Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till Göteborgs befästande åt sjösidan och öfre Norrlands fasta försvar.

1897-05-04 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1897:63, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till Göteborgs befästande åt sjösidan och öfre Norrlands fasta försvar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

1

N:o 63.

Ank. till Riksd. kansli den 4 maj 1897, kl. 5 e. m

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen

gjorda framställningar angående anslag till Göteborgs

befästande åt sjösidan och öfre Norrlands fasta försvar.

(1 :a U. A.)

Uti statsverkspropositionen har Kongl. Maj:t i afseende å regleringen

af utgifterna under fjerde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att på extra

stat för år 1898 bevilja, dels under punkt 23 till påbörjande af befästningsarbeten

vid inloppet till Göteborg 500,000 kronor och dels under

punkt 24 till påbörjande af befästningsanläggningar vid Boden 500,000

kronor.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (N:o 5) har herr friherre

R. M. Klinckowström yrkat, att båda här ofvan omnämnda anslag, hvardera

å 500,000 kronor, ej måtte af Riksdagen beviljas.

Enligt det statsverkspropositionen bilagda statsrådsprotokollet öfver

landtförsvarsärenden den 14 januari innevarande år, har statsrådet och

chefen för landtförsvarsdepartementet vid föredragning inför Kongl. Maj:t

af frågor rörande artilleri- och fort-ifikationsbehof till en början (sid. 49)

erinrat, hurusom han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 2

januari 1896 framlagt de slutsatser beträffande de närmast erforderliga

åtgärderna för tillgodoseendet af Sveriges fasta försvar, hvartill han kommit

i ett af honom såsom chef för generalstaben utarbetadt betänkande.

JUh. till Riksd. Prof. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 47 Höft. (N:o 63). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

Härvid hade framhållits, att af de permanenta befästningar, som företrädesvis

vore af den vigt, att de ofördröjligen borde anläggas eller fullständigas,

främsta rummet intoges af de till hufvudstadens och vår förnämsta örlogshamns

skydd uppförda kustfästningarna Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs

fästning samt Kungsholmens fästning, hvilka befästningars iståndsättande

och fullständigande betecknades såsom en trängande nödvändighet. Vidare

hade påpekats behofvet af befästningar på Gotland samt framhållits nödvändigheten

af Göteborgs tryggande medelst befästningar för anfall från sjösidan.

Slutligen hade en i öfre Norrland anlagd fästning ansetts oumbärlig

för försvaret af denna landsdel. På grund häraf hade anslag äskats dels

till befästningsarbeten jemte bestyckning och försänkningar samt anordningar

för försvarets ledning vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning,

dels till förstärkningsarbeten vid Kungsholmens fästning, dels ock

slutligen för befästningars anläggning på Gotland. Af dessa sålunda äskade

anslag hade de båda förstnämnda, hvilka afsåge våra sjöfästningars sättande

i åtminstone någorlunda tillfredsställande skick, af Riksdagen bifallits,

hvaremot anslaget för befästningars anläggning på Gotland icke vunnit

Riksdagens bifall. Ehuruväl nödvändigheten af att medelst befästningar

stärka försvaret å nämnda ö förvisso orubbad qvarstode, ansåge departementschefen

sig icke nu böra ånyo upptaga förslaget om beviljande af

medel till sagda ändamål.

Sedan departementschefen derefter anfört de skäl, som föranledde

honom att sålunda förorda ett uppskof till ett kommande år med behandlingen

af frågan icke blott om förstärkning af de redan befintliga befästningarna

å Gotland utan äfven om anläggning af nya dylika derstädes,

anförde departementschefen i fråga om Göteboigs befästande åt sjösidan

(sid. 51), hurusom han uti sitt förut åberopade anförande till statsrådsprotokollet

för den 2 januari sistlidet år utvecklat de hufvudsakligaste

skälen för Göteborgs tryggande medelst befästningar, åtminstone mot anfall

af en fientlig eskader. Med tanke på nödvändigheten att först med befästningar

nöjaktigt skydda sådana punkter, som hade ännu större betydelse för

rikets försvar i dess helhet än ifrågavarande stad, hade departementschefen

likväl ansett sig icke då böra hemställa om anslags beviljande till Göteborgs

befästande. Sedan nu emellertid Riksdagen beviljat medel till tryggande

mot öfverraskande anfall af landets i såväl politiskt som strategiskt

afseende vigtigaste punkt, dess hufvudstad, samt af dess förnämsta örlogshamn,

borde man gå i författning om beredandet af liknande skydd åt

rikets andra stad. Göteborg hade icke allenast en stor betydelse ur politisk

och militär synpunkt i allmänhet, derigenom att det vore Sveriges

andra stad och dess näst förnämsta importhamn, hvadan ock dess förlust

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

3

för oss skulle vara särdeles känbar såväl i moraliskt soin materiel hänseende

— det senare icke minst derför att vår direkta förbindelse med

utlandet med stor sannolikhet då blefve albruten — det hade derjemte

ur en möjlig fiendes synpunkt ett synnerligen stort värde i rent strategiskt

afseende såsom utgångspunkt för operationer mot mellersta delarne

af vårt land. Stadens betydliga tillgångar på förnödenheter af alla slag i

förening med dess utmärkta hamn, dess varf, verkstäder in. fl. andra fölen

flotta värdefulla anstalter gjorde densamma till en förträfflig depotplats

för snart sagdt huru stor styrka som helst, särdeles som den fruktbara

och tätt befolkade ön Hisingen med alla dess resurser vore belägen omedelbart

i närheten, och, beträffande förbindelserna inåt landet, vore dessa

de bästa möjliga. För närvarande ledde fyra bredspåriga jernvägar, alla

åtföljda af större landsvägar, i olika rigtningar från Göteborg, hvarförutom

Sveriges förnämsta vattenväg här hade sin ena ändpunkt. Det vore gifvet,

att under sådana förhållanden stadens besittningstagande skulle vara ett

högst eftersträfvansvärdt mål för en möjlig fiende, hvars flotta kunde tänkas

uppträda utanför vår vestkust, och detta vare sig han afsåge att endast

utöfva ett tryck på oss för att förmå oss att gå in på hans fordringar,

eller hans afsigt vore landets underkufvande. Dess värre erbjöde en

eskaders utsegling till Göteborg för närvarande inga nämnvärda svårigheter

ens om sjömärkena borttagits, och, då man icke kunde våga påräkna,

att vår flotta alltid i rätt tid skulle kunna vara till hands med tillräcklig

styrka för att hindra en sådan, samt något verksamt sätt att hastigt spärra

inloppet till staden icke funnes, måste man taga sin tillflykt till befästningar,

uppförda och bestyckade redan i fredstid. På så sätt hade utländska

stater — äfven de, hvilkas mariner vore vår ofantligt mycket öfverlägsna

— funnit sig föranlåtna att trygga vigtigare kuststäder, hvilkas läge

gjort detta möjligt, och likaledes hade vårt grannland Norge för samma

ändamål anslagit icke obetydliga belopp. Af förut antydda skäl hade

emellertid ända hittills någon framställning från krigsstyrelsens sida om

beviljandet af medel till likartadt skydd ens för Göteborg, som med fog

kunde betecknas såsom den största af våra handelsstäder, icke ansetts böra

göras.

I öfverensstämmelse med förut åberopade yttrande, hvaraf framginge,

att fullständiga befästnings- och bestyckningsplaner med tillhörande kostnadsberäkningar

för Göteborgs befästande åt sjösidan funnes uppgjorda,

skulle kostnaden för ifrågavarande befästningar, om man inskränkte sig till

de åtgärder, som vore oundgängligen nödvändiga för stadens tryggande

mot bombardering, uppgå till 3,880,000 kronor, inberäknadt kostnaden för

bestyckning men oberäknadt den för minmateriel och minstationer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

Såsom departementschefen vid berörda föredragning antydt — på tal

om vissa norrländska städers tryggande mot brandskattning — syntes det

kunna antagas, att äfven Göteborgs invånare skulle vara benägna att, med

afseende på de stora, äfven enskilda intressen, som der stode på spel, med

åtminstone något belopp bidraga till nämnda kostnad. På grund häraf

ifrågasatte departementschefen icke nu beviljandet af mer än en del af det

för täckandet af kostnaden för de nödvändigaste befästningsanläggningarna

erforderliga beloppet, huru önskvärdt det ur flera synpunkter än vore, om

hela detta belopp ansloges för ändamålet.

I fråga om öfre Norrlands fasta försvar anförde departementschefen

(sid. 53), att genom det ifrågasatta framdragandet af stambanan genom öfre

Norrland öster om Lule eif finge frågan om vår nordligaste landsdels tryggande

i händelse af krigsfara en i högsta måtto ökad vigt och betydelse.

I och med jernvägens fullbordan å ömse sidor om riksgränsen lättades

nemligen i hög grad vilkoren för krigföring i dessa trakter. Möjligheten

af anfall från denna sida måste för den skull under alla omständigheter

tagas med i räkningen vid ordnandet af landets försvar, och liksom alla

stater, som hade en landgräns, som kunde varda utsatt för anfall, måste

äfven vi vara betänkta på att skydda densamma. De stridskrafter, som

härför närmast stode till förfogande, nemligen de i Norrbottens och Vesterbottens

län förlagda trupperna, vore ensamma alldeles för fåtaliga för ändamålet.

De uppginge ej till mera än en svag brigad, saknande så vigtiga

specialvapen som artilleri- och ingeniörtrupper, och dertill spridda öfver

ett område, som, på samma gång det vore det utan jemförelse största i Sverige

för motsvarande truppstyrka, vore det med kommunikationer sämst utrustade,

en omständighet, som hade en ganska menlig inverkan på den

hastighet, hvarmed truppernas mobilisering och samling kunde försiggå.

Gränslandskapets försvar vore ock utan allt tvifvel beroende af att från

det öfriga landet ett tillräckligt antal trupper i tid — det vill säga innan

den anfallande hunnit tillbakakasta den förutnämnda försvarsstyrkan och

satt sig i besittning af kanske en betydlig del af landet — hunne samlas

till någon innanför densamma i strategiskt afseende väl belägen punkt för

att derefter framgå mot fienden eller vid någon lämplig försvarslinie bjuda

honom spetsen.

Som svenska flottan väl aldrig kunde nå en sådan utveckling, att

den kunde tänkas beherrska Bottenhafvet, måste man afstå från tanken

att genom sjötransport vid sidan af jernvägstransporten underlätta sändandet

af trupper från mellersta delarne af Sverige till dess nordligaste landskap,

och ej heller kunde, af lätt insedda skäl, landsvägstransport ifrågakomma

annat än såsom en nödfallsåtgärd. Man vore således för nämnda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

5

trupptransport hänvisad uteslutande till norra stambanan och denna hade

en längd af icke mindre än 114 mil från Stockholm till Boden samt ginge

dessutom på flera ställen i farligt nära grannskap till hafvet. Häraf framginge,

att utsigterna för oss att med ett öfverlägset eller jemnstarkt antal

trupper kunna i närheten af gränsen möta en öfver denna infallande härafdelning

vore ganska ringa.

Otvifvelaktigt skulle en jernväg från mellersta Sverige genom det

inre af Norrland i icke oväsentlig mån förbättra utsigten för försvaret af

vårt gränslandskap, men i betraktande af en sådan jernvägs ansenliga

längd och deraf följande betydliga kostnad, sammanstäld med den antagligen

ringa trafikinkomsten, kunde ingen sannolikhet förefinnas, att banan

inom rimlig tid skulle komma till stånd, så önskvärd den än ur militärisk

synpunkt vore. Men äfven om en dylik bana komme till stånd, hade vi dermed

i sjelfva verket allenast något minskat den tidsutdrägt, som trupptransporterna

från mellersta Sverige kräfde. Hufvudfrågan vore att i högsta

möjliga grad öka de för Norrbottens försvar afsedda truppernas försvarskraft

— det truppantal, som, utan att blotta öfriga delar af våld vidsträckta

land, kunde sändas upp mot norr, månde, allt efter omständigheterna,

vara jemförelsevis obetydligt eller jemförelsevis stort — och medel

härtill erbjöde befästningskonsten.

1 sitt anförande till statsrådsprotokollet för den 2 januari sistlidet

år hade af departementschefen utförligt framhållits de synpunkter, som

enligt hans förmenande gjorde en befästningsanläggning i öfre Norrland

nödvändig. Derför kunde han med hänvisande härtill nu inskränka sig till

att redogöra för lämpligaste platsen för den erforderliga befästningsanläggningen.

^

Vid bestämmandet af platsen för en permanent befästning i allmänhet

måste man i främsta rummet tillse, att platsens läge i politiskt-strategiskt

afseende motsvarade ändamålet, men ock taga hänsyn dertill, att

terrängförhållandena å ort och ställe, af hvilka dock den befästa punktens

försvarbarhet ytterst berodde, icke erbjöde för stora svårigheter vid försvarsverkens

anläggning. Af förut åberopade betänkande framginge, att i

vårt land terrängen ofta nog lade nästan oöfvervinneliga hinder i vägen

för befästande af i strategiskt afseende vigtiga punkter, men också att densamma

— tack vare tillvaron af våra granitberg — mången gång medgåfve

oss att uppföra permanenta befästningar för en vida mindre kostnad, än

verk af motsvarande styrka eljest skulle erfordra.

