i detta stycke, så väl som i många andra, att

vinnas, i fall ej samma ansvar drabbade de uteblifvande som vid verklig

mobilisering, d. v. s. ansvar enligt krigslag.

Då departementschefen emellertid till fullo insåge, huru ingripande i

de enskildes borgerliga förhållanden den föreslagna lagen i sin tillämpning

komme att blifva, hade han ansett sig tillika böra föreslå en utväg,

hvarigenom i vissa fall, t. ex. vid värnpligtiges vistelse utomlands

eller å synnerligen aflägsen ort m. m., Konungen måtte kunna meddela

befrielse från inställelse till tjenstgöringen; och afsåge det i lagförslaget

införda stadgandet, att tjenstgöringen skulle ega rum enligt de närmare

bestämmelser, Konungen meddelade, alltså ej allenast ordnandet enligt

mobiliseringsplanerna af de värnpligtiges olika tjenstgöringsförhållanden

och hvad härmed sammanhängde, utan ock rätten att från all inställelse

fritaga värnpligtige, som skulle hafva synnerligt stort men af en inkallelse

till deltagande i försöksmobiliseringen, och dylikt.

I fråga om de bestämmelser, lagförslaget för öfrigt innehölle, ansåge

departementschefen att någon motivering icke erfordrades.

I ett afseende, nemligen i fråga om de i öfningen deltagandes aflö
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ning, borde emellertid särskilda bestämmelser meddelas, då värnpligtig''

lagen i detta hänseende icke innehölle något uttryckligt stadgande.

Beträffande förslaget angående dagaflöning åt värnpligtig vid

tjenstgöring i visst fall under år 1898 har departementschefen enligt

statsrådsprotokollet öfver Iandtförsvarsärenden den 5 februari detta

år, hvilket finnes bifogadt propositionen i ämnet, erinrat derom, att

värnpligtig vore vid tjenstgöring enligt § 27 värnpligtslagen berättigad

att uppbära, bland annat, dagaflöning med 50 öre för hvarje öfningsdag,

deraf 20 öre till honom kontant utbetalades och återstoden för

hans räkning insattes i postsparbanken.

På sätt, som framginge af den vid protokollet för den 14 januari

1896 fogade, med litt. E betecknade beräkningen af kostnaderna för den

af Kongl. Maj:t till utförande under år 1898 föreslagna försöksmobiliseringen,

hade emellertid ifrågasatts, att dagaflöning till de i öfningen

deltagande värnpligtige skulle i allmänhet utgå med allenast 20 öre

om dagen till hvarje värnpligtig.

I det förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens

krigsberedskap, som Kongl. Maj:t, för möjliggörande af nämnda försöksmobilisering,

beslutat förelägga Riksdagen, föresloges bland annat, att

i fråga om sagda öfning i allmänhet skulle gälla, hvad i värnpligtslagen

funnes stadgadt angående värnpligtiges tjenstgöring under fredstid.

Vid sådant förhållande och då i värnpligtslagen i fråga om värnpligtigs

rätt till dagaflöning funnes stadgadt, att värnpligtig vore berättigad

att erhålla sådan »enligt särskilda bestämmelser», ansåge departementschefen

vara nödigt, att derest dagaflöning till lägre belopp än

50 öre om dagen skulle kunna utbetalas till värnpligtig, som till mobiliseringsöfningarna

inkallades, särskilda bestämmelser härom med Riksdagens

medgifvande utfärdades.

Att beloppet af dagaflöningen föreslagits till allenast 20 öre om

dagen, motsvarande den till de i vanliga fredsöfningar deltagande värnpligtige

kontant utbetalade delen af dagaflöningen, berodde på nödvändigheten

att så mycket som möjligt minska kostnaderna för mobiliseringsförsöket.

Emellertid hade departementschefen icke ansett sig böra ifrågasätta,

att dagaflöningen skulle till alla i mobiliseringsförsöket deltagande

Bih. till lliksd. Prot. 1897. 4 Sami. 2 Afd. 9 Illift. 3

*

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Stats- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 9.

värnpligtige utgå med allenast 20 öre. Till de värnpligtige nemligen,

som för fullgörande af sin vanliga tjenstgöring enligt § 27 värnpligtslagen

komme att deltaga i mobiliseringsöfningarna, borde dagaflöning

utgå med vanligt belopp, 50 öre om dagen, och endast i den händelse

de skulle komma att under år 1898 tjenstgöra längre tid, än dem enligt

nämnda § eljest ålegat, skulle på dem tillämpas bestämmelsen om dagaflöning

af allenast 20 öre om dagen för den Överskjutande tiden.

Hvad anginge de i öfningen deltagandes rätt till öfriga i värnpligtslagen

omförmälda förmåner och särskilt marschafiöning, skulle naturligtvis

gällande bestämmelser för vanlig fredstjenstgöring tillämpas.

Kongl. Maj:ts ifrågavarande tre framställningar hafva blifvit till

sammansatta stats- och lagutskottet öfverlemnade. Vid deras behandling

har utskottet ansett sig böra fästa hufvudvigten vid det uti propositionen

n:o 37 framstälda lagförslag, såsom grundläggande såväl för frågan

om det i statsverkspropositionen äskade anslaget som för den särskilda

bestämmelsen angående dagaflöning.

För den föreslagna försöksmobiliseringen har departementschefen

framhållit flera skäl, och utskottet vill ej förneka att genom en sådan

mobilisering fördelar för försvaret i viss mån skulle vinnas derigenom,

att den nuvarande härordningen blefve mera omfattande pröfvad än

som nu under fredstid sker. Men utskottet anser, att en så dyrbar

åtgärd som en försöksmobilisering, i fall den skulle befinnas oundgängligen

nödvändig, icke lämpligen bör ega rum förr än man kan

blifva i tillfälle draga all den nytta deraf, som i militäriskt hänseende

är möjlig. Detta kan, enligt utskottets mening, icke ske förr än den

nya härordningens ökade öfningstid kommit alla första uppbådets åtta

årsklasser till del, hvilket ännu icke år 1898 blifver förhållandet.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

l:o) att Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 37

gjorda framställning med förslag till lag angående

vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap

icke må af Riksdagen bifallas;

2:o) att Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under fjerde hufvudtiteln i punkten 30 gjorda fram
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

ställning angående anslag till en försöksmobilisering

ej må vinna Riksdagens bifall; samt

3:o) att Kongl. Maj:ts i propositionen n:o 38

gjorda framställning angående dagaflöning åt värnpligtig

vid tjenstgöring i visst fall under år 1898

icke heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 april 1897.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. BRUZELIUS.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:70 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap, s. 13 i texten