Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i tullbevillningen.
1898-01-27 · 63 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 61 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1898:15, Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i tullbevillningen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
1
ff:o 15.
Ank. till Riksd. kansli den 26 mars, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i tullbevillningen.
(l:a A.)
Bevillningsutskottet har härmed velat afgifva yttrande angående följande
till utskottet hänvisade motioner rörande ändringar i nu utgående
tullbevillning, nämligen motionerna
N:o 16 inom Första Kammaren af herr C. P. af Buren, om tull å
klöfverfrö samt förhöjning af tullsatserna för tall-, gran- och timotejfrö;
N:o 110 inom Andra Kammaren af herr C. G. Bergendahl in. fl.,
angående tull å klöfverfrö och förhöjning af tullsatsen för timotejfrö;
N:o 27 inom Första Kammaren af herr P. Bondesson och
N:o 173 inom Andra Kammaren af herr N. Jönsson i Gammalstorp
in. fl., om tull å superfosfat;
N:o 174 inom Andra Kammaren af herr N. Jönsson i Gammalstorp
m. fl., om tull å benmjöl;
N:o 94 inom Andra Kammaren af herr Elis Nilson, om ändring af
rubriken N:o 244 »ister» i gällande tulltaxa;
N:o 61 inom Andra Kammaren af herr Elis Nilson, om förhöjning
af tullen å kulör eller s. k. vintinktur: annan;
N:o 102 inom Andra Kammaren af herrar H. Holmlin och P. Andreasson,
om tull å tegelsten och tegelrör m. m.;
N:o 115 inom Andra Kammaren af herr P. O. Lundell, om tull å
mur- och taktegel;
N:o 126 inom Andra Kammaren af herr J. G. Hazén, om förhöjning
af tullen å visst slag af tråd af koppar och kopparlegeringar;
N:o 123 inom Andra Kammaren af herr J. Hjelmkrus, angående
förhöjning af tullen å patroner: oladdade eller endast försedda med tändsats;
N:o 68 inom Andra Kammaren af herr O. Anderson i Hasselbol,
om ändrade bestämmelser i fråga om tull å silke, samt
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Häft. (N:o 15).
1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
N:o 171 inom Andra Kammaren af herrar L. P. Mallmin och O.
W. Redelius, angående ändrad lydelse af rubrikerna n:is 45, 46, 47 och
717 i tulltaxan, afseende artiklarne blommor och växter.
Frö: Enligt gällande tulltaxa utgör tullsatsen för tall- och granfrö 50
tall ochgran- öre för kilogram.
Herr af Buren föreslår nu, att tullsatsen för tallfrö måtte höjas till
4 kronor och för granfrö till 2 kronor för kilogram, äfvensom att, för
den händelse förhöjd tullsats bestämmes för något af nämnda fröslag,
Riksdagen derjemte måtte besluta, att berörda tullförhöjning skall såsom
tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras
från den tid, som af Ivongl. Maj:t bestämmes, samt i skrivelse till Korigl.
Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt ifrågavarande beslut, anhålla, det Kongl.
Maj:t, ville så fort ske kan förordna om beslutets trädande i kraft.
Till stöd för nämnda förslag anför herr af Buren följande:
»Under de sista fyra decennierna har skogsodling uti allt större
utsträckning förekommit inom vårt land. På många af våra enskilda
skogar och å stora trakter af de bekanta ljunghedarne inom Göta land
odlas nu skog hufvudsakligast af tall (Pinus sylvestris). Vid skogsodlingens
början kunde man icke erhålla skogsfrö till utsäde inom landet,
hvarför detsamma för detta ändamål införskrefs hufvudsakligast från Tyskland.
Sedan efterfrågan af tallfrö blef allt större, uppstodo fröklängningsanstalter,
som nu lemna svenskt frö icke allenast tillräckligt för landets
eget behof, utan äfven så mycket derutöfver, att export af dylikt frö
kunnat ske, och sedan Tyskland funnit fördelen af att använda vårt tallfrö,
har efterfrågan ökats, ehuru, af den anledningen att våra barrträd kunna
lemna mindre utbyte af frö än de tyska barrträden, vårt barrträdsfrö
ställer sig dyrare.
Sedan de från tyskt tallfrö uppvuxna ungskogarne hunnit en ålder
af 20 å 30 år, visade sig å en del ställen inom i synnerhet Småland,
Halland, Vestergötland och Nerike samt Vestmanland, att barret vissnade
och föll af, och efter ett och annat års sjukligt utseende torkade hela
trakter bort, så att dessa ungskogar måste borttagas och nya uppdragas;
men icke nog härmed, äfven i närheten växande unga tallskogar, som uppkommit
genom sjelfsådd eller skogsodling af svenskt tallfrö, antogo ett
sjukligt utseende, och stammar torkade delvis bort. Noggranna undersökningar
gåfvo vid handen, att de sjuka och döende unga tallskogarne
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
3
voro besvärade af en svampsjukdom, förut okänd i vårt land, men som
inkommit genom det tyska tallfröet, hvilket hade till påföljd, att kongl.
domänstyrelsen välbetänkt föreskref, att vid skogsodlingar å statens skogar
endast svenskt tallfrö får begagnas.
Sedan detta blef lcändt, var naturligt, att man vid skogsodling äfven
å privatskogarne ej ville använda annat än svenskt frö, men det oaktadt
visade sig der och'' hvar, att tallungskogarne blefvo sjuka, hvarigenom
uppkom ett stort misstroende emot all skogsodling. Genom dessa missöden
började det nya intresset för skogsodling att slappas, och den åsigten
ville göra sig gällande, att alla genom skogsodling uppkomna bestånd
skulle blifva mycket sämre än de, som uppkomma genom sjelfsådd.
Då emellertid de äldsta efter skogsodling med svenskt tallfrö uppvuxna
skogsbestånd af ända till 70 års ålder visade en synnerligen vacker
växt och trefnad, och man med säkerhet visste, att dessa tallbestånd uppdragits
af svenskt frö, så fans ej annan utväg än att söka felet hos det
från fröhandlare inköpta utsädet, ehuru detsamma uppgifvits vara svenskt
frö, hvilket nu på det noggrannaste undersöktes och befans vara uppblandadt
med tyskt frö, vanligen till en tredjedel eller en fjerdedel, hvarigenom
det blef uppenbart, hvarför de efter så kalladt svenskt tallfrö uppvuxna
tallbestånden blefvo sjukliga.
Enligt den officiela statistiken infördes år 1896 2,672 kilogram talloch
granfrö. I förhållande till införseln af andra fröslag är detta visserligen
en obetydlighet, men klart är, att den farliga smittan kan spridas
vida omkring från ett barrträd, som uppvuxit af ett enda sådant frö, och
åstadkomma oberäknelig skada.
För att befrias från denna fara, vore utan tvifvel rigtigast att förbjuda
all införsel af tyskt tallfrö, men då allmänna uppfattningen torde
vara, att prohibitiva åtgärder om möjligt böra undvikas, och kontrollåtgärder
icke äro tillfyllestgörande, på hvad sätt de än anordnas, så tinnes
ej annat botemedel än att med en hög tullafgift omöjliggöra denna införsel.
Man kan invända, att tallfrö från Finland och Norge lemna lika
friska tallskogar, men då ingen säkerhet tinnes för att ej det tyska fröet
införes öfver dessa länder, håller jag före, att detta ej borde hindra oss
från att vidtaga denna enda effektiva åtgärd, som dessutom åt vår fattigaste
befolkning och deras barn genom att i våra skogar samla kottar
skulle bereda eu välbehötlig och afsevärd inkomst.
Till stöd för här ofvan anförda förhållanden får jag under bil. 1
a, b, c, bifoga intyg om det tyska fröets olämplighet för uppdragande
af skogar i vårt land från skilda orter af våra mera framstående skogsmän.
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
De efter importeradt tyskt granfrö uppvuxna ungskogarne hafva
ännu icke lidit af någon sjukdom, men då alltid större säkerhet för att
de efter svenskt granfrö uppvuxna granskogarne blifva friskare och bättre
än de, som uppkomma efter tyskt granfrö, och samlandet af grankottar
sker samtidigt med insamling af tallkottar, finnes intet skål att genom den
nuvarande låga tullsatsen af 50 öre pr kilogram befordra denna onödiga
import, hvarför jag anser, att. denna tull bör höjas till 2 kronor per kilogram
eller till hälften mot den af mig föreslagna tullen å tallfrö, hvilken
skilnad i dessa tullsatser bör bestämmas, särdeles som ingen svårighet finnes
att vid tullbehandlingen skilja mellan tall- och granfrö, och då priset å
tallfrö ställer sig vanligen 10Ö % högre än priset å granfrö.»
Redan vid 1886 års riksdag väcktes motion om en införseltull af
1 krona för kilogram å tall- och 75 öre å granfrö, till stöd för hvilken
framställning anfördes bland annat, att det från sydliga breddgrader komna
skogsfröet med all säkerhet vore olämpligt med hänsyn till våra kalla
vintrar och ombytliga, vårar, men att mången vid inköpet mer fäste sig
vid varans billighet än dess godhet och lämplighet för våra förhållanden.
Bevillningsutskottet vid sistberörda riksdag fann sig dock icke för
det dåvarande böra tillstyrka detta förslag, hvilket ej heller vann Riksdagens
bifall.
Vid 1888 års riksdag upptogs frågan ånyo, och bestämdes då i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan eu tullsats af 50 öre för kilogram
för såväl tall- och gran- som öfriga, slag af trädfrö. Utskottet yttra!e då:
»Att användandet vid skogskultur härstädes af utländskt, särskildt
tyskt tallfrö, som, enligt utskottet tillhandakommen upplysning, ofta tages
af tallkottar, insamlade från sjuka och skadade bestånd, på flere ställen
slagit synnerligen illa ut, torde vara för många af Riksdagens ledamöter
nogsamt bekant. Så erbjuda t. ex. inom Hallands län vidsträckta 20- till
25-åriga skogsplanteringar, vid hvilka tyskt tallfrö begagnats, ett allt annat
än lofvande utseende, under det att närstående tallbestånd, uppkomna efter
svenskt frö, te sig friska och lifskraft^. Tull å utländskt tallfrö finner
utskottet derför vara en sak af högsta vigt.
Det tyska granfröet har visserligen icke visat så dåliga resultat vid
användning inom Sverige som det tyska tallfröet, men då vår egen klängningsindustri
kan tillgodose landets behof af såväl tall- som granfrö, samt
det ej torde råda något tvifvel derom, att svenskt granfrö bäst passar för
svenska förhållanden, bjuder klokheten, att äfven införseln af granfrö hämmas.
Och har utskottet af praktiska skäl ansett allt skogsfrö böra draga lika
tull, hvilken lämpligen torde kunna bestämmas till 50 öre per kilogram.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 5
I kommerskollegii och generaltullstyrelsens utlåtande öfver det af
1888 års tullkoraité afgifna betänkande hemstäldes derefter att inskränka
giltigheten af berörda tullsats till frö af tall och gran; och denna hemställan,
som upptogs jemväl i Kongl. Maj:ts förslag till ny tulltaxa år
1892, blef ock af Riksdagen sistnämnda år bifallen.
Efter tullsatsens åsättande har enligt den officiela statistiken införseln
af tall- och granfrö utgjort:
år 1888 från och med den 1 juli.......... 176 kilogram
» 1889.....................................''............... 3,279 »
» 1890.................................................... 2,132 »
» 1891............................ 4,822 »
» 1892....................... 4,780 »
* 1893................... 6,647 »
» 1894........... 12,438 »
» 1895............. 3,860 »
» 1896................................ 2,672 »
Vid sådd af skogsfrö med blandning af tall- och granfrö åtgår, enligt
meddelande erhållet i domånstyrelsen, 1,2 kilogram frö af hvartdera slaget.
Om genom åsättande af ett tillräckligt högt tullskydd å skogsfrö
åstadkommes, att behofvet af denna vara kan fyllas genom landets egen
framalstring deraf, beredes härigenom tillfälle till arbetsförtjenst för den
mindre bemedlade befolkningen på landsbygden; och redan från denna
synpunkt är en högre tullsats å nämnda vara önsklig. Men för ifrågavarande
tullsatsers höjande tala äfven andra, långt vigtigare skäl.
Såsom motionären framhållit, har genom användandet af utländskt,
särskildt tyskt tallfrö inom vårt land förorsakats stor skada, i det många
af de skogsplanteringar, som uppdragits från sådant frö, blifvit angripna
af sjukdomar och måst i förtid afverkas, i hvilket afseende utskottet tilllåter
sig hänvisa till de i motionen åberopade och jemväl vid detta betänkande
fogade intyg af jägmästarne J. G. Hjelm och C. M. Sjögreen
samt öfverjägmästaren C. G. Göthe. Det synes utskottet derför vara synnerligen
angeläget att söka förhindra införseln af tallfrö af ofvan omförmälda
slag; och detta är så mycket nödvändigare, som verkningarne af fröets
dåliga beskaffenhet visa sig först efter flere, stundom ända till 20 eller 30
års förlopp efter dess användande. Då den tullsats, hvarmed tallfrö för
närvarande är belagdt, i nämnda hänseende icke gjort tillbörlig verkan,
synes en förhöjning af tullsatsen för nämnda vara böra ega rum; men ehuru
det, enligt hvad ofvan anförts, är önskligt, att svenskt tallfrö uteslutande
användes inom landet, har utskottet dock icke funnit sig kunna förorda en
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
så hög tullsats som den af motionären föreslagna, hvilken skulle verka
nästan som importförbud, utan ansett, att en tullsats af 3 kronor för kilogram
bör vara tillfyllest. Det ökade pris å tallfrö, som skogsödare på
grund af den högre tullsatsen till en början, intill dess en allmännare
företagsamhet för insamling af skogsfrö kommit till stånd inom landet, tilläfventyrs
nödgas betala, bör ega en ytterst ringa betydelse i jemförelse med
den skada, som visat sig vara eu följd af användandet af det utländska tallfröet.
Utländskt granfrö har väl ej visat sig medföra så dåliga resultat som
det utländska tallfröet, men är dock sämre än den svenska varan, i följd
hvaraf en högre tullsats jemväl å granfrö bör medföra nytta. Det är
emellertid att taga i betraktande, att det icke hvarje år är möjligt att
inom landet insamla granfrö i tillräcklig mängd, enär någon afsevärd frösättning
hos granen endast eger rum ungefär hvart femte år. Väl kan
granfröet, om det icke utklänges utan får förblifva i kottarne, bevaras i
flere år, i följd hvaraf möjligheten att inom landet hemta hela vårt behof
af granfrö icke är utesluten, men då det på grund af ofvan nämnda omständighet
äfven kan förutsättas, att behofvet af granfrö något år icke kan
fyllas utan införsel från utlandet, synes tullsatsen härför icke böra sättas
högre än att införsel utan allt för stor kostnad kan ske. I betraktande
häraf har utskottet icke heller i fråga om tullsatsen å granfrö funnit sig
kunna biträda motionärens föreslag, utan ansett tullsatsen böra höjas till
allenast 1 krona för kilogram, hvilken tullsats vid jemförelse med den af
utskottet förordade tullsatsen å tallfrö jemväl i förhållande till varans
pris synes vara den rätta.
Hvad beträffar motionärens yrkande om tiden för tillämpningen af
de förhöjda tullsatserna å tall- och granfrö, finner utskottet anledning icke
föreligga att frångå den allmänt gällande regeln, att förändringar i tullbevillningen
skola träda i kraft från och med ingången af året näst efter
det, hvarunder de beslutats.
På sålunda anförda skäl och med åberopande jemväl af hvad motionären
i saken anfört hemställer utskottet,
l:o) att tullsatsen för tallfrö måtte af Riksdagen
höjas till 3 kronor för kilogram;
2:o) att tullsatsen för granfru måtte höjas till eu
krona för kilogram; samt
3:o) att motionärens yrkande angående tiden för
tillämpningen af ifrågavarande tullsatser icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
7
Timotejfrö är för närvarande belagdt med en tull af 5 öre för kilo- Frö:
gram. Klöfverfrö hänföres enligt gällande tulltaxa till rubriken »frö: andra klöfver- och
slag, ej specificerade», och är såsom sådant tullfritt. timotej-.
Nu föreslås af herr af Buren, att tullsatsen för klöfverfrö måtte
bestämmas till 35 öre och för timotejfrö till 25 öre för kilogram, samt af
herr Bergendahl jemte tretton öfriga af Andra Kammarens ledamöter, att
tullsatsen för klöfverfrö måtte bestämmas till 20 öre och för timotejfrö
till 10 öre för kilogram.
Tillika hemställa motionärerna, att, för den händelse tull åsättes
klöfverfrö eller förhöjd tullsats bestämmes för timotejfrö, Riksdagen derjemte
måtte besluta, att den sålunda för klöfverfrö stadgade tullen och för
timotejfrö beslutade tullförhöjningen skall såsom tilläggsafgift till nu gällande
tulltaxa jemväl innevarande år utgöras från den tid, som af Kongl.
Maj:t bestämmes, samt i skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande
af sitt ifrågavarande beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t ville så fort ske kan
förordna, om beslutets trädande i kraft.
Herr af Buren anför till stöd för sina förslag bland annat följande:
»Det underhaltiga utsäde af klöfver- och timotejfrö, som ibland dessa
stora qvantiteter införes från utlandet och som till stor skada för det
svenska jordbruket för långa tider tillintetgör alla ansträngningar att
frambringa tillfredsställande foderskördar, utgör för mig en tillräcklig
anledning att väcka denna motion, i syfte att, så fort ske kan, kraftiga
åtgärder må vidtagas för att, om ej alldeles utestänga, åtminstone väsentligt
minska denna skadliga fröimport.
För de större jordbrukarne är faran mindre, emedan flertalet af dem
alltmera kommit till insigt om nödvändigheten af att sjelfva producera
hvad som behöfves för eget behof, hvaremot den är så mycket större för
den stora massan af mindre jordbrukare, hvilka, oförmögna att sjelfva
kunna bedöma fröets värde, härdighet och härkomst, lätt förledas af det
billiga priset att på god tro köpa sina små behof af detta utsäde från de
många närbelägna handelsbodarne på landsbygden och i städerna, hvilka
åter i sin tur köpt detsamma af någon firmas reseoinbud, hvilka mellanhänder
icke draga i betänkande att uppgifva frö af utländskt ursprung för
svensk vara.
Det myckna ogräsfrö, delvis förut här okänd!, som genom det utländska
klöfver- och timotejfröet spri des i vårt land, innebär dessutom en
stor fara för det svenska jordbruket i sin helhet.
8
Bevillningsutskottets Betänkande JV:o 15.
En omfattande utredning öfver denna för jordbruket vigtiga angelägenhet
har jag haft nöjet mottaga frän såväl representanter för landets
jordbruk som från herrar fröhandlare, hvilka utan afsevärd meningsskilnad
framhålla och bevisa:
att klöfver- och timotejfrö i vårt land kan produceras tillräckligt
för landets eget behof,
att ifrån utlandet importeradt klöfver- och timotejfrö öfvervägande
är sämre än det, som här i landet produceras,
att det utländska fröet är mycket prisbilligare, dock att prisskilnaden
på intet vis kan ersätta den förlust, som landtmannen ådrager sig
genom inköp af detta billiga utländska frö, emedan det billigaste fröet är
i sjelfva verket det dyraste,
att frökontrollen icke är tillfyllestgörande, och vår frömarknad ingalunda
betryggande,
att svenskt frö och frö odladt under samma breddgrad är pålitligast
till utsäde, och
att den stora fröiinporten från sydligare länder är till skada.»
Vidare yttrar herr af Burén:
»Man vill söka botemedlet emot den förderfbringande fröimporten
hos frökontrollanstalterna, men då kontrollåtgärder ej kunna göras obligatoriska,
är uppenbart, att de icke kunna vara tillfyllestgörande, på hvad
sätt de än anordnas.
Rätta botemedlet vore utan tvifvel att förbjuda den skadliga fröimporten,
men då allmänna uppfattningen är sådan, att prohibitiva åtgärder
om möjligt böra undvikas, finnes under sådana förhållanden ej annat botemedel
än att med tullar söka att minska densamma.
länder mitt studium af det material, som från skilda delar af vårt
land kommit i min hand, har jag funnit, att vid det utländska klöfverfröets
bedömande storkornighet, mogenhet och vigt spela eu afgörande
roll. Ett utländskt klöfverfrö med en absolut vigt af 180 gram per 1,000
frö och deröfver anses vara en fullgod vara, hvaremot utländskt klöfverfrö,
som väger derunder, ej bör användas till utsäde. Rigtigast vore derför
att med en hög tull söka att hämma införseln af detta underhaltiga utsäde,
men emot en sådan vigtklassificering uppresa sig tulltekniska svårigheter,
som för närvarande omöjliggöra en sådan bestämmelse. Under sådana
förhållanden och då man icke allenast vill minska importen af det
odugliga utländska fröet, utan äfven uppmuntra den inhemska fröodlingen,
så håller jag före, att en tullafgift bör bestämmas, som något öfverstiger
prisskilnaden mellan prima utländskt frö och svenskt frö. Ehuru denna
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
9
prisskilnad varierar, kan dock med ganska stor visshet beräknas, att den
icke, då qvaliteterna jernföras, understiger 20 procent eller 30 öre pr kilogram,
och då man genom en obetydlig tull icke kan hindra en stor fröimport
af underhaltig beskaffenhet, anser jag, att utländskt klöfverfrö bör
draga en tull af 35 öre pr kilogram. I Norge är klöfvertullen 20 öre pr
kilogram.
Hvad som här ofvan blifvit framhållet gäller visserligen rödklöfver,
men kan i viss mån tillämpas på andra sorter, såsom alsike, hvitklöfver,
sandväppling m. fl. Af dessa är dock endast alsike föremål för odling i
större skala, men då af detta fröslag redan nu produceras inom landet tillräckligt
för landets eget behof och derutöfver, är import häraf öfverflödig,
hvarför jag håller före, att någon särskild skilnad emellan de olika klöfverfröslagen
ej bör ifrågakomma. Något importförbud föreligger icke, hvarför
hvar och eu är oförhindrad att mot den tullafgift, som möjligen kommer
att bestämmas, experimentera med nya fröslag; dock bör den grundsatsen
fasthållas, att det bästa utsädet af hvad slag det vara må erhålles från
eget land.
Hvad slutligen vidkommer tullen å timotejfrö, har jag såväl hos
jordbrukare som hos fröhandlande funnit en och samma mening om önskvärdheten
af en högre tullsats å detta fröslag, och då skilnaden mellan
klöfver- och timotejtullen i vårt grannland Norge är 10 öre pr kilogram,
torde äfven denna skilnad vara för oss lämplig. Den oegentlighet, som nu
existerar hos oss, att klöfverfrö är tullfritt och att timotejfrö drager en tull
af endast 5 öre pr kilogram, och att denna oegentlighet bör rättas, lärer
väl ingen bestrida.»
I berörda af herr Bergendahl m. fl. väckta motion lemnas till eu
början en redogörelse för förutvarande framställningar om tull å nu ifrågakornna
varor samt statistiska uppgifter rörande in- och utförseln deraf
under de senare åren, hvarefter motionärerna anföra:
»Häraf framgår i hvilken hög grad importen af dessa fröslag tilltagit,
under det att exporten i förhållande dertill är en obetydlighet.
Om nu behöfliga qvantiteter af dessa frösorter ej kunde inom
landet produceras eller om den inhemska produkten vore af sämre beskaffenhet
än den utländska, då måste man finna sig uti ofvannämnda
mindre tillfredsställande förhållande; men när nu verkstälda undersökningar,
hvilkas resultat kommer att delgifvas utskottet och derigenom Riksdagen,
visa,
att klöfver- och timotejfrö kan i vårt land produceras i tillräcklig
mängd för landets behof,
Bill. till liiksd. Prut. 18''Jti. 5 Sand. 1 Afd. 15 Ilä/t.
''2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
att. från utlandet importeradt klöfver- och timotejfrö öfvervägande
är sämre än det, som här i landet produceras, och
att svenskt frö är pålitligare till utsäde, så synes det oss, som giltiga
skäl förefinnas att påyrka nödigt skydd.»
Vid 1888 års riksdag väcktes flere motioner om åsättande af tull å
klöfver-, timotej- och andra slag af gräsfrö, och bevillningsutskottet yttrade
i anledning deraf, att då fröodling börjat allt mera inom landet bedrifvas,
och de frön, som här erhölles, i allmänhet vore af vida bättre beskaffenhet
än utländska, utskottet ej funnit någon betänklighet vid att försvåra införseln
af främmande vara. I fråga om de olika tullsatserna å frö, yttrade
utskottet vidare, borde klöfverfrö draga högre tull än timotej- och andra
slag af gräsfrö, enär klöfverfrö egde ett betydligt högre värde. Utskottet
föreslog derför, att timotej och andra slag af gräsfrö måtte åsättas en tull
af 5 öre och klöfvei’frö 15 öre för kilogram. Detta förslag bifölls derefter
af Riksdagen, såvidt det afsåg timotejfrö, hvaremot Riksdagen beslöt, att
klöfverfrö fortfarande skulle vara tullfritt, och någon förändring härutinnan
har sedermera icke skett.
Till upplysning i frågan har utskottet ansett sig böra införa följande
enligt den officiela statistiken uppgjorda tabell rörande in- och utförseln
af klöfver- och ej specificeradt gräsfrö samt timotejfrö under nedannämnda
år.
Å r.
I n f ö
r s e 1.
U t f ö
r s e 1.
Klöfver- oeh ej spec.
gräsfrö.
Timotejfrö.
Klöfver- och ej spec.
gräsfrö.
Timotejfrö.
Kg.
Kg.
Kg.
Kg.
1888 ............
2,379,650
40,608»)
174,387
—
1889 ............
1,296,455
571,678
64,668
41,120
1890 ............
1,756,001
214,713
143,098
62,068
1891............
1,305,512
148,358
141,487
37,924
1892 ............
1,230,930
132,777
270,203
23,821
1893 ............
1,303,433
172,056
189,599
24,203
1894 ............
1,371,796
648,008
51,427
28,268
1895 ............
1,484,299
679,199
53,670
40,251
1896 ............
1,889,554
292,305
100,768
62,170
*) Från och med den 1 juli.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
11
Likasom motionärerna finner utskottet tull böra åsättas klöfverfrö
äfvensom en högre tullsats bestämmas för timotejfrö; och tillåter sig utskottet
såsom skäl härför åberopa såväl motionärernas anföranden som de
vid herr af Burens motion fogade utlåtanden af inspektören vid landtbruksakademiens
experimentalfält S. Rhodin och professoren Jakob Eriksson.
Beträffande tullsatsernas storlek har utskottet funnit sig böra biträda
det af herr Bergendahl och hans medmotionärer väckta förslaget, hvilket
upptager samma tullsatser som de nu i Norge gällande, eller 20 öre å
klöfverfrö och 10 öre å timotejfrö, för kilogram räknadt. Dessa tullsatser
äro väl ej tillräckliga för att böja priset på den utländska varan till samma
belopp som priset på den svenska, men torde dock så mycket utjemna
prisskilnaden att de svenska jordbrukarne ej böra endast af det lägre priset
låta förleda sig att använda utländskt frö, då de kommit till insigt om att
det svenska fröet är till sina egenskaper öfverlägset det utländska.
Rörande tiden för tillämpningen af de förhöjda tullsatserna finner
utskottet, likasom i fråga om tullsatserna för skogsfrö, motionärernas förslag
icke böra bifallas.
Utskottet hemställer fördenskull,
4:o) att klöfverfrö måtte af Riksdagen åsättas en
tullsats af 20 öre för kilogram;
5:o) att tullsatsen för timotejfrö måtte höjas till 10
öre för kilogram; samt
6:o) att motionärernas yrkande angående tiden för
tillämpningen af ifrågavarande tullsatser icke måtte af
Riksdagen bifallas.
I ofvannämnda inom Första Kammaren af herr Bondesson och inom Gödnings
Andra Kammaren af herr N. Jönsson jemte nio andra af kammarens leda- ämnen.
möter väckta motioner har förslag väckts, att Riksdagen måtte besluta en SuPerfosfa
tull å superfosfat af 25 öre för 100 kilogram.
I dessa motioner, hvilka i hufvudsak äro af lika lydelse, redogöres
till eu början för de framställningar om tull å ifrågavarande ämne, som
allt sedan år 1888 varit till Riksdagens pröfning hänskjuta. Härefter
fortsättes i motionerna:
»Teoretiskt sedt, lär väl ingen kunna förneka, att hvarje slag af inhemskt
arbete är lika berättigadt till skydd, antingen det består uti att
bruka jorden för spanmålsproduktion, förädla tackjern, svenskt eller ut
-
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
ländskt, att tillverka porslin, ljus, tvål, papper, väfnader med flere särskilt
gynnade näringar eller att tillverka superfosfater.
Genom lifsmedel- och industritullarne har den svenska industrien
tagit stora steg framåt och kroppsarbetarens aflöning har stigit på ett
glädjande sätt. De skyddade industrierna kunna naturligtvis bära denna
stegring i arbetslöner, men för de oskyddade medföra dessa större utgifter
ökade svårigheter utöfver dem, som före systemförändringen förefunnos.
Dertill kommer, att nästan alla materialier och inventarier, såsom maskinerier,
eldfasta materialier etc., som förbrukas och förslitas vid superfosfatfabrikationen,
genom dessa tullar stigit i pris. Superfosfatfabrikationen
har således varit Riksdagens styfbarn.
Innan de praktiska skälen emot superfosfattull företagas till granskning,
må påpekas, att priset å superfosfat, sedan den första motionen om
superfosfattull var före i Riksdagen, sjunkit för t. ex. 20-procentigt
superfosfat från 10 kronor till kronor 5,so.per 100 kg. i större partier,
allt till följd af prisfall å råvarorna och en till öfverdrift ökad konkurrens.
Om då den af Kongl. Maj:t på sin tid föreslagna tullen af 25 öre per
100 kg. godkänts af Riksdagen, så hade den således icke utöfvat något
väsentligt inflytande på superfosfatpriset. Här gäller således samma lag
som inom andra industrigrenar, att en varas pris är till största delen beroende
af verldsmarknadens fluktuationer och icke af tullarne, som afse att
reglera den inhemska marknaden gent emot utlandet.
Den vigtigaste och oftast upprepade invändningen mot tull — här
25 öre per 100 kg. — på superfosfater är, att den skulle »verka betungande
för jordbruket». Detta skäl vilja vi här upptaga till granskning.
Enligt den officiela statistiken var skörden i Sverige år 1896:
Hvete.......................... tunnor 998,540
Råg....................................................... » 5,134,690
Korn...................................................... » 3,075,260
Hafre..................................................... » 11,987,320
Blandsäd................................................ » 1,903,690
Ärter................................................ » 326,460
Bönor................. » 42,150
Vicker................................................... » 144,340
Bohvete.................................................. » 1,460
Potatis...................................... » 13,592,460
Summa tunnor 37,206,370
Bevillningsutskottet Betänkande N:o 15.
13
Dertill kommer en skörd af 890,240 ton hvitbetor, så att skörden
i riket 1896, utom en del rotfrukter, som odlas i mindre utsträckning och
utom trädgårdsindustriens alster samt tobak, utgjorde:
Spannmål................................................ tunnor 23,613,910
Potatis ............................................ » 13,592,460
Hvitbetor ............................................. ton 890,240,
hvarvid grässkörden ej heller tagits i betraktande.
Nu användes för »svag gödning» för hvitbetor 300 kg. superfosfat
— 400 kg. torde vara det vanligaste — per hektar, som i medeltal lemnar
30 ton betor. En tullsats af 25 öre per 100 kg. superfosfat skulle
alltså fördyra 30 ton betor med 75 öre, i fall superfosfattullen fördyrade
varan med hela sitt belopp, d. v. s. prisstegringen skulle utgöra 2,5 öre
per ton betor, hvars försäljningspris är minst 13,so kronor per ton. Att
detta icke det minsta inverkar på en industri, som åtnjuter ett så högt indirekt
skydd som hvitbetsodlingen, kan väl ingen bestrida.
Förbrukningen i Sverige år 1896 af superfosfater uppgick till 69,600
ton — den inhemska tillverkningen utgjorde 54,100 ton, importen 17,890
ton och exporten 2,400 ton. Vi tillåta oss i förbigående påpeka, att importen
af superfosfater är i starkt stigande från 14,162 ton 1895 till
17,890 år 1896.
Af föregående uppgifter om hvitbetsskörden i riket år 1896, om
minsta använda mängd superfosfat per hektar och om betskörden per hektar
framgår, att detta år för hvitbetsodling användes minst 9,000 ton
superfosfat; alltså återstår en förbrukning af 60,600 ton superfosfat på
hela den öfriga skörden. Dessa 60,600 ton skulle i ogynsammaste fall af
den föreslagna tullen fördyras med 151,500 kronor, hvilken summa, fördelad
på hela rikets skörd af spanmål och potatis — 37,206,370 tunnor,
officiel uppskattade till 304 millioner kronors värde — endast utgör 4/io
öre pr tunna.
Men all potatis gödslas icke med superfosfat. Vi taga derför bort
potatisskörden och belasta ensamt spanmålen med dessa 151,500 kronor,
eller hela kostnaden för superfosfattullen. I detta fall skulle en tunna
spanmål genom superfosfattullen fördyras med ej fullt 7/io öre. Man skulle
häremot kunna invända, att större delen af den odlade spanmålen ej har
någon fördel af spanmålstullen, såsom hafre, blandsäd och vicker. Af
dessa senare sädesslag producerades år 1896 ej mindre än 14 millioner
tunnor, då deremot af öfriga tullpligtiga sädesslag endast producerades 9s/io
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
millioner tunnor. Om vi derför fördela ofvannämnda kostnad för superfosfattullen
på endast dessa 96/io millioner tunnor, skulle denna spanmål
fördyras med l6/io öre per tunna. När nu 100 kg. af denna spanmål
(= en tunna i rundt tal) har ett skydd af 3 kronor och 70 öre och genom
den föreslagna superfosfattullen endast skulle fördyras med l6/io öre
per tunna, så torde inses, att talet om att eu superfosfattull af 25 öre per
100 kg. skulle verka betungande för jordbruket icke ät hållbart.
Ännu ett specielt exempel: Ett användande af 250 kg. superfosfat
per hektar är »medelstark» gödning och lemnar 20 tunnor spanmål. Den
här föreslagna superfosfattullen skulle alltså högst fördyra den använda
superfosfatmängden med 65 öre, eller per tunna spanmål med 2>lU öre,
medan samma tunna har en skyddstull af 3 kronor och 70 öre.
Äfven om ej skörden blefve mera än 10 tunnor per hektar, så blir
dock en tunna spanmål fördyrad med endast 672 öre.
Något ekonomiskt skäl finnes således ej för jordbrukarne att hindra
införandet af den hår föreslagna tullen.
Det är dessutom en oformlighet, att den förädlade produkten superfosfater,
hvari ingår svafvelsyra till omkring 50 procent, skall vara tullfri,
då dess råvara, svafvelsyran, har en tull af 50 öre per 100 kg. Äfven
med hänsyn härtill är en tull af 25 öre per 100 kg. superfosfat berättigad
och väl afpassad.
Såsom bevis för huru hänsynslös den utländska konkurrensen i superfosfater
är, må anföras, att ombud för belgiska fabrikanternas syndikat
vid sammanträde med svenska tillverkare af superfosfat, för att söka ordna
handeln med denna vara, fordrat att få sig tillförsäkrade försäljningsrätten
till lU af Sveriges hela konsumtion, hotande att i annat fall göra de
svenska fabrikernas existens omöjlig. Bilagan 1 visar också, att de belgiska
fabrikanterna gjort allvar häraf genom att utbjuda superfosfater hit
till Sverige 20 procent billigare än i Belgien, hvarigenom den svenska fabrikationen
råkat i stort trångmål. Denna åtgärd har tydligen till ändamål
att döda den svenska fabrikationen, hvarefter den svenska landtbrukaren
skulle genom högre pris än någonsin förut få mångdubbelt betala den tillfälliga
prisbilligheten.
Den handel, som de svenska superfosfatfabrikerna måste drifva med
sådana gödningsämnen, som ej i Sverige kunna tillverkas, har hittills varit
hjelpligt lönande. Nu är konkurrensen äfven på detta område så stor, att
vinsten härpå ej alltid kan täcka den förlust, som fabrikationen af superfosfater
numera i regeln medför, hvarför superfosfatfabrikerna måst tillgripa
andra fabrikationer för att söka möjliggöra en anspråkslös utdelning
åt aktieegarne.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
15
Det har blifvit sagd!, att svårigheter skulle möta att vid förtullning
skilja mellan superfosfat och andra gödningsämnen.
Redan inför 1888 års tullkomité visades, att detta påstående vore
origtigt. Äfven inför föregående Riksdags bevillningsutskott styrktes
också, att detta skäl mot superfosfattull är ohållbart.
Ett af motiven för afslag å superfosfattullen vid 1897 års riksdag
var, att »kontroll å superfosfat torde kunna förväntas, genom hvilken
åtgärd faran för införsel af underhaltig vara möjligen blifver undanröjd».
Hvar och en, som närmare följt frågan om en kontrollag å handeln
med superfosfat, torde genast inse, att, om en sådan kontrollag infördes,
denna tydligen blefve lika sträng och lika betungande för tillverkaren
som för importören af superfosfat och att superfosfatfabrikationen ej derigenom
finge någon hjelp eller något skydd uti sitt betryck.
Redan 1890 både Kalmar och Elfsborgs läns södra hushållningssällskap
i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemstält om kontrollag å handeln med
gödningsämnen, hvilken hemställan landtbruksstyrelsen i utlåtande af den
1 mars 1890 afstyrkte, emedan eu sådan kontroll redan på frivillighetens
väg af de förnämsta svenska aktiebolagen för tillverkning af gödningsämnen
blifvit införd.
Sedan emellertid Riksdagen uti skrifvelse af den 7 maj 1896 till
Kongl. Maj:t, begärt kontrollags framläggande, under påpekande, att en
stor del hos oss i handeln förekommande superfosfat är af underhaltig
och förfalskad beskaffenhet, har landtbruksstyrelsen utarbetat ett förslag
till lag härom af den 2 april 1897 och uti motiveringen yttrat: »att till
salu utbjudna eller försålda gödselmedel varit underhaltiga och betingat
ända till dubbelt sä höga pris, som rätteligen bort föranledas af de i
desamma ingående beståndsdelar» samt att klagomålen häröfver galt »åtskilliga
till landet införda och här till salu hållna konstgjorda gödningsämnen.
»
Klart är deremot, att de svenska fabrikerna, som hafva sin marknad
uteslutande inom landet, icke ens skulle kunna våga att föra underhaltigt
superfosfat i handeln, då detta snart blefve allmänt bekant och
inom kort skulle förorsaka fabrikernas undergång.
Af bilagan 2 framgår vidare, att direkt från utlandet eller genom
agenter försålda gödningsämnen varit af synnerligen underhaltig beskaffenhet
och att det förnämligast är de mindre jordbrukare, som på detta
sätt blifva bedragne och lidande.
En lämplig tullsats skulle försvåra införseln af underhaltigt superfosfat
och således icke endast vara till gagn för de svenska superfosfatfabrikerna,
utan äfven för de mindre jordbrukarne; och dessa senares in
-
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
tresse är så mycket mera att beakta, som de tillsammans förbruka den
öfvervägande delen af hela landets konsumtion.
