Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riks statens nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna.

1897-03-26 · 59 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 57 av 59 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1897:10, Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riks statens nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensionsoch indragning sstaterna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

1

''ni

i

r"; ................................

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1897, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riks statens

nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och

indragning sstaterna.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o. Såsom utskottet redan i punkterna 4:o och 5:o af sitt utlåtande

n:o 3 angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel

omförmält, har herr friherre R. M. Klinckowström i en inom Första Kammaren

väckt motion (n:o 1) föreslagit, att alla i 1897 års riksstat uppförda

reservations- och förslagsanslag måtte i 1898 års riksstat uppföras såsom

bestämda anslag, sålunda upphörande att tilläggas benämningen reservationseller

förslagsanslag.

Under hänvisning till det yttrande, utskottet i punkt 4:o af sitt

nämnda utlåtande afgifvit öfver det i berörda motion framstälda förslag, får

utskottet hemställa,

att herr friherre Klinckowströms ifrågavarande motion

i hvad den angår de under nionde hufvudtiteln uppförda

reservations- och förslagsanslag må af Riksdagen lemnas

utan afseende.

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 8 Häft. (N:o 10.)

Angående

motion om

upphörande

af reservations-

oeh

förslagsanslag.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående 2:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 5) har herr

Messerade friherre R. M. Klinckowström föreslagit, bland annat, att anslaget för blesseöfver-

och rade officerare och underofficerare, nu 4,000 kronor, måtte ur riksstaten

uteslntas
Till

stöd för berörda framställning har motionären anfört,

att reservationerna å berörda anslag under »de senare 10 åren» utgjort:

år 1895 ................................................................................................ 31,592 kronor

» 1894 ................................................................................................ 29,992

* 1893 ................................................................................................ 28,392

» 1892 ................................................................................................ 26,792

» 1891 ................................................................................................ 25,226

» 1890 .....................................................................;.......................... 24,026

» 1889 ................................................................................................ 22,826 »

» 1888 ................................................................................................ 22,292

» 1887 ................................................................................................ 21,092

> 1886 ................................................................................................ 19,292

» 1885 ................................................................................................ 19,292

Summa 270,814 kronor

eller, enligt motionärens beräkning, i medeltal 27,081 kronor årligen;

att numera blesserade officerare och underofficerare i allmänhet ej ofta

förekomma; samt

att Kongl. Maj:t för hvarje sådant fall kunde äska lämpligt understöd

af Riksdagen.

Utan afseende å motionärens beräkningar af den besparing, som under

åren 1885—1895 å detta anslag uppstått, har utskottet vid det förhållande

att anslaget under en följd af år visat öfverskott, hvilka vid 1895 års slut

uppgingo till 31,592 kronor 71 öre, och då utgifterna från anslaget under

sistnämnda år utgjorde endast 2,400 kronor, ansett anslaget utan olägenhet

kunna nedsättas till berörda belopp, 2,400 kronor.

Under erinran att utskottets hemställan i punkt l:o af detta utlåtande

angående bibehållande af förslags- och reservationsanslagens å denna hufvudtitel

natur afser jemväl nu ifrågavarande reservationsanslag, får utskottet

hemställa,

att herr friherre Klinckowströms omförmälda, i motion

n:o 5 gjorda yrkande må på det sätt bifallas, att anslaget

för blesserade öfver- och underofficerare, nu 4,000 kronor,

minskas med 1,600 kronor till 2,400 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 3

3:o. Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 17) har herr Ang%%de

T. Säve föreslagit, att Riksdagen behagade besluta, att småskolelärare och Försia Kamsmåskolelärarinnor

vid de öfningsskolor, som vore förenade med de af jmMmotion.

ting inrättade seminarier för bildande af småskolelärare och småskolelärarinnor,

berättigas att räkna sig till godo sin tjenstetid vid dessa öfningsskolor med

afseende på tjensteår och rätt till understöd i småskolelärarnes med fleres

ålderdomsunderstödsanstalt, liksom om de vid småskolor tjenstgjort, börande

dervid tjenstetid och undervisningstid beräknas i öfverensstämmelse med

föreskriften i § 10 i Kongl. Maj:ts reglemente för samma anstalt af den 22

juni 1892 — under vilkor att vederbörande seminariestyrelse erlade de afgifter

till anstalten, som enligt samma reglemente borde för läraretjensterna

utgå, äfvensom för öfrigt i tillämpliga delar iakttoge reglementets föreskrifter;

hvarjemte motionären, för den händelse Riksdagen icke skulle vilja fatta ett

beslut förrän officiel utredning förelåge, alternativt hemstält, att Riksdagen

ville besluta att hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter

verkstäld utredning af frågan till Riksdagen afgifva framställning i ofvan

omförmälda syfte.

Motionären erinrar derom, att genom Kongl. Maj:ts kungörelse af den

9 augusti 1884 folkskolelärare och lärarinnor vid af landsting inrättade seminarier

erhållit rätt till delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning. I den

Riksdagens skrifvelse, som föranledt samma kungörelse (år 1882, skrifvelsen

n:o 63) hade Riksdagen anfört, att flere landsting i öfverensstämmelse med

kungörelsen af den 11 juni 1878 inrättat seminarier för utbildande af lärare

och lärarinnor för småskolor, men att det, för att göra det möjligt att till

lärare och lärarinnor vid dessa anstalter erhålla kunniga och skickliga personer,

vore af vigt, att tjenstetiden vid dylikt seminarium i afseende å tjensteårsberäkning

och pensionsrätt räknades dem till godo, liksom om de vid

folkskola tjenstgjort, Hvad Riksdagen sålunda anfört, borde äfven hafva sin

tillämpning på småskolelärare och småskolelärarinnor vid de med seminarierna

förenade öfningsskolorna, hvad beträffade rätt till delaktighet i småskolelärarnes

ålderdomsunderstödsanstalt, Emellertid vore dessa lärare, äfven om

de kunde förete examensbetyg från något under offentlig kontroll stående

seminarium, icke berättigade till denna delaktighet. Dock vore deras verksamhet

vid nyssnämnda öfningsskolor icke mindre magtpåliggande än deras

kamraters vid de vanliga småskolorna. De med landstingsseminarierna förenade

öfningsskolorna vore nödvändiga för att bereda seminarieeleverna tillfälle

till praktisk utbildning; de borde i sin egenskap af småskolor vara ett

slags mönsterskolor i sin art och förutsatte derför hos lärarne en god undervisningsskicklighet;

de stode under en synnerligen noggrann kontroll af

seminariernas styrelser och föreståndare; de beredde slutligen den första

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

undervisningen åt en mängd barn, för hvilka, derest dessa öfningsskolor ej

tunnes, måste beredas tillträde till de vanliga småskolorna, hvilkas antal och

lärarekraften i följd deraf måste ökas. Att den ekonomiska ställningen under

sådana förhållanden skulle ställas bekymmersammare för lärare och lärarinnor

vid dessa öfningsskolor än för lärarne vid småskolorna, kunde ej vara

öfverensstämmande med billighet eller rättvisa. Uppenbart vore äfven, att

personer med småskolelärarekompetens icke gerna skulle söka anställning vid

dessa öfningsskolor, enär en tjenstgöring vid dem icke berättigade till ålderdomsunderstöd.

För landstingsseminariernas styrelse blefve det derför ofta en nödvändighet

att vid de ifrågavarande skolorna anställa examinerade folkskolelärare

och^ lärarinnor, alltså lärare med högre kompetens och högre aflöningsanspråk,

hvilket åter måste leda till en betydlig förhöjning af de redan nu

ganska stora anslag, som landstingen måste lemna för sina seminariers upprätthållande.

Vid en del seminarier syntes man hafva velat förekomma

detta genom att ej anordna några öfningsskolor alls. Enligt P. Lidells

* Lärarematrikel» (1895) funnes för närvarande i riket 19 seminarier, anordnade

af hvar sitt landsting. Enligt de uppgifter, som erhållits från 18

af dessa seminarier, saknade 5 af dem egen öfningsskola, hvilket förhållande

dock ej torde fa fortfara länge, att döma af det Kongl. Maj:ts statsverksproposition

bilagd a »förslag till stadgar angående pröfning vid under offentlig

kontroll stående seminarium för anställning såsom lärare vid småskola», hvilket

statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet låtit utarbeta.

I denna stadga § 2 mom. b) funnes föreskrifvet, att med seminarium skulle

vara förenad en småskola, i hvilken eleverna kunde erhålla tillräcklig öfning

i att undervisa i småskolans samtliga kunskaps- och öfningsämnen. I öfningsskolorna

vid 6 seminarier hade man måst anställa folkskolelärarinnor.

Vid i seminarier funnes öfningsskolor med särskilda småskolelärarinnor, men

vid tvenne af dessa hade man låtit inregistrera öfningsskolan med sin småskolelärarinna

i kringliggande skoldistrikt, hvarigenom sålunda på en omväg

vunnits delaktighet i ålderdomsunderstödsanstalten.

Någon nämnvärd ekonomisk börda skulle näppeligen påläggas ålderdomsunderstödsanstalten,

derest småskolelärarinnorna och lärarne vid landstingsseminariernas

öfningsskolor erhölle delaktighet i rätten att bekomma

understöd. Antalet lärare och lärarinnor i rikets småskolor utgjorde sistlidet

år enligt de officiella uppgifterna 5,814; i förhållande till denna höga siffra

vore antalet af de småskolelärare och småskolelärarinnor, som nu vore eller

framdeles blefve anstälda vid de 19 landstingsseminariernas öfningsskolor,

en försvinnande obetydlighet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 5

Enär Riksdagen redan för de folkskolelärare och lärarinnor, som må

anställas vid ifrågavarande öfningsskolor, medgifvit rätt till delaktighet i

folkskolelärarnes pensionsinrättning, och vid åtskilliga af berörda öfningsskolor

också anstälts folkskolelärare och folkskolelärarinnor, samt vid några af dessa

skolor anstälda småskolelärarinnor redan hafva rätt till delaktighet i smaskolelärarnes

ålderdomsunderstödsanstalt på grund deraf, att ifrågavarande skolor

äro kommunala småskolor, som på samma gång användas såsom öfningsskolor

för utbildande af småskolelärarinnor, har utskottet icke funnit skäl tillstyrka

Riksdagen vidtaga den af motionären föreslagna åtgärden, hvilken innebär

ett afsteg från en af de vigtigaste grunderna för berörda ålderdomsunderstödsanstalt,

nemligen den att endast de lärare och lärarinnor vid småskolor

må vara berättigade till understöd från anstalten, för hvilkas aflönande

tillskott af allmänna medel åtnjutes. Härtill kommer att det synes utskottet

för småskolelärareseminariernas uppgift att utbilda lärare och lärarinnor vid

småskolor fördelaktigare att, såsom redan flerestädes sker, vid de med seminarierna

förenade öfningsskolorna använda folkskoleläiare och läraiinnoi,

hvarförutom, der småskolelärarinnor användas, dessa i allmänhet hafva bättre

löneförmåner än de vid vanliga småskolor anstälda smaskoleläraiinnoi.

Utskottet hemställer derför,

att herr Säves om förmälda motion ej må föranleda

någon Riksdagens åtgärd.

4:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för genomförande af

den i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 9 januari 1897 foikskoleläomförmälda

pensionering af lärare och lär annor vid smaskolelät areseminariet rff0efeJl™

i Haparanda enligt de i samma statsrådsprotokoll angifna grunder, det såsom [U]

bidrag till folkskolelärares pensionering uppförda anslag måtte från och med

år 1898 höjas med 300 kronor.

Enligt statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet anförande till

nämnda statsrådsprotokoll (bil. I sid. 20) hade lärarne vid seminariet i Haparanda

för bildande af finska småskolelärare och lärarinnor Zacharias Grape och

Bror Ulrik Green den 4 oktober 1895 inkommit till domkapitlet i Hernösand med

anhållan, att domkapitlet ville åt dem utverka samma delaktighet i folkskolelärarnes

pensionsinrättning samt enke- och pupillkassa, som, enligt kongl.

kungörelsen den 9 augusti 1884, beviljats lärare och lärarinnor vid småskolelärareseminarium,

som af landsting inrättats, äfvensom att hela den tid, som

de tjenstgjort vid seminariet, måtte räknas dem till godo vid beräkningen

af deras tjensteär.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ansökningen hade förordats af seminariets inspektor, kontraktsprosten

P. O. Grape, som derjemte hemstält, att domkapitlet måtte ingå till Kongl.

Maj:t med framställning, att samma förmåner, som tillerkänts examinerade

folkskolelärare och folkskolelärarinnor vid af landsting upprättade småskolelärareseminarier,

i fråga om pensionsrätt måtte medgifvas icke endast åt

lärarne vid seminariet i Haparanda Z. Grape och B. U. Green, utan ock åt

alla de examinerade folkskolelärare och -lärarinnor, hvilka för närvarande hade

eller framdeles vunne anställning vid statens småskolelärareseminarium i

Haparanda, samt att de afgifter till pensionskassan, som enligt reglementet

för folkskolelärarnes pensionsinrättning den 30 november 1866 skulle från

skoldistriktet utgå, måtte af statsmedel utbetalas.

Domkapitlet i Hernösand hade den 30 oktober 1895 till Kongl. Maj:t

inkommit med framställning i ämnet, hvari domkapitlet tillstyrkt hvad seminariets

inspektor hade hemstält.

Statskontoret, som fått sig anbefaldt att inkomma med yttrande i ärendet,

hade i afgifvet utlåtande förmält, att, sedan det genom beslut den 29

ma.j 1874 förordnats, att ett seminarium för bildande af lärare och lärarinnor

vid småskolor i de finska församlingarna skulle under år 1875 upprättas i

Haparanda, det blifvit bestämdt genom kongl. bref till domkapitlet i Hernösand

den 19 april 1875, att domkapitlet skulle ega att på förordnande tillsätta

en lärare för att bestrida elevernas teoretiska undervisning och tillika

vara seminariets föreståndare samt en lärare eller lärarinna för att dels meddela

undervisning i den småskola, som skulle vid seminariet inrättas för elevernas

praktiska öfningar, dels ock tillika leda dessa öfningar.

Vidare hade statskontoret yttrat, att i sammanhang med föreskrift,

att lärokursen vid seminariet skulle från början af höstterminen 1877 omfatta

två läsår, arfvode å 1,000 kronor blifvit genom kongl. bref den 20 juli

samma år anvisadt åt en lärare i den nva årsklassen, samt att Kongl. Maj:t

genom beslut den 24 januari 1890 medgifvit, att från och med hösten 1891

tills vidare finge af domkapitlet antagas ytterligare en lärare eller lärarinna,

hvilken undergått godkänd afgångsexamen vid något statens folkskolelärareeller

folkskolelärarinneseminarium, mot ett arfvode af 1,000 kronor för läsår.

Derefter hade statskontoret erinrat, att samtliga kostnaderna för seminariet

i Haparanda enligt Riksdagens skrifvelse den 16 maj 1874 bestriddes

af förslagsanslaget till främjande af folkundervisningen bland de i rikets

nordligaste trakter bosatta finnar. Från detta anslag utginge äfven enligt

kongl. brefvet den 2 november 1888 aflöning åt en folkskolelärare vid hvar

och en af de fasta folkskolorna i Turtola, Lappträsk och Nickola; och hade

å samma anslag genom kongl. brefvet den 17 april 1891 dessutom anvisats

40 kronor årligen till gäldande af den folkskolelärarnes pensionsinrättning till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

7

kommande pensionsafgift för folkskoleläraretjensten inom Turtola bj, hvarjemte

genom sistnämnda kongl. bref förordnats, att den tolkskolärarnes enkeoch

pupillkassa tillkommande afgift för denna tjenst skulle af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande på direktionens reqvisition, derest tjenstens innehafvare

vore delegare i kassas, innehållas å de innehafvare!! tillkommande aflöningsmedel,

men, derest sådan afgift skulle utgå, då tjensten saknade ordinarie

innehafvare, utbetalas af nämnda förslagsanslag.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsrättning, som i ämnet blifvit

hörd, hade yttrat, att enligt den utredning om seminariets uppkomst och utveckling,

som af statskontoret lemnats, samt enligt hvad seminariets inspektor

upplyst, funnes för det närvarande vid seminariet anstälde, utom seminariets

föreståndare, som aflagt akademisk examen, samt en slöjdlärare och en slöjdlärarinna,

beträffande hvilka någon delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning

och folkskolelärarnes enke- och pupilkassa icke syntes ifrågasättas,

en lärare i seminariets öfningsskola, hvilkens plats inrättats på grund af

kongl. bref den 19 april 1875 och som, ursprungligen aflönad med 1,000

kronor, numera efter erhållna två ålderstillägg i lön uppbure 1,600 kronor;

en ämneslärare, hvilkens plats inrättats jemlikt kongl. bref den 20 juli 1877

och som, ursprungligen likaledes aflönad med 1,000 kronor, numera etter

erhållna två ålderstillägg i lön uppbure 1,700 kronor; samt ännu en äraneslärare,

hvilkens plats inrättats på grund af kongl. beslut den 24 januari

1890 och som, ursprungligen äfven aflönad med 1,000 kronor, numera

efter erhållet ålderstillägg i lön uppbure 1,400 kronor, utgående dessa aflöningar,

utom hvilka några ytterligare löneförmåner icke förekomme, för 36

veckors årlig tjenstgöring.

Då, enligt uppgift af seminariets inspektor, de folkskolelärare på grund

af gällande författningar tillkommande fördelar af husrum, vedbrand och kofoder

efter gängse pris i den ort, der seminariet vore törlagdt, borde uppskattas

till 400 kronor, så uppginge — äfven när i beräkning toges, att den

årliga tjenstetiden vid seminariet något öfverstege den för folkskolorna såsom

normal tjenstgöringstid bestämda — afloningen för de båda ofvan först nämnda

läraretjensterna, efter afdrag af värde, motsvarande folkskolelärarnes s.

k. naturaförmåner, till fullt det högsta belopp som för delaktighet i pensionsinrättningen

vore medgifvet, eller 1,000 kronor, och för den sistnämnda

läraretjensten understege lönens värde endast obetydligt samma belopp.

Aflöningarna voro sålunda mer än tillräckliga för att ställa dessa lärare

i jemförelse med dem, som eljest egde delaktighet i pensionsinrättningen.

Domkapitlet i Hernösand, lika med seminariets inspektor, hade så

formulerat ansökningen, att samma förmåner i fråga om pensionsrätt, som

tillerkänts examinerade folkskolelärare och -lärarinnor vid åt landsting inrät
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

tade småskolelärareseminarier, måtte medgifvas alla examinerade folkskolelärare

och -lärarinnor, hvilka för närvarande hade eller framdeles vunne

anställning vid seminariet i Haparanda.