Beträffande ändamålet med ifrågavarande befästningsanläggning framginge

såväl af hans excellens herr statsministerns och departementschefens

yttranden till åberopade statsrådsprotokoll, som ock af hvad departements
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

chefen nu anfört, att denna anläggning, i likhet med öfriga i berörda protokoll

omnämnda befästningar (kustfästningarna), hade en rent defensiv uppgift.

Sverige likasom öfriga mindre stater, för hvilka landets försvar och neutralitetens

upprätthållande vore den enda militära uppgiften, kunde lika

litet som de undvara de härför erforderliga försvarsanstalterna, om än vårt

land, hvad landgränsen beträffade, hittills befunnit sig i ett afgjordt fördelaktigare

läge än andra länder. Allbekant vore, hurusom Belgien, Schweiz,

Rumänien med flera mindre stater just för ifrågavarande ändamål uppfört

synnerligen starka befästningar, hvilka i anläggning kostat högst betydliga

summor. Enär således den ifrågavarande befästningen i öfre Norrland hade

en uteslutande defensiv uppgift, insåges, att, då densamma på grund af i förut

åberopade statsrådsprotokoll anförda skäl icke kunde hindra en anfallscorps’

öfvergång öfver gränselfven, den ej heller kunde förläggas vid nämnda eif.

Man kunde nemligen icke tänka sig en befästningsanläggning, hvars ändamål

skulle vara att stödja det rörliga försvaret, förlagd framför den härafdelning

eller corps, för hvars företag befästningen skulle bilda utgångspunkt,

hvars förråd den vore afsedd att innesluta, och till hvilken nämnda

härafdelning i händelse af motgång kunda draga sig tillbaka. Förlädes en

befästning med sådan uppgift vid gränsen, skulle detta förutsätta en offensiv

utöfver denna, hvilket ju, enligt hvad förut anförts, vore fullkomligt främmande

för planen för våra stridskrafters användande.

Redan af dessa skäl måste man obetingadt frångå tanken att utföra

befästningsanläggningen vid sjelfva gränsen, huru fördelaktigt detta än

kunde förefalla den med hithörande förhållanden mindre förtrogne.

Den närmaste terrängafskärning, som erbjöde sig såsom försvarslinie

mot ett infall öfver Torne eif, vore Kalix eif, i sitt nedre lopp belägen

5—6 mil från Torne eif. Tvifvelsutan vore det en stor fördel för

försvaret, om detsamma kunde stödjas på permanenta befästningar vid en

så nära gränsen belägen terrängafskärning som Kalix eif, men af flera

skäl läte sig detta icke göra.

Råne eif, ett vattendrag, som icke vore att hänföra till de större

norrländska elfvarne, hade ett vida mindre strategiskt värde än den närbelägna

Lule eif, och de taktiska förhållandena vid den enda punkt, som

vid förstnämnda eif kunde tänkas permanent befäst, vore afgjordt ofördelaktiga.

Det återstode således endast att tillse, huruvida en befästning

vid den senare eif ven finge ett i strategiskt och taktiskt afseende fördelaktigt

läge.

Lule eif hade i meromnämnda betänkande angifvits såsom den vigtigaste

strategiska linien i öfre Norrland, och att dess värde i såväl strategiskt

som politiskt afseende ökades, om Luleå—Gellivare jernväg fort
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande Nio 63.

7

sattes till Ofoten, behöfde icke bevisas. Då det således läge magt uppå,

att denna linie i det längsta bevarades åt den försvarande, måste densamma

så vidt möjligt skyddas mot att tagas i besittning af en anfallscorps,

vare sig denna anryckte på någon af de ifrån öster eller nordost

ledande vägarne eller ock framginge från någon landstigningspunkt i närheten

af elfvens mynning. Men för att en strategisk linie af förevarande

beskaffenhet, ett större vattendrag, skulle kunna sägas komma i den mot

densamma framryckande härafdelningens våld, fordrades, att den anfallande

bemägtigade sig öfvergångarna öfver densamma. Det vore således dessa

och i främsta rummet naturligtvis den vigtigaste, det vill säga den, der

hufvudvägen öfverginge elfven eller flertalet vägar stötte tillsammans invid

densamma, som måste försvaras. Frågan ställe sig följaktligen sålunda:

hvilken af de befintliga öfvergångarne öfver Lule eif vore den i militäriskt

afseende vigtigaste?

Svaret vore ej svårt att finna. Utan gensägelse den vid Boden

(Ofver-Luleå) — 3,6 mil från Luleå och omkring 2,6 mil från det vid

kustlandsvägen belägna Neder-Luleå — der stambanan och den denna

åtföljande landsvägen öfverginge elfven, der nämnda bana förenades med

Luleå—Gellivare jernväg och hvarest tillika samtliga landsvägar i hela

denna del Norrbotten, utom kustlandsvägen, sammanlöpte. Här vore

derjemte den enda fasta öfvergången öfver elfvens nedre lopp belägen.

Utom vid Boden funnes endast ett öfvergångsställe af betydelse i militäriskt

hänseende — såsom sådant kunde bron på vägen mot Jokkmokk

vid Edefors, något öfver 6 mil norr om Boden, ej anses —- och, så länge

ej en inre jernväg genom Norrland framdroges till dessa trakter, kunde

ej heller detta antal komma att ökas. Ifråga,varande öfvergångsställe vore

färjstaden vid Gäddvik vester om Luleå, hvarest ti’afiken å kustlandsvägen

medelst roddfärja fördes öfver den här 600 m. breda elfven. Men

detta öfvergångsställe hade de stora olägenheterna att ligga allenast eu

knapp mil från kusten och att vara i ryggen utsatt för anfall från sjösidan.

Försvaret af Gäddviksöfvergången likasom af sjelfva staden Luleå,

hvars värde i politiskt och ekonomiskt afseende ingalunda vore ringa, måste

anförtros åt det lefvande försvaret — med stöd af fältbefästningar —

hvilket ock, under förutsättning af en permanent befästning vid Boden,

med utsigt till framgång läte sig göra.

Af hvad nu anförts framginge, att den permanenta befästning, som

skulle hafva till uppgift att med så få lefvande försvarskrafter som möjligt

trygga ifrågavarande strategiska linie, borde vara belägen vid Boden och,

i stort sedt, få karakteren af ett dubbelt brohufvud. I motsats till hvad

förhållandet vore vid flertalet andra strategiskt vigtiga punkter i denna del

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

af Norrland, vore de taktiska förhållandena vid Boden högst fördelaktiga

för en permanent befästningsanläggning; ja departementschefen vågade

påstå, att de i detta afseende sökte sin like i hela vårt land.

En här anlagd befästning skulle ock, såsom insåges af det förut

sagda, erhålla det lämpligaste läge för att stödja det lefvande försvaret af

Norrbotten och för dettas ledare möjliggöra ett kraftigt uppträdande mot

en anfallscorps. Ty — och detta måste uttryckligen framhållas — deraf

att den ifrågasatta befästningsanläggningen finge ett mera tillbakadraget

läge, hvartill ju omständigheterna föranledde, följde icke, att ej försvaret

af landsdelen i fråga skulle framskjutas så långt ske kunde. Brohufvudet

vid Boden möjliggjorde just att, allt efter de tillfälliga förhållandena, förlägga

detta försvar till någon af de främre försvarslinierna, ehuruväl dess

verksamhet såsom spärrbefästning vidtoge först, i den händelse dessa försvarslinier

— den ena after den andra — måst efter mer eller mindre

allvarliga strider öfvergifvas. En från öster anryckande anfallscorps befunne

sig nemligen, inför ett befäst Boden, i det läge att antingen nödgas

afbryta sin framryckning eller också, om hans öfverlägsenhet vore synnerligen

stor, detachera en betydlig del af sin styrka för att omsluta Boden

— att endast iakttaga denna punkt vore långt ifrån tillfyllest — och derefter

med återstoden fortsätta operationerna på kustvägen, den enda väg

som stode till buds, mot försvarscorpsens hufvudst.yrka, hvilken naturligtvis

fortfarande borde hålla öppna fältet. Att här redogöra för denna senares

lämpligaste operationssätt vid ifrågavarande tidpunkt kunde af lätt

insedda skäl icke komma i fråga, lika litet som det syntes lämpligt att

närmare redogöra för de föreslagna befästningarnes taktiska läge och utsträckning,

hvaraf den fiendtliga inneslutningscorpsens styrka så väsentligt

blefve beroende. Beträffande de förra vore nog sagdt, att om någonsin

en utsigt till seger för våra stridskrafter i öfre Norrland förefunnes, så

borde det vara under nu antydda strategiska läge. Vidkommande åter de

föreslagna befästningarnes tekniska beskaffenhet liksom platsen för deras

särskilda verk äfvensom dessas bestyckning, vore man efter särdeles noggranna,

af generalstabs-, fortifikations- och artillerioflicerare utförda rekognosceringar

på stället, äfvensom efter utförda fältöfningar — företagna såväl

af generalstaben som af sjette arméfördelningen å området mellan Torne

och Lule elfvar — helt och hållet på det klara härmed. Fullständiga planer

och kostnadsberäkningar, åter genomgångna och granskade sistlidna

höst, förelåge ock. Af dessa framginge, att det i åberopade betänkandet

af den 21 juni 1892 afgifna. förslaget till en permanent befästning vid

Boden icke behöfde undergå andra förändringar än dem, som betingades

af en eventuel framdragning af norra stambanan med åtföljande landsväg

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

9

öster om Lule eif. Denna framdragning gjorde det nödvändigt dels att

förstärka fronten mot nämnda nya anfallsväg, hvars sträckning hittills icke

varit bestämd, men hvarom förslag nu förelåge, dels ock att redan i fredstid

uppföra en del mellanverk, med hvilkas byggnad man annars ansett

kunna anstå till mobiliseringstiden. Det ursprungliga kostnadsbeloppet,

7,186,000 kronor, skulle, enligt verkstäld utredning, i och för ifrågavarande

ändamål erfordra en ökning af 1,514,000 kronor, hvadan hela totalbeloppet

komme att uppgå till 8,700,000 kronor. I detta vore då inberäknadt såväl

kostnaden för bestyckning och ammunition jemte inventarier som den för

nödiga kaserner. Nämnda totalkostnad kunde väl synas ansenlig, men,

jemförd med den mångdubbelt större kostnad, som i utlandet för samma

ändamål uppförda befästningar erfordrat, vore densamma långt ifrån betydlig.

Kostnaden för ifrågavarande anläggning hade ej heller kunnat

sättas till sagda belopp, om icke terrängförhållandena varit synnerligen

gynsamma.

Som utsigt förefunnes, att någon del af den för ifrågavarande befästningsanläggning

erforderliga kostnaden kunde anskaffas på enskild väg,

ansåge departementschefen sig icke nu böra hos Kongl. Magt gör^ framställning

om beviljandet af hela det härför nödvändiga beloppet. A andra

sidan måste betonas, att nämnda befästningsarbete måste så bedrifvas, att

fästningen blefve färdig samtidigt med att jernbanan nått sitt slutmål. Då

departementschefen emellertid nu icke ifrågasatte beviljandet af större belopp

än 500,000 kronor att för ifrågavarande ändamål utgå under nästkommande

år, skedde detta endast på grund af hänsyn till de stora anslagskraf,

som han för fyllande af andra landtförsvarets behof under förevarande

statsregleringsperiod nödgades uppställa.

Friherre Klinckowström har såsom skäl för sin hemställan om afslag

å Kongl. Maj:ts förevarande framställningar anfört, att ett ouppsägbart inhemskt

lån på 66 millioner kronor hastigare och fullständigare och utan

beskattning af svenska folket komme att bidraga till fullbordande af ifrågavarande

befästningar.

Ehuru utskottet delar den af statsutskottet och Riksdagen år 1896 uttalade

åsigt, att nya fästningar icke böra påbörjas, innan redan anlagda

Bih. till Riksd. Frot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 47 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