Härmed hafva vi icke velat säga, att alla utländska superfosfater äro
underhaltiga. Många större jordbrukare köpa utländska superlosfater i betydande
poster, men vid sådana köp torde köparen icke underlåta att
skada sig garanti för varans godhet. Detta kan deremot i regeln den
mindre jordbrukaren gent emot agenter för utländsk vara ej åstadkomma,
hvarför godsegarne i Riksdagen genom att bifalla den nu föreslagna tullsatsen
skulle gagna sina mindre yrkesbröder.
Fråga om kontroll å handeln med gödningsämnen har, såsom ofvan
sagts, varit påtänkt sedan år 1890, men ej ledt till resultat, och det torde
vara tvifvelaktigt, om landtbruksstyrelsens nu föreliggande förslag härom
kan vipna Riksdagens bifall.
År efter år förflyta sålunda och den bedrägliga handeln med superfosfater
fortfar. En kanske först efter flera år införd kontroll torde dessutom
aldrig blifva fullt effektiv.
Motionärerna vilja emellertid här uttala sin önskan om att eu möjligast
tillfredsställande kontrollag snart måtte komma till stånd.
Slutligen må här påpekas, att det påstående, som af en talare mot
superfosfattull gjordes under förra riksdagen uti Första Kammaren, att
nemligen de svenska superfosfatfåbrikerna bedrefve handel med utländskt
superfosfat, är i så måtto rigtigt, att de svenska fabrikanterna emellanåt
vid stor efterfrågan måste importera utländsk vara. Detta sker dock till
följd af att förhållandena inom superfosfatmarknaden äro så osäkra och
svåra, att fabrikanterna icke kunna eller väga utvidga sina fabriker, för
att dermed möta en stegrad efterfrågan. Vore förhållandena något gynsammare,
ligger det i sakens natur, att de oförtöfvadt skulle utvidga sina
fabriker. Ett bättre bevis än detta på superfosfatfabrikationens svåra läge
kan ej anföras.»
Vid den af herr N. Jönsson m. fl. väckta motionen finnas fogade
åtskilliga bilagor till belysning af de i motionen omförmälda förhållanden.
Myckenheten och värdet af in- och utförseln af superfosfat från och
med år 1890 till och med det sista år, för hvilket fullständiga uppgifter
föreligga, eller år 1896, inherntas af följande tabell:
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 17
Å r.
luft)
r s e 1.
U t f ö
r s e 1.
Kilogram.
Värde
kronor.
Kilogram.
Värde
kronor.
1890 ............
19,355,057
1,645,180
666,031
66,603
1891............
16,995,884
1,444,650
547,513
54,751
1892 ............
23,253,072
1,395,184
276,068
16,564
1893 ...........
11,965,429
658,099
281,923
15,506
1894 ............
14,569,065
801,299
104,651
5,756
1895 ............
14,162,181
566,487
436,900
17,476
1890............
17,889,730
715,589
2,398,525
119,926
Tillverkningen inom landet af superfosfat för tiden före år 1894
kan ej uppgifva, då under sagda tid superfosfat i den officiela statistiken
8ro sammanförda med öfriga slag af gödningsämnen, men utgjorde under
nämnda år 48,703,600 kilogram med ett värde af 3,573,172 kronor och
under år 1895. det senaste är, för hvilket uppgift kunnat erhållas, 54,538,860
kilogram med ett värde af 3,506,801 kronor.
Frågan om tull å superfosfat har vid flere föregående tillfällen varit
hänskjuten till Riksdagens pröfning. Sålunda väcktes vid 1888 års riksdag
förslag om åsättande af en tullsats å nämnda vara af 50 öre för 100 kilogram.
Denna motion tillstyrktes af bevillningsutskottet, hvarefter Riksdagen,
sedan Första Kammaren bifallit, men Andra Kammaren afslagit utskottets
hemställan, i gemensam votering beslöt, att gällande tullfrihet skulle
bibehållas. Vid 1892 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t, i anslutning till
1888 års tull- komités mening, att superfosfat måtte beläggas med en tullsats
af 25 öre för 100 kilogram. Förslaget afstyrktes af bevillningsutskottet
och blef af Riksdagen afslaget. Sedermera hafva vid riksdagarne
åren 1896 och 1897 motioner med yrkande om tull å superfosfat, år 1896
af 50 öre och år 1897 af 25 öre, allt för 100 kilogram, blifvit väckta,
men vid båda dessa tillfällen af bevillningsutskottet afstyrka och af Riksdagen
afslagna.
Det i och för sig synnerligen behjertansvärda mål, som motionärerna
åsyfta, eller att hindra införseln och bruket af en underhaltig vara, torde
väl näppeligen kunna vinnas på det i motionerna föreslagna sätt, genom
att åsätta superfosfat tull. En sådan åtgärd skulle säkerligen endast medföra
den verkan, att vårt lands modernäring, hvars ställning, om än under
de senaste åren något förbättrad, dock allt jemt är sådan att densamma
icke utan svårighet skulle kunna bära ökade omkostnader, finge vidkännas
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 5 Sami 1 Afd. 15 Håft. 3
Gödnings
ämnen.
Benmjöl.
18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
sådana på grund af superfosfatens genom tullen förorsakade högre pris,
utan att derigenom trygghet vunnes mot förekomstén af en underhaltig
eller förfalskad vara. Denna trygghet kan, enligt utskottets åsigt, bäst
vinnas genom anordnandet af obligatorisk kontroll å handeln med konstgjorda
gödningsämnen. Såsom motionärerna erinrat, har ock 1896 års
riksdag härom aflåtit skrifvelse till Kongl. Maj:t; och förslag i sådan retning
lärer i anledning häraf vara att förvänta. För öfrigt må erinras, att
redan nu finnes tillfälle att å kemiska stationer eller genom hushållningssällskapens
försorg få gödningsämnen undersökta utan kostnad för den,
som begärt undersökningen. Den af motionärerna uttryckta farhågan att,
i händelse de svenska superfosfatfabrikerna nödgades på grund af konkurrensen
från utlandet nedlägga sin verksamhet, priset på superfosfat här i
landet skulle kunna af de utländska fabrikanterna stegras till en oskälig
höjd, synes utskottet icke vara befogad. Härtill kommer, att införseln af
superfosfat under år 1896, hvilken visserligen varit större än införseln
under de föregående tre åren, likväl understiger införseln under år 1890
och 1892 samt icke synnerligen öfverstiger införseln under år 1891, äfvensom
att tillverkningen af denna vara inom landet under år 1895 ej oväsentligt
ökats, och, enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, lärer utsigt
förefinnas, att tillverkning af fosforsyrehaltiga gödningsämnen inom den
närmaste framtiden kommer att i högst betydlig grad uppdrifvas, i det att
de i rikets norra del befintliga stora tillgångarne på apatit komma att för
sådant ändamål tillgodogöras.
På ofvan anförda skäl finner sig utskottet icke kunna biträda motionärernas
förslag utan hemställer,
7:o) att gällande tullfrihet för superfosfat måtte bibehållas.
Vidare föreslå herr iV. Jönsson samt åtta andra af kammarens ledamöter,
att Riksdagen måtte åsätta benmjöl, som enligt gällande tulltaxa
åtnjuter tillfrihet, en tullsats af 25 öre för 100 kilogram.
Till stöd för detta förslag anföra motionärerna:
»Hvarje för Sverige nyttig näring, som kan hafva sitt hem inom
landets gränser och gifva sysselsättning åt svenska arbetare, är förtjent att
stödjas och uppmuntras. Detta gäller icke minst sådana näringar, genom
hvilka medel frambringas, som äro afsedda att öka den svenska jordens
bördighet, så att denna frambringar rikligare skördar. För att kunna
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
19
göra detta fordras, att en tillräcklig mängd näringsämnen gifves jorden,
och inses detta allt mera af Sveriges jordbrukare, hvilket bevisas genom
den oupphörligt ökade användningen af så kallade konstgjorda gödningsämnen.
Flera bland dessa såsom chilisalpeter och kalisalter måste heintas
från utlandet, då de ej kunna erhållas inom landet, men tinnes bland dem
som kunna vara mål för inhemsk tillverkning ett af stort värde, nemligen
benmjöl, der råvaran kan till stor mängd uppsamlas och förädlas inom
landet. Benmjöl innehåller tvenne för växtnäringen vigtiga ämnen, nemligen
fosforsyra (omkring 27 %) och qväfve (omkring 2 %) och har stor
betydelse vid flera tillfällen både för sädesodlingen och vid fleråriga vallar,
då man önskar, att fosforsyran småningom löser sig och blir tillgänglig för
att upptagas af växterna.
Största delen af den mängd benmjöl, som för närvarande användes i
Sverige, importeras, och utgjorde mängden år 1896 icke mindre än 8,298,927
kg., hvilket efter ett pris af 7 öre per kg. representerar ett värde af
580,927 kronor. Denna import måste anses alldeles obehöflig, då benmjöl
kan tillverkas inom landet. År 1895 fans i Sverige 52 större och mindre
benmjölsfabriker, som sysselsatte 185 arbetare och hade ett tillverkningsvärde
af 533,528 kronor.
Om dessa ej arbetade under trycket af den utländska konkurrensen,
så skulle deras tillverkning kunna mångdubblas, hvarigenom den svenska
jordbrukaren skulle vara förvissad om att få köpa en god, ärlig vara, tillverkad
inom eget land, en industri kunde uppblomstra, som skulle gifva
sina idkare en större inkomst och många svenska arbetare sysselsättning
och förtjenst.
Under nuvarande förhållanden importeras delvis råvara, under 1896
till en mängd af 1,604,693 kilogram med ett värde å 5 öre per kilogram
af 80,235 kronor, men skulle importen komma att mångdubblas, så fort
det. vore möjligt för de svenska fabrikerna att drifva tillverkning i större
skåla. Detta skulle äfven hafva en annan verkan, nemligen att intresset
för råvarans tillvaratagande och uppsamling inom landet ökades, och då det
hufvudsakligen är personer, hörande till folkets fattigaste leder, som sysselsätta
sig dermed, så skulle dessa beredas ökade inkomster.
Priset per 100 kilogram benmjöl var 1876 20 kronor och har sedan
varit i ett ständigt fallande, så att ■ det år 1881 var 14 kronor 20 öre,
1891 11 kronor 80 öre och 1896 7 kronor 20 öre per 100 kilogram, samtidigt
med att tillverkningskostnaderna och arbetsprisen stigit med omkring
50 %, hvilka uppgifter äro tillräckliga bevis för att hvar och en skall kunna
till fullo fatta, att det numera ej är möjligt drifva tillverkning af benmjöl
med hopp af någon inkomst.
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Om man nu kunde vara förvissad från utlandet alltid erhålla en
bättre eller åtminstone en god och pålitlig vara, så kunde det ju finnas
ett skäl låta landets behof af benmjöl fyllas genom import, exportera råvaran
till utlandet och låta dervarande fabrikanter skörda vinsten af förädlingen
samt låta landets egna fabriker gå under.
Men nu är händelsen att genom gjorda analyser vid vårt lands kemiska
stationer det många gånger visat sig, att det utländska benmjölet
är af underhaltig beskaffenhet.
I kongl. landtbruksstyrelsens berättelse för 1895 meddelas från Jönköpings
kemiska station, att af undersökta bonmjölsprof 2 höllo respektive
14 och 33 % olösta ämnen, mest sand; från Kalmar kemiska station, att
ett undersökt benmjöl höll 18,2 % sand, och från Örebro kemiska station,
att af 3 undersökta benmjölsprof ett var uppblandadt med gaskalk.
Ytterligare kan meddelas, att förhållandena icke förbättras, så att
t. ex. af prof, som senare inlemnats till Jönköpings kemiska station, innehöll
ett 11,4 % olösliga ämnen och ett annat 48 % sand samt att vid Kalmars
kemiska station 2 undersökta prof visat sig innehålla 35 och 40 % sand.
Alla dessa underhaltiga prof hafva varit tagna från partier, som
blifvit importerade.
Nu kan naturligen den anmärkningen göras, att får man bara en
lagstadgad effektiv kontroll å gödningsämnen, så kan man vara förvissad
om, att för framtiden inga underhaltiga gödningsämnen spridas bland jordbrukarne.
Men hvar och en praktisk landtbrukare vet, huru svårt det är
få till stånd en fullt effektiv kontroll, och att det är de små jordbrukarne,
som i allmänhet blifva lurade att köpa de underhaltiga gödningsämnena.
Man kan ju äfven anmärka, att, om importen från utlandet försvåras,
köpare af benmjöl icke kunna vara mera förvissade om att få fullgod vara,
när de köpa benmjöl af svensk tillverkning. Men det har alltid visat sig,
att våra inhemska fabriker sträfvat efter att tillverka en vara af bästa
beskaffenhet, och lär väl ingen vilja riskera sitt anseende och tillvaro med
att utsläppa en underhaltig vara i handeln, hvilket naturligen snart nog
blef kändt. Dessutom är det förenad!, med större lätthet att verksamt
kontrollera det inhemska benmjölet än det importerade.
Af hvad som ofvan sagts framgår, att det är fullkomligt rättvist
gifva den svenska benmjölsfabrikationen ett välbehöfligt skydd för att fabrikerna
skola kunna fortfarande arbeta och vidare utveckla sig samt
jordbrukarne skola kunna i större mängd än hittills få köpa ärlig och
fullgod vara af inhemsk tillverkning.
Måhända fruktar mången, att benmjölet genom en tullsats af t. ex.
25 öre per 100 kilo skulle fördyras med ett lika belopp, men är detta ej
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
21
att antaga, då fabrikerna genom ökad tillverkning äfven kunna hålla låga
pris. Skulle äfven priset å benmjöl komma att höjas med 25 öre per 100
kilo, så inverkar detta dock så obetydligt för köparne, att de ej derför
böra motsätta sig ett rättvist skydd för en af landets nyttiga näringar.
Om en jordbrukare gödslar eu hektar med 400 kilogram benmjöl och eu
ökad kostnad af 1 krona samt sedan beräknar huru mycket fördyrad hvarje
skördad hektoliter säd och kilogram gräs blir, så skall han finna, att det
blir en ren obetydlighet. Jordbrukaren har nu ett välbehöfligt och rättvist
tullskydd å sin spanmål samt är nog lycklig att för närvarande få
den någorlunda betald. Under sådana förhållanden är det ock hans pligt
att stödja hvarje för jordbrukaren och landet nyttig näring. Det är ock
hvarje annan medborgares pligt, då genom hvarje närings höjande sysselsättning
och arbete beredes svenska arbetare.»
Införseln af benmjöl under nedannämnda år utvisas af följande, ur
den officiela statistiken hemtade uppgifter:
år 1892................................................ 8,185,425 kilogram
» 1893.................................. 8,169,413 »
» 1894................................................ 8,598,395 »
> 1895................................................ 8,658,690 »
» 1896................................................. 8,298,927 »
Enär ben mjölstillverkningen är beroende af den begränsade tillgången
på ben, skulle genom åsättande af tull å benmjöl säkerligen icke åstadkommas
någon tillväxt i produktionen af nämnda vara inom landet, Härjemte
är att märka, att benmjölstillverkningen redan nu är i åtnjutande
af ett tullskydd, i det att ben innehåller ungefär 12 procent lim, hvilken
vara är belagd med en tullsats af 20 öre för kilogram, och detta tullskydd
kommer sålunda ifrågavarande industri till godo. På dessa skäl och då
benmjöl, i likhet med superfosfat, är ett för jordbruksnäringen behöfligt
och nyttigt ämne samt de skäl, som tala mot tull å superfosfat, synas utskottet
ega full giltighet äfven i fråga om benmjöl, kan utskottet, som
under nästföregående punkt i detta betänkande hemstält om bibehållande
af gällande tullfrihet för superfosfat, så mycket mindre biträda förslaget
om åsättande af tull å benmjöl, utan hemställer, under åberopande jemväl
af hvad utskottet i nämnda punkt anfört,
8:o) att gällande tullfrihet för benmjöl måtte
bibehållas.
Ister.
22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Herr Elis Nilson föreslår i den af honom väckta motionen n:o 94, att
rubriken n:o 244 »ister» i gällande tulltaxa måtte få följande förändrade lydelse:
»Ister och flott (smult), äfven konstgjord^ 1 kg. — 20 öre.»
Till stöd för detta förslag anföres i motionen:
»Jordbruksnäringen har under sin fortgående utveckling fått ett allt
säkrare stöd af den i jembredd och samband med mejerihandteringen jemn!
tillväxande svinafveln. Häraf har återigen uppkallats en storindustri, svinslagferierna,
af hvilkas framgång svinafveln ju till stor del är beroende.
Nu hotas emellertid dessa svinslagterier af en illojal och i dubbel mening
osund konkurrens, såväl inhemsk som utländsk, rörande den betydliga
tillverkningen af isterflott (smult). Denna vara eftergöres nemligen numera
fullt fabriksmessigt, men alldeles okontrolleradt genom en hopblandning
af flera olika ämnen, hufvudsakligast bomullsfröolja med tillsats af
stearin m. m., och går sedan i marknaden vid sidan af och genom sin
prisbillighet utträngande den rena naturprodukten. Ett särskildt för de
arbetande klasserna både i stad och på landet så ytterst vigtigt födoämne
synes vara lika väl förtjent af skydd mot förfalskning som smör gent
emot margarin.»
Inom utskottet har meddelats, att konstgjordt ister eller flott, s. k.
smult, i stor myckenhet från utrikes orter införes i landet. Sådana varor
tillverkas i allmänhet hufvudsakligen af bomullsfröolja med tillsats af
stearin äfvensom, i finare qvaliteter, med något ister, men förekomma
äfven sammansatta af flere andra olika slags ämnen. Priset på nämnda
konstgjorda varor ställer sig betydligt billigare än på det naturliga istret,
hvartill, utom de billigare ingredienserna, jemväl bidrager den omständigheten,
att vatten i stor mängd inpressas i det konstgjorda istret för att
göra detta lösare och mera lättsmält samt derigenom liknande det naturliga;
och då det lyckats att framställa konstgjordt ister till utseendet
fullkomligt liknande det naturliga, har detta i handeln till stor del utträngts
af det konstgjorda. Att detta förhållande skall verka menligt för
svinslagterierna inom landet, hvilka på senare tider utvecklat sig till en
ganska betydande näring, är uppenbart, och klagomål från dessa hafva
ock försports öfver nämnda förhållande. Men icke blott för svinslagterierna
inom landet, utan ock från helsosynpunkt synes ett skydd mot införandet
af konstgjordt ister vara önskligt, i det att ister i icke ringa mängd användes
till förtäring, synnerligast af den arbetande befolkningen, samt i
den från utlandet införda konstgjorda varan ofta lära förekomma för
helsan skadliga ämnen. Väl torde en tillräcklig trygghet mot att ister af
helsoskadlig beskaffenhet tillhandahålles allmänheten och mot det konstgjorda
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
23
istrets utgifvande för naturligt bäst vinnas genom en lagstiftning sådan
som den, hvilken för närvarande är gällande angående kontroll å tillverkning
af margarin samt å handeln dermed, men eu tullsats af tillbörlig
storlek bör dock i någon mån förhindra införseln af den utländska varan,
hvilken särskildt visat sig vara af dålig beskaffenhet, samt underlätta de
inhemska svinslagteriernas sträfvande att vinna afsättning för den naturliga
varan.
Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, har fall förekommit, der
generaltullstyrelsen förklarat, att konstgjord t ister skulle tullbehandlas såsom
sådana varor, mer eller mindre bearbetade, som icke kunna hänföras under
någon af de i tulltaxan upptagna bestämmelser, och sålunda draga en tull
af 15 procent af värdet. Då priset på konstgjord! ister utgör omkring 60
öre för kilogram, utgör tullafgiften för denna vara enligt nämnda beräkningsgrund
allenast 9 öre för kilogram. På de skal som ofvan anförts
har utskottet dock ansett, att en högre tullsats här är behöflig och att den
för ister gällande tullsatsen af 20 öre för kilogram bör gälla äfven för
konstgjordt ister och flott. Då det emellertid synes hafva varit tvifvel
underkastadt, huru bestämmelserna i gällande tulltaxa i detta hänseende
rätteligen skola tolkas, synes det böra uttryckligen stadgas, att samma
tullsats skall gälla för ister och flott, vare sig det. är konstgjordt eller
naturligt. Härigenom vinnes jemväl en lättnad i tullbehandlingshänseende,
enär konstgjordt ister i många fall är svårt att skilja från det naturliga.
Utskottet hemställer alltså,
9:o) att Riksdagen måtte besluta, att den i tulltaxan
förekommande rubriken »ister» skall erhålla följande
förändrade lydelse:
Ister och flott (smult), äfven konstgjordt, 1 kilogram 0: 20.
Enligt gällande tulltaxa tullbehandlas kulör eller s. k. vintinktur,
som icke innehåller sprit, såsom sirap och drager sålunda en tullsats af
10 öre för kilogram. Herr Nilson föreslår nu i sin ofvanberörda motion,
att nämnda slag af kulör, i tulltaxan benämnd »kulör eller s. k. vintinktur:
annan» måtte åsättas en tullsats af 23,5 öre för kilogram. Till stöd för
denna framställning anför herr Nilson:
»Under senare åren har tullagstiftningen synts åsyfta en uppmuntran
af inhemsk produktion, och särskildt har man tagit hänsyn dertill, att ett
Kulör.
24
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
fabrikat af tullpligtiga ingredienser bör åtnjuta en tullsats, som står i rätt
afvägd proportion till den för dessa ingredienser belöpande tull. I detta
hänseende synes dock en industri, nemligen fabrikationen af kulör eller
s. k. vintinktur, vara synnerligen vanlottad, ty denna artikel tillverkas
hufvudsakligast af stärkelsesocker och stärkelsesirup, hvilka draga en tull
af 23,5 öre pr kilogram, under det att fabrikatet, kulör: annan, drager en
tull af endast 10 öre pr kilogram.»
Ifrågavarande artikel, som hufvudsakligen användes såsom färgämne
vid tillverkning af soja och dylikt, i bryggerierna samt till färgning af
alkoholhaltiga vätskor, framställes af potatismjöl. Tillverkningen af kulör
är en industri, som inom vårt land först på senare tider uppstått och som
ännu bedrifves endast i ringa omfång. Då kulör, icke innehållande sprit,
tullbehandlas såsom sirup och i den officiela införselstatistiken ingår i uppgiften
om sistnämnda vara, kan ur statistiken icke erhållas uppgift om
införseln af kulör, men, enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, lärer
dock denna införsel uppgå till en i förhållande till den begränsade användningen
af kulör icke obetydlig myckenhet. Ett högre skydd för den inhemska
tillverkningen af denna vara synes derför vara af nöden, helst som
den omständigheten, att stärkelsehalten i utländsk potatis är något större
än i den svenska, i väsentlig mån bidrager till att tillverkningskostnaden
blir större i Sverige än i andra länder. Utskottet kan emellertid icke
biträda det i motionen framstälda förslaget om tullsatsens bestämmande
till 23,5 öre för kilogram, utan anser, att tullen bör sättas till samma
belopp som tullen å potatismjöl, eller 20 öre för kilogram. Då denna tullsats
skulle, utan att i märkbar mån inverka till höjning af priset å någon
nödvändighetsartikel, möjliggöra utvecklingen af en ny inhemsk industri,
hemställer utskottet,
10:o) att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, besluta, att tullsatsen för kulör, icke
innehållande sprit, skall höjas till 20 öre för kilogram
samt att i enlighet härmed tulltaxans bestämmelser angående
kulör skola erhålla följande lydelse:
Kulör eller s. k. vintinktur:
innehållande sprit; tullbehandlas såsom Likör,
annan.............................................. 1 kilogram 0: 20.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
25
Uti ofvannämnda, inom Andra Kammaren väckta motionerna nös Lervaror.
102 och 115, den förra af herrar H. Holmlin och P. Andreasson samt den (Tegel.)
senare af herr P. O. Lundell, hafva förslag framställa om åsättande af tull
å mur- och taktegel. De föreslagna tullsatserna, äro enligt den förra motionen
å vanlig tegelsten 5 kronor och å, taktegel 10 kronor för 1,000
stycken samt enligt den senare motionen å såväl mur- som taktegel 5
kronor för 1,000 stycken. Härjemte föreslå herrar Holmlin och Andreasson
en tullsats af 5 kronor för 1,000 stycken jemväl å tegelrör.
Herrar Holmlin och Andreasson anföra i sin motion följande:
»Om mellanrikslagens uppsägning hafva olika tankar uttalats och
uttalas ännu; säkert är emellertid, att mellanrikslagens upphörande i juli
månad förra året medförde för Bohuslän, särskildt dess norra del, besvärliga
rubbningar i näringslifvet; ty man måste erkänna, att Bohuslän hade i
Kristiania en utmärkt afsättningsort för sina landtmannaprodukter; men
genom de höga tullar, som norska Stortinget åsatte svenska landtmannaprodukter,
blefvo förhållandena i hög grad bedröfliga för landtmännen, särskildt
derför, att norra Bohuslän åtminstone haft två missväxtår å rad, och
jordbrukaren derigenom varit nödsakad att äfven till vrakpris sälja en del
af kreatursstocken.
Den åsätta tullen verkar för vissa saker rent af som importförbud,
såsom t. ex. 7 kronor 50 öre för en spädkalf eller 25 öre per kilo för
slagtad gås. Den totala bristen på jernväg i norra Bohuslän gör det ock
nästan omöjligt att komma till den andra afsättningsorten, Göteborg, emedan
de stora öppna fjordarne, såsom Soten, Hjerterö- och Marstrandsfjordarne
m. fl., hardt när omöjliggöra transporten till sjös.
Till följd häraf är stämningen bland landtmännen tryckt, och man
frågar ofta och upprepade gånger: skola vi utan tull fortfarande mottaga
en hel del norska varor, såsom tegelsten, tegelrör och taktegel, salt sill
och annan salt fisk, hvilka varor skulle kunna åstadkommas inom landet i
tillräcklig mängd?
Hvad tegelsten, tegelrör och taktegel angår, må här påpekas, att för
30 å 40 år sedan fans i norra Bohuslän ett och annat tjog mindre tegelbruk,
vid hvilka en mängd arbetsfolk hvarje sommar hade lönande sysselsättning;
men dessa mindre tegelbruk hafva genom den norska täflan måst
nedläggas, det ena efter det andra, så att nu, oss veterligt, ej finnes ett
enda qvar. Följden häraf har blifvit, att arbetsfolk nu måste i 100-tal
söka arbete vid norska tegelbruk samt att norskt tegel afsättes i stor skala
i Bohuslän, Göteborg och dess omnejd. Dessa arbetareskaror, i Norge
kallade »grågäss och lergökar», skulle naturligtvis hellre mottaga arbete i
hembygden nära sin familj, om sådant erbjödes dem.
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Höft.
4
26
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Nu är förhållandet, att lera hafva vi uti Bohuslän uti tillräcklig mängd,
arbetskraft hafva vi ju ock; hvarför då icke tillverka sten och pannor
på eget område? Minska vi täflan med Norge genom att åsätta lämplig
skyddstull, så torde inom några få år tegelindustrien snart åter börja att
blomstra i Bohuslän äfvensom i vissa delar af Vestergötland och Halland;
ty höjes priset i Göteborg å tegelvaror, hnr äfven Halland och Vestergötland
nytta deraf.»
Herr Lundell erinrar, att, ehuru de flesta industrialster i vårt land
erhållit nödigt tullskydd mot utländsk konkurrens, hade sådant ännu icke
kommit tillverkningen af vanligt mur- och taktegel till del. Antagligen,
yttrar motionären vidare, hade man ansett, att dessa artiklar till följd af
de i förhållande till värdet dryga transportkostnaderna skulle ega skydd
nog. Detta hade dock under senare tider visat sig icke vara fallet, utan
hade, synnerligen från Tyskland, betydliga partier tegel blifvit införda till
stort men för den inhemska tegeltillverkningen.
Tegeltillverkningen inom landet samt rikets in- och utförsel af ifrågavarande
varuslag har, såvidt af den officiela statistiken kunnat inhemtas,
under nedannämnda år egt rum i den omfattning följande tabell utvisar:
År.
Tegelbrukens
I E
försel.
Utförs
e 1.
antal.
tillverk-
ningsvärde.
Mur- och
klinkertegel.
Taktegel.
Rör- och
rördelar
af lera.
Mur- och
klinkertegel.
Tak-
tegel.
Rör- och
rördelar
af lera.
Kr.
St.
St.
Kg.
St.
St.
Kg.
1887 . .
262
2,444,527
13,713,791
1,156,997
—
10,390,700
—
—
1888 . .
248
2,584,124
10,179,337
1,470,515
—
20,560,479
—
—
1889 . .
265
2,932,067
8,243,786
1,665,050
—
21,446,750
17,000
—
1890 . .
292
5,022,570
3,791,142
1,788,082
—
22,874,338
26,500
—
1891 . .
425
5,478,146
1,681,391
1,327,047
—
25,620,194
42,200
—
j 1892 . .
440
5,130,282
3,287,813
1,404,816
16,842»)
29,550,895
91,070
-
1893 . .
490
5,383,380
3,938,300
1,539,512
88,066
24,798,812
49,284
7,321,213 |
1894 . .
483
5,695,772
5,146,578
2,052,122
171,528
20,899,113
54,256
8,669,253
1895 . .
500
6,453,734
5,591,337
1,782,139
154,023
25,283,553
45,200
6,085,570
1896 . .
—
—
8,919,845
1,599,081
117,978
24,934,601
36,325
9,238,778
*) Införda från och med den 21 juni. Före den 21 juni 1892 hänfördes dessa varor under
maskiner, redskap och verktyg, ej specificerade.
Mur- och taktegel hänföres enligt nu gällande tulltaxa till lervaror,
andra slag, ej specificerade, hvilka äro tullfria. Rör och rördelar af lera
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
27
åsattes deremot af 1892 års riksdag — i enlighet med 1888 års tullkomités
och Kongl. Maj:ts förslag — en tullsats af 75 öre för 100 kilogram,
hvilken tullsats ännu är gällande.
Den inhemska tillverkningen af mur- och taktegel har i allmänhet
redan genom dessa varors i förhållande till värdet stora tyngd ett afsevärdt
skydd mot utländsk konkurrens, i det att transportkostnaden i följd af
nämnda omständighet måste i väsentlig grad höja priset på den från utlandet
införda varan. Enligt hvad de statistiska uppgifterna visa, har
äfven tegeltillverkningen under de senare åren vunnit allt större utveckling,
hvarjemte utförseln af dess produkter på det hela taget är betydligt
större än införseln. Den införsel, som förekommit, har hufvudsakligen egt
rum från Norge, hvarifrån år 1896 införts 8,434,167 stycken mur- och
klinkertegel och 1,597,881 stycken taktegel. Den öfriga införseln har deremot
varit ganska ringa och har under nämnda år utgjort: af mur- och
klinkertegel 151,165 stycken från Finland, 80,700 stycken från Danmark och
253,813 stycken från Tyska riket samt af taktegel 1,200 stycken från Tyska
riket. Under samma år utfördes af mur- och klinkertegel till Norge
130,176 stjmken, till Finland 173,537 stycken, till Ryssland 656,009 stycken,
till Danmark 20,382,292 stycken och till Tyska riket 3,592,587 stycken
samt af taktegel till Finland 21,125 stycken och till Danmark 15,200
stycken. Införseln från Norge synes emellertid icke utgöra tillräckligt skäl
för åsättande af tull å tegel, helst som förutsättningarna för tegeltillverkningen
icke lära vara sämre i Sverige än i Norge; och motionärernas förslag
hafva heller icke grundats på något genom saklig utredning ådagalagdt
behof af skydd för inhemsk tillverkning.
Hvad beträffar rör och rördelar af lera, så äro dessa artiklar, såsom
ofvan omtalats, redan belagda med tull, och då införseln af denna vara
är högst obetydlig i förhållande till utförseln, synes det utskottet uppenbart,
att det tullskydd, som redan tinnes, är fullt tillfyllestgörande.
Utskottet har sålunda ej funnit skäl att tillstyrka bifall till nu ifrågavarande
motioner, utan hemställer,
. att Riksdagen måtte, med afslag å ifrågavarande
motioner, besluta
ll:o) att gällande tullfrihet för mur- och taktegel
skall bibehållas; samt
12:o) att tullsatsen å rör och rördelar af lera skall
bibehållas oförändrad.
Metaller.
(Koppartråd).
28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Rubriken n:o 431 i gällande tulltaxa är af följande lydelse:
Metaller och ej specificerade arbeten deraf:
D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall
framstälda legeringar, som messing, brons, nysilfver, britanniainetall
m. fl.:
arbetad:
tråd:
431. andra slag ........................................... 1 kilogram 0: 10.
Härjemte är stadgadt, att duk skall beläggas med dubbla tullbeloppet
å tråden, hvaraf den är förfärdigad.
Herr Hazén, med hvilken herrar Carl Johansson i Aflösa och W.
Bengtsson instämt, föreslår nu den ändring i nyssnämnda tulltaxerubrik,
att tullsatsen för tråd af mindre tjocklek än en millimeter måtte höjas till
30 öre för kilogram, hvaremot tullen för gröfre tråd enligt motionärens
förslag skulle bibehållas vid dess nuvarande belopp. I bestämmelsen om
tullbehandlingen af duk har motionären icke föreslagit någon ändring.
Efter erinran, att nu gällande tullsats blifvit åsatt vid 1888 års
riksdag, anför motionären följande:
»Nu är det möjligt, att åberopade tullsats till en början var tillfyllestgörande,
så ock att den ännu lemnar erforderligt näringsskydd för tråd från
1 millimeters tjocklek och derutöfver; men åtminstone för finare trådsorter
har den, synnerligast på senare tiden, visat sig vara otillräcklig.
Denna erfarenhet har på känbart sätt gjort sig gällande å de trakter,
der man idkar dragning af finare metalltråd såsom hemslöjd. Såsom dessa
trakter må särskildt omnämnas Gnosjö och kringliggande socknar i vestra
delen af Jönköpings län. Tillsammans med väfning af metallduk sträcker
sig här förstnämnda metallslöjd långt tillbaka i tiden, och består den väsentligen
deri, att gröfre tråd förvandlas till finare — en uppgift, vid
hvilken arbetet naturligtvis måste mångfaldigas i samma mån, som tråden
skall blifva finare.
Emellertid hotas denna industrigren genom alltför öfvermägtig konkurrens
från utlandet — synnerligast från Tyskland.
Till stöd för detta påstående åberopas icke blott förenämnde näringsidkares
klagan utan jemväl kommerskollegii redogörelser för de senare årens
import med afseende på denna artikel. Af dessa framgår, att importen år
1894 var 102,889 kilogram, år 1895 252,206 kilogram — alltså mer än
fördubblad. För år 1896 har den följande utseende: från Norge 1,649
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
29
kilogram, Finland 6, Danmark 7,920, Tyska riket 179,176, Nederländerna
651, Belgien 12,367, Storbritanien 72,498, Frankrike 95, eller tillsammans
274,362 kilogram, hvilket ju ock visar fortfarande förhöjning.
Exporten under sistnämnda år var endast 4,868 kilogram.
För 1897 är importen ej ännu fullständigt känd; men genom benäget
tillmöteskommande från kongl. generaltullstyrelsens statistiska byrå har det
inhemtats, att importen i hög grad förökats. Till belysning häraf upptages
här åberopade uppgift enligt efterskrifna lydelse: »Uppgift å rikets
import under januari—november samt en del af december år 1897 af nedanskrifne
varuartikel.
»Metaller och ej specificerade arbeten deraf: koppar och deraf med
zink, tenn eller annan oädel metall framstälda legeringar, såsom messing,
brons, nysilfver, britanniametall in. fl. Arbetad: tråd andra slag», till
Stockholm 311,197 kilogram, Göteborg 28,383, Malmö 4,571, Kalmar m. fl.
27,017, gränsen m. fl. 5,629, Norrland 346; tillhopa 377,143.
Stockholm den 27 januari 1898.
•4.» H. Miltopceus,
statistiker hos kongl. generaltullstyrelsen.»
Nu är det sant, att åberopade industri ej kan räknas till vårt lands
större näringskällor; men då den synes vara helt naturlig för vårt land med
dess rikedom på både vattenkraft och brödsökande arbetare — då den i
öfrigt sedan lång tid tillbaka här förefinnes och kring densamma flere hem
äro knutna, som deraf hafva sin bergning, så är det naturligtvis tillbörligt,
att den må på erforderligt sätt blifva innesluten i det fosterländska näringsskydd,
som för andra områden gjort sig gällande.»
Importen af ifrågavarande artikel har enligt den officiela statistiken
under nedannämnda år utgjort:
år 1887
» 1888
» 1889
» 1890
» 1891
» 1892
» 1893
» 1894
» 1895
» 1896
74,383 kilogram
67,656 »
196,382 »
209,118 »
319,729 »
386,569 »
215,186
102,889 »
252,206 »
274,362
30
Bevillningsutskottet» Betänkande N:o 15.
Patroner.
Om än införseln af ifrågavarande artikel, på sätt motionären framhåller,
under åren 1895 och 1896 icke obetydligt öfverstigit införseln deraf
under år 1894, torde dock detta icke böra tillmätas alltför stor betydelse.
Af ofvanstående tabell synes, att införseln under de närmaste åren före år
1894 varit ganska ansenlig och särskildt under åren 1891 och 1892 uppgått
till ännu högre belopp än under förstnämnda två år. Utskottet drager
häraf den slutsats, att den stegrade införseln af ifrågavarande varuslag
varit beroende af större telegraf- eller telefonanläggningar. En förhöjd
tullsats å koppartråd vore säkerligen på den ståndpunkt, på hvilken den
svenska trådtillverkningen nu befinner sig, till skada för förenämnda anläggningar
och för den elektriska industriens utveckling; och då för öfrigt
någon närmare utredning angående behofvet af en sådan förhöjning icke
af motionären förebragts, kan utskottet icke biträda motionärens förslag,
utan hemställer,
13:o) att ifrågavarande motion angående ändring i
rubriken n:o 431 i gällande tulltaxa icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Enligt gällande tulltaxa drager artikeln patroner, oladdade eller
endast försedda med tändsats, en tull af 35 öre för kilogram. I ofvanberörda,
af herr Hjelmérus väckta motion föreslås nu, att denna tullsats
måtte höjas till 50 öre för kilogram samt att, för den händelse förhöjd
tullsats åsättes ifrågavarande artikel, Riksdagen derjemte måtte besluta, att
tullförhöjningen skall, såsom tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa, jemväl
innevarande år utgöras från den tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes, samt
i skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt ifrågavarande
beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t ville, så fort ske kan, förordna om beslutets
trädande i kraft.
Till stöd för berörda hemställan anför motionären:
»På grund af bevillningsutskottets memorial n:o 27 vid 1896 års
riksdag beslöt Riksdagen, att tullen å med krut eller annat sprängämne
laddade patroner skulle höjas från förutvarande 12 öre per kilogram till
35 öre eller med 23 öre per kg.
Deraf borde hafva följt, att tullen för oladdade eller endast med
tändsats försedda patroner äfven höjts, i synnerhet som en ny fabrik för
tillverkning af dylika patroner under denna förutsättning redan blifvit anlagd
och börjat sin verksamhet.
Bevillningsutskottet» Betänkande N:o 15.
