Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af vackt motion om tull å tackoch harlastjern samt skrot.

1898-02-24 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1898:10, Betänkande, i anledning af vackt motion om tull å tackoch harlastjern samt skrot.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

t

111 n

f''T . ''.''Mi ■* • VM :: ;-in >tH>

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 28 februari 1898, kl. 2 e. m.

!r»,

Betänkande, i anledning af vackt motion om tull å tack- och

harlastjern samt skrot.

(l:a A.)

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 24, föreslå herrar

C. H. Lundström och E. M. Unger, att Riksdagen måtte besluta, att

tack- och harlastjern samt skrot åsättes en tullsats af 1 krona 20 öre

för 100 kilogram, samt att Riksdagen jemväl måtte besluta, att, för den

händelse tull åsättes tack- och harlastjern samt skrot, denna tull skall såsom

tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras

från den tid, som af Kongl. Maj:t, bestämmes, och i skrifvelse till Kongl.

Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl.

Maj:t ville, så fort ske kunde, förordna om beslutets trädande i kraft.

Af 1888 års tullkomité föreslogos tullsatser för tack- och barlastjern

1 krona samt för skrot 80 öre för 100 kilogram. I enlighet med

Kongl. Maj:ts till 1892 års Riksdag aflåtria proposition beslöt Riksdagen,

att såväl tack- och harlastjern som skrot skulle draga en tull af 80 öre

för 100 kilogram. Denna tullsats egde sedermera bestånd, till dess Riksdagen

år 1896 upphäfde densamma. Vid sistlidet års riksdag väcktes motioner

inom begge kamrarne om återinförande af samma tullsats, som förut

Bill. till Riksd. Prot. 1808. .5 Sand. 1 Afd. 10 Höft. (N:o 10.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

varit gällande, men dessa motioner afslogos af Riksdagen i gemensam

votering med 222 röster mot 147.

I den nu föreliggande motionen hänvisas till en början till tullkomiténs

yttrande i fråga om tull å tackjern och skrot, hvilket yttrande,

åberopadt jemväl af bevillningsutskottet i dess vid sistlidet års riksdag

afgifna betänkande i frågan, är af följande lydelse:

»En af de tullsatser, hvilkas lämplighet varit mest omtvistad, är den

å tackjern. Det tackjern, som hit importeras, är uteslutande gjuttackjern,

och det synes komitén antagligt, att importen deraf skulle, till förmån

för inhemska tillverkare af gjuttackjern och utan afsevärd olägenhet för

landets förädlingsindustri, kunna väsentligen inskränkas. Arliga införseln

till Sverige af tackjern plägar uppgå till omkring 500,000 centner, under

det att till gjutgods här i landet torde kunna antagas åtgå årligen högst

250,000 centner svenskt tackjern. För vissa gjutgodsartiklar kan visserligen

det svenska gjuttackjernet, sådant detta hittills blifvit med träkol

tillverkad!, icke helt och hållet ersätta det i allmänhet mera lättflytande

och mera lättarbetade engelska, men till det handels- och maskingjutgods,

som erfordrar ett starkt material, bör det vara fördelaktigare att,

åtminstone till större delen, använda det renare och starkare svenska

gjuttackjernet, äfven om priset å detta senare skulle ställa sig något

högre än å det engelska. För de flesta maskiner betyder nemligen ett

något högre pris å materialet föga, enär priset å sjelfva maskinen hufvudsakligen

betingas af det å densamma nedlagda arbetet och per centner

sällan understiger 25 kronor, men ofta uppgår till 100 kronor och deröfver.

Mången gång kan ock det högre materialpriset helt och hållet

utjemnas genom minskade dimensioner hos det starkare materialet. En

mängd annat gjutgods åter, för hvilket materialets styrka är af mindre

vigt, men hvilket fordrar ett lättflytande tackjern — och ett sådant kan

jemväl af flera svenska malmer framställas — betingar vanligen ett så

högt pris (8 till 50 kronor och deröfver per centner), att ett något högre

pris å materialet icke är af synnerlig betydelse.

Då således vårt behof af gjuttackjern åtminstone till största delen

synes kunna tillgodoses genom användning af svenskt tackjern, och ökade

afsättningstillfällen för detta icke kunna vara annat än fördelaktiga för

den inhemska jernhandteringen, anser sig komitén böra förorda tackjernets

beläggande med tull. Såsom förut är nämndt, är det endast gjuttackjern,

som hit importeras; men att vid tullbehandlingen göra skilnad mellan

gjuttackjern och smidestackjern är uppenbarligen omöjligt och vore dessutom

fullkomligt ändamålslöst, enär det ej gerna kan ifrågakomma att hit

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

3

införa smidestackjern. Sverige exporterar vida större mängd smidestackjern,

än det importerar gjuttackjern. Tullsatsen bör för att kunna medföra

det gagn, som dermed åsyftas, åtminstone vara så hög, att konkurrens

jemväl i pris med engelskt gjuttackjern här i landet i allmänhet

möjliggöres; och har komitén med afseende härå ansett tullsatsen ej böra

bestämmas lägre än 1 krona per 100 kilogram, på sätt äfven de tillkallade

fackmännen föreslagit.