Direktionen ansåge sig också för sin del böra varmt förorda en sådan

likstäldhet, enär tjenstebefattningarnas art i det hela vore enahanda och

enär hvarken den omständigheten, att de här ifrågavarande lärarnes verksamhet

afsåge den finska befolkningen i riket, ej heller den, att samme

lärare vore anstälde vid en af staten inrättad anstalt, syntes böra utöfva

någon inverkan till men för dessa. Deremot syntes just med hänsyn dertill,

att Haparanda seminarium vore en statsanstalt, som stode under domkapitlets

i Hernösand särskilda inseende och hvars lärare anstäldes af samma domkapitel

samt åtnjöte hela sin aflöning af statsmedel, samma vilkor icke böra

uppställas beträffande dervarande lärares delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning

och folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, som genom kongl.

kungörelsen den 9 augusti 1884 blifvit faststälda beträffande tjensteårsberäkning

och pensionsrätt för lärare och lärarinnor vid de af landsting inrättade

småskolelärareseminarierna. Det torde vara fullt tillräckligt, att, för den

händelse läraretjensterna vid Haparanda seminarium vunne delaktighet i

folkskolplärarnes pensionsinrättning, beträffande dem ungefär samma föreskrifter

meddelades, som på grund af kongl. cirkuläret af den 31 december

1877 vore gällande i fråga om delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning

för läraretjensterna vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor, hvilka

äfven vore statsanstalter med lärare antagna af domkapitlet och aflönade af

statsmedel.

En sådan anordning skulle icke heller komma i strid med det sätt för

anvisande af medel till pensionsafgifternas erläggande för ifrågavarande tjenster

och tjensteinnehafvare, som i statskontorets i ämnet afgifna förslag förordats.

Slutligen hade direktionen ansett sig böra hemställa, att, då ifrågavarande

lärares verksamhet, om än afseende folkskolornas bästa, likväl hade

en uppgift, hvilken till arten skilde sig från den, som vanliga folkskolelärare

hade att fylla, det syntes skäligt att, såsom skedde när tjensteårsberäkning

och pensionsrätt år 1884 bereddes lärare och lärarinnor vid de af landsting

inrättade småskolelärareseminarierna, en lämplig förhöjning erhölles i det för

pensionsinrättningen anvisade statsanslaget. I sådant hänseende har direktionen

erinrat, att den förhöjning i nämnda anslag, som erhållits vid nyssbemälda

lärares och lärarinnors upptagande i pensionsinrättningen, beräknades

efter vid pass 89 kronor för hvarje nytillkommen tjenst, och skulle i öfverensstämmelse

härmed den förhöjning, som borde ifrågakomma för de tre tjenster,

som i ansökningen närmast afsåges, i rundt tal kunna sättas till 300

kronor.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

9

Med uttalande af önskvärdheten af att de vid statens seminarium i

Haparanda nu anstälde examinerade folskolelärare eller -lärarinnor, samt examinerade

folkskolelärare eller -lärarinnor, som framdeles der vunne anställning,

undflnge delaktighet uti folkskolelärarnes pensionsinrättning och folkskolelärarnes

enke- och pupillkassa, hade med stöd af det anförda direktionen

hemstält, att, derest Kongl. Maj:t härtill lemnade bifall, dervid — i nära

anslutning till hvad som genom ofvan anförda kongl. bretvet den 31 december

1877 föreskrifvits beträffande lärarnes vid folkskolelärareseminariernas

öfningsskolor upptagande till delaktighet i pensionskassorna — följande närmare

bestämmelser ansåges böra meddelas:

att det måtte ankomma på pensionsinrättningens direktion att pröfva, till

hvilket belopp delaktighet skulle för de särskilda tjensterna beviljas;

att afgifter för tjensterna till folkskolelärarnes pensionsinrättning måtte

från och med det år, inträde i pensionsinrättningen medgåfves, af tillgängliga

medel genom seminariets föreståndares försorg i vederbörlig ordning till pensionsinrättningen

utbetalas;

att examinerad folkskolelärare eller -lärarinna, som efter vederbörande

domkapitels förordnande bestridt eller hädanefter komme att bestrida läraretjenst,

hvarom nu vore fråga, måtte för åtnjutande af pension från folkskolelärarnes

pensionsinrättning räkna hela den tid, de i nämnda egenskap

tjenstgjort, såsom ordinarie tjensteår;

att af de vid seminariet nu anstälde examinerade folskolelärare Girape,

hvilken ensamt der haft anställning'' före den tid, då folkskolelärarnes enkeoch

pupillkassa inrättades, måtte få, i enlighet med derom framstäld begäran,

inträda i nämnda kassa, men att öfrige vid seminariet nu anstälde lärare

likasom en hvar examinerad folkskolelärare eller folkskolelärarinna, som härefter

till tjenst vid seminariet förordnades, med stöd af § 1 i kongl. reglementet

för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den 15 oktober 1875, sådan

samma § lydde enligt kongl. kungörelsen den 12 juni 1880, måtte anses

i likhet med ordinarie folkskolelärarinna vara skyldig, respektive berättigad,

att ingå som delegare jemväl i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, till

hvilken kassa årliga pensionsafgifter genom seminariets föreståndares försorg

skulle inom föreskrifven tid till pensionskassan insändas; samt

att det skulle åligga föreståndaren för seminariet att beträffande ifrågavarande

tjenster och deras innehafvare till direktionen öfver folkskolelärarnes

pensionsinrättning aflemna erforderliga uppgifter.

På grund af hvad till statsrådsprotokollet anförts, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af

Riksdagen bifallas.

Bih. till Riksd. Frot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående 5:o. Kong], Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för genomförande af

hfoikåole- den 1 statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 9 januari 1897 omlärares

förmälda pensionering/ af lärare och lärarinnor vid småskolelärareseminariet i

pensionering. Mattisudden enligt de i statsrådsprotokollet angifna grunder, det såsom bidrag

till folkskolelärares pensionering uppförda anslag måtte från och med år

1898 höjas med 200 kronor.

Enligt departementschefens anförande till nämnda statsrådsprotokoll (bil.

1 sid. 25) hade föreståndaren för seminariet för bildandet af lappska småskolelärare

och -lärarinnor i Mattisuddens by i Jockmocks församling i skrifvelse

den 14 november 1895 hos domkapitlet i Hernösand anhållit, att domkapitlet

måtte hos Kongl. Maj:t utverka, att de examinerade folkskolelärare- och -lärarinnor,

hvilka vore anstälda vid nämnda seminarium, måtte beträffande

tjensteårsberäkning och pensionsrätt komma i åtnjutande af samma rättigheter,

som tillkomme lärarne i ötningsskolan vid folkskolelärareseminarierna

enligt kongl. kungörelsen den 9 augusti 1884; att lönebeloppet, hvarefter

pensionsrätt skulle beräknas, mätte fastställas till 1,000 kronor; samt att afgifterna

till pensionskassan matte fa utgå af statsmedel; och anförde dervid

seminarieföreståndaren, att genom kongl. brefven den 13 februari 1891 och

den 30 juni 1893 hade vid Mattisuddens seminarium blifvit anstälda dels

lärare vid öfningsskolan, dels biträdande lärare vid seminariet, båda utexaminerade

vid folkskolelärareseminarium; att läraren vid öfningsskolan uppbure

i årlig lön 1,000 kronor jemte fria husrum och biträdande läraren 1,200 kronor

i ett för allt; att seminariet för de befattningar, som innehades af dessa lärare,

ej både delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning; samt att detta

missförhållande otvifvelaktigt skulle utöfva ett skadligt inflytande på seminariets

verksamhet, enär skickliga lärarekrafter för dessa platser knappast kunde

för framtiden påräknas, utan att seminariet blefve för ifrågavarande tjenstår

delaktigt i folkskolelärarnes pensionsinrättning.

Domkapitlet hade remitterat denna anhållan till seminariets inspektor,

kyrkoherden Berlin, som med anledning deraf yttrat, att, då på grund af

den erfarenhet, som vunnits under den tid, seminariet varit i gång, tydligt

tiamginge, att denna läroanstalt ännu en lång tid måste fortfara med sin

verksamhet, så framt lappförsamlingarna skulle erhålla tillräckliga lärarekrafter

för sina folkskolor och småskolor, hvilkas antal icke kunde få minskas,

utan i stället måste ökas, syntes honom seminarieföreståndarens hemställan

i allo beaktansvärd; dock borde till denna det tillägg göras, att, derest

delaktighet i pensionsinrättningen vunnes för de ifrågavarande tjensterna,

dessas innehafvare skulle vara skyldiga att ingå som delegare i folkskolelärarnes

enke- och pupillkassa.

1 skrifvelse den 18 januari 1896 hade domkapitlet hemstält/att de

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 11

examinerade folkskolelärare eller -lärarinnor, hvilka för närvarande både eller

framdeles kunde vinna anställning vid ifrågavarande seminarium, matte beträffande

tjensteårsberäkning och pensionsrätt komma i åtnjutande af samma

förmåner, som tillerkänts lärare och lärarinnor vid af landsting inrättade seminarier;

att den lön, hvarefter pensionens belopp skulle beräknas, måtte

fastställas till 1,000 kronor; samt att afgifterna till pensionskassorna måtte

få utgå af statsmedel.

Statskontoret, hvars utlåtande inhemtats, hade deri meddelat, att genom

kongl. bref till domkapitlet i Hernösand den 21 maj 1875 blifvit förordnadt,

bland annat, att ett seminarium, för bildande af lappska småskolelärare

och -lärarinnor skulle upprättas i Mattisuddens by; att för elevernas

praktiska öfningar skulle vid seminariet inrättas en smaskola; att domkapitlet

finge på förordnande tillsätta en i lappska språket kunnig lärare, som

hade att bestrida elevernas teoretiska undervisning och tillika vara seminariets

föreståndare, samt en likaledes i lappska språket kunnig lärare eller

lärarinna, som borde meddela undervisning i småskolan uti alla der förekommande

ämnen och tillika leda elevernas praktiska öfningar.

Enligt senast faststälda stat för Lappmarks ecklesiastikverk, från hvars

anslag samtliga kostnaderna för detta seminarium bestredes, funnes vtö seminariet

anstälde, förutom föreståndaren, om hvilken det nu icke vore fråga,

dels en examinerad folkskolelärare eller -lärarinna till biträde åt föreståndaren

vid undervisningen inom seminariet med arfvode af 1,200 kronor, dels

ock vid småskolan för elevernas praktiska öfningar en öfningslärare med lön

af 1,000 kronor.

Derjemte hade statskontoret erinrat, dels att enligt kongl. kungörelsen

den 9 augusti 1884 lärare och lärarinna vid de af landsting inrättade seminarier

för bildande af småskolelärare och -lärarinnor under vissa vilkor

erhölle rätt till tjensteårsberäkning och pension från folkskolelärarnes pensionsinrättning

lika med folkskolelärare- dels ock att enligt § 43 i kongl.

reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk den 31 januari 1896 ecklesiastikverket

egde för läraretjenst vid lappskola rätt till inträde i folkskolelärarnes

pensionsinrättning mot erläggande af stadgade pensionsafgifter, till

hvilka Kongl. Maj:t på anmälan af domkapitlet anvisade nödiga medel.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, som i ämnet

blifvit hörd, hade i skrifvelse den 1 augusti 1896 anfört, att af hvad statskontoret

anfört och seminariets inspektor på begäran upplyst framginge, att

vid seminariet för det närvarande funnes anstälde, utom föreståndaren, beträffande

hvilken delaktighet i pensionskassorna icke ifrågasattes, dels eu

biträdande lärare vid undervisningen, hvilken i lön uppbure 1,200 kronor,

dels också en öfningslärare vid den med seminariet lörenade småskolan med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande Ko 10.

kontant lön af 1,000 kronor jemte fria husrum, samt att aflöningarna utginge

för 36 veckors årlig tjenstgöring.

Vidare meddelade direktionen, att, efter hvad seminariets inspektor

upplyst, de folkskolelärare på grund af gällande författningar tillkommande

fördelar af husrum, vedbrand och kofoder efter gängse priser å den ort, der

seminariet vore förlagdt, borde uppskattas till 325 kronor, hvaraf 125 kronor

afsåges för husrum, 75 kronor för vedbrand och 125 kronor för kofoder.

Således skulle — äfven med beaktande af att aflöningarna för ifrågavarande

lärare utginge för längre årlig tjenstgöring, än som för normal tjenstgöring

vid folkskola vore bestämd — de aflöningsförmåner, hvaraf lärarne vid seminariet

voro i åtnjutande, fullt motsvara dem, som vore bestämda såsom lägsta

löneförmåner, efter hvilka delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning

beräknades, eller 700 kronor kontant lön jemte förmåner af husrum, vedbrand

och kofoder.

Direktionen, som intoge till förevarande fråga alldeles samma ställning,

som den direktionen beträffande lärarnes vid seminariet i Haparanda tjensteårsberäkning

och pensionsrätt häfda t i det utlåtande, som samtidigt derom

afgåfves, förordade varmt, att lärarne vid Mattisuddens seminarium uti ifrågavarande

hänseende likstäldes med lärare och lärarinnor vid de af landsting

inrättade småskolelärareseminarierna.

Direktionen ansåge ock, att, för den händelse dessa läraretjenster vunne

delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning, ungefär samma föreskrifter

borde meddelas, som på grund af kongl. cirkuläret den 31 december 1877

vore gällande i fråga om delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning för

läraretjensternas vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor.

Slutligen hölle direktionen före, att, för beredande af nu omhandlade

förmåner för de två lärarne vid Mattisuddens seminarium, ett anslag, beräknadt

efter samma grunder, som det för upptagande i folkskolelärarnes

pensionsinrättning af lärarne vid Haparanda seminarium ifrågasatts, borde

beviljas folkskolelärarnes pensionsinrättning till belopp af 200 kronor.

På^grund af hvad sålunda blifvit utredt och upplyst — och då otvifvelaktigt,

såsom seminariets föreståndare anfört, bifall till hvad nu begärdes

måste främja möjligheten att för seminariet erhålla goda lärarekrafter —

hade direktionen funnit sig böra uttala som önskvärdt, att de vid Mattisuddens

seminarium nu och framdeles anstälda examinerade folkskolelärare eller

lärarinnor erhölle delaktighet uti folkskolelärarnes pensionsinrättning och folkskolelärarnes

enke- och pupillkassa. Direktionen hemstälde derför, att, derest

Kongl. Maj:t härtill lemnade bifall, dervid, i nära anslutning till hvad som

genom ofvan anförda kongl. bref den 31 december 1877 föreskrifvits beträffande

lärarnes vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor upptagande

till delaktighet i pensionskassorna, måtte fästas följande vilkor:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande Ko 10.

13

att det skulle ankomma på pensionsinrättningens direktion att pröfva,

till hvilket belopp delaktighet måtte för de särskilda tjensterna beviljas;

att afgifter för tjensterna till folkskolelärarnes pensionsinrättning måtte

från och med det år, inträde i pensionsinrättningen inedgåfves, af tillgängliga

medel till pensionsinrättningen inbetalas genom seminariets föreståndare;

att examinerad folkskolelärare eller -lärarinna, som efter vederbörande

domkapitels förordnande bestridt eller hädanefter komma att bestrida ^äretjenst,

hvarom nu vore fråga, måtte för åtnjutande af pension från folkskolelärarnes

pensionsinrättning räkna hela den tid, de i nämnda egenskap tjenstgjort,

som ordinarie tjensteår;

att de vid seminariet nu anstälde examinerade folkskolelärare, som

enligt seminariets föreståndare och domkapitlets uppgifter hade anstalts på

grund af kong! blefven den 13 februari 1891 och den BO juni 1893 och

således vunnit anställning långt efter det folkskolelärarnes enke- och pupillkassa

med den 1 januari 1877 trädde i verksamhet, likasom äfven en hvar

examinerad folkskolelärare eller folkskolelärarinna, som härefter till tjenst vid

seminariet förordnades, med stöd af § 1 i kong! reglementet för folkskolelärarnes

enke- och pupillkassa den 15 oktober 1875, sådan denna § lydde

enligt kongl. kungörelsen den 12 juni 1880, skulle i likhet med ordinarie

folkskolelärare och ordinarie folkskolelärarinna vara skyldig, respektive berättigad,

att ingå såsom delegare jemväl i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa,

till hvilken kassa de årliga pensionsafgifterna skulle insändas genom

seminariets föreståndares försorg; samt att det skulle åligga föreståndaren för

seminariet att beträffande ifrågavarande tjenster och deras innehafvare till

pensionsinrättningen aflemna erforderliga uppgifter.

På grund af hvad till statsrådsprotokollet anförts hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen

bifallas.

Vid bifall till hvad utskottet i denna och nästföregående punkt hemstält

kommer anslaget till folkskolelärares pensionering, nu 357,373 kronor,

att ökas med sammanlagda 500 kronor eller till 357,873 kronor.

6:o. Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen i afseende å kostnaderna

för smaskolelärures m. Ji. a / d er domsund er stödsa n stal ts förvaltning och f(ir förvaltverksamhet

under år 1898 måtte medgifva, att Kongl. Maj:t måtte för sist- "^^gla/

nämnda år bestämma de belopp, som för bestridande af anstaltens förvaltnings- lärares m. fl

bestyr blifva erforderliga; samt att de för berörda förvaltningskostnad och

för anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda år erforderliga medel måtte af ,anstalt.

Kongl. Maj:t, i den män influtna afgifter icke vore att tillgå, anvisas utaf uv%!Lår

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

tillgängliga statsmedel såsom förskott, att antingen ersättas af berörda afgifter,

i den mån de under året inginge, eller, derest sagda afgifter skulle för året

befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande af Riksdagen.

Emot Kongl. Maj:ts berörda framställning, hvilken öfverensstämmer

med hvad Riksdagen under en följd af år i ämnet beslutit, har utskottet

icke haft något att erinra, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen

bifallas.

afseende å öfriga anslag under pensionsstaten hemställer

att de anslag under pensionsstaten, i hvilka förändring

här ofvan icke blifvit ifrågasatt, må i 1898 års riksstat

uppföras med oförändrade belopp.

Angående

anslagen

under

pensions
staten
-

7:o.

utskottet,

Allmänna indragningsstaten.

Angående 8:o. Kongl. Maj:t bär föreslagit, att direktören vid indragna central
10direktörm

fängelset, å Norrmalm Carl Robert Wiberg måtte få å allmänna indragningsC

R. wiberg staten öfverflyttas, med rätt för honom att å sagda stat från och med år

i 1898 under sin återstående lifstid uppbära årlig lön till belopp af 5,175

kronor, dock med vilkor att, i händelse Wiberg efter förflyttning till indragningsstaten

blefve befordrad till annan tjenst med lön på rikets stat, han

skulle vara pligtig att i allo frånträda lönen å indragningsstaten, derest

denna understege eller vore lika med den nya lönen, samt att å den förra

vidkännas motsvarande afdrag, i den mån den öfverstege berörda nya lön.