31
Så blef emellertid icke förhållandet, utan den för oladdade patroner
stadgade gamla tullsatsen, som varit gällande alltsedan dessa patroner i
tulltaxan före år 1880 hänfördes till artikeln krut, förblef oförändrad, hvilket
gör, att den nya tillverkningen här i landet nedtryckes af den utländska
konkurrensen, så att den icke kan existera.
Då de ifrågavarande patronerna till hufvudsaklig del tillverkas af
papper, borde de väl åtminstone draga samma tull som pappersarbeten eller
50 öre per kilogram.»
I enlighet med 1888 års tullkomités hemställan föreslog Kongl. Maj:t
i sin till 1892 års riksdag aflåtna proposition med förslag till ny tulltaxa,
att tullen å nu ifrågavarande artikel måtte höjas från 35 öre till 50 öre för
kilogram. Bevillningsutskottet hemstälde, att gällande tullsats måtte bibehållas
oförändrad; och denna utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen.
Sedan dess har tullsatsen å oladdade eller endast med tändsats försedda
patroner alltjemt utgjort 35 öre för kilogram, hvaremot, på sätt motionären
erinrat, tullen å laddade patroner, i sammanhang med den vid 1896 års
riksdag beslutade höjningen af tullert å åtskilliga slag af krut, höjdes från
12 öre till 35 öre för kilogram.
Enligt den officiela statistiken har införseln af patroner, oladdade
eller endast försedda med tändsats, under nedannämnda år utgjort:
År 1887........... 13,390 kilogram
» 1888.................................................... 14,737 »
» 1889 ................................................... 15,573 »
» 1890..................................................., 15,042 »
» 1891..................................... 24,030 M: »
» 1892.................................................... 16,476 »
» 1893.......................................,........... 21,647 »
» 1894.................................................... 17,746 »
» 1895..................................................... 20,908 »
» 1896 ................................................. 28,839 »
Ofvanstående uppgifter omfatta patronhylsor af såväl papper som metall,
hvilka olika slag icke särskiljas i den officiela statistiken. Sannolikt
är dock, att största delen utgöres af metallhylsor, som införts för skytteföreningarnas
räkning.
t
Såsom hufvudsakligt skäl för höjandet af ifrågavarande tullsats har
motionären anfört, att tullen å patronhylsor af papper borde vara lika hög
som tullen å olackerade pappersarbeten. Tillverkningen af patronhylsor
Silke.
32 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
af papper är emellertid icke fullt, jemförlig med tillverkningen af andra
pappersarbeten, af hvilka flere fordra vida omständligare behandling än
patronhylsor. Härtill kommer, att alla materialier och öfriga förutsättningar
för tillverkningen af dylika hylsor förefinnas inom vårt land. Enär det
nuvarande tullskyddet för tillverkning af papperspatroner uppgår till omkring
20 procent af varuvärdet, synes någon höjning af detta skydd icke
böra ifrågakomma, helst en sådan åtgärd möjligen skulle kunna genom
stegradt pris på patronhylsor inverka menligt på en under de senaste
tiderna påbörjad export af laddade patroner.
Utskottet hemställer derför,
14:o) att gällande tullsats å patroner, oladdade eller
endast försedda med tändsats, måtte bibehållas oförändrad;
och
15:o) att, vid bifall till utskottets under nästföregående
punkt gjorda hemställan, motionärens yrkande
angående tiden för tillämpningen af den utaf honom
föreslagna tullsatsen å ifrågavarande artikel måtte anses
hafva förfallit.
Herr Anderson föreslår i sin ofvanberörda motion, att Riksdagen
måtte besluta,
a) att tullen för silke, färgadt eller blekt, skall höjas till 3 kronor
per kilogram;
b) att silke, rått ofärgadt, åsättes en tull af 2 kronor per kilogram;
c)
att, under förutsättning, att den här ofvan föreslagna tullen varder
af Riksdagen beslutad, Riksdagen jemväl måtte besluta, att rätt till
restitution af tullmedlen vid utförsel af helsidenväfnad eller dukar uteslutande
af silke skall beslutas till samma belopp som före upphäfvandet
af råsilkestullen 1897.
Vid 1893 års riksdag åsattes rått ofärgadt silke, som förut varit
tullfritt, en tullsats af 2 kronor för kilogram, hvarjemte tullen å färgadt
eller blekt silke höjdes från 1 krona till 3 kronor för kilogram. Sistlidet
år hemstälde bevillningsutskottet, vid behandling af väckt motion om nedsättning
af tullen å rått, ofärgadt silke till 1 krona för kilogram, att dy
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
33
likt silke måtte blifva tullfritt samt att tullen å färgadt eller blekt silke
måtte nedsättas till 1 krona för kilogram. Denna utskottets hemställan
bifölls af Första Kammaren, men afslogs af Andra Kammaren samt bifölls
derefter af Riksdagen i gemensam votering. För sidenväfnader åsattes, efter
upphörandet af förut gällande handelstraktat med Frankrike, af 1892 års
Riksdag följande ännu gällande tullsatser, nemligen för helsiden 8 kronor
och för halfsiden 3 kronor för kilogram.
Efter erinran om nyssnämnda vid 1892 och 1893 års riksdagar beslutade
förändringar i tullen å sidenvaror och silke anför motionären
följande:
»Nästförlidna Riksdags bevillningsutskott föreslog att borttaga råsilkestullen
af det skäl, att råsilke användes numera i större utsträckning
vid tillverkning af sådana varor, som icke utgöra lyxartiklar, såsom beståndsdelar
i klädesvaror, till öfverspinning af elektriska ledningar med
flera tekniska ändamål.
Utskottets förslag antogs i Första Kammaren, men förkastades i den
Andra Kammaren; men i den gemensamma voteringen segrade utskottets
förslag eller borttagande af tull på råsilke med 180 röster mot 177. Att
frågan fick denna utgång torde bero derpå, att många, som deltogo i den
gemensamma omröstningen, voro frånvarande, då frågan strax före påskferierna
debatterades i Andra Kammaren, och således ej voro i tillfälle att
taga del af de tungt vägande skäl, som der anfördes för bibehållandet af
råsilkestullen och som föranledde kammaren att utan votering fatta sitt
beslut.
Hvad klädesvarorna beträffar, deri silke ingår, torde vara alldeles
obehöfligt att borttaga råsilkestullen, då 1892 års Riksdag höjde tullen
på kläder från 20 till 100 procent af tygets värde, då i kläderna silke
ingått till någon del. De elektriska ledningstrådar, som före år 1892 voro
tullfria, åsattes vid nämnda års riksdag en tull af 1 krona per kilogram,
och dessa tullsatser må väl räcka bra till som tullskydd för att tåla vid
en råsilkestull af 2 kronor.»
Såsom ytterligare skäl för den nu gjorda framställningen anför
motionären vidare, att silke vore till hufvudsaklig del en lyxartikel och
att detsamma derför borde vara underkastadt en måttlig finanstull samt
att det tullskydd, sidenfabrikationen för närvarande åtnjöte, vore alltför
högt utan tull å råsilke.
Nästlidet års bevillningsutskott yttrade i sitt betänkande angående
tullen å silke följande:
Bill. till lliksd. Prot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 blåft.
5
34
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
»Den nu stadgade tullsatsen för rått ofärgadt silke åsattes af 1893
års Riksdag hufvudsakligen i ändamål att med skatt belägga silke och
deraf förfärdigade varor, som ansågos utgöra lyxartiklar, följaktligen såsom
en finanstull, hvarjemte förhållandet mellan denna tullsats och de redan
förut bestämda tullsatserna för siden ansågs blifva det rätta för att utgöra
ett väl afpassadt skydd för sidenfabrikerna.
Sedan nämnda tid hafva emellertid förhållandena gestaltat sig annorlunda.
Råsilke användes numera i långt större utsträckning vid tillverkning
af sådana varor, som icke utgöra lyxartiklar, såsom beståndsdel
i klädesvaror, till öfverspinning af elektriska ledningar, hvilket sistnämnda
slag af varor är föremål för en allt mer framåtgående tillverkning inom
landet, äfvensom till flere andra tekniska ändamål, då ett hållbart material
erfordras. Utskottet anser derför grundad anledning förefinnas att, för
främjande af de näringar, för hvilka råsilke utgör ett ofta användt råämne,
icke blott, såsom motionären föreslagit, nedsätta tullen å detta ämne, utan
att till och med helt och hållet upphäfva densamma. Utskottet förbiser
dervid ingalunda, att genom en sådan åtgärd ett högre tullskydd beredes
sidenfabrikerna än det, som af 1893 års Riksdag bestämdes och då ansågs
vara det rätta. I betraktande deraf, att sidenfabrikationen, hvaraf i början
af 1870-talet det årliga tillverkningsvärdet uppgick till mer än en million
kronor, sedermera nästan år från år gått tillbaka, så att år 1894 tillverkningsvärdet
uppgick till allenast 400,000 kronor, synes dock någon betänklighet
icke böra hysas mot beviljandet af ett högre skydd åt denna
näring. I detta hänseende torde ock böra erinras, att 1888 års tullkomité
för denna industri föreslog ett ännu högre tullskydd, nemligen för helsiden
12 kronor och för halfsiden 4 kronor för kilogram, äfvensom att, i händelse
tullen för rått ofärgadt silke upphäfves, sidenfabrikerna gå miste om
den fördel de nu ega att vid utförsel af sina produkter erhålla restitution
af tullmedlen.
Hvad deremot silkesfärgerierna beiräffår, torde med hänsyn dertill,
att färglönen i allmänhet, enligt hvad utskottet inhemtat, utgör från två
till tio kronor för kilogram, något högre tullskydd än det, som för närvarande
är stadgadt, icke böra beviljas, helst som detta skydd ofta i verkligheten
är större än hvad skilnaden mellan tullsatserna för ofärgadt och färgadt
silke utvisar, i det att silke i vissa fall vid färgning ökar i vigt.
Om tullen för ofärgadt silke borttages, bör derför, till bibehållande af nu
rådande proportion i förevarande afseende mellan rått ofärgadt, å ena,
samt färgadt eller blekt silke, å andra sidan, tullen å denna senare vara
i motsvarande mån nedsättas och följaktligen bestämmas till 1 krona för
kilogram.»
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
35
De nästlidet år beslutade förändringarna i fråga om tullen å silke
hafva trädt i kraft med ingången af innevarande år. Någon omständighet,
som talar för återgång till förut gällande tullsatser å dessa varor, har
enligt utskottets förmenande icke inträffat. Utskottet hyser i denna fråga
samma uppfattning, som inom 1897 års bevillningsutskott gjort sig gällande,
och tillåter sig fördenskull åberopa dettas i saken afgifna, här ofvan
intagna utlåtande, i hvilket utskottet till alla delar instämmer. Det lärer
icke heller kunna bestridas, att täta rubbningar i tullagstiftningen utöfva
ett menligt inflytande på de näringsgrenar, som deraf träffas; och jemväl
detta förhållande finner utskottet utgöra ett synnerligen talande skål för
afslag å ifrågavarande motion.
Under förutsättning att Riksdagen biträder utskottets åsigt om bibehållande
af gällande tullfrihet å rått ofärgadt silke, lärer bifall till motionärens
i punkten c) frainstälda yrkande om rätt till restitution af tullmedlen
vid utförsel af helsidenväfnad eller dukar uteslutande af silke icke
kunna ifrågakomma.
Utskottet hemställer,
16:o) att gällande tullfrihet för silke, rått, ofärgadt,
måtte bibehållas; och
17:o) att tullen å silke, färgadt eller blekt, måtte
bibehållas.
■ i
Såsom en följd af utskottets under punkten 16:o) här ofvan gjorda
framställning får utskottet hemställa,
18:o) att motionärens yrkande om rätt till restitution
af tullmedlen vid utförsel af helsidenväfnad eller
dukar uteslutande af silke måtte varda af Riksdagen afslaget.
Bestämmelserna i gällande tulltaxa angående naturliga blommor och
lefvande växter äro af följande lydelse:
Blommor:
naturliga, afskurna, äfvensom qvistar och blad,
friska eller torkade, ej specificerade:
till prydnad användbara, lösa eller samman
-
bundna:
45.
blommor...................................
3: —
46.
qvistar och blad ..................
1 kilogram
0: 50
47.
andra slag.................................
aUUi.å.ll.........■ ---
fria.
Växter.
Blommor.
36
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Växter:
717. lefvande, alla slag..................................................... 1 kilogram 0: 10
Anm. 1. Afdrag i vigten medgifves ej för närmaste emballage, såsom balja eller
kruka med jord, bastmattor m. m.
Anm. 2. Väger en växt mer än 10 kilogram, skall för den öfverskjutande vigten
tullen beräknas efter endast 3 öre per kilogram.
Herrar Mallmin och Redelius föreslå nu, dels att efter orden: »Blommor:
naturliga, afskurna», måtte införas orden: »eller med rötter försedda»,
dels ock att tullsatserna måtte höjas, för rubriken n:o 45 blommor till 5
kronor, för rubriken n:o 46 qvistar och blad till en krona samt för rubriken
n:o 717 lefvande växter till 20 öre, allt för 1 kilogram.
Införseln af de artiklar, för hvilka i den nu föreliggande motionen
ändring i tullsatserna ifrågasättes, har enligt den officiela statistiken under
nedannämnda år utgjort:
År.
Blommor.
Qvistar
och blad.
Växter,
lefvande.
Kg.
Kg.
Kg.
1890 ..........
3,010
23,316
111,974
1891..........
3,022
22,989
100,824
1892 ..........
2,712
26,811
109,476
1893 ..........
2,780
22,893
158,427
1894 ..........
3,413
27,217
178,779
1895 ..........
3,953
27,974
205,960
18%..........
5,234
33,350
287,346
Efter en redogörelse för de nu gällande tullsatserna och för införseln
af ifrågavarande artiklar under åren 1890, 1895 och 1896 anföres i motionen
följande:
»Man finner sålunda en betydlig stegring af importen beträffande
alla upptagna grupper. Men stegringen är jemförelsevis ovanligt stor hvad
beträffar gruppen Växter’. Detta beror derpå, att man vid import af
blommor, särskildt i fråga om blommor, hvilka äro afsedda endast för binderiarbete
och som införas knippvis, genom att låta ett fåtal lökar eller
rötter sitta qvar, gifver åt knippena utseende af lefvande växter, hvarigenom
man lyckas få blommor tullbehandlade såsom ''lefvande växter’ och
sålunda undgår den för ''blommor’ gällande högre tullsatsen.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
37
Med hänsyn tagen till nu anmärkta missförhållande, synas ofvan
anförda siffror om importen ådagalägga, att gällande tullsatser på hithörande
område icke motsvarar sitt syfte. Landets trädgårdsodlare hafva
jemväl, såsom närslutna protokoll vid trädgårdsodlaremötet den 14 mars
1897 samt på förfrågan ingångna svar från ett stort antal trädgårdsodlare
i skilda delar af riket utvisa, vid behandling af frågan ganska samstämmigt
uttalat den uppfattning, att. i allmänhet blommor och andra prydnadsväxter
af den art, nu är i fråga, till qvaliteten fullt jemförliga med
dem, som hit införas, kunna produceras här i landet, men att, helst som
kommunikationerna med kontinenten blifva allt snabbare och billigare,
ökadt. tullskydd är en nödvändig förutsättning för en sådan utveckling af
den svenska trädgårdsodlingen, att den kan bestå i täflan med utlandet
på detta område. Vid sådant förhållande och då ifrågavarande näring,
som måste söka sina afnämare inom den jemförelsevis mera burgna delen
af befolkningen, kan erhålla ett tillräckligt tullskydd, utan att de fattigare
klasserna annorledes beröras deraf, än att genom näringens uppblomstring
beredes ökad tillgång till arbetsförtjenst, synes det vara önskvärdt att på
ifrågavarande område erhålla ett mera effektivt skydd.»
Vid 1885 års riksdag åsattes blommor, naturliga, friska eller torkade,
hvilka förut varit tullfria, en tullsats af 30 öre för kilogram. Denna tullsats
höjdes sedermera af 1888 års Riksdag till 2 kronor för kilogram,
hvilken tullsats utsträcktes att gälla äfven qvistar och blad, friska eller
torkade, hvarefter slutligen vid 1889 års riksdag tullsatserna för naturliga
blommor samt qvistar och blad bestämdes sådana de ännu äro gällande.
Lefvande växter, hvilka likaledes förr voro tullfria, åsattes vid 1888 års
riksdag en tull af 30 öre för kilogram. I enlighet med 1888 års tullkomités
förslag nedsattes dock åter denna tullsats vid 1892 års riksdag till
sitt nuvarande belopp 10 öre för kilogram.
På grund af Sveriges stränga, klimat i jemförelse med de sydligare
ländernas är trädgårdsodlingen här i landet i behof af ett särskild! högt
tullskydd för vissa af dess alster, om ej odlingen af dessa skall omöjliggöras
genom införseln från utlandet. Till dessa alster höra i främsta rummet
naturliga blommor, och att den nu gällande tullsatsen för dessa är
alltför låg, framgår bäst af den betydliga och på senaste åren alltjemt
växande importen af sådana. Genom höjning af denna tullsats till det af
motionärerna föreslagna beloppet skulle otvifvelaktigt ett godt stöd gifvas
åt den inhemska blomsterodlingen och en del af de medel, som nu utgå
38
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
till utlandet för inköp af blommor, skulle komma den arbetande befolkningen
inom landet till godo. Att priset på blommor genom en sådan
åtgärd fördyras, torde icke böra medföra någon betänklighet deremot, då
blommor äro lyxvaror, som hufvudsakligen användas af de förmögnare
samhällsklasserna. Som emellertid den för blommor stadgade tullsatsen
kan undgås derigenom, att rötterna vid införseln få qvarsitta på den blommande
växten, som vid sådant förhållande hänföras till tulltaxans rubrik
»Växter: lefvande», torde det, på sätt motionärerna jemväl föreslagit, böra
uttryckligen stadgas, att jemväl för blommor, försedda med rötter, skall
gälla den för afskurna blommor stadgade tull.
Hvad beträffar motionärernas förslag om förhöjning af tullsatserna
för qvistar och blad samt för lefvande växter, äro dessa tullsatser redan
nu så höga, att de ofta utgöra 50 och ända till 200 procent af varans
värde. Eu del af dessa varor, synnerligast qvistar af cypress, hvilka användas
till begrafningskransar, brukas numera så allmänt, att de icke
kunna anses uteslutande såsom lyxartiklar och skulle genom en tullförhöjning
till det af motionärerna föreslagna beloppet blifva oskäligt fördyrade.
Hvad angår tullsatsen för lefvande växter, torde denna i betraktande
deraf, att vigten af krukor och baljor med jord, bastmattor in. m.
dylikt inberäknas i den tullpligtiga vigten, böra anses tillräckligt hög,
sådan den för närvarande är stadgad. Utskottet finner sig derför icke
kunna biträda motionärernas förslag i dessa delar; och hemställer utskottet,
19:o) att tullsatsen för naturliga, afskurna blommor
måtte höjas till 5 kronor för kilogram;
20:o) att rubriken n:o 45 i gällande tulltaxa skall
erhålla följande förändrade lydelse:
Blommor :
naturliga, afskurna eller med
rötter försedda, äfvensom qvistar
och blad, friska eller
torkade, ej specificerade:
till prydnad användbara, lösa
eller sammanbundna:
45. blommor ...........................
21:o) att gällande tullsats å naturliga qvistar och
blad, måtte bibehållas oförändrad, samt
22:o) att gällande tullsats å lefvande växter jemväl
måtte bibehållas oförändrad.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
39
Utskottet, som jemväl till behandling förehaft en af herr H. Odencrants, Velocipeder.
inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 63, om ändrade bestämmelser
i fråga om tullen å velocipeder eller delar deraf, har i anledning
af sent inkomna upplysningar i detta ämne, hvilka påkalla närmare utredning,
funnit sig böra uppskjuta den vidare behandlingen häraf, hvadan
utskottet framdeles kommer att meddela utlåtande öfver nämnda motion,
hvilket utskottet får
23:o) för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 18 mars 1898.