På grund deraf, att skrot har samma betydelse för jernförädlingsindustrien

som tackjern, bör åsättande af tull å denna senare artikel hafva

till följd äfven skrotets beläggande med införselafgift, hvilken med hänsyn

till skrotets ringare värde visserligen bör sättas lägre än tackjernstullen,

men dock icke får alltför mycket understiga denna, på det att icke tullskilnaden

måtte föranleda försök till införsel af tackjern under form af

skrot. Med afseende å dessa omständigheter har för artikeln skrot i taxeförslaget

upptagits en tullsats af 80 öre per 100 kilogram.»

Till stöd för sitt förslag anföra motionärerna vidare, att till 1897

års Riksdags beslut om bibehållande af tullfrihet för ifrågavarande varor

torde i väsentlig mån hafva bidragit den föreställningen, att tullsats å

dessa varor, på sätt som under diskussionen i frågan blifvit antydt, möjligen

skulle försvåra underhandlingarna med Norge angående mellanrikslag;

att denna farhåga emellertid, äfven om den till äfventyrs kunde hafva

varit i någon mån berättigad, dock nu saknade all aktuel betydelse; att

det så mycket mindre kunde anses förefinnas giltiga skäl att lemna införseln

af tackjern tullfri, som nu gällande, jemförelsevis betydliga tullsatser

å gjutgods och maskiner vore bestämda under förutsättning af tackjernstull,

vid hvilket förhållande egare af gjuterier och mekaniska verkstäder

icke heller med fog kunde motsätta sig tull å tackjern; samt att af

både dem, som talat emot, och dem, som talat för tackjernstullen, vore

erkändt, att den i sådant hänseende åren 1893—1896 gällande tullsats

varit för låg för åstadkommande af åsyftadt skydd.

Enligt den officiela statistiken har tillverkningen samt in- och utförseln

af ifrågavarande varuslag under nedannämnda år egt rum i den

omfattning, följande tabell utvisar:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

År.

Tillverkning af

tackjern och

direkt från

masugn fram- stäldt gjutgods.

I n f ö

r s e 1.

Utfå

r s e 1.

Tack- och

barlastjern.

Skrot.

Tack- och

barlastjern.

Skrot.

Ton.

Ton.

Ton.

Ton.

Ton.

1880 .........

405,713

15,972

636

61,585

9,404

1881.........

430,042

16,290

1,346

55,469

1,711

1882 .........

398,945

17,443

1,440

55,732

4,765

1883 .........

422,627

21,890

841

52,313

5,509

1884 .........

430,534

22,643

3,845

54,426

6,400

1885 .........

464,737

21,982

4,061

47,527

6,070

1886 .........

442,457

22,518

5,019

58,139

11,235

1887 .........

456,625

18,071

2,446

49,285

24,363

1888 .........

457,052

31,132

2,081

49,099

5,533

1889 .........

420,665 ,

24,467

3,058

79,378

21,897

1890 .........

456,103

31,389

2,067

60,125

11,479

1891.........

490,913

28,139

2,601

63,096

11,121

1892 .........

485,664

32,575

2,173

57,502

24,524

1893 .........

453,421

20,782

399

59,836

22,434

1894 .........

462,809

27,679

764

67,026

10,376

1895 .........

462,930

30,960

2,549

86,368

11,344

1896 .........

494,418

23,576 *

1,339

71,343

5,430

1897 ........

—

54,038

—

73,300

—

De af motionärerna här ofvan åberopade skäl, som 1888 års tullkomité

anfört för åsättande af tull å tackjern, synas utskottet vara af

afgörande betydelse för frågans bedömande. I följd af konkurrensen med

det billigare utländska gjuttackjernet hafva flere svenska masugnar måst

* Vid behandlingen af frågan om tull å tack- och barlastjern samt skrot sistlidet år

uppgaf utskottet i sitt betänkande, att införseln af tack- och barlastjern år 1896 utgjort

33,104 ton, hvilken uppgift grundades å tullverkets meddelande om rikets in- och utförsel

af vissa varor. Deruti upptagas direkt förtullade samt å nederlag upplagda varor, hvaremot

i Sveriges officiela statistik, som ligger till grund för den nu meddelade uppgiften, upptagas

samtliga under året såväl direkt som från nederlag förtullade varor. Skilnaden utgöres

således af den qvantitet, som vid årsskiftet 1896—1897 fanns upplagdt på nederlag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 5

nedlägga sin verksamhet. Genom det tullskydd, af hvilket tack jer nstillverkningen

under åren 1893—1896 var i åtnjutande, har väl denna närings

ställning i någon mån förbättrats, men det resultat, som med tullen

åsyftats, har endast till någon del vunnits. Någon större utveckling af

denna näring har nemligen icke kunnat ega. rum på den korta tid, under

hvilken tullen verkat, helst då tullsatsens storlek ej stått i tillbörligt förhållande

till den stora prisskilnaden mellan det svenska och det utländska

tackjernet, hvartill kommer, att, då någon trygghet för tullens bestånd icke

förefunnits, denna omständighet verkat afhållande från vidare företagsamhet

på detta område. Under år 1897, då tullfrihet rådde för tackjern,

ökades importen deraf till nära dubbelt så stor qvantitet som under föregående

år. Väl är, såsom tullkomitén anfört, det engelska gjuttackjernet,

såsom mera tunnflytande och lättarbetadt än större delen af det svenska,

till åtskilliga ändamål att föredraga framför detta, men enär förutsättningar

icke saknas för att inom landet åstadkomma tackjern af samma

beskaffenhet som det engelska, torde nämnda omständighet icke böra anses

utgöra hinder, för åsättande af ifrågavarande tullsats. Då priset på det

engelska tackjernet i svensk kusthamn understiger priset på det svenska

vid jernverken med minst 15 kronor för ton och den tullsats, som under

åren 1893 1896 varit gällande, således icke kan anses tillfyllestgörande,

anser sig utskottet böra tillstyrka den af motionärerna föreslagna högre

tullsatsen af 12 kronor för ton. Motionärernas åsigt om att denna tullsats

borde tillämpas redan under innevarande år kan utskottet dock icke

biträda, enär genom en sådan åtgärd betydande förluster skulle kunna

tillskyndas dem, som ingått aftal om leverans af tackjern.

