Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

1898-04-29 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1898:29, Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1898, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten

och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 95, har Kong].

Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag till

förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken

mellan Sverige och Norge, så lydande:

§ 1.

Alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och af

hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro bygda eller

naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta alla

dermed förenade rättigheter samt må således, utan afseende derå om de

ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort eller om de äro

barlastade eller lastade med in- eller utländska varor, icke åläggas andra

eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än af

inhemska fartyg och båtar skola utgöras.

Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart

med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg och

båtar äro bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifna

förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar, som till

bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 5 Samt. 1 Afd. 26 Raft. (N:o 29.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.

§ 2.

Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det, med

undantag för spelkort, hvilka äro underkastade så val stämpelafgift som tull,

samt bränvin och sprit jemte dermed beredda drycker äfvensom vin, för

hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel tillåtna,

tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra följande

mindre partier, nemligen:

bröd 10 kg.,

fläsk 10 kg.,

garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,

kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,

malt 10 kg.,

risgryn 5 kg.,

socker 5 kg.,

spanmål, omalen, 40 kg.,

» malen, 25 kg.,

tobak 1 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

sammanlagdt värde af 25 kronor,

Öl 5 liter samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;

dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som

är belägen mellan Djeknelidens tullstation i Vermland och Ljusnebäcken i

Herjeådalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jemtland och norr

om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i fråga om nedannämnda

varor sålunda ökas, att det skall vara den resande tillåtet att af

dem tullfritt medföra följande partier, nemligen:

bröd 20 kg.,

malt 40 kg.,

socker 10 kg.,

spanmål, omalen, 150 kg.,

» malen, 100 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett värde

af 40 kronor,

Öl 10 liter,

andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskildt

stadgats, till ett sammanräknadt värde åt 30 kronor.

För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan

s. 3 Kontrollera mot PDF

t

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29. 3

stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af varan

införda qvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som i

handelsafsigt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för att

utlemnas såsom ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor, som af

handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt de äro af de slag,

med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om tulltjensteman eller tullbetjent sådant fordrar, skyldig

att, jemte uppgift om yrke och hemvist, aflemna en under edlig förpligtelse

afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke införas i handelsafsigt,

på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för resandes egen

räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning de införas.

Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola varorna i vanlig

ordning tullbehandlas.

Mom. 2. Om i gränstrakterna någon eger eller brukar egendom på

båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för

egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.

Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras

från Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,

målning, spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för reparation

och som efter sådan förädling eller reparation återinföras, skola vid återinförseln

vara fria från tullumgälder.

Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras

från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller reparation,

om hvilken nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras, vid införseln

till Sverige vara fria från tullumgälder.

Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast för

transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej underkastade

tullafgifter.

Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3 och 4

gjorda medgifvanden eger generaltullstyrelsen eller i särskild! fall tullmyndighet

vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna anses

erforderliga.

§ 3.

Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar å

norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till Sverige

i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern öfver

isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore de landvägen

införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats till norska sidan

s. 4 Kontrollera mot PDF

<

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.

af nämnda färjställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts till svenska

sidan eller ock blifvit till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart

sändas sjövägen vidare.

Denna förordning skall träda i kraft den 16 nästkommande maj och,

der icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med den 15 maj 1899.

I den kongl. propositionen har åberopats bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för den 15 innevarande april, hvaraf inhemtas,

att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning inför Kongl.

Maj:t anfört:

»Med anledning deraf, att nådiga förordningen angående Sveriges och

Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 efter

skedd uppsägning komme att upphöra att gälla med den 12 juli 1897, föreslog

Eders Kongl. Maj:t genom nådig proposition den 23 april sistnämnda år

Riksdagen att antaga en författning, genom hvilken sjöfarten och gränstrafiken

mellan de båda länderna komme att regleras för tiden efter utgången af

mellanrikslagens giltighetstid. Då min företrädare i embetet sistberörda dag

anmälde detta ärende inför Eders Kongl. Maj:t, erinrade han, att förhandlingar

varit inledda med norska regeringen om upprättande af förslag till en

författning af samma ömsesidigt förbindande kraft som mellanrikslagen, enligt

hvilken författning de båda länderna skulle tillerkänna hvarandra behandling

såsom den mest gynnade nation i fråga om handel och sjöfart äfvensom erforderliga

lättnader beredas gränstrafiken, men att dessa förhandlingar då icke

ännu ledt till resultat, af anledning att fråga i Norge blifvit väckt om införande

af differentialtullsystemet och att, då denna fråga ej ännu hunnit

genomgå förberedande behandling, det ansetts mindre lämpligt att för det dåvarande

binda sin handlingsfrihet genom ett aftal med Sverige om behandling

som den mest gynnade nation. Den omständighet att en ömsesidigt förpligtande

öfverenskommelse i ämnet sålunda icke kunnat komma till stånd syntes

dock departementschefen icke innebära giltig anledning att icke medgifva

Norge behandling som den mest gynnade nation. När mellanrikslagen gått

till ända, skulle, med då gällande bestämmelser, Sverige fortfarande komma

att i Norge åtnjuta behandling som den mest gynnade nation, men Norges

sjöfart deremot att enligt utredning, som af departementschefen lemnats, vidkännas