På bevillningsutskottets vägnar:
■ II. CA VALLI.
40
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Reservationer:
vid punkterna l:o) och 2:o)
af herr af Buren, som anfört:
„Då kongl. domänstyrelsen efter mångårig erfarenhet funnit tyskt
tallfrö vara så skadligt och af så smittofarlig beskaffenhet, att kongl.
domänstyrelsen förbjudit dess användande vid skogsodlingar å statens
skogar,
då våra mest framstående fackmän på detta område intygat, att det
vore synnerligen önksvärdt och lyckligt för våra skogsodlingar, om all
införsel af tall- och granfrö kunde förbjudas,
då jag ingalunda är öfvertygad om att utskottets förslag förmår
att utestänga öfverlegadt sådant frö ej heller en ofta förekommande öfverproduktion
af utländskt skogsfrö, och ett bifall till min motion ovilkorligen
måste medföra en större trygghet emot införsel häraf,
då ingen säkerhet finnes för att sådant öfverlegadt frö och en eventuel
öfverproduktion af utländskt skogsfrö under namn af finskt och
norskt frö införes öfver Finland eller Norge, der med vårt svenska frö
jemförliga qvaliteter kunna produceras,
då frökontrollen, huru densamma än må vara anordnad, är vanmägtig
att aflägsna faran och den sämre fröhandeln icke drager i betänkande
att uppblanda svenskt frö med utländskt frö samt att uppgifva och sälja
utländskt frö för svensk vara, och
då det måste vara af synnerlig vigt, att ett beslut härom måtte
träda i kraft så fort ske kan,
så hemställer jag vördsamt, att Riksdagen med afslag å utskottets
förslag måtte bifalla min i ämnet väckta motion.»
samt af herr Meyer, hvilken anfört:
»Ehuru jag, i likhet med motionären, anser, att det tyska skogsfröet
icke bör här i landet användas, kan jag dock icke biträda utskottets förslag,
alldenstund de föreslagna tullsatserna skulle träffa icke allenast det
tyska, utan äfven det norska och och finska fröet.
Dessa båda sistnämnda sorter äro nemligen lika goda och lämpliga
för skogsodling här som svenskt frö, och deras fördyrande skulle verka
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 41
hämmande på den skogsodling, för hvars befrämjande vi böra göra allt
hvad göras kan.
Dertill kommer, att skogsodlarne numera måste anses hafva full
kännedom om den fara, användande af tyskt utsädesfrö medför, hvarför
det ock torde kunna få antagas, att de icke af detsammas lägre pris skola
låta förleda sig till att begagna sådant.
En tullförhöjning i syfte att bereda, ökadt skydd åt den inhemska
fröklängningsindustrien anser jag alldeles obehöflig, då denna industri
redan nu lemnar en mycket god vinst, och hemställer jag derför,
att Riksdagen måtte afslå såväl den väckta motionen
som utskottets med anledning af densamma gjorda
hemställan.»
vid punkten 4: o)
af herr Cavalli, som anfört:
»I södra delarne af landet användes till stor del utländskt, hufvudsakligen
schlesiskt klöfverfrö, hvilket föredrages framför det svenska, dels
på grund deraf, att det lemnar en tidigare skörd än detta och i följd
deraf bereder större möjlighet för erhållande af ytterligare en skörd under
året, dels ock emedan den klöfver, som uppdrages af svenskt frö, genom
sina grofva stjelkar och mindre bladmassa eger mindre fodervärde än den
schlesiska samt erfordrar längre tid för torkning. Tull å klöfverfrö skulle
derför förorsaka nämnda delar af landet olägenheter. I vissa trakter anses
väl svenskt klöfverfrö vara bättre än det utländska, och sannolikt är,
att det svenska fröet derstädes användes, oberoende af huruvida tull finnes
stadgad eller ej, men i andra delar åter odlas icke klöfverfrö, enär jordbrukare
finna med sin fördel förenligt att köpa klöfverfrö och deremot tillgodogöra
sig den skörd, som genom fröodling skulle gå förlorad. Att genom åsättande
af ifrågavarande tullsats fördyra klöfverfröet skulle för dessa jordbrukare
medföra en ökad utgift och skulle under de år, då, såsom stundom
händer, behofvet af klöfverfrö icke kan fyllas inom landet, otvifvelaktigt
vara till skada för jordbruket.
På dessa skäl har jag funnit, mig icke kunna biträda utskottets betänkande
i denna del, utan hemställer,
att gällande tullfrihet för klöfverfrö måtte bibehållas.
»
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Håft. (!
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
af herr Weinberg, som anfört:
»Då syftet att, genom åsättande af tull å klöfverfrö, förhindra användandet
af underhaltigt sådant enligt mitt förmenande icke skulle vinnas;
då i större delen af södra Sverige, uteslutande eller vid sidan af
den svenska, odlas schlesisk rödklöfver, som der lemnar tidigare och värdefullare
höskörd, tidigare bete samt i allo föredrages framför den svenska;
då landets produktion af rödklöfverfrö hittills icke torde kunnat
fylla behofvet och hvarken motionärerna eller utskottet anfört, att det
pris, det inhemska fröet betingat, trots den betydliga importen af utländskt
lemnat odlaren otillfredsställande ersättning; samt
,i i då, vid inträffande svår bergning eller ogynsamt fröår i landet,
bristen på dugligt svenskt frö måste fyllas genom import, har jag icke
kunnat biträda utskottets beslut, utan ansett,
att utskottet, beträffande tull å klöfverfrö, bort
afstyrka de i ärendet väckta motionerna.»
af herrar G. Jansson, Lundström, Meyer och H. Eriksson;
samt af herrar Elis Nilsson och O. Persson, hvilka anfört:
»Vid behandling af föreliggande betänkande hafva vi icke kunnat
dela den uppfattning, hvartill flertalet af bevillningsutskottets ledamöter
kommit. Den erfarenhet, som under en lång följd af år inom södra delen
af vårt land genom en betydlig klöfverodling vunnits, har visat, att klöfverfrö
icke utan i undantagsfall kan frambringas och icke på långt när tillfredsställa
behofven af eu vara, som nu blifvit nödvändig för ett intensivt
jordbruks bedrifvande. Om väderleks- och klimatsförhållanden någon gång
gjort det möjligt att erhålla ett fullgodt utsäde af den egna klöfverskörden,
har detta förekommit mera sällan, och flere år hafva kunnat förgå, utan
att något frö af egen skörd erhållits.
De teoretiska undersökningar, som af hushållningssällskapen genom
sakkunnigas kontroll verkstälts, hafva gifvit resultat, samstämmiga med de
praktiska försöken öfverallt inom södra Sverige. Vid den inom Första
Kammaren af herr C. P. af Buren väckta motion har motionären bifogat
bevis om fördelarne af att använda det inhemska klöfverfröet. Det är
troligt, att motionären inhemtat upplysningar från samtliga länen, men
aktat nödigt bifoga endast sådana, som öfverensstämma med hans egen
uppfattning i saken. Med anledning deraf tillåta vi oss bifoga ett utlåtande
från föreståndaren för frökontrollstationen inom Kristianstads län,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o Jo.
43
lektorn L. J. Wahlstedt, hvilken genom mångårig verksamhet under sällspordt
nit och intresse förestått frökontrollen inom länet, och såväl inom
som utom detsamma vunnit erkännande såsom sakkunnig på ifrågavarande
område.
»Beträffande den frågan», skrifver lektor Wahlstedt, »huruvida vi i
vårt land kunna producera klöfverfrö för eget behof, är svaret med afseende
på Skåne (äfvensom Blekinge och södra Halland) mycket lätt att
gifva. Sådant kan omöjligen ske. Visserligen torde mellersta Sverige under
somliga år kunna producera tillräckligt stora qvantiteter för att fylla äfven
södra Sveriges behof, men det i mellersta Sverige producerade rödklöfverfröet
är alldeles olämpligt för det skånska klimatet. För det första saknar
nemligen rödklöfver från mellersta Sverige den härdighet, som kräfves för
Skånes i allmänhet -snöfattiga vintrar och långa, kalla, blåsiga vårar med
nattfroster och blida dagar.
För det andra utvecklar sig den svenska rödklöfvern här i Skåne
mycket långsammare, så att den första skörden blir färdig 1 å 2 veckor
senare än af den mellaneuropeiska (s. k. schlesiska) varieteten. Detta återverkar
naturligtvis i ännu högre grad på den andra skörden.
För det tredje lernnar svenskt rödklöfverfrö, äfven om växten icke
lidit af vintern, betydligt ringare skörd, alldenstund den är ungefär V2
fot kortare.
Sådan är den erfarenhet, man i södra Sverige genom talrika försök
vunnit rörande svensk rödklöfver.
Icke heller kan södra Sverige sjelf! med fördel producera klöfverfrö
till fyllande af sitt behof. Detta beror helt enkelt på det sydsvenska
klimatets beskaffenhet. Om nemligen den första skörden skulle användas
till frö, så kan en andra skörd icke hinna att utveckla sig så kraftigt, att
den lernnar någon afse värd fodermängd. Sökte man åter, i likhet med
bruket i mellersta Europa, att låta den andra skörden mogna till frö, så
skulle fröskörden de flesta år icke hinna fullständig utveckling och endast
undantagsvis lemna nöjaktig skörd. Talrika odlingsförsök hafva under de
senaste 10—15 åren blifvit gjorda, men alltid med mindre godt resultat.»
Af det här sagda framgår med all önskvärd tydlighet, att vi fortfarande
äro i behof af schlesiskt klöfverfrö, och eu tull derå skulle icke
göra jordbrukarne någon nytta, utan desto mer vid en inträffad felslagen
skörd inom landet betydligt skada desamma. Beträffande påståendet, att
tullen skulle skydda för import, af dålig vara, behöfves icke något vidare
bemötande; den vsäinre varan måste ju nödvändigt åsättas samma tull som
den bättre, och det torde nog för de fleste af våra jordbrukare vara klart,
att endast det bästa är godt nog till utsäde.
44
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
På grund af hvad här blifvit anfördt,
yrka vi afslag å såväl motionerna i fråga som
bevillningsutskottets hemställan beträffande tullen å
klöfverfrö.»
vid punkten 5:o)
af herrar G. Jansson, Lundström, Meyer och H. Eriksson;
vid punkten 7:o)
af herrar Almström, M. S. Nisser, friherre Klingspor, Bergendahl
och Petri;
vid punkten 10:o)
af herr Fredholm;
vid punkterna 16:o), 17:o) och 18:o)
af herr Fredholm, som anfört:
»Genom den af herr O. Anderson i Hasselbol väckta motionen fn:o
68) om ändrade bestämmelser i fråga om tull å silke har denna tull nu
för fjerde gången under de senaste sex åren blifvit gjord till föremål för
Riksdagens handläggning. Vid sådant förhållande torde det icke få anses
obehöfligt att i minnet återföra den behandling, Riksdagen tillförene egnat
denna fråga. En sådan rekapitulation är synnerligen egnad, att lemna
den med ärendet förut icke förtrogna en rätt inblick i frågans natur och
erbjuder för öfrigt åtskilligt af intresse beträffande det sätt, hvarå tullfrågor
understundom behandlas af Riksdagen.
Vid den genomgripande förändring af tulltaxan, som af 1892 års
Riksdag företogs, åsattes jemväl »af silke förfärdigade varor» högst betydligt
höjda tullsatser. Ifrån att tullen per kilogram å af silke förfärdigade
band, väfnader, snörmakarearbeten och spetsar varit 2,so kronor samt å
skodon af siden 2,35 kronor, höjdes nämnda år tullen å band och väfnader
till 8 kronor, å skodon, strumpor och snörmakarearbeten till 9 kronor
samt för spetsar till 12 kronor. Samtidigt beslöt Riksdagen, att tullen å
kläder i allmänhet skulle utgå med en från 20 % till 50 % gjord förhöj
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
45
ning i den tull, som blifvit åsatt det tyg, hvaraf’ kläderna hufvudsakligen
består, men för de fall, att silke ingår i kläderna till någon del, med
100 % förhöjning i den för tyget stadgade tull. Slutligen åsattes vid
sistnämnda riksdag med silke öfverspunnen koppar- eller bronstråd, som
före år 1892 varit tullfri, en tullsats af 1 krona per kilogram. Det motiv,
som bevillningsutskottet vid flertalet af förenämnda artiklar företrädesvis
anförde för de af utskottet föreslagna och af Riksdagen antagna så betydliga
tullförhöjningarne, var, att förenämnda artiklar utgjorde lyxvaror,
hvilka i denna sin egenskap voro synnerligen lämpliga att göras till föremål
för hög tullbeskattning. Deremot fäste bevillningsutskottet icke något
afseende vid att de höga tullarne skulle för idkarne af de näringar, som
sysselsätta sig med tillverkning af de färdiga fabrikaten medföra ett öfver
måttan högt tullskydd, såvida icke samtidigt tull åsattes silke såsom
varande råmaterial till de färdiga fabrikaten. Detta underkännande af en
annars äfven af tullvänner erkänd och såsom mycket vigtig ansedd regel,
eller den, att hvarje tullskydd skall vara noga och väl afpassadt för sitt
ändamål, föranledde alla Andra Kammarens utskottsledamöter — af hvilka
friherre von Schwerin, Fredholm, G. Jansson i Krakerud och S. M. Olsson
i Sörnäs fortfarande äro ledamöter af utskottet — att afgifva en reservation
i syfte att få tull å silke åsatt. Vid ärendets behandling i kamrarne
ansågo likväl kamrarnes talmän sig icke kunna göra reservationen till
föremål för proposition.
Med anledning af denna frågans utgång väckte friherre von Schwerin
vid 1893 års riksdag motion om tull å silke, och bevillningsutskottet
tillstyrkte då de tullsatser för ofärgadt och färgadt silke, som motionären
nu föreslagit att återinföras och hvilka äro lika med motsvarande i Danmark
och Norge. Mot denna utskottets tillstyrkan reserverade sig alla
Första Kammarens utskottsledamöter, och då deras mening biträddes af
Första Kammaren under det att utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren,
afgjordes frågan genom gemensam omröstning, hvilken utföll sålunda:
Första Kammaren 113 ja och 21 nej
Andra Kammaren 35 » » 181 »
148 ja och 202 nej
hvadan Riksdagen alltså med eu öfvervigt af 54 röster beslöt att i öfverensstämmelse
med nej-propositionen åsätta silke, rått, ofärgadt, en tull
af 2 kr. per kg. och silke, färgadt eller blekt, 3 kr. per kg.
Vid sistlidet års riksdag väckte herr O. Olsson i Stockholm motion
(n:o 133) om att, med bibehållandet af tullen å färgadt silke, 3 kr. per
kg., nedsätta tullen å ofärgadt silke från 2 till 1 kr. per kg., för att deri
-
46 Bevillningsutskottets Betänkande JV:o 15.
genom åt landets silkesfärgerier bereda ett ökadt tullskydd. Bevillningsutskottet
ansåg likväl, att silkesfärgeri erna icke voro i behof af något
högre tullskydd än det, som var stadgadt, eller 1 kr. per kg., »med
hänsyn dertill, att färglönen i allmänhet, enligt hvad utskottet inhemtat,
utgör från två till tio kronor per kilogram», helst som det tullskydd, färgerierna
komma i åtnjutande af, »ofta i verkligheten är större, än hvad
skilnaden mellan tullsatserna för ofärgadt och färgadt silke utvisar, i det
att silke i vissa fall vid färgning ökar i vigt.» I stället för att bereda
färgerierna det tullskydd, motionären eftersträfva! för att upphjelpa en enligt
hans mening tynande näring, betjenade sig utskottets protektionistiska
majoritet af motionen på så sätt, att utskottet med anledning deraf föreslog
en nedsättning i tullen på färgadt silke från 3 till 1 kr. per kg. och
afskaffande af tullen å silke, ofärgadt. Denna hemställan, som icke var framkallad
af någon derom gjord framställning, skulle naturligtvis, om den af
Riksdagen bifölls, icke komma att medföra annan verkan än att på statsverkets
bekostnad bereda tillverkare af sidenfabrikat en ytterligare tillökning
i det tullskydd, som genom 1892 års riksdagsbeslut förut blifvit
dem så rikligen tilldeladt.
Den oväntade utgång, frågan erhöll i bevillningsutskottet, föranledde
mig och herr G. Jansson i K rak er ud att mot utskottets beslut reservera oss.
Vid ärendets föredragning i kamrarne bifölls utskottets hemställan i Första
Kammaren utan diskussion, men i Andra Kammaren framkallade frågan eu
sådan, under hvilken kammarens dåvarande vice talman yttrade: »att de skål,
som utskottet anfört för sin mening, icke äro af den vigt och betydelse,
att kammaren bör frångå sin i frågan år 18921 intagna ståndpunkt, Det vore
för öfrigt ett märkvärdigt omslag i tänkesätten, om Riksdagen nu, då icke
något talande skäl för ett borttagande af tullen å råsilke förekommit,
skulle frångå sitt med så stor majoritet år 18921 i frågan fattade beslut,
Jag får säga, att, då man läst utskottets skäl för ett borttagande af tullen
och reservantens skäl deremot, samt hört på hvad som under diskussionen
förekommit, det icke bör kunna finnas mer än en mening derom, att reservantens
skäl äro de hållbaraste». Utan votering afslog kammaren också såväl
utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen. Eftersom kamrarna
i denna fråga å nyo stannat i olika beslut, gjordes den till föremål
för gemensam omröstning, vid hvilken utskottets hemställan om borttagande
af tullen å silke, ofärgadt, och nedsättning i tullen å silke, färgadt, till
1 kr. pr kg. uppsattes som ja-proposition. Omröstningen utföll sålunda:
1 Det åberopade årtalet skall uppenbart vara 1893.
Bevillningsutskottets Betänkande Nx> 15.
47
Första Kammaren 117 ja och 21 nej
Andra Kammaren 63 » >156 »
180 ja och 177 nej;
hvadan beslut i denna fråga således blef med endast tre rösters majoritet
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.
Att frågan fick denna utgång, var helt och hållet beroende på Andra
Kammaren.
Det vill synas, som man der vid den gemensamma omröstningen
hade förbisett, att silkestullen var nödvändig att bibehålla, för att icke
borttaga verkan af de höga tullarna å sidenfabrikat, såsom lyxtullar betraktade.
Att man kunde göra sig skyldig till ett sådant förbiseende efter
att Andra Kammaren utan votering beslutat sig för att bibehålla silkestullarna,
torde måhända förklaras af den omständigheten, att då förenämnda
beslut den 10 april fattades efter en diskussion, som enligt vice talmannens
af flere andra understödda yttrande borde hafva varit öfvertygande, var
icke ens hälften af kammarens ledamöter närvarande, att döma deraf, att
i en strax derpå följande votering endast 100 af kammarens ledamöter
deltogo. Måhända skulle, om så icke varit fallet, frågan vid den
gemensamma omröstningen den 22 april icke fått en från kammarens år
1893 fattade beslut så skiljaktig utgång, som den nu fick.
Af nu lemnade redogörelse för den behandling, silkestullarne inom
Riksdagen undergått, synes mig framgå, att motionären haft fullgoda skäl
för att underställa Riksdagen denna fråga till förnyad pröfning. För sitt
afstyrkande af motionen har utskottet icke anfört några nya skäl, utan endast
åberopat, hvad utskottet derom yttrade förlidet år. Då utskottet
sålunda icke lernnat den utredning, som jag anser frågan vara förtjent af,
och icke heller upptagit till bemötande, hvad som blifvit inom Riksdagen
anfördt till vederläggning af hvad utskottet förlidet år yttrade, så torde
för ett allsidigt bedömande af frågan vara behöfligt att sammanfatta de skäl,
som kunna anföras för att återinföra den förlidet år afskafiåde tullen å silke.