På sålunda anförda skäl och då barlastjern samt skrot naturligen

böra i tullbehandlingshänseende likställas med tackjern, hemställer utskottet,

l:o) att tack- och barlastjern samt skrot måtte

åsättas en tullsats af 1 krona 20 öre för 100 kilogram;

samt

2:o) att motionärernas yrkande angående tiden för

tillämpningen af ifrågavarande tullsats icke måtte af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 februari 1898.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

n" Å • '' ''.i ''•! li'' ■ • 11''»V ''■1 ■ -■ . ’ ’ * ’ : • *»

Reservationer:

af herr Cavalli, som anfört:

»Då vid 1892 års riksdag tall åsattes tack- och barlastjern samt

skrot, beståmdes tullsatsen till 80 öre för 100 kilogram, dervid tullsatsens

storlek noga öfvervägdes och stäldes i vederbörligt förhållande såvål till

jernhandteringens behof af skydd som äfven till de vid samma riksdag

höjda tullsatserna å vissa slag af gjutgods. Då emellertid i förevarande

motion påyrkats en tullsats å förstnämnda varor af en krona 20 öre för

100 kilogram, utan att någon deremot svarande höjning i tullsatserna

å gjutgods ifrågasatts, samt vid sådant förhållande genom bifall till motionen

det år 1892 stadgade förhållandet mellan tullsatserna å tackjern och

å gjutgods skulle förryckas, har jag inom utskottet röstat för en återgång

till den förut gällande tullsatsen af 80 öre för 100 kilogram. Utskottet

har emellertid funnit skäligt tillstyrka en tullsats af en krona 20 öre för

100 kilogram; och får jag för den skull reservera mig mot utskottets förslag

i denna del samt hemställa,

att tack- och barlastjern samt skrot måtte åsättas

en tullsats af 80 öre för 100 kilogram.»

af herr Fredhohn, hvilken anfört:

»Till den af utskottet lemnade redogörelsen för den föregående behandling,

som inom Riksdagen kommit tullen å tack- och barlastjern samt

skrot till del, torde följande erinringar få fogas.

Enligt 1891 års tulltaxa voro dessa varor tullfria. Tullkomitén af

år 1888 hade i sitt år 1891 afgifna betänkande föreslagit en tullsats å 1

krona per 100 kilogram för tack- och barlastjern samt 80 öre för skrot.

Mot detta förslag hade dock komiténs i denna fråga mest sakkunnige ledamot

herr K. Styffe reserverat sig.

I proposition till 1892 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t en tull af

80 öre per 100 kilogram för såväl tack- och barlastjern som skrot. Denna

proposition blef af bevillningsutskottet afstyrkt, men mot utskottets hemställan

reserverade sig samtliga Första Kammarens ledamöter. Det Kong],

förslaget, som bifölls af Första Kammaren men afslogs af den Andra, antogs

af Riksdagen efter gemensam omröstning, dock endast med den ringa

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 7

pluraliteten af 182 röster (98 i Första Kammaren och 84 i Andra Kammaren)

mot 176 (38 i Första Kammaren och 138 i Andra Kammaren).

Vid 1896 års riksdag väcktes motion om tullens borttagande. Motionen

tillstyrktes af bevillningsutskottet, hvaremot Första Kammarens ledamöter

reserverade sig, samt afslogs af Första Kammaren, men bifölls af den

Andra. I gemensam votering beslöt Riksdagen med 186 röster (40 i

Första Kammaren och 146 i Andra Kammaren) mot 183 (108 i Första

Kammaren och 75 i Andra Kammaren) tullfrihet å ifrågavarande artiklar

från deon 1 januari 1897.

År 1897 föreslogs genom en motion i hvardera kammaren, att 80- öres tullen skulle återinföras. Motionen tillstyrktes af bevillningsutskottet

dock med reservation af nio Andra Kammarens utskottsledamöter. I gemensam

votering beslöt Riksdagen med 222 röster (64 i Första Kammaren och

158 i Andra Kammaren) mot 147 (81 i Första Kammaren och 66 i Andra

Kammaren) att afslå motionen samt bibehålla tullfriheten för ifrågavarande

artiklar.

Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att deras antal, som äro emot

åsättandet af tull å tack- och barlastjern samt skrot, inom Andra Kammaren

stadigt ökats intill ett tjugutal och att deras antal, som inom Första

Kammaren varit anhängare af sådan tull, minskats med lika mycket.

Röstöfvervigten inom Riksdagen, som år 1892 räknade 6 röster för tullen

och 1896 3 röster mot densamma, har i följd af den ändrade åsigt, som

inom båda kamrarne gjort sig allt mera gällande, så vuxit, att tackjernstullen

förlidet år afslogs med en röstöfvervigt af 75 röster. Såsom denna

tulls motståndare uppträdde då icke blott frihandlare, utan äfven personer,

som annars visat sig vara varma vänner af skyddstullar. Dessa senare

förklarade då öppet, att denna tull alls icke motsvarat deras förhoppningar.

