Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i vilkoren för försäljning af bränvin.

1898-02-17 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1898:4, Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i vilkoren för försäljning af bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 4.

f ''Ui [rr, t‘»[) .mVf.liiroi? >•:! lV.fI« ,I>fti ['''' /''ro

•*fd .!gru>>[ i:;t;siinohifo kuvIo i<: .''ron: ■ j> l)

ST:o 4.,,, ■

- • f ;;.''t f i In 1’UMjdnö/btif i'' • ;"hi!1; r. i ■»., uu> T.''fn:n * h:

■'' ’ . ''"!;:rrv/r/i ->i o r = fo-• i '' v :< >1 *:• -.m nyi ii;< «*» i:v a i v

Ank. till Eiksd. kansli den 18 februari 1898, kl. 4 e. m.

• it »Uno : ■ v lt*>v|;ij f.r '' .. :i jf, vn ,• i , ’

-1 n 17« i !.’• . .1 • ;•./[ •. ., ; y,-, J | ; j r,,,; . j ,f; /

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i

vilkoren för försäljning af bränvin. (2:a A.)

-''iris !s tjH o*I-ii itc''i.Jimyriviö V ’ ’ :;-! •: "/bni i .''to*?

■ r> "A; r . irir ri-miot fihnnoiit tf: I rfno !’ .i ,,r <»£* j itc clvrömd

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 29, har herr J. E.

Behmer erinrat, att det uti 26 § 3 mom. af kongl. förordningen den 24

maj 1895, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända

eller destillerade spirituösa drycker, förekommande stadgande'' derom, att

under sön- och helgdagar utskänkning af bränvin vore i allmänhet tilllåten

endast vid måltider åt spisande gäster, visat sig vara mycket svårtillämpligt

och icke, eller åtminstone högst otillfredsställande, uppfylla

det dermed afsedda ändamål, som ju skulle vara att inskränka superiet å

nämnda dagar. Orsaken härtill läge, enligt motionärens åsigt, i stadgandets

otydlighet, soin tilläte olika tolkningar af orden »måltid» och »spisande».

På några ställen ansåges tillräckligt, om till reqvirerad spirituösa,

af hvad slag denna än månde vara, framsattes en mindre påbredd smörgås

för hvarje gäst, på andra ställen åter hänvisades samtliga gäster vid

spritdryckernas serverande till ett dukadt smörgåsbord, utan att i något

af dessa fall hänsyn toges till om »spisning» verkligen egde rum. Någon

gång hade till och med händt, att af papier maché imiterade rätter framsattes

jemte spriten. Lagens mening vore tydligen endast den att bereda

de personer, som det önskade, tillfälle att vid födas intagande å utskänkningsställe

under sön- och helgdagar erhålla måltidssup, men denna mening

framginge ej med nog tydlighet af de använda uttrycken. Vid sådant

förhållande och då i allt fall det icke vore af behofvet nödvändigt påkalladt,

att spritdrycker serverades å utskänkningsställe under sön- och

helgdagar, hvilkas lagstadgade helgd bättre bevarades genom undvikande

Bill. till Riksd. Frat. 1898. 5 Sand. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

af dylik servering, ansåge motionären, det all utskänkning af bränvin å

nämnda dagar borde vara förbjuden, och hemställer motionären förty,

att 26 § 3 mom. af ofvan omförmälda kongl. förordning må erhålla

följande förändrade lydelse:

»Under sön- och helgdagar är utskänkning af bränvin icke tillåten.»

I anledning af väckta motioner beslöt 1884 års Riksdag för sin del,

att under sön- och helgdagar skulle i allmänhet all utskänkning af bränvin

vara förbjuden, dock med rätt för vederbörande myndighet att, då

omständigheter föranledde, medgifva utskänkning någon viss tid på dagen.

Vid behandling under 1885 års riksdag af Kongl. Maj:ts då frarnlemnade

förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin

och andra brända eller destillerade spirituösa drycker, hemstälde bevillningsutskottet,

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Riksdagens förberörda

beslut, att § 26 mom. 3 och 4 af nämnda förordning måtte erhålla

följande lydelse:

»3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet all utskänkning af

bränvin förbjuden.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af inskränkning

eller utsträckning af de här ofvan i denna § bestämda tiderna för bränvinsförsäljnings

utöfvande, eger Kongl- Maj:ts befallningshafvande i förra

fallet på framställning af kommunalstyrelse samt i alla händelser efter

magistrats eller kommunalnämnds hörande derom förordna.»

Denna sin hemställan motiverade utskottet, bland annat, dermed, att

ett strängt vidhållande af förbudet mot bränvinsutskänkning å sön- och

helgdagar skulle, särskild! i de större städerna, medföra ganska betydliga

olägenheter samt jemväl fresta till iagöfverträdelser. Kongl. Maj:ts befallningshafvande

borde derför ega befogenhet att, der särskilda omständigheter

föranledde behof af inskränkning eller utsträckning i de lagbestämda

tiderna för bränvinsförsäljnings utöfvande, derom förordna. Utskottets

hemställan blef dock endast af Första Kammaren bifallen, hvaremot

Andra Kammaren för sin del beslöt, att bränvinsutskänkning skulle

vara tillåten i stad jemväl under sön- och helgdagar. Sedan utskottet

sammanjemkat kamrarnes stridiga beslut, antog Riksdagen berörda två

moment i följande lydelse, som de i nu gällande bränvinsförsäljningsförordning

ännu innehafva:

»3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af bränvin

tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

3

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens

inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att

på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds

hörande derom förordna.»

Af ofvaustående redogörelse för ifrågavarande stadgandes tillkomst

framgår, att bevillningsutskottet ansett, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande

borde ega befogenhet att, efter vederbörande kommunala myndigheters

hörande, medgifva utskänkning af bränvin äfven under sön- och

helgdagar, ehuruväl i princip all utskänkning å nämnda dagar skulle vara

förbjuden; och redan under öfverläggningen i Andra Kammaren öfver

bevillningsutskottets förut omförmälda, vid 1885 års riksdag framlagda

ursprungliga förslag anmärktes, att det i § 26 mom. 3 stadgade förbud

mot bränvinsutskänkning under sön- och helgdagar antagligen ej komine

att vinna någon praktisk tillämpning, så länge den i påföljande moment

angifna utvägen för embetsmyndighet att lemna tillstånd till utskänkningens

utsträckning ännu qvarstode.

Utskottet, som i allo delar denna vid nämnda riksdag inom Andra

Kammaren uttalade mening, håller alltså före, att, då rättighet till utskänkningstidens

utsträckning i vissa fall måste med hänsyn, bland annat,

till de billiga anspråk, en stor del af landets befolkning och icke minst

det ständigt växande antal inom landet sig uppehållande utländingar i

sådant afseende kunna framställa, vara bemälda embetsmyndighet förbehållen,

ett förbud mot all bränvinsutskänkning under sön- och helgdagar

aldrig skall kunna upprätthållas och sålunda icke heller kunna verka den

ändring till ett bättre i de nu af motionären påpekade missförhållanden,

hvilka, derest de i större omfattning förekomma, genom ordningsmagtens

mellankomst lätteligen borde kunna hållas inom rimliga gränser.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att herr Behmers ifrågavarande motion ej

måtte af Riksdagen bifallas.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 90, har herr O. H.

Ström hemstält:

»att Riksdagen måtte besluta, att 4 paragrafen 2 momentet i förordningen

angående försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

spirituösa drycker af 24 maj 1895, sådan den lyder i kongl. kungörelsen

af 25 september 1897, skall hafva följande lydelse. Ej heller må innehafvare

af rättighet till försäljning af bränvin låta vare sig mot efterkraf

eller postförskott för köpeskillingen eller genom ombud å annat ställe än

det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till köpare utlemna bränvin i

mindre belopp än 250 liter.»

Efter det att motionären inledningsvis lemnat en redogörelse för den

framställning, han i förevarande ämne gjort till 1896 års Riksdag, samt för

sammansatta bevillnings- och lagutskottets deröfver afgifna betänkande,

och dervid erinrat, att försäljning af spirituösa mot efterkraf blifvit genom

ofvan åberopade kongl. kungörelse förbjuden, anför motionären

vidare:

»Detta förbud har man nu emellertid börjat kringgå på så sätt, att

samtidigt med det man sänder reqvirerade spritdrycker, livilka adresseras

i afsändarens eget namn, en fullmagt sändes till reqvirenten, hvarå är

taget postförskott motsvarande det belopp sändningen går till; när nu reqvirenten

har utlöst fullmagten, har han endast att gå till jernvägsstationen

eller ångbåtskommissionären och utqvittera varan.

Det vore derför af nöden, för att hindra kringgåendet af förbudet

mot försäljning af spirituösa mot efterkraf, att förbud mot försäljning af

spirituösