Skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om införandet i dopbok af anteckningar angående faddrar.
1898-03-08 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1898:13, Skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om införandet i dopbok af anteckningar angående faddrar.
Dokumentets text
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
1
Sfi© 13.
Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1898, kl. 2 e. m.
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,
i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t i fråga om införandet i dopbok af anteckningar
angående faddrar.
Uti "en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 132, har herr P. Waldenström föreslagit, »att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t må i nåder befalla
domkapitlen och Stockholms stads konsistorium att förständiga vederbörande
prester att tillse, det inga andra såsom faddrar i dopboken antecknas
än sådana, som enligt gällande kyrkolag och kyrkohandbok verkligen
varit vittnen till dopet, så ock att, om dopvittnen vägrat att åtaga
sig fadderförpligtelserna, anteckning derom skall göras i dopboken».
Sedan motionären erinrat om föreskrifterna i kyrkolagens kap. 3 § 5
»efter det är en gammal god kristlig sed, att vid döpelsen brukas några
personer, dem man kallar faddrar, som äro vittnen till barnens dop, så skall
den ock hädanefter som härtill behållen varda» och i samma kapitels
§ 12 »presten skall i kyrkoboken anteckna deras namn som. vittnen till
barnens döpelse varit hafva» äfvensom kyrkohandbokens ord j>Låten I, som
bevittnat denna heliga handling, vara eder angeläget» o. s. v., hvaraf skulle
följa, att inga andra borde såsom faddrar eller vittnen antecknas än de,
Bih. till liiksd. Prof. 1898. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 8 Höft. (N:o 13.) 1
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
som verkligen varit närvarande vid dopet, anför han, huru »det är ytterst
vanligt, att i dopboken såsom faddrar eller vittnen antecknas personer, som
aldrig bevittnat den heliga handlingen, än mindre åtagit sig de dermed
förenade fadderpligterna, ja, som kanske icke ens veta, att barnet är födt,
än mindre om eller huru det är döpt, och detta har egt rum lika allmänt,
antingen anteckningskolumnen i dopboken burit rubriken »faddrar»
eller »dopvittnen». Väl sökte kyrkoskrifningskomitén i sitt provisoriska
förslag den 7 december 1888 afhjelpa detta missförhållande samt föreslog
derför, att jemte ordet »faddrar» äfven skulle utsättas ordet »dopvittnen»,
så att man skulle kunna såsom fadder anteckna den, som icke
varit vittne. Men sedan i de yttranden, som till Kongl. Maj:t inkoinmo
öfver komiterades förslag, allmänt uttalats den åsigt, att någon så bestämd
skilnad, som af komiterade ifrågasatts, icke borde göras mellan dopvittnen
och faddrar, frångingo komiterade sitt förslag och bestämde sig i sitt
underdåniga betänkande den 2 december 1890 för att i rubriken till
ifrågavarande kolumn sätta endast ordet »faddrar».
Då emellertid nu gällande kyrkohandbok statuerat en skilnad mellan
dopvittnen, som ville åtaga sig fadderförpligtelserna, och dopvittnen, som
icke ville åtaga sig dem, men intet bud gåfves derom, att denna skilnad
skulle iakttagas, när dopvittnenas namn antecknades i födelse- och dopboken,
blefve följden, att, när någon nu antecknades såsom fadder, så
antecknades han såsom den der a) bevittnat dophandlingen, b) åtagit sig de
s. k. fadderförpligtelserna. Men att såsom vittne anteckna en person, som
icke varit närvarande, vore ju lika orimligt och orätt i en kyrklig som i
en borgerlig handling. Huru mycket mer då att derjemte anteckna honom
såsom den der åtagit sig förpligtelser, som han i verkligheten aldrig åtagit
sig! Af sådana osanna anteckninger voro dock den svenska kyrkans
dopböcker öfverfulla och de fyldes alltjemt dermed. Nu skulle ju presterna
sjelfva kunna göra ett slut derpå genom att vägra att anteckna andra
än dem, som verkligen varit vittnen. Men då icke många torde ega mod
att så bryta med ett gammalt bruk, om de icke fingo något yttre stöd,
gör motionären ofvan nämnda hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t.
Motionären utgår från ofvan anförda stadganden i kyrkolagens kapitel
3 §§ 5 och 12 och anför vidare, hurusom, jemlikt kyrkolagens bud,
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 3
födelse- och dopboken innehåller en kolumn för anteckning om faddrar
äfvensom att denna kolumn ömsom burit rubriken »dopvittnen» enligt
kongl. brefvet om kyrkoböckers förande den 27 april 1860, ömsom rubriken
»faddrar» enligt kongl. förordningen den 6 augusti 1894. Dessa
olika rubriker hafva dock intill senare tid endast inneburit olika benämningar
af personer, som haft enahanda uppgift. Men då i nu gällande
kyrkohandbok göres en skilnad mellan dopvittnen, som vilja åtaga sig de
så kallade fadderförbindelserna, och dopvittnen, som ej vilja åtaga sig dem,
men ingen föreskrift gifves derom, att denna skilnad skall iakttagas,
när dopvittnenas namn antecknas i födelse- och dopboken, kunna, enligt
motionärens mening, stora missförhållanden deraf föranledas, så att såsom
dopvittnen antecknas personer, hvilka ej bevittnat dophandlingen, och
såsom faddrar personer, hvilka ej åtagit sig fadderförpligtelser. Sådana
oegentligheter skola, enligt motionärens försäkran, förekomma i oerhörd
mängd, ja, i en utsträckning, som ej gerna kan tänkas större, ty han
yttrar: af sådana osanna anteckningar äro den svenska kyrkans dopböcker
öfverfulla och de fyllas alltjemt dermed. Så beskaffade anteckningar äro,
enligt hans uppfattning, icke undantag, utan regel, hvilket torde framgå
af orden: det är ytterst vanligt o. s. v.
Då utskottet i motionen sökt efter stöd och bevis, som kunnat styrka
befogenheten af sådana påståenden som detta: det är ytterst vanligt, att
i dopboken såsom faddrar eller vittnen antecknas personer, som aldrig
»bevittnat den heliga handlingen», än mindre åtagit sig de dermed förenade
fadderpligterna, ja, som kanske icke ens veta, att barnet är födt,
än mindre om eller huru det är döpt, har utskottet ej kunnat finna
några bevis. Ty bevisande kraft har det ej kunnat tillmäta de näst föregående
orden: »det är allom bekant och konstateras äfven af kyrkoskrifningskomitén
i dess underdåniga betänkande den 2 december 1890,
sid. 171.» Att det är ytterst vanligt, att i dopboken såsom faddrar eller
vittnen antecknas personer o. s. v., är åtminstone för utskottet icke bekant.
Fastmer har utskottet, efter den kännedom, det varit i tillfälle att
inhemta, kommit till en helt annan uppfattning. Väl är det sant, att
jemte vid dopakten närvarande och såsom faddrar antecknade personer
äfven plägat såsom faddrar i dopboken antecknas sådana, som ej varit
tillstädes. Men dervid är först och främst att märka, att ett sådant tillvägagående,
så vidt utskottet har sig bekant, icke förekommer med afseende
på det störa flertalet ibland vårt folk, utan så godt som uteslutande
är inskränkt till s. k. ståndspersoner. Och vidare är det utskottets be
-
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o S) Utlåtande N:o 13.
stämda öfvertygelse, att, utom möjligen i något enstaka undantagsfall,
barnens föräldrar alltid på förhand, muntligen eller skriftligen, hafva om
barnens födelse och blifvande dop underrättat frånvarande faddrar och
inhemtat dessas medgifvande att såsom faddrar anmälas, hvadan det ej
kan antagas, att sådana blifva såsom faddrar antecknade, hvilka ej åtagit
sig fadderpligterna, ja, som kanske icke ens veta, att barnet är födt, än
mindre om eller huru det är döpt.
För motionären, som skarpt betonar kyrkolagens och kyrkohandbokens
ordalydelse: »faddrar, som äro vittnen till barnens dop, I, som bevittnat
denna heliga handling», synes det visserligen olämpligt och orimligt,
att någon, som ej varit närvarande vid dopet, skulle såsom fadder antecknas.
Utskottet skulle måhända kunna dela hans uppfattning, i fall
vid barns döpelse ej några faddrar voro närvarande. Men då så ej är
förhållandet, kan utskottet ej finna det vara »orimligt och orätt», om
jemte närvarande faddrar äfven antecknas sådana, som, fastän de gerna
velat, ej kunnat infinna sig. Det kan ej synas annat än hårdt och obilligt,
om desse senare, som kanske stå barnens föräldrar nära och som
måhända lika väl eller bättre än de närvarande faddrarne inse och behjerta
den erinran, som till faddrarne gifves, skulle beröfvas tillfälle att
bevisa en kärlekstjenst, som de sjelfva äro villiga att gifva och föräldrarne
angelägna att få mottaga.
