Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i tullbevillningen.

1898-01-27 · 63 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 61 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1898:15, Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i tullbevillningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

1

ff:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändringar i tullbevillningen.

(l:a A.)

Bevillningsutskottet har härmed velat afgifva yttrande angående följande

till utskottet hänvisade motioner rörande ändringar i nu utgående

tullbevillning, nämligen motionerna

N:o 16 inom Första Kammaren af herr C. P. af Buren, om tull å

klöfverfrö samt förhöjning af tullsatserna för tall-, gran- och timotejfrö;

N:o 110 inom Andra Kammaren af herr C. G. Bergendahl in. fl.,

angående tull å klöfverfrö och förhöjning af tullsatsen för timotejfrö;

N:o 27 inom Första Kammaren af herr P. Bondesson och

N:o 173 inom Andra Kammaren af herr N. Jönsson i Gammalstorp

in. fl., om tull å superfosfat;

N:o 174 inom Andra Kammaren af herr N. Jönsson i Gammalstorp

m. fl., om tull å benmjöl;

N:o 94 inom Andra Kammaren af herr Elis Nilson, om ändring af

rubriken N:o 244 »ister» i gällande tulltaxa;

N:o 61 inom Andra Kammaren af herr Elis Nilson, om förhöjning

af tullen å kulör eller s. k. vintinktur: annan;

N:o 102 inom Andra Kammaren af herrar H. Holmlin och P. Andreasson,

om tull å tegelsten och tegelrör m. m.;

N:o 115 inom Andra Kammaren af herr P. O. Lundell, om tull å

mur- och taktegel;

N:o 126 inom Andra Kammaren af herr J. G. Hazén, om förhöjning

af tullen å visst slag af tråd af koppar och kopparlegeringar;

N:o 123 inom Andra Kammaren af herr J. Hjelmkrus, angående

förhöjning af tullen å patroner: oladdade eller endast försedda med tändsats;

N:o 68 inom Andra Kammaren af herr O. Anderson i Hasselbol,

om ändrade bestämmelser i fråga om tull å silke, samt

Bih. till Riksd. Prot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Häft. (N:o 15).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

N:o 171 inom Andra Kammaren af herrar L. P. Mallmin och O.

W. Redelius, angående ändrad lydelse af rubrikerna n:is 45, 46, 47 och

717 i tulltaxan, afseende artiklarne blommor och växter.

Frö: Enligt gällande tulltaxa utgör tullsatsen för tall- och granfrö 50

tall ochgran- öre för kilogram.

Herr af Buren föreslår nu, att tullsatsen för tallfrö måtte höjas till

4 kronor och för granfrö till 2 kronor för kilogram, äfvensom att, för

den händelse förhöjd tullsats bestämmes för något af nämnda fröslag,

Riksdagen derjemte måtte besluta, att berörda tullförhöjning skall såsom

tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras

från den tid, som af Ivongl. Maj:t bestämmes, samt i skrivelse till Korigl.

Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt ifrågavarande beslut, anhålla, det Kongl.

Maj:t, ville så fort ske kan förordna om beslutets trädande i kraft.

Till stöd för nämnda förslag anför herr af Buren följande:

»Under de sista fyra decennierna har skogsodling uti allt större

utsträckning förekommit inom vårt land. På många af våra enskilda

skogar och å stora trakter af de bekanta ljunghedarne inom Göta land

odlas nu skog hufvudsakligast af tall (Pinus sylvestris). Vid skogsodlingens

början kunde man icke erhålla skogsfrö till utsäde inom landet,

hvarför detsamma för detta ändamål införskrefs hufvudsakligast från Tyskland.

Sedan efterfrågan af tallfrö blef allt större, uppstodo fröklängningsanstalter,

som nu lemna svenskt frö icke allenast tillräckligt för landets

eget behof, utan äfven så mycket derutöfver, att export af dylikt frö

kunnat ske, och sedan Tyskland funnit fördelen af att använda vårt tallfrö,

har efterfrågan ökats, ehuru, af den anledningen att våra barrträd kunna

lemna mindre utbyte af frö än de tyska barrträden, vårt barrträdsfrö

ställer sig dyrare.

Sedan de från tyskt tallfrö uppvuxna ungskogarne hunnit en ålder

af 20 å 30 år, visade sig å en del ställen inom i synnerhet Småland,

Halland, Vestergötland och Nerike samt Vestmanland, att barret vissnade

och föll af, och efter ett och annat års sjukligt utseende torkade hela

trakter bort, så att dessa ungskogar måste borttagas och nya uppdragas;

men icke nog härmed, äfven i närheten växande unga tallskogar, som uppkommit

genom sjelfsådd eller skogsodling af svenskt tallfrö, antogo ett

sjukligt utseende, och stammar torkade delvis bort. Noggranna undersökningar

gåfvo vid handen, att de sjuka och döende unga tallskogarne

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

3

voro besvärade af en svampsjukdom, förut okänd i vårt land, men som

inkommit genom det tyska tallfröet, hvilket hade till påföljd, att kongl.

domänstyrelsen välbetänkt föreskref, att vid skogsodlingar å statens skogar

endast svenskt tallfrö får begagnas.

Sedan detta blef lcändt, var naturligt, att man vid skogsodling äfven

å privatskogarne ej ville använda annat än svenskt frö, men det oaktadt

visade sig der och'' hvar, att tallungskogarne blefvo sjuka, hvarigenom

uppkom ett stort misstroende emot all skogsodling. Genom dessa missöden

började det nya intresset för skogsodling att slappas, och den åsigten

ville göra sig gällande, att alla genom skogsodling uppkomna bestånd

skulle blifva mycket sämre än de, som uppkomma genom sjelfsådd.

Då emellertid de äldsta efter skogsodling med svenskt tallfrö uppvuxna

skogsbestånd af ända till 70 års ålder visade en synnerligen vacker

växt och trefnad, och man med säkerhet visste, att dessa tallbestånd uppdragits

af svenskt frö, så fans ej annan utväg än att söka felet hos det

från fröhandlare inköpta utsädet, ehuru detsamma uppgifvits vara svenskt

frö, hvilket nu på det noggrannaste undersöktes och befans vara uppblandadt

med tyskt frö, vanligen till en tredjedel eller en fjerdedel, hvarigenom

det blef uppenbart, hvarför de efter så kalladt svenskt tallfrö uppvuxna

tallbestånden blefvo sjukliga.

Enligt den officiela statistiken infördes år 1896 2,672 kilogram talloch

granfrö. I förhållande till införseln af andra fröslag är detta visserligen

en obetydlighet, men klart är, att den farliga smittan kan spridas

vida omkring från ett barrträd, som uppvuxit af ett enda sådant frö, och

åstadkomma oberäknelig skada.

För att befrias från denna fara, vore utan tvifvel rigtigast att förbjuda

all införsel af tyskt tallfrö, men då allmänna uppfattningen torde

vara, att prohibitiva åtgärder om möjligt böra undvikas, och kontrollåtgärder

icke äro tillfyllestgörande, på hvad sätt de än anordnas, så tinnes

ej annat botemedel än att med en hög tullafgift omöjliggöra denna införsel.

Man kan invända, att tallfrö från Finland och Norge lemna lika

friska tallskogar, men då ingen säkerhet tinnes för att ej det tyska fröet

införes öfver dessa länder, håller jag före, att detta ej borde hindra oss

från att vidtaga denna enda effektiva åtgärd, som dessutom åt vår fattigaste

befolkning och deras barn genom att i våra skogar samla kottar

skulle bereda eu välbehötlig och afsevärd inkomst.

Till stöd för här ofvan anförda förhållanden får jag under bil. 1

a, b, c, bifoga intyg om det tyska fröets olämplighet för uppdragande

af skogar i vårt land från skilda orter af våra mera framstående skogsmän.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

De efter importeradt tyskt granfrö uppvuxna ungskogarne hafva

ännu icke lidit af någon sjukdom, men då alltid större säkerhet för att

de efter svenskt granfrö uppvuxna granskogarne blifva friskare och bättre

än de, som uppkomma efter tyskt granfrö, och samlandet af grankottar

sker samtidigt med insamling af tallkottar, finnes intet skål att genom den

nuvarande låga tullsatsen af 50 öre pr kilogram befordra denna onödiga

import, hvarför jag anser, att. denna tull bör höjas till 2 kronor per kilogram

eller till hälften mot den af mig föreslagna tullen å tallfrö, hvilken

skilnad i dessa tullsatser bör bestämmas, särdeles som ingen svårighet finnes

att vid tullbehandlingen skilja mellan tall- och granfrö, och då priset å

tallfrö ställer sig vanligen 10Ö % högre än priset å granfrö.»

Redan vid 1886 års riksdag väcktes motion om en införseltull af

1 krona för kilogram å tall- och 75 öre å granfrö, till stöd för hvilken

framställning anfördes bland annat, att det från sydliga breddgrader komna

skogsfröet med all säkerhet vore olämpligt med hänsyn till våra kalla

vintrar och ombytliga, vårar, men att mången vid inköpet mer fäste sig

vid varans billighet än dess godhet och lämplighet för våra förhållanden.

Bevillningsutskottet vid sistberörda riksdag fann sig dock icke för

det dåvarande böra tillstyrka detta förslag, hvilket ej heller vann Riksdagens

bifall.

Vid 1888 års riksdag upptogs frågan ånyo, och bestämdes då i enlighet

med bevillningsutskottets hemställan eu tullsats af 50 öre för kilogram

för såväl tall- och gran- som öfriga, slag af trädfrö. Utskottet yttra!e då:

»Att användandet vid skogskultur härstädes af utländskt, särskildt

tyskt tallfrö, som, enligt utskottet tillhandakommen upplysning, ofta tages

af tallkottar, insamlade från sjuka och skadade bestånd, på flere ställen

slagit synnerligen illa ut, torde vara för många af Riksdagens ledamöter

nogsamt bekant. Så erbjuda t. ex. inom Hallands län vidsträckta 20- till

25-åriga skogsplanteringar, vid hvilka tyskt tallfrö begagnats, ett allt annat

än lofvande utseende, under det att närstående tallbestånd, uppkomna efter

svenskt frö, te sig friska och lifskraft^. Tull å utländskt tallfrö finner

utskottet derför vara en sak af högsta vigt.

Det tyska granfröet har visserligen icke visat så dåliga resultat vid

användning inom Sverige som det tyska tallfröet, men då vår egen klängningsindustri

kan tillgodose landets behof af såväl tall- som granfrö, samt

det ej torde råda något tvifvel derom, att svenskt granfrö bäst passar för

svenska förhållanden, bjuder klokheten, att äfven införseln af granfrö hämmas.

Och har utskottet af praktiska skäl ansett allt skogsfrö böra draga lika

tull, hvilken lämpligen torde kunna bestämmas till 50 öre per kilogram.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 5

I kommerskollegii och generaltullstyrelsens utlåtande öfver det af

1888 års tullkoraité afgifna betänkande hemstäldes derefter att inskränka

giltigheten af berörda tullsats till frö af tall och gran; och denna hemställan,

som upptogs jemväl i Kongl. Maj:ts förslag till ny tulltaxa år

1892, blef ock af Riksdagen sistnämnda år bifallen.

Efter tullsatsens åsättande har enligt den officiela statistiken införseln

af tall- och granfrö utgjort:

år 1888 från och med den 1 juli.......... 176 kilogram

» 1889.....................................''............... 3,279 »

» 1890.................................................... 2,132 »

» 1891............................ 4,822 »

» 1892....................... 4,780 »

* 1893................... 6,647 »

» 1894........... 12,438 »

» 1895............. 3,860 »

» 1896................................ 2,672 »

Vid sådd af skogsfrö med blandning af tall- och granfrö åtgår, enligt

meddelande erhållet i domånstyrelsen, 1,2 kilogram frö af hvartdera slaget.

Om genom åsättande af ett tillräckligt högt tullskydd å skogsfrö

åstadkommes, att behofvet af denna vara kan fyllas genom landets egen

framalstring deraf, beredes härigenom tillfälle till arbetsförtjenst för den

mindre bemedlade befolkningen på landsbygden; och redan från denna

synpunkt är en högre tullsats å nämnda vara önsklig. Men för ifrågavarande

tullsatsers höjande tala äfven andra, långt vigtigare skäl.

Såsom motionären framhållit, har genom användandet af utländskt,

särskildt tyskt tallfrö inom vårt land förorsakats stor skada, i det många

af de skogsplanteringar, som uppdragits från sådant frö, blifvit angripna

af sjukdomar och måst i förtid afverkas, i hvilket afseende utskottet tilllåter

sig hänvisa till de i motionen åberopade och jemväl vid detta betänkande

fogade intyg af jägmästarne J. G. Hjelm och C. M. Sjögreen

samt öfverjägmästaren C. G. Göthe. Det synes utskottet derför vara synnerligen

angeläget att söka förhindra införseln af tallfrö af ofvan omförmälda

slag; och detta är så mycket nödvändigare, som verkningarne af fröets

dåliga beskaffenhet visa sig först efter flere, stundom ända till 20 eller 30

års förlopp efter dess användande. Då den tullsats, hvarmed tallfrö för

närvarande är belagdt, i nämnda hänseende icke gjort tillbörlig verkan,

synes en förhöjning af tullsatsen för nämnda vara böra ega rum; men ehuru

det, enligt hvad ofvan anförts, är önskligt, att svenskt tallfrö uteslutande

användes inom landet, har utskottet dock icke funnit sig kunna förorda en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

så hög tullsats som den af motionären föreslagna, hvilken skulle verka

nästan som importförbud, utan ansett, att en tullsats af 3 kronor för kilogram

bör vara tillfyllest. Det ökade pris å tallfrö, som skogsödare på

grund af den högre tullsatsen till en början, intill dess en allmännare

företagsamhet för insamling af skogsfrö kommit till stånd inom landet, tilläfventyrs

nödgas betala, bör ega en ytterst ringa betydelse i jemförelse med

den skada, som visat sig vara eu följd af användandet af det utländska tallfröet.

Utländskt granfrö har väl ej visat sig medföra så dåliga resultat som

det utländska tallfröet, men är dock sämre än den svenska varan, i följd

hvaraf en högre tullsats jemväl å granfrö bör medföra nytta. Det är

emellertid att taga i betraktande, att det icke hvarje år är möjligt att

inom landet insamla granfrö i tillräcklig mängd, enär någon afsevärd frösättning

hos granen endast eger rum ungefär hvart femte år. Väl kan

granfröet, om det icke utklänges utan får förblifva i kottarne, bevaras i

flere år, i följd hvaraf möjligheten att inom landet hemta hela vårt behof

af granfrö icke är utesluten, men då det på grund af ofvan nämnda omständighet

äfven kan förutsättas, att behofvet af granfrö något år icke kan

fyllas utan införsel från utlandet, synes tullsatsen härför icke böra sättas

högre än att införsel utan allt för stor kostnad kan ske. I betraktande

häraf har utskottet icke heller i fråga om tullsatsen å granfrö funnit sig

kunna biträda motionärens föreslag, utan ansett tullsatsen böra höjas till

allenast 1 krona för kilogram, hvilken tullsats vid jemförelse med den af

utskottet förordade tullsatsen å tallfrö jemväl i förhållande till varans

pris synes vara den rätta.

Hvad beträffar motionärens yrkande om tiden för tillämpningen af

de förhöjda tullsatserna å tall- och granfrö, finner utskottet anledning icke

föreligga att frångå den allmänt gällande regeln, att förändringar i tullbevillningen

skola träda i kraft från och med ingången af året näst efter

det, hvarunder de beslutats.

På sålunda anförda skäl och med åberopande jemväl af hvad motionären

i saken anfört hemställer utskottet,

l:o) att tullsatsen för tallfrö måtte af Riksdagen

höjas till 3 kronor för kilogram;

2:o) att tullsatsen för granfru måtte höjas till eu

krona för kilogram; samt

3:o) att motionärens yrkande angående tiden för

tillämpningen af ifrågavarande tullsatser icke måtte af

Riksdagen bifallas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

7

Timotejfrö är för närvarande belagdt med en tull af 5 öre för kilo- Frö:

gram. Klöfverfrö hänföres enligt gällande tulltaxa till rubriken »frö: andra klöfver- och

slag, ej specificerade», och är såsom sådant tullfritt. timotej-.

Nu föreslås af herr af Buren, att tullsatsen för klöfverfrö måtte

bestämmas till 35 öre och för timotejfrö till 25 öre för kilogram, samt af

herr Bergendahl jemte tretton öfriga af Andra Kammarens ledamöter, att

tullsatsen för klöfverfrö måtte bestämmas till 20 öre och för timotejfrö

till 10 öre för kilogram.

Tillika hemställa motionärerna, att, för den händelse tull åsättes

klöfverfrö eller förhöjd tullsats bestämmes för timotejfrö, Riksdagen derjemte

måtte besluta, att den sålunda för klöfverfrö stadgade tullen och för

timotejfrö beslutade tullförhöjningen skall såsom tilläggsafgift till nu gällande

tulltaxa jemväl innevarande år utgöras från den tid, som af Kongl.

Maj:t bestämmes, samt i skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande

af sitt ifrågavarande beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t ville så fort ske kan

förordna, om beslutets trädande i kraft.

Herr af Buren anför till stöd för sina förslag bland annat följande:

»Det underhaltiga utsäde af klöfver- och timotejfrö, som ibland dessa

stora qvantiteter införes från utlandet och som till stor skada för det

svenska jordbruket för långa tider tillintetgör alla ansträngningar att

frambringa tillfredsställande foderskördar, utgör för mig en tillräcklig

anledning att väcka denna motion, i syfte att, så fort ske kan, kraftiga

åtgärder må vidtagas för att, om ej alldeles utestänga, åtminstone väsentligt

minska denna skadliga fröimport.

För de större jordbrukarne är faran mindre, emedan flertalet af dem

alltmera kommit till insigt om nödvändigheten af att sjelfva producera

hvad som behöfves för eget behof, hvaremot den är så mycket större för

den stora massan af mindre jordbrukare, hvilka, oförmögna att sjelfva

kunna bedöma fröets värde, härdighet och härkomst, lätt förledas af det

billiga priset att på god tro köpa sina små behof af detta utsäde från de

många närbelägna handelsbodarne på landsbygden och i städerna, hvilka

åter i sin tur köpt detsamma af någon firmas reseoinbud, hvilka mellanhänder

icke draga i betänkande att uppgifva frö af utländskt ursprung för

svensk vara.

Det myckna ogräsfrö, delvis förut här okänd!, som genom det utländska

klöfver- och timotejfröet spri des i vårt land, innebär dessutom en

stor fara för det svenska jordbruket i sin helhet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande JV:o 15.

En omfattande utredning öfver denna för jordbruket vigtiga angelägenhet

har jag haft nöjet mottaga frän såväl representanter för landets

jordbruk som från herrar fröhandlare, hvilka utan afsevärd meningsskilnad

framhålla och bevisa:

att klöfver- och timotejfrö i vårt land kan produceras tillräckligt

för landets eget behof,

att ifrån utlandet importeradt klöfver- och timotejfrö öfvervägande

är sämre än det, som här i landet produceras,

att det utländska fröet är mycket prisbilligare, dock att prisskilnaden

på intet vis kan ersätta den förlust, som landtmannen ådrager sig

genom inköp af detta billiga utländska frö, emedan det billigaste fröet är

i sjelfva verket det dyraste,

att frökontrollen icke är tillfyllestgörande, och vår frömarknad ingalunda

betryggande,

att svenskt frö och frö odladt under samma breddgrad är pålitligast

till utsäde, och

att den stora fröiinporten från sydligare länder är till skada.»

Vidare yttrar herr af Burén:

»Man vill söka botemedlet emot den förderfbringande fröimporten

hos frökontrollanstalterna, men då kontrollåtgärder ej kunna göras obligatoriska,

är uppenbart, att de icke kunna vara tillfyllestgörande, på hvad

sätt de än anordnas.

Rätta botemedlet vore utan tvifvel att förbjuda den skadliga fröimporten,

men då allmänna uppfattningen är sådan, att prohibitiva åtgärder

om möjligt böra undvikas, finnes under sådana förhållanden ej annat botemedel

än att med tullar söka att minska densamma.

länder mitt studium af det material, som från skilda delar af vårt

land kommit i min hand, har jag funnit, att vid det utländska klöfverfröets

bedömande storkornighet, mogenhet och vigt spela eu afgörande

roll. Ett utländskt klöfverfrö med en absolut vigt af 180 gram per 1,000

frö och deröfver anses vara en fullgod vara, hvaremot utländskt klöfverfrö,

som väger derunder, ej bör användas till utsäde. Rigtigast vore derför

att med en hög tull söka att hämma införseln af detta underhaltiga utsäde,

men emot en sådan vigtklassificering uppresa sig tulltekniska svårigheter,

som för närvarande omöjliggöra en sådan bestämmelse. Under sådana

förhållanden och då man icke allenast vill minska importen af det

odugliga utländska fröet, utan äfven uppmuntra den inhemska fröodlingen,

så håller jag före, att en tullafgift bör bestämmas, som något öfverstiger

prisskilnaden mellan prima utländskt frö och svenskt frö. Ehuru denna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

9

prisskilnad varierar, kan dock med ganska stor visshet beräknas, att den

icke, då qvaliteterna jernföras, understiger 20 procent eller 30 öre pr kilogram,

och då man genom en obetydlig tull icke kan hindra en stor fröimport

af underhaltig beskaffenhet, anser jag, att utländskt klöfverfrö bör

draga en tull af 35 öre pr kilogram. I Norge är klöfvertullen 20 öre pr

kilogram.

Hvad som här ofvan blifvit framhållet gäller visserligen rödklöfver,

men kan i viss mån tillämpas på andra sorter, såsom alsike, hvitklöfver,

sandväppling m. fl. Af dessa är dock endast alsike föremål för odling i

större skala, men då af detta fröslag redan nu produceras inom landet tillräckligt

för landets eget behof och derutöfver, är import häraf öfverflödig,

hvarför jag håller före, att någon särskild skilnad emellan de olika klöfverfröslagen

ej bör ifrågakomma. Något importförbud föreligger icke, hvarför

hvar och eu är oförhindrad att mot den tullafgift, som möjligen kommer

att bestämmas, experimentera med nya fröslag; dock bör den grundsatsen

fasthållas, att det bästa utsädet af hvad slag det vara må erhålles från

eget land.

Hvad slutligen vidkommer tullen å timotejfrö, har jag såväl hos

jordbrukare som hos fröhandlande funnit en och samma mening om önskvärdheten

af en högre tullsats å detta fröslag, och då skilnaden mellan

klöfver- och timotejtullen i vårt grannland Norge är 10 öre pr kilogram,

torde äfven denna skilnad vara för oss lämplig. Den oegentlighet, som nu

existerar hos oss, att klöfverfrö är tullfritt och att timotejfrö drager en tull

af endast 5 öre pr kilogram, och att denna oegentlighet bör rättas, lärer

väl ingen bestrida.»

I berörda af herr Bergendahl m. fl. väckta motion lemnas till eu

början en redogörelse för förutvarande framställningar om tull å nu ifrågakornna

varor samt statistiska uppgifter rörande in- och utförseln deraf

under de senare åren, hvarefter motionärerna anföra:

»Häraf framgår i hvilken hög grad importen af dessa fröslag tilltagit,

under det att exporten i förhållande dertill är en obetydlighet.

Om nu behöfliga qvantiteter af dessa frösorter ej kunde inom

landet produceras eller om den inhemska produkten vore af sämre beskaffenhet

än den utländska, då måste man finna sig uti ofvannämnda

mindre tillfredsställande förhållande; men när nu verkstälda undersökningar,

hvilkas resultat kommer att delgifvas utskottet och derigenom Riksdagen,

visa,

att klöfver- och timotejfrö kan i vårt land produceras i tillräcklig

mängd för landets behof,

Bill. till liiksd. Prut. 18''Jti. 5 Sand. 1 Afd. 15 Ilä/t.

''2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

att. från utlandet importeradt klöfver- och timotejfrö öfvervägande

är sämre än det, som här i landet produceras, och

att svenskt frö är pålitligare till utsäde, så synes det oss, som giltiga

skäl förefinnas att påyrka nödigt skydd.»

Vid 1888 års riksdag väcktes flere motioner om åsättande af tull å

klöfver-, timotej- och andra slag af gräsfrö, och bevillningsutskottet yttrade

i anledning deraf, att då fröodling börjat allt mera inom landet bedrifvas,

och de frön, som här erhölles, i allmänhet vore af vida bättre beskaffenhet

än utländska, utskottet ej funnit någon betänklighet vid att försvåra införseln

af främmande vara. I fråga om de olika tullsatserna å frö, yttrade

utskottet vidare, borde klöfverfrö draga högre tull än timotej- och andra

slag af gräsfrö, enär klöfverfrö egde ett betydligt högre värde. Utskottet

föreslog derför, att timotej och andra slag af gräsfrö måtte åsättas en tull

af 5 öre och klöfvei’frö 15 öre för kilogram. Detta förslag bifölls derefter

af Riksdagen, såvidt det afsåg timotejfrö, hvaremot Riksdagen beslöt, att

klöfverfrö fortfarande skulle vara tullfritt, och någon förändring härutinnan

har sedermera icke skett.

Till upplysning i frågan har utskottet ansett sig böra införa följande

enligt den officiela statistiken uppgjorda tabell rörande in- och utförseln

af klöfver- och ej specificeradt gräsfrö samt timotejfrö under nedannämnda

år.

Å r.

I n f ö

r s e 1.

U t f ö

r s e 1.

Klöfver- oeh ej spec.

gräsfrö.

Timotejfrö.

Klöfver- och ej spec.

gräsfrö.

Timotejfrö.

Kg.

Kg.

Kg.

Kg.

1888 ............

2,379,650

40,608»)

174,387

—

1889 ............

1,296,455

571,678

64,668

41,120

1890 ............

1,756,001

214,713

143,098

62,068

1891............

1,305,512

148,358

141,487

37,924

1892 ............

1,230,930

132,777

270,203

23,821

1893 ............

1,303,433

172,056

189,599

24,203

1894 ............

1,371,796

648,008

51,427

28,268

1895 ............

1,484,299

679,199

53,670

40,251

1896 ............

1,889,554

292,305

100,768

62,170

*) Från och med den 1 juli.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

11

Likasom motionärerna finner utskottet tull böra åsättas klöfverfrö

äfvensom en högre tullsats bestämmas för timotejfrö; och tillåter sig utskottet

såsom skäl härför åberopa såväl motionärernas anföranden som de

vid herr af Burens motion fogade utlåtanden af inspektören vid landtbruksakademiens

experimentalfält S. Rhodin och professoren Jakob Eriksson.

Beträffande tullsatsernas storlek har utskottet funnit sig böra biträda

det af herr Bergendahl och hans medmotionärer väckta förslaget, hvilket

upptager samma tullsatser som de nu i Norge gällande, eller 20 öre å

klöfverfrö och 10 öre å timotejfrö, för kilogram räknadt. Dessa tullsatser

äro väl ej tillräckliga för att böja priset på den utländska varan till samma

belopp som priset på den svenska, men torde dock så mycket utjemna

prisskilnaden att de svenska jordbrukarne ej böra endast af det lägre priset

låta förleda sig att använda utländskt frö, då de kommit till insigt om att

det svenska fröet är till sina egenskaper öfverlägset det utländska.

Rörande tiden för tillämpningen af de förhöjda tullsatserna finner

utskottet, likasom i fråga om tullsatserna för skogsfrö, motionärernas förslag

icke böra bifallas.

Utskottet hemställer fördenskull,

4:o) att klöfverfrö måtte af Riksdagen åsättas en

tullsats af 20 öre för kilogram;

5:o) att tullsatsen för timotejfrö måtte höjas till 10

öre för kilogram; samt

6:o) att motionärernas yrkande angående tiden för

tillämpningen af ifrågavarande tullsatser icke måtte af

Riksdagen bifallas.

I ofvannämnda inom Första Kammaren af herr Bondesson och inom Gödnings

Andra Kammaren af herr N. Jönsson jemte nio andra af kammarens leda- ämnen.

möter väckta motioner har förslag väckts, att Riksdagen måtte besluta en SuPerfosfa

tull å superfosfat af 25 öre för 100 kilogram.

I dessa motioner, hvilka i hufvudsak äro af lika lydelse, redogöres

till eu början för de framställningar om tull å ifrågavarande ämne, som

allt sedan år 1888 varit till Riksdagens pröfning hänskjuta. Härefter

fortsättes i motionerna:

»Teoretiskt sedt, lär väl ingen kunna förneka, att hvarje slag af inhemskt

arbete är lika berättigadt till skydd, antingen det består uti att

bruka jorden för spanmålsproduktion, förädla tackjern, svenskt eller ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

ländskt, att tillverka porslin, ljus, tvål, papper, väfnader med flere särskilt

gynnade näringar eller att tillverka superfosfater.

Genom lifsmedel- och industritullarne har den svenska industrien

tagit stora steg framåt och kroppsarbetarens aflöning har stigit på ett

glädjande sätt. De skyddade industrierna kunna naturligtvis bära denna

stegring i arbetslöner, men för de oskyddade medföra dessa större utgifter

ökade svårigheter utöfver dem, som före systemförändringen förefunnos.

Dertill kommer, att nästan alla materialier och inventarier, såsom maskinerier,

eldfasta materialier etc., som förbrukas och förslitas vid superfosfatfabrikationen,

genom dessa tullar stigit i pris. Superfosfatfabrikationen

har således varit Riksdagens styfbarn.

Innan de praktiska skälen emot superfosfattull företagas till granskning,

må påpekas, att priset å superfosfat, sedan den första motionen om

superfosfattull var före i Riksdagen, sjunkit för t. ex. 20-procentigt

superfosfat från 10 kronor till kronor 5,so.per 100 kg. i större partier,

allt till följd af prisfall å råvarorna och en till öfverdrift ökad konkurrens.

Om då den af Kongl. Maj:t på sin tid föreslagna tullen af 25 öre per

100 kg. godkänts af Riksdagen, så hade den således icke utöfvat något

väsentligt inflytande på superfosfatpriset. Här gäller således samma lag

som inom andra industrigrenar, att en varas pris är till största delen beroende

af verldsmarknadens fluktuationer och icke af tullarne, som afse att

reglera den inhemska marknaden gent emot utlandet.

Den vigtigaste och oftast upprepade invändningen mot tull — här

25 öre per 100 kg. — på superfosfater är, att den skulle »verka betungande

för jordbruket». Detta skäl vilja vi här upptaga till granskning.

Enligt den officiela statistiken var skörden i Sverige år 1896:

Hvete.......................... tunnor 998,540

Råg....................................................... » 5,134,690

Korn...................................................... » 3,075,260

Hafre..................................................... » 11,987,320

Blandsäd................................................ » 1,903,690

Ärter................................................ » 326,460

Bönor................. » 42,150

Vicker................................................... » 144,340

Bohvete.................................................. » 1,460

Potatis...................................... » 13,592,460

Summa tunnor 37,206,370

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottet Betänkande N:o 15.

13

Dertill kommer en skörd af 890,240 ton hvitbetor, så att skörden

i riket 1896, utom en del rotfrukter, som odlas i mindre utsträckning och

utom trädgårdsindustriens alster samt tobak, utgjorde:

Spannmål................................................ tunnor 23,613,910

Potatis ............................................ » 13,592,460

Hvitbetor ............................................. ton 890,240,

hvarvid grässkörden ej heller tagits i betraktande.

Nu användes för »svag gödning» för hvitbetor 300 kg. superfosfat

— 400 kg. torde vara det vanligaste — per hektar, som i medeltal lemnar

30 ton betor. En tullsats af 25 öre per 100 kg. superfosfat skulle

alltså fördyra 30 ton betor med 75 öre, i fall superfosfattullen fördyrade

varan med hela sitt belopp, d. v. s. prisstegringen skulle utgöra 2,5 öre

per ton betor, hvars försäljningspris är minst 13,so kronor per ton. Att

detta icke det minsta inverkar på en industri, som åtnjuter ett så högt indirekt

skydd som hvitbetsodlingen, kan väl ingen bestrida.

Förbrukningen i Sverige år 1896 af superfosfater uppgick till 69,600

ton — den inhemska tillverkningen utgjorde 54,100 ton, importen 17,890

ton och exporten 2,400 ton. Vi tillåta oss i förbigående påpeka, att importen

af superfosfater är i starkt stigande från 14,162 ton 1895 till

17,890 år 1896.

Af föregående uppgifter om hvitbetsskörden i riket år 1896, om

minsta använda mängd superfosfat per hektar och om betskörden per hektar

framgår, att detta år för hvitbetsodling användes minst 9,000 ton

superfosfat; alltså återstår en förbrukning af 60,600 ton superfosfat på

hela den öfriga skörden. Dessa 60,600 ton skulle i ogynsammaste fall af

den föreslagna tullen fördyras med 151,500 kronor, hvilken summa, fördelad

på hela rikets skörd af spanmål och potatis — 37,206,370 tunnor,

officiel uppskattade till 304 millioner kronors värde — endast utgör 4/io

öre pr tunna.

Men all potatis gödslas icke med superfosfat. Vi taga derför bort

potatisskörden och belasta ensamt spanmålen med dessa 151,500 kronor,

eller hela kostnaden för superfosfattullen. I detta fall skulle en tunna

spanmål genom superfosfattullen fördyras med ej fullt 7/io öre. Man skulle

häremot kunna invända, att större delen af den odlade spanmålen ej har

någon fördel af spanmålstullen, såsom hafre, blandsäd och vicker. Af

dessa senare sädesslag producerades år 1896 ej mindre än 14 millioner

tunnor, då deremot af öfriga tullpligtiga sädesslag endast producerades 9s/io

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

millioner tunnor. Om vi derför fördela ofvannämnda kostnad för superfosfattullen

på endast dessa 96/io millioner tunnor, skulle denna spanmål

fördyras med l6/io öre per tunna. När nu 100 kg. af denna spanmål

(= en tunna i rundt tal) har ett skydd af 3 kronor och 70 öre och genom

den föreslagna superfosfattullen endast skulle fördyras med l6/io öre

per tunna, så torde inses, att talet om att eu superfosfattull af 25 öre per

100 kg. skulle verka betungande för jordbruket icke ät hållbart.

Ännu ett specielt exempel: Ett användande af 250 kg. superfosfat

per hektar är »medelstark» gödning och lemnar 20 tunnor spanmål. Den

här föreslagna superfosfattullen skulle alltså högst fördyra den använda

superfosfatmängden med 65 öre, eller per tunna spanmål med 2>lU öre,

medan samma tunna har en skyddstull af 3 kronor och 70 öre.

Äfven om ej skörden blefve mera än 10 tunnor per hektar, så blir

dock en tunna spanmål fördyrad med endast 672 öre.

Något ekonomiskt skäl finnes således ej för jordbrukarne att hindra

införandet af den hår föreslagna tullen.

Det är dessutom en oformlighet, att den förädlade produkten superfosfater,

hvari ingår svafvelsyra till omkring 50 procent, skall vara tullfri,

då dess råvara, svafvelsyran, har en tull af 50 öre per 100 kg. Äfven

med hänsyn härtill är en tull af 25 öre per 100 kg. superfosfat berättigad

och väl afpassad.

Såsom bevis för huru hänsynslös den utländska konkurrensen i superfosfater

är, må anföras, att ombud för belgiska fabrikanternas syndikat

vid sammanträde med svenska tillverkare af superfosfat, för att söka ordna

handeln med denna vara, fordrat att få sig tillförsäkrade försäljningsrätten

till lU af Sveriges hela konsumtion, hotande att i annat fall göra de

svenska fabrikernas existens omöjlig. Bilagan 1 visar också, att de belgiska

fabrikanterna gjort allvar häraf genom att utbjuda superfosfater hit

till Sverige 20 procent billigare än i Belgien, hvarigenom den svenska fabrikationen

råkat i stort trångmål. Denna åtgärd har tydligen till ändamål

att döda den svenska fabrikationen, hvarefter den svenska landtbrukaren

skulle genom högre pris än någonsin förut få mångdubbelt betala den tillfälliga

prisbilligheten.

Den handel, som de svenska superfosfatfabrikerna måste drifva med

sådana gödningsämnen, som ej i Sverige kunna tillverkas, har hittills varit

hjelpligt lönande. Nu är konkurrensen äfven på detta område så stor, att

vinsten härpå ej alltid kan täcka den förlust, som fabrikationen af superfosfater

numera i regeln medför, hvarför superfosfatfabrikerna måst tillgripa

andra fabrikationer för att söka möjliggöra en anspråkslös utdelning

åt aktieegarne.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

15

Det har blifvit sagd!, att svårigheter skulle möta att vid förtullning

skilja mellan superfosfat och andra gödningsämnen.

Redan inför 1888 års tullkomité visades, att detta påstående vore

origtigt. Äfven inför föregående Riksdags bevillningsutskott styrktes

också, att detta skäl mot superfosfattull är ohållbart.

Ett af motiven för afslag å superfosfattullen vid 1897 års riksdag

var, att »kontroll å superfosfat torde kunna förväntas, genom hvilken

åtgärd faran för införsel af underhaltig vara möjligen blifver undanröjd».

Hvar och en, som närmare följt frågan om en kontrollag å handeln

med superfosfat, torde genast inse, att, om en sådan kontrollag infördes,

denna tydligen blefve lika sträng och lika betungande för tillverkaren

som för importören af superfosfat och att superfosfatfabrikationen ej derigenom

finge någon hjelp eller något skydd uti sitt betryck.

Redan 1890 både Kalmar och Elfsborgs läns södra hushållningssällskap

i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemstält om kontrollag å handeln med

gödningsämnen, hvilken hemställan landtbruksstyrelsen i utlåtande af den

1 mars 1890 afstyrkte, emedan eu sådan kontroll redan på frivillighetens

väg af de förnämsta svenska aktiebolagen för tillverkning af gödningsämnen

blifvit införd.

Sedan emellertid Riksdagen uti skrifvelse af den 7 maj 1896 till

Kongl. Maj:t, begärt kontrollags framläggande, under påpekande, att en

stor del hos oss i handeln förekommande superfosfat är af underhaltig

och förfalskad beskaffenhet, har landtbruksstyrelsen utarbetat ett förslag

till lag härom af den 2 april 1897 och uti motiveringen yttrat: »att till

salu utbjudna eller försålda gödselmedel varit underhaltiga och betingat

ända till dubbelt sä höga pris, som rätteligen bort föranledas af de i

desamma ingående beståndsdelar» samt att klagomålen häröfver galt »åtskilliga

till landet införda och här till salu hållna konstgjorda gödningsämnen.

»

Klart är deremot, att de svenska fabrikerna, som hafva sin marknad

uteslutande inom landet, icke ens skulle kunna våga att föra underhaltigt

superfosfat i handeln, då detta snart blefve allmänt bekant och

inom kort skulle förorsaka fabrikernas undergång.

Af bilagan 2 framgår vidare, att direkt från utlandet eller genom

agenter försålda gödningsämnen varit af synnerligen underhaltig beskaffenhet

och att det förnämligast är de mindre jordbrukare, som på detta

sätt blifva bedragne och lidande.

En lämplig tullsats skulle försvåra införseln af underhaltigt superfosfat

och således icke endast vara till gagn för de svenska superfosfatfabrikerna,

utan äfven för de mindre jordbrukarne; och dessa senares in
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

tresse är så mycket mera att beakta, som de tillsammans förbruka den

öfvervägande delen af hela landets konsumtion.