en högst väsentlig inskränkning i sina dittillsvarande förmåner. An
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29. 5

ledning att försätta den norska sjöfarten på Sverige i en sådan undantagsställning,

vida ofördelaktigare än den, som åtnjötes af andra länders sjöfart

här i riket, syntes icke förefinnas, och departementschefen hade derföre trott,

att, oaktadt öfverenskommelse om ömsesidig behandling som den mest gynnade

nation icke kunnat komma till stånd, förhållandet genom en af Norges samtycke

oberoende lag borde ordnas sålunda, att sådan behandling komme

Norges handel och sjöfart här i riket till .godo. Tydligt vore emellertid, att

en dylik lag icke borde ega gällande kraft längre, än motsvarande förmån

tillkomme svensk handel och sjöfart i Norge. Då likväl lagens giltighet

svårligen kunde till sitt fortbestånd göras beroende af inträffandet eller uteblifvandet

af en norsk lagstiftningsåtgärd, syntes vilkoret af reciprocitet ej

böra i sjelfva lagen upptagas. Lämpligare syntes vara, att lagen antoges att

gälla till om med någon dag vid slutet af innevarande års riksdag, exempelvis

den 15 maj eller den tidigare dag, då nytt beslut blifvit af Riksdagen

fattadt. Dermed vunnes ock möjlighet att få denna lag, som ju till följd af

sin beskaffenhet borde vara gemensam, bragt till stånd såsom sådan, om de

i Norge pågående utredningar då hunnit föras till slut.

Sedan ofvan omförmälda nådiga proposition blifvit af Riksdagen bifallen,

utfärdades den 28 maj 1897 nådig förordning angående vissa bestämmelser

rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, hvilken förordning

skulle träda i kraft den 13 påföljande juli och, der icke annorlunda

stadgades, lända till efterrättelse till och med den 15 maj 1898.

I fråga om reglerandet af sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige

och Norge för tiden efter den 15 nästkommande maj hafva förhandlingar egt

rum med norska regeringen, hvilka likväl icke ledt dertill, att aftal kunnat

med Norge träffas om ömsesidig behandling som den mest gynnade nation.

Då omständigheterna jemväl i öfrigt äro oförändrade, synes lämpligt, att de

bestämmelser, som under tiden efter mellanrikslagens upphörande reglerat hithörande

förhållanden, må i hufvudsakligen enahanda form som hittills erhålla

förlängd giltighet för tiden till och med den 15 maj 1899 eller den tidigare

dag, då nytt beslut blifvit af Riksdagen fattadt.

Hvad författningens innehåll beträffar, torde endast ett par smärre förändringar

vara af behofvet påkallade.

I mom. 3 af § 2 i 1897 års förordning stadgas, att varor, som af

gränsbefolkningen för hushållsbehof föras från Sverige till Norge för att förädlas

genom blekning, färgning, garfning, målning, spinning, väfning eller

annan dylik bearbetning eller för reparation och som efter sådan förädling

eller reparation återinföras, skola vid återinförseln vara fria från tullumgälder.

Motsvarande bestämmelse finnes meddelad i § 3 mom. 4 af norska kungörelsen

om tullafgifter den 9 september 1897. Med ifrågavarande bestämmelse

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.

har afsetts att bereda hushållen på ömse sidor om gränsen möjlighet att äfven

efter mellanrikslagens upphörande få sina varor förädlade eller reparerade på

det för ändamålet lämpligaste ställe, oberoende deraf på hvilken sida om

gränsen detta ställe vore beläget. För ändamålet fordras naturligen, att

varorna så väl vid utförseln till det andra landet som vid återinförseln till

det egna landet äro fria från tullumgälder. Den affattning, ifrågavarande

mom. af § 2 erhållit, är emellertid så till vida ofullständig, som momentet,

jemfördt med motsvarande norska bestämmelser, endast föranleder dertill, att

varor, som utförts öfver gränsen, må tullfritt återinföras, men icke tillika

dertill, att varorna tullfritt må föras öfver gränsen in i det andra landet.

Då likväl i brist af ett sådant medgifvande hela stadgandet kommer att sakna

egentlig betydelse, torde momentet i sagda afseende höra fullständigas och för

sådant ändamål erhålla ett tillägg af följande lydelse:

»Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras

från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller reparation,

om hvilken nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras, vid införseln

till Sverige vara fria från tullumgälder.»

Enligt hvad af skrifvelse från norska regeringens finans- och tulldepartement

af den 6 i denna månad inhemtas, har förslag till motsvarande

bestämmelse blifvit af norska regeringen Stortinget förelagdt.

I § 3 af förordningen den 28 maj 1897 stadgas, att varor, som öfver

Svinesund eller Idefjorden öster om Svinesund föras från Norge till Sverige

i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern öfver

isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore de landvägen införda,

så vida de icke antingen sjövägen transporterats till norska sidan af nämnda färjställe

eller fjord och derifrån sedan öfverförts till svenska sidan eller ock blifvit

till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart sändas sjövägen vidare.

Vid de förhandlingar, som efter mellanrikslagens uppsägning under

åren 1895 och 1896 egde rum mellan svenska och norska ombud för utarbetande

af förslag till nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden, föreslogs af de svenska ombuden, att

bestämmelserna om hvad som uti ifrågavarande gränstrakt skulle anses som

landväga trafik skulle erhålla en sålunda förändrad affattning, att såsom

landväga trafik endast skulle anses den varuförsel, som under angifna förhållanden

egde rum öster om Saltbacken å svenska och Sponviken å norska

sidan öfver Svinesund eller Idefjorden. Enligt protokollet öfver förhandlingarna

anmärkte härtill de norska ombuden, att de icke hade något att erinra

mot den sålunda föreslagna förändringen, om blott de nya gränspunkterna

hade samma bestämdhet som den nuvarande gränslinien, hvarom man emellertid

icke vågade uttala någon säker åsigt, innan förhållandena på orten

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29. 7

blifyit närmare undersökta. Då numera, enligt hvad från norska regeringen

meddelats, äfven från norsk sida anses önskvärdt, att omförmälda förändring

i gränsbestämningen vidtages, dock så att i stället för »Spon viken»

sättes »Spon viks skansar», synes § 3 i 1897 års förordning lämpligen böra

erhålla en i öfverensstämmelse härmed ändrad affattning.»

Då utskottet icke har något att erinra mot det i den kongl. propositionen

framlagda förslaget, hemställer utskottet,

att ifrågavarande, af Kongl. Maj:t framlagda förslag till

förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten

och gränstrafiken mellan Sverige och Norge måtte af Riksdagen

antagas,

Stockholm den 29 april 1898.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Reservationer

af herrar Cavalli och J. G. Almqvist, hvilka yttrat:

»Vid behandling sistlidet år af Kongl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken

mellan Sverige och Norge, hvilket förslag var, med undantag af

två alldeles oväsentliga förändringar, lika lydande med det till Riksdagens

pröfning nu föreliggande, tillstyrkte bevillningsutskottet Riksdagen att antaga

den kongl. propositionen, men hemstälde tillika, att Riksdagen dessutom

måtte besluta, att, derest Kongl. Maj:t skulle finna, att Sveriges behandling

i handels- och sjöfartsförhällanden såsom den af Norge mest gynnade nation

i ett eller annat afsevärdt hänseende blefve upphäfd, eller motsvarande

rättigheter, som i § 2 mom. 2—4 af förordningen medgifvits vid införsel

till Sverige, skulle vid införsel till Norge förvägras, Kongl. Maj:t skulle ega

att när som helst förordna, det författningen delvis eller helt och hållet

skulle upphäfvas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 29.

Denna utskottets hemställan bifölls af Första Kammaren, men afslogs

af Andra Kammaren, i följd hvaraf densamma förföll.

Då vi sistlidet år biträdt utskottets ofvannämnda hemställan, samt,

enligt vår åsigt, några förhållanden icke inträdt, som böra föranleda utskottet

att frångå sitt sistlidet år fattade, af Första Kammaren godkända beslut,

hemställa vi,

l:o) att nu ifrågavarande, af Kongl. Maj:t framlagda förslag

till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten

och gränstrafiken mellan Sverige och Norge måtte

af Riksdagen antagas; och

2:o) att Riksdagen dessutom måtte besluta, att, derest Kongl.

Maj:t skulle finna, att Sveriges behandling i handels- och

sjöfartsförhållanden såsom den af Norge mest gynnade

nation i ett eller annat afsevärdt hänseende varder upphäfd,

eller motsvarande rättigheter, som i § 2 mom. 2—4 af

förslaget medgifvits vid införsel till Sverige, skulle vid

införsel till Norge förvägras, Kongl. Maj:t må ega att

när som helst förordna, det denna författning delvis eller

helt och hållet skall upphäfvas».

samt af herrar Almström, Weinberg, M. S. Nisser, friherre Klingspor,

Philipson, af Bur én och Ber gend ahl, hvilka ansett, att en förordning af sådan

art och innebörd som den nu föreslagna borde vara gällande, endast så länge

Sverige i handels- och sjöfartsförhållanden af det land, som i förordningen

åsyftas, åtnjuter behandling såsom den mest gynnade nation, samt derför

hemstält,

att ifrågavarande, af Kongl. Maj:t framlagda förslag

till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten

och gränstrafiken mellan Sverige och Norge måtte

af Riksdagen antagas, under vilkor att, derest Kongl.

Maj:t skulle finna, att Sveriges behandling i handels- och

sjöfartsförhållanden såsom den af Norge mest gynnade

nation i ett eller annat afsevärdt hänseende varder upphäfd,

eller motsvarande rättigheter, som i § 2 mom. 2—4 af

ofvannämnda förslag medgifvits vid införsel till Sverige,

skulle vid införsel till Norge förvägras, Kongl. Maj:t

må ega att när som helst förordna, det denna författning

delvis eller helt och hållet skall upphäfvas.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.