Numera kan man derföre icke taga för goda de ord, hvarmed tullkomitén

inledde sitt förordande af tackjernstullen, eller att denna tull är en af de

tullsatser, hvilkas lämplighet är mest- omtvistad. På grund af vunnen erfarenhet

visar det sig nu, att meningen om olämpligheten af denna tullsats

allt mera stadgat- sig.

Att emellertid vid innevarande riksdag åter en motion blifvit väckt

med förslag om tull å tackjern, samt att- detta förslag lyckats vinna majoritet

inom ut-skot-tet, synes mig endast kunna förklaras genom ett förbiseende

af den tydliga fingervisning om Riksdagens åsigter, som frågans

föregående behandling gifver vid handen, äfvensom genom en total glömska

af alla de skäl, som under frågans diskussion blifvit framlagda emot

denna tull icke blott inom utan ock utom Riksdagen. Jag skall derför

tillåta mig att- i korthet redogöra för de förnämsta af dessa skäl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

I främsta rummet torde då uppmärksamheten böra fästas vid det

faktum, att tullen icke berör eller kan beröra tackjernstillverkningen i dess

helhet utan blott en ringa del deraf, nemligen tillverkningen af gjuttackjern.

Af Sveriges hela tackjernstillverkning, som under åren 1892—

1896 uppgick till ett medeltal af omkring 470,000 ton årligen, torde endast

omkring 3 procent användas till gjutgods. Det öfriga användes för smidestillverkning.

Någon prisförhöjning å smidestackjern kan en tackjernstull

icke medföra, enär det utländska tackjernet icke med fördel kan af oss

såsom smidestackjern användas, och vi exportera mer än dubbelt så mycket

smidestackjern, som vi importera gjuttackjern. Men äfven om en tackjernstull

skulle kunna medföra höjning i priset å det inhemska smidestackjernet

skulle en sådan prisförhöjning icke vara fördelaktig för de jernverk,

som köpa sådant för att förädla det, och kan således icke för vår

jernhandtering i sin helhet anses vara önskvärd i annan händelse än att

priset å allt svenskt jern å verldsmarknaden samtidigt stegras. Man må

sålunda icke, såsom stundom skett, förknippa det stora ekonomiska intresse,

som den svenska tackjernstillverkningen i sin helhet representerar, med

det jemförelsevis obetydliga intresse, tillverkningen af gjuttackjern omfattar.

Det är endast detta senare mera obetydliga intresse, som genom den ifrågasatta

tullen å tackjern skulle kunna gagnas.

Det tackjern, som hit importeras, är uteslutande gjuttackjern. Blott

en mindre del af det tackjern, som i Sverige användes till framställning

af gjutgods är svenskt. Detta senare användes, ensamt eller i blandning

med engelskt, företrädesvis till maskindelar och andra föremål, hvartill ett

extra starkt material erfordras. Deremot lämpar sig det svenska tackjernet

icke för tillverkning af sådana artiklar, hvilka till skilnad från maskingjutgods

pläga benämnas handelsgjutgods. Härtill passar det med koks

tillverkade och mera lättflytande engelska eller skotska tackjernet vida

bättre än vårt svenska t.räkolstackjern. För handelsgjutgods, såsom grytor,

spislar in. in., dylikt är nemligen hufvudsaken, att de med ett prydligt

utseende förena fördelen att icke vara för hårda och i följd deraf svårarbetade

samt spröda, så att de ej uthärda de stötar, för hvilka de kunna

komma att utsättas. Men huru utmärkt för styrka träkolstackjernet, än är,

när det gjutes till tjockare pjeser, så lämpar det sig icke väl för tunnare

handelsgjutgods, emedan det, utgjutet i tunnare former, allt för lätt tager

härdning eller blir hvitt samt till följd deraf hårdt och sprödt. För öfrigt

är det med svårighet förenadt att af det svenska tackjernet gjuta tunnare

pjeser, emedan det är så trögflytande, att godset för denna orsaks skull

måste göras tjockare, hvilket naturligtvis gör deraf gjutna artiklar tyngre

och dyrare. Till de flesta gjuteribehof skulle af dessa orsaker det engelska

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1Ö. §

tackjernet föredragas framför vanligt svenskt gjuttackjern, äfven om prisen

å båda vore lika.

Det var också på grund af dessa omständigheter som den år 1892

pålagda tullen ej kunde medföra minskning i mängden af det från England

införda gjuttackjernet, Genom de handelsspekulationer, som i sammanhang

med tullens påläggning år 1892 egde rum för att undgå tullen,

infördes det året så mycket af varan, att under det följande året 1893

någon minskning i den normala importen egde rum, men redan året derpå,

1894, hade denna import blifvit normal. Medeltalet af importeradt tackjern

utgjorde för åren 1886—1890 cirka 25,000 ton och för åren 1891—

1895 28,000 ton. Den minskning i importen, som man med tullen afsåg

att vinna, uppstod således icke.

Ej heller har det kunnat påvisas, att någon ökning i tillverkning af

svenskt gjuttackjern inträdt under åren 1892—1896, då tullen var gällande.

Att en tull, äfven om den sättes till 8 kronor per ton, eller 18 % af varans

värde, icke skulle kunna medföra en sådan verkan, följer tydligen

deraf, att det engelska tackjernet med tullen pålagd under dessa år endast

betingade ett pris af 50 ä 53 kronor per ton i svensk hamn, under det

att priset å svenskt gjuttackjern samtidigt varierade mellan 60 å 70 kronor

per ton f. o. b. i Mälarehamn. Ej ens ordinärt smidestackjern, som genom

mindre kolåtgång vid tillverkningen ställer sig billigare än gjuttackjern,

kunde i pris täfla med det förtullade utländska gjuttackjernet, Lägges

härtill, att de flesta gjuterierna äro belägna i kuststäderna, så ställer sig

också härigenom i följd af lägre fraktkostnader det utländska gjuttackjernet

derstädes än billigare jemfördt med det svenska.

Någon sannolikhet för att ett bibehållande af tullen å tackjern framdeles

och i tidens längd skall verka till ändring i det förhållande, som egt

ruin under alla de år tullen egt bestånd, eller föranleda till att af träkol

tillverkadt svenskt gjuttackjern får en större användning vid våra gjuterier

och der uttränger det engelska gjuttackjernet förefinnes icke heller. Visserligen

kan man utan allt för stor kolåtgång med träkol framställa ett gjuttackjern,

som liknar det engelska, men derför erfordras eu mycket hög

temperatur hos blåsten) vid masugnsprocesseri. Härtill fordras åter högst

kostsamma varmapparater. Vid så små tillverkningsbelopp, som vid våra

allra flesta verk förekomma, skulle det icke löna sig att, ensamt för tillverkning

af gjuttackjern, göra så dyrbara anläggningar, och då träkol är

ett vida dyrbarare bränsle än koks i stenkolsförande länder, måste tillverkningskostnaden

ensamt af denna anledning här alltid komma att bli

mycket högre än i England och derigenom för all framtid göra ett tullskydd

för tackjern till en nödvändighet,

Bill. till Riksd. Prot. 1808. 0 Sami. 1 Afd. 10 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

Att använda ett så rent och dyrbart bränsle som träkol för tillverkning

af gjuttackjern är för öfrigt ett slöseri, emedan det för oss är vida

fördelaktigare att spara våra mycket begränsade tillgångar å träkol till

sådana fabrikater, som fordra ett rent bränsle och derför bättre betalas på

verldsmarknaden.

Såsom ett vigtigt ändamål med införandet af tull å tackjern har

man äfvenledes framhållit, att derigenom skulle kunna beredas möjlighet

att påbörja en inhemsk tillverkning af kokstackjern för gjuteribehof. Om

dessa förhoppningar yttrade herr Styffe i sin omnämnda reservation till

tullkomiténs betänkande år 1891:

»Huruvida det vid en införseltull å tackjern skulle löna sig att här

anlägga koksmasugnar för att tillverka gjuttackjern in. in., beror väsentligen

ej blott af denna tulls storlek, utan äfven af de tullsatser, hvarmed

vissa andra jerneffekter, som vid de nya verken skulle kunna framställas,

komma att beläggas, samt huruvida dessa tullsatser en längre tid få fortfara,

hvilket väl svårligen lärer kunna anläggarne garanteras. En enda

koksinasugn af nyare konstruktion kan nemligen tillverka mycket mera

gjuttackjern än Sverige nu importerar, hvarföre en sådan anläggning ej gerna

kan grundas uteslutande på tillverkning af dylikt tackjern. Om emellertid

en eller flere koksmasugnar skulle komma att anläggas t. ex. vid Oxelösund,

hvarifrån ett engelskt bolag, som bekant, några år exporterat

temligen stora qvantiteter rik och billig jernmalm, finge de förutvarande

svenska tillverkarne af gjuttackjern naturligtvis en ny konkurrent, som

kanske ensam toge fördelen af tackjernstullen, och denne konkurrent kunde

möjligen blifva ett utländskt bolag.»

De tvifvelsmål, som herr Styffe då uttalade, visade sig också ega

full motsvarighet i verkligheten, då såsom bekant ingen dylik masugn under

tulltiden anlades. Under debatten i Första Kammaren förlidet år

yttrade sig också den finansminister, som år 1892 för Riksdagen framlade

förslag om införande af tackjernstull, mot dess återinförande. Han erkände,

att de skäl, som han då ansett tala för tullens införande, icke längre vore

giltiga eller åtminstone icke längre qvarstode, hvarför han öfvergått på

deras sida, som ansåge denna tull icke vidare vara lämplig.

I detta sammanhang torde förtjena anföras ett uttalande af en annan

tullvän, som från att hafva hyst förhoppningar om tackjernstullens nytta,

öfvergått till att vara en oaf denna tulls mest betydande motståndare, nemligen

generaldirektören Åkerman. 0Han yttrade under debatten i Första

Kammaren år 1896 Dland annat: »År 1892 lutade äfven jag åt tackjernstullen,

i förhoppning att man just med tillhjelp af nyssnämnda kiseljernsmetod»

(metod att med tillsats af kiseljern möjliggöra svenskt tackjerns

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 11

i o

användande till framställning af ordinärt gjutgods, beskrifven af herr Åkerman

i Jern kontorets annaler år 1889) »skulle bereda någon fördel åt vår

jerntillverkning, men då denna förhoppning af erfarenheten gäckats, är det

nu alldeles slut med mitt hopp om tackjernstullens gagn. Det finnes för

öfrigt en anledning att nu i sjelfva verket vänta mindre af denna tull än

på den tiden, då den åsattes. Då fanns nämligen i utlandet vida bättre

tillgång på billiga puddelslagger, som kunde lämpa sig för att deraf med

koks bereda ett för nyssnämnda ändamål användbart kiseljern; men dessa

tillgångar hafva sedan dess så medtagits för tillverkning af Thomastackjern,

att kiseljern numera knappast torde kunna fås till relativt så lågt pris

som då.»

Af den här gjorda framställningen framgår ju tydligt, att eu tackjernstull

icke kan vara till gagn för tillverkarne af gjuttackjern, då tullen

icke förmår hindra importen af engelskt tackjern, icke höja priset på det

svenska eller framkalla ökad användning deraf. Tullen förlorar således

sin påstådda egenskap af skyddstull och blir en ren finanstull.

Genom tullen ökas dock priset å engelskt tackjern med tullens hela

belopp. De, som närmast få betala denna tull, äro naturligen gjuterierna

och de mekaniska verkstäderna, men gifvet är, att dessa nödgas söka erhålla

en ersättning för det ökade priset åtminstone i någon mån genom

att höja priset på sina tillverkningar. Medelbart kommer derför en tull

att till en del äfven falla på den stora allmänheten, köparne af gjutgods

af olika slag. Såsom en talare i Första Kammaren år 1896 påpekade,

kan det väl hända, att denna förhöjning kommer att i afsevärd mån drabba

äfven bruks- och hyttindustrien, då en hel mängd af gjutgods, som för

dessa industrier är oundgängligen nödvändigt, kan erhållas för ett vida

lägre pris, när det tillverkas med en blandning af engelskt jern, och det

svenska jernet är för dyrt och godt att enbart användas till sådant

gjutgods.

Med den nu föreslagna tullsatsen af 1 krona 20 öre per 100 kilogram

skulle tullen uppgå till omkring 27 procent af varuvärdet. Hvad

detta betyder skall jag söka något närmare belysa. I gjutgods ingår engelskt

tackjern till olika delar vid skilda slag af gjutgods, i extra starkt

med 20 å 25 procent, men i handelsgjutgods eller fabrikseffekter med

minst 30 å 40 procent dock oftast med mycket derutöfver. I senare fallet medför

27 procents förhöjning i priset på gjuttackjernet 9 å 10 procents förhöjning

i priset på det till gjutgodset använda råmaterialet. Denna förhöjning

i tillverkningspriset är naturligen högst menlig, i synnerhet vid

export såväl af vanligt gjutgods som af maskiner. Och utförseln af maskiner

intager såsom bekant ett icke så obetydligt rum i hela vår utförsel.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

Af gjutgods utfördes år 1890 207 tern, värda 78,000 kronor och 1896

754 ton, värda 280,000 kronor, samt af maskiner år 1890 för ett värde

af 3,025,000 kronor och år 1896 för 6,391,000 kronor. Sammanlagda

värdet af omnämnda exportartiklar, som år 1890 uppgick till 3,103,000

kronor, hade 1896 ökats till 6,671,000 kronor, eller mer än fördubblats.

Tydligt är, att om en mekanisk verkstad i vårt land skall kunna

täfla på den utomeuropeiska marknaden, så får man icke genom tull ännu

mera fördyra det gjutjern, som redan förut fördyrats genom att först införas

från England för att här gjutas och sedan i form af fabrikat återföras

till England för att derifrån föras vidare. Vill man jemte dessa

dubbla frakter nu pålägga gjutjernet ytterligare en tull af 27 procent af

värdet, så är det klart, att man derigenom ännu mera skall försvåra

exporten.

Att gjuterierna och de mekaniska verkstäderna rundt om i landet

äfven sjelfva insett den stora fara, som genom en tackjernstull hotar deras

industri, framgår af de petitioner, som förlidet år tillstäldes Riksdagens

ledamöter och hvilka undertecknats af ett betydligt antal idkare af gjuterioch

mekanisk verkstadsrörelse i riket äfvensom af bergsbruksidkare. Det

påstående, som flera gånger från protektionistiskt håll framkastats, att

någon klagan från de närmast intresserade icke försports öfver tullen, blef

dervid på det uttryckligaste vedeidagd.

Genom att bifalla den föreslagna tullen, 12 kronor per ton tackjern,

skulle de för landet vigtigaste näringarne, gjuterier och mekaniska verkstäder,

hvilka år 1895 tillsamman sysselsatte mer än 26,000 arbetare och

tillverkade för 58 millioner kronor, eller nära 14 % af hela fabriksindustriens

tillverkningsvärde, få sig pålagd en extra beskattning af inemot

eu half million kronor om året och detta utan ringaste nytta för bergsbruket

eller någon annan näring, men väl i många fall till men för

konsumenterna. Eu sådan tull blir icke annat än en finanstull så mycket

mer att klandra, som den lägges på det moderna närings lifvets vigtigaste

medel till framgångsrik verksamhet och detta i en tid, då statskassan mindre

än någonsin är i behof af ökade inkomster.

Efter denna öfversigt af de hufvudsakliga skäl, som tala mot tull å

tackjern, tillåter jag mig i största korthet skärskåda de i den föreliggande

motionen samt i bevillningsutskottets deröfver afgifna betänkande framstälda

motiv för återinförande af dylik tull. Jag förbigår dervid tullkomiténs

af såväl motionärerna som utskottet anförda skäl, hvilka jag

anser mig hafva tillräckligt belyst genom den utredning jag här redan

sökt lemna.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

13

Närmaste anledningen till motionens framläggande antyda motionärerna

vara den, att Riksdagens beslut om afslag å tullmotionerna 1897

väsentligen hade föranledts af den föreställningen, att en tackjernstull

skulle hafva försvårat underhandlingarna med Norge angående ny mellanrikslag.

