Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning aj statsbana från* Gellivare till norska gränsen.

1897-05-06 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1897:74, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning aj statsbana från* Gellivare till norska gränsen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

1

N:o 74.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1897, kl. 9 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

anslag till verkställande af undersökning för anläggning

aj statsbana från* Gellivare till norska gränsen.

(R. A.)

Medelst. proposition den 26 sistlidne mars (n:o 54) har Kongl.

Maj:t föreslagit Riksdagen

att, till verkställande af undersökning och upprättande af förslag till

anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen i rigtning

mot Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp af 40,000 kronor,

med rätt för Kongl. Maj:t att redan under innevarande år af tillgängliga

medel förskjuta beloppet.

I sitt anförande till det vid nämnda proposition fogade utdrag af

protokollet öfver civilärenden har departementschefen till en början

erinrat huruledes, sedan svenska staten år 1891 inköpt jernvägen

mellan Luleå och norska gränsen, af hvilken jernväg endast sträckan

Luleå—Gellivare är fullbordad, samt enskilda personer derpå i maj

1892 anhållit om koncession å anläggning af jernväg mellan Luossavaara

och Wassijaure, Riksdagen, i skrifvelse till Konungen den 19 april 1893,

Bill. till Riksd Prot. 1897. 4 Sami. 1 Afd. 54 Höft. (N:o 74.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt

hänseende, som, på sätt Riksdagen i dess skrifvelse närmare utvecklade,

hvarje jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens län måste

anses ega, anhöll, att, innan koncession meddelades å jernväg inom

sagda län af annan än lokal betydelse, Riksdagen måtte lemnas tillfälle

yttra sig i frågan; hvaruppå omförmälda koncessionsansökan blef återkallad.

Af statsrådsprotokollet inkemtas vidare, att landshöfdingen P. J.

Bråkenhielm, grosshandlaren G. E. Broms, kammarherren C. Cedercrantz,

vice häradshöfdingen Knut Tillberg och vice häradshöfdingen C. J.

Ljunggren i underdånig skrift den 17 augusti 1896 anhållit om tillstånd

att i enlighet med en ansökningen bilagd plan få anlägga en för allmän

trafik afsedd jernväg af 1,435 meters spårvidd från Gellivare öfver

Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till riksgränsen i närheten af

sjön Wassijaure; och hade sökandena anmält, att de samtidigt hos

norska regeringen anhållit om koncession å byggande af jernväg

från den punkt vid riksgränsen, der linien inom Sverige slutade, till

Ofotens fjord.

Kostnaden för den svenska linien med en längd af 247,6 kilometer

beräknades af sökandena till 14,919,990 kronor, hvaraf folie å sträckan

Gellivare—''Luossavaara 4,019,990 kronor och å sträckan Luossavaara—

Wassijaure 10,900,000 kronor. Det för jernvägsföretagets utförande

nödiga kapital har, enligt hvad sökandena förmält, blifvit stäldt till

deras förfogande af bankinstitut, hvilka dertill förmåtts af öfvertygelsen

att företagets ekonomi i hvarje fall vore tryggad genom den malmfrakt

från Luossavaara och Kiirunavaara grufvor, som väntades komma att

uppstå.

De koncessionssökande hafva härförutom andragit hufvudsakligen

följande.

Medan malmen från Gellivare grufvor, hvilka vore belägna omkring

21 mil från Luleå och 28 mil från Ofoten, hade sin naturliga

utfrakt öfver det närmare liggande Luleå, hade malmen från Luossavaara

och Kiirunavaara grufvor, belägna omkring 31 mil från Luleå och 18

mil från Ofoten, sin naturliga utfraktshamn vid sistnämnda plats. Det

vore alltså klart att för exploiterandet af Luossavaara—Kiirunavaara

grufvorna en förbindelse endast med Ofoten skulle vara tillfyllest och

att bandelen Gellivare—Luossavaara icke vore nödvändig för ifrågavarande

ändamål. Men då otvifvelaktigt Norrbottens utveckling i hög

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

3

grad befrämjades, derest en sammanbindningsbana mellan Bottniska

viken och Vesterhafvet erhölles, och på samma gång grufvornas administration

i väsentlig mån underlättades genom en förbindelse med det

svenska jern vägsnätet, hade sökandena ansett koncessionsansökningen

böra omfatta äfven föreningslinien Gellivare—Luossavaara.

Till belysning af de skäl, som talade för Luleå—Gellivarebanans

färdigbyggande till Ofoten, erinrades, att all den värdefulla jernmalm,

Luossavaara och Kiirunavaara malmfält innehölle, nu läge utan användning

och nytta vare sig för det allmänna eller för grufegarne, som

å grufföretaget nedlagt och alltjemt nedlade betydliga kapital. För

fosterlandsvännen måste det emellertid helt visst vara ett önskningsmål,

att den dag snart måtte komma, då dessa landets naturliga hjelpkällor

blefve till gagn för dess inbj^ggare, och skedde så, genom att en

planmessig grufdrift komme till stånd, blefve det ej ringa kapital, som

korarne att tillföras landet. Grufvornas årliga afkastning kunde antagas

komma att utgöra omkring en million ton jernmalm. Försäljningssumman

derför skulle i landet införa en summa penningar, som efter

nu gällande pris torde böra beräknas till omkring sju millioner

kronor.

Den förbättring i vår handelsbalans, som sålunda vunnes, skulle

naturligtvis blifva ännu större, derest inländska rederiers intressen mera

än hittills kunde tillgodoses vid malmens forsling sjöledes till utlandet.