Kongl. Maj:t har jemväl föreslagit, att följande vid indragna centralfängelset

å Norrmalm anstälda vaktbetjente, nemligen vaktfrun Josefina

Charlotta Ahlgren, vaktkonstapeln Nils August Sundin, vaktqvinnorna Katarina

Cecilia Barm och Helena Sofia Jonsson samt portvakten Karolina Gustafsson

måtte berättigas att från och med år 1898, en hvar under sin återstående

lifstid, å allmänna indragningsstaten erhålla årlig pension till belopp, för

Ahlgren 500 kronor, för Sundin 550 kronor, för Borin 450 kronor, för

Jonsson 450 kronor och för Gustafsson 850 kronor, dock med vilkor att, i

händelse någon af desse befattningshafvande efter förflyttning till indragningsstaten

blefve befordrad med lön till annan statens tjenst, han skulle vara

pligtig att i allo frånträda pensionen a indragningsstaten, derest denna under
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

15

stege eller vore lika med den nya lönen, samt att å pensionen vidkännas

motsvarande afdrag, i den mån den öfverstege berörda nya lön.

I enlighet med utskottets i dess utlåtande n:o 3, angående regleringen

af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel, under punkterna 3:o mom. b)

och 4:o mom. a) gjorda hemställanden, har Riksdagen, vid föredragning af

utskottets nämnda utlåtande, afslagit den förra samt bifallit den senare af

Kongl. Maj:ts förevarande framställningar, hvithet här endast skolat

antecknas.

9:o. Kongl. Maj:t har föreslagit, att handtverksmästaren vid Yendes

artilleriregementes tygstat Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt måtte från och

med månaden näst efter den, hvarunder han erhölle entledigande från sin

vid nämnda tygstat innehafvande befattning, för sin återstående lifstid å

allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 350 kronor.

Såsom af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden den 20 november 1896 inhemtas, hade uti en till

generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet stöld skrift handtverksmästaren

vid Yendes artilleriregementes tygstat Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt anhållit

att, som han till följd af ålder och tilltagande sjuklighet med deraf beroende

minskad arbetsförmåga ej längre kunde på ett tillfredsställande sätt motsvara

tjenstens fordringar, men Ekstedt vid inträffande afgång från sin befattning

saknade medel till sitt lifsuppehälle, enär han icke begagnat sig af honom

år 1877 erbjudet tillfälle att såsom delegare ingå i arméns pensionskassa af

den anledning, att han, som vore född år 1833 och år 1875 kommit i statens

tjenst, skolat först efter 30 tjensteår eller således vid 72 års ålder — en

ålder, som han ansett sig aldrig kunna uppnå — komma i åtnjutande af

pension, någon pension eller årligt understöd från andra allmänna medel vid

afskedstagandet mätte för honom utverkas.

Med anledning af denna framställning hade generalfältygmästaren uti

skrifvelse den 15 sistlidne februari hemstält, att proposition måtte till Riksdagen

aflåtas om beredande åt bemälde Ekstedt af pension å allmänna indragningsstaten;

och hade generalfälttygmästaren såsom stöd för nämnda hemställan

anfört, att Ekstedt, som är född den 23 mars 1833, under den tid

af mer än 21 år, eller sedan den 30 januari 1875, han varit i statens tjenst

anstäld, med flit och skicklighet fullgjort sina göromål samt ådagalagt ett

utmärkt hedrande uppförande, men att han vid då snart uppnådda 63 år,

på grund af denna höga ålder och sjuklighet, vore föga arbetsför, samt att

Ekstedt, som af skäl, han uppgifvit, icke sökt delaktighet i arméns pensionskassa,

skulle vid blifvande afgång från sin tjenst befinna sig utan medel för

Angående

pension för

handtiierksmästaren

A. F. IV.

Ekstedt.

[6.]

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

sin existens, hvarjemte generalfälttygmästaren erinrat, att tyghandtverkarne

äro bundne vid sina befattningar allenast genom kontrakt på tre månaders

ömsesidig uppsägning, samt att antagligt vore att, då ansvaret för de vid

verkstäderna anstälde handtverkarnes fulla arbetsduglighet och yrkesskicklighet

författningsenligt åligger tygmästare, man svårligen kunde undgå att inom

kort uppsäga Ekstedt från hans nu innehafvande plats, i hvilket fall han

efter långt och pligttroget arbete i statens tjenst komme att gå en synnerligen

beklagansvärd ålderdom till mötes, för så vidt ej staten trädde emellan

genom att tillerkänna honom någon pension.

Beträffande beloppet af en sådan pension hade generalfälttygmästaren,

vid det förhållande att Ekstedt icke verkstält någon inbetalning till pensionskassan,

ansett det icke kunna ifrågasättas, att pensionen skulle utgå med

det belopp, som funnes uppfördt för den pensionsklass, Ekstedt, derest han

vant delegare i arméns pensionskassa, skulle hafva tillhört, men å andra

sidan funnit alltför stor afknappning å pensionen icke böra göras, så vidt

det dermed åsyftade ändamålet att bereda Ekstedt en torftig bergning skulle

kunna vinnas, samt förty i underdånighet föreslagit, att pensionen för Ekstedt

mätte bestämmas till % af det belopp, 700 kronor, hvarmed tygstatshandtverkare

på stat efter afskedstagandet pensioneras, eller till 467 kronor.

Af ett vid handlingarna fogadt läkarebetyg framgick, att Ekstedt

sedan flera år lidit af kronisk muskelrheumatism samt att hans arbetsförmåga

på grund häraf och till följd af hans höga ålder vore betydligt

nedsatt.

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet inhemtats, hade i utlåtande

den 19 sistlidne februari anfört, att Ekstedt visserligen torde vara förtjent

åt att vid sitt entledigande erhålla något understöd för sina återstående

dagar, men att detta understöd dock icke syntes böra föreslås högre än till

350 kronor, eller samma belopp, som vid 1894 års riksdag såsom årlig

pension beviljats handtverkare!! på stat vid Första Göta artilleriregemente

J. F. Ågren.

Uti en sedermera till departemententschefen ingifven skrift af den 30

sistlidne oktober hade generalfälttygmästaren anmält, att det vore omöjligt

längre bibehålla Ekstedt i tjenst, enär han på grund af kraftlöshet saknade

förmåga att arbeta; och inheratades af ett denna skrifvelse bifogadt läkarebetyg

af den 26 i samma månad, att Ekstedts sjukdom under sista året

ytterligare förvärrats samt att han endast i ringa mån kunde genom arbete

bidraga till sin framtida bergning.

Enär Ekstedt, som varit anstäld mot kontrakt på tre månaders uppsägning,

försummat att begagna sig af sin rätt att redan två är efter

sin anställning i statens tjenst vinna inträde i arméns pensionskassa,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

17

har utskottet, under erinran att handtverkare vid flottan med motsvarande

tjenstetid äro berättigade till pension af endast 120 kronor, ansett, att den

för Ekstedt föreslagna pensionen lämpligen bör begränsas till 200 kronor.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det

sätt bifallas, att handtverksmästaren vid Vendes artilleriregementes

tygstat Axel Fredrik Wilhelm Ekstedt må

från och med månaden näst efter den, hvarunder han

erhåller entledigande från sin vid nämnda tygstat innehafvande

befattning, för sin återstående lifstid å allmänna

indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af 200 kronor.

10:o. Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda Angående

framställning och under hänvisning till det vid statsverkspropositionen fogade Pt^ältföfe-r

statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden den 9 januari 1897 (sid. 35—37), stånderskan

far utskottet hemställa, gamisons
sjukhuset
att

tvättförestånderskan vid allmänna garnisonssjukhuset

Emilia Maria Höglund må från och med månaden näst Höglund.

efter den, i hvilken afsked från hennes befattning varder l7*]

henne meddeladt, under sin återstående lifstid åtnjuta

pension från allmänna indragningsstaten till belopp af

300 kronor årligen.

ll:o. På derom af chefen för rikets allmänna kartverk gjord fram- Angående.

ställning har Kongl. Maj:t föreslagit, att kartografen vid nämnda kartverk ^rtogrlfen

Johan Arnéll måtte från och med månaden näst efter den, hvarunder han Johan

afginge från sin befattning såsom kartograf, under sin återstående lifstid A™e!L

åtnjuta från allmänna indragningsstaten en årlig pension af 2,000 kronor.

Af det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver civilärenden

den 9 december 1896 (bil. 4, sid. 38) inhemtas: att Arnell, som är

född den 7 februari 1835, efter att hafva omkring tio år arbetat såsom

biträde åt landtmätare, den 15 juni 1863 antagits till extra kartograf och

den 13 november samma är befordrats till kartograf vid kartverket; att,

enligt ett af legitimerad läkare den 2 november 1896 utfärdadt bevis, Arnell,

som lider af kronisk rheumatism med svindel, vore så svag till sin helsa,

att han vore oförmögen att fullgöra de med kartografbefattningen förenade

åligganden; och att han enligt intyg af två personer vore i saknad af egna

tillgångar att underhålla sig- och sin familj, bestående af hustru och en

Bill. till lliksd. Frot. 1097. 4 Sami. 1 Afd. 8 Käft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

minderårig son; att kartverkschefen, under förmälan att Arnell, som pa grund

af sjuklighet allt sedan år 1892 icke kunnat användas vid fältarbetena,

under de nära 33 år han tillhört kartverket, med nit och skicklighet uppfylt

sina åligganden, så vidt hans helsa ej lagt hinder derför, hemstält om

beviljande af pension för Arnell till belopp af 2,400 kronor, motsvarande 80

procent af hans arfvode såsom kartograf;

samt att, statskontoret i afgifvet utlåtande förordat bifall till den gjorda

framställningen om beredande af sådan förmån åt Arnell, dock att beloppet

vid jemförelse med de pensioner, som tillförene efter Riksdagens hörande

tilldelats afgående kartografer vid ekonomiska kartverket, syntes kunna

bestämmas något lägre, än hvad kartverkschefen föreslagit, eller till 2,000

kronor.

Med afseende å hvad till statsrådsprotokollet anförts, har utskottet

funnit billigt, att någon pension beredes kartografen Arnell vid hans afsked från

tjensten, men då arten af hans verksamhet synes likställa honom med

kommissionslandtmätare, hvilka äro berättigade till pension å 1,600 kronor,

och han icke behöft vidkännas afdrag å lönen för sin framtida pensionering,

har utskottet ansett att pensionens belopp lämpligen bör begränsas

till nämnda 1,600 kronor, hvarför utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det

sätt bifallas, att kartografen vid rikets allmänna kartverk

Johan Arnell må från och med månaden näst efter den,

hvarunder han afgår från sin befattning såsom kartograf,

under sin återstående lifstid åtnjuta från allmänna indragningsstaten

en årlig pension af 1,600 kronor.

Angående 12:o. Med anledning af derom gjord ansökan har Kongl. Maj:t före
pefötre

(n-r slaSit;’ att den förre inspektören vid Ultuna landtbruksinstitut Sven Svenson

spektoren^vidå allmänna indragningsstaten beviljade lifstidspension å 500 kronor måtte

bruksmstihä höjas raed ett belopp af ytterligare 500 kronor, räknadt från och med den

Sven Svenson. 1 januari 189/.

[9-] Enligt statsrådet och chefens för civildepartementet anförande till

statsrådsprotokollet för den 29 december 1896 (bil. 5, sid. 41) hade, sedan

till följd af den år 1891 beslutade omorganisationen af landtbruksinstitutet

vid Ultuna Sven Svenson, hvilken sedan år 1874 vid nämnda institut innehaft

inspektorsbefattning och tillika tjenstgjort såsom lärare i jordbrukslära

m. m. för institutets landtbrukslärlingar, blifvit uppsagd till afflyttning den 1

november 1892, styrelsen för landtbruksinstitutet i skrifvelse den 27 oktober

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

19

sistnämnda år hemstält, att Svenson måtte tillerkännas pension från allmänna

indragningsstaten. Till stöd för denna framställning hade styrelsen åberopat,

att Svenson, som vore född den 25 december 1845 och som vid utöfvande

af sin befattning städse ådagalagt den största duglighet och pålitlighet och

alltid fullgjort sina åligganden till styrelsens synnerliga belåtenhet, under sin

anställning vid institutet ådragit sig en sjukdom, inflammation i ryggraden,

hvarigenom, enligt företedda läkarebetyg af medicine professorn S. E. Henschen

och legitimerade läkarne C. G. Leczinsky och T. Brunnberg, Svenson icke

utan svårighet och fara för försämring kunde förrätta sådant arbete, som

vore förenadt med kroppsrörelse, på grund hvaraf hans arbetsduglighet sannolikt

skulle för all framtid inskränkas och i sammanhang dermed hans förmåga

att med eget arbete sig försörja; och hade styrelsen, med tillkännagifvande

att Svenson i aflöning åtnjutit, förutom bostad och fri vedbrand,

kontant till en början 1,950 kronor och från våren 1884 2,500 kronor,

föreslagit, att pensionsbeloppet måtte bestämmas till 1,000 kronor årligen.

Uti häröfver afgifvet utlåtande hade emellertid landtbruksstyrelsen —

med biträdande af den gjorda framställningen om beredande af någon pension

åt Svenson — tillstyrkt att, med hänsyn dertill att Svenson, som då

ännu icke uppnått 47 års ålder, icke vore till följd af den. honom ådragna

kroppsskadan för det då varande urståndsatt att genom eget arbete bidraga

till sitt uppehälle, pensionsbeloppet skäligen borde nedsättas till 500 kronor.

Efter det statskontoret, jemväl i ärendet hördt, för sin del instämt uti

hvad landtbruksstyrelsen sålunda föreslagit, hade Kongl. Maj:t hos 1893 års

Riksdag gjort framställning om beviljande å allmänna indragningsstaten åt

förre inspektören Svenson under hans återstående lifstid af en årlig pension

af 500 kronor att utgå från och med november månad 1892, hvilken framställning

äfven hade af Riksdagen bifallits.

Redan på hösten samma år hade Svenson inkommit med framställning, att

Kongl. Maja måtte till påföljande Riksdag aflåta proposition om förhöjning

med 500 kronor i den honom beviljade pensionen, hvilken framställning icke

föranledt någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

Nu hade dels Svenson uti en den 10 februari 1896 till Kongl. Maja

inkommen ansökan och dels styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut, med

föranledande af en från Svenson till bemälda styrelse gjord framställning,

uti en den 6 november 1896 afbiten skrifvelse hemstält om förhöjning till 1,000

kronor af den Svenson beviljade pensionen.

Uti den af Svenson ingifna ansökningen hade han såsom skäl för

densamma åberopat hufvudsakligen: att den obetydliga besparing, han under

sin tjenstetid vid Ultuna landtbruksinstitut kunnat göra, tagits i anspråk för

hans nödtorftiga uppehälle efter hans afskoflande med omkring 500 kronor

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

årligen och derför snart åtgått; att han i öfrigt vore i saknad af existensmedel

och icke heller hade någon enskild person att hänvända sig till med

begäran om hjelp i sin särdeles för framtiden synnerligen bekymmersamma

belägenhet; att den Svenson ådragna sjukdom, som derjemte orsakade honom

utgifter i och för helso- och sjukvård, så förvärrats, att han numera och för

all framtid vore oförmögen till arbete; samt att, äfven om pensionsbeloppet

bestämdes till 1,000 kronor, detta ändock icke uppginge till samma procent

af den kontanta aflöning som den minsta af de pensioner, som tilldelats de

af Svensons kolleger vid institutet, hvilka jemväl i sammanhang med dettas

omorganisation afgått från sina befattningar derstädes.

Vid sin ansökning hade Svenson fogat dels ett den 7 februari 1896

af legitimerade läkaren C. G. Leczinsky utfärdadt intyg, af innehåll att

Svenson, som under åren 1892 och 1893 rådfrågat Leczinsky för sjukdom i

ryggraden (spondylitis), blifvit af honom ytterligare undersökt, hvarvid befunnits,

att Svensons tillstånd betydligt försämrats; att ömheten i ryggraden tilltagit och

förorsakade smärtor vid de flesta rörelser, på grund hvaraf Svenson icke

kunde utföra något arbete, som fordrade kroppsrörelse; samt att, då Svenson

dessutom endast kortare stunder förmådde intaga den kroppsställning, som

erfordrades för skrifning och dermed jemförligt arbete och det ej vore sannolikt

att han åter blefve frisk, han måste anses för framtiden sakna förmåga

att med arbete sig försörja, dels och, förutom tidigare företedda betyg och

intyg, nya sådana, bland annat derom, att han icke vidare kunde användas

för utförande af skrifgöromål eller annat dylikt arbete äfvensom att han till

följd af sin kroppsskada ofta nödgades vara sängliggande och synnerligast

pa senaste tiden blifvit allt mer och mer i behof af sjukvård.

Uti häröfver den 3 mars 1896 afgifvet infordradt utlåtande hade

statskontoret, med anledning af hvad i ärendet förekommit och då det antagande,

som torde hafva föranledt sänkningen i det af styrelsen för Ultima

landtbruksinstitut föreslagna pensionsbeloppet, eller att Svenson icke vore till

följd af den honom ådragna kroppsskadan urståndsatt att genom eget arbete

bidraga till sitt uppehälle, efter hvad numera blifvit upplyst, måste, enligt

embetsverkets uppfattning, anses vara väsentligen origtigt, för sin del hemstält,

det täcktes Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen att bevilja Svenson en förhöjning

af 500 kronor i den honom å allmänna indragningsstaten tillagda

lifstidspension, räknadt från och med den 1 januari 1896.

Uti ofvan omförmälda, af Svenson till styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut

den 23 oktober 1896 afgifna framställning hade Svenson uppgifvit,

bland annat, att hans kapitaltillgång, som vid hans afgång från befattningen

vid Ultuna utgjort 2,000 kronor, dåmera helt och hållet åtgått.

Landtbruksstyrelsen, som erhållit befallning att sig yttra såväl beträf
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

21

fande Svensons nu gjorda ansökning som i fråga om styrelsens för Ultuna

landtbruksinstitut i ärendet afgifna framställning, hade i utlåtande af den 30

sistlidne november, då det icke syntes kunna bestridas, att den Svenson beviljade

pension vore så låg, att, sedan Svensons helsotillstånd numera undergått

sådan förändring, att han måste anses urståndsatt att kunna med eget

arbete i afsevärd mån bidraga till sin försörjning och derjemte vore i behof

af sjukvård, densamma icke kunde förslå till bestridande af kostnaderna

för hans uppehälle, hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

bevilja Svenson en förhöjning af 500 kronor i den honom å allmänna indragningsstaten

tillagda lifstidspension, räknadt från den 1 januari 1897.

Departementschefen hade funnit det senast för Svenson utfärdade

läkarebetyget äfvensom andra af honom förebragta intyg ådagalägga, att

Svensons iråkade sjukdom, som, då pensionen åt honom beviljades, allenast

ansetts medföra inskränkning i hans arbetsduglighet, derefter så förvärrats,

att Svenson numera icke blott vore alldeles urståndsatt att genom eget

arbete bidraga till sitt uppehälle, utan äfven på grund af sin sjuklighet förorsakades

direkta utgifter för nödig skötsel och vård.

Enär beloppet af den för Svenson år 1893 till följd af omorganisation

af Ultuna landtbruksinstitut beviljade pension blef, med hänsyn dertill att

Svenson ansågs kunna med eget arbete bidraga till sitt uppehälle, bestämdt

till 500 kronor, men Svenson numera, enligt hvad i ärendet blifvit upplyst,

är på grund af sjukdom dertill urståndsatt, har utskottet ansett skäl

föreligga att, i detta särskilda fall, som ej torde böra kunna i framtiden

åberopas såsom prejudikat, medgifva förhöjning af beviljad pension och har

icke haft något att erinra mot det i sådant afseende föreslagna beloppet.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen

bifallas.

13:o. Med anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t

föreslagit, att chefen för Sveriges geologiska undersökning, extra ordinarie

professoren Otto Martin Torell måtte från och med månaden näst efter den,

hvarunder han från sin befattning såsom chef för berörda undersökning afginge,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en

årlig pension af 5,000 kronor.

Till statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 9 januari innevarande

år (bil. I! sid. 46) har departementschefen erinrat, att Kongl. Maj:t i proposition

till 1888 års Riksdag föreslagit, att ^chefen för Sveriges geologiska

undersökning jemte de vid undersökningen anstälde geologer måtte ega att

Angående

pension för

chefen för

Sveriges

geologiska

undersökning

O. M. Torell.

[10.]

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

efter erhållet afsked komma i åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten;

och skulle för undersökningens chef pensionsrätten inträda vid 65

lefnadsår och efter 35 års anställning i statens tjenst.

Beträffande beloppet af chefens pension hade departementschefen vid

föredragning inför Kong!. Maj:t af den framställning, som föranledde Kongl.

Maj:ts berörda proposition, anfört, att pensionen skäligen borde utgå med

5,000 kronor, hvarigenom chefen, hvilkens lön uppginge till 7,000 kronor,

komme att åtnjuta samma pensionsbelopp, som tillkomme cheferna i vissa

andra med det nu ifrågavarande närmast jemförliga verk, såsom landtmäteristyrelsen

och statistiska centralbyrån. I öfverensstämmelse härmed hade

Kongl. Maj:t jemväl föreslagit Riksdagen, att chefens pension skulle utgå

med 5,000 kronor.

Kong! Maj:ts berörda framställning hade dock icke vunnit Riksdagens

bifall.

Hos Kongl. Magt hade emellertid nu e. o. professoren Torell gjort framställning

om erhållande af pension. Torell, som är född den 5 juni 1828, utnämndes

den 14 februari 1860 till zoologie adjunkt vid universitetet i Lund och

den 23 mars 1866 till e. o. professor i zoologi och geologi vid samma universitet,

med hvilken befattning dock icke några löneförmåner varit förenade, samt

förordnades den 28 november 1871 att från 1872 års början såsom chef leda

Sveriges geologiska undersökning, hvarefter han den 28 mars 1872 erhöll

afsked från befattningen som adjunkt vid universitetet.

Uti sin ofvan omförmälda framställning hade Torell till stöd för sin

ansökning åberopat, att han vore 68 år gammal och 37 år varit i statens

tjenst samt att han således uppfylt förberörda af Kongl. Maj:t föreslagna

och för tjensteman i allmänhet gällande vilkor för erhållande af pension.

Beträffande pensionens belopp hade Torell hemstält, att detta, med hänsyn

till hans gjorda uppoffringar af tid, penningar och arbete för vetenskapliga

ändamål, måtte utöfver af Kongl. Maj:t tillförene föreslagna 5,000 kronor

höjas med 1,000 kronor, så att pensionen komme att utgå med 6,000 kronor.

Statskontoret, som i ärendet sig yttrat, hade hemstält, att den pension

å allmänna indragningsstaten, som Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att bevilja Torell i hans egenskap af chef för geologiska undersökningen,

måtte bestämmas till 5,000 kronor om året att utgå från och med månaden

näst efter den, hvari han komme att från befattningen afgå, samt att

den höjning i pensionsbeloppet, som Kongl. Maj:t, med afseende å Torells

särskilda förtjenster och uppoffringar i den vetenskapliga forskningens intresse,

kunde pröfva skäligt föreslå, måtte betraktas såsom personligt pensionstillägg

och utgå från samma anslag och samma tid.

Enligt hvad departementschefen till statsrådsprotokollet anfört, hade

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

23

han, med fästadt afseende å den långa och gagnande verksamhet Torell utöfvat

såsom chef för Sveriges geologiska undersökning, förordat honom till

erhållande af pension. Med lifligt erkännande af Torells framstående verksamhet

såsom vetenskapsman, ansäge departementschefen dock denna omständighet

icke böra föranleda förhöjning i pensionen utöfver det belopp, som

Kongl. Maj:t redan förut ansett böra tillkomma chefen för Sveriges geologiska

undersökning, eller 5,000 kronor.

Då professor Torells verksamhet synes utskottet närmast likställa honom

med professorerna vid universiteten, hvilka tjensteinnehafvare hafva rätt till

pension till belopp af 4,500 kronor, har utskottet ansett, att den för Torell

föreslagna pensionen bör bestämmas till nämnda belopp.

Utskottet hemställer derför,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det

sätt bifallas, att chefen för Sveriges geologiska undersökning,

extra ordinarie professoren Otto Martin Torell må

från och med månaden näst efter den, hvarunder han från

sin befattning såsom chef för berörda undersökning afgår,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta en årlig pension af 4,500 kronor.

14:o. Med anledning af derom gjord ansökning har Kongl. Maj:t Angående

föreslagit, att å allmänna indragningsstaten måtte uppföras årlig pension till Pteckningsr

belopp af 1,500 kronor åt lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i lärarinnan.

Strengnäs Edla Amanda Nortun, att utgå från och med månaden näst efter Nortun.

den, i hvilken hon erhölle afsked från sin tjenst. ^ [il.]

Af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver

ecklesiastikärenden den 9 sistlidne januari (bil. 1 sid. 11) inhemtas, att

lärarinnan Nortun, som vore född den 22 oktober 1825, såsom vikarie uppehållit

teckningslärarebefattningen vid Strengnäs allmänna läroverk dels från

och med höstterminen 1862 till och med vårterminen 1865, dels ock under

en del af vårterminen och hela höstterminen 1866, hvarefter hon, som den

2 november sistnämnda år af Kongl. Maj:t förklarats berättigad att söka då

lediga lärarebefattningen i detta ämne vid allmänna läroverket i Strengnäs,

den 4 januari 1867 af domkapitlet i Strengnäs konstituerats att vara lärarinna

i teckning vid nämnda läroverk; att sökandens tjenstgöring blifvit af

läroverkets rektor synnerligen väl vitsordad; samt att, hvad angår sökandens

helsotillstånd, vederbörande läkare intygat, att sökanden sedan längre tid

tillbaka lede af rubbningar i nerv- och cirkulationssystemet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

öfver berörda ansökning, som af domkapitlet förordats, hade statskontoret

afgifvit infordradt utlåtande, deruti statskontoret anfört, att sökanden, som uppnått

en ålder af 71 år och räknade 331tjensteår, deraf hon under mer än trettio år

varit oafbrutet anstäld såsom lärarinna i teckning vid allmänt läroverk, fullgjort

de uti äldre, ännu gällande pensionsförfattningar, hvilka enligt kongl. brefvet den

16 mars 1858 skulle ega tillämpning å lärare vid de allmänna läroverken, föreskrifna

vilkor för rätt att å allmänna indragningsstaten undfå pension till belopp,

motsvarande lönen, der densamma icke öfverstege 3,000 kronor, äfvensom att

aflöningen för ifrågavarande lärarebefattning utgjordes af lön å stat 1,000

kronor jemte två ålderstillägg derå, hvartdera å 250 kronor, hvilka sökanden

fått sig tillagda genom kongl. brefven den 30 januari 1873 och den 18

januari 1878, samt dessutom löneförbättring å extra stat med 50 kronor; och

hade statskontoret hemstält, att, då fråga om rätt till pension å allmänna

indragningsstaten för så väl tecknings- som musiklärare vid allmänt läroverk

ansetts böra i hvarje fall underställas Riksdagens pröfning, Kongl. Maj:t täcktes

uti den proposition, som komme att aflåtas till Riksdagen, äska Riksdagens

medgifvande dertill, att sökanden finge från och med månaden näst efter den.

i hvilken afsked blefve henne beviljadt från innehafvande befattning såsom

lärarinna i teckning vid Strengnäs allmänna läroverk, uppbära å allmänna

indragningsstaten en lönen jemte ålderstillägg motsvarande pension af 1,500

kronor.

Utskottet har ansett, att den för teckningslärarinnan Nortun begärda

pension lämpligen bör begränsas till samma belopp, som Riksdagen år 1884,

i enlighet med Kongl. JSlaj:ts framställning, i pension beviljade teckningsläraren

A. Hallin, eller 1,000 kronor, hvilket belopp motsvarar den för teckningslärare

utgående lön utan ålderstillägg.

Utskottet hemställer derför,

•

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det

sätt bifallas, att å allmänna indragningsstaten må uppföras

årlig pension till belopp af 1,000 kronor åt lärarinnan i

teckning vid allmänna läroverket i Strengnäs Edla Amanda

Nortun, att utgå från och med månaden näst efter den, i

hvilken hon erhåller afsked från sin tjenst.

Pensionsrätt 15:o. Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att vid folk
m.

rfrvid0folk-s^e^rare'' °ch folkskolelärarinneseminarium anstäld ordinarie rektor, ordinarie

skolelärare- adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts tjenstgöring måtte åtnjuta rätt

01härinne- pension å allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som äro

seminarier, eller varda stadgade för ordinarie ämneslärare vid rikets allmänna läroverk.

112.]

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

25

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 93) har herr

E. Hammarlund m. fl. föreslagit, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning

måtte bifallas med den ändring, att rätten till pension inträdde vid uppnådda

60 lefnads- och 30 tjenstår.

Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 9 januari 1897

(sid. 13—20) har departementschefen erinrat, att i Kongl. Maj:ts stadga

angående folkundervisningen i riket den 18 januari 1842 påbjödes, att »i

hvarje stadsförsamling och hvarje socken på landet borde finnas minst en,

helst fast skola med vederbörligen godkänd lärare».

För att bereda möjlighet för församlingarna att anskaffa lärare, som

egde i folkskolestadgan påbjuden behörighet, föreskrefves i nämnda stadga, att

så väl i hufvudstaden som i hvarje stiftsstad borde af domkapitlet beredas

tillfälle för dem, som ville egna sig åt folkskolelärarekallet, att i ett seminarium

erhålla undervisning och öfning i de till detta kall hörande ämnen,

samt att domkapitlet skulle för hvarje sådant seminarium förordna en skicklig

föreståndare, som skulle handleda och undervisa blifvande skollärare samt

vid intagning och afgång dem förhöra, hvarjemte domkapitlet borde åt skollärareeleverna

bereda tillfälle att erhålla undervisning i kyrkosång och enkel

gymnastik samt att uti någon folkskola erhålla praktisk bildning för skollärarekallet.

Vidare föreskrefves, att domkapitlet egde att, på sätt lämpligast

pröfvades, mellan dem, som hade befattning med skollärareelevernas bildning,

fördela det åt hvarje seminarium anvisade årliga anslag eller att dessa

befattningar hos en person förena, så vida han till dem alla egde erforderlig

skicklighet.

Seminarieföreståndaren erhölle derjemte rätt till enkel presterlig tjenstårsberäkning.

Härigenom ville man förmå skicklige män att mottaga ifrågavarande

befattning, för hvilken aflöningen — olika i olika stift och till och

med i samma stift olika på olika tider — dock alltid vore jemförelsevis ringa.

Seminarierna, som i de olika stiften erhölle olika anordning, kunde ej,

så illa utrustade de i många hänseenden vore, gifva de blifvande folkskolelärarne

en tillfredsställande utbildning.

Detta hade gifvit anledning till att Kongl. Maj:t den 21 mars 1862

utfärdat ett reglemente för folkskolelärareseminarierna i riket. I detta

stadgades, att lärarepersonalen vid seminarium skulle utgöras af två hufvudlärare,

bland hvilka den ene tillika skulle vara föreståndare, samt af lärare

i musik, teckning och gymnastik. Samtlige lärare skulle utses och förordnas

af konsistorium, som vid tillsättande af ifrågavarande befattningar borde

lägga synnerlig vigt derpå, att med de för tjensten i öfrigt erforderliga

Bih till TWcsd. Prof. 1897 4 Sami. 1 Afd. 8 Haft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

egenskaper förenades en sann och lefvande gudsfruktan samt en hedrande

vandel.

Samtidigt dermed, att det omförmälda seminariereglementet utfärdades,

förbättrades något seminarielärarnes löneförmåner, i det, enligt kungörelsen

den 21 mars 1862, presterlig tjenstårsberäkning tillerkändes, utom seminarieföreståndaren,

äfven åt öfrige hufvudlärare vid seminariet, för så vidt de

antingen voro prester eller ock aflagt godkändt prof för adjunkts- eller

kollegabefattning vid elementarläroverken och uppnått 23 års ålder.

Den 21 november 1862 hade Kongl. Maj:t aflåtit proposition till

Rikets Ständer angående anslag till folkundervisningens befrämjande. 1

propositionen sades, bland annat, att i afseende på det för seminarierna

anvisade anslag eu förböjning utan tvifvel vore af behofvet högeligen påkallad.

Genom det utfärdade reglementet både dessa läroanstalters verksamhet

blifvit i betydlig män utvidgad, och då det för hela folkundervisningen

vore af stor vigt, att de blifvande folkskolelärarnes bildande kunde

anförtros åt män, hvilka vore utrustade med de förenade egenskaper, som

dertill erfordrades, hade Kongl. Maj:t funnit det i främsta rummet vara

nödvändigt, liksom med billigheten öfverensstämmande, att seminarieföreståndaren

erhölle en förhöjd aflöning, hvilken Kongl. Maj:t föreslog mätte

frän början af dä följande statsregleringsperiod utgå med 2,500 rdr, äfvensom

att andre läraren, hvars lön då utgjorde 1,000 rdr, måtte tillerkännas enahanda

rätt till löneförhöjning efter vissa år, som för kolleger vid elementarläroverken

vore medgifven, dock att de sålunda föreslagna löneförmånerna

icke skulle komma seminariernas föreståndare och öfrige hufvudlärare till

godo, med mindre de aflagt kunskapsprof motsvarande dem, som för anställning

vid elementarläroverken vore stadgade, eller filosofie kandidatexamen

och ett af Kongl. Maj:t, med hänseende till seminariernas bestämmelse, särskild!

förordnadt undervisningsprof; Kongl. Maj:t dock öppet lemnadt att i

särskildt förekommande fall från fullgörandet af hvad sålunda i ena eller

andra hänseendet föreskrefves lemna befrielse.

I skrifvelse angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde

hufvudtitel hade Rikets Ständer beträffande Kongl. Maj:ts förslag om ökade

anslag till seminarierna yttrat, bland annat, att Rikets Ständer hade ansett

lärareseminariernas utvidgning och deras förseende med tillräckliga anslag

vara ett af de föremål, som i främsta rummet borde afses, då fråga vore

om folkbildningens befrämjande; att i spetsen för hvar och en af dessa

bildningsanstalter stäldes en man, som med omfattande bildning förenade eu

förtrolig kännedom af det numera nästan till eu särskild vetenskap utbildade

sättet föi’ läroämnenas behandling inom folkskolan, och att lärarne besutte

den grundliga bekantskap med sina undervisningsämnen, utan hvilken de

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

27

icke kunde bibringa sina elever hvarken en verklig kunskap i dessa ämnen

eller en lefvande håg för dem, utan endast en ytlig, ofta anspråksfull bokstafskunskap,

vore ett lifsvilkor för folkskolans bestånd och verksamhet. Enligt

Rikets Ständers tanke borde derför en seminarieföreståndare sättas i den

ställning, att han kunde åt detta magtpåliggande kall egna hela sin verksamhet

och fästa sig dervid såsom vid sitt lits mål. För detta ändamål

borde hans vilkor icke vara mera ofördelaktiga, än hvad en man af hans

bildning och förmåga vanligen kunde i en annan samhällsställning erhålla.

Rikets Ständer hade derför icke ansett sig kunna föreslå en seminarieföreståndares

lön till lägre belopp än 3,000 rdr, med rättighet att, i likhet med

lärare vid elementarläroverken, för hvart femte tjensteår, efter början af då

ingående statsregleringsperiod, åtnjuta löneförhöjning af 500 rdr, till dess

lönen uppginge till 4,000 rdr. De vid seminariet anstälde lärarne borde,

efter Rikets Ständers mening, hafva i lön 1,000 rdr, med enahanda rätt till

löneförhöjning som adjunkter vid elementarläroverken. Då löneförmånerna

sålunda förbättrats, borde, å andra sidan, fordringarna på en ådagalagd grundlig

bildning hos dem, som skulle bestrida dessa ansvarsfulla platser, vara fullt

berättigade, och Rikets Ständer ansåge, att, i enlighet med hvad Kongl.

Maj:t föreslagit, seminariernas föreståndare äfvensom öfriga lärare borde

hafva aflagt kunskapsprof, motsvarande dem, som för anställning vid elementarläroverk

vore stadgade, nemligen filosofie kandidatexamen äfvensom ett af

Kongl. Maj:t med hänsyn till seminariernas bestämmelse särskild! förordnadt

undervisningsprof; Kongl. Maj:t dock Öppet lemnadt att i särskildt förekommande

fall från fullgörande af hvad sålunda i ena eller andra hänseendet

föreskrefves lemna befrielse.

Sedan sålunda rikligare anslag beviljats till seminarierna, hade Kongl.

Maj:t den 1 december 1865 utfärdat förnyadt reglemente för folkskolelärareseminarierna

i riket. I detta stadgades rörande behörighet till läraretjenster

vid dessa läroanstalter, att för att kunna utnämnas till seminarierektor

erfordrades att hafva undergått filosofie kandidatexamen eller på annat sätt

ådagalagt deremot svarande kunskaper och ega en under föregående pedagogisk

verksamhet bepröfvad undervisningsskicklighet, samt för behörighet

till adjunktsbefattning att hafva aflagt godkänd studentexamen eller afgångspröfning

vid fullständigt högre elementarläroverk, att med goda vitsord hafva

minst ett års tid tjenstgjort såsom lärare vid offentligt elementarläroverk

eller seminarium, och att inför det konsistorium, hvarunder seminarium hörde,

hafva undergått godkändt praktiskt undervisningsprof, sä vida ej Kongl.

Maj:t funne godt att vid förekommande fall från något af dessa vilkor

meddela befrielse.

Då är 1874 löneförbättring beviljades lärarne vid de allmänna läro
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

verken med 500 kronor i hvarje lönegrad, hade vid seminarier anstälda

rektorer och adjunkter erhållit samma förmån.

Den 11 oktober 1878 utkom kongl. reglementet för lärarnes vid elementarläroverken

enke- och pupillkassa.

Skyldighet att vara delegare i denna kassa ålåge hvar och en, som

efter reglementets utgifvande blifver rektor eller ordinarie ämneslärare eller

öfningslärare vid allmänt läroverk, folkskolelärare- eller folkskolelärarinneseminarium

m. m.