För att ådagalägga, hvilken verkan de År 1892 vidtagna förhöjningarna
i tullsatserna å sidenfabrikat och den år 1893 införda tullen å råsilke
samt den i samband dermed stående förhöjningen i tullen å färgadt. silke
medfört, meddelas här en jemförelsetabell öfver införseln de år, som föregingo
och efterföljde förenämnda tullförhöjningar. Dervid har, i fråga om
48
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
sidenfabrikat, åren 1892 och 1893 och. i fråga om silke, åren 1893 och
1 894 blifvit uteslutna på grund af de undantagsförhållanden, som nämnda
år genom tulländringama kommo till stånd, i det att införseln det år,
tullen höjdes, ökades och följande året minskades under den normala, i
begge fallen icke obetydligt.
Införseln af sidenfabrikat var:
I medeltal för åren
1890-1891.
I medeltal för åren
1894—1896.
Införsel
Tull-
inkomst.
Införsel
Tull-
inkomst.
kg.
kronor.
kg-
kronor.
Yäfnader.........
42,379
3,160,805
116,172
32,174
1,512,190
257,994
Snörmakarearbeten .....
11,617
418,812
32,527
3,354
110,693
30,189
Band...........
4,981
397,950
13,947
7,326
307,692
58,608
Spetsar ..........
3,375
337,500
9,450
3,147
314,730
37,768
Yantar..........
1,816
108,960
5,085
646
38,780
5,817
Strumpor .........
464
23,225
1,301
618
24,733
5,562
Skodon ..........
336
11,088
789
| 153
4,122
1,374
Summa
64,968
4,458,340
QO
W
G*
H
2,312,940
397,312
Införseln af silke var:
Sätt, ofärgadt.......
Färgadt eller blekt . . . .
Summa
I medeltal för åren
1890—1891.
I medeltal för åren
1894—1896.
Införsel
Tull-
inkomst.
Införsel
Tull-
inkomst.
kg.
kronor.
kg-
kronor.
9,018
7,668
358,984
375,823
7,668
7,095
11,728
269,610
551,239
14,190
35,185
16,686
734,807
7,668
18,823
820,849| 49,375
Af denna jemförelse framgår, att tullförhöjningarna å sidenfabrikat,
såsom lyxtullar betraktade, haft åsyftad verkan, emedan införseln af siden
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
49
och silkesvaror minskats med omkring 2o4 % af vigten, under det att tullinkomsterna
samtidigt ökats med 124 %. A snörmakeriarbeten och vantar har
tullinkomsten, i stället för att ökas, minskats, emedan införseln af dessa varor
jemte skodon högst betydligt nedgått. Deremot har tullen å spetsar, hvaraf
införseln föga minskats, fyrdubblats. Oaktadt den silke åsätta tullen har införseln
af denna vara ökats med 13 %, och tullinkomsten, hvaraf tre femtedelar
belöper sig på färgadt silke, har stigit till sexdubbla beloppet. Sammanställer
man härmed den minskade införseln af snörmakeriarbeten, kan man
hafva skäl till den vissa förmodan, att tullskyddét å sistnämnda slag af sidenfabrikat
trots tullen å råmaterialet varit för sitt ändamål fullt tillräckligt.
Landets utgifter för siden och silke hafva nedgått från fem till tre millioner
kronor om året, beroende dels på den minskade införseln, dels derpå att
priset på dessa artiklar nedgått med omkring 25 %. Statsverkets inkomster
af tullen å dessa varor har deremot stigit från 186,940 till 446,690
kronor, eller med 259,750 kronor.
Det hufvudsakliga skäl, utskottet förra året angaf för borttagandet
af tullen å silke, var att derigenom främja de näringar, för hvilka råsilke
utgör ett ofta användt råämne.
I främsta rummet är att till dessa räkna sidenfabrikerna. Dessa
fabriker, två till antalet, fingo 1892 sitt tullskydd höjdt från 2,so till
8 kronor, hvilket dock 1893 nedsattes till 6 kronor derigenom att råmaterialet
då åsattes en tull af två kronor. Men äfven med en sådan tull
som den sistnämnda blir tullskyddet detta oaktadt dubbelt större än hvad
det var första hälften af år 1892. Icke heller kan man finna, att de år
råsilkestullen existerade fabrikerna af denna tull ledo något men.
Tillverkningen vid sidenfabrikerna har varit:
1'' '' *)./< . VI V,* f
Sysselsätta
arbetare.
T i 1 1 v e
r k n i n g
meter.
i,
styck.
värde
kr.
1891...........
314
7,133
91,535
A*, i
567,616
1892 • • .........
295
11,299
77.789
504,156
1893 ...........
305
13,082
147,285
446,811
1894 ...........
318
17,080
204,016
400,345
1895 ...........
314
10,188
49,658
kravatter
379,965
243,430
| 623,395
Bill. till Riksil. Prof. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 7
50
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Att nedgången i tillverkningsvärdet icke är någon mätare på tillverkningens
tillbakagång, såsom utskottet påstått, utan att det minskade
tillverkningsvärdet här är, likasom i fråga om det minskade införselvärdet,
beroende på prisfall å silke och siden, visar sig deraf, att det år tillverkningsvärdet
var minst, var tillverkningsqvantiteten störst.
En annan näring, som man förmenat skulle hafva skada af en tull
å silke är den, som sysselsätter sig med tillverkning af med silke öfverspunnen
koppartråd för elektriska ledningar. På den vanliga ledningstråden
af 1 m/m och derunder går silkets vigt icke upp till 3 % af trådens.
Tullen å råinaterialerna blir då drygt räknadt för sjelfva koppartråden
10 öre och för silket likaledes iO öre, eller tillsammans 20 öre, underdel,
att tullen för den öfverspunna koppartråden är 1 krona. Tullskyddet för
spinningen belöper sig sålunda till 80 öre per kg., och vid sådant förhållande
kan det svårligen sägas, att man skadar denna näring genom att åsätta
silke förutvarande tullsatser. Hvad klädesvaror och snörmakeriarbeten beträffar
har förut framhållits, att tillverkningen af dessa artiklar med de
höga tullar, som äro dem åsätta, icke kan lida något men af de ifrågasatta
tullarne å silke.
Om man alltså åsätter silke de ifrågasatta tullarne, så komma de
näringar, för hvilka silke utgör ett ofta användt råämne, icke derigenom
att beröfvas något för dem behöfligt tullskydd, men deremot skulle de erhålla
ett mer än behöfligt sådant, om man icke åsatte silke tull, och detta
till fördel för ingen annan än de få idkarne af de näringar, för hvilka
silke utgör råmaterial. Det finnes nemligen ingen anledning till det antagandet,
att de högt tullskyddade fabrikaten af silke skulle blifva billigare
derför, att man icke åsätter tull å råsilke. Allmänheten skulle genom
en sådan tullindring icke hafva någon som helst fördel.
Men deremot skulle det, som fabrikanterna förtjena derpå, att silke
är tullfritt, gå för statsverket förloradt, och denna förlust torde icke kunna
beräknas till mindre än 37,000 kronor om året. Huru litet detta belopp
än kan synas vara ur statsbudgetens synpunkt, så toge nog staten, om
den går detsamma förlustig, ändock ut det ur allmänhetens fickor på ett
eller annat sätt.
Någon betänklighet mot att återinföra den förlidet år afskaffade
tullen å råsilke af 2 kronor per kg. och att i samband dermed höja tullen
å färgadt silke från 1 till 3 kronor kan så mycket mindre förefinnas, som
förenämnda tullsatser ända till början af detta år varit gällande under
loppet af fyra år. Om man nu återinför dessa tullar, måste man dock
följdriktigt medgifva, att den restitution af 2 kronor per kg., som var
gällande den tid sagda tullar egde bestånd, ånyo beviljas. Under den tid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
Öl
tull varit åsatt råsilke har någon missbelåtenhet dermed icke tagit sig
nägnt uttryck. Väl har man sökt att till färgeriernas fromma få till stånd
en annan proportion emellan tullen å färgad! och ofärgadt silke, men framställning
derom har af bevillningsutskottet och Riksdagen blifvit afstyrka
Äfvenledes har på senaste tiden försports en önskan att från tullen å råsilke
undantaga silkesaffall. Men ehuru en sådan önskan måhända kan
vara berättigad, har någon framställning derom i form af motion icke
framkommit under den tid, som tull å silke var åsatt, oaktadt silkesaffallet
under denna tid begagnades i textilindustrien lika mycket som nu. I brist
på nödig utredning är man derföre urståndsatt att bilda sig en mening,
om silkesaffall bör göras tullfritt eller ej. Ett åsättande af tull å råsilke
utgör emellertid ej något hinder för, att, när fråga derom väckes, vidtaga,
en sådan ändring, om den då befinnes vara af behofvet påkallad.
Med afseende å silkestullens stat sfinansiella betydelse kan man säga,
att den icke spelar någon betydande roll, ehuru den visserligen icke saknar
all betydelse, och ur denna synpunkt sedt, kan det sålunda icke vara
af någon synnerligt stor vigt, om Riksdagen beslutar sig för att återinföra
tull å silke eller ej. Men deremot är det för allmänheten alldeles icke
likgiltigt, om det protektionistiska system, som nu är rådande, göres till
sina följder värre än det behöfver vara, i det att konsumtionsartiklarne
utan något statsfinansielt syfte oskäligt fördyras, endast för att bereda
producenter ett öfver höfvan stort och derför obehöflig! tullskydd.
Att systemets motståndare skola finna ett sådant tillvägagående göra de
systemet nödvändigtvis medföljande olägenheterna sjufaldt värre, bör icke
hos någon kunna väcka förvåning. Men det vill synas, som äfven systemets
anhängare borde låta sig angeläget vara att motsätta sig alla öfverdrifter,
hvilka, om de icke med aktsam noggranhet motarbetas hvarje gång
de framträda, till slut torde komma att medföra den verkan, att systemet
blir hållningslöst, och derifrån till dess fall torde steget icke vara synnerligen
långt.
På grund af det anförda tillåter jag mig hemställa,
att tariffnumren 560 och 561 i nu gällande, den
4 juni 1897, utfärdade tulltaxa måtte erhålla följande
lydelse:
Silke:
560 rått, ofärgadt.--............. 1 kilogram 2 kronor,
561 färgadt eller blekt....... 1 »3 »
Anm. Vid tullbehandling af konstgjordt silke och deraf helt
eller delvis framstälda artiklar skall nämnda vara anses såsom silke.
52
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
samt att på de vilkor, som nu äro eller framdeles
kunna varda bestämda, vid utförsel restitution beviljas
för 1 kilogram helsidenväfnad eller dukar,
uteslutande af silke, med eller utan fransar....2 kronor».
samt af herrar G. Jansson, Lundström, Mm/er och H. Eriksson;
samt vid punkterna 19:o) och 20:o)
af herr Fredholm, som anfört:
»På sätt ut skottet omförmäler, åsattes vid 1885 års riksdag blommor,
naturliga, friska eller torkade, hvilka förut varit tullfria, en tullsats af 30
öre för kilogram. Denna tullsats höjdes sedermera af 1888 års riksdag till
2 kronor för kilogram, hvilken tullsats utsträcktes att gälla äfven qvistar
och blad, friska eller torkade, hvarefter slutligen vid 1889 års riksdag tullsatserna
för naturliga blommor samt qvistar och blad bestämdes sådana de
ännu äro gällande. Lefvande växter, hvilka likaledes förr voro tullfria,
åsattes vid 1888 års riksdag en tull af 30 öre för kilogram. I enlighet med
1888 års tullkomités förslag nedsattes dock åter denna tullsats vid 1892
års riksdag till sitt nuvarande belopp 10 öre för kilogram.
Ursprungliga anledningen till att lefvande blommor åsattes tull bör
sökas i begäret att på detta sätt motverka, hvad man benämner lyx. Huru
litet afsigten med den år 1885 i detta syfte åsätta tull vanns, framgår
deraf att införseln af lefvande blommor, som under åren 1882—85 beräknades
till ett årligt medelvärde af 18,900 kronor, år 1886 steg till en vigt af
4,098 kilogram med ett åsatt tullvärde af 40,980 kronor. Den år 1885 å naturliga
blommor satta tull visade sig sålunda vara utan verkan, och då, såsom vid
1889 års riksdag i motionen om höjning i tullen säges, att »blomsterlyxen
stigit i förhållande till lättheten att. anskaffa materialierna och den hos oss
tillförene ej sedda öfverdriften härutinnan såväl inom pressen som på annat
håll offentligt varit föremål för klander», så tillstyrkte bevillningsutskottet
och antog Riksdagen sistnämnda år en tull å blommor, blad och qvistar af 2
kronor per kilogram. Första följden af denna höjning i tullen var en af nederländske
ministern till Kongl. Maj:t gjord framställning om, att denna tull å
qvistar och blad var liktydig med importförbud. Likartade erinringar gjordes
till 1888 års tullkomité äfven af trädgårdsodlare inom landet, af hvilka några
tillika framhöllo, att tull å »lefvande blommor, afskurna» ej vore till nytta,
emedan den ej vore tillräcklig att framkalla odling af dyrbarare blommor
vintertiden, då den egentliga importen förefunnes. På bevillningsutskottets
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
53
förslag nedsatte också 1889 års riksdag tullen å qvistar och blad till nu
gällande tullsats 50 öre per kilogram, men höjde samtidigt tullen å lefvande
blommor till 3 kronor per kilogram.
Ett 1888 väckt förslag att belägga blomsterlökar med en tull af
1 krona per kilogram föll efter gemensam omröstning, emedan man genom
att göra dem tullfria ville bereda våra trädgårdsmästare tillfälle att under
vintertiden på drifning af sådana bereda sig eu inkomst.
I hvad mån införseln af hithörande artiklar, sedan nu gällande tullsats
å blommor åsattes, tillvuxit, framgår af följande tabell:
År 1890.
I medeltal för åren
1891—95.
År 1896.
Införsel
Tall-
inkomst.
Införsel
Tull-
inkomst,
Införsel
Tull-
inkomst.
kg-
kronor.
kg-
kronor.
kg.
kronor.
Lefvande växter
111,974
559,870
__
150,693
334,776
17,929
287,346
287,346
28,579
Blommor ....
3,010
30,100
8,643
3,178
31,780
9,206
5,234
52,340
15360
Qvistar och blad
23,316
116,580
11,616
25,576
127,882
12,772
33,350
166,750
16,675
Summa
138,300
706,550
—
179,447
494.438
39,907
325,930
506,436
60,614
Blomsterlökar .
—
121,926
n —
121,613
—
—
187,500
—
Af denna tabell visar sig, att statsverket af den före 1886 ej befintliga
tullen nu kommer i åtnjutande af en inkomst, som belöper sig till
omkring 60,000 kronor om året, hvaraf ungefär hälften kommer på lefvande
växter och den andra hälften på blommor och blad och att således dessa
lyxtullar äro att betrakta såsom finanstullar.
Anledningen till att motion vid innevarande riksdag blifvit väckt om
ytterligare tullförhöjningar synes mindre vara att söka i begäret att dymedelst
stäfja lyx och öfverflöd, än i sträfvan att bereda vårt lands trädgårdsodlare
ett af dem efterst™fvadt tullskydd. Till stöd för sin motion
åberopa nemligen motionärerna ett vid trädgårdsodlaremötet den 14 mars
1897 fördt protokoll, af hvilket inhemtas, att mötet ansåg nödigt att blommor
belädes med en tull af icke mindre än 15 kronor per kilogram och qvistar
och blad med en tull af 3 kronor per kilogram, om blomsterodling skall kunna
med fördel här bedrifvas vintertiden. Motionärerna hafva varit mera blygsamma
i sina anspråk, enär de föreslagit en tull af endast 5 kronor per kilogram
på blommor och fördubblat nu gällande tullsatser för qvistar och blad samt
lefvande växter. Utskottet åter har ej ansett sig kunna gå ens så långt,
54
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
utan stannat vid att föreslå en höjning i ensamt tullen å lefvande blommor
från 3 till 5 kronor per kilogram, men derjemte har utskottet i
öfverensstämmelse med motionärernas förslag derunder inbegripit blommor,
med rötter försedda.
Då man torde böra tillmäta trädgårdsodlaremötet större förmåga att
kunna bedöma storleken af det tullskydd, som är behöfligt för att i vårt
land kunna bedrifva blomsterodling vintertiden, än både motionärerna och
utskottet, så är den första slutsats man af föregående framställning kan draga
den, att det af trädgårdsodlarne eftersträfvare tullskyddet för blommor ej
skall komma dem till del, då utskottet föreslagit blott tredjedelen af hvad de
begärt. Såsom skyddstull är sålunda ändamålet med den föreslagna tullförhöjningen
genom utskottets förslag blott till en mycket ringa del vunnet.
Då blommor för sin utbildning behöfva sol, kan en skyddstull för
blomsterodling för oss icke hafva någon betydelse annat än vintertiden.
Vidare är att märka, att ju mera sol en blomma behöfver, desto högre
skyddstull erfordras för att under vintertiden motverka ogynsamma naturförhållanden.
Men huru hög man än må sätta tullen, skall det ändock icke
lyckas att med framgång här drifva upp hvarje slag af blommor. Under
alla förhållanden måste således en gräns sättas för tullskyddets storlek, om man
ej skall föras in på, orimligheternas område, och ju högre gränsen sättes,
desto mera lockar man arbetskrafter in på en verksamhet, der största delen
af arbetet går förloradt i kamp mot naturen. Att detta ur nationalekonomisk
synpunkt är ett principvidrigt tillvägagående, bör hvar och eu kunna
inse, i synnerhet här i landet, der så många mera gifvande förvärfskällor
ännu ligga oupparbetade. Att draga upp den gräns, der tullskyddet bör
stanna, låter sig svårligen göra på objektiva grunder. Utskottet har ej heller
försökt sig på, att för sin hemställan angifva några sådana, och derför
torde man om den af motionärerna föreslagna och af utskottet tillstyrkta
tullen kunna säga, att den är godtyckligt vald. Med de vexlande pris å
blommor af skilda slag, som äro rådande, är det naturligtvis med svårigheter
förenadt att säga, huru stor procent af varuvärdet nu gällande tullsats
3 kronor per kilogram utgör, men lägger man till grund för beräkningen
det medelpris för införda blommor, som i tullverket angifves, så
utgör nu gällande tull 30 % af värdet. För blomsterodlare ställer sig tullskyddet
fa,ktiskt ännu högre med hänsyn till den risk all handel med
blommor är underkastad, då understundom hela sändningar framkomma i
fullkomligt värdelöst skick.
Att nu, såsom utskottet föreslår, höja tullen å blommor till 50 % af
varuvärdet, eller i sjelfva verket mer, blott för att sätta en del trädgårdsmästare
i tillfälle, att vintertid odla några flera slag blommor, än hvad de
Bevillningsutskottets Betänkande JV:o 15.
55
nu göra, deremot kan anföras åtskilliga betänkligheter. För det första hafva
trädgårdsmästare i tullpolitiskt hänseende icke blifvit så illa behandlade,
som man af utskottets betänkande kunde hafva anledning förmoda, enär
för deras skull blomsterlökar blifvit gjorda tullfria, och då införseln af sådana
uppgår till ett värde af nära 190,000 kronor om året samt man kan antaga,
att de i blommande tillstånd försäljas till tredubbla värdet, så hafva
ju blomsterodlarne härigenom på lagstiftningens väg blifvit beredda en
icke oväsentlig inkomstkälla. Vidare är att antaga, att åtgången af sådana
blommor, som med nuvarande tullskydd kunna här framkallas, skall vara
större, når de ingå i blandning med utifrån införda, än i fall en sådan
införsel skulle, om ej alldeles afstångas, åtminstone väsentligen försvåras.
Det kan vid sådant förhållande få anses ovisst, om blomsterodlare skulle
af den föreslagna tullförhöjningen få motsvarande nytta.