Huruvida motionären för sina ofvan citerade ord angående det ytterst
vanliga, att i dopboken .... antecknas personer, som aldrig bevittnat
o. s. v., kan hafva stöd i kyrkoskrifningskomiténs af honom åberopade
betänkande den 2 december 1890, sid. 171, torde framgå vid jemförelse
med ordalagen i det af honom åsyftade stycket, som har följande lydelse:
»Hittills hafva i allmänhet endast faddrar antecknats i dopböckerna. Då
det emellertid kan förekomma, att personer vilja låta anteckna sig såsom
dopvittnen, men icke såsom faddrar, likasom ofta inträffar, att vid dopet
frånvarande personer antecknas såsom faddrar, hade i komiterades provisoriska
förslag beredts tillfälle att i detta afseende göra noggranna och
tillförlitliga anteckningar genom att i hufvudet till denna kolumn (kol.
23 i det provisoriska förslaget) utsätta jemte ordet faddrar äfven ordet
dopvittnen. Då emellertid i de öfver det provisoriska förslaget inkomna
yttrandena allmänt uttalats den åsigt, att någon så bestämd skilnad, som
af komiterade ifrågasatts, icke borde göras mellan dopvittnen och faddrar,
har i detta förslag, i likhet med i nu använda formulär för födelse- och
dopbok, endast afsetts anteckning om faddrar, naturligtvis obetaget för
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
deri bokförare, som så anser lämpligt, att särskildt anteckna, om någon
är närvarande vid dopet utan att vara fadder.»
Orden: det är ytterst vanligt, att i dopboken såsom faddrar eller
vittnen antecknas personer, som aldrig bevittnat den heliga handlingen,
skola erinra om betänkandets ord »ofta inträffar, att vid dopet frånvarande
personer antecknas såsom faddrar» och orden: det är ytterst vanligt
att i dopboken såsom faddrar---- antecknas personer, som---
än mindre åtagit sig de dermed förenade fadderpligterna, skola erinra
om uttrycket »det kan förekomma, att personer vilja låta anteckna sig
såsom dopvittnen men icke såsom faddrar». Men orden »ja, som kanske
icke ens veta, att barnet är födt, än mindre om eller huru det är döpt»,
sakna all motsvarighet i betänkandet, hvadan det tyckes vara ett temligen
vågadt påstående, att tillförlitligheten af motionärens ofvan anförda utsaga
konstateras af kyrkoskrifningskomiténs betänkande.
Då motionären erinrat om, huru kyrkoskrifningskomitén i sitt provisoriska
förslag sökt afhjelpa ofvan anmärkta missförhållande medelst förslaget
om, att jemte ordet »faddrar» äfven skulle utsättas ordet »dopvittnen»,
samt derefter anmärkt, att den på förekomna skäl frångått detta förslag
och bestämt sig för att i rubriken till ifrågavarande kolumn sätta
endast ordet »faddrar», anför han :• »Att den valde just detta ord och icke
ordet »dopvittnen», motiverades dermed, att »i då använda formulär för
födelse- och dopbok stod »faddrar», ett motiv, som tager sig rätt egendomligt
ut, då man vet, att der i verkligheten stod »dopvittnen». Till
sådant klandradt förbiseende hafva dock komiterade ej gjort sig skyldige,
ty de af motionären åsyftade orden i betänkandet lyda så: i detta förslag
har, i likhet med i nu använda formulär för födelse- och dopbok, endast
af setts anteckning om faddrar, naturligtvis obetaget o. s. v. 4
Att denna af komiterade gifna anvisning icke blifvit iakttagen, har
motionären påstått. Och han har menat, att den ej kunnat iakttagas, emedan
intet bud gifves derom, att vid anteckning i födelse- och dopbok af
dopvittnenas namn skall göras skilnad emellan dopvittnen, som vilja åtaga
sig fadderförpligtelserna, och dopvittnen, som icke vilja åtaga sig dem,
men han har icke medelst exempel från någon församlings dopbok
sökt uppvisa, att eller i hvilken utsträckning sådan åtskilnad icke blifvit
gjord.
Utskottet skall ej gent emot motionären invända, ehuru man ej kunde
sakna skäl dertill, att numera knappt kan påvisas någon väsentlig skilnad
mellan så kallade dopvittnens och så kallade faddrars åtaganden. 1 förra.