Uti betänkande och förslag angående lönereglering för lärarne vid rikets

allmänna läroverk, folkskolelärareseminarierna m. fl., afgifvet den 17 maj

1879 af dertill förordnade komiterade, hade dessa föreslagit, att rektorer vid

seminarier skulle erhålla en löneförbättring af 500 kronor i hvarje lönegrad,

och att adjunkter vid dessa läroanstalter skulle, i likhet med adjunkter vid

de allmänna läroverken, erhålla en löneförbättring af 1,000 kronor i hvarje

lönegrad, äfvensom att lärarne vid rikets allmänna läroverk och folkskolelärareseminarierna

m. fl. skulle, då de uppnått 65 lefnadsår och minst 35

tjensteår, vara förpligtade att med oafkortad lön såsom pension å allmänna

indragningsstaten från tjensten afgå.

Till 1882 års Riksdag hade Kongl. Maj:t aflåtit proposition om sådan

löneförhöjning för lärarne vid de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna,

som den omförmälda komitén föreslagit, hvarjemte Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen, att ordinarie lärare och lärarinnor vid rikets allmänna

läroverk och folkskolelärareseminarier skulle hafva skyldighet att vid uppnådda

65 lefnadsår och minst 35 tjensteår med oafkortad lön såsom pension

å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå.

Riksdagen hade afslagit Kongl. Maj:ts förslag, men hade sedan år

1883 åt lärarne vid de allmänna läroverken och sedan år 1884 äfven åt

lärarne vid folkskolelärareseminarierna årligen beviljat en löneförbättring, hälften

så stor som den Kong]. Maj:t föreslagit.

Genom kongl. kungörelsen den 20 januari 1882 hade ett nytt steg

tagits till likställighet i löneförmåner mellan lärarne vid de allmänna läroverken

och seminarierna. I nämnda kungörelse stadgades nemligen, att vid

folkskolelärareseminarium anstäld ordinarie rektor och adjunkt, som undergått

de för behörighet till adjunktsbefattning vid seminarium stadgade akademiska

lärdomsprof, skulle åtnjuta vid ansökan till prestlägenhet eller annan till

ecklesiastikståndet hörande befattning enahanda rättigheter, som tillkomme

ordinarie lärare vid allmänt läroverk, äfvensom att vikarierande rektor och

adjunkt samt extra lärare med adjunkts tjenstgöring, som fullgjort nyssnämnda

lärdomsprof och uppnått 23 års ålder, skulle vara likstälda med vikarier

och extra lärare vid de allmänna läroverken.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

29

I kongl. cirkulärbrefvet den 30 januari 1884 hade Kongl. Maj:t bestämt,

att arfvode till vikarie för seminarieadjunkt skulle bestämmas enligt de grunder,

som i nådiga cirkuläret den 30 december 1876 voro stadgade i fråga

om arfvode åt vikarie för adjunkt eller kollega vid allmänt läroverk, samt

att i afseende å skyldighet för ordinarie lärare, som åtnjöte tjenstledighet,

att antingen aflöna vikarie eller att å sin lön vidkännas afdrag till vikariens

godtgörande skulle tillämpas hvad kongl. cirkuläret den 12 juli 1872 i

sådant hänseende innehölle beträffande lärare vid de allmänna läroverken.

Den 29 januari 1886 hade den ännu gällande stadgan för folkskolelärareseminarierna

utkommit.

I denna hade intagits nya bestämmelser angående behörighet till

lärarebefattningar vid folkskolelärareseminarierna. I dess 16.§ hette det

nemligen: »För att kunna utnämnas till lektor vid seminarium tordras att

hafva aflagt de prof. som äro stadgade för behörighet att utnämnas till lektor

eller adjunkt vid allmänt läroverk eller adjunkt vid folkskolelärareseminarium,

samt att ega eu under föregående pedagogisk verksamhet bepröfvad undervisningsskicklighet»,

och i § 17: »För att kunna utnämnas till adjunkt vid

seminarium fordras att hafva uppnått tjugutre års ålder, undergått filosofie

kandidatexamen eller examen inför teologisk fakultet och nöjaktigt genomgått

profårskurs vid allmänt läroverk eller vid seminarium, om profårskurs

der anordnas, samt att inför det konsistorium, hvarunder seminariet liörer,

hafva aflagt godkändt praktiskt undervisningsprof.»

Genom resolutioner den 29 oktober 1881 och den 18 mars 1887 hade

Kongl. Maj:t i anledning af gjorda ansökningar förklarat, att de af sökandena

för adjunktsbefattning vid folkskolelärareseminarium aflagda undervisningsprof

finge för rättighet till lönetursberäkning vid allmänt läroverk räknas dem

till godo såsom vore de aflagda för adjunkts- eller kollegabefattning vid

sådant läroverk; och i kongl. kungörelsen den 12 september 1890 stadgades,

att lärare vid folkskolelärareseminarier egde, om de öfverginge i de allmänna

läroverkens tjenst, samma rätt till lönetursberäkning, som genom kongl.

kungörelserna den 29 majL 1874 och den 29 juni 1883 medgifvits lärare vid

vissa enskilda läroverk. Å andra sidan hade, enligt kongl. kungörelsen den

31 maj 1895, lärare vid allmänt läroverk, som öfverginge. i folkskolelärareseminariernas

tjenst, rätt att beträffande lönetursberäkning vid seminarierna

räkna sig till godo den tid, han tjenstgjort vid allmänt läroverk.

Med ändring af hvad cirkuläret den 30 januari 1884 angående arfvoden

åt, vikarierande lärare vid folkskolelärareseminarierna innehölle i fråga om grunderna

för beräkning af arfvode åt vikarie för seminarieadjunkt, förordnades

i kongl. cirkuläret den 10 december 1892, att arfvode till vikarie för adjunkt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskott e''s Utlåtande N:o 10.

vid seminarium skulle beräknas enligt samma grunder, som vore stadgade i

fråga om arfvode åt vikarie för adjunkt eller kollega vid allmänt läroverk.

Samma dag eller den 10 december 1892 hade utkommit en kongl.

kungörelse, enligt hvilken § 17 i stadgan för folkskolelärareseminarierna

skulle hafva följande förändrade lydelse: >För att kunna utnämnas till adjunkt vid

seminarierna fordras att hafva uppnått 23 års ålder, att hafva aflagt sådana

kunskapsprof, som äro stadgade för behörighet att utnämnas till adjunkt vid

allmänt läroverk, samt att nöjaktigt hafva genomgått profårskurs vid allmänt

läroverk eller vid seminarium, om profårskurs der anordnas, äfvensom att

inför det konsistorium, hvarunder seminariet hörer, hafva aliagt godkändt

praktiskt undervisningsprof.»

Af det nu anförda framginge, att den tanke, hvilken Kongl. Maj:t i

sin ofvannämnda proposition till Rikets Ständer den 21 november 1862

tramstält, och i hvilken Rikets Ständer i sin skrifvelse den 16 november

1863, deri Rikets Ständer meddelade sitt beslut att bevilja förökade anslag

till folkskolelärsreseminarierna, för sin del instämt, den nemligen, att lärarne

vid dessa läroanstalter borde hafva aflagt kunskapsprof, motsvarande dem,

som för anställning vid elementarläroverk vore stadgade, nu steg för steg

blifvit förverkligad, så att den behörighet, som fordrades för anställning som

adjunkt vid folkskolelärareseminarium, vore alldeles densamma som den, hvilken

vore föreskrifven för erhållande af adjunktsbefattning vid allmänt läroverk.

I jembredd med förverkligandet af denna tanke hade, såsom af det

ofvan anförda framginge, likställighet mellan ifrågavarande tvenne slag af

lärare jemväl blifvit allt större äfven med hänsyn till löneförmåner och

dylikt. Men med afseende härå hade jembördighet dock ej blifvit fullständigt

genomförd, så länge ej blifvit utryckligt stadgadt, att vid seminarium anstälda

ordinarie rektorer, adjunkter samt lärarinnor med adjunkts tjenstgöring

hade rätt till pension enligt samma grunder som ordinarie ämnes

lärare vid de allmänna läroverken.

Det vore ej tvifvel underkastadt, att Rikets Ständer, då de beviljade

samma löneförmåner till seminariernas lärare som till lärarne vid de allmänna

läroverken, menade, att denna likställighet skulle sträcka sig äfven till

pensionsrätten. Sistlidna år hade ock Riksdagen, på Kongl. Maj:ts framställning,

åt en seminarieadjunkt beviljat pension till samma belopp, som

adjunkt vid allmänt läroverk vore berättigad att erhålla.

Antagande deraf, att likställighet i löneförmåner mellan adjunkt vid allmänt

läroverk och vid folkskolelärareseminarium skulle omfatta äfven samma rätt

till pension för ifrågavarande grupper af lärare, torde ock hafva varit anledningen

dertill, att Kongl. Maj:t ej förut till Riksdagen framstält förslag om beviljande åt

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 31

seminariernas lärare af samma pensionsrätt, som tillkomme lärarne vid de

allmänna läroverken. . .

Emellertid kunde den omständigheten, att pensionsrätt ej blifvit tillförsäkrad

seminariernas lärare, hafva med sig den följden, att en och annan,

som velat egna sig åt seminariernas tjenst, afhållits derifrån, emedan han

fruktat, att han ej skulle erhålla någon pension, när han ej längre förmådde

att på tillfredsställande sätt sköta sin tjenst, eller åtminstone en lägre sådan,

än om han tjenstgjort vid allmänt läroverk. Visserligen kunde ej en seminarielärare

tvingas att afgå från sin befattning, då han ej längre förmådde

att nöjaktigt sköta den, men han vore skyldig att, då han ej längre hade

krafter att sjelf uppehålla den, till aflönande af vikarie afstå en fjerdedel af

sin lön. Det återstående af denna uppginge till ett mindre belopp, än han

skulle hafva erhållit, om han fått uppbära pension enligt samma grunder

som allmänna läroverkets lärare.

Detta förhållande kunde medföra, att seminarieläraren frestades att

sjelf sköta sin tjenst längre, än för läroanstalten vore gagneligt, Men

äfven om han i rätt tid öfverleinnade den till en vikarie, kunde det blifva

till skada för läroverket, att den ordinarie läraren dock sutte qvar vid

befattningen, enär denna under tiden ej kunde med ordinarie innehafvare

besättas, utan måste uppehållas genom en vikarierande lärare, hvilken, äfven

om man lyckades erhålla en duglig, ofta stannade qvar endast en kort tid.

Ofvan omförmälda motionärer hafva i sin motion, till hvilken utskottet

hänvisar, erinrat, att, enligt de af Kongl. Maj:t ifrågasätta bestämmelserna,

seminarielärarnes rätt till pension skulle inträda vid fylda 70 ai och etter

minst 30 års oafbruten tjenstetid, hvilken termin dock kunde nedsättas »till

65 års ålder, då, efter vid pass 40 års tjenstgöring, deras sjuklighet eller

försvagade helsotillstånd genom laglig läkareattest bestyrkes».

Enligt motionärernas förmenande vore det emellertid ej nog att likställa

lärareplatserna vid folkskolelärareseminarierna med adjunktsbefattningarna

vid de allmänna läroverken, enär utbildningen af de blifvande lärarne vore

af större betydelse än läroverksadjunkternas verksamhet.

Beträffande pension skulle en förmånligare ställning lämpligen kunna

beredas seminarielärarne på så sätt, att pensionsbeloppet visserligen blefve

detsamma som för läroverkslärarne, men rätten till pension inträdde tidigare.

Vid bestämmande af tiden för berättigande till pension hafva motionärerna

funnit lämpligt att gå en medelväg mellan folkskolelärare, som hade lätt till

pension vid fylda 55 lefnadsår (vid armén anstälda redan efter 50 år) och

30 tjenstår, samt läroverksadjunkterna. För läroanstalterna äfvensom för

folkbildningen skulle den ifrågasatta förbättringen verka i hög glad väl

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående

understöd åi

äldre

behöfvande

folkskole
lärare.

[13.]

Angående

pension för

myntgravören

L Ahlbom.

[14.]

görande. Vid det förhållande, att mer än 92 procent af samtliga i skolåldern

varande barn erhölle sin undervisning i folkskolan, läge det i öppen

dag, hvilken stor och genomgripande betydelse för hela folket hvarje

förbättring i de nu omhandlade läroanstalterna hade.

Då utskottet icke kan förneka, att det för undervisningen vid folkskolelärare-

och folkskolelärarinneseminarierna är af vigt, att der anstälda

lärare genom erhållande af pension beredas tillfälle att vid viss lefnads- och

tjensteålder afgå från tjenst en för att lemna ruin för yngre lärarekrafter,

samt utskottet, i likhet med Kongl. Maj:t, ansett dessa lärare närmast

likstälda med ämneslärarne vid elementarläroverken, och sålunda ej funnit

skäligt, att, såsom omförmälda motionärer påyrkat, dessa lärare tillerkännes

rätt att erhålla pension vid tidigare ålder än ämneslärare vid elementarläroverken,

så har utskottet velat tillstyrka Kongl. Maj:ts förevarande framställning;

och har utskottet dervid ansett sig böra särskildt framhålla, att,

derest, såsom utskottet anser synnerligen önskvärdt, sådan förändring i

afseende å pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken vidtages, att

de blifva förpligtade att bidraga till sin egen pensionering, häraf torde följa,

att samma skyldighet kommer att åläggas äfven ifrågavarande seminarielärare.

Under uttalande häraf hemställer utskottet derför,

att Riksdagen må, utan afseende å hvad herr Hammarlund

med flere i sin omförmälda motion föreslagit, bifalla

Kongl. Maj:ts förevarande framställning.

16:o. Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda

framställning får utskottet jemte upplysning, att under år 1896 åt 45 äldre

behöfvande folkskolelärare beviljats understöd med 10,000 kronor, hemställa,

att å allmänna indragningsstaten må för år 1898 anvisas

ett anslag af 10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser,

Kongl. Maj:t kan finna godt meddela, användas

till understöd af högst 250 kronor åt sådana äldre behöfvande

folkskolelärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst,

men derifrån erhållit afsked före år 1867.

17:o. Kongl. Maj:t. har föreslagit Riksdagen medgifva, att myntgravören

vid myntverket Lea Ahlbom, född Lundgren, måtte från och med

månaden näst efter den, under hvilken hon erhölle afsked från myntgravörsbefattningen,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära

en årlig pension af 2,700 kronor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

33

Enligt statsrådet och chefens för finansdepartementet anförande till

statsrådsprotokollet för den 14 sistlidne januari (sid. 5) hade myntdirektören,

med erinran hurusom i instruktionen för myntverket af den 8 december

1876 vore föreskrifvet, att vid verket skulle vara anstäld en myntgravör,

som antoges och afskedades af myntverkets chef, i skrifvelse den 28 januari

1896 förmält, att nuvarande innehafvaren af myntgravörsbefattningen Lea

Ahlborn, född Lundgren, som den 18 februari samma år uppnådde en

ålder af 70 år, alltsedan år 1853 varit vid myntverket anstäld såsom

myntgravör och således räknade 43 tjensteår, samt att hon numera, i följd

af sjukdom, tidtals vore urståndsatt att sjelf sköta gravörens göromål.

Under sådant förhållande ansåge myntdirektören tiden vara inne för henne

att afgå från sin tjenst; men då hon saknade egen förmögenhet och genom

att lemna myntverket säkerligen äfven skulle gå miste om åtskilliga uppdrag

för gravering af medaljstäniplar åt enskilde, hvaraf hon ännu hade någon

inkomst, vore det, enligt myntdirektörens åsigt, omöjligt för Lea Ahlborn att

lifnära sig, derest hon icke vid afskedstagandet blefve af staten berättigad

att uppbära ett årligt understöd för sin återstående lifstid.

I den vid 1876 års riksdag antagna och genom kongl. brefvet den 8

december samma år faststälda aflöningsstat för myntverket upptoges för

myntgravören ett årligt arfvode af 1,500 kronor samt fri bostad och vedbrand.

Dessutom uppbure myntgravören, på grund af föreskrift i § 6 mom. 6 och

§ 8 af myntverkets instruktion, dels särskild ersättning, enligt uppgjord

tariff, för vissa arbeten, som åt myntverket utföras, dels ock af kontrollverket

betalning för stampar, hvilka vore för sistnämnda verk behöfliga.

Myntdirektören hade beräknat, att, om förmånen af bostad och vedbrand

uppskattades till 1,200 kronor, myntgravörens sammanlagda, af staten

uppburna inkomster under de sist förflutna tio åren i medeltal för är uppgått

till omkring 4,400 kronor.

Myntdirektören, som erinrat derom, att vid den tid, då Lea Ahlborn

tillträdde sin tjenst, hvilken dessförinnan under många år innehafts af hennes

fader, det i Sverige varit fullständig brist på manliga kompetenta personer,

utbildade i gravörsyrket, har vidare anfört, hurusom Lea Ahlborn under

sin länga tjenstetid utvecklat en ganska omfattande verksamhet, i det hon

förfärdigat, förutom stämplarne till de svenska mynt, som sedan år 1853

blifvit preglade, äfven matricer och punsar till stämplarne för flere nu gångbara

norska och finska mynt. Derjemte hade hon nedlagt betydligt arbete

på stämplar till en stor mängd kungliga och enskilda medaljer och minnespenningar

samt derigenom i väsentlig män bidragit till uppblomstring af den

inhemska medaljkonsten.

Myntdirektören, som ansett, att den pension, som enligt vanlig beräkBih.

till liiksd. Frot. 1897. é Samt. 1 Afd. 8 Käft 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ning af pensionsbeloppets förhållande till den fasta lönen skulle komma att

Lea Ahlborn tilldelas, säkerligen skulle för henne, som saknade egen förmögenhet,

blifva otillräcklig att med densamma äfven med största sparsamhet

kunna utan bekymmer försörja sig under sina återstående dagar, hade hemstält,

huru vida icke Kong!. Maj:t täcktes finna skäligt föreslå Riksdagen

att i anseende till Lea Ahlborns höga ålder och många tjensteår bevilja

henne ett högre pensionsbelopp af 3,500 kronor.

Uti häröfver den 7 februari sistlidet år afgifvet utlåtande hade statskontoret

anfört, att, då i den för myntverket faststälda aflöningsstat vore för

myntgravören upptaget ett årligt arfvode af 1,500 kronor jemte fri bostad

och vedbrand, samt dessa naturaförmåner, hvilka af myntdirektören beräknats

till värde af 1,200 kronor, enligt statskontorets åsigt närmast vore att

hänföra till fast lön, under det att den ersättning, som myntgravören på

grund af föreskrift i § 6 mom. 6 och § 8 af instruktionen för myntverket

egde att uppbära för sina åt mynt- och kontrollverken utförda arbeten och

som enligt mynt direktörens uppgift i medeltal under de sista 10 åren uppgått

till omkring 1,700 kronor för år, syntes motsvara tjenstgöringspenningar,

statskontoret icke hade något annat att erinra mot den af myntdirektören

gjorda framställning, än att beloppet af den pension, Kongl. Maj:t täcktes

föreslå Riksdagen att bevilja Lea Ahlborn vid afskedstagande!, syntes böra

nedsättas till ett de fasta aflöningsförmånerna motsvarande belopp eller 2,700

kronor.

Jemväl akademien för de fria konsterna hade den 29 nyssnämnde

februari till Kongl. Maj:t afgifvit infordradt utlåtande och deruti, under

framhållande af Lea Ahlborns förtjenstfulla verksamhet, förordat bifall till

den af myntdirektören gjorda framställningen.

För egen del har departementschefen anfört, att, såsom statskontoret

erinrat, af myntgravörens aflöningsförmåner, i årligt medeltal beräknade till

4,400 kronor, ett belopp af 2,700 kronor, motsvarande summan af det fasta

arfvodet, 1,500 kronor, och det till 1,200 kronor uppskattade värdet af fri

bostad och vedbrand, kunde närmast betraktas som fast lön. Med obetingadt

erkännande af det högst förtjenstfulla sätt, hvarpå Lea Ahlborn enligt de

sakkunniga myndigheternas samstämmiga vitsord under sin numera 44-åriga

tjenstetid fylt sitt värf såsom mynt- och medaljgravör, ansåge departementschefen

sig likväl icke kunna förorda, att pensionen för henne bestämdes efter

annan grund, än den numera såsom regel antagna, eller storleken af den

fasta lönen.

Då det i förevarande fall gäller att visa en gärd af erkänsla för en

framstående qvinnas synnerligen förtjenstfulla och långvariga verksamhet i

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

35

det allmännas tjenst, har utskottet ansett pension böra fru Ahlborn beviljas.

Emellertid har'' utskottet ansett förhållandena icke betinga, att pensionen

bestämmes till högre belopp än 2,000 kronor, hvilket utskottet följaktligen

anser sig böra föreslå.

Utskottet hemställer fördenskull,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen

på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att

myntgravören vid myntverket Eea Ahlborn, född Lundgren,

må från och med månaden näst efter den, under

hvilken hon erhåller afsked från myntgravörsbefattningen,

under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig pension af 2,000 kronor.

18:o Uti två inom Riksdagen väckra motioner, den ena inom Första Angående

Kammaren (motion n:o 10) af herrar Fr. von Strokirch, Gustaf Berg m. fl., penf™nrnör

och den andra inom Andra Kammaren (motion n:o 66) af herr H. Odencrants, p Velins

i hvilken motion herrar A. Petri och A. Sandwall instämt, har sammanstäm- ^iw^véiin.

mande föreslagits, att Riksdagen måtte bevilja framlidne rektorn Per Velins

dotter Elin Velin för hennes återstående lifstid en årlig pension af 300 kr.

Till stöd för berörda framställning har af motionärerna antörts, att

rektorn vid högre allmänna läroverket i Jönköping m. m. Per Velin, hvilken,

född 1820, år 1848 utnämndes till lärare vid apologistskolan i Jönköping,

och 1860 till lektor vid högre elementarläroverket derstädes, samt på grund

af särskilda förordnanden varit detta läroverks rektor dels under tiden emellan

den 30 juni 1859 och den 1 januari 1862 och dels från och med den

1 juli 1873, aflidit den 13 februari 1889 och dervid efterlemna! två döttrar:

Anna, född den 10 augusti 1858, och Elin, född den 5 juni 1861; att bouppteckningen

efter honom utvisade en behållning af 4,903 kronor 62 öre,

deraf möbler och annan lösegendom, som ej lemnade afkastning, till ett värde

af 2,671 kronor 30 öre, utom hvilken behållning döttrarna egde i mödernearf

2,186 kronor 67 öre hvar samt i sparbank insatta medel, som utgjorde för

Anna 1,132 kronor 78 öre och för Elin 1,080 kronor 50 öre; att enär Anna

var döfstum och sjuklig, så att hon var oförmögen till arbete, samt äfven

Elin hade svag helsa, i följd hvaraf hon svårligen kunde försörja sig sjelf,

ännu mindre bidraga till systerns underhåll, Anna sökt hos direktionen för

lärarnes vid elementarläroverken enke- och pupillkassa sådant understöd,

som omfönnäldes i 16 § 2 mom. i reglementet för kassan den 11 oktober

1878, men fått denna ansökning afslagen, hvarefter, och sedan hon lios

Kongl. Maj:t öfverklagat direktionens beslut, Kongl. Maj:t förklarat sig icke

finna skäl till ändring i detsamma.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Med åberopande af dessa förhållanden och då rektor Velin med nit

och skicklighet utöfvat en långvarig, ytterst ansträngande och mycket gagnande

verksamhet i statens tjenst, då han i följd af sjuklighet inom familjen

icke kunnat, ehuru han iakttagit god hushållning, göra några nämnvärda

besparingar, samt da han, som blef enkling redan 1877 och således förr än

reglementet för ofvannämnda enke- och pupillkassa utfärdades, till denna kassa

erlagt 11 års afgifter med 90 kronor årligen utan att, såsom han ansåg sig

kunna påräkna, hans döfstumma och sjukliga dotter deraf erhållit någon fördel,

hade herr F. Gr. Sandwall vid 1890 års riksdag föreslagit, att Riksdagen

måtte bevilja Anna Velin för hennes återstående lifstid en årlig pension af

300 kronor; och hade denna motion af Riksdagen bifallits.

Anna Velin afled den 4 januari innevarande år. Elin Velin, som

numera lede af lungtuberkulos, hade enligt en efter systerns död upprättad

förteckning egendom till värde af 9,305 kronor 32 öre, deraf möbler och

andra lösören, som icke lemnade afkastning, för tillsammans 1,103 kronor

5 öre. Dessutom uppbure hon, i följd af vilkor vid gåfva till en understödsfond

i Jönköping, årlig lifränta å 200 kronor; hennes kontanta medel jemte

denna lifränta gåfve henne enligt motionärernas förmenande i hennes sjukliga

tillstånd ett allt för knappt underhåll, och ansågo de samma skäl, som lågo

till grund för beviljande af pension åt Anna, numera tala för understöd äfven

åt Elin.

Enär, enligt hvad motionärerna uppgifvit, Elin Velin redan åtnjuter

årlig lifränta å 200 kronor och derjemte eger utom lösörebo kontanta tillgångar

af omkring 8,200 kronor, för hvilket belopp hon kan bereda sig

ytterligare lifränta, synas hennes ekonomiska omständigheter icke blott betydligt

bättre än hennes döfstumma systers, Anna Velins, då pension henne

beviljades, utan jemväl i och för sig så goda, att utskottet icke finner något

skäl att understödja motionen. Utskottet hemställer derför,

att herrar Fr. von Strokirchs och Gustaf Bergs m. fl.

samt herr H. Odencrants uti ifrågavarande motioner gjorda

förslag ej må af Riksdagen bifallas.

aisiqag7tdtiii 19:0 Kon?1- MaJ:t har föreslagit, att, med uteslutande af den under

allmänna förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten ingående ersättning för indragen

tr''indelllinS m- 600 kronor, det kontanta anslaget, hvilket således hädan[15.

] efter ensamt skulle qvarstå, måtte höjas med 60 kronor eller från 1,800,592

kronor till 1,800,652 kronor.

Till för berörda statsrådsprotokoll öfver finansärenden (sid. 9) hardepar
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

37

tementschefen anfört, att under allmänna indragningsstaten och »Ersättning

för indragen indelning m. m., på förslag» funnes uppfördt ett anslag af 600

kronor, hvarifrån utgått ersättning för arbetsskyldighet till en för statsverkets

räkning utarrenderad egendom samt för till fjerdingsmän med flere anslagna,

men till statsverket indragna räntor. Till följd af förnyadt arrendekontrakt

om nämnda egendom och öfriga ersättningstagares afgång hade, enligt hvad

statskontoret i skrifvelse den 10 sistiidne december anmält, dessa ersättningar

numera upphört. Med afseende härå ansåge departementschefen sagda anslag,

600 kronor, böra från riksstaten uteslutas.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af Riksdagen

bifallas; dock att utskottet vid uppgörande af riksstaten

för år 1898 må ega att i det kontanta anslagsbeloppet

vidtaga den jemkning, som för jemnande af riksstatens

slutsumma kan blifva erforderlig.

Extra anslag.

20:o. Med tillstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda

framställning, hemställer utskottet,

att Riksdagen må å extra stat för år 1898 anvisa ett

förslagsanslag af 1,540,000 kronor, att användas dels till

upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering

med nu faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan

att afstå det för året densamma tillkommande

förhöjda vederlag för de till statsverket indragna rusthållsafgifterna,

och dels till fyllnadspensioner i enlighet

med de af Riksdagen godkända grunder för sådana pensioners

utgående.

Angående

anslag till

upprätthållande

af

arméns

pensionering.

[10.]

21:o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 12) har herr Angående

J. 11. G. Fr ed halm hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. e” %hQr

Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta undersöka det offentliga pen- Fredholm

sionsväsendet. för statens embets- och tjensteman samt betjente med veder-vackt motion

likar, icke blott det af staten bekostade, utan äfven det af staten understödda,

med hänsyn till såväl statsverkets växande utgifter derför som de särskilda

pensionskassornas förmåga att fullgöra sina åtaganden, och i samband

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

dermed låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ett sådant ordnande

af statens pensionsväsende i dess helhet, att nödig begränsning i statens

utgifter för pensioneringen kunde vinnas, på samma gång som åt statens

tjensteman bereddes likställighet beträffande såväl pensionernas förhållande

till aflöningen som tjenstemännens skyldighet att till sin pensionering bidraga,

samt

att Riksdagen behagade till bestridande af de med förenämnda undersökning

förenade kostnader bevilja ett förslagsanslag till det belopp, som

statsutskottet kunde finna nödigt.

Efter att i motionen hafva lemnat åtskilliga historiska och statistiska

upplysningar angående Yadstena krigsmanshusfond, allmänna enke- och pupillkassan,

allmänna indragningsstaten, arméns enke och pupillkassa, civilstatens

pensionsinrättning, tullverkets pensionering och tullstatens enskilda pensionsinrättning,

poststatens pensionsväsen, arméns pensionskassa, arméns nya

enke- och pupillkassa, amiralitetskrigsmanskassan eller såsom den numera

kallas flottans pensionskassa, lotsverkets pensionsväsen, folkskolelärarnes pensionsinrättning

och deras enke- och pupillkassa, småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

presterskapets enke- och pupillkassa, lärarnes vid elementarläroverken

enke- och pupillkassa, statens jernvägstrafiks pensionsinrättningar,

telegrafverkets pensionsväsen, handelsflottans pensionsanstalt, kongl.

teaterns pensionskassor, riksbankens och riksgäldskontörets utgifter för pensionering

samt ministerstatens pensionering, anför motionären vidare, hurusom

det ville synas nödvändigt för staten att vidtaga några åtgärder, hvarigenom

statens utgifter för pensioneringen kunde, om icke minskas, åtminstone

för framtiden hållas inom med statens ekonomi förenliga gränser. Dertill

manade äfven den omständigheten, att dödligheten inom alla åldersklasser

under detta århundrade, förnämligast under de sista trettio åren, minskats,

så att då medellifslängden under detta århundrade för män ökats med 9 år,

hade densamma under ensamt de sista trettio åren ökats med 8. Som en

följd häraf hade långt flera 25-åringar nu utsigt att uppnå 70 år, än som

under 1850 talet hade utsigt att uppnå 65 år, och af 30-åringar uppnådde

nu nästan lika många 70 är, som under 1860-talet hade förhoppning att

uppnå 65 år. Det vore tydligt, att i jembredd med denna pensionstagarnes

ökade lifslängd pensionsutgifterna också skulle stiga.

Men icke blott ur ekonomisk synpunkt vore en reform af hela pensionsväsendet

behöflig, utan måhända vore en sådan än mer påkallad ur rättvisans

synpunkt, för att icke gynna den ena tjenstemannaklassen mer än den andra.

Aktgåfve man på de stora skiljaktigheter, som vore rådande statens olika

tjensteman emellan, beträffande pensionsålder, pensionsafgifter och pensionens

storlek, så skulle man näppeligen kunna underlåta att finna önskvärdheten

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

39

af att de på mångfaldigt sätt från hvarandra afvikande bestämmelserna derom,

som vore föreskrifna i de särskilda pensionsreglementena, bragtes till likformighet

sins emellan. Beträffande pensionsåldern, så vexlade bestämmelserna

med afseende å lefnadsåren mellan 70 och 50 år och med afseende på tjenståldern

mellan 20 och 40 år. Med hänsyn till pensionens storlek, så utginge

denna i regeln i förhållande till lönens storlek, men der aflöningen vore delad

i lön och tjenstgöringspenningar, hvilket långt ifrån gälde alla de tjensteman,

som vore berättigade till pension — utginge de senare icke för alla i samma

proportion till lönen. Pensionsafgifterna utginge i förhållande till pensionens

storlek med vissa procent af denna, vexlande mellan 2 % och 6 %. Till

jemförelse borde nämnas, att dessa afgifter utginge i Frankrike med 5 X

af aflöningen och i Tyskland med 3 % af denna samt i Finland med 15 %

af pensionsbeloppet, De medel, med hvilka staten bekostade pensioneringen

för sina olika tjensteman, vexlade äfven i förhållande till deras egna bidrag

högst betydligt, Så bidroge de tjensteman, som åtnjuta pension från allmänna

indragningsstaten utan att tillhöra civilstatens pensionsinrättning, ingenting

till sin pensionering. I procent af statsbidragen betalte i pensionsafgift flottans

officerare nära 9, arméns nära 10, telegrafens tjensteman nära 46, folkskolelärare

62 och jernvägens tjensteman 114.

Med afseende på kostnaden för pensionskassornas förvaltning ville det

synas, som denna borde kunna minskas, enär densamma utginge med så

vexlande belopp som mellan 1 procent och 15 procent af utgifterna. I sin

helhet hade förvaltningskostnaden stigit från 162,000 kronor år 1880 till

185,000 år 1885 och till 203,000 år 1895.

Vore statens pensionsväsende fotadt på rationella grunder och gälde

frågan endast att rätta missförhållanden inom en eller annan pensionskassa,

då skulle man kunna åtnöja sig med partiella reformer. Men så länge de

enskildes afgifter till pensionskassorna utginge med så olika belopp i förhållande

till statsbidragen som nu, och så länge pensioneringen på allmänna

indragningsstaten bibehölles, skulle man icke på de partiella reformernas väg

kunna nå det eftersträfvade målet: begränsning af statens utgifter för pensioneringen,

och en rättvis fördelning af de uppoffringar för densamma, som

staten ålade sina tjensteman. Mycket länge torde ej heller kunna upprätthållas

en sådan princip som den, att staten skulle anses skyldig att pensionera

tjensteman, som under tjenstetiden ej sjelfva bidragit till sin pensionering.

Én sådan princip stode i allt för uppenbar strid mot den likställighet olika

samhällsklasser emellan, som tidsandan allt mer och mer sökte genomföra på

alla verksamhetsområden. Med afseende åter på pensionskassorna, som utgjorde

ett bolag mellan staten och tjenstemännen med gemensamhet i lagstiftning

och styrelse, så kunde en sådan organisation ej leda till något godt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

resultat för staten. Den hittills vunna erfarenheten vittnade tillräckligt derom,

att det enskilda intresset alltid passade på att inkräkta på det allmännas

område, och de ökade kostnader, som deraf blefve en följd, dem finge staten

betala. Skulle staten fortfarande upprätthålla pensioneringen genom pensionskassor,

så borde åtminstone göras till vilkor derför, att tjenstemännen uteslötes

från all delaktighet i lagstiftningen för kassorna. Skulle tjenstemännen,

såsom sjelfva bidragande till sin pensionering, medgifvas någon delaktighet i

kassornas förvaltning, borde denna ställas under stark kontroll åt någon för

det ändamålet afsedd offentlig myndighet. En sådan, med sakkunskap på

försäkringsteknikens område utrustad myndighet, som hade till uteslutande

uppgift att med vaksamhet följa kassornas ställning, vore, med den utveckling

pensionsväsendet nu erhållit, dessutom betingad deraf, att om kassorna skulle

ega en tryggad tillvaro, måste de hvila på rigt-iga, tekniskt matematiska

grunder, och dessa alltjemt revideras i mån som betingelserna för kassans

fortbestånd ändrades.

Mot de stora fonder, som nu stode till pensionskassornas förfogande,

och med de rikliga statsbidrag, som nu utginge till pensionering af statens

tjensteman — bidrag, som vida öfverstege hvad hela svenska folket årligen

betalte till staten i direkt skatt för all inkomst af fastighet, kapital, näringar,

allmän och enskild tjenst — ville det synas, som det mycket väl skulle

låta sig göra att ordna pensionsväsendet i sin helhet på ett för statsverket

mindre betungande och för framtiden mera betryggande sätt, än hvad som

nu vore händelsen. Genom att göra statens pensionsväsende i sin helhet till

föremål för en omsorgsfull utredning, skulle man derjemte kunna vinna det

ej mindre eftersträfvansvärda önskemålet att med afseende på tjenstemännens

uppoffringar för sin pensionering skipa rättvisa dem emellan. Likformiga

bestämmelser för pensioneringen, med uppgift att lika fördela skyldigheterna

tjenstemännen emellan och att i fråga om rättigheter icke gynna någon på

en annans bekostnad, blefve det också endast vid en reform af pensionsväsendet

i sin helhet möjligt att fastställa, ty med afseende å storleken af

tjenstemännens bidrag kunde likställighet dem emellan icke vinnas på annat

sätt, än att pensionsafgifterna för några höjdes och för andra sänktes, och

med afseende ä pensionsbeloppens storlek kunde likställighet icke heller vinnas,

om icke så ordnades, att pensionerna utginge efter för alla lika gällande

grunder. Något rättsligt hinder mot vidtagandet af sådana åtgärder skulle

icke kunna resas frän deras sida, som finge frångå en i pensionshänsende

mera gynnad ställning, ty summan af alla dessas utgifter till sin egen pensionering

torde icke på långt när motsvara sammanlagda beloppen af hvad

som af dem och deras likar uppburits i pensioner, och hvad pensionsfonderna

vidkomme, så hade dessa helt och hållet tillkommit genom statsmedel, och

således hade kassornas delegare ingen som helst rätt att öfver dem förfoga.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

41

I Frankrike, Tyskland, Holland och Danmark hade man redan genom

lagar ordnat hela denna angelägenhet, och det borde derför icke möta några

oöfvervinneliga svårigheter att göra detta äfven hos oss, allra helst som vi

förutom den erfarenhet, som kunde förvärfvas från utlandet, dervid kunde

bygga på en lång inhemsk erfarenhet. Alla de bestämmelser, som torde

komma i fråga att hos oss göras allmänt gällande, vore redan till finnandes

än i ett, än i ett annat pensionsreglemente. Det gälde då blott att underkasta

dem alla en samvetsgrann pröfning och att efter en sådan pröfning

af dem bibehålla, hvad erfarenheten visat vara klokt och förnuftigt. Många

vore dessutom de förarbeten, som i detta hänseende blifvit af föregående

komitéer gjorda, icke minst, utan snarare tvärtom af den senast tillsatta

komitén för ordnandet af statens civila tjenstinnehafvares pensionering.