Härmed hafva vi icke velat säga, att alla utländska superfosfater äro

underhaltiga. Många större jordbrukare köpa utländska superlosfater i betydande

poster, men vid sådana köp torde köparen icke underlåta att

skada sig garanti för varans godhet. Detta kan deremot i regeln den

mindre jordbrukaren gent emot agenter för utländsk vara ej åstadkomma,

hvarför godsegarne i Riksdagen genom att bifalla den nu föreslagna tullsatsen

skulle gagna sina mindre yrkesbröder.

Fråga om kontroll å handeln med gödningsämnen har, såsom ofvan

sagts, varit påtänkt sedan år 1890, men ej ledt till resultat, och det torde

vara tvifvelaktigt, om landtbruksstyrelsens nu föreliggande förslag härom

kan vipna Riksdagens bifall.

År efter år förflyta sålunda och den bedrägliga handeln med superfosfater

fortfar. En kanske först efter flera år införd kontroll torde dessutom

aldrig blifva fullt effektiv.

Motionärerna vilja emellertid här uttala sin önskan om att eu möjligast

tillfredsställande kontrollag snart måtte komma till stånd.

Slutligen må här påpekas, att det påstående, som af en talare mot

superfosfattull gjordes under förra riksdagen uti Första Kammaren, att

nemligen de svenska superfosfatfåbrikerna bedrefve handel med utländskt

superfosfat, är i så måtto rigtigt, att de svenska fabrikanterna emellanåt

vid stor efterfrågan måste importera utländsk vara. Detta sker dock till

följd af att förhållandena inom superfosfatmarknaden äro så osäkra och

svåra, att fabrikanterna icke kunna eller väga utvidga sina fabriker, för

att dermed möta en stegrad efterfrågan. Vore förhållandena något gynsammare,

ligger det i sakens natur, att de oförtöfvadt skulle utvidga sina

fabriker. Ett bättre bevis än detta på superfosfatfabrikationens svåra läge

kan ej anföras.»

Vid den af herr N. Jönsson m. fl. väckta motionen finnas fogade

åtskilliga bilagor till belysning af de i motionen omförmälda förhållanden.

Myckenheten och värdet af in- och utförseln af superfosfat från och

med år 1890 till och med det sista år, för hvilket fullständiga uppgifter

föreligga, eller år 1896, inherntas af följande tabell:

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 17

Å r.

luft)

r s e 1.

U t f ö

r s e 1.

Kilogram.

Värde

kronor.

Kilogram.

Värde

kronor.

1890 ............

19,355,057

1,645,180

666,031

66,603

1891............

16,995,884

1,444,650

547,513

54,751

1892 ............

23,253,072

1,395,184

276,068

16,564

1893 ...........

11,965,429

658,099

281,923

15,506

1894 ............

14,569,065

801,299

104,651

5,756

1895 ............

14,162,181

566,487

436,900

17,476

1890............

17,889,730

715,589

2,398,525

119,926

Tillverkningen inom landet af superfosfat för tiden före år 1894

kan ej uppgifva, då under sagda tid superfosfat i den officiela statistiken

8ro sammanförda med öfriga slag af gödningsämnen, men utgjorde under

nämnda år 48,703,600 kilogram med ett värde af 3,573,172 kronor och

under år 1895. det senaste är, för hvilket uppgift kunnat erhållas, 54,538,860

kilogram med ett värde af 3,506,801 kronor.

Frågan om tull å superfosfat har vid flere föregående tillfällen varit

hänskjuten till Riksdagens pröfning. Sålunda väcktes vid 1888 års riksdag

förslag om åsättande af en tullsats å nämnda vara af 50 öre för 100 kilogram.

Denna motion tillstyrktes af bevillningsutskottet, hvarefter Riksdagen,

sedan Första Kammaren bifallit, men Andra Kammaren afslagit utskottets

hemställan, i gemensam votering beslöt, att gällande tullfrihet skulle

bibehållas. Vid 1892 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t, i anslutning till

1888 års tull- komités mening, att superfosfat måtte beläggas med en tullsats

af 25 öre för 100 kilogram. Förslaget afstyrktes af bevillningsutskottet

och blef af Riksdagen afslaget. Sedermera hafva vid riksdagarne

åren 1896 och 1897 motioner med yrkande om tull å superfosfat, år 1896

af 50 öre och år 1897 af 25 öre, allt för 100 kilogram, blifvit väckta,

men vid båda dessa tillfällen af bevillningsutskottet afstyrka och af Riksdagen

afslagna.

Det i och för sig synnerligen behjertansvärda mål, som motionärerna

åsyfta, eller att hindra införseln och bruket af en underhaltig vara, torde

väl näppeligen kunna vinnas på det i motionerna föreslagna sätt, genom

att åsätta superfosfat tull. En sådan åtgärd skulle säkerligen endast medföra

den verkan, att vårt lands modernäring, hvars ställning, om än under

de senaste åren något förbättrad, dock allt jemt är sådan att densamma

icke utan svårighet skulle kunna bära ökade omkostnader, finge vidkännas

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 5 Sami 1 Afd. 15 Håft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Gödnings
ämnen.

Benmjöl.

18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

sådana på grund af superfosfatens genom tullen förorsakade högre pris,

utan att derigenom trygghet vunnes mot förekomstén af en underhaltig

eller förfalskad vara. Denna trygghet kan, enligt utskottets åsigt, bäst

vinnas genom anordnandet af obligatorisk kontroll å handeln med konstgjorda

gödningsämnen. Såsom motionärerna erinrat, har ock 1896 års

riksdag härom aflåtit skrifvelse till Kongl. Maj:t; och förslag i sådan retning

lärer i anledning häraf vara att förvänta. För öfrigt må erinras, att

redan nu finnes tillfälle att å kemiska stationer eller genom hushållningssällskapens

försorg få gödningsämnen undersökta utan kostnad för den,

som begärt undersökningen. Den af motionärerna uttryckta farhågan att,

i händelse de svenska superfosfatfabrikerna nödgades på grund af konkurrensen

från utlandet nedlägga sin verksamhet, priset på superfosfat här i

landet skulle kunna af de utländska fabrikanterna stegras till en oskälig

höjd, synes utskottet icke vara befogad. Härtill kommer, att införseln af

superfosfat under år 1896, hvilken visserligen varit större än införseln

under de föregående tre åren, likväl understiger införseln under år 1890

och 1892 samt icke synnerligen öfverstiger införseln under år 1891, äfvensom

att tillverkningen af denna vara inom landet under år 1895 ej oväsentligt

ökats, och, enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, lärer utsigt

förefinnas, att tillverkning af fosforsyrehaltiga gödningsämnen inom den

närmaste framtiden kommer att i högst betydlig grad uppdrifvas, i det att

de i rikets norra del befintliga stora tillgångarne på apatit komma att för

sådant ändamål tillgodogöras.

På ofvan anförda skäl finner sig utskottet icke kunna biträda motionärernas

förslag utan hemställer,

7:o) att gällande tullfrihet för superfosfat måtte bibehållas.

Vidare föreslå herr iV. Jönsson samt åtta andra af kammarens ledamöter,

att Riksdagen måtte åsätta benmjöl, som enligt gällande tulltaxa

åtnjuter tillfrihet, en tullsats af 25 öre för 100 kilogram.

Till stöd för detta förslag anföra motionärerna:

»Hvarje för Sverige nyttig näring, som kan hafva sitt hem inom

landets gränser och gifva sysselsättning åt svenska arbetare, är förtjent att

stödjas och uppmuntras. Detta gäller icke minst sådana näringar, genom

hvilka medel frambringas, som äro afsedda att öka den svenska jordens

bördighet, så att denna frambringar rikligare skördar. För att kunna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

19

göra detta fordras, att en tillräcklig mängd näringsämnen gifves jorden,

och inses detta allt mera af Sveriges jordbrukare, hvilket bevisas genom

den oupphörligt ökade användningen af så kallade konstgjorda gödningsämnen.

Flera bland dessa såsom chilisalpeter och kalisalter måste heintas

från utlandet, då de ej kunna erhållas inom landet, men tinnes bland dem

som kunna vara mål för inhemsk tillverkning ett af stort värde, nemligen

benmjöl, der råvaran kan till stor mängd uppsamlas och förädlas inom

landet. Benmjöl innehåller tvenne för växtnäringen vigtiga ämnen, nemligen

fosforsyra (omkring 27 %) och qväfve (omkring 2 %) och har stor

betydelse vid flera tillfällen både för sädesodlingen och vid fleråriga vallar,

då man önskar, att fosforsyran småningom löser sig och blir tillgänglig för

att upptagas af växterna.

Största delen af den mängd benmjöl, som för närvarande användes i

Sverige, importeras, och utgjorde mängden år 1896 icke mindre än 8,298,927

kg., hvilket efter ett pris af 7 öre per kg. representerar ett värde af

580,927 kronor. Denna import måste anses alldeles obehöflig, då benmjöl

kan tillverkas inom landet. År 1895 fans i Sverige 52 större och mindre

benmjölsfabriker, som sysselsatte 185 arbetare och hade ett tillverkningsvärde

af 533,528 kronor.

Om dessa ej arbetade under trycket af den utländska konkurrensen,

så skulle deras tillverkning kunna mångdubblas, hvarigenom den svenska

jordbrukaren skulle vara förvissad om att få köpa en god, ärlig vara, tillverkad

inom eget land, en industri kunde uppblomstra, som skulle gifva

sina idkare en större inkomst och många svenska arbetare sysselsättning

och förtjenst.

Under nuvarande förhållanden importeras delvis råvara, under 1896

till en mängd af 1,604,693 kilogram med ett värde å 5 öre per kilogram

af 80,235 kronor, men skulle importen komma att mångdubblas, så fort

det. vore möjligt för de svenska fabrikerna att drifva tillverkning i större

skåla. Detta skulle äfven hafva en annan verkan, nemligen att intresset

för råvarans tillvaratagande och uppsamling inom landet ökades, och då det

hufvudsakligen är personer, hörande till folkets fattigaste leder, som sysselsätta

sig dermed, så skulle dessa beredas ökade inkomster.

Priset per 100 kilogram benmjöl var 1876 20 kronor och har sedan

varit i ett ständigt fallande, så att ■ det år 1881 var 14 kronor 20 öre,

1891 11 kronor 80 öre och 1896 7 kronor 20 öre per 100 kilogram, samtidigt

med att tillverkningskostnaderna och arbetsprisen stigit med omkring

50 %, hvilka uppgifter äro tillräckliga bevis för att hvar och en skall kunna

till fullo fatta, att det numera ej är möjligt drifva tillverkning af benmjöl

med hopp af någon inkomst.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Om man nu kunde vara förvissad från utlandet alltid erhålla en

bättre eller åtminstone en god och pålitlig vara, så kunde det ju finnas

ett skäl låta landets behof af benmjöl fyllas genom import, exportera råvaran

till utlandet och låta dervarande fabrikanter skörda vinsten af förädlingen

samt låta landets egna fabriker gå under.

Men nu är händelsen att genom gjorda analyser vid vårt lands kemiska

stationer det många gånger visat sig, att det utländska benmjölet

är af underhaltig beskaffenhet.

I kongl. landtbruksstyrelsens berättelse för 1895 meddelas från Jönköpings

kemiska station, att af undersökta bonmjölsprof 2 höllo respektive

14 och 33 % olösta ämnen, mest sand; från Kalmar kemiska station, att

ett undersökt benmjöl höll 18,2 % sand, och från Örebro kemiska station,

att af 3 undersökta benmjölsprof ett var uppblandadt med gaskalk.

Ytterligare kan meddelas, att förhållandena icke förbättras, så att

t. ex. af prof, som senare inlemnats till Jönköpings kemiska station, innehöll

ett 11,4 % olösliga ämnen och ett annat 48 % sand samt att vid Kalmars

kemiska station 2 undersökta prof visat sig innehålla 35 och 40 % sand.

Alla dessa underhaltiga prof hafva varit tagna från partier, som

blifvit importerade.

Nu kan naturligen den anmärkningen göras, att får man bara en

lagstadgad effektiv kontroll å gödningsämnen, så kan man vara förvissad

om, att för framtiden inga underhaltiga gödningsämnen spridas bland jordbrukarne.

Men hvar och en praktisk landtbrukare vet, huru svårt det är

få till stånd en fullt effektiv kontroll, och att det är de små jordbrukarne,

som i allmänhet blifva lurade att köpa de underhaltiga gödningsämnena.

Man kan ju äfven anmärka, att, om importen från utlandet försvåras,

köpare af benmjöl icke kunna vara mera förvissade om att få fullgod vara,

när de köpa benmjöl af svensk tillverkning. Men det har alltid visat sig,

att våra inhemska fabriker sträfvat efter att tillverka en vara af bästa

beskaffenhet, och lär väl ingen vilja riskera sitt anseende och tillvaro med

att utsläppa en underhaltig vara i handeln, hvilket naturligen snart nog

blef kändt. Dessutom är det förenad!, med större lätthet att verksamt

kontrollera det inhemska benmjölet än det importerade.

Af hvad som ofvan sagts framgår, att det är fullkomligt rättvist

gifva den svenska benmjölsfabrikationen ett välbehöfligt skydd för att fabrikerna

skola kunna fortfarande arbeta och vidare utveckla sig samt

jordbrukarne skola kunna i större mängd än hittills få köpa ärlig och

fullgod vara af inhemsk tillverkning.

Måhända fruktar mången, att benmjölet genom en tullsats af t. ex.

25 öre per 100 kilo skulle fördyras med ett lika belopp, men är detta ej

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

21

att antaga, då fabrikerna genom ökad tillverkning äfven kunna hålla låga

pris. Skulle äfven priset å benmjöl komma att höjas med 25 öre per 100

kilo, så inverkar detta dock så obetydligt för köparne, att de ej derför

böra motsätta sig ett rättvist skydd för en af landets nyttiga näringar.

Om en jordbrukare gödslar eu hektar med 400 kilogram benmjöl och eu

ökad kostnad af 1 krona samt sedan beräknar huru mycket fördyrad hvarje

skördad hektoliter säd och kilogram gräs blir, så skall han finna, att det

blir en ren obetydlighet. Jordbrukaren har nu ett välbehöfligt och rättvist

tullskydd å sin spanmål samt är nog lycklig att för närvarande få

den någorlunda betald. Under sådana förhållanden är det ock hans pligt

att stödja hvarje för jordbrukaren och landet nyttig näring. Det är ock

hvarje annan medborgares pligt, då genom hvarje närings höjande sysselsättning

och arbete beredes svenska arbetare.»

Införseln af benmjöl under nedannämnda år utvisas af följande, ur

den officiela statistiken hemtade uppgifter:

år 1892................................................ 8,185,425 kilogram

» 1893.................................. 8,169,413 »

» 1894................................................ 8,598,395 »

> 1895................................................ 8,658,690 »

» 1896................................................. 8,298,927 »

Enär ben mjölstillverkningen är beroende af den begränsade tillgången

på ben, skulle genom åsättande af tull å benmjöl säkerligen icke åstadkommas

någon tillväxt i produktionen af nämnda vara inom landet, Härjemte

är att märka, att benmjölstillverkningen redan nu är i åtnjutande

af ett tullskydd, i det att ben innehåller ungefär 12 procent lim, hvilken

vara är belagd med en tullsats af 20 öre för kilogram, och detta tullskydd

kommer sålunda ifrågavarande industri till godo. På dessa skäl och då

benmjöl, i likhet med superfosfat, är ett för jordbruksnäringen behöfligt

och nyttigt ämne samt de skäl, som tala mot tull å superfosfat, synas utskottet

ega full giltighet äfven i fråga om benmjöl, kan utskottet, som

under nästföregående punkt i detta betänkande hemstält om bibehållande

af gällande tullfrihet för superfosfat, så mycket mindre biträda förslaget

om åsättande af tull å benmjöl, utan hemställer, under åberopande jemväl

af hvad utskottet i nämnda punkt anfört,

8:o) att gällande tullfrihet för benmjöl måtte

bibehållas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Ister.

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Herr Elis Nilson föreslår i den af honom väckta motionen n:o 94, att

rubriken n:o 244 »ister» i gällande tulltaxa måtte få följande förändrade lydelse:

»Ister och flott (smult), äfven konstgjord^ 1 kg. — 20 öre.»

Till stöd för detta förslag anföres i motionen:

»Jordbruksnäringen har under sin fortgående utveckling fått ett allt

säkrare stöd af den i jembredd och samband med mejerihandteringen jemn!

tillväxande svinafveln. Häraf har återigen uppkallats en storindustri, svinslagferierna,

af hvilkas framgång svinafveln ju till stor del är beroende.

Nu hotas emellertid dessa svinslagterier af en illojal och i dubbel mening

osund konkurrens, såväl inhemsk som utländsk, rörande den betydliga

tillverkningen af isterflott (smult). Denna vara eftergöres nemligen numera

fullt fabriksmessigt, men alldeles okontrolleradt genom en hopblandning

af flera olika ämnen, hufvudsakligast bomullsfröolja med tillsats af

stearin m. m., och går sedan i marknaden vid sidan af och genom sin

prisbillighet utträngande den rena naturprodukten. Ett särskildt för de

arbetande klasserna både i stad och på landet så ytterst vigtigt födoämne

synes vara lika väl förtjent af skydd mot förfalskning som smör gent

emot margarin.»

Inom utskottet har meddelats, att konstgjordt ister eller flott, s. k.

smult, i stor myckenhet från utrikes orter införes i landet. Sådana varor

tillverkas i allmänhet hufvudsakligen af bomullsfröolja med tillsats af

stearin äfvensom, i finare qvaliteter, med något ister, men förekomma

äfven sammansatta af flere andra olika slags ämnen. Priset på nämnda

konstgjorda varor ställer sig betydligt billigare än på det naturliga istret,

hvartill, utom de billigare ingredienserna, jemväl bidrager den omständigheten,

att vatten i stor mängd inpressas i det konstgjorda istret för att

göra detta lösare och mera lättsmält samt derigenom liknande det naturliga;

och då det lyckats att framställa konstgjordt ister till utseendet

fullkomligt liknande det naturliga, har detta i handeln till stor del utträngts

af det konstgjorda. Att detta förhållande skall verka menligt för

svinslagterierna inom landet, hvilka på senare tider utvecklat sig till en

ganska betydande näring, är uppenbart, och klagomål från dessa hafva

ock försports öfver nämnda förhållande. Men icke blott för svinslagterierna

inom landet, utan ock från helsosynpunkt synes ett skydd mot införandet

af konstgjordt ister vara önskligt, i det att ister i icke ringa mängd användes

till förtäring, synnerligast af den arbetande befolkningen, samt i

den från utlandet införda konstgjorda varan ofta lära förekomma för

helsan skadliga ämnen. Väl torde en tillräcklig trygghet mot att ister af

helsoskadlig beskaffenhet tillhandahålles allmänheten och mot det konstgjorda

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

23

istrets utgifvande för naturligt bäst vinnas genom en lagstiftning sådan

som den, hvilken för närvarande är gällande angående kontroll å tillverkning

af margarin samt å handeln dermed, men eu tullsats af tillbörlig

storlek bör dock i någon mån förhindra införseln af den utländska varan,

hvilken särskildt visat sig vara af dålig beskaffenhet, samt underlätta de

inhemska svinslagteriernas sträfvande att vinna afsättning för den naturliga

varan.

Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, har fall förekommit, der

generaltullstyrelsen förklarat, att konstgjord t ister skulle tullbehandlas såsom

sådana varor, mer eller mindre bearbetade, som icke kunna hänföras under

någon af de i tulltaxan upptagna bestämmelser, och sålunda draga en tull

af 15 procent af värdet. Då priset på konstgjord! ister utgör omkring 60

öre för kilogram, utgör tullafgiften för denna vara enligt nämnda beräkningsgrund

allenast 9 öre för kilogram. På de skal som ofvan anförts

har utskottet dock ansett, att en högre tullsats här är behöflig och att den

för ister gällande tullsatsen af 20 öre för kilogram bör gälla äfven för

konstgjordt ister och flott. Då det emellertid synes hafva varit tvifvel

underkastadt, huru bestämmelserna i gällande tulltaxa i detta hänseende

rätteligen skola tolkas, synes det böra uttryckligen stadgas, att samma

tullsats skall gälla för ister och flott, vare sig det. är konstgjordt eller

naturligt. Härigenom vinnes jemväl en lättnad i tullbehandlingshänseende,

enär konstgjordt ister i många fall är svårt att skilja från det naturliga.

Utskottet hemställer alltså,

9:o) att Riksdagen måtte besluta, att den i tulltaxan

förekommande rubriken »ister» skall erhålla följande

förändrade lydelse:

Ister och flott (smult), äfven konstgjordt, 1 kilogram 0: 20.

Enligt gällande tulltaxa tullbehandlas kulör eller s. k. vintinktur,

som icke innehåller sprit, såsom sirap och drager sålunda en tullsats af

10 öre för kilogram. Herr Nilson föreslår nu i sin ofvanberörda motion,

att nämnda slag af kulör, i tulltaxan benämnd »kulör eller s. k. vintinktur:

annan» måtte åsättas en tullsats af 23,5 öre för kilogram. Till stöd för

denna framställning anför herr Nilson:

»Under senare åren har tullagstiftningen synts åsyfta en uppmuntran

af inhemsk produktion, och särskildt har man tagit hänsyn dertill, att ett

Kulör.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

fabrikat af tullpligtiga ingredienser bör åtnjuta en tullsats, som står i rätt

afvägd proportion till den för dessa ingredienser belöpande tull. I detta

hänseende synes dock en industri, nemligen fabrikationen af kulör eller

s. k. vintinktur, vara synnerligen vanlottad, ty denna artikel tillverkas

hufvudsakligast af stärkelsesocker och stärkelsesirup, hvilka draga en tull

af 23,5 öre pr kilogram, under det att fabrikatet, kulör: annan, drager en

tull af endast 10 öre pr kilogram.»

Ifrågavarande artikel, som hufvudsakligen användes såsom färgämne

vid tillverkning af soja och dylikt, i bryggerierna samt till färgning af

alkoholhaltiga vätskor, framställes af potatismjöl. Tillverkningen af kulör

är en industri, som inom vårt land först på senare tider uppstått och som

ännu bedrifves endast i ringa omfång. Då kulör, icke innehållande sprit,

tullbehandlas såsom sirup och i den officiela införselstatistiken ingår i uppgiften

om sistnämnda vara, kan ur statistiken icke erhållas uppgift om

införseln af kulör, men, enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, lärer

dock denna införsel uppgå till en i förhållande till den begränsade användningen

af kulör icke obetydlig myckenhet. Ett högre skydd för den inhemska

tillverkningen af denna vara synes derför vara af nöden, helst som

den omständigheten, att stärkelsehalten i utländsk potatis är något större

än i den svenska, i väsentlig mån bidrager till att tillverkningskostnaden

blir större i Sverige än i andra länder. Utskottet kan emellertid icke

biträda det i motionen framstälda förslaget om tullsatsens bestämmande

till 23,5 öre för kilogram, utan anser, att tullen bör sättas till samma

belopp som tullen å potatismjöl, eller 20 öre för kilogram. Då denna tullsats

skulle, utan att i märkbar mån inverka till höjning af priset å någon

nödvändighetsartikel, möjliggöra utvecklingen af en ny inhemsk industri,

hemställer utskottet,

10:o) att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande

motion, besluta, att tullsatsen för kulör, icke

innehållande sprit, skall höjas till 20 öre för kilogram

samt att i enlighet härmed tulltaxans bestämmelser angående

kulör skola erhålla följande lydelse:

Kulör eller s. k. vintinktur:

innehållande sprit; tullbehandlas såsom Likör,

annan.............................................. 1 kilogram 0: 20.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

25

Uti ofvannämnda, inom Andra Kammaren väckta motionerna nös Lervaror.

102 och 115, den förra af herrar H. Holmlin och P. Andreasson samt den (Tegel.)

senare af herr P. O. Lundell, hafva förslag framställa om åsättande af tull

å mur- och taktegel. De föreslagna tullsatserna, äro enligt den förra motionen

å vanlig tegelsten 5 kronor och å, taktegel 10 kronor för 1,000

stycken samt enligt den senare motionen å såväl mur- som taktegel 5

kronor för 1,000 stycken. Härjemte föreslå herrar Holmlin och Andreasson

en tullsats af 5 kronor för 1,000 stycken jemväl å tegelrör.

Herrar Holmlin och Andreasson anföra i sin motion följande:

»Om mellanrikslagens uppsägning hafva olika tankar uttalats och

uttalas ännu; säkert är emellertid, att mellanrikslagens upphörande i juli

månad förra året medförde för Bohuslän, särskildt dess norra del, besvärliga

rubbningar i näringslifvet; ty man måste erkänna, att Bohuslän hade i

Kristiania en utmärkt afsättningsort för sina landtmannaprodukter; men

genom de höga tullar, som norska Stortinget åsatte svenska landtmannaprodukter,

blefvo förhållandena i hög grad bedröfliga för landtmännen, särskildt

derför, att norra Bohuslän åtminstone haft två missväxtår å rad, och

jordbrukaren derigenom varit nödsakad att äfven till vrakpris sälja en del

af kreatursstocken.

Den åsätta tullen verkar för vissa saker rent af som importförbud,

såsom t. ex. 7 kronor 50 öre för en spädkalf eller 25 öre per kilo för

slagtad gås. Den totala bristen på jernväg i norra Bohuslän gör det ock

nästan omöjligt att komma till den andra afsättningsorten, Göteborg, emedan

de stora öppna fjordarne, såsom Soten, Hjerterö- och Marstrandsfjordarne

m. fl., hardt när omöjliggöra transporten till sjös.

Till följd häraf är stämningen bland landtmännen tryckt, och man

frågar ofta och upprepade gånger: skola vi utan tull fortfarande mottaga

en hel del norska varor, såsom tegelsten, tegelrör och taktegel, salt sill

och annan salt fisk, hvilka varor skulle kunna åstadkommas inom landet i

tillräcklig mängd?

Hvad tegelsten, tegelrör och taktegel angår, må här påpekas, att för

30 å 40 år sedan fans i norra Bohuslän ett och annat tjog mindre tegelbruk,

vid hvilka en mängd arbetsfolk hvarje sommar hade lönande sysselsättning;

men dessa mindre tegelbruk hafva genom den norska täflan måst

nedläggas, det ena efter det andra, så att nu, oss veterligt, ej finnes ett

enda qvar. Följden häraf har blifvit, att arbetsfolk nu måste i 100-tal

söka arbete vid norska tegelbruk samt att norskt tegel afsättes i stor skala

i Bohuslän, Göteborg och dess omnejd. Dessa arbetareskaror, i Norge

kallade »grågäss och lergökar», skulle naturligtvis hellre mottaga arbete i

hembygden nära sin familj, om sådant erbjödes dem.

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Nu är förhållandet, att lera hafva vi uti Bohuslän uti tillräcklig mängd,

arbetskraft hafva vi ju ock; hvarför då icke tillverka sten och pannor

på eget område? Minska vi täflan med Norge genom att åsätta lämplig

skyddstull, så torde inom några få år tegelindustrien snart åter börja att

blomstra i Bohuslän äfvensom i vissa delar af Vestergötland och Halland;

ty höjes priset i Göteborg å tegelvaror, hnr äfven Halland och Vestergötland

nytta deraf.»

Herr Lundell erinrar, att, ehuru de flesta industrialster i vårt land

erhållit nödigt tullskydd mot utländsk konkurrens, hade sådant ännu icke

kommit tillverkningen af vanligt mur- och taktegel till del. Antagligen,

yttrar motionären vidare, hade man ansett, att dessa artiklar till följd af

de i förhållande till värdet dryga transportkostnaderna skulle ega skydd

nog. Detta hade dock under senare tider visat sig icke vara fallet, utan

hade, synnerligen från Tyskland, betydliga partier tegel blifvit införda till

stort men för den inhemska tegeltillverkningen.

Tegeltillverkningen inom landet samt rikets in- och utförsel af ifrågavarande

varuslag har, såvidt af den officiela statistiken kunnat inhemtas,

under nedannämnda år egt rum i den omfattning följande tabell utvisar:

År.

Tegelbrukens

I E

försel.

Utförs

e 1.

antal.

tillverk-

ningsvärde.

Mur- och

klinkertegel.

Taktegel.

Rör- och

rördelar

af lera.

Mur- och

klinkertegel.

Tak-

tegel.

Rör- och

rördelar

af lera.

Kr.

St.

St.

Kg.

St.

St.

Kg.

1887 . .

262

2,444,527

13,713,791

1,156,997

—

10,390,700

—

—

1888 . .

248

2,584,124

10,179,337

1,470,515

—

20,560,479

—

—

1889 . .

265

2,932,067

8,243,786

1,665,050

—

21,446,750

17,000

—

1890 . .

292

5,022,570

3,791,142

1,788,082

—

22,874,338

26,500

—

1891 . .

425

5,478,146

1,681,391

1,327,047

—

25,620,194

42,200

—

j 1892 . .

440

5,130,282

3,287,813

1,404,816

16,842»)

29,550,895

91,070

-

1893 . .

490

5,383,380

3,938,300

1,539,512

88,066

24,798,812

49,284

7,321,213 |

1894 . .

483

5,695,772

5,146,578

2,052,122

171,528

20,899,113

54,256

8,669,253

1895 . .

500

6,453,734

5,591,337

1,782,139

154,023

25,283,553

45,200

6,085,570

1896 . .

—

—

8,919,845

1,599,081

117,978

24,934,601

36,325

9,238,778

*) Införda från och med den 21 juni. Före den 21 juni 1892 hänfördes dessa varor under

maskiner, redskap och verktyg, ej specificerade.

Mur- och taktegel hänföres enligt nu gällande tulltaxa till lervaror,

andra slag, ej specificerade, hvilka äro tullfria. Rör och rördelar af lera

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

27

åsattes deremot af 1892 års riksdag — i enlighet med 1888 års tullkomités

och Kongl. Maj:ts förslag — en tullsats af 75 öre för 100 kilogram,

hvilken tullsats ännu är gällande.

Den inhemska tillverkningen af mur- och taktegel har i allmänhet

redan genom dessa varors i förhållande till värdet stora tyngd ett afsevärdt

skydd mot utländsk konkurrens, i det att transportkostnaden i följd af

nämnda omständighet måste i väsentlig grad höja priset på den från utlandet

införda varan. Enligt hvad de statistiska uppgifterna visa, har

äfven tegeltillverkningen under de senare åren vunnit allt större utveckling,

hvarjemte utförseln af dess produkter på det hela taget är betydligt

större än införseln. Den införsel, som förekommit, har hufvudsakligen egt

rum från Norge, hvarifrån år 1896 införts 8,434,167 stycken mur- och

klinkertegel och 1,597,881 stycken taktegel. Den öfriga införseln har deremot

varit ganska ringa och har under nämnda år utgjort: af mur- och

klinkertegel 151,165 stycken från Finland, 80,700 stycken från Danmark och

253,813 stycken från Tyska riket samt af taktegel 1,200 stycken från Tyska

riket. Under samma år utfördes af mur- och klinkertegel till Norge

130,176 stjmken, till Finland 173,537 stycken, till Ryssland 656,009 stycken,

till Danmark 20,382,292 stycken och till Tyska riket 3,592,587 stycken

samt af taktegel till Finland 21,125 stycken och till Danmark 15,200

stycken. Införseln från Norge synes emellertid icke utgöra tillräckligt skäl

för åsättande af tull å tegel, helst som förutsättningarna för tegeltillverkningen

icke lära vara sämre i Sverige än i Norge; och motionärernas förslag

hafva heller icke grundats på något genom saklig utredning ådagalagdt

behof af skydd för inhemsk tillverkning.

Hvad beträffar rör och rördelar af lera, så äro dessa artiklar, såsom

ofvan omtalats, redan belagda med tull, och då införseln af denna vara

är högst obetydlig i förhållande till utförseln, synes det utskottet uppenbart,

att det tullskydd, som redan tinnes, är fullt tillfyllestgörande.

Utskottet har sålunda ej funnit skäl att tillstyrka bifall till nu ifrågavarande

motioner, utan hemställer,

. att Riksdagen måtte, med afslag å ifrågavarande

motioner, besluta

ll:o) att gällande tullfrihet för mur- och taktegel

skall bibehållas; samt

12:o) att tullsatsen å rör och rördelar af lera skall

bibehållas oförändrad.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Metaller.

(Koppartråd).

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Rubriken n:o 431 i gällande tulltaxa är af följande lydelse:

Metaller och ej specificerade arbeten deraf:

D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall

framstälda legeringar, som messing, brons, nysilfver, britanniainetall

m. fl.:

arbetad:

tråd:

431. andra slag ........................................... 1 kilogram 0: 10.

Härjemte är stadgadt, att duk skall beläggas med dubbla tullbeloppet

å tråden, hvaraf den är förfärdigad.

Herr Hazén, med hvilken herrar Carl Johansson i Aflösa och W.

Bengtsson instämt, föreslår nu den ändring i nyssnämnda tulltaxerubrik,

att tullsatsen för tråd af mindre tjocklek än en millimeter måtte höjas till

30 öre för kilogram, hvaremot tullen för gröfre tråd enligt motionärens

förslag skulle bibehållas vid dess nuvarande belopp. I bestämmelsen om

tullbehandlingen af duk har motionären icke föreslagit någon ändring.

Efter erinran, att nu gällande tullsats blifvit åsatt vid 1888 års

riksdag, anför motionären följande:

»Nu är det möjligt, att åberopade tullsats till en början var tillfyllestgörande,

så ock att den ännu lemnar erforderligt näringsskydd för tråd från

1 millimeters tjocklek och derutöfver; men åtminstone för finare trådsorter

har den, synnerligast på senare tiden, visat sig vara otillräcklig.

Denna erfarenhet har på känbart sätt gjort sig gällande å de trakter,

der man idkar dragning af finare metalltråd såsom hemslöjd. Såsom dessa

trakter må särskildt omnämnas Gnosjö och kringliggande socknar i vestra

delen af Jönköpings län. Tillsammans med väfning af metallduk sträcker

sig här förstnämnda metallslöjd långt tillbaka i tiden, och består den väsentligen

deri, att gröfre tråd förvandlas till finare — en uppgift, vid

hvilken arbetet naturligtvis måste mångfaldigas i samma mån, som tråden

skall blifva finare.

Emellertid hotas denna industrigren genom alltför öfvermägtig konkurrens

från utlandet — synnerligast från Tyskland.

Till stöd för detta påstående åberopas icke blott förenämnde näringsidkares

klagan utan jemväl kommerskollegii redogörelser för de senare årens

import med afseende på denna artikel. Af dessa framgår, att importen år

1894 var 102,889 kilogram, år 1895 252,206 kilogram — alltså mer än

fördubblad. För år 1896 har den följande utseende: från Norge 1,649

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

29

kilogram, Finland 6, Danmark 7,920, Tyska riket 179,176, Nederländerna

651, Belgien 12,367, Storbritanien 72,498, Frankrike 95, eller tillsammans

274,362 kilogram, hvilket ju ock visar fortfarande förhöjning.

Exporten under sistnämnda år var endast 4,868 kilogram.

För 1897 är importen ej ännu fullständigt känd; men genom benäget

tillmöteskommande från kongl. generaltullstyrelsens statistiska byrå har det

inhemtats, att importen i hög grad förökats. Till belysning häraf upptages

här åberopade uppgift enligt efterskrifna lydelse: »Uppgift å rikets

import under januari—november samt en del af december år 1897 af nedanskrifne

varuartikel.

»Metaller och ej specificerade arbeten deraf: koppar och deraf med

zink, tenn eller annan oädel metall framstälda legeringar, såsom messing,

brons, nysilfver, britanniametall in. fl. Arbetad: tråd andra slag», till

Stockholm 311,197 kilogram, Göteborg 28,383, Malmö 4,571, Kalmar m. fl.

27,017, gränsen m. fl. 5,629, Norrland 346; tillhopa 377,143.

Stockholm den 27 januari 1898.

•4.» H. Miltopceus,

statistiker hos kongl. generaltullstyrelsen.»

Nu är det sant, att åberopade industri ej kan räknas till vårt lands

större näringskällor; men då den synes vara helt naturlig för vårt land med

dess rikedom på både vattenkraft och brödsökande arbetare — då den i

öfrigt sedan lång tid tillbaka här förefinnes och kring densamma flere hem

äro knutna, som deraf hafva sin bergning, så är det naturligtvis tillbörligt,

att den må på erforderligt sätt blifva innesluten i det fosterländska näringsskydd,

som för andra områden gjort sig gällande.»

Importen af ifrågavarande artikel har enligt den officiela statistiken

under nedannämnda år utgjort:

år 1887

» 1888

» 1889

» 1890

» 1891

» 1892

» 1893

» 1894

» 1895

» 1896

74,383 kilogram

67,656 »

196,382 »

209,118 »

319,729 »

386,569 »

215,186

102,889 »

252,206 »

274,362

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bevillningsutskottet» Betänkande N:o 15.

Patroner.

Om än införseln af ifrågavarande artikel, på sätt motionären framhåller,

under åren 1895 och 1896 icke obetydligt öfverstigit införseln deraf

under år 1894, torde dock detta icke böra tillmätas alltför stor betydelse.

Af ofvanstående tabell synes, att införseln under de närmaste åren före år

1894 varit ganska ansenlig och särskildt under åren 1891 och 1892 uppgått

till ännu högre belopp än under förstnämnda två år. Utskottet drager

häraf den slutsats, att den stegrade införseln af ifrågavarande varuslag

varit beroende af större telegraf- eller telefonanläggningar. En förhöjd

tullsats å koppartråd vore säkerligen på den ståndpunkt, på hvilken den

svenska trådtillverkningen nu befinner sig, till skada för förenämnda anläggningar

och för den elektriska industriens utveckling; och då för öfrigt

någon närmare utredning angående behofvet af en sådan förhöjning icke

af motionären förebragts, kan utskottet icke biträda motionärens förslag,

utan hemställer,

13:o) att ifrågavarande motion angående ändring i

rubriken n:o 431 i gällande tulltaxa icke måtte af

Riksdagen bifallas.

Enligt gällande tulltaxa drager artikeln patroner, oladdade eller

endast försedda med tändsats, en tull af 35 öre för kilogram. I ofvanberörda,

af herr Hjelmérus väckta motion föreslås nu, att denna tullsats

måtte höjas till 50 öre för kilogram samt att, för den händelse förhöjd

tullsats åsättes ifrågavarande artikel, Riksdagen derjemte måtte besluta, att

tullförhöjningen skall, såsom tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa, jemväl

innevarande år utgöras från den tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes, samt

i skrifvelse till Kongl. Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt ifrågavarande

beslut, anhålla, det Kongl. Maj:t ville, så fort ske kan, förordna om beslutets

trädande i kraft.

Till stöd för berörda hemställan anför motionären:

»På grund af bevillningsutskottets memorial n:o 27 vid 1896 års

riksdag beslöt Riksdagen, att tullen å med krut eller annat sprängämne

laddade patroner skulle höjas från förutvarande 12 öre per kilogram till

35 öre eller med 23 öre per kg.

Deraf borde hafva följt, att tullen för oladdade eller endast med

tändsats försedda patroner äfven höjts, i synnerhet som en ny fabrik för

tillverkning af dylika patroner under denna förutsättning redan blifvit anlagd

och börjat sin verksamhet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottet» Betänkande N:o 15.

31

Så blef emellertid icke förhållandet, utan den för oladdade patroner

stadgade gamla tullsatsen, som varit gällande alltsedan dessa patroner i

tulltaxan före år 1880 hänfördes till artikeln krut, förblef oförändrad, hvilket

gör, att den nya tillverkningen här i landet nedtryckes af den utländska

konkurrensen, så att den icke kan existera.

Då de ifrågavarande patronerna till hufvudsaklig del tillverkas af

papper, borde de väl åtminstone draga samma tull som pappersarbeten eller

50 öre per kilogram.»

I enlighet med 1888 års tullkomités hemställan föreslog Kongl. Maj:t

i sin till 1892 års riksdag aflåtna proposition med förslag till ny tulltaxa,

att tullen å nu ifrågavarande artikel måtte höjas från 35 öre till 50 öre för

kilogram. Bevillningsutskottet hemstälde, att gällande tullsats måtte bibehållas

oförändrad; och denna utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Sedan dess har tullsatsen å oladdade eller endast med tändsats försedda

patroner alltjemt utgjort 35 öre för kilogram, hvaremot, på sätt motionären

erinrat, tullen å laddade patroner, i sammanhang med den vid 1896 års

riksdag beslutade höjningen af tullert å åtskilliga slag af krut, höjdes från

12 öre till 35 öre för kilogram.

Enligt den officiela statistiken har införseln af patroner, oladdade

eller endast försedda med tändsats, under nedannämnda år utgjort:

År 1887........... 13,390 kilogram

» 1888.................................................... 14,737 »

» 1889 ................................................... 15,573 »

» 1890..................................................., 15,042 »

» 1891..................................... 24,030 M: »

» 1892.................................................... 16,476 »

» 1893.......................................,........... 21,647 »

» 1894.................................................... 17,746 »

» 1895..................................................... 20,908 »

» 1896 ................................................. 28,839 »

Ofvanstående uppgifter omfatta patronhylsor af såväl papper som metall,

hvilka olika slag icke särskiljas i den officiela statistiken. Sannolikt

är dock, att största delen utgöres af metallhylsor, som införts för skytteföreningarnas

räkning.

t

Såsom hufvudsakligt skäl för höjandet af ifrågavarande tullsats har

motionären anfört, att tullen å patronhylsor af papper borde vara lika hög

som tullen å olackerade pappersarbeten. Tillverkningen af patronhylsor

s. 32 Kontrollera mot PDF

Silke.

32 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

af papper är emellertid icke fullt, jemförlig med tillverkningen af andra

pappersarbeten, af hvilka flere fordra vida omständligare behandling än

patronhylsor. Härtill kommer, att alla materialier och öfriga förutsättningar

för tillverkningen af dylika hylsor förefinnas inom vårt land. Enär det

nuvarande tullskyddet för tillverkning af papperspatroner uppgår till omkring

20 procent af varuvärdet, synes någon höjning af detta skydd icke

böra ifrågakomma, helst en sådan åtgärd möjligen skulle kunna genom

stegradt pris på patronhylsor inverka menligt på en under de senaste

tiderna påbörjad export af laddade patroner.

Utskottet hemställer derför,

14:o) att gällande tullsats å patroner, oladdade eller

endast försedda med tändsats, måtte bibehållas oförändrad;

och

15:o) att, vid bifall till utskottets under nästföregående

punkt gjorda hemställan, motionärens yrkande

angående tiden för tillämpningen af den utaf honom

föreslagna tullsatsen å ifrågavarande artikel måtte anses

hafva förfallit.

Herr Anderson föreslår i sin ofvanberörda motion, att Riksdagen

måtte besluta,

a) att tullen för silke, färgadt eller blekt, skall höjas till 3 kronor

per kilogram;

b) att silke, rått ofärgadt, åsättes en tull af 2 kronor per kilogram;
c)

att, under förutsättning, att den här ofvan föreslagna tullen varder

af Riksdagen beslutad, Riksdagen jemväl måtte besluta, att rätt till

restitution af tullmedlen vid utförsel af helsidenväfnad eller dukar uteslutande

af silke skall beslutas till samma belopp som före upphäfvandet

af råsilkestullen 1897.

Vid 1893 års riksdag åsattes rått ofärgadt silke, som förut varit

tullfritt, en tullsats af 2 kronor för kilogram, hvarjemte tullen å färgadt

eller blekt silke höjdes från 1 krona till 3 kronor för kilogram. Sistlidet

år hemstälde bevillningsutskottet, vid behandling af väckt motion om nedsättning

af tullen å rått, ofärgadt silke till 1 krona för kilogram, att dy
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

33

likt silke måtte blifva tullfritt samt att tullen å färgadt eller blekt silke

måtte nedsättas till 1 krona för kilogram. Denna utskottets hemställan

bifölls af Första Kammaren, men afslogs af Andra Kammaren samt bifölls

derefter af Riksdagen i gemensam votering. För sidenväfnader åsattes, efter

upphörandet af förut gällande handelstraktat med Frankrike, af 1892 års

Riksdag följande ännu gällande tullsatser, nemligen för helsiden 8 kronor

och för halfsiden 3 kronor för kilogram.

Efter erinran om nyssnämnda vid 1892 och 1893 års riksdagar beslutade

förändringar i tullen å sidenvaror och silke anför motionären

följande:

»Nästförlidna Riksdags bevillningsutskott föreslog att borttaga råsilkestullen

af det skäl, att råsilke användes numera i större utsträckning

vid tillverkning af sådana varor, som icke utgöra lyxartiklar, såsom beståndsdelar

i klädesvaror, till öfverspinning af elektriska ledningar med

flera tekniska ändamål.

Utskottets förslag antogs i Första Kammaren, men förkastades i den

Andra Kammaren; men i den gemensamma voteringen segrade utskottets

förslag eller borttagande af tull på råsilke med 180 röster mot 177. Att

frågan fick denna utgång torde bero derpå, att många, som deltogo i den

gemensamma omröstningen, voro frånvarande, då frågan strax före påskferierna

debatterades i Andra Kammaren, och således ej voro i tillfälle att

taga del af de tungt vägande skäl, som der anfördes för bibehållandet af

råsilkestullen och som föranledde kammaren att utan votering fatta sitt

beslut.

Hvad klädesvarorna beträffar, deri silke ingår, torde vara alldeles

obehöfligt att borttaga råsilkestullen, då 1892 års Riksdag höjde tullen

på kläder från 20 till 100 procent af tygets värde, då i kläderna silke

ingått till någon del. De elektriska ledningstrådar, som före år 1892 voro

tullfria, åsattes vid nämnda års riksdag en tull af 1 krona per kilogram,

och dessa tullsatser må väl räcka bra till som tullskydd för att tåla vid

en råsilkestull af 2 kronor.»

Såsom ytterligare skäl för den nu gjorda framställningen anför

motionären vidare, att silke vore till hufvudsaklig del en lyxartikel och

att detsamma derför borde vara underkastadt en måttlig finanstull samt

att det tullskydd, sidenfabrikationen för närvarande åtnjöte, vore alltför

högt utan tull å råsilke.

Nästlidet års bevillningsutskott yttrade i sitt betänkande angående

tullen å silke följande:

Bill. till lliksd. Prot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 blåft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

»Den nu stadgade tullsatsen för rått ofärgadt silke åsattes af 1893

års Riksdag hufvudsakligen i ändamål att med skatt belägga silke och

deraf förfärdigade varor, som ansågos utgöra lyxartiklar, följaktligen såsom

en finanstull, hvarjemte förhållandet mellan denna tullsats och de redan

förut bestämda tullsatserna för siden ansågs blifva det rätta för att utgöra

ett väl afpassadt skydd för sidenfabrikerna.

Sedan nämnda tid hafva emellertid förhållandena gestaltat sig annorlunda.

Råsilke användes numera i långt större utsträckning vid tillverkning

af sådana varor, som icke utgöra lyxartiklar, såsom beståndsdel

i klädesvaror, till öfverspinning af elektriska ledningar, hvilket sistnämnda

slag af varor är föremål för en allt mer framåtgående tillverkning inom

landet, äfvensom till flere andra tekniska ändamål, då ett hållbart material

erfordras. Utskottet anser derför grundad anledning förefinnas att, för

främjande af de näringar, för hvilka råsilke utgör ett ofta användt råämne,

icke blott, såsom motionären föreslagit, nedsätta tullen å detta ämne, utan

att till och med helt och hållet upphäfva densamma. Utskottet förbiser

dervid ingalunda, att genom en sådan åtgärd ett högre tullskydd beredes

sidenfabrikerna än det, som af 1893 års Riksdag bestämdes och då ansågs

vara det rätta. I betraktande deraf, att sidenfabrikationen, hvaraf i början

af 1870-talet det årliga tillverkningsvärdet uppgick till mer än en million

kronor, sedermera nästan år från år gått tillbaka, så att år 1894 tillverkningsvärdet

uppgick till allenast 400,000 kronor, synes dock någon betänklighet

icke böra hysas mot beviljandet af ett högre skydd åt denna

näring. I detta hänseende torde ock böra erinras, att 1888 års tullkomité

för denna industri föreslog ett ännu högre tullskydd, nemligen för helsiden

12 kronor och för halfsiden 4 kronor för kilogram, äfvensom att, i händelse

tullen för rått ofärgadt silke upphäfves, sidenfabrikerna gå miste om

den fördel de nu ega att vid utförsel af sina produkter erhålla restitution

af tullmedlen.

Hvad deremot silkesfärgerierna beiräffår, torde med hänsyn dertill,

att färglönen i allmänhet, enligt hvad utskottet inhemtat, utgör från två

till tio kronor för kilogram, något högre tullskydd än det, som för närvarande

är stadgadt, icke böra beviljas, helst som detta skydd ofta i verkligheten

är större än hvad skilnaden mellan tullsatserna för ofärgadt och färgadt

silke utvisar, i det att silke i vissa fall vid färgning ökar i vigt.

Om tullen för ofärgadt silke borttages, bör derför, till bibehållande af nu

rådande proportion i förevarande afseende mellan rått ofärgadt, å ena,

samt färgadt eller blekt silke, å andra sidan, tullen å denna senare vara

i motsvarande mån nedsättas och följaktligen bestämmas till 1 krona för

kilogram.»

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

35

De nästlidet år beslutade förändringarna i fråga om tullen å silke

hafva trädt i kraft med ingången af innevarande år. Någon omständighet,

som talar för återgång till förut gällande tullsatser å dessa varor, har

enligt utskottets förmenande icke inträffat. Utskottet hyser i denna fråga

samma uppfattning, som inom 1897 års bevillningsutskott gjort sig gällande,

och tillåter sig fördenskull åberopa dettas i saken afgifna, här ofvan

intagna utlåtande, i hvilket utskottet till alla delar instämmer. Det lärer

icke heller kunna bestridas, att täta rubbningar i tullagstiftningen utöfva

ett menligt inflytande på de näringsgrenar, som deraf träffas; och jemväl

detta förhållande finner utskottet utgöra ett synnerligen talande skål för

afslag å ifrågavarande motion.

Under förutsättning att Riksdagen biträder utskottets åsigt om bibehållande

af gällande tullfrihet å rått ofärgadt silke, lärer bifall till motionärens

i punkten c) frainstälda yrkande om rätt till restitution af tullmedlen

vid utförsel af helsidenväfnad eller dukar uteslutande af silke icke

kunna ifrågakomma.

Utskottet hemställer,

16:o) att gällande tullfrihet för silke, rått, ofärgadt,

måtte bibehållas; och

17:o) att tullen å silke, färgadt eller blekt, måtte

bibehållas.

■ i

Såsom en följd af utskottets under punkten 16:o) här ofvan gjorda

framställning får utskottet hemställa,

18:o) att motionärens yrkande om rätt till restitution

af tullmedlen vid utförsel af helsidenväfnad eller

dukar uteslutande af silke måtte varda af Riksdagen afslaget.

Bestämmelserna i gällande tulltaxa angående naturliga blommor och

lefvande växter äro af följande lydelse:

Blommor:

naturliga, afskurna, äfvensom qvistar och blad,

friska eller torkade, ej specificerade:

till prydnad användbara, lösa eller samman
-

bundna:

45.

blommor...................................

3: —

46.

qvistar och blad ..................

1 kilogram

0: 50

47.

andra slag.................................

aUUi.å.ll.........■ ---

fria.

Växter.

Blommor.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Växter:

717. lefvande, alla slag..................................................... 1 kilogram 0: 10

Anm. 1. Afdrag i vigten medgifves ej för närmaste emballage, såsom balja eller

kruka med jord, bastmattor m. m.

Anm. 2. Väger en växt mer än 10 kilogram, skall för den öfverskjutande vigten

tullen beräknas efter endast 3 öre per kilogram.

Herrar Mallmin och Redelius föreslå nu, dels att efter orden: »Blommor:

naturliga, afskurna», måtte införas orden: »eller med rötter försedda»,

dels ock att tullsatserna måtte höjas, för rubriken n:o 45 blommor till 5

kronor, för rubriken n:o 46 qvistar och blad till en krona samt för rubriken

n:o 717 lefvande växter till 20 öre, allt för 1 kilogram.

Införseln af de artiklar, för hvilka i den nu föreliggande motionen

ändring i tullsatserna ifrågasättes, har enligt den officiela statistiken under

nedannämnda år utgjort:

År.

Blommor.

Qvistar

och blad.

Växter,

lefvande.

Kg.

Kg.

Kg.

1890 ..........

3,010

23,316

111,974

1891..........

3,022

22,989

100,824

1892 ..........

2,712

26,811

109,476

1893 ..........

2,780

22,893

158,427

1894 ..........

3,413

27,217

178,779

1895 ..........

3,953

27,974

205,960

18%..........

5,234

33,350

287,346

Efter en redogörelse för de nu gällande tullsatserna och för införseln

af ifrågavarande artiklar under åren 1890, 1895 och 1896 anföres i motionen

följande:

»Man finner sålunda en betydlig stegring af importen beträffande

alla upptagna grupper. Men stegringen är jemförelsevis ovanligt stor hvad

beträffar gruppen Växter’. Detta beror derpå, att man vid import af

blommor, särskildt i fråga om blommor, hvilka äro afsedda endast för binderiarbete

och som införas knippvis, genom att låta ett fåtal lökar eller

rötter sitta qvar, gifver åt knippena utseende af lefvande växter, hvarigenom

man lyckas få blommor tullbehandlade såsom ''lefvande växter’ och

sålunda undgår den för ''blommor’ gällande högre tullsatsen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

37

Med hänsyn tagen till nu anmärkta missförhållande, synas ofvan

anförda siffror om importen ådagalägga, att gällande tullsatser på hithörande

område icke motsvarar sitt syfte. Landets trädgårdsodlare hafva

jemväl, såsom närslutna protokoll vid trädgårdsodlaremötet den 14 mars

1897 samt på förfrågan ingångna svar från ett stort antal trädgårdsodlare

i skilda delar af riket utvisa, vid behandling af frågan ganska samstämmigt

uttalat den uppfattning, att. i allmänhet blommor och andra prydnadsväxter

af den art, nu är i fråga, till qvaliteten fullt jemförliga med

dem, som hit införas, kunna produceras här i landet, men att, helst som

kommunikationerna med kontinenten blifva allt snabbare och billigare,

ökadt. tullskydd är en nödvändig förutsättning för en sådan utveckling af

den svenska trädgårdsodlingen, att den kan bestå i täflan med utlandet

på detta område. Vid sådant förhållande och då ifrågavarande näring,

som måste söka sina afnämare inom den jemförelsevis mera burgna delen

af befolkningen, kan erhålla ett tillräckligt tullskydd, utan att de fattigare

klasserna annorledes beröras deraf, än att genom näringens uppblomstring

beredes ökad tillgång till arbetsförtjenst, synes det vara önskvärdt att på

ifrågavarande område erhålla ett mera effektivt skydd.»

Vid 1885 års riksdag åsattes blommor, naturliga, friska eller torkade,

hvilka förut varit tullfria, en tullsats af 30 öre för kilogram. Denna tullsats

höjdes sedermera af 1888 års Riksdag till 2 kronor för kilogram,

hvilken tullsats utsträcktes att gälla äfven qvistar och blad, friska eller

torkade, hvarefter slutligen vid 1889 års riksdag tullsatserna för naturliga

blommor samt qvistar och blad bestämdes sådana de ännu äro gällande.

Lefvande växter, hvilka likaledes förr voro tullfria, åsattes vid 1888 års

riksdag en tull af 30 öre för kilogram. I enlighet med 1888 års tullkomités

förslag nedsattes dock åter denna tullsats vid 1892 års riksdag till

sitt nuvarande belopp 10 öre för kilogram.

På grund af Sveriges stränga, klimat i jemförelse med de sydligare

ländernas är trädgårdsodlingen här i landet i behof af ett särskild! högt

tullskydd för vissa af dess alster, om ej odlingen af dessa skall omöjliggöras

genom införseln från utlandet. Till dessa alster höra i främsta rummet

naturliga blommor, och att den nu gällande tullsatsen för dessa är

alltför låg, framgår bäst af den betydliga och på senaste åren alltjemt

växande importen af sådana. Genom höjning af denna tullsats till det af

motionärerna föreslagna beloppet skulle otvifvelaktigt ett godt stöd gifvas

åt den inhemska blomsterodlingen och en del af de medel, som nu utgå

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

till utlandet för inköp af blommor, skulle komma den arbetande befolkningen

inom landet till godo. Att priset på blommor genom en sådan

åtgärd fördyras, torde icke böra medföra någon betänklighet deremot, då

blommor äro lyxvaror, som hufvudsakligen användas af de förmögnare

samhällsklasserna. Som emellertid den för blommor stadgade tullsatsen

kan undgås derigenom, att rötterna vid införseln få qvarsitta på den blommande

växten, som vid sådant förhållande hänföras till tulltaxans rubrik

»Växter: lefvande», torde det, på sätt motionärerna jemväl föreslagit, böra

uttryckligen stadgas, att jemväl för blommor, försedda med rötter, skall

gälla den för afskurna blommor stadgade tull.

Hvad beträffar motionärernas förslag om förhöjning af tullsatserna

för qvistar och blad samt för lefvande växter, äro dessa tullsatser redan

nu så höga, att de ofta utgöra 50 och ända till 200 procent af varans

värde. Eu del af dessa varor, synnerligast qvistar af cypress, hvilka användas

till begrafningskransar, brukas numera så allmänt, att de icke

kunna anses uteslutande såsom lyxartiklar och skulle genom en tullförhöjning

till det af motionärerna föreslagna beloppet blifva oskäligt fördyrade.

Hvad angår tullsatsen för lefvande växter, torde denna i betraktande

deraf, att vigten af krukor och baljor med jord, bastmattor in. m.

dylikt inberäknas i den tullpligtiga vigten, böra anses tillräckligt hög,

sådan den för närvarande är stadgad. Utskottet finner sig derför icke

kunna biträda motionärernas förslag i dessa delar; och hemställer utskottet,

19:o) att tullsatsen för naturliga, afskurna blommor

måtte höjas till 5 kronor för kilogram;

20:o) att rubriken n:o 45 i gällande tulltaxa skall

erhålla följande förändrade lydelse:

Blommor :

naturliga, afskurna eller med

rötter försedda, äfvensom qvistar

och blad, friska eller

torkade, ej specificerade:

till prydnad användbara, lösa

eller sammanbundna:

45. blommor ...........................

21:o) att gällande tullsats å naturliga qvistar och

blad, måtte bibehållas oförändrad, samt

22:o) att gällande tullsats å lefvande växter jemväl

måtte bibehållas oförändrad.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

39

Utskottet, som jemväl till behandling förehaft en af herr H. Odencrants, Velocipeder.

inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 63, om ändrade bestämmelser

i fråga om tullen å velocipeder eller delar deraf, har i anledning

af sent inkomna upplysningar i detta ämne, hvilka påkalla närmare utredning,

funnit sig böra uppskjuta den vidare behandlingen häraf, hvadan

utskottet framdeles kommer att meddela utlåtande öfver nämnda motion,

hvilket utskottet får

23:o) för Riksdagen anmäla.