Sveriges fraktfart hade under de sista decennierna blifvit långt efter

den utveckling, de öfriga näringarne uppnått, och detta icke blott i

fråga om fraktfarten i främmande vatten utan till och med beträffande

transporten af våra egna exportvaror. Så t. ex. kunde för malmexporten

från Luleå, beräknad till omkring 500,000 ton om året, lämpliga

fartyg icke inom landet erhållas, utan transporten måste verkställas

af främmande fartyg. Att kunna öfvertaga denna transport, hvilken

sysselsatte ett stort antal ångare under de fyra skeppningsmånaderna

juni, juli, augusti och september, då Luleå hamn vore isfri, vore ju ett

önskvärdt mål. Men då någon användning för den ångbåtsflotta, som

för sådant ändamål måste anskaffas, icke kunde med säkerhet beräknas

för årets öfriga månader, kunde för närvarande något inländskt kapital

för ett dylikt företag icke anskaffas. Om deremot samma ångbåtsflotta,

hvilken under förstnämnda fyra månader användes för exporterandet

af 500,000 ton jernmalm från Luleå, under återstående delen af

året koncentrerade sin verksamhet på exporterandet af malm från Ofoten,

så vore uppenbart, att ett rederiföretag af nämnda omfattning skulle

lemna sina delegare eu afsevärd inkomst och följaktligen lätt kunna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

åstadkommas, synnerligast om samarbete kunde vinnas med norska

rederier. Inkomsten på ifrågavarande malmutfrakt kunde beräknas i

millioner kronor. Men ett fraktföretag, som egde eu så fast grund

som det nyss beskrifna, skulle helt visst icke stanna vid exporten af

endast de nämnda qvantiteterna malm. Det skulle blifva mägtigt att

dag för dag utveckla sin rörelse och öfvertaga andra frakter såväl till

som från den skandinaviska halfön samt såmedelst gifva anledning till

en uppblomstring af den nordiska sjöfarten.

För Norrbottens län, som genom en jernväg från Gellivare till

Ofoten finge ständig förbindelse med isfri hamn vid Vesterhafvet, skulle

ifrågavarande bana vara af vidtgående betydelse.

Fn dylik naturlig ut-fartsväg måste förr eller senare brytas. Norrbottens

kultur och ekonomi skulle genom en sådan väg få ett uppsving,

som den, hvilken haft tillfälle att närmare komma till insigt om denna

landsändas resurser, lätt kunde fatta.

Slutligen förtjenade det nämnas, att den ifrågasatta jernvägsförbiudelsen

äfven skulle blifva af betydelse i politiskt afseende. I hvad

mån den dervidlag komme att spela en mera betydande roll tilltrodde

sökandena sig emellertid icke att rätt bedöma; endast så mycket ville

sökandena framhålla:

att en genom denna bana påskyndad kraftig utveckling af svensk

industri och svensk kultur i Norrbotten skulle skänka riket en styrka

i denna gränsprovins, som riket nu saknade,

samt att den samfärdsel och det utbyte, som genom ifrågavarande

bana skulle uppstå mellan brödrafolken, komme att fastare tillknyta

banden dem emellan.

Den hufvudsakligaste invändning, som anförts mot jernvägsbyggnaden,

vore den, att den deraf föranledda exporten af jernmalm skulle

medföra en allmän sjunkning af jernmalms- och jernprisen och derigenom

inverka menligt på den nuvarande jernhandteringen i Sverige.

Denna invändning vore enligt sökandenas åsigt obefogad.

Visserligen vore det sant, att prisen å jernmalm och jern under

de sista 20 åren undergått en högst betydande reduktion, och att under

samma tid åtskilliga stora malmdeposita börjat exploiteras, hvilka förut

icke varit tillgängliga för verldsmarknaden. Men att göra prisfallet till

en följd af den ökade malmbrytningen i och för sig ansåges icke vara

rätt. Skälen till prisfallet läge i den väsentliga förbättring, som under

senare tiden vunnits i jernhandteringens teknik, i de alltmer förbättrade

kommunikationerna samt i de väsentligt nedsatta frakterna. Dessa tre

omständigheter tillsammans hade på kontinenten och i England med
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

5

t

fört en betydlig minskning af produktionskostnaden för jern, hvaraf

blifvit en oundviklig följd att jernpriset sjunkit.

I öfrigt förtjenade det betonas, hurusom jernets historia under de

sista decennierna visade, att verldsmarknadens behof af jernmalm stigit

i en förvånande grad. Medan jernmalmskonsumtionen år 1873 utgjorde

i Europa och Amerika sammanlagdt omkring 33 millioner ton, uppvisade

år 1893 en konsumtion af omkring 56 millioner ton, det vill

säga en ökning under 20 år af omkring 70 procent. Med den bestämda

tendens till ökning, som jernmalmskonsumtionen sålunda egde, skulle

marknadspriset på jern icke i någon nämnvärd grad kunna rubbas derigenom

att på årsmarknaden utbjödes ytterligare 1,000,000 å 1,200,000

ton — den största qvantitet som skulle kunna om året utfraktas på en

enkelspårig bana från Luossavaara till Ofoten.

Ett annat skäl, som anförts emot en export af malmerna från

Luossavaara och Kiirunavaara, vore, att dessa vore så rika, att de derför

med framgång skulle kunna konkurrera med de förnämsta malmer

å marknaden. Yäl vore det sant, att dessa malmer vore rika; och på

den grund hoppades sökandena att för dem erhålla plats å verldsmarknaden.