Utan att hafva underkastat hvarje särskild pensionskassa en omsorgsfull

utredning med afseende på uppkomst, fortbestånd, pensionsbestämmelser

och ekonomi och i dessa afseenden jemfört de olika kassorna med hvarandra

och med statens pensionsinrättningar i öfrigt, kunde man icke bilda sig en

bestämd mening om hvilka de bestämmelser vore eller kunde vara, som företrädesvis

borde vinna tillämpning vid pensionering af tjensteman och deras

enkor och barn. Men denna omständighet borde icke utgöra hinder för att

man på förhand förslagsvis framhölle, hvad som vid en reform af pensionsväsendet

kunde anses önskvärd! att ur allmänt medborgerlig synpunkt eftersträfva.

I främsta rummet syntes då böra som regel fastslås, att inga pensioner

finge utdelas af statsmedel, som ej dertill blifvit i vederbörlig ordninganslagna,

och i samband dermed torde böra tagas under öfvervägande, om

icke för kontrollens skull borde förmenas embetsverken att från sin uppbörd

till pensionskassorna direkt öfverföra inkomst af sportler, böter och naturaförmåner.

Utom det obestämbara i statsbidragens storlek, som deraf föranleddes,

kunde ett sådant tillvägagående lätt fresta att till fromma för pensionskassornas

ekonomi vidtaga åtgärder, som annars icke skulle hafva ifrågakomma.

Vidare ville det icke synas obilligt, om man träffade den bestämmelsen,

att ingen finge uppbära statspension, som ej under sin tjenstetid sjelf dertill

i någon mån bidragit med årliga inbetalningar. Visserligen vore det för

staten en angelägenhet af vigt att så ordna för sina tjenare, att ingen på

ålderdomen saknade en nödtorftig bergning, men denna statens förpligtelse

fritoge på intet sätt tjenstemannen från den hvarje annan medborgare moraliskt

åliggande skyldigheten att under sin krafts dagar draga omsorg om

sin ålderdom. I hvad mån tjenstemannen kunde anses vara skyldig att till

sin pensionering sjelf bidraga, derom skola meningarna utan tvifvel blifva

Bih. till Riksd. Frot. 1S97. 4 Samt. 1 Afd. <S Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

delade, och kunde frågan svårligen afgöras utan i samband med kostnaden

för statspensioneringen i sin helhet, men i det enskilda lifvet ansåges det

som en mycket liberal anordning, om arbetsgifvaren betalte hälften af premien

för ålderdomsförsäkring af arbetstagaren och denne den andra hälften.

Så vida man ville fasthålla den ursprungliga meningen med statspensioner,

eller att bereda uttjenta tjensteman en nödtorftig bergning på

ålderdomen — och svårligen kunde man inse, att någonting föranledde till

att nu frångå denna ursprungliga mening — så borde deraf med nödvändighet

följa, att man nedsatte gränsen för de högsta pensionsbeloppen till mindre

än nu gällande 8,000 kronor. Visserligen kunde olika meningar råda om

hvad med nödtorft rätteligen borde förstås, men då man bestämt maximum

för pensionsbeloppen i Frankrike till 6,000 francs, i Belgien till 5,000 francs

och i Danmark till 6,000 kronor, så borde »i vårt fattiga land» nödtorften

vid 65 års ålder äfven för en högt uppsatt man kunna tillfredsställas med

något liknande pensionsbelopp.

För att emellertid en bestämmelse om maximum af pension skulle

blifva effektiv, fordrades, att ingen Unge uppbära pension för mer än en

tjenst. I annat fall blefve resultatet icke bättre än nu, då exempelvis en

f. d. tjensteman åtnjöte 11,000 kronor, en annan 8,400 kronor i pension,

derför att begge uppbure sådan från två håll, dels från indragningsstat, dels

från någon statens pensionsinrättning. Men såsom statsrevisorerna med afseende

å förenämnda fall redan anmärkt, »syntes det angeläget att genom bestämda

föreskrifter undvika uppkomsten af dylika abnorma pensionsförhållanden». I

öfverensstämmelse med förbudet att innehafva pension från två eller flera

tjenster borde ock stadgas, att om innehafvare af pension å nyo inträdde i

det allmännas tjenst, så minskades hans pension med ett belopp, som, om

det just precis icke motsvarade hela lönen, dock utgjorde någon betydligare

del deraf.

Med afseende å pensionsåldern torde böra föreskrifvas, att tjenstinnehafvare

i regeln skulle vara skyldig att vid en bestämd, af tjenstens

beskaffenhet beroende lefnadsålder från tjensten afgå mot erhållande af pension,

hvars storlek stode i förhållande till den uppnådda tjenstetidens längd. Derest

tjenstinnehafvare vid den för afskedstagandet stadgade lefnadsåldern icke

uppnått den för hel pensions erhållande föreskrifna tjenstetiden, borde efter

för alla lika gällande grunder pensionsbeloppet minskas i samma förhållande,

som den verkliga tjenstetiden understege den faststälda. För statens ekonomi

vore det derjemte af vigt, att den lefnadsålder, vid hvilken afgång skulle

ega rum, icke sattes för låg; ty det kapitalvärde, som för beredande af eu

viss bestämd pension erfordrades vid inträdet i tjenst, vore dubbelt så stor,

om pensionen skulle utgå vid 65 är, som om den skall utgå vid 70 år.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

43

Med hänsyn härtill horde ock den procent af lönen, som borde utgå i pension,

minskas i samma mån tjenstens beskaffenhet fordrade afgång vid en tidigare

lefnadsålder än den högsta, som för pensions erhållande kunde anses lämplig

att fastställa. I ett sådant stadgande läge ingen obillighet, ty om en person

vid eu viss ålder (såsom t. ex. en militär vid 50 år) icke ansåges lämplig

att sköta en tjenst af en viss beskaffenhet, så följde deraf icke, att han vore

oduglig för annan verksamhet. Pensionen kunde då icke hafva annan uppgift

än att hålla honom skadeslös för den brist på färdighet i en ny verksamhet,

som för honom kunde göra det nödvändigt att lemna sitt arbete till billigare

pris än den af samma ålder, som deruti förvärfvat vana.

Rättvisan kräfde, att den, som i tjenst ådragit sig obotlig skada,

horde i förhållande till invaliditeten komma i åtnjutande af pension, oberoende

af åldersbestämmelserna, och en af sjuklighet framkallad oförmåga att sköta

sin tjenst borde kunna berättiga till pension vid en med några år reducerad

pensionsålder. Pensionsrätten borde förloras, om någon hlefve dömd för vanhedrande

brott, afskedades på grund af tjenstefel eller lemnade tjensten utan

att taga afsked, och det ville synas billigt, att den, som genom arf eller på

annat sätt kommit i den förmögenhetsställning, att hans årsinkomster, pensionen

oräknad, öfverstege denna, endast bekomme så stor del af pensionen, som

belöpte sig på de af honom gjorda inbetalningarna. Likartad! borde förhållandet

vara äfven med den, som bosatte sig utrikes. Rätt att återfå

erlagda afgifter utom upplupna räntor syntes höra medgifvas den, som

lemnade all statstjenst och afsade sig all rätt att erhålla pension.

Till hvarje pensionsinrättning borde måhända höra en enke- och

pupillkassa, som förvaltades i samband med pensionsinrättningen och på

statens bekostnad. Huru vida det kunde vara klokt, att staten ålade sina

tjensteman delaktighet deri och för den skull dertill lemnade bidrag utöfver

förvaltningskostnaden, vore frågor, som strängt taget läge utanför ändamålet

med statspensioneringen i egentlig mening, men hvilka dock icke torde kunna

förbigås vid ett ordnande af densamma.

De uttalanden om grunderna för pensionering af statens tjenstemän,

som nu hlifvit gjorda, kunde icke betraktas såsom annat än förslagsmeningar,

och huru mycket man än skulle kunna befinnas villig att icke frånkänna

dessa och andra dylika förslagsvis framkastade meningar billighet och rättvisa,

så vore det emellertid tydligt, att inga andra bestämmelser kunde^ läggas till

grund för ett rationel! ordnande af statens pensionsväsende än sådana, som

hlifvit i alla sina detaljer underkastade en noggrann och omsorgsfull granskning.

En sådan granskning kunde icke verkställas af andra än sakkunnige

män, lika litet som andra än sådana kunde på ett tillfredsställande sätt

utarbeta de förslag, till hvilka granskningen kunde föranleda. Det vore af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

denna anledning, som lösningen af den magtpåliggande frågan om ordnandet

af statens pensionsväsende icke torde kunna öfverlemnas till annat än en

komité, bestående af män, förtrogna så väl med försäkringstekniken som med

statsförvaltningen och med folkrepresentationens önskningar.

På den höga ståndpunkt, försäkringstekniken i våra dagar intoge,

borde man lättare nu än förr kunna komma till rätta med ett ordnande af

statens hela pensionsväsende, icke blott så, att statens utgifter för pensioneringen

blefve hållna inom rimliga gränser, utan äfven så, att alla statens

tjensteman i och för sin pensionering ikläddes lika skyldigheter och komrae i

åtnjutande af lika rättigheter. Ett ordnande af statens pensionsväsende på

ett tillfredsställande sätt skulle utan tvifvel äfven kunna bidraga att underlätta

genomförandet af deri ytterst svårlösta fråga om allmän ålderdomsförsörjning,

som redan länge stått på dagordningen. Huru skulle man nemligen

kunna hoppas att realisera tanken på en pensionering af alla, om man

icke kunde lyckas i att genomföra en tillfredsställande pensionering af en liten

del af samhällets medlemmar, i synnerhet när för det sistnämnda ändamålet

betydande fonder stode till förfogande? Ville man derför det förra, så syntes

det, som man borde vara angelägen om att först, och så fort som möjligt,

genomföra det senare.

Hvad till en början det civila pensionsväsendet beträffar, har motionären

eriniat om åtskilliga framställningar från Riksdagens sida, hvilka på senare

tider gjorts i syfte att åstadkomma en omreglering af denna del af statsförvaltningen.

Dervid har motionären jemväl meddelat, att Kongl. Maj:t med

anledning af en utaf Riksdagen derom gjord framställning år 1889 tillsatt

en komité för att verkställa eu utredning af civilstatens pensionsinrättnings

ställning och behof och dervid taga under öfvervägande, om icke minskning

i statens utgifter för pensionering af civila embets- och tjensteman samt betjente

matte kunna beredas, samt att denna komité afgaf betänkande till

Kongl. Maj:t den 28 maj 1894. Detta betänkande har ännu icke utdelats

till Riksdagens ledamöter, men utskottet har varit i tillfälle att deraf taga

del. Dervid har utskottet inhemtat, att komitén den 6 augusti 1891 af

Kongl. Maj:t erhöll förnyadt och betydligt utvidgadt uppdrag, i det att

komitén skulle dels beträffande civilstatens pensionsinrättning undersöka, huruvida

densamma borde bibehållas vid sin nuvarande omfattning och organisation

eller om en mera genomgripande förändring eller inskränkning af dess

verksamhetsområde kunde anses af omständigheterna påkallad, och i sammanhang

härmed i öfrigt föreslå åtgärder till tryggande af pensionsinrättningens

ekonomiska ställning, dels ock utreda i hvad mån och på hvad sätt genom

omorganisation och förening af flera eller färre nu befintliga pensionsinrätt
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

45

ningar och indragningsstater eller annorledes genom förändring af nu gällande.

bestämmelser och vilkor för pensionering af statens civila embetsed!

tjensteman och af deras cfterlemnade enkor och barn, ej mindre förenkling

i förvaltningen jemte stadigvarande kontroll och garanti rörande

härför erforderliga penningmedel än ock lindring i statsverkets utgifter

för sagda pensionering kunde åstadkommas. Betänkandet, som komitén på

grund af detta uppdrag afgifvit, innehåller bland annat en vidlyftig historiskt

statistisk redogörelse öfver uppkomsten och utvecklingen af allmänna

indragningsstaten, civilstatens pensionsinrättning, tull-, telegraf- och postverkens

pensionsväsen, ministers- och konsulsstatens, arméns och flottans civilstats samt

marinförvaltningens och lotsstatens pensionering, begrafningshjelp, tjenst och

nådår, elementarlärarnes enke- och pupillkassa samt enke- och pupillpensioneringen

vid universiteten; grunder för ordnande af det civila pensionsväsendet;

förslag till pensionslag för civilstaten jemte motiv; förslag till reglemente

för civilstatens pensionskassa för enkor och barn, jemte motiv; förslag till

åtgärder för afveckling af nuvarande pensionsinrättningars förbindelser; af

statens försäkringsinspektor professor A. Lindstedt på uppdrag af komitén

verkstälda utredningar angående nuvarande pensionsinrättningars ekonomiska

ställning; samt en redogörelse för det civila pensionsväsendet i utlandet.

Vid jemförelse mellan herr Fredholms motion och berörda koinitébetänkande

har utskottet trott sig finna, att, oaktadt betänkandet synes hafva

tjenat motionären såsom källa för en del af de statistiska m. fl. upplysningar,

han i motionen meddelat, motionären likväl icke tagit närmare kännedom om

det uppdrag, som föranledt detta komiténs arbete, och de förslag, komitén i

sitt betänkande framlagt. Hade motionären gjort detta, skulle han säkerligen

funnit påfallande den nära öfverensstämmelsen mellan komiténs omförmälda,

den 8 augusti 1891 af Kongl. Maj:t erhållna uppdrag och innehållet af

den skrifvelse, motionären vill att Riksdagen skall till Kongl. Maj:t nu

aflåta i detta ämne, äfvensom likheten mellan de reformer på detta område,

motionären framhållit såsom önskvärda, och dem. hvilka komitén i sitt ifrågavarande

betänkande redan föreslagit. Så t. ex. föreslår komitén det civila

pensionsväsendets ordnande genom eu allmänt gällande, af Kongl. Maj:t och

Riksdagen stiftad lag; skyldighet för de civila tjenstinnehafvarne att afgå

från tjensten vid viss i lagen angifven, i allmänhet högre än nu derför bestämd

lefnadsålder; minskning af pensionernas belopp och deras sättande i

förhållande till aflöningen och tjenstetiden; pensionering vid fall af oförmögenhet

till vidare tjenstgöring på grund af kroppsskada, liden i och för tjensten;

förbud att åtnjuta pension för mer än en tjenst eller af den, som innehar

lön af staten; förverkande af pensionsrätt för den. som upphör att vara

svensk medborgare, och den, som dömts sin tjenst förlustig eller till annat

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 10

straff, hvarmed följer förlust af medborgerligt förtroende; afveckling af åtskilliga

nu befintliga pensionsinrättningar och inrättande af en på rationella

grunder byggd pensionskassa för enkor och barn efter civila tjenstinnehafvare;

samt betydligt ökade, men efter likformiga grunder utgående afgifter från

tjenstinnehafvarne, hvilka afgifter i sin helhet skulle användas till bestridande

af kostnaderna för pensionering af deras enkor och barn, hvarigenom staten

skulle befrias från nuvarande stora utgifter för sistnämnda ändamål. Genom

de af komitén sålunda föreslagna åtgärderna skulle vinnas en besparing i statens

utgifter för det civila pensionsväsendet, hvilken enligt komiténs beräkningar

skulle uppgå till omkring eu million kronor årligen.

Motionären har ansett en utredning af nuvarande pensionsinrättningars

uppkomst, utveckling och nuvarande ställning böra göras. Men då, hvad det

civila pensionsväsendet beträffar, en sådan utredning redan blifvit af omförmälda

komité verkstäld, och denna utredning synes utskottet vara med omsorg

utförd, hvilket jemväl, på sätt här ofvan antydts, af motionen bekräftas,

synes det utskottet, som om en förnyad utredning i detta afseende vore obehöflig

och endast skulle medföra ökade utgifter för statsverket.

På grund af hvad sålunda anförts och då berörda komitéförslag ännu

är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, har utskottet, som jemväl anser en

reform af det civila pensionsväsendet böra snarast genomföras, funnit motionärens

förslag i denna del ej böra för närvarande föranleda någon Riksdagens

åtgärd; och har utskottet vid sådant förhållande icke ansett lämpligt

att ingå i närmare skärskådande och bedömande af de reformer, motionären i

likhet med komitén föreslagit; dock har utskottet i detta sammanhang velat

uttala det befogade deri, att, i olikhet med ofvannämnda komitéförslag, men

i öfverensstämmelse med hvad motionären afsett, alla statens tjenstinnehafvare

skola lemna bidrag till bestridande af kostnaderna för sin egen pensionering.

Dä berörda framställning sålunda torde böra först afvaktas, och i alla

händelser en förening, på sätt motionären synes önska, af det civila pensionsväsendet

med det militära, hvilket i så många hänseenden måste vara dermed

olika och dessutom står i ett visst samband med härens och flottans

organisation, icke kan af utskottet förordas, samt utskottet icke heller finner

skäl att, såsom motionären jemväl synes afse, låta en omreglering af det civila

pensionsväsendet äfven omfatta sådana pensionsinrättningar som presterskapets

enke- och pupillkassa, kongl. teatrarnas pensionskassor, handelsflottans

pensionsanstalt och småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt,

hvilka pensionsinrättningar stå till statens pensionsväsen i så föga sammanhang,

att deras inbegripande i en sådan omreglering endast skulle ytterligare

försvåra och till en aflägsen framtid uppskjuta densamma, så har utskottet

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 47

ansett ifrågavarande motion icke heller i öfrig! böra föranleda någon Riksdagens

åtgärd.

Utskottet hemställer derför,

att herr Fredholms i omförmälda motion framstälda förslag

icke må för närvarande föranleda någon Riksdagens

åtgärd.

22:o. Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n o 30) har herr Angående

A. Redin från Stockholm anhållit, att statsutskottet måtte underställa Riks-f Eedm

dagens pröfning förslag till sådana ändringar i nu gällande bestämmelser om väckta

statens löntagares pensionering, soin funnes erforderliga till förebyggande deraf, niotioner.

att pensionsrätt grundlädes genom innehafvandet af eu tjenst under det som

vilkor för pensionsrätt föreskrifna antalet så kallade tjenstår, äfven om

många »tjenstår» uteslutande eller företrädesvis användts i och för enskild

affärsverksamhet.

Med anslutning till denna motion har bemälde motionär i en annan

inom samma kammare väckt motion (n:o 116) anhållit, att Riksdagen ville

hos Kong!. Maj:t begära utarbetande af förslag till pensionsbestämmelser i

syfte att såväl förebygga, att pension beviljades på grund af så kallade

tjenstår, som icke användts i statens tjenst, utan i enskild verksamhet, som

ock angående förverkande af pensionsrätt eller pension i följd af förbrytelse,

som af den pensionsberättigade eller pensionerade begås,

samt att Riksdagen för sådant ändamål till Kong!. Maj:ts förfogande

måtte ställa ett förslagsanslag till det belopp, som statsutskottet behagade

föreslå.

I sin först omförmälda motion har motionären, med angifvande af visst

fall, anmärkt, att de för statens embets- och tjenstemäns samt betjentes pensionsrätt

nu gällande föreskrifter tillämpats sä, att en under en längre följd

af år åtnjuten tjenstledighet för skötande af enskilda affärsföretag icke lagt

hinder i vägen för eu pensionsrätt, som naturligtvis af Riksdagen beviljats

under förutsättning af en helt annan användning åt det föreskrifna antalet

»tjenstår».