Stockholm den 18 mars 1898.

På bevillningsutskottets vägnar:

■ II. CA VALLI.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Reservationer:

vid punkterna l:o) och 2:o)

af herr af Buren, som anfört:

„Då kongl. domänstyrelsen efter mångårig erfarenhet funnit tyskt

tallfrö vara så skadligt och af så smittofarlig beskaffenhet, att kongl.

domänstyrelsen förbjudit dess användande vid skogsodlingar å statens

skogar,

då våra mest framstående fackmän på detta område intygat, att det

vore synnerligen önksvärdt och lyckligt för våra skogsodlingar, om all

införsel af tall- och granfrö kunde förbjudas,

då jag ingalunda är öfvertygad om att utskottets förslag förmår

att utestänga öfverlegadt sådant frö ej heller en ofta förekommande öfverproduktion

af utländskt skogsfrö, och ett bifall till min motion ovilkorligen

måste medföra en större trygghet emot införsel häraf,

då ingen säkerhet finnes för att sådant öfverlegadt frö och en eventuel

öfverproduktion af utländskt skogsfrö under namn af finskt och

norskt frö införes öfver Finland eller Norge, der med vårt svenska frö

jemförliga qvaliteter kunna produceras,

då frökontrollen, huru densamma än må vara anordnad, är vanmägtig

att aflägsna faran och den sämre fröhandeln icke drager i betänkande

att uppblanda svenskt frö med utländskt frö samt att uppgifva och sälja

utländskt frö för svensk vara, och

då det måste vara af synnerlig vigt, att ett beslut härom måtte

träda i kraft så fort ske kan,

så hemställer jag vördsamt, att Riksdagen med afslag å utskottets

förslag måtte bifalla min i ämnet väckta motion.»

samt af herr Meyer, hvilken anfört:

»Ehuru jag, i likhet med motionären, anser, att det tyska skogsfröet

icke bör här i landet användas, kan jag dock icke biträda utskottets förslag,

alldenstund de föreslagna tullsatserna skulle träffa icke allenast det

tyska, utan äfven det norska och och finska fröet.

Dessa båda sistnämnda sorter äro nemligen lika goda och lämpliga

för skogsodling här som svenskt frö, och deras fördyrande skulle verka

s. 41 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 41

hämmande på den skogsodling, för hvars befrämjande vi böra göra allt

hvad göras kan.

Dertill kommer, att skogsodlarne numera måste anses hafva full

kännedom om den fara, användande af tyskt utsädesfrö medför, hvarför

det ock torde kunna få antagas, att de icke af detsammas lägre pris skola

låta förleda sig till att begagna sådant.

En tullförhöjning i syfte att bereda, ökadt skydd åt den inhemska

fröklängningsindustrien anser jag alldeles obehöflig, då denna industri

redan nu lemnar en mycket god vinst, och hemställer jag derför,

att Riksdagen måtte afslå såväl den väckta motionen

som utskottets med anledning af densamma gjorda

hemställan.»

vid punkten 4: o)

af herr Cavalli, som anfört:

»I södra delarne af landet användes till stor del utländskt, hufvudsakligen

schlesiskt klöfverfrö, hvilket föredrages framför det svenska, dels

på grund deraf, att det lemnar en tidigare skörd än detta och i följd

deraf bereder större möjlighet för erhållande af ytterligare en skörd under

året, dels ock emedan den klöfver, som uppdrages af svenskt frö, genom

sina grofva stjelkar och mindre bladmassa eger mindre fodervärde än den

schlesiska samt erfordrar längre tid för torkning. Tull å klöfverfrö skulle

derför förorsaka nämnda delar af landet olägenheter. I vissa trakter anses

väl svenskt klöfverfrö vara bättre än det utländska, och sannolikt är,

att det svenska fröet derstädes användes, oberoende af huruvida tull finnes

stadgad eller ej, men i andra delar åter odlas icke klöfverfrö, enär jordbrukare

finna med sin fördel förenligt att köpa klöfverfrö och deremot tillgodogöra

sig den skörd, som genom fröodling skulle gå förlorad. Att genom åsättande

af ifrågavarande tullsats fördyra klöfverfröet skulle för dessa jordbrukare

medföra en ökad utgift och skulle under de år, då, såsom stundom

händer, behofvet af klöfverfrö icke kan fyllas inom landet, otvifvelaktigt

vara till skada för jordbruket.

På dessa skäl har jag funnit, mig icke kunna biträda utskottets betänkande

i denna del, utan hemställer,

att gällande tullfrihet för klöfverfrö måtte bibehållas.

»

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Håft. (!

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

af herr Weinberg, som anfört:

»Då syftet att, genom åsättande af tull å klöfverfrö, förhindra användandet

af underhaltigt sådant enligt mitt förmenande icke skulle vinnas;

då i större delen af södra Sverige, uteslutande eller vid sidan af

den svenska, odlas schlesisk rödklöfver, som der lemnar tidigare och värdefullare

höskörd, tidigare bete samt i allo föredrages framför den svenska;

då landets produktion af rödklöfverfrö hittills icke torde kunnat

fylla behofvet och hvarken motionärerna eller utskottet anfört, att det

pris, det inhemska fröet betingat, trots den betydliga importen af utländskt

lemnat odlaren otillfredsställande ersättning; samt

,i i då, vid inträffande svår bergning eller ogynsamt fröår i landet,

bristen på dugligt svenskt frö måste fyllas genom import, har jag icke

kunnat biträda utskottets beslut, utan ansett,

att utskottet, beträffande tull å klöfverfrö, bort

afstyrka de i ärendet väckta motionerna.»

af herrar G. Jansson, Lundström, Meyer och H. Eriksson;

samt af herrar Elis Nilsson och O. Persson, hvilka anfört:

»Vid behandling af föreliggande betänkande hafva vi icke kunnat

dela den uppfattning, hvartill flertalet af bevillningsutskottets ledamöter

kommit. Den erfarenhet, som under en lång följd af år inom södra delen

af vårt land genom en betydlig klöfverodling vunnits, har visat, att klöfverfrö

icke utan i undantagsfall kan frambringas och icke på långt när tillfredsställa

behofven af eu vara, som nu blifvit nödvändig för ett intensivt

jordbruks bedrifvande. Om väderleks- och klimatsförhållanden någon gång

gjort det möjligt att erhålla ett fullgodt utsäde af den egna klöfverskörden,

har detta förekommit mera sällan, och flere år hafva kunnat förgå, utan

att något frö af egen skörd erhållits.

De teoretiska undersökningar, som af hushållningssällskapen genom

sakkunnigas kontroll verkstälts, hafva gifvit resultat, samstämmiga med de

praktiska försöken öfverallt inom södra Sverige. Vid den inom Första

Kammaren af herr C. P. af Buren väckta motion har motionären bifogat

bevis om fördelarne af att använda det inhemska klöfverfröet. Det är

troligt, att motionären inhemtat upplysningar från samtliga länen, men

aktat nödigt bifoga endast sådana, som öfverensstämma med hans egen

uppfattning i saken. Med anledning deraf tillåta vi oss bifoga ett utlåtande

från föreståndaren för frökontrollstationen inom Kristianstads län,

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o Jo.

43

lektorn L. J. Wahlstedt, hvilken genom mångårig verksamhet under sällspordt

nit och intresse förestått frökontrollen inom länet, och såväl inom

som utom detsamma vunnit erkännande såsom sakkunnig på ifrågavarande

område.

»Beträffande den frågan», skrifver lektor Wahlstedt, »huruvida vi i

vårt land kunna producera klöfverfrö för eget behof, är svaret med afseende

på Skåne (äfvensom Blekinge och södra Halland) mycket lätt att

gifva. Sådant kan omöjligen ske. Visserligen torde mellersta Sverige under

somliga år kunna producera tillräckligt stora qvantiteter för att fylla äfven

södra Sveriges behof, men det i mellersta Sverige producerade rödklöfverfröet

är alldeles olämpligt för det skånska klimatet. För det första saknar

nemligen rödklöfver från mellersta Sverige den härdighet, som kräfves för

Skånes i allmänhet -snöfattiga vintrar och långa, kalla, blåsiga vårar med

nattfroster och blida dagar.

För det andra utvecklar sig den svenska rödklöfvern här i Skåne

mycket långsammare, så att den första skörden blir färdig 1 å 2 veckor

senare än af den mellaneuropeiska (s. k. schlesiska) varieteten. Detta återverkar

naturligtvis i ännu högre grad på den andra skörden.

För det tredje lernnar svenskt rödklöfverfrö, äfven om växten icke

lidit af vintern, betydligt ringare skörd, alldenstund den är ungefär V2

fot kortare.

Sådan är den erfarenhet, man i södra Sverige genom talrika försök

vunnit rörande svensk rödklöfver.

Icke heller kan södra Sverige sjelf! med fördel producera klöfverfrö

till fyllande af sitt behof. Detta beror helt enkelt på det sydsvenska

klimatets beskaffenhet. Om nemligen den första skörden skulle användas

till frö, så kan en andra skörd icke hinna att utveckla sig så kraftigt, att

den lernnar någon afse värd fodermängd. Sökte man åter, i likhet med

bruket i mellersta Europa, att låta den andra skörden mogna till frö, så

skulle fröskörden de flesta år icke hinna fullständig utveckling och endast

undantagsvis lemna nöjaktig skörd. Talrika odlingsförsök hafva under de

senaste 10—15 åren blifvit gjorda, men alltid med mindre godt resultat.»

Af det här sagda framgår med all önskvärd tydlighet, att vi fortfarande

äro i behof af schlesiskt klöfverfrö, och eu tull derå skulle icke

göra jordbrukarne någon nytta, utan desto mer vid en inträffad felslagen

skörd inom landet betydligt skada desamma. Beträffande påståendet, att

tullen skulle skydda för import, af dålig vara, behöfves icke något vidare

bemötande; den vsäinre varan måste ju nödvändigt åsättas samma tull som

den bättre, och det torde nog för de fleste af våra jordbrukare vara klart,

att endast det bästa är godt nog till utsäde.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

På grund af hvad här blifvit anfördt,

yrka vi afslag å såväl motionerna i fråga som

bevillningsutskottets hemställan beträffande tullen å

klöfverfrö.»

vid punkten 5:o)

af herrar G. Jansson, Lundström, Meyer och H. Eriksson;

vid punkten 7:o)

af herrar Almström, M. S. Nisser, friherre Klingspor, Bergendahl

och Petri;

vid punkten 10:o)

af herr Fredholm;

vid punkterna 16:o), 17:o) och 18:o)

af herr Fredholm, som anfört:

»Genom den af herr O. Anderson i Hasselbol väckta motionen fn:o

68) om ändrade bestämmelser i fråga om tull å silke har denna tull nu

för fjerde gången under de senaste sex åren blifvit gjord till föremål för

Riksdagens handläggning. Vid sådant förhållande torde det icke få anses

obehöfligt att i minnet återföra den behandling, Riksdagen tillförene egnat

denna fråga. En sådan rekapitulation är synnerligen egnad, att lemna

den med ärendet förut icke förtrogna en rätt inblick i frågans natur och

erbjuder för öfrigt åtskilligt af intresse beträffande det sätt, hvarå tullfrågor

understundom behandlas af Riksdagen.

Vid den genomgripande förändring af tulltaxan, som af 1892 års

Riksdag företogs, åsattes jemväl »af silke förfärdigade varor» högst betydligt

höjda tullsatser. Ifrån att tullen per kilogram å af silke förfärdigade

band, väfnader, snörmakarearbeten och spetsar varit 2,so kronor samt å

skodon af siden 2,35 kronor, höjdes nämnda år tullen å band och väfnader

till 8 kronor, å skodon, strumpor och snörmakarearbeten till 9 kronor

samt för spetsar till 12 kronor. Samtidigt beslöt Riksdagen, att tullen å

kläder i allmänhet skulle utgå med en från 20 % till 50 % gjord förhöj
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

45

ning i den tull, som blifvit åsatt det tyg, hvaraf’ kläderna hufvudsakligen

består, men för de fall, att silke ingår i kläderna till någon del, med

100 % förhöjning i den för tyget stadgade tull. Slutligen åsattes vid

sistnämnda riksdag med silke öfverspunnen koppar- eller bronstråd, som

före år 1892 varit tullfri, en tullsats af 1 krona per kilogram. Det motiv,

som bevillningsutskottet vid flertalet af förenämnda artiklar företrädesvis

anförde för de af utskottet föreslagna och af Riksdagen antagna så betydliga

tullförhöjningarne, var, att förenämnda artiklar utgjorde lyxvaror,

hvilka i denna sin egenskap voro synnerligen lämpliga att göras till föremål

för hög tullbeskattning. Deremot fäste bevillningsutskottet icke något

afseende vid att de höga tullarne skulle för idkarne af de näringar, som

sysselsätta sig med tillverkning af de färdiga fabrikaten medföra ett öfver

måttan högt tullskydd, såvida icke samtidigt tull åsattes silke såsom

varande råmaterial till de färdiga fabrikaten. Detta underkännande af en

annars äfven af tullvänner erkänd och såsom mycket vigtig ansedd regel,

eller den, att hvarje tullskydd skall vara noga och väl afpassadt för sitt

ändamål, föranledde alla Andra Kammarens utskottsledamöter — af hvilka

friherre von Schwerin, Fredholm, G. Jansson i Krakerud och S. M. Olsson

i Sörnäs fortfarande äro ledamöter af utskottet — att afgifva en reservation

i syfte att få tull å silke åsatt. Vid ärendets behandling i kamrarne

ansågo likväl kamrarnes talmän sig icke kunna göra reservationen till

föremål för proposition.

Med anledning af denna frågans utgång väckte friherre von Schwerin

vid 1893 års riksdag motion om tull å silke, och bevillningsutskottet

tillstyrkte då de tullsatser för ofärgadt och färgadt silke, som motionären

nu föreslagit att återinföras och hvilka äro lika med motsvarande i Danmark

och Norge. Mot denna utskottets tillstyrkan reserverade sig alla

Första Kammarens utskottsledamöter, och då deras mening biträddes af

Första Kammaren under det att utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren,

afgjordes frågan genom gemensam omröstning, hvilken utföll sålunda:

Första Kammaren 113 ja och 21 nej

Andra Kammaren 35 » » 181 »

148 ja och 202 nej

hvadan Riksdagen alltså med eu öfvervigt af 54 röster beslöt att i öfverensstämmelse

med nej-propositionen åsätta silke, rått, ofärgadt, en tull

af 2 kr. per kg. och silke, färgadt eller blekt, 3 kr. per kg.

Vid sistlidet års riksdag väckte herr O. Olsson i Stockholm motion

(n:o 133) om att, med bibehållandet af tullen å färgadt silke, 3 kr. per

kg., nedsätta tullen å ofärgadt silke från 2 till 1 kr. per kg., för att deri
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Bevillningsutskottets Betänkande JV:o 15.

genom åt landets silkesfärgerier bereda ett ökadt tullskydd. Bevillningsutskottet

ansåg likväl, att silkesfärgeri erna icke voro i behof af något

högre tullskydd än det, som var stadgadt, eller 1 kr. per kg., »med

hänsyn dertill, att färglönen i allmänhet, enligt hvad utskottet inhemtat,

utgör från två till tio kronor per kilogram», helst som det tullskydd, färgerierna

komma i åtnjutande af, »ofta i verkligheten är större, än hvad

skilnaden mellan tullsatserna för ofärgadt och färgadt silke utvisar, i det

att silke i vissa fall vid färgning ökar i vigt.» I stället för att bereda

färgerierna det tullskydd, motionären eftersträfva! för att upphjelpa en enligt

hans mening tynande näring, betjenade sig utskottets protektionistiska

majoritet af motionen på så sätt, att utskottet med anledning deraf föreslog

en nedsättning i tullen på färgadt silke från 3 till 1 kr. per kg. och

afskaffande af tullen å silke, ofärgadt. Denna hemställan, som icke var framkallad

af någon derom gjord framställning, skulle naturligtvis, om den af

Riksdagen bifölls, icke komma att medföra annan verkan än att på statsverkets

bekostnad bereda tillverkare af sidenfabrikat en ytterligare tillökning

i det tullskydd, som genom 1892 års riksdagsbeslut förut blifvit

dem så rikligen tilldeladt.

Den oväntade utgång, frågan erhöll i bevillningsutskottet, föranledde

mig och herr G. Jansson i K rak er ud att mot utskottets beslut reservera oss.

Vid ärendets föredragning i kamrarne bifölls utskottets hemställan i Första

Kammaren utan diskussion, men i Andra Kammaren framkallade frågan eu

sådan, under hvilken kammarens dåvarande vice talman yttrade: »att de skål,

som utskottet anfört för sin mening, icke äro af den vigt och betydelse,

att kammaren bör frångå sin i frågan år 18921 intagna ståndpunkt, Det vore

för öfrigt ett märkvärdigt omslag i tänkesätten, om Riksdagen nu, då icke

något talande skäl för ett borttagande af tullen å råsilke förekommit,

skulle frångå sitt med så stor majoritet år 18921 i frågan fattade beslut,

Jag får säga, att, då man läst utskottets skäl för ett borttagande af tullen

och reservantens skäl deremot, samt hört på hvad som under diskussionen

förekommit, det icke bör kunna finnas mer än en mening derom, att reservantens

skäl äro de hållbaraste». Utan votering afslog kammaren också såväl

utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen. Eftersom kamrarna

i denna fråga å nyo stannat i olika beslut, gjordes den till föremål

för gemensam omröstning, vid hvilken utskottets hemställan om borttagande

af tullen å silke, ofärgadt, och nedsättning i tullen å silke, färgadt, till

1 kr. pr kg. uppsattes som ja-proposition. Omröstningen utföll sålunda:

1 Det åberopade årtalet skall uppenbart vara 1893.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande Nx> 15.

47

Första Kammaren 117 ja och 21 nej

Andra Kammaren 63 » >156 »

180 ja och 177 nej;

hvadan beslut i denna fråga således blef med endast tre rösters majoritet

af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Att frågan fick denna utgång, var helt och hållet beroende på Andra

Kammaren.

Det vill synas, som man der vid den gemensamma omröstningen

hade förbisett, att silkestullen var nödvändig att bibehålla, för att icke

borttaga verkan af de höga tullarna å sidenfabrikat, såsom lyxtullar betraktade.

Att man kunde göra sig skyldig till ett sådant förbiseende efter

att Andra Kammaren utan votering beslutat sig för att bibehålla silkestullarna,

torde måhända förklaras af den omständigheten, att då förenämnda

beslut den 10 april fattades efter en diskussion, som enligt vice talmannens

af flere andra understödda yttrande borde hafva varit öfvertygande, var

icke ens hälften af kammarens ledamöter närvarande, att döma deraf, att

i en strax derpå följande votering endast 100 af kammarens ledamöter

deltogo. Måhända skulle, om så icke varit fallet, frågan vid den

gemensamma omröstningen den 22 april icke fått en från kammarens år

1893 fattade beslut så skiljaktig utgång, som den nu fick.

Af nu lemnade redogörelse för den behandling, silkestullarne inom

Riksdagen undergått, synes mig framgå, att motionären haft fullgoda skäl

för att underställa Riksdagen denna fråga till förnyad pröfning. För sitt

afstyrkande af motionen har utskottet icke anfört några nya skäl, utan endast

åberopat, hvad utskottet derom yttrade förlidet år. Då utskottet

sålunda icke lernnat den utredning, som jag anser frågan vara förtjent af,

och icke heller upptagit till bemötande, hvad som blifvit inom Riksdagen

anfördt till vederläggning af hvad utskottet förlidet år yttrade, så torde

för ett allsidigt bedömande af frågan vara behöfligt att sammanfatta de skäl,

som kunna anföras för att återinföra den förlidet år afskafiåde tullen å silke.