Men den öfverprocent af jern, malmerna beräknades innehålla,

vore högst behöflig för att utjemna den högre kostnad, som måste nedläggas

å malmerna vid deras brytning i ett arktiskt klimat och för

deras transporterande till konsumtionscentra från de aflägset belägna

grufvorna. Och om tidpunkten nu icke vore lämplig för malmernas

bringande i marknaden, när skulle väl sådant en gång ske? Skulle

man kanske vänta till dess tekniken nått ännu större fulländning och

å marknaden infört äfven andra mera välbelägna, men för sina oarter

för närvarande ej användbara malmer? Liksom fosforhalten på sin tid

ansetts utgöra en för malmens användning hinderlig oart, men nu så

långt ifrån utgjorde ett hinder, att en hög fosforhalt under vissa förhållanden

till och med räknades såsom en fördel, skulle väl äfven den

tid kunna väntas, då förekomsten i jernmalm af titan eller andra nu

såsom oarter räknade ämnen icke förringade malmens värde. Den

moderna teknikens sträfvan ginge just ut på att utjemna dylika olikheter.

Äfven hade farhågor uttalats derför, att fosterlandet skulle lida

skada, derigenom att dess malmskatter förslösades genom export till

främmande land. Den redan gjorda beräkningen att Luossavaara och

Kiirunavaara tillhopa innehölle ofvan jord 250 å 300 millioner ton och

att sålunda med en årlig export af 1,000,000 å 1,200,000 ton två å tre

sekler skulle åtgå, innan brytning under jord behöfde ifrågakomma,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Statsutskottets Utlåtande N:o 74. »

borde emellertid i detta afseende kunna lugna äfven den mest betänksamme.

Ehuruväl Gellivare vore beläget på längre afstånd från Ofoten än

från Luleå, kunde man dock tänka sig, att egarne af Gellivaregrufvorna

vid vissa tillfällen, såsom under vintern, då Luleå hamn vore

stängd af is, eller under tider af stark efterfrågan å deras malmer,

skulle vilja exportera öfver Ofoten. Som emellertid svenska statsverkets

vinst å Gellivarebanan skulle kunna härigenom förminskas, hade sökandena

i sina kalkyler icke heller tagit en dylik export i beräkning.

Och såsom en garanti mot en sådan vinstminskning för svenska statsverket

föresloges, att, om Kongl. Maj:t täcktes bevilja den sökta koncessionen,

Kongl. Maj:t såsom vilkor för densammas åtnjutande behagade

föreskrifva, att någon malmexport från Gellivare till Öfoten icke finge

ega rum, med mindre till svenska statsverket i förskott erlades den

förlorade vinst, som efter Kongl. Maj:ts bepröfvande genom exporten

öfver Ofoten uppstode. På sådant sätt ansåges all fara i berörda hänseende

undanröjd.

Då det tillika kunde ifrågasättas, att exploiterandet af Luossavaara

och Kiirunavaara jernmalmsgrufvor skulle leda till minskning i malmbrytningen

vid Gellivare, meddelades, att sökandena hyste grundad förvissning

derom, att ett samarbete mellan egarne af de olika grufvorna

skulle komma till stånd på sådana vilkor, som uteslöte farhågan för en

dylik minskning af malmbrytningen vid Gellivare.

Derest det nu ifrågasatta jernvägsföretaget komme till utförande,

hade man sålunda grundad anledning att såsom följder deraf hoppas

uppå ett höjande af kapitaltillgången i riket; ett mägtigt uppsving af

den inhemska rederirörelsen; tillfälle till arbetsförtjenst för tusentals

personer; eu icke oväsentlig höjning af statsegendomens värde; ett

kraftigt framåtskridande i snart sagdt hvarje hänseende för rikets

nordligaste och största provins och särskildt ett utbredande och betryggande

af den svenska kulturen derstädes; och slutligen ett nytt

föreningsband med broderriket. Mot dessa obestridliga fördelar hade

man åter att väga endast obestämda farhågor om ett för den svenska

jernindustrien ogynsamt prisfall å jern på verldsmarknaden eller ogrundade

bekymmer för ett bortslösande af den svenska jordens mineralrikedom.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hyste sökandena den

förhoppning, att Kongl. Maj:t täcktes finna skäl bifalla deras ansökan;

och hemstäldes tillika att, om koncessionen meddelades, sökandena måtte

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

7

berättigas öfverlåta densamma å ett aktiebolag med en styrelse bestående

uteslutande af svenske och norske män.

Skulle emellertid Kongl. Maj:t finna, att Gellivare icke för närvarande

borde medelst jernväg förenas med Vesterhafvet, inskränkte

sökandena sin ansökan till erhållande af koncession å bandelen Luossavaara—Wassijaure,

hvilken jernväg skulle erhålla endast lokal betydelse;

och vore sökandena villige att underkasta sig det koncessionsvilkor,

att sammanbindningsbanan Gellivare—Luossavaara skulle af dem byggas,

derest Kongl. Maj:t inom tio år härefter så bestämde.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 2

oktober 1896 anfört, bland annat, att till följd af ifrågavarande jernvägs

natur dess politiskt-nationella och strategiska betydelse icke kunde

undgå att vid koncessionsfrågans bedömande framträda på ett sätt, som

jemväl ådagalade önskvärdheten af att staten måtte blifva egare af banan

och såsom sådan komma att genomföra de åtgärder och de trafikaftal

med andra länders jern vägsförvaltningar m. m., som för en dylik

jernvägsanläggning och för dess ostörda drift, jemväl i händelse af krig,

vore behöfliga.

I den händelse det emellertid icke skulle finnas lämpligt att omedelbart

låta vidtaga åtgärder för utförande af ifrågavarande jernväg

såsom statsbana, ansåge sig styrelsen eg a giltig anledning att å nyo

förorda, att den sökta koncessionen blefve beviljad derest det visades,

att en norsk bana från Ofoten till riksgränsen kunde komma till stånd.

Då bland koncessionsvilkoren i främsta rummet börde intagas

rättighet för staten att, när den så önskade, till sig lösa jernvägen till

det pris, som motsvarade hvad jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel

enligt räkenskaper, som Kong]. Magt godkände, kostat koncessionshafvarne

med tillägg af ränta efter 5 procent om året men med

afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lemnat, så torde koncessionens

beviljande endast komma att blifva en öfvergångsform, som

påskyndade banans utförande och säkerligen äfven det ofvan uttalade

önskemålet af dess öfvergång i statens eg o, såsom fallet varit med den

östra delen af tvärbanan från Luleå till Gellivare.

Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 28 oktober 1896 har

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län yttrat, bland annat,

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som vore lifligt öfvertygad om

önskvärdheten deraf att förevarande jernväg, måtte snarast möjligt

blifva byggd, ej funne någon betänklighet vid att jernvägen komme till

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

stånd på det sätt, som nu vore satt i fråga, nemligen såsom enskild

jernväg. Från ett och annat håll hade uttalanden framkommit, att

denna jernbana, der den skulle byggas, ovilkorligen borde blifva statsbana.

En sådan uppfattning kunde Kongl. Maj:ts befallningshafvande

icke dela. Det ville ock synas uppenbart att, der koncession medgåfves,

vilkoren vid densamma borde kunna erhålla sådan affattning, att

de, jemte det staten förbehölles rätt att när som helst öfvertaga banan,

jemväl i öfrigt betryggade de intressen, som från olika synpunkter

kunde i afseende å denna jernbana för staten förefinnas.

Klart vore, att, om staten ville sjelf bygga denna bana, Kongl.

Maj:ts befallningshafvande icke kunde hafva något att häremot i och

för sig erinra, förutsatt dock dels att banan, om den skulle byggas af

staten, komme till stånd lika fort, som om koncession nu gåfves å densamma,

dels att den icke, ifrågasatt såsom statsbana, komme att i någon

mån verka till undanskjutande af den ytterst vigtiga frågan om norra

stambanans fortsättande ofvan Boden.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordade, att norra stambanans

fortsättande gjordes till en statens omedelbara angelägenhet, medan

deremot jernvägen från Gellivare finge koncession såsom enskild. Troligt

vore för öfrigt, att ett sådant tillvägagående skulle visa sig vara

bästa sättet att realisera deras önskningar, hvilka på en gång eftersträfvade

sistnämnda jernvägs snara tillkomst, samt att den måtte blifva

statsbana.

Jernvägsstyrelsen, bvilkens yttrande infordrades, anförde hufvudsakligen.

Den föreslagna jernvägen jemte dess fortsättning i Norge afsåge

att förbinda det svenska statsbanenätet med Ofotenfjord i Norge och

komme sålunda att bilda en synnerligen vigtig länk i en ny mellanriksbana,

hvilken icke blott satte öfre Norrland i förbindelse med en

hela året om isfri hamn å Norges vestkust utan äfven förenade Vesterhafvet

och Bottniska viken med hvarandra. Skulle vidare, såsom jernvägsstyrelsen

vågade antaga, stambanan genom öfre Norrland under

de närmaste åren komma att framdragas från Boden till Kalix eif samt

vidare till riksgränsen mot Finland, komme den nya mellanriksbauan

att på samma gång bilda en sammanhängande jern vägsförbindelse från

Norges vestkust genom Norrbottens län till Finland, hvars jernvägsnät

i en snar framtid torde utsträckas till riksgränsen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

9

Såsom en länk i denna internationella förbindelseled och med

den stora betydelse, banan dessutom egde för Norrbotten och medelbart

äfven för hela landet, måste den nu ifrågasatta jernvägen tillmätas

en sådan vigt, att man med all säkerhet kunde förutse, det en dylik

jernväg förr eller senare komme till stånd.

Men samma skäl, som talade för banans anläggning, samma skäl

ådagalade ock angelägenheten af att banan blefve svenska statens tillhörighet.

Jemväl för det fall att sjelfva byggandet af banan skulle

anses kunna anförtros åt enskilda svenske män, måste för den skull

redan vid dess anläggning från statens sida noga tillses, att de fordringar,

staten numera uppstälde för att eu jernväg skulle vara fullt

statsbanemessig, icke i något afseende blefve eftersatta; hvarförutom

till fullo måste tillgodoses de särskilda anspråk, som borde ställas på

denna bana, med hänsyn dertill att eu af banans uppgifter — till eu

början dess hufvudsakligaste — blefve att förmedla exporten af malmer

från de lappländska gruffälten.

Utgående från denna synpunkt, hade styrelsen ansett sig böra i

detta fall ingå i en granskning af den ingifna planen, jemväl i dess

tekniska delar.

Denna granskning hade gifvit anledning till flere anmärkningar,

och dessa vore • särskildt med hänsyn till de tunga malmtransporter,

som å banan skulle verkställas — af en så betydelsefull art, att planen

syntes styrelsen icke kunna godkännas.

I detta hänseende anmärktes först att, efter hvad banans profil

utvisade, å flere ställen förekomme en stigning af 1 på 80, deraf eu i

läggning mot riksgränseu, till en längd af icke mindre än 3,400 meter.