Såsom motivering till det i motionen n:o 116 framstälda förslag har

motionären åberopat tre i styrkta afskrift^ motionen bilagda handlingar,

nemligen:

A) Krigshofrättens utslag den 24 juni 1896 uppå det åtal, hvilket,

efter justitiekanslerns förordnande, tillförordnade krigstiskalen Arvid Gustaf

Rerencreutz, ä krigsflskalsembetets vägnar, utfört mot före detta militärbefäl
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

hafvaren å Gotland, före detta öfversten och chefen för kongl. Gotlands

infanteriregemente Herman Ludvig von Hohenhausen med flere angående

tjenstefel.

B) Statskontorets till Kongl. Maj:t afgifna utlåtande rörande den —

med anledning af stadgandet i § 10 af kongl. brefvet den 23 juni 1877, att

det i hvarje fall komme att bei’o af Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida den,

som, utan att förlora medborgerligt förtroende, blifvit genom dom skild från

tjenstebefattning, med hvilken rätt till fyllnadspension enligt i samma kongl.

bref stadgade grunder vore förenad, skulle derigenom hafva förverkat rätt till

fyllnadspension — af direktionen öfver arméns pensionskassa hos Kongl.

Maj:t gjorda, till statskontoret remitterade anmälan, att f. d. öfversten och

militärbefälhafvaren Herman Ludvig von Hohenhausen, som genom kongl.

brefvet den 19 april 1895, vid honom beviljadt afsked, tillagts, jemte pension

från arméns pensionskassa, en fyllnadspension af 4,425 kronor från dertill

anvisade statsmedel, genom krigshofrättens laga kraftvunna utslag dels förklarats

hafva för särskilda förbrytelser i embetet förskylt afsättning, dels ock,

då han icke längre var i besittning af det embete, hvari han sig förbrutit’

dömts till fängelse under viss tid.

C) Den vid behandlingen i statskontoret af nämnda remiss af föredraganden,

statskommissarie!! C. G. Sylvan till protokollet yttrade afvikande

mening.

Derjemte har motionären påpekat jemförliga bestämmelser i utländsk

lagstiftning.

Af krigshofrättens förberörda utslag inhemtades, enligt hvad motionären

vidare anför, bland annat, att öfversten von Hohenhausen dömts att umgälla

sina förbrytelser i embetet med fängelse i ett år och två månader;

samt att krigshofrätten pröfvat skäligt förpligta honom att’ till statsverket

ersätta 58,852 kronor 83 öre, med sex procent årlig ränta derå, räknadt

från den 30 september 1895, med afdrag dock af hvad såsom utdelningför

samma belopp i f. d intendenten Karlssons konkursbo kunde hafva kommit

eller komma statsverket till godo.

Den fråga, som vore föremål för utredning i bil. B och C, skulle hafva

blifvit af Kongl. Maj:t på det sättet afgjord, att den öfversten von Hohenhausen

af Kongl. Maj:t tillerkända, af statsmedel utgående fyllnadspension å

4,425 kronor om året fortfarande skulle honom tillerkännas.

Statsverket skulle således, yttrar motionären, till en för svåra förbrytelser

i embetet till fängelsestraff dömd och derjemte till en mycket betydlig

ersättningsskyldighet genom laga kraftvunnet utslag förpligtad f. d. embetsman

utbetala pension, lika väl som till de statstjenare, som genom nit och redlighet

i långvarig tjenst förvärfvat sin älderdomsförsörjning.

Om detta vore lagligt, vore det icke derför rätt, och då borde lagen ändras.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

49

Hvad först beträffar motionärens förslag om ändring af gällande

bestämmelser angående beräkning al tjenstear vid erhållande af pension, har

utskottet inhemtat, att den komité för ordnande af pensionsväsendet för

civilstaten, hvarom utskottet i nästföregående punkt lemnat närmare upplysning,

i sitt den 28 maj 1894 afgifna betänkande framlagt förslag till,

bland annat, närmare bestämning af hvad som skall med tjenstetid förstås,

och att komitén i nu ifrågavarande del sig yttrat: »För att i afseende ä

beräkning af pensionernas belopp ingen orättvisa ma ske och staten vala

tryggad mot att få utbetala oafkortade eller allt för höga pensioner åt tjensteinnehafvare,

som måhända under längre tid afhallit sig från tjenstgöiing för

att i stället egna sig åt vare sig inbringande privat verksamhet eller ett

sysslolöst lif, har komitén funnit det böra uttryckligen fordras, det ingen

annan tjenstetid må tillgodogöras tjensteinnehafvaren än den, under hvilken

verklig tjenstgöring egt rum.» Ehuru utskottet lika med motionären hyser

den uppfattningen, att tydliga bestämmelser i det af honom framstälda syfte

böra komma till stånd, har utskottet likväl med anledning af berörda komitéförslag,

som i sin helhet ännu är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, och då

rättelse sålunda torde med snaraste vala att ''emotse, ansett herr Hedins

motioner i denna del icke nu böra föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Hvad vidare angår den andra af motionären väckta frågan eller om införande

af bestämmelser angående förverkande af pensionsrätt eller pension i

följd af förbrytelse, som af den pensionsberättigade eller pensionerade begås,

delar utskottet motionärens åsigt om det origtiga deruti, att den, hvilken såsom

den nu ifrågavarande f. d. militärpersonen förbrutit sig, dock enligt gällande

bestämmelser skall få åtnjuta jemväl den af statsmedel utgående fyllnadspensionen.

På sätt bilagda, från landtförsvarsdepartementet utskottet tillhandakomna

promemoria utvisar, har Kongl. Maj:t emellertid redan samma dag den

2 oktober 1896, då Kongl. Maj:t fattade beslutet om ifrågavarande persons

fyllnadspension, i sammanhang med detta sitt beslut anbefalt. direktionen

öfver arméns pensionskassa att inkomma med yttrande och förslag angående

sådant tillägg till § 10 i kongl. brefvet den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering

för armén, hvarigenom bestämmelse meddelas, huru i afseende

å fyllnadspension förtäras skall, då den som genom dom förklarats skyldig

till afsättning från tjenstebefattning, med hvilken rätt till dylik pension är

förenad, icke längre är i besittning af den befattning, hvaruti han sig förbrutit.

Het förslag till ändrad lydelse af nämnda §, som direktionen med

anledning deraf afgifvit, har, enligt hvad i promemorian upplysts, remitterats

till statskontoret, som emellertid deröfver ännu icke atgitvit yttrande. Då

förevarande fråga således är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, torde ej

liih. till lliksd. Frot. 1897. i Sami. 1 Afd. 8 Raft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

heller herr^ Hedins ijdetta afseende framlagda förslag böra för närvarande

föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Utskottet får, under uttalande af den tillförsigt, att Kongl. Maj:t

snarast möjligt till Riksdagen aflåter framställning i sistberörda ämne,

hemställa,

att herr Hedins i omförmälda motioner (n:is 30 och 116)

framstälda förslag ej för närvarande må föranleda någon

Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 mars 1897.

*

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG-.

Reservationer:

vid punkt 3:o (angående en af herr T. Säve inom Första Kammaren

väckt motion):

af herr A. G. L. Billing;

vid punkt 12:o (angående pension för förre inspektören vid Ultuna

landtbruksinstitut S. Svenson):

af herrar C. Persson, P. Pehrson, J. A. Sjö och 0. A. Eriksson,

hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts förslag i ämnet icke måtte vinna

Riksdagens bifall;

vid punkt 13:o (angående pension för chefen för Sveriges geologiska

undersökning 0. M. Torell):

af herrar Chr. Lundeberg, friherre F. W. von Offer, A. G. L. Billing

och E. Froenckel, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

51

att Kongl. Maj:ts framställning i ämnet måtte oförändrad

af Riksdagen bifallas;

af herrar C. Persson, P. Pehrson, J. A. Sjö och O. A. Eriksson,

hvilka yrkat, att utskottet måtte föreslå, att pensionsbeloppet måtte af Riksdagen

bestämmas till 3,500 kronor;

vid punkt 15:o (angående pensionsrätt för rektorer m. fl. vid folkskolelärare-

och folkskolelärarinneseminarier):

af herrar C. Persson, P. Pehrson, J. A. Syo och O. A. Eriksson,

hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka så väl Kongl. Maj:ts framställning

som herr E. Hammarlunds motion i ämnet;

vid punkt 17:o (angående pension för myntgravören Lea Ahlborn):

af herrar Chr. Lundeberg, friherre F. W. von Otter, I. Wijk, G. D.

B. Tornerhjelm, grefve Ph. Klingspor, F. E. Pettersson, L. Grundberg och

T. Ayström, hvilka yrkat, att utskottet måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts proposition i ämnet måtte oförändrad

af Riksdagen bifallas;

vid punkt 21:o (angående en af herr J. H. G. Fredholm inom Andra

Kammaren väckt motion):

af herrar C. Persson, P. Pehrson, J. A. Sjö och O. A. Eriksson.

Det skulle här antecknas, att herrar H. P. P. Tamm och I. Kerfstedt

icke deltagit i förestående hufvudtitels behandling inom utskottet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10-

53

Bil. Litt. A.

Allmänna indragningsstaten.

Kronor.

ö.

500

550

—

450

—

450

—

350

—

200

-

300

_

1,600

—

500

—

4,500

—

1,000

_

10,000

—

2,000

—

22,400

—

Ny anvisning.

Vaktbetjente vid indragna centralfängelset å Norrmalm:

Vakttorn Josefina Charlotta Ahlgren, pension.......................................

Vaktkonstapeln Nils August Sundin, pension.......................................

Vaktqvinnan Katarina Cecilia Borin, pension.......................................

Yaktqvinnan Helena Sofia Jonsson, pension..........................................

Portvakten Karolina Gustafsson, pension .............................................

Handtverksmästaren vid Vendes artilleriregementes tygstat Axel Fredrik

Wilhelm Ekstedt, pension .................................................................

Tvättförestånderskan vid allmänna garnisonssjukhuset Emilia Maria

Höglund, pension ..................................................................;..............

Kartografen vid rikets allmänna kartverk Johan Amen, pension .........

Förre inspektören vid Ultuna landtbruksinstitut Sven Svenson, höjning

i pension...................................................;.....................y.............A":"

Chefen för Sveriges geologiska undersökning, e. o. proiessoren Utto

Martin Torell, pension ...............................;•••..............."•••••-;.......A"

Lärarinnan i teckning vid allmänna läroverket i Strengnas Edla Amanda

Nortun, pension ............................................••••—••-......••••••■••''

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före år 18b7...

Myntgravören vid myntverket Lea Ahlborn, född Lundgren, pension...

Summa

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Bil.

Tabell öfver ordinarie anslagen under

1897

års riksstat anslår:

Anvisning

i kontant.

Ersättning för

indragen in- delning m m

på förslag.

Summa.

Pensions- och

Kronor.

ö.

Kronor.

ö.

Kronor.

ö.

A. Pensions-

112,286

112,286

Civilstatens pensionskassa:

Pensionsstaten för civile embets- och tjensteman..................

Dito för deras enkor och omyndiga barn............

Ersättning för mistade löneinnehållningar...................

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar...............

För pensionering af kommissionslandtmätare jemte deras

För dito af tjensteman och betjente vid skogsstaten och

För dito af föreståndare, lärare och betjente vid tekniska

För dito af embets- och tjensteman samt betjente vid väg- på ordinarie stat, äfvensom af deras enkor och barn ......

100,428

100,428

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar . ...

Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbesparingar............

Bidrag till pensionering af enkor och barn efter befäl och

243,640

—

—

—

243,640

—

Vadstena krigsmanshuskassa ....................

389,470

389,470

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden...........................................

» gratialfonden.............................................

Till pensionering af flottans befäl och underbefäl med

Till pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap

å f. d. timmermans- och handtverksstaterna inrättade

845,824

—

- 1

—

845,824

—

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

55

Litt. B.

riksstatens Nionde hufvudtitel.

indra gnin gsstatern a.

staten.

enkor och barn

skogsskolorna ...

högskolan .........

underbefäl med vederlikar.

vederlikar, förslagsanslag .

(deraf högst 9,030 kronor t

invalidstat), Jör slag sanslag.

Förslag till blifvande riksstat:

Ersättning för

Anvisning

indragen in

-

Summa.

i kontant.

delning m. m.

på förslag.

Kronor

ö.

Kronor.

Ö.

Kronor.

ö.

37,500

45,000

—

2,246

—

6,540

—

7,200

—

9,000

—

3,500

n

—

1,300: —

112,286

—

—

112,286

—

4,640

28,080

—

67,708

—

100,428

_

—

100,428

—

243^640

—

243,640

—

52,970

.. 270,000

—

•e

66,500: —

389,470

—

—

389,470

—

Transport

845,824|—

—

845,824

—

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

T:pt

S:gr

S:gr

S:a

1897

års riksstat anslår:

Anvisning

i kontant.

Ersättning för

indragen in- delning m. m.

på förslag.

Summa.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

Kronor.

ö.

845,824

,

845,824

_1

60,350

—

—

60,350

—

4,000

—

—

4,000

—

78,000

_

_

78, 000

_

69,851

—

—

69,851

—

357,373

—

—

357,373

—

63,500

63,500

6,000

—

—

6,000

—

1,484,898

—

—

1,484,898

—

1,800,592

—

600

—

1,801,192

—

1,800,592

—

600

1,801,192

—

3,285,490

—

600

—

3,286,090

—

Invalidhusfonden...........................................................................

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag.

Minskas med ...........................................................................

Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen

Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare vid

Bidrag till folkskolelärares pensionering. Nuvarande belopp

Tillkommer: för pensionering af lärare och lärarinnor vid

för pensionering af dito vid småskolelärare
Bidrag

till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa..................

Bidrag till kongl. teaterns pensionskassor.................................

B. Allmänna

Till diverse föremål, förslagsanslag. Nuvarande belopp.........

Ersättning för indragen indelning m. m. uteslutes ur riks
hvaremot

anvisning i kontant höjes med...........................

hvarigenom anslaget i sin helhet minskas med ...............

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

hl

Nuvarande belopp,

direkt utgå, förslagsanslag......................................

allmänna läroverk, pedagogier, seminarier m. m.

småskolelärareseminariet i Haparanda 300: —

seminariet i Mattisudden..................... 200: —

indragningsstaten.

staten

600: —

60: -

Transport

4,000: —

1,600: —

357,373: - 500: —

S:gr

1,801,192: —

540: —

S:gr

Summa

Förslag till blifvande riksstat:

Anvisning

i kontant.

i

Ersättning för

indragen in- delning in. m.

på förslag.

Summa.

Kronor.

(j.

Kronor.

ö.

Kronor.

ö.

845,824

845,824

_

60,350

—

—

60,350

—

2,400

_

_

2,400

_

78,000

—

—

—

78,000

—

69,851

—

—

69,851

—

357,873

357,873

63,500

—

—

63,500

—

6,000

—

—

6,000

—

1,483,798

—

—

1,483,798

—

1,800,652

1

1,800,652

1,800,652

1,800,652

3,284,450

|_

| |

3,284,450

|-

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 8 Raft

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statutskottets Utlåtande Si:o 10.

Bil. Litt. C.

Tabell ölVer extra ordinarie anslag under riksstatens

-Nionde lmfvudtitel.

Kronor.

ö.

Pensionsstaten.

För upprätthållande åt'' arméns pensionskassas egen pensionering

samt till fyllnadspensioner, förslagsanslag ....................

1,540,000

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

59

Bil. Litt. D.

P. M.

På sätt bilagda handling utvisar, har Kongl. Maj:t genom nådigt bref

den 2 oktober 1896 anbefalt direktionen öfver arméns pensionskassa att inkomma

med underdånigt yttrande och förslag angående sådant tillägg till

§ 10 i nådiga brefvet den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för

armén, hvarigenom bestämmelse meddelas, huru i afseende å fyllnadspension

förfaras skall, då den, som genom dom förklarats skyldig till afsättning från

tjenstebefattning, med hvilken rätt till dylik pension är förenad, icke längre

är i besittning af den befattning, hvaruti han sig förbrutit.

Till åtlydnad af berörda nådiga befallning har direktionen den 4 sistone

november inkommit med förslag till förändrad lydelse af nämnda § i

kongl. brefvet den 22 juni 1877.

öfver detta förslag har statskontoret i nådig remiss den 9 november

anbefalts afgifva underdånigt utlåtande; men har dylikt utlåtande ännu icke

till Kongl. Maj:t inkommit. Stockholm den 18 mars 1897.

OSCAR etc. Vår ynnest etc. Med erinran att i § 10 af Vårt nådiga

bref den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén vore stadgadt,

att fråga, huruvida den, som, utan att förlora medborgerligt förtroende,

blifvit genom dom skild från tjenstebefattning, med hvilken rätt till fyllnadspension

enligt de i samma nådiga bref stadgade grunder vore förenad, skulle

derigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspension, i hvarje fall komme att

bero på Yår nådiga pröfning, hafven I uti skrifvelse den 26 sistlidne augusti

hos Oss i underdånighet anmält, att sedan Vi genom nådigt bref den 19

april 1895 beviljat öfversten och militärbefälhafvaren på Gotland m. m.

Herman Ludvig von Hohenhausen afsked och dervid tillagt honom, jemte

pension från arméns pensionskassa, en fyllnadspension af 4,425 kronor från

dertill anvisade statsmedel, har Yår krigshofrätt genom laga kraftvunnet

utslag den 29 juni innevarande år dels förklarat von Hohenhausen hafva för

särskilda förbrytelser i embetet förskylt afsättning, dels ock, då han icke

numera vore i besittning af det embete, hvari han sig förbrutit, i stället dömt

honom till fängelse under viss tid.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets Utlåtande N''0 10.

Detta tillika med Vårt statskontors i ämnet afgifna underdåniga utlåtande

äfvensom en af bemälde von Hohenhausens hustru och dotter gjord

underdånig ansökning, att von Hohenhausen fortfarande måtte få åtnjuta den

honom en gång beviljade fyllnadspension, hafve Vi i nåder låtit Oss föredragas,

och hafve Vi, som ansett ofvan omförmälda, i Vårt nådiga bref den

22 juni 1877 meddelade föreskrift icke vara i förevarande fall tillämplig,

funnit eder berörda anmälan icke till annan Vår åtgärd föranledda, än att

Vi velat härmed anbefalla eder att inkomma med underdånigt yttrande och

förslag angående sådant tillägg till nyssberörda lagrum, hvarigenom bestämmelse

meddelas, huru i afseende å fyllnadspensionen skall förfaras, då den,

som genom dom förklarats skyldig till afsättning från tjenstebefattning, med

hvilken rätt till dylik pension är förenad, icke längre är i besittning af den

befattning, hvaruti han sig förbrutit. Stockholms slott den 2 oktober 1896.

OSCAR.

Axel Rappe.

Till direktionen öfver arméns pensionskassa, angående fråga om rätt för f. d. öfversten m. m.

H. L. von Hohenhausen att fortfarande uppbära fyllnadspension.

Vidimeras ex officio

J. L. Leyonmarck.

Registrator i kongl. landtförsvarsdepartementet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.