För att ådagalägga, hvilken verkan de År 1892 vidtagna förhöjningarna

i tullsatserna å sidenfabrikat och den år 1893 införda tullen å råsilke

samt den i samband dermed stående förhöjningen i tullen å färgadt. silke

medfört, meddelas här en jemförelsetabell öfver införseln de år, som föregingo

och efterföljde förenämnda tullförhöjningar. Dervid har, i fråga om

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

sidenfabrikat, åren 1892 och 1893 och. i fråga om silke, åren 1893 och

1 894 blifvit uteslutna på grund af de undantagsförhållanden, som nämnda

år genom tulländringama kommo till stånd, i det att införseln det år,

tullen höjdes, ökades och följande året minskades under den normala, i

begge fallen icke obetydligt.

Införseln af sidenfabrikat var:

I medeltal för åren

1890-1891.

I medeltal för åren

1894—1896.

Införsel

Tull-

inkomst.

Införsel

Tull-

inkomst.

kg.

kronor.

kg-

kronor.

Yäfnader.........

42,379

3,160,805

116,172

32,174

1,512,190

257,994

Snörmakarearbeten .....

11,617

418,812

32,527

3,354

110,693

30,189

Band...........

4,981

397,950

13,947

7,326

307,692

58,608

Spetsar ..........

3,375

337,500

9,450

3,147

314,730

37,768

Yantar..........

1,816

108,960

5,085

646

38,780

5,817

Strumpor .........

464

23,225

1,301

618

24,733

5,562

Skodon ..........

336

11,088

789

| 153

4,122

1,374

Summa

64,968

4,458,340

QO

W

G*

H

2,312,940

397,312

Införseln af silke var:

Sätt, ofärgadt.......

Färgadt eller blekt . . . .

Summa

I medeltal för åren

1890—1891.

I medeltal för åren

1894—1896.

Införsel

Tull-

inkomst.

Införsel

Tull-

inkomst.

kg.

kronor.

kg-

kronor.

9,018

7,668

358,984

375,823

7,668

7,095

11,728

269,610

551,239

14,190

35,185

16,686

734,807

7,668

18,823

820,849| 49,375

Af denna jemförelse framgår, att tullförhöjningarna å sidenfabrikat,

såsom lyxtullar betraktade, haft åsyftad verkan, emedan införseln af siden
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

49

och silkesvaror minskats med omkring 2o4 % af vigten, under det att tullinkomsterna

samtidigt ökats med 124 %. A snörmakeriarbeten och vantar har

tullinkomsten, i stället för att ökas, minskats, emedan införseln af dessa varor

jemte skodon högst betydligt nedgått. Deremot har tullen å spetsar, hvaraf

införseln föga minskats, fyrdubblats. Oaktadt den silke åsätta tullen har införseln

af denna vara ökats med 13 %, och tullinkomsten, hvaraf tre femtedelar

belöper sig på färgadt silke, har stigit till sexdubbla beloppet. Sammanställer

man härmed den minskade införseln af snörmakeriarbeten, kan man

hafva skäl till den vissa förmodan, att tullskyddét å sistnämnda slag af sidenfabrikat

trots tullen å råmaterialet varit för sitt ändamål fullt tillräckligt.

Landets utgifter för siden och silke hafva nedgått från fem till tre millioner

kronor om året, beroende dels på den minskade införseln, dels derpå att

priset på dessa artiklar nedgått med omkring 25 %. Statsverkets inkomster

af tullen å dessa varor har deremot stigit från 186,940 till 446,690

kronor, eller med 259,750 kronor.

Det hufvudsakliga skäl, utskottet förra året angaf för borttagandet

af tullen å silke, var att derigenom främja de näringar, för hvilka råsilke

utgör ett ofta användt råämne.

I främsta rummet är att till dessa räkna sidenfabrikerna. Dessa

fabriker, två till antalet, fingo 1892 sitt tullskydd höjdt från 2,so till

8 kronor, hvilket dock 1893 nedsattes till 6 kronor derigenom att råmaterialet

då åsattes en tull af två kronor. Men äfven med en sådan tull

som den sistnämnda blir tullskyddet detta oaktadt dubbelt större än hvad

det var första hälften af år 1892. Icke heller kan man finna, att de år

råsilkestullen existerade fabrikerna af denna tull ledo något men.

Tillverkningen vid sidenfabrikerna har varit:

1'' '' *)./< . VI V,* f

Sysselsätta

arbetare.

T i 1 1 v e

r k n i n g

meter.

i,

styck.

värde

kr.

1891...........

314

7,133

91,535

A*, i

567,616

1892 • • .........

295

11,299

77.789

504,156

1893 ...........

305

13,082

147,285

446,811

1894 ...........

318

17,080

204,016

400,345

1895 ...........

314

10,188

49,658

kravatter

379,965

243,430

| 623,395

Bill. till Riksil. Prof. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Att nedgången i tillverkningsvärdet icke är någon mätare på tillverkningens

tillbakagång, såsom utskottet påstått, utan att det minskade

tillverkningsvärdet här är, likasom i fråga om det minskade införselvärdet,

beroende på prisfall å silke och siden, visar sig deraf, att det år tillverkningsvärdet

var minst, var tillverkningsqvantiteten störst.

En annan näring, som man förmenat skulle hafva skada af en tull

å silke är den, som sysselsätter sig med tillverkning af med silke öfverspunnen

koppartråd för elektriska ledningar. På den vanliga ledningstråden

af 1 m/m och derunder går silkets vigt icke upp till 3 % af trådens.

Tullen å råinaterialerna blir då drygt räknadt för sjelfva koppartråden

10 öre och för silket likaledes iO öre, eller tillsammans 20 öre, underdel,

att tullen för den öfverspunna koppartråden är 1 krona. Tullskyddet för

spinningen belöper sig sålunda till 80 öre per kg., och vid sådant förhållande

kan det svårligen sägas, att man skadar denna näring genom att åsätta

silke förutvarande tullsatser. Hvad klädesvaror och snörmakeriarbeten beträffar

har förut framhållits, att tillverkningen af dessa artiklar med de

höga tullar, som äro dem åsätta, icke kan lida något men af de ifrågasatta

tullarne å silke.

Om man alltså åsätter silke de ifrågasatta tullarne, så komma de

näringar, för hvilka silke utgör ett ofta användt råämne, icke derigenom

att beröfvas något för dem behöfligt tullskydd, men deremot skulle de erhålla

ett mer än behöfligt sådant, om man icke åsatte silke tull, och detta

till fördel för ingen annan än de få idkarne af de näringar, för hvilka

silke utgör råmaterial. Det finnes nemligen ingen anledning till det antagandet,

att de högt tullskyddade fabrikaten af silke skulle blifva billigare

derför, att man icke åsätter tull å råsilke. Allmänheten skulle genom

en sådan tullindring icke hafva någon som helst fördel.

Men deremot skulle det, som fabrikanterna förtjena derpå, att silke

är tullfritt, gå för statsverket förloradt, och denna förlust torde icke kunna

beräknas till mindre än 37,000 kronor om året. Huru litet detta belopp

än kan synas vara ur statsbudgetens synpunkt, så toge nog staten, om

den går detsamma förlustig, ändock ut det ur allmänhetens fickor på ett

eller annat sätt.

Någon betänklighet mot att återinföra den förlidet år afskaffade

tullen å råsilke af 2 kronor per kg. och att i samband dermed höja tullen

å färgadt silke från 1 till 3 kronor kan så mycket mindre förefinnas, som

förenämnda tullsatser ända till början af detta år varit gällande under

loppet af fyra år. Om man nu återinför dessa tullar, måste man dock

följdriktigt medgifva, att den restitution af 2 kronor per kg., som var

gällande den tid sagda tullar egde bestånd, ånyo beviljas. Under den tid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Öl

tull varit åsatt råsilke har någon missbelåtenhet dermed icke tagit sig

nägnt uttryck. Väl har man sökt att till färgeriernas fromma få till stånd

en annan proportion emellan tullen å färgad! och ofärgadt silke, men framställning

derom har af bevillningsutskottet och Riksdagen blifvit afstyrka

Äfvenledes har på senaste tiden försports en önskan att från tullen å råsilke

undantaga silkesaffall. Men ehuru en sådan önskan måhända kan

vara berättigad, har någon framställning derom i form af motion icke

framkommit under den tid, som tull å silke var åsatt, oaktadt silkesaffallet

under denna tid begagnades i textilindustrien lika mycket som nu. I brist

på nödig utredning är man derföre urståndsatt att bilda sig en mening,

om silkesaffall bör göras tullfritt eller ej. Ett åsättande af tull å råsilke

utgör emellertid ej något hinder för, att, när fråga derom väckes, vidtaga,

en sådan ändring, om den då befinnes vara af behofvet påkallad.

Med afseende å silkestullens stat sfinansiella betydelse kan man säga,

att den icke spelar någon betydande roll, ehuru den visserligen icke saknar

all betydelse, och ur denna synpunkt sedt, kan det sålunda icke vara

af någon synnerligt stor vigt, om Riksdagen beslutar sig för att återinföra

tull å silke eller ej. Men deremot är det för allmänheten alldeles icke

likgiltigt, om det protektionistiska system, som nu är rådande, göres till

sina följder värre än det behöfver vara, i det att konsumtionsartiklarne

utan något statsfinansielt syfte oskäligt fördyras, endast för att bereda

producenter ett öfver höfvan stort och derför obehöflig! tullskydd.

Att systemets motståndare skola finna ett sådant tillvägagående göra de

systemet nödvändigtvis medföljande olägenheterna sjufaldt värre, bör icke

hos någon kunna väcka förvåning. Men det vill synas, som äfven systemets

anhängare borde låta sig angeläget vara att motsätta sig alla öfverdrifter,

hvilka, om de icke med aktsam noggranhet motarbetas hvarje gång

de framträda, till slut torde komma att medföra den verkan, att systemet

blir hållningslöst, och derifrån till dess fall torde steget icke vara synnerligen

långt.

På grund af det anförda tillåter jag mig hemställa,

att tariffnumren 560 och 561 i nu gällande, den

4 juni 1897, utfärdade tulltaxa måtte erhålla följande

lydelse:

Silke:

560 rått, ofärgadt.--............. 1 kilogram 2 kronor,

561 färgadt eller blekt....... 1 »3 »

Anm. Vid tullbehandling af konstgjordt silke och deraf helt

eller delvis framstälda artiklar skall nämnda vara anses såsom silke.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

samt att på de vilkor, som nu äro eller framdeles

kunna varda bestämda, vid utförsel restitution beviljas

för 1 kilogram helsidenväfnad eller dukar,

uteslutande af silke, med eller utan fransar....2 kronor».

samt af herrar G. Jansson, Lundström, Mm/er och H. Eriksson;

samt vid punkterna 19:o) och 20:o)

af herr Fredholm, som anfört:

»På sätt ut skottet omförmäler, åsattes vid 1885 års riksdag blommor,

naturliga, friska eller torkade, hvilka förut varit tullfria, en tullsats af 30

öre för kilogram. Denna tullsats höjdes sedermera af 1888 års riksdag till

2 kronor för kilogram, hvilken tullsats utsträcktes att gälla äfven qvistar

och blad, friska eller torkade, hvarefter slutligen vid 1889 års riksdag tullsatserna

för naturliga blommor samt qvistar och blad bestämdes sådana de

ännu äro gällande. Lefvande växter, hvilka likaledes förr voro tullfria,

åsattes vid 1888 års riksdag en tull af 30 öre för kilogram. I enlighet med

1888 års tullkomités förslag nedsattes dock åter denna tullsats vid 1892

års riksdag till sitt nuvarande belopp 10 öre för kilogram.

Ursprungliga anledningen till att lefvande blommor åsattes tull bör

sökas i begäret att på detta sätt motverka, hvad man benämner lyx. Huru

litet afsigten med den år 1885 i detta syfte åsätta tull vanns, framgår

deraf att införseln af lefvande blommor, som under åren 1882—85 beräknades

till ett årligt medelvärde af 18,900 kronor, år 1886 steg till en vigt af

4,098 kilogram med ett åsatt tullvärde af 40,980 kronor. Den år 1885 å naturliga

blommor satta tull visade sig sålunda vara utan verkan, och då, såsom vid

1889 års riksdag i motionen om höjning i tullen säges, att »blomsterlyxen

stigit i förhållande till lättheten att. anskaffa materialierna och den hos oss

tillförene ej sedda öfverdriften härutinnan såväl inom pressen som på annat

håll offentligt varit föremål för klander», så tillstyrkte bevillningsutskottet

och antog Riksdagen sistnämnda år en tull å blommor, blad och qvistar af 2

kronor per kilogram. Första följden af denna höjning i tullen var en af nederländske

ministern till Kongl. Maj:t gjord framställning om, att denna tull å

qvistar och blad var liktydig med importförbud. Likartade erinringar gjordes

till 1888 års tullkomité äfven af trädgårdsodlare inom landet, af hvilka några

tillika framhöllo, att tull å »lefvande blommor, afskurna» ej vore till nytta,

emedan den ej vore tillräcklig att framkalla odling af dyrbarare blommor

vintertiden, då den egentliga importen förefunnes. På bevillningsutskottets

s. 53 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

53

förslag nedsatte också 1889 års riksdag tullen å qvistar och blad till nu

gällande tullsats 50 öre per kilogram, men höjde samtidigt tullen å lefvande

blommor till 3 kronor per kilogram.

Ett 1888 väckt förslag att belägga blomsterlökar med en tull af

1 krona per kilogram föll efter gemensam omröstning, emedan man genom

att göra dem tullfria ville bereda våra trädgårdsmästare tillfälle att under

vintertiden på drifning af sådana bereda sig eu inkomst.

I hvad mån införseln af hithörande artiklar, sedan nu gällande tullsats

å blommor åsattes, tillvuxit, framgår af följande tabell:

År 1890.

I medeltal för åren

1891—95.

År 1896.

Införsel

Tall-

inkomst.

Införsel

Tull-

inkomst,

Införsel

Tull-

inkomst.

kg-

kronor.

kg-

kronor.

kg.

kronor.

Lefvande växter

111,974

559,870

__

150,693

334,776

17,929

287,346

287,346

28,579

Blommor ....

3,010

30,100

8,643

3,178

31,780

9,206

5,234

52,340

15360

Qvistar och blad

23,316

116,580

11,616

25,576

127,882

12,772

33,350

166,750

16,675

Summa

138,300

706,550

—

179,447

494.438

39,907

325,930

506,436

60,614

Blomsterlökar .

—

121,926

n —

121,613

—

—

187,500

—

Af denna tabell visar sig, att statsverket af den före 1886 ej befintliga

tullen nu kommer i åtnjutande af en inkomst, som belöper sig till

omkring 60,000 kronor om året, hvaraf ungefär hälften kommer på lefvande

växter och den andra hälften på blommor och blad och att således dessa

lyxtullar äro att betrakta såsom finanstullar.

Anledningen till att motion vid innevarande riksdag blifvit väckt om

ytterligare tullförhöjningar synes mindre vara att söka i begäret att dymedelst

stäfja lyx och öfverflöd, än i sträfvan att bereda vårt lands trädgårdsodlare

ett af dem efterst™fvadt tullskydd. Till stöd för sin motion

åberopa nemligen motionärerna ett vid trädgårdsodlaremötet den 14 mars

1897 fördt protokoll, af hvilket inhemtas, att mötet ansåg nödigt att blommor

belädes med en tull af icke mindre än 15 kronor per kilogram och qvistar

och blad med en tull af 3 kronor per kilogram, om blomsterodling skall kunna

med fördel här bedrifvas vintertiden. Motionärerna hafva varit mera blygsamma

i sina anspråk, enär de föreslagit en tull af endast 5 kronor per kilogram

på blommor och fördubblat nu gällande tullsatser för qvistar och blad samt

lefvande växter. Utskottet åter har ej ansett sig kunna gå ens så långt,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

utan stannat vid att föreslå en höjning i ensamt tullen å lefvande blommor

från 3 till 5 kronor per kilogram, men derjemte har utskottet i

öfverensstämmelse med motionärernas förslag derunder inbegripit blommor,

med rötter försedda.

Då man torde böra tillmäta trädgårdsodlaremötet större förmåga att

kunna bedöma storleken af det tullskydd, som är behöfligt för att i vårt

land kunna bedrifva blomsterodling vintertiden, än både motionärerna och

utskottet, så är den första slutsats man af föregående framställning kan draga

den, att det af trädgårdsodlarne eftersträfvare tullskyddet för blommor ej

skall komma dem till del, då utskottet föreslagit blott tredjedelen af hvad de

begärt. Såsom skyddstull är sålunda ändamålet med den föreslagna tullförhöjningen

genom utskottets förslag blott till en mycket ringa del vunnet.

Då blommor för sin utbildning behöfva sol, kan en skyddstull för

blomsterodling för oss icke hafva någon betydelse annat än vintertiden.

Vidare är att märka, att ju mera sol en blomma behöfver, desto högre

skyddstull erfordras för att under vintertiden motverka ogynsamma naturförhållanden.

Men huru hög man än må sätta tullen, skall det ändock icke

lyckas att med framgång här drifva upp hvarje slag af blommor. Under

alla förhållanden måste således en gräns sättas för tullskyddets storlek, om man

ej skall föras in på, orimligheternas område, och ju högre gränsen sättes,

desto mera lockar man arbetskrafter in på en verksamhet, der största delen

af arbetet går förloradt i kamp mot naturen. Att detta ur nationalekonomisk

synpunkt är ett principvidrigt tillvägagående, bör hvar och eu kunna

inse, i synnerhet här i landet, der så många mera gifvande förvärfskällor

ännu ligga oupparbetade. Att draga upp den gräns, der tullskyddet bör

stanna, låter sig svårligen göra på objektiva grunder. Utskottet har ej heller

försökt sig på, att för sin hemställan angifva några sådana, och derför

torde man om den af motionärerna föreslagna och af utskottet tillstyrkta

tullen kunna säga, att den är godtyckligt vald. Med de vexlande pris å

blommor af skilda slag, som äro rådande, är det naturligtvis med svårigheter

förenadt att säga, huru stor procent af varuvärdet nu gällande tullsats

3 kronor per kilogram utgör, men lägger man till grund för beräkningen

det medelpris för införda blommor, som i tullverket angifves, så

utgör nu gällande tull 30 % af värdet. För blomsterodlare ställer sig tullskyddet

fa,ktiskt ännu högre med hänsyn till den risk all handel med

blommor är underkastad, då understundom hela sändningar framkomma i

fullkomligt värdelöst skick.

Att nu, såsom utskottet föreslår, höja tullen å blommor till 50 % af

varuvärdet, eller i sjelfva verket mer, blott för att sätta en del trädgårdsmästare

i tillfälle, att vintertid odla några flera slag blommor, än hvad de

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande JV:o 15.

55

nu göra, deremot kan anföras åtskilliga betänkligheter. För det första hafva

trädgårdsmästare i tullpolitiskt hänseende icke blifvit så illa behandlade,

som man af utskottets betänkande kunde hafva anledning förmoda, enär

för deras skull blomsterlökar blifvit gjorda tullfria, och då införseln af sådana

uppgår till ett värde af nära 190,000 kronor om året samt man kan antaga,

att de i blommande tillstånd försäljas till tredubbla värdet, så hafva

ju blomsterodlarne härigenom på lagstiftningens väg blifvit beredda en

icke oväsentlig inkomstkälla. Vidare är att antaga, att åtgången af sådana

blommor, som med nuvarande tullskydd kunna här framkallas, skall vara

större, når de ingå i blandning med utifrån införda, än i fall en sådan

införsel skulle, om ej alldeles afstångas, åtminstone väsentligen försvåras.

Det kan vid sådant förhållande få anses ovisst, om blomsterodlare skulle

af den föreslagna tullförhöjningen få motsvarande nytta.