lo Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

blifvit försatta i Försvarbart skick, kan utskottet dock icke förneka, att

frågan om ordnandet af landets fasta försvar och den ordning, hvari åtgärder

härför böra vidtagas, om Riksdagen kommer att besluta fortsättande

af den norrländska stambanan från Kalix eif, inträder i nytt skede. Då

härtill kommer, att denna fråga torde böra utredas ur jemväl andra synpunkter

än den rent militära, har utskottet ansett, att densamma bör göras

till föremål för ny pröfning. Vid en sådan pröfning, hvilken, enligt utskottets

mening, bör omfatta frågan om stärkande af landets fasta försvar

i dess helhet, bör sålunda utredas icke blott hvilka befästningsåtgärder med

hänsyn till de nya på denna fråga inverkande omständigheter, som numera

tillkommit, böra ur militärisk synpunkt på förhand vidtagas, och i hvilken

ordning detta ur nämnda synpunkt och med fäst afseende jemväl å landets

tillgångar och öfriga anslagsbehof lämpligen bör ske, utan äfven till hvad

belopp kostnaderna må uppgå för fästningsverkens stärkande eller anläggande,

'' för deras fullständiga bestyckande, för anstalter för försvarets

ledning inom fästningarna m. m. samt huru det lefvande försvaret af dem

bör ordnas och kostnaderna härför. Och har utskottet härvid velat uttala

önskvärdheten af att vid en sådan utredning äfven må tagas i öfvervägande,

huruvida icke för försvaret af sådana befästningar, för hvilka

icke redan nu särskildt manskap finnes afsedt, må kunna detacherad redan

uppsatta trupper, på det att uppsättning af nya sådana för ifrågavarande

ändamål må kunna undvikas. Utskottet vill derför med anledning af Kongl.

Maj:ts förevarande framställningar tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af en fullständig utredning af frågan

om ordnandet af landets fasta försvar.

Innan denna utredning föreligger, torde Riksdagen icke Röra anvisa

medel till påbörjande af nya befästningar och således icke heller bifalla

Kongl. Maj:ts förevarande framställningar.

Utskottet hemställer derför:

a) att Riksdagen må, med anledning af Kongl.

Maj:ts förevarande framställningar, hos Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en fullständig

utredning af frågan om ordnandet af landets fasta

försvar i det syfte utskottet här ofvan angifvit; samt

b) att, i enlighet med herr friherre Klinckowströms

omförmälda yrkanden, Kongl. Maj:ts förevarande

framställningar om anvisande af dels *500,000 kronor

till påbörjande af befästningsarbeten vid Inloppet ''till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

Vi n*V\ «sY\ftr\*^\ '' '' <•*

Göteborg, dels ock 500,000 kronor till påbörjande af befästningsanläggningar

vid Boden ej må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 4 maj 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

i n . •*- t'' O S i »f-J 1 t

Reservationer:

vid mom. g) och b) af herr E. Fränekel, som yrkat, att utskpttet

måtte hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställningar måtte

på det sätt bifallas, att Riksdagen till påbörjande af befästning

sant äggningar vid Boden på extra stat för år

1898 anvisar 500,000 kronor;

vid mom. a) af herrar Chr. Lundeberg, friherre F. W. von Otter,

K. Bohnstedt. grefve Ph. Kling spor, C. U. K Lybeck, grefve Fr. Wach,- mejstpr och Th. Nyström, som ansett, att utskottets motivering borde hafva

erhållit följande lydelse:

»Ehuru utskottet delar den af statsutskottet och Riksdagen år 1896

uttalade åsigt, att nya fästningar icke böra påbörjas, innan redan anlagda

bjifvjt försatta i försvarbart skick, kan utskottet dock icke förneka, att

frågan om ordnandet af landets fasta försvar och den ordning, hvari åtgärder

härför höra vidtagas, sedan Riksdagen fattat beslut om fortsättande

pf flen norrländska stambanan från Boden, inträdt i nytt skede, i det att

stambanans framdragande till riksgränsen, enligt departementschefens åsigt,

betingar anläggande af ett fästningsverk i öfre Norrland och arbetena å detta

fästningsverk böra så bedrifvas, att det varder färdigt, då stambanan nått sitt

slutmåj. Oaktadt dessa förhållanden och ehuru utskottet jemväl ej kan bestrida

betydelsen af Göteborgs befästande mot sjösidan, anser sig utskottet

cjoch icke höra tillstyrka Riksdagen ptt bifalla Kongl. Maj itp förevarande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

framställningar om anläggande af nya fästningsverk i dessa orter. Ty om

äfven frågan om ordnandet af vårt fasta försvar må kunna anses hafva

ur rent militärisk synpunkt blifvit genom i statsrådsprotokollet åberopade

betänkandet den 21 juni 1892 utredd, torde densamma dock

böra utredas ur jemväl andra synpunkter än den rent militära. Utskottet

anser derför, att frågan om stärkandet af landets fasta försvar bör göras

till föremål för en ny och allsidigare pröfning än hittills skett, i det att

utredas bör icke blott hvilka befästningsåtgärder med hänsyn till de nya på

denna fråga inverkande omständigheter, som efter nämnda utredning tillkommit,

höra ur militärisk synpunkt på förhand vidtagas, och i hvilken

ordning detta ur nämnda synpunkt och med fäst afseende jemväl å landets

tillgångar och öfriga anslagsbehof lämpligen bör ske, utan äfven till hvad

belopp kostnaderna må uppgå för fästningsverkens stärkande eller anläggande,

för deras fullständiga bestyckande, för anstalter för försvarets

ledning inom fästningarna m. m. samt huru det lefvande försvaret af dem

bör ordnas och kostnaderna härför. Utskottet vill derför med anledning

af Kongl. Maj:ts förevarande framställningar tillstyrka Riksdagen att i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af en fullständig sådan