Verkliga förhållandet härmed är följande. Mellanrikslagen var

redan genom 1895 års Riksdags beslut uppsagd att utlöpa den 13 juli

1897, och underhandlingarne om densammas förlängning hade redan innan

Riksdagen 1897 sammanträdde strandat. Visserligen gjordes vid sistnämnda

riksdag ett försök till inledande af förnyade underhandlingar med

Norge angående mellanrikslagens förlängning, men motionen derom förkastades

af båda kamrarne den 20 februari. När derför frågan om tackjernstull

förevar till behandling i kamrarne den 3 mars, kunde tydligen

utgången af denna tullfråga icke utöfva något som helst inflytande på

den redan afgjorda frågan om mellanrikslagen. Den af motionärerna gjorda

och af utskottet icke gendrifna framställningen derom har förmodligen

tillkommit såsom ett försök att antyda, det tullfrågan nu skulle befinna

sig i ett annat läge än vid senaste riksdagen, hvilket efter hvad här blifvit

visadt är ett fullkomligt misstag.

Vidare stödja motionärerna sin motivering på den stora ökning i införseln

af tackjern, som under år 1897 egt rum, jemförd med näst föregående

år. Men, såsom utskottet upplyst, befunnos vid 1896 års slut omkring

10,000 ton på nederlag i afvaktan på den tullfrihet, som trädde i

kraft den 1 januari 1897. Minskas nu siffran för införseln 1897 med

10,000 samt tages derjemte i betraktande, att under början af året flere

importörer af fruktan för att tullen skulle åter införas, införskrefvo större

qvantiteter tackjern än det dåvarande behofvet fordrade, så visar det sig,

att ökningen för 1897 icke varit större än som betingades af det uppsving

industrien tagit.

Beträffande erinringen om, att nu gällande tullsatser å gjutgods och

maskiner skulle vara bestämda under förutsättning af tackjernstull, så får

man ej bortse derifrån, att om detta verkligen varit händelsen, så utgjorde

likväl den tackjernstull, i förhållande till hvilken nämnda tullsater bestämts,

endast 80 öre per 100 kilogram, hvarför konseqvensen fordrat att motionärerna

nu föreslagit en höjning i denna tull med en tredjedel. Och påståendet,

att egare af gjuterier och mekaniska verkstäder icke med fog skulle

kunna motsätta sig tull å tackjern, eftersom de kommit i åtnjutande af

tullskydd å sina tillverkningsartiklar, borde åtminstone icke framställas af

de protektionister, som anse att den inhemska konkurrensen oberoende? af

tullen verkar till att nedtrycka priset på inom landet tillverkade produkter

till så lågt belopp, att producenten nätt och jemt kan reda sig.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

Med afseende på tullsatsens storlek hafva hvarken motionärerna eller

utskottet anfört några skäl, hvarför densamma skulle sättas till just 1

krona 20 öre. Tullkomitén, hvars skäl för åsättande af tull å tackjern

utskottet anser »vara af afgörande betydelse för frågans bedömande», ansåg

dock 1 kronas tull vara tillräcklig. För att kunna finna det rätta belopp,

hvartill tullsatsen borde bestämmas för att vara verksam, måste man känna

det pris för hvilket tackjern af samma beskaffenhet som det engelska bär

i landet kan tillverkas, men härom förefinnes ingen utredning. Utskottet

påstår visserligen, att priset på det svenska gjuttackjernet vid jernverken

är per ton minst 15 kronor högre än det engelska tackjernet i svensk

kusthamn. Men är detta en sanning, så är det uppenbart, att de svenska

jernverken med ett tullskydd af endast 12 kronor måste, om de vilja konkurrera

med engelskt tackjern, sälja sitt jern 3 kronor per ton billigare än

hvad det rätteligen skulle vara värdt.. Icke kan man anse, att ett sådant

tullskydd skall lända till gagn för näringen, och denna torde derför vara

lika’’ litet betjent med en tull på 12 kronor som en på 8 kronor eller

ingen tull.

Utskottets påstående, att »i följd af konkurrensen med det billigare

utländska gjuttackjernet flere svenska masugnar måst nedlägga sin verksamhet»

står illa tillsammans med hvad utskottet strax derpå säger, eller:

»att tackjernstillverkningens ställning i någon mån förbättrats genom det

tullskydd, af hvilket tackjernstillverkningen åren 1893—1896 var i åtnjutande.

» Om tackjernstillverkningens ställning 1893—1896 i någon mån

förbättrats, så kan det väl ej vara under denna tid, som flera svenska

masugnar i följd af konkurrensen med det utländska gjuttackjernet måst

nedläggas. Detta skulle då förmodligen hafva skett efter den 1 januari

1897, då tullskyddet borttogs, men då den officiella berättelsen öfver bergshandteringen

under sistnämnda år ännu icke blifvit offentliggjord, så kan

det af utskottet gjorda uttalandet icke grunda sig på annat än en lös förmodan.