Huru benägen man för öfrigt än kan vara, att stämpla bruket af

blommor som en öfverdådig lyx, så torde man likväl ej böra förbise, att

detta bruk fått en allt större utsträckning, trots alla de hinder man för

detsamma velat lägga i vägen. Och då detta bruk i vissa fall, såsom i

fråga om begrafningskransar, är temligen obligatoriskt, så torde man böra

taga någon hänsyn till att ej för mindre bemedlade öka de ekonomiska

svårigheter, som iakttagandet af detta bruk redan nu för många medför.

Hvad slutligen beträffar det af motionärerna föreslagna och af utskottet

tillstyrkta stadgandet, att för blommor försedda med rötter skall

gälla den för afskurna blommor stadgade tull, eller 5 kronor per kilogram,

och ej såsom hittills den för lefvande växter gällande, eller 10 öre per

kilogram, så kan i betraktande af den stora tullskilnaden ifrågasättas, om

icke ett sådant stadgande skall föranleda till att man, i stället för att införa,

växter, försedda med biominor och rötter, inför växter, försedda med

knoppar och rötter, och söker att på kort tid drifva dessa senare till blomning

härstädes, hvarigenom verkan af denna, tullförhöjning skulle omintetgöras.

På grund af det anförda får jag hemställa,

att såväl det af motionärerna väckta förslaget om

förhöjda tullsatser å blommor och lefvande växter, som

den af utskottet med anledning af motionen gjorda hemställan

icke måtte af Riksdagen bifallas.»

Härjemte hafva, nedannämnda herrar ledamöter begärt få antecknadt,

herr Almström, att han ej deltagit i behandlingen af de ärenden,

som ornförmälas i punkterna 19:o)—22:o);

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

herr Stephens, att han icke närvarit vid den slutliga behandlingen

af de i punkterna 4:o), 5:o), 6:o), 9:o), ll:o), 12:o) och 13:o) omförraälda

ärenden;

herr Philipson, att han ej deltagit i behandlingen af de i punkterna

4:o), 5:o), 6:o), 19:o), 20:o), 21:o) och 22:o) omförraälda ärenden;

herr friherre von Schwerin, att han ej närvarit vid behandlingen af

de ärenden, som omförmälas i punkterna l:o)—13:o), samt herr Swartling,

att han ej deltagit i den slutliga behandlingen af samma ärenden;

herr S. M. Olsson, att han icke närvarit vid behandlingen inom

utskottet af någon del af betänkandet;

samt herr Bergendahl, att han icke deltagit i den slutliga behandlingen

af de frågor, som omförmälas i punkterna 10:o)—18:o).

: •. t i '' i - ,;;s.'' . :i. r_i( ’!" : '' r ■■:::•

''"t: ''i: jrr./j* , J -1'' ■ ■ "f - .'')> ’i.!. ''.iitiiOi''''

1

s. 57 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

57

Bilagor till utskottets yttrande angående tull å tall- och granfrö.

På derom framstäld begäran får, i fråga om den erfarenhet jag kunnat

inhemta beträffande begagnandet af tyskt tallfrö, härmed meddela:

Då jag 1857 började tjenstgöra uti Vestmanlands län, begagnades

uteslutande tyskt tallfrö vid alla kulturer och fortsattes dermed tills in på

1870-talet, då jag af många skäl helt och hållet upphörde dermed. De

medelst detta tyska frö uppdragna ungskogarne visa nu ett så sorgligt och

bedröfligt utseende, att jag icke nog kan beklaga användandet deraf.

Träden grena sig ofta nog redan vid roten i flera stammar och utväxa

mest på grenarne, i följd hvaraf man af dem aldrig kan påräkna timmer,

utan endast dålig, qvistig vedskog. Dessutom äro de utsatta för af svamp

alstrade sjukdomar, i följd hvaraf de ofta tanka, och uppstå då, likasom

om man genom gallring vill aflägsna dem ur bestånden, i följd af deras

växtform stora luckor.

På grund af nu 40-årig erfarenhet får jag på det lifligaste afråda

från användandet af tyskt tallfrö och anser, att införsel deraf borde, om

icke förbjudas, åtminstone så mycket som möjligt försvåras.

Vesterås den 4 januari 1897.

J. G. Hjelm,

jägmästare i Vesterås revir.

Enligt den erfarenhet, jag vunnit af de för 30 å 40 år sedan med

tyskt tallfrö skogsodlade trakter, har det visat sig:

att det tyska tallfröet gror bra och gifver kraftiga plantor att

börja med;

att dessa plantor visa större benägenhet till större gren- och barrbildning

än de tallar, som uppväxa efter svenskt frö, hvarigenom de tyska

tallarne lida mycket af snötryck;

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 15 Häft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

att den efter tyskt utsäde uppvuxna tallen är mycket mera mottaglig

för insekt- och svampskador;

att flertalet af de efter tyskt frö uppvuxna tallskogarne icke öfverlefva

sitt 30:de år;

att grundade skäl finnas för den misstanken, att en del svamp- och

insektelände inkommit med det tyska tallfröet; och

att det vore synnerligen önskvärdt och lyckligt för våra skogsodlingar,

om all införsel af tall- och granfrö från utlandet kunde förbjudas,

och det så mycket hellre, som dylik införsel icke är af behofvet

påkallad, då under de senare åren många fröklängningsanstalter äro inom

vårt land anlagda.

Omberg i september 1897.

C. M. Sjögreen,

jägmästare i Ombergs revir.

Med anledning af eder förfrågan, huruvida användandet af tyskt

tallfrö vid skogsodlingar inom Smålands distrikt lemnat fördelaktiga

resultat, får äran meddela, att de skogsodlingar, som med dylikt frö utförts

för cirka tjugu år sedan å en del såväl allmänna som enskilda skogar

inom förberörda distrikt, i allmänhet äro totalt utgångna samt, der så icke

är förhållandet, föra ett tynande lif, hvarjemte virket, äfven i tätslutna

bestånd, icke på långt när blifver så qvistrent som dylikt efter inom

distriktet insamladt frö. Plantorna efter tyskt tallfrö stå sig merendels

väl de första fem åren, stundom längre, men blifva derefter behäftade med

år efter år återkommande sjukdomar, sannolikt svamp, som förr eller senare

antingen döda eller så angripa plantbestånden, att de måste afverkas.

I granskapet af dylika skogsodlingar befintliga ungskogar af tall,

vare sig de äro uppkomna genom sjelfsådd eller efter skogsodling med

inom distriktet samladt frö, angripas ofta nog af samma sjukdomar, hvartill

orsaken torde få sökas i smitta, men repa sig merendels efter några

års förlopp.

Vexiö den 29 december 1897.

,(, C. G. Göthe.

; i)c>UX ;;{ »<•'' 1

—‘• • *■ i " ■ 1 1,1(1 lo’» > »■ • - •» i >TfÖii; ■»*•• ’ • ”JOtr.cbi t}i:

j-oievi af» wettorui ;ii öu rihiiav- ''todo »rväv.-fcju of> tu. gninMid

jjlvnlön* It: Joa.oviM fibil eirmlfrJ

''\.A\ \;\k \ .\,,.VÄ i AA\

s. 59 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

59

Bilagor till utskottets yttrande angående tull å klöfver- och

timotejfrö.

l:o. De statistiska tabellerna för år 1893 utvisa, att 922,304 hektar

af landets åkerareal voro år 1893 upplåtna till foderväxter i och för höskörd.

Under antagande att denna areal uteslutande består af gräsvallar,

insådda med klöfver- och timotejfrö, och att en tredjedel deraf utgöres af

l:sta årets vallar, skulle denna areal, som årligen besås med klöfver- och

timotejfrö, utgöra 307,434 hektar. Beräknar man vidare, att såningsmängden

i genomsnitt pr hektar utgör 30 kilogram, skulle årligen 9,223,020

kilogram klöfver- och timotejfrö behöfva produceras för att fylla det för

frösådden erforderliga behofvet. Vårt land producerar för närvarande minst

6.300.000 kilogram klöfver- och gräsfrö, hvarför, med antagande af att import

af klöfver- och gräsfrö icke egde rum, 3,000,000 kilogram ytterligare

skulle behöfva produceras för att täcka den årliga åtgången af frö. Under

förutsättning att från en hektar skördas i medeltal 250 kilogram frö, skulle

således 12,000 hektar erfordras utöfver de 25,000 hektar, som efter samma

beräkningsgrund för närvarande årligen afsättas till frötägt. Dessa 12,000

hektar utgöra blott 1,3 % af den till foderväxter för närvarande upplåtna

arealen, hvarför jag på goda grunder anser mig hafva ådagalagt, att vårt

land skulle kunna producera icke endast vårt eget behof af klöfver- och

gräsfrö, utan jemväl genom att nedlägga mer än 4 % (25,000 hektar +

12.000 hektar = 4 % af 922,304 hektar) af den gräsbärande till höfångst

upplåtna arealen bibehålla om icke ytterligare öka vår export af klöfveroch

gräsfrö.

2:o. Ur de sista fem årens frökataloger från vårt lands mest ansedda

fröfirmor har jag efter af dem verkstälda 200 analyser funnit, att

det svenska rödklöfver-, alsikeklöfver- och timotejfröet är storkornigare än

motsvarande slag af utländskt frö samt kan beträffande renhetsprocent och

grobarhetsprocent fullt mäta sig med detta.

Absoluta vigten hos fröet utöfvar den största betydelse vid bedömandet

af fröets värde, ty ju större och tyngre fröet är, desto kraftigare

och härdigare blifver naturligtvis den ur detsamma sig utvecklande

plantan.

3:o. Det lägre priset å utländskt frö uppväger visst icke de förluster,

som äro förknippade med dess användning. Vid användning åt det

s. k. billiga utländska fröet inbesparas i utsäde pr hektar omkring 5 kronor.

Redan första bruksåret förloras genom denna sparsamhet i minskad hö
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

skörd omkring 100 kronor pr hektar. Jag förutsätter, att plantorna af det

billiga utländska fröet åtminstone icke tillintetgjorts af första vintern efter

insådden. Andra året blir förlusten än större, ty de ömtåliga plantorna

af det utländska billiga fröet hafva då, hurudan vintern än varit, alltid

fläckvis gått ut. Marken kan icke genom ett sådant glest bestånd tillräckligt

beskuggas, ogräs inkomma, och den nyttiga inverkan, som en tät

vall utöfvar på efterfrukten, uteblifver.

Jordens stora uppluckring och ökning af dess humushalt äro nemligen

följder af det täta beståndet. Genom inbesparade fem kronor har

åstadkommits en förlust, som, om den skall uppskattas i penningar, lätteligen

stiger till 200 kronor pr hektar.

4:o. Att kunna exakt besvara frågan: »huru stor är den vanliga

prisskilnaden mellan svenskt och utländskt klöfverfrö»? låter sig knappast

göra, enär prisskilnaden fluktuerar ganska betydligt år ifrån år, beroende

naturligen på huru fröskörden utfallit å de olika produktionsorterna. Dock

tror jag mig komma sanningen ganska nära, när jag antager, att det utländska

rödklöfverfröet vanligtvis är 20—25 % billigare än det svenska och

det utländska timotejfröet 20 % billigare än det svenska.

5:o. Emedan kontrollen af klöfver- och gräsfrö är mindre anlitad

af de smärre jordbrukarne, än önskligt vore, kan man tryggt påstå, att

mycket utländskt frö utsläppes i marknaden dels såsom »rent» svenskt och

dels uppblandadt med svenskt. Om aldrig frö köptes, som icke vore försedt

med undersökningsattest och ursprungsbeteckning, så skulle, särskildt

då vi i vårt land fått till stånd lag om handel med utsädesvaror, icke stor

svindel kunna bedrifvas inom fröhandeln. De smärre jordbrukarne köpa

ofta sitt behof af frö hos de små handlandena, hvilka dels sakna förmåga

att bedöma sina varor och dels föredraga att handla med det billiga utländska

fröet, der frestelsen att göra sig större vinst genom den stora prisskilnaden

alltid lockar. Äfven med den mest effektiva lagstiftning kan

icke särskildt den mindre jordbrukaren skydda sig mot den alltmera öfverhandtagande

importen af billigt utländskt frö, helst de utländska exportörerna

i flera svenska fröhandlande hafva endast alltför villiga medhjelpare.

Såsom bevis härpå vill jag anföra, att å marknader i mellersta

Sverige fröhandlande, gifvande sig ut för att vara svenska landtman, torgfört

och salubjudit utländskt frö såsom svenskt. — Såsom bekant skiljes

amerikanskt rödklöfverfrö från svenskt nästan uteslutande derpå, att vissa

karakteristiska ogräsfrön förekomma bland original amerikanskt, hvilka

saknas hos det svenska. Odlas nu amerikanskt rödklöfverfrö hos oss, kan

afveln häraf icke på något sätt förråda den ursprungliga extraktionen, ty

de amerikanska ogräsen nå ej mognad i vårt land. Länge lär det väl ej

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

61

heller dröja, innan de kloka och vakna amerikanarne uppfinna maskiner,

som bortrensa de karakteristiska ogräsfröna, och derefter fordras ett mycket

vant öga för att kunna skilja amerikanskt rödklöfverfrö från svenskt.

6:o). Det utländska klöfver- och timotejfröet lemnar mindre afkastning

och mindre härdiga plantor än det svenska. Härvid betonar jag

dock, att, hvad beträffar särskildt rödklöfverfrö, sådant från vårt broderland

Norge är fullt jemförligt med vårt eget. Den officiella statistiken

gifver icke någon saker ledning, från hvilka länder det till Sverige importerade

fröet erhålles. Under år 1896 infördes alltnog 1,889,554 kilogram

klöfverfrö och 292,305 kilogram timotejfrö. Häraf kommo från

Tyska riket 60 % af klöfverfröet och 50 % af timotejfröet. Man tager

storligen fel, om man tror, att allt detta från Tyskland importerade frö

är produceradt inom Tyska rikets gränser, ty genom våra affärsförbindelser

med de stora firmorna uti t. ex. Hamburg kan man med stor

visshet antaga, att en icke ringa del af det från Tyska riket importerade

fröet förskrifver sig dels från Ungarn, det af Europas fröproducerande

länder, som har den största areal till frötägt af rödklöfver, dels

från Frankrike och kanske icke minst från Nordamerika. Nu är att

märka, att rödklöfver från dessa sistnämnda länder är vida ömtåligare

än rödklöfvern från nord- och mellersta Tyskland. Beträffande de utländska

rödklöfversorternas härdighet och afkastningsförmåga skall jag i korthet

anföra resultaten af jemförande odlingsförsök med dessa och svensk

rödklöfver, enär siffror tala det tydligaste språk.

År 1893 utsåddes här tyskt, engelskt, norskt och svenskt rödklöfverfrö.

Den tyska formen gaf 1894 9,700 kilogram hö pr hektar,

den engelska 10,200 kilogram, den norska och svenska bådadera 10,000

kilogram hö pr hektar. Den tyska och engelska formen dogo ut efter

första bruksåret, d. v. s. de uthärdade ej vintern 1894—1895. Den svenska

och norska rödklöfvern öfvervintrade väl och lemnade båda år 1895

öfver 7,000 kilogram hö pr hektar.

Den amerikanska rödklöfvern såväl som den franska äro odugliga

för odling åtminstone i mellersta Sverige. Ingendera af dem uthärdar

våra vintrar; så t. ex. tillintetgjordes båda af en så jemförelsevis blid

vinter som vintern 1896—1897. Om också den amerikanska rödklöfvern

något enstaka år skulle uthärda mellersta Sveriges klimat, lemnar den

enligt här år 1882—1883 utförda försök betydligt svagare skörd än den

svenska rödklöfvern (minst 1,000—2,000 kilogram hö pr hektar). Den

svenska timotejen är känd för sin höga produktionsförmåga. Vid verkstälda

jemförande odlingsförsök med svensk, finsk, dansk, tysk och amerikansk

timotej har den svenska varit alla de andra öfverlägsen i afkastning,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

7:o. Angående den stora fröimportens skada eller nytta för det

svenska jordbruket, fäster jag mig uteslutande vid importen af klöfveroch

timotejfrö. Denna anser jag vara till stor skada både för frömarknaden

och det svenska jordbruket. Genom den stora importen af mycket

billigt klöfver- och timotejfrö tvingas den svenske fröproducenten att

utbjuda simpla varor, enär starkt sorterad vara aldrig betalas i proportion

till det derpå nedlagda arbetet. Genom importen öfversvämmas

marknaden under goda fröår af stora partier frö, hvilka under importåret

ofta icke kunna afsättas, utan måste magasineras, hvaraf följden

blifver den, att massor af gammalt, förlegadt frö utbjudas åren derefter.

Skördand antingen felslå helt och hållet, emedan de utländska formerna

icke tåla vårt klimat, eller lemna vallarne i lyckligaste fall hvarken så

säkra eller vinstgifvande skördar, som när bästa svenska frö insåtts.

Skola vi kunna bibehålla det goda rykte, det svenska klöfver- och timotejfröet

tillvunnnit sig å den internationella frömarknaden, måste vi upphöra

med importen af utländskt. Genom den i synnerhet under de sista

decennierna alltmer stegrade importen af utländskt frö har den rena

svenska fröstammen blifvit alltmer sällsynt, ett förhållande, som upprepade

gånger framhållits af de utländska importörerna af svenskt klöfveroch

timotejfrö.

Kongl. landtbruksakademiens experimentalfält, landtbruksafdelningen,

den 26 december 1897.

S. Rhodin.

Herr bruksegaren och ledamoten af Riksdagens Första Kammare

C. P. af Burén har hos mig anhållit om ett uttalande angående behofvet

och önskvärdheten af en effektiv tullsats å från utlandet hit infördt klöfveroch

timotejfrö, i syfte att dermed befrämja vår foderväxtodling och att

uppmuntra inhemsk fröproduktion.

Med anledning af denna begäran beder jag härmed få anföra:

l:o att det näppeligen kan af någon bestridas, att en myckenhet af

underhaltigt, ja stundom alldeles odugligt frö, särskildt af rödklöfver, allt

fortfarande sprides och till utsäde användes inom landet, särskildt bland

de smärre jordbrukarne, äfvensom att detta underhaltiga frö i de allra

flesta fall befunnits vara af utländskt ursprung, om ock understundom

falskeligen betecknadt såsom svenskt;

s. 63 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

63

2:o att det lägre pris, hvartill det utländska fröet plägar säljas, i

ingen mån utgör en skälig ersättning för den minskade skörd, som vinnes

efter detsamma;

3:o att inom vårt land, enligt bland sakkunnige allmänt grundad

öfvertygelse, kunna produceras ofvan nämnda fröslag af allra bästa beskaffenhet,

i allmänhet öfverlägsen utländsk varas, samt i en för landets

behof fullt tillräcklig qvantitet;

4:o att frökontrollen, huru densamma än må vara ordnad, är oförmögen

att aflägsna det anmärkta missförhållandet, då den sämre fröhandeln

alltid vet att undandraga sig kontrollens profvande blick och fällande

dom; samt

5:o att den jemförelsevis ringa höjning i pris å här ifrågavarande

fröslag, som genom en effektiv tulls åsättande möjligen kan till en början

inträffa, mångfaldt uppväges af de mera härdiga och gifvande skördar, som

med större visshet äro att påräkna efter ett fullgodt utsäde.

Under sådana förhållanden kan jag ej finna annat, än att en effektiv

tullsats å de nämnda fröslagen bör blifva till verkligt gagn för vårt jordbruk

i båda de syften, herr af Buren afser, för främjandet af vår foderväxtodling

och för uppmuntrande af inhemsk fröproduktion.

Experimentalfältet den 20 januari 1898.

Jakob Eriksson.

Professor och föreståndare för kongl.

landtbr.-akad:s växtfysiol. fors.-anstalt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.