6 Ändra Kammarens Tillfälliga Utshotls (N:o 3) Utåtande N:o 13.
tider, då till faddrarne stäldes bestämda frågor, huruvida de med afseende
på de döpta barnen ville åtaga sig uppfyllandet af vissa pligter, och
faddrarne måste med ja besvara de framstälda frågorna, kunde man med
större skäl tala om verkliga förpligtelse!'', som de i egenskap af faddrar
iklädt sig. Deraf föranleddes, att en del samvetsömma personer, som insågo
sin oförmåga att motsvara de kraf, som stäldes på dem, vägrade att
blifva faddrar eller att antecknas såsom sådana. Saken hjelptes ej dermed,
att under en följande tid löftet affordrades dem i betydligt mildrade,
i vilkorliga i stället för ovilkorliga ordalag, såsom dessa: »så vidt Gud
nåd förlänar och eder görligt är». Sista steget, som togs för att tillmötesgå
ömma samveten, är nu gällande kyrkohandboks förmaning till
faddrarne, ty det stycke, hvari denna förekommer, innehåller, såsom bekant
är, ingen af faddrarne i löftesform uttalad förbindelse, utan deri uttalas
egentligen endast en erinran till faddiarne om deras allmänna pligt
såsom församlingsmedlemmar i det ifrågavarande hänseendet. Och äfven
denna förmaning eller erinran skall vid dopakten utelemnas, när dopvittnen
äro tillstädes, som ej vilja åtaga sig så kallade fadderförpligtelser.
Att nämnda förändring i dopritualet tillfredsetält dem, för hvilka den
varit afsedd, synes bland annat deraf, att, enligt hvad utskottet erfarit,
personer, hvilka ej förut velat eller vågat ål aga sig uppdrag såsom faddrar,
nu mera utan betänklighet anse sig kunna göra det.
Men, säger motionären, då kyrkohandboken statuerar en skilnad mellan
dopvittnen, som vilja åtaga sig fadderförpiigtelserna, och dopvittnen
som icke vilja åtaga sig dem, bör denna skilnad vid anteckning i dopboken
iakttagas. Frågan är då: kan den ej iakttagas och iakttages den
ej med stöd af nu gällande föreskrifter, eller skall ett ingripande från
Riksdagens och Kongl. Maj:ts sida för ändamålets vinnande vara af nöden?
Det synes utskottet, att rubriken faddrar i nu gällande dopboksformulär
för vederbörande församlingsföreståndare innehåller tydlig anvisning att
deri anteckna endast faddrar, hvaraf ock följer, att, i händelse uti samma
kolumn äfven skulle göras anteckning om sådana dopvittnen, som ej velat
åtaga sig s. k. fadderförpligtelser, för dessa- senare bör göras lämplig
beteckning. Oväsentligt torde det väl för öfrigt vara, om s. k. dopvittnen
blifva i dopboken antecknade eller icke. För de döpta barnen kan det
ej vara af någon betydelse. Om det till exempel blir fråga om att erhålla
visshet angående ett barns födelsedag eller dop, lära väl icke dopvittnen
blifva utfrågade i detta afseende, utan dopboken ensam komma att rådfrågas
och tillerkännas vitsord. Och dessutom inträffa ofta fall, då an
-
Andra Kammarens Tillfälliga Viskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.
7
teckning af dopvittnen måste förekomma i hög grad oegentlig, till exempel
då barn, utan att hafva faddrar, döpas i kyrkan inför hela menigheten
såsom dopvittnen.
Utskottet har af lätt insedda skäl ej kunnat inlåta sig på något försök
att utforska, huru i afseende på ifrågavarande anteckningar kan förhålla
sig inom rikets 2,474 församlingar. Blott några belysande exempel
må anföras från tre af hufvudstadens till folkmängden största och en af
dess minsta församlingar. I den ena af dessa största församlingar föddes
under femårsperioden 1893—97:
5,585 barn; för 287 voro faddrar antecknade;
i den andra 5,326 » ; » 557 » » »
i den tredje 3,950 » ; » 192 3> » »
I den minsta församlingen föddes under åren 1893—96:
1,009 barn. För 74 af dessa voro faddrar antecknade, för 501 dopvittnen.
Om dessa siffror visserligen ej så mycket bevisa, torde dock de ännu
ärkningsvärdt små siffrorna i fadderkolumnen vittna om, att presterna i
dessa församlingar verkligen sökt vakta sig för att i dopboken såsom
faddrar anteckna personer, som ej åtagit sig s. k. fadderförpligtelser.
Då utskottet- ej har sig bekant befintligheten af de svåra missförhållanden,
hvaröfver motionären klagar, ej heller funnit honom hafva
anfört giltiga skäl för åtgärders vidtagande från Riksdagens sida i det af
honom begärda syftet, har utskottet funnit sig förhindradt att tillstyrka
bifall till motionen.
På grund häraf får utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 mars 1898.
På utskottets vägnar:
E. A. ZOTTERMAN.
Herr A. Olsson i Ornakärr har begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.