Dylika stigningar, som på ett ytterst menligt sätt inverkade på den

högst vigtiga frågan om banans trafikförmåga, borde icke finnas å eu

jernväg sådan som den ifrågasatta, i det att starkare stigning än 1 på

100 der svårligen kunde medgifvas.

Vidare upptoge planen ett ganska stort antal kurvor med 300

meters radie, synnerligast å bansträckan Luossavaara—riksgränsen. Så

skarpa kurvor, hvilka, äfven de, i hög grad minskade trafikförmågan,

kunde ej godkännas, utan borde minsta krökningsradien i regel vara

500 meter.

Då på denna bana komme att framföras tyngre rullande materiel

än den hittills å statsbanorna använda, blefve det äfven nödvändigt att

åt jernvägens broöfverbyggnader gifva en derefter lämpad bärighet.

Vidare måste full öfverensstämmelse förefinnas mellan den rullande

materielens tyngd och spåröfverbyggnadens bärförmåga. För sådant

Jiih. till Riksd. Prat. 1R!)7. 4 Sand. 1 Afd. 54 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

ändamål vore det emellertid nödvändigt, att banan belädes med skenor

af 40 kg. vigt per meter, att syllarne erhölle eu längd af 2,7 meter,

hvilket i sin ordning medförde en större krönbredd för banvallen än

den beräknade, samt att syllafståndet vid skarfvarne bestämdes till 45

cm. och i öfrigt till högst 80 cm.

Slutligen både planen icke upptagit mötesplatser till sådant antal,

som för trafikens obehindrade gång vore behöfligt. Med hänsyn till

den synnerligen stora malmtrafik, som å ifrågavarande bana vore att

förvänta, torde nemligen böra iakttagas, att största afståndet emellan

två mötesplatser eller från en sådan till närmaste jernvägsstation icke

öfverstege 10 kilometer.

Af hvad sålunda blifvit anmärkt rörande den ingifna planen framginge,

att banan, om den anlades enligt samma plan, icke skulle komma

att i fullbordadt skick framstå såsom statsbanemässig, och att för den

skull planen måste i väsentliga delar omarbetas, dervid möjligheten att

på vissa ställen erhålla en fördelaktigare sträckning särskilt syntes böra

tagas i noggrant öfvervägande.

Ny undersökning i de trakter, banan vore afsedd att genomgå,

syntes för den skull böra företagas; och då tungt vägande skäl kunde

anföras för att banan redan från första början blefve statens tillhörighet

och således, i stället för att af staten efter färdigbyggandet inlösas,

anlades genom statens omedelbara försorg, ansåge sig styrelsen

böra med anledning af den nådiga remissen, och med hänsyn jemväl

dertill att det syntes styrelsen vara af vigt, att frågan om jernvägens

byggande icke undanskötes, ifrågasätta, att styrelsen af Kongl. Maj:t

erhölle i uppdrag att låta verkställa den nya undersökningen.

Med anledning af dessa utlåtanden inlemnade sökandena eu ny

skrift i ärendet, hvari de förklarade sig villiga att i hufvudsak ställa

sig till efterrättelse jernvägsstyrelseus förslag till tekniska ändringar,

hvilka, med undantag af dem, som afsåge krökningsradierna, beräknats

kunna utföras för en kostnad af 1,074,900 kronor, samt försökte visa,

att anställande af ny undersökning vore ändamålslöst, enär den af dem

föreslagna linien vore den gynsammaste, ja, öfverhufvud taget den

enda praktiskt utförbara.

1. f. chefen för generalstaben har i underdånigt utlåtande af den 1

sistlidne februari, bland annat, framhållit, att utvecklingen och tillgodogörandet

af Norrbottens rika resurser med nödvändighet kräfde eu

jemsides gående utveckling af försvarsväsendet, derest vi icke skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

IL

löpa fara att göra vårt för fiendtliga krigsföretag förut föga lämpade

nordligaste län till ett lika lockande mål för en fiendtlig anfallsoperation

som till en för utförandet af en sådan väl förberedd krigsskådeplats,

på samma gång som ett långsammare tillgodoseende af krafven

på försvarsåtgärderna skulle göra dessa i samma mån otillräckligare för

sitt ändamål som landsdelens utveckling ginge snabbt.

Utgående från denna uppfattning, hade t. f. chefen derför anstält

en undersökning om hvilka olägenheter och hvilka fördelar för Norrlands

försvar som Luleå—Gellivarebanans fortsättning till norska gränsen,

för att der sammanbindas med en norsk bana till Ofotens isfria hamn,

kunde komma att medföra.

Då t. f. chefen mot hvarandra vägde militära olägenheter och

fördelar af den ifrågavarande tvärbanan Luleå—Ofoten, måste de förra

anses öfvervägande. Af denna uppfattning följde dock ej, att de militära

betänkligheterna vore af så afgörande betydelse, att de i och för

sig borde förhindra anläggandet af en jernväg, hvilken beräknades tillföra

vårt land så stora fördelar i ekonomiskt hänseende, som remisshandlingarne

angåfve. Det tillkomme icke t. f. chefen att afväga de

ekonomiska fördelarne mot de militära olägenheterna, utan fastmer att

utgå från de förras afsevärda betydelse såsom bevisad och dervid tillse

genom hvilka åtgärder de militära betänkligheterna i möjligaste grad

kunde öfvervinnas. Om än dessa åtgärder kunde förefalla mer eller

mindre afskräckande, måste dock t. f. chefen framhålla dem och tillika

betona, att möjligheten för oss att försvara vårt nordliga gränsområde vore

beroende af att — i den mån detta område förvandlades till en för

större fiendtliga anfalIsföretag allt mer lockande krigsskådeplats, hvartill

en mellanriksbana Luleå—Ofoten i väsentlig grad komme att bidraga

— sådana åtgärder till vårt försvarsväsendes utveckling blefve

i sinom tid vidtagna.