Masugnars nedläggande är i vårt land icke ovanligt: för 30 år

sedan var deras antal 207, för 20 år sedan 193, och år 1896 124. För

utskottet borde det icke hafva varit obekant, att orsaken hvarföre antalet

masugnar nedgått, under det att tackjernstillverkningen samtidigt högst

betydligt ökats (den utgjorde år 1896 494,000 ton, värda omkring 30,5

millioner kronor) helt enkelt beror derpå, att man funnit det mera ekonomiskt

fördelaktigt att öka tillverkningsqvantiteten per masugn än att hålla

flera små i gång. Utskottets påstående, att flera svenska masugnar måst

nedläggas i följd af den konkurrens med det billiga utländska gjuttackjernet,

som framkallats genom tackjernstullens borttagande, måste derför

på grund af hvad anfördt blifvit få anses obestyrkt och detta, ända till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 15

dess på ett tillförlitligt sätt blifvit ådaga lagat, att någon enda masugn

måst nedläggas endast af den orsak att den icke med fördel kunnat tillverka

annat än gjuttackjern och att denna fördel försvunnit i och med

tackjernstullens borttagande.

Hvad slutligen beträffar utskottets antydan, att genom en tull skulle

här i landet kunna framkallas en tillverkning af tackjern af samma beskaffenhet

som det engelska, hvarmed antagligen menas cokestackjern, vill

jag till hvad förut blifvit sagdt härom blott lägga, att äfven om en dylik

ny industrigren uppkomme, detta icke alls skulle hafva till följd någon

förbättring i de nuvarande tackjernstillverkarnes ställning.

Till sist ber jag att få framhålla en sak, som är af den allra största

betydelse för de i en glädjande utveckling stadda gjuteri- och maskincillverkningsindustrierna,

och som af deras målsmän kraftigt nog framhållits,

den nemligen, att genom ett vacklande mellan tullfrihet och ett

tullskydd af än den ena än den andra storleken alla kalkyler för leverans

på tid omöjliggöras genom att ett oberäkneligt tullpolitiskt moment införes

i en affärskarl, som endast bör hvila på tekniskt och ekonomiskt rigtiga.

principer. Det är derför högeligen önskvärdt, att Riksdagen nu icke blott

afslår den föreslagna tullen, utan afslår den på ett sådant sätt, att det må

* bli tydligt för dess förfäktare, att Riksdagen icke önskar för hvarje år

behandla denna tullfråga. Frågan bör falla icke blott för det närvarande

utan ock för all öfverskådlig framtid.

På grund af det anförda får jag hemställa,

att det af motionärerna väckta och af utskottet

tillstyrkta förslaget om åsättande af tull å tack- och

barlastjern samt skrot icke måtte af Riksdagen bifallas.»

af herr Swartling, hvilken anfört:

»Då det icke kunnat visas, att tackjernstullen, under de år den egde

bestånd, utöfvade något inflytande å priset för svenskt tackjern (träkolstackjern)

och det ej heller kunnat med öfvertygande skäl ådagaläggas, att

tullens återinförande skulle varda till gagn för den inhemska jerntillverkningen;
då

det, särskildt derigenom, att äfven under den tid tackjernstullen

var gällande, införseln af utländskt gjuttackjern (cokestackjern) stadigt

ökades, är till fullo konstateradt, att de inhemska gjuterierna och mekaniska

verkstäderna ej kunna undvara detta råmaterial;

då detta råmaterial, vid det förhållande att dylikt jern ej är föremål

för tillverkning här i landet, fördyras med tullens hela belopp, mot
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

svarande efter den nu föreslagna tullsatsen nära 30 procent af varans

värde;

då derigenom exporten af gjutgods och maskiner till länder, der den

svenska industrien börjat få utsigt till en icke obetydlig afsättning, väsentligt

försvåras, eller kanske omöjliggöres;

då det med tackjernstullens införande år 1892, bland annat, åsyftade

målet, att bringa till stånd en inhemsk tillverkning af ett gjuttackjern,

som i alla afseenden skulle ersätta det engelska, icke blifvit uppnådt;

och, slutligen,

då ofta återkommande ändringar i tullförhållandena framkalla ett

osäkerhetstillstånd, som i hög grad verkar hämmande på näringslifvets utveckling,

så anser jag, att utskottet bort hemställa,

att herrar Lundströms och Ungers motion icke

måtte af Riksdagen bifallas.

af herr Bergendnhl, som anfört :

»Ehuruväl jag anser, att den af motionärerna gjorda framställan om

en tullsats å tack- och barlastjern samt skrot af 1 krona och 20 öre för

100 kilogram kan från jernhandteringens synpunkt vara berättigad, finner #

jag mig dock ej kunna biträda utskottets tillstyrkan af denna tullsats, enär

i och med dennas antagande den genom 1892 års riksdags beslut afsedda

proportionen emellan tullen å tackjern å ena och maskiner och redskap

samt gjutgods å andra sidan blefve rubbad.

Af dessa skäl anser jag lämpligast, att den förut åsätta tullen, eller

80 öre för 100 kilogram, återinföres, och hemställer fördenskull

att tack- och barlastjern samt skrot åsättes en

tullsats af 80 öre för 100 kilogram.»

af herrar M. S. Nisser och af Burén, hvilka instämt i herr Bergendahls

yttrande;

samt af herrar friherre von Schwerin, G. Jansson, S. M. Olsson,

Lundström, Meyer, H. Eriksson och O. Persson.

Härjemte hafva herrar Almström och Göransson begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i den slutliga behandlingen inom utskottet af förevarande

ärende.

- ,• b ill. -------—

i i, .''jni.hd cl1..! v noll l.i J i :> t /irra , ivbiu.i .».t! ''jim ''rr/liir ■!

Stockholm 1898. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.