utredning af frågan om ordnandet af landets fasta försvar.»;

af herrar H. P. P. Tamm, I. Wijk, F. E. Pettersson och friherre

J. T. Gripenstedt i afseende å motiveringen;

vid mom. b) af herrar Oliv. Lundeberg, friherre F. W. von Otter,

H. P. P. Tamm, I. Wijk, K. Bohnstedt, grefve Ph. Iilingspor, E. Fränekel,

F. E. Pettersson, friherre J. T. Gripenstedt, C. U. S. Lybeck, grefve Fr.

Wachtmeister och Th. Nyström, som yrkat, att utskottets motivering och

förslag skulle erhålla följande lydelse:

»Till hvilket resultat en sådan utredning än må komma, är det uppenbart,

att betydande kostnader måste förr eller senare nedläggas på stärkandet

af landets fasta försvar. Vidkommande sättet att anskaffa medel för

att möta dessa kostnader har friherre Klinckowström i sin förenämnda motion

yrkat afslag å Kongl. Maj:ts förevarande framställning af den anledning, att

han ansåge, att medel för ifrågavarande ändamål borde åstadkommas medelst

upptagande af ett större inhemskt lån. Vid behandling af väckta motioner i

berörda ämne vid 1895 års riksdag förordade statsutskottet upptagande af

sådant lån för vissa försvarsändamål, deribland särskildt stärkande af landets

fasta försvar, hvilket beräknades kräfva en lånesumma af omkring 20

millioner kronor och således med 3,6 % och 30 års amorteringstid betinga

en årlig annuitet under denna tid af omkring 1,100,000 kronor; och hem
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 63.

13

stälde utskottet, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning

angående de belopp, som erfordrades för fullständigande af vårt försvar

och på hvad sätt medel härtill måtte lämpligast beredas. Denna utskottets

hemställan antogs af Första Kammaren, hvaremot Andra Kammaren

biträdde reservanternas i statsutskottet mening, att det framstälda förslaget

icke måtte till någon åtgärd föranleda, enär det syntes tryggast

att beträffande sättet för anskaffande af medel för försvaret fortgå på den

väg, Riksdagen i detta afseende hittills beträda nemligen att för ifrågavarande

ändamål anvisa för statsregleringen tillgängliga medel, samt Riksdagen,

hvilken af sådana medel sökt att fylla det oundgängligaste behof vet

i berörda hänseende, icke skulle underlåta att, i den mån statens inkomster

dertill lemnade tillgång, ytterligare, om så erfordrades, tillgodose ifrågavarande

behof.

Då statens finansiella ställning nu är sådan, att den medgifver ett

fortgående på nyss antydda, af Andra Kammaren angifna väg, har utskottet,

som får erinra, att Riksdagen redan vid behandling af utskottets utlåtande

n:o 6 beslutit, att friherre Klinckowströms i ofvannämnda motion gjorda

framställning om att nu upptaga lån för försvarsändamål ej skulle föranleda

någon åtgärd, ansett klokheten bjuda, att för mötande af ifrågavarande

oundvikliga kostnader för stärkande af landets fasta försvar afsättas medel

att med Riksdagens medgifvande användas på sätt ofvannämnda utredning

må föranleda. För sådant ändamål torde, enligt utskottets åsigt, nu lämpligen

böra i riksstaten för år 1898 uppföras 1,000,000 kronor, eller samma

belopp, som Kongl. Maj:t sammanlagdt äskat till påbörjande af befästningar

vid Göteborg och Boden.

Utskottet hemställer derför,

att Riksdagen må, med anledning af Kongl. Maj:ts

förevarande framställningar och utan afseende å herr friherre

Klinckowströms förenämnda yrkande, i riksstaten

för år 1898 uppföra ett belopp af 1,000,000 kronor att

afsättas för att efter Riksdagens medgifvande användas

för stärkande af landets fasta försvar.»

Herrar A. G. L. Billing och G. D. R. Tomerhjelm hafva begärt få

antecknadt, att de icke deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.