Dessa åtgärder syntes t. f. chefen vara:

1) I möjligaste mån påskyndad anläggning och fullbordan af en

fästning, så belägen, att den dels skyddade de å norra stambanan, undantagsvis

ock å den ifrågavarande mellanriksbanan, transporterade försvarstruppernas

urlastning, dels tjenade till tryggad förrådsort å hjelpbasen

för den uti gränstrakten opererande försvarsstyrkan, dels i händelse

af denna härafdelnings tvungna återtåg kunde tjena densamma

till repli- och operationsfästning, dels tryggade föreningspunkten mellan

de båda nämnda jernvägarne och så många landsvägar som möjligt,

och dels slutligen i högsta möjliga grad uppfylde de taktiska fordringar,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

Rom på en fästning måste ställas — med ett ord den fästning, till hvars

påbörjande Kongl. Maj:t af innevarande Riksdag äskat medel.

2) Sådan utveckling af vårt sjöförsvar, att den i Norrbotten opererande

försvarshärens flank och rygg genom flytande materiel och

minlinier så vidt möjligt tryggades mot hafvet.

3) Erforderlig ökning af fästningsartilleritrupperna samt uppsättning

i krigstid af reserv formationer af öfriga vapen för att tjena till

besättningstrupper i landets fästningar och öfriga förberedda fästa positioner

samt till skydd för de å de särskilda krigsskådeplatserna opererande

härafdelningarnas förbindelselinier, sålunda ersättande de till förstärkning

af härafdelningen å den nordliga krigsskådeplatsen erforderliga

linietrupper, hvilket mål icke kunde vinnas utan att på fullt effektivt

sätt såsom reservbefäl tillgodogöra oss och i fred för sitt värf

nöjaktigt bereda de bildade elementen bland de värnpligtige samt äfvenledes

redan i fred anskaffa hela den utrustning, som för reservformationerna

erfordrades.

4) Byggandet af en inre jernvägsförbindelse mellan öfre Norrbotten

och mellersta Sverige, hvarigenom icke allenast skulle möjliggöras

en hastigare och säkrare transport af de för den norra krigsskådeplatsen

erforderliga trupperna, utan ock en fullt tryggad jernvägsetapplinie

beredas åt dessa trupper.

Visserligen kräfdes stora offer för att bringa dessa förslag till

verkställighet, men ehuru de i tid borde uppmärksammas och så vidt

möjligt förberedas, behöfde de ej alla genomföras på en gång utan i

mån af Norrbottens utveckling. Dock torde den vigtigaste och derför

ock af t. f. chefen i första-rummet nämnda åtgärden — nemligen fullbordandet

af den genom Kongl. Maj:ts proposition till innevarande

års Riksdag föreslagna fästningen i Norrland — vara af beskaffenhet

att böra och kunna redan nu i erforderlig grad påskyndas. Det syntes

t. f. chefen nemligen att, om den jern vägsanläggning, för hvilken nu

koncession söktes och som gjorde fästningens snara fullbordan om

möjligt ännu oeftergifligare än förut, i hufvudsak hölle hvad den lofvade,

så borde åstadkommandet af de härför behöfliga medlen icke möta

allt för stora svårigheter.

På grund häraf hemstälde t. f. chefen, att Kongl. Maj:t täcktes

vid beslutet om beviljande af den sökta koncessionen taga hänsyn till

nödvändigheten af att den genom Kongl. Maj:ts proposition till innevarande

års Riksdag föreslagna fästnings byggnaden i Norrland komme

till stånd jemnsides med den ifrågavarande jern vägsanläggningen;

och har derjemte t. f. chefen gjort framställning om meddelande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74. 13

af visea bestämmelser i tekniskt hänseende i afseende å ifrågavarande

banas utförande.

Slutligen hafva sökandena ingifvit en skrift af följande innehåll:

»Uti sitt den 1 februari 1897 afgifna underdåniga yttrande öfver

den af undertecknade hos Eders Kongl. Maj:t gjorda ansökning om

koncession å byggandet af jernväg från Gellivare öfver Luossavaara

och Kiirunavaara malmfält till Wassijaure vid riksgränsen mot Norge

har t. f. chefen för Eders Kongl. Maj:ts generalstab framhållit, att den

utveckling af Norrbotten, som skulle föranledas af nämnda jernväg,

med nödvändighet kräfde eu jemsides gående utveckling af Norrbottens

försvarsväsende och att förty vid beslutet om beviljande af den sökta

koncessionen hänsyn borde tagas härtill.

Med anledning häraf och då det är af största vigt för Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag, egare af Loussavaara och Kiirunavaara

malmfält, att bolaget snart erhåller den ifrågavarande utfartsvägen från

malmfälten till Ofoten, så att bolaget blir i stånd att utöfva sin rörelse,

har bolaget, efter hvad vi erhållit i uppdrag att hos Eders Kongl.

Maj:t anmäla, beslutat att, i den mån bolaget det förmår, bidraga till

utvecklingen af Norrbottens försvarsväsende. Och har bolaget för det

ändamålet anslagit två millioner kronor, att utgå under åren 1898—1902

med en femtedel eller 400,000 kronor den 1 september hvarje år,

under förutsättning att behörigt tillstånd att omedelbart bygga nämnda

utfartsväg meddelas de koncessionssökande före den 1 juni 1897.

Vi hemställa för den skull i underdånighet att, om Eders Kongl.