Huru benägen man för öfrigt än kan vara, att stämpla bruket af
blommor som en öfverdådig lyx, så torde man likväl ej böra förbise, att
detta bruk fått en allt större utsträckning, trots alla de hinder man för
detsamma velat lägga i vägen. Och då detta bruk i vissa fall, såsom i
fråga om begrafningskransar, är temligen obligatoriskt, så torde man böra
taga någon hänsyn till att ej för mindre bemedlade öka de ekonomiska
svårigheter, som iakttagandet af detta bruk redan nu för många medför.
Hvad slutligen beträffar det af motionärerna föreslagna och af utskottet
tillstyrkta stadgandet, att för blommor försedda med rötter skall
gälla den för afskurna blommor stadgade tull, eller 5 kronor per kilogram,
och ej såsom hittills den för lefvande växter gällande, eller 10 öre per
kilogram, så kan i betraktande af den stora tullskilnaden ifrågasättas, om
icke ett sådant stadgande skall föranleda till att man, i stället för att införa,
växter, försedda med biominor och rötter, inför växter, försedda med
knoppar och rötter, och söker att på kort tid drifva dessa senare till blomning
härstädes, hvarigenom verkan af denna, tullförhöjning skulle omintetgöras.
På grund af det anförda får jag hemställa,
att såväl det af motionärerna väckta förslaget om
förhöjda tullsatser å blommor och lefvande växter, som
den af utskottet med anledning af motionen gjorda hemställan
icke måtte af Riksdagen bifallas.»
Härjemte hafva, nedannämnda herrar ledamöter begärt få antecknadt,
herr Almström, att han ej deltagit i behandlingen af de ärenden,
som ornförmälas i punkterna 19:o)—22:o);
56
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
herr Stephens, att han icke närvarit vid den slutliga behandlingen
af de i punkterna 4:o), 5:o), 6:o), 9:o), ll:o), 12:o) och 13:o) omförraälda
ärenden;
herr Philipson, att han ej deltagit i behandlingen af de i punkterna
4:o), 5:o), 6:o), 19:o), 20:o), 21:o) och 22:o) omförraälda ärenden;
herr friherre von Schwerin, att han ej närvarit vid behandlingen af
de ärenden, som omförmälas i punkterna l:o)—13:o), samt herr Swartling,
att han ej deltagit i den slutliga behandlingen af samma ärenden;
herr S. M. Olsson, att han icke närvarit vid behandlingen inom
utskottet af någon del af betänkandet;
samt herr Bergendahl, att han icke deltagit i den slutliga behandlingen
af de frågor, som omförmälas i punkterna 10:o)—18:o).
: •. t i '' i - ,;;s.'' . :i. r_i( ’!" : '' r ■■:::•
''"t: ''i: jrr./j* , J -1'' ■ ■ "f - .'')> ’i.!. ''.iitiiOi''''
1
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
57
Bilagor till utskottets yttrande angående tull å tall- och granfrö.
På derom framstäld begäran får, i fråga om den erfarenhet jag kunnat
inhemta beträffande begagnandet af tyskt tallfrö, härmed meddela:
Då jag 1857 började tjenstgöra uti Vestmanlands län, begagnades
uteslutande tyskt tallfrö vid alla kulturer och fortsattes dermed tills in på
1870-talet, då jag af många skäl helt och hållet upphörde dermed. De
medelst detta tyska frö uppdragna ungskogarne visa nu ett så sorgligt och
bedröfligt utseende, att jag icke nog kan beklaga användandet deraf.
Träden grena sig ofta nog redan vid roten i flera stammar och utväxa
mest på grenarne, i följd hvaraf man af dem aldrig kan påräkna timmer,
utan endast dålig, qvistig vedskog. Dessutom äro de utsatta för af svamp
alstrade sjukdomar, i följd hvaraf de ofta tanka, och uppstå då, likasom
om man genom gallring vill aflägsna dem ur bestånden, i följd af deras
växtform stora luckor.
På grund af nu 40-årig erfarenhet får jag på det lifligaste afråda
från användandet af tyskt tallfrö och anser, att införsel deraf borde, om
icke förbjudas, åtminstone så mycket som möjligt försvåras.
Vesterås den 4 januari 1897.
J. G. Hjelm,
jägmästare i Vesterås revir.
Enligt den erfarenhet, jag vunnit af de för 30 å 40 år sedan med
tyskt tallfrö skogsodlade trakter, har det visat sig:
att det tyska tallfröet gror bra och gifver kraftiga plantor att
börja med;
att dessa plantor visa större benägenhet till större gren- och barrbildning
än de tallar, som uppväxa efter svenskt frö, hvarigenom de tyska
tallarne lida mycket af snötryck;
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Häft.
8
58
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
att den efter tyskt utsäde uppvuxna tallen är mycket mera mottaglig
för insekt- och svampskador;
att flertalet af de efter tyskt frö uppvuxna tallskogarne icke öfverlefva
sitt 30:de år;
att grundade skäl finnas för den misstanken, att en del svamp- och
insektelände inkommit med det tyska tallfröet; och
att det vore synnerligen önskvärdt och lyckligt för våra skogsodlingar,
om all införsel af tall- och granfrö från utlandet kunde förbjudas,
och det så mycket hellre, som dylik införsel icke är af behofvet
påkallad, då under de senare åren många fröklängningsanstalter äro inom
vårt land anlagda.
Omberg i september 1897.
C. M. Sjögreen,
jägmästare i Ombergs revir.
Med anledning af eder förfrågan, huruvida användandet af tyskt
tallfrö vid skogsodlingar inom Smålands distrikt lemnat fördelaktiga
resultat, får äran meddela, att de skogsodlingar, som med dylikt frö utförts
för cirka tjugu år sedan å en del såväl allmänna som enskilda skogar
inom förberörda distrikt, i allmänhet äro totalt utgångna samt, der så icke
är förhållandet, föra ett tynande lif, hvarjemte virket, äfven i tätslutna
bestånd, icke på långt när blifver så qvistrent som dylikt efter inom
distriktet insamladt frö. Plantorna efter tyskt tallfrö stå sig merendels
väl de första fem åren, stundom längre, men blifva derefter behäftade med
år efter år återkommande sjukdomar, sannolikt svamp, som förr eller senare
antingen döda eller så angripa plantbestånden, att de måste afverkas.
I granskapet af dylika skogsodlingar befintliga ungskogar af tall,
vare sig de äro uppkomna genom sjelfsådd eller efter skogsodling med
inom distriktet samladt frö, angripas ofta nog af samma sjukdomar, hvartill
orsaken torde få sökas i smitta, men repa sig merendels efter några
års förlopp.
Vexiö den 29 december 1897.
,(, C. G. Göthe.
; i)c>UX ;;{ »<•'' 1
—‘• • *■ i " ■ 1 1,1(1 lo’» > »■ • - •» i >TfÖii; ■»*•• ’ • ”JOtr.cbi t}i:
j-oievi af» wettorui ;ii öu rihiiav- ''todo »rväv.-fcju of> tu. gninMid
jjlvnlön* It: Joa.oviM fibil eirmlfrJ
''\.A\ \;\k \ .\,,.VÄ i AA\
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
59
Bilagor till utskottets yttrande angående tull å klöfver- och
timotejfrö.
l:o. De statistiska tabellerna för år 1893 utvisa, att 922,304 hektar
af landets åkerareal voro år 1893 upplåtna till foderväxter i och för höskörd.
Under antagande att denna areal uteslutande består af gräsvallar,
insådda med klöfver- och timotejfrö, och att en tredjedel deraf utgöres af
l:sta årets vallar, skulle denna areal, som årligen besås med klöfver- och
timotejfrö, utgöra 307,434 hektar. Beräknar man vidare, att såningsmängden
i genomsnitt pr hektar utgör 30 kilogram, skulle årligen 9,223,020
kilogram klöfver- och timotejfrö behöfva produceras för att fylla det för
frösådden erforderliga behofvet. Vårt land producerar för närvarande minst
6.300.000 kilogram klöfver- och gräsfrö, hvarför, med antagande af att import
af klöfver- och gräsfrö icke egde rum, 3,000,000 kilogram ytterligare
skulle behöfva produceras för att täcka den årliga åtgången af frö. Under
förutsättning att från en hektar skördas i medeltal 250 kilogram frö, skulle
således 12,000 hektar erfordras utöfver de 25,000 hektar, som efter samma
beräkningsgrund för närvarande årligen afsättas till frötägt. Dessa 12,000
hektar utgöra blott 1,3 % af den till foderväxter för närvarande upplåtna
arealen, hvarför jag på goda grunder anser mig hafva ådagalagt, att vårt
land skulle kunna producera icke endast vårt eget behof af klöfver- och
gräsfrö, utan jemväl genom att nedlägga mer än 4 % (25,000 hektar +
12.000 hektar = 4 % af 922,304 hektar) af den gräsbärande till höfångst
upplåtna arealen bibehålla om icke ytterligare öka vår export af klöfveroch
gräsfrö.
2:o. Ur de sista fem årens frökataloger från vårt lands mest ansedda
fröfirmor har jag efter af dem verkstälda 200 analyser funnit, att
det svenska rödklöfver-, alsikeklöfver- och timotejfröet är storkornigare än
motsvarande slag af utländskt frö samt kan beträffande renhetsprocent och
grobarhetsprocent fullt mäta sig med detta.
Absoluta vigten hos fröet utöfvar den största betydelse vid bedömandet
af fröets värde, ty ju större och tyngre fröet är, desto kraftigare
och härdigare blifver naturligtvis den ur detsamma sig utvecklande
plantan.
3:o. Det lägre priset å utländskt frö uppväger visst icke de förluster,
som äro förknippade med dess användning. Vid användning åt det
s. k. billiga utländska fröet inbesparas i utsäde pr hektar omkring 5 kronor.
Redan första bruksåret förloras genom denna sparsamhet i minskad hö
-
60
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
skörd omkring 100 kronor pr hektar. Jag förutsätter, att plantorna af det
billiga utländska fröet åtminstone icke tillintetgjorts af första vintern efter
insådden. Andra året blir förlusten än större, ty de ömtåliga plantorna
af det utländska billiga fröet hafva då, hurudan vintern än varit, alltid
fläckvis gått ut. Marken kan icke genom ett sådant glest bestånd tillräckligt
beskuggas, ogräs inkomma, och den nyttiga inverkan, som en tät
vall utöfvar på efterfrukten, uteblifver.
Jordens stora uppluckring och ökning af dess humushalt äro nemligen
följder af det täta beståndet. Genom inbesparade fem kronor har
åstadkommits en förlust, som, om den skall uppskattas i penningar, lätteligen
stiger till 200 kronor pr hektar.
4:o. Att kunna exakt besvara frågan: »huru stor är den vanliga
prisskilnaden mellan svenskt och utländskt klöfverfrö»? låter sig knappast
göra, enär prisskilnaden fluktuerar ganska betydligt år ifrån år, beroende
naturligen på huru fröskörden utfallit å de olika produktionsorterna. Dock
tror jag mig komma sanningen ganska nära, när jag antager, att det utländska
rödklöfverfröet vanligtvis är 20—25 % billigare än det svenska och
det utländska timotejfröet 20 % billigare än det svenska.
5:o. Emedan kontrollen af klöfver- och gräsfrö är mindre anlitad
af de smärre jordbrukarne, än önskligt vore, kan man tryggt påstå, att
mycket utländskt frö utsläppes i marknaden dels såsom »rent» svenskt och
dels uppblandadt med svenskt. Om aldrig frö köptes, som icke vore försedt
med undersökningsattest och ursprungsbeteckning, så skulle, särskildt
då vi i vårt land fått till stånd lag om handel med utsädesvaror, icke stor
svindel kunna bedrifvas inom fröhandeln. De smärre jordbrukarne köpa
ofta sitt behof af frö hos de små handlandena, hvilka dels sakna förmåga
att bedöma sina varor och dels föredraga att handla med det billiga utländska
fröet, der frestelsen att göra sig större vinst genom den stora prisskilnaden
alltid lockar. Äfven med den mest effektiva lagstiftning kan
icke särskildt den mindre jordbrukaren skydda sig mot den alltmera öfverhandtagande
importen af billigt utländskt frö, helst de utländska exportörerna
i flera svenska fröhandlande hafva endast alltför villiga medhjelpare.
Såsom bevis härpå vill jag anföra, att å marknader i mellersta
Sverige fröhandlande, gifvande sig ut för att vara svenska landtman, torgfört
och salubjudit utländskt frö såsom svenskt. — Såsom bekant skiljes
amerikanskt rödklöfverfrö från svenskt nästan uteslutande derpå, att vissa
karakteristiska ogräsfrön förekomma bland original amerikanskt, hvilka
saknas hos det svenska. Odlas nu amerikanskt rödklöfverfrö hos oss, kan
afveln häraf icke på något sätt förråda den ursprungliga extraktionen, ty
de amerikanska ogräsen nå ej mognad i vårt land. Länge lär det väl ej
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
61
heller dröja, innan de kloka och vakna amerikanarne uppfinna maskiner,
som bortrensa de karakteristiska ogräsfröna, och derefter fordras ett mycket
vant öga för att kunna skilja amerikanskt rödklöfverfrö från svenskt.
6:o). Det utländska klöfver- och timotejfröet lemnar mindre afkastning
och mindre härdiga plantor än det svenska. Härvid betonar jag
dock, att, hvad beträffar särskildt rödklöfverfrö, sådant från vårt broderland
Norge är fullt jemförligt med vårt eget. Den officiella statistiken
gifver icke någon saker ledning, från hvilka länder det till Sverige importerade
fröet erhålles. Under år 1896 infördes alltnog 1,889,554 kilogram
klöfverfrö och 292,305 kilogram timotejfrö. Häraf kommo från
Tyska riket 60 % af klöfverfröet och 50 % af timotejfröet. Man tager
storligen fel, om man tror, att allt detta från Tyskland importerade frö
är produceradt inom Tyska rikets gränser, ty genom våra affärsförbindelser
med de stora firmorna uti t. ex. Hamburg kan man med stor
visshet antaga, att en icke ringa del af det från Tyska riket importerade
fröet förskrifver sig dels från Ungarn, det af Europas fröproducerande
länder, som har den största areal till frötägt af rödklöfver, dels
från Frankrike och kanske icke minst från Nordamerika. Nu är att
märka, att rödklöfver från dessa sistnämnda länder är vida ömtåligare
än rödklöfvern från nord- och mellersta Tyskland. Beträffande de utländska
rödklöfversorternas härdighet och afkastningsförmåga skall jag i korthet
anföra resultaten af jemförande odlingsförsök med dessa och svensk
rödklöfver, enär siffror tala det tydligaste språk.
År 1893 utsåddes här tyskt, engelskt, norskt och svenskt rödklöfverfrö.
Den tyska formen gaf 1894 9,700 kilogram hö pr hektar,
den engelska 10,200 kilogram, den norska och svenska bådadera 10,000
kilogram hö pr hektar. Den tyska och engelska formen dogo ut efter
första bruksåret, d. v. s. de uthärdade ej vintern 1894—1895. Den svenska
och norska rödklöfvern öfvervintrade väl och lemnade båda år 1895
öfver 7,000 kilogram hö pr hektar.
Den amerikanska rödklöfvern såväl som den franska äro odugliga
för odling åtminstone i mellersta Sverige. Ingendera af dem uthärdar
våra vintrar; så t. ex. tillintetgjordes båda af en så jemförelsevis blid
vinter som vintern 1896—1897. Om också den amerikanska rödklöfvern
något enstaka år skulle uthärda mellersta Sveriges klimat, lemnar den
enligt här år 1882—1883 utförda försök betydligt svagare skörd än den
svenska rödklöfvern (minst 1,000—2,000 kilogram hö pr hektar). Den
svenska timotejen är känd för sin höga produktionsförmåga. Vid verkstälda
jemförande odlingsförsök med svensk, finsk, dansk, tysk och amerikansk
timotej har den svenska varit alla de andra öfverlägsen i afkastning,
62
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
7:o. Angående den stora fröimportens skada eller nytta för det
svenska jordbruket, fäster jag mig uteslutande vid importen af klöfveroch
timotejfrö. Denna anser jag vara till stor skada både för frömarknaden
och det svenska jordbruket. Genom den stora importen af mycket
billigt klöfver- och timotejfrö tvingas den svenske fröproducenten att
utbjuda simpla varor, enär starkt sorterad vara aldrig betalas i proportion
till det derpå nedlagda arbetet. Genom importen öfversvämmas
marknaden under goda fröår af stora partier frö, hvilka under importåret
ofta icke kunna afsättas, utan måste magasineras, hvaraf följden
blifver den, att massor af gammalt, förlegadt frö utbjudas åren derefter.
Skördand antingen felslå helt och hållet, emedan de utländska formerna
icke tåla vårt klimat, eller lemna vallarne i lyckligaste fall hvarken så
säkra eller vinstgifvande skördar, som när bästa svenska frö insåtts.
Skola vi kunna bibehålla det goda rykte, det svenska klöfver- och timotejfröet
tillvunnnit sig å den internationella frömarknaden, måste vi upphöra
med importen af utländskt. Genom den i synnerhet under de sista
decennierna alltmer stegrade importen af utländskt frö har den rena
svenska fröstammen blifvit alltmer sällsynt, ett förhållande, som upprepade
gånger framhållits af de utländska importörerna af svenskt klöfveroch
timotejfrö.
Kongl. landtbruksakademiens experimentalfält, landtbruksafdelningen,
den 26 december 1897.
S. Rhodin.
Herr bruksegaren och ledamoten af Riksdagens Första Kammare
C. P. af Burén har hos mig anhållit om ett uttalande angående behofvet
och önskvärdheten af en effektiv tullsats å från utlandet hit infördt klöfveroch
timotejfrö, i syfte att dermed befrämja vår foderväxtodling och att
uppmuntra inhemsk fröproduktion.
Med anledning af denna begäran beder jag härmed få anföra:
l:o att det näppeligen kan af någon bestridas, att en myckenhet af
underhaltigt, ja stundom alldeles odugligt frö, särskildt af rödklöfver, allt
fortfarande sprides och till utsäde användes inom landet, särskildt bland
de smärre jordbrukarne, äfvensom att detta underhaltiga frö i de allra
flesta fall befunnits vara af utländskt ursprung, om ock understundom
falskeligen betecknadt såsom svenskt;
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.
63
2:o att det lägre pris, hvartill det utländska fröet plägar säljas, i
ingen mån utgör en skälig ersättning för den minskade skörd, som vinnes
efter detsamma;
3:o att inom vårt land, enligt bland sakkunnige allmänt grundad
öfvertygelse, kunna produceras ofvan nämnda fröslag af allra bästa beskaffenhet,
i allmänhet öfverlägsen utländsk varas, samt i en för landets
behof fullt tillräcklig qvantitet;
4:o att frökontrollen, huru densamma än må vara ordnad, är oförmögen
att aflägsna det anmärkta missförhållandet, då den sämre fröhandeln
alltid vet att undandraga sig kontrollens profvande blick och fällande
dom; samt
5:o att den jemförelsevis ringa höjning i pris å här ifrågavarande
fröslag, som genom en effektiv tulls åsättande möjligen kan till en början
inträffa, mångfaldt uppväges af de mera härdiga och gifvande skördar, som
med större visshet äro att påräkna efter ett fullgodt utsäde.
Under sådana förhållanden kan jag ej finna annat, än att en effektiv
tullsats å de nämnda fröslagen bör blifva till verkligt gagn för vårt jordbruk
i båda de syften, herr af Buren afser, för främjandet af vår foderväxtodling
och för uppmuntrande af inhemsk fröproduktion.
Experimentalfältet den 20 januari 1898.
Jakob Eriksson.
Professor och föreståndare för kongl.
landtbr.-akad:s växtfysiol. fors.-anstalt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.