Maj:t behagade bevilja den sökta koncessionen, Eders Kongl. Maj:t

täcktes föreskrifva att, innan arbetet å jernvägsanläggningen finge påbörjas,

innehafvarne af koncessionen skola till Eders Kongl. Maj:t aflemna

en af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag utfärdad förbindelse

att i omförmälda ordning till statsverket erlägga ett sammanlagdt belopp

af 2,000,000 kronor att användas för sådana ändamål, som af

Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen kunna pröfvas för det fasta försvaret

i Norrbotten lämpliga.»

För egen del har departementschefen i frågan yttrat:

»Af den nu lemnade redogörelsen för hvad i ärendet förekommit

framgår, att hufvudsakliga ändamålet med anläggandet af ifrågavarande

jernväg är att bereda en möjlighet för tillgodogörandet af de malmtillgångar

vid Luossavaara och Kiirunavaara, hvilka nu till följd af

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

brist å kommunikationer ligga oanvända. Den i ärendet förebragta

utredningen gifver vid handen, att å ena sidan dessa malmtillgångar

äro högst betydande, och hvad sökandena anfört angående verldsmarknadens

behof af jernmalm torde å andra sidan ådagalägga, att samma

malms utsläppande i marknaden, äfven till den största utsträckning

sökandena ifrågasatt, icke bör kunna utöfva någon menligare inverkan

på vår öfriga inhemska bergsmannanäring, i allt fall icke sådan att

derur kan hemtas någon anledning att staten skulle ega befogenhet att

förhindra tillgodogörandet af dessa malmrikedomar.

Hänsynen till att dessa, svenskar tillhöriga, malmtillgångar må

kunna tillgodogöras och till den vinst, Norrbotten och medelbart hela

landet derigenom skulle tillskyndas, gör det alltså önskligt, att den

ifrågasatta jernvägsförbindelsen kommer till stånd, alltid förutsatt att

nödiga säkerhetsåtgärder ur militär synpunkt vidtagas, samt att derjemte

trygghet ernås för att de nuvarande trafikinkomsterna å statsbanan

Luleå—Gellivare icke genom tillkomsten af nu ifrågavarande jernväg

varda förminskade.

Då den blifvande trafiken å banan till öfvervägande del komme

att utgöras af malmtransport från Luossavaära och Kiirunavaara och

banans ekonomiska resultat således helt och hållet blefve beroende deraf,

att denna malmtransport blir en verklighet, kunde det ifrågasättas, om ej

försigtigheten bjöde, att de enskilda sjelfve finge bygga banan, under

förutsättning dock att staten tillförsäkrade sig rätt att, när staten så

önskade, blifva egare till banan samt att i sådant hänseende bestämmelser

meddelas i syfte att i fråga härom svårigheter ej må kunna från

något håll uppställas. Antagligen skulle ock till fördel för egarne af

de nyssnämnda malmfälten jernvägsanläggningen i sådant fall förr

komma till stånd.

På sätt redan Riksdagen uti sin förut omförmälda skrifvelse af

den 19 april 1893 ansett, tala dock politiska och militära skäl för, att

en sådan bana som den ifrågavarande, hvilken genomgår en gränsprovins,

redan från början eges af staten och att således dess anläggning

sker genom statens försorg, och detta så mycket hellre, som

svårigheter väl torde möta att meddela bestämmelser, fullt effektiva att

förhindra en eventuel inblandning från utlandet, derest, när fråga om

inlösen af banan uppkomme, utländskt kapital vore i densamma intresseradt.

Naturligt synes ock att, då svenska staten funnit sig manad att

inlösa banan Luleå—Gellivare, samma skäl, som talade för detta inköp,

i om möjligt än högre grad förefinnas, att nämnda banas fortsättning

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

15

mot vesterhafvet äfven befinner sig i statens ego. Om än, såsom

förut är antydt, banans rentabilitet blifver beroende af transporten af

malm från f}mdigbeter, som tillhöra enskilde, lärer dock ej möta svårighet

att med dem träffa sådan öfverenskommelse, att en malmtransport

i tillräcklig omfattning kommer till stånd; och tydligen måste eu dylik

öfverenskommelse alltid hafva blifvit tillvägabragt, innan den föreslagna

banbyggnaden kan taga sin början.

Såsom jag förut omförmäla har emellertid jernvägsstyrelsen ansett,

att den för jernvägens anläggning uppgjorda planen icke kan i dess

nuvarande skick fullt godkännas, utan hemstält om bemyndigande att

låta verkställa förnyad undersökning för anläggningen. Visserligen

hafva sökandena sedermera förklarat, att de i flera hänseenden äro beredde

att ställa sig till efterrättelse de af jernvägsstyrelsen ifrågasatta

ändringar i samma plan. Men det återstår i allt fall, att undersökning

å marken genom någon statsmyndighets försorg icke någonsin egt rum.

Icke heller hafva uppgörelser med norska myndigheter angående den

blifvande trafikens ordnande in. m. hunnit komma till stånd. Vid

sådant förhållande och då det i denna grannlaga angelägenhet är önskvärd^

att Riksdagen redan i frågans närvarande skede beredes tillfälle

att angifva sin ståndpunkt, anser jag för närvarande någon annan

åtgärd i förevarande ärende icke höra vidtagas, än att Eders Kong].

Maj:t må hos Riksdagen begära anslag till verkställande af en förnyad

undersökning med det af jernvägsstyrelsen i sådant afseende beräknade

belopp af 40,000 kronor.»

Lika med jernvägsstyrelsen och departementschefen anser utskottet

tillstånd icke böra meddelas enskilde att anlägga och ega ifrågavarande

jernväg, som i så hög grad berör vigtiga statsintressen. Banans politiska

och strategiska betydelse samt dess egenskap af förbindelseled

med Norge göra det synnerligen angeläget, att den icke befinner sig

i annans hand än svenska statens. Det har visserligen under ärendets

förberedande handläggning af några myndigheter antydts, att banans

byggande af enskilde blott skulle blifva en öfvergångsform för dess

infogande i statsbanenätet, men olämpligheten af en sådan lösning af

frågan om banans anläggande genom enskilde eller genom staten synes

utskottet klart uppvisad af chefen för civildepartementet, då lian yttrar,

att svårigheter torde mola att meddela bestämmelser, fullt effektiva att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

förhindra en eventuel inblandning från utlandet, derest, när fråga om

inlösen af banan uppkomme, utländskt kapital vore i densamma intresseradt.

Om utskottet sålunda anser, att banan från början bör byggas

såsom statsbana, följer dock häraf ingalunda, att utskottet är beredt.

att tillstyrka Kongl. Maj:ts förslag om anvisande af medel för undersökning

af den rätta sträckningen. Utskottet hyser tvärt om den uppfattning,

att företagandet redan nu af en dylik undersökning är obehöflig!

A ena sidan torde, innan några som helst åtgärder för banans

byggande vidtagas — och till sådana åtgärder räknar utskottet den

ifrågasatta undersökningen — med egarne till Luossavaara och Kiirunavaara

grufvor böra vara träffad öfverenskommelse, som lemnar staten

verksam säkerhet för malmtransport å den ifrågasatta jernvägen och

på samma gång trygghet för att trafikinkomsterna å Luleå—Gellivarebanan

icke minskas genom denna banas fortsättande till vesterhafvet,

och å andra sidan synes banans byggande knappast kunna ifrågakomma

under de närmaste åren, då samtidigt skola utföras två beslutade stambanebyggnader,

till hvilka må hända snart nog kommer en tredje.

Med anledning häraf och då den undersökning, som hittills egt

rum, har visat sig tillräckligt noggrann för att lemna ledning vid frågans

bedömande i dess nuvarande läge, samt den undersökning, till hvilken

medel äskas i den kongl. propositionen, ej synes böra ske förr, än den

af utskottet ofvan påpekade öfverenskommelse blifvit afslutad, hemställer

utskottet,

att Riksdagen — under uttalande att, i enlighet

med dess skrifvelse till Konungen den 19 april 1893,

innan koncession meddelas å ifrågavarande jernväg

eller del deraf eller någon annan jernväg inom Norrbottens

län af annan än lokal betydelse, Riksdagen

må lemnas tillfälle att yttra sig i frågan — icke

måtte bifalla Kongl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 6 maj 1897.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

17

Reservationer:

af herrar C. Lundeberg, friherre F. W. von Otter, H. P. P. Tamm,

A. G. L. Pilling, N. Fosser, I. Wij/c, I. Kerfstedt, G. D. R. Tornerhjelm,

S. Tliam och D. Persson i Tallberg, hvilka yttrat:

y>Då en jernväg från Gellivare till vesterhafvet — under antagande

att förutsättningarna för malmbrytning i större skala i Luossavaara

och Kiirunavaara grufvor visa sig rigtiga — måste blifva af betydande

ekonomiskt gagn för öfverstå Norrland;

då öfre Norrlands kulturella utveckling i väsentlig grad är beroende

på ökad industri derstädes;

dä en landsdels framåtskridande i välmåga och kraft otvifvelaktigt

bidrager till hela landets bästa;

samt da det enligt vår tanke är ett vilkor för ett framgångsrikt

försvar af Norrland, att der finnes en talrik och burgen bofast befolkning,

som kan uppställa en större truppkontingent än för närvarande,

hvarigenom afsändandet af trupper dit från andra landsdelar till dessas

fara kan inskränkas;

anse vi för vår del anläggandet af jernväg från Gellivare till

Ofoten kunna på goda grunder ifrågasättas.

Denna jernväg, som obestridligen komme att få en internationel

karakter och som utgör fortsättning af en statsbana, bör dock ej få

bygga» af enskilde, dels af politiska och strategiska skäl, dels emedan

svårighet alltid finnes att med säkerhet förebygga banans öfvergång i

utländska händer, äfven om staten förbehåller sig inköpsrätt.

Af hvad vi sålunda yttrat torde böra framgå, att, om banan skall

anläggas, detta bör ske icke genom enskildes utan genom statens försorg,

och till följd häraf biträda vi för vår del Kongl. Maj:ts ifrågavarande

förslag, med ett vilkor likväl, nemligen att undersökningen

utsträckes till att äfven omfatta, huru staten skall bereda sig garanti

för att icke malmbrytningen af en eller annan orsak för mvcket inskränkes

eller till och med afstannar, utan att staten i sådant fall kan

ingripa. En dylik ekonomisk säkerhet torde ej vara svårare för staten

att ordna och för vederbörande att lemna än den i propositionen omförmälda

garanti för de stora utgifter som ifrågasatts.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1€97. 4 Sami. 1 Afd. 54 Käft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 74.

Vi hafva för den skull inom utskottet yrkat, att utskottet skulle

hemställa,

att Riksdagen måtte bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande

proposition.»;

samt af herrar A. P. Danielson och C. Persson i Ställhult.

Herr Fr. E. Pettersson har anhållit att få antecknadt, att han icke

deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄD ARK, »897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1897:121 Skrifvelse till Konungen, angående anslag till verkställande af undersökning för anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen. s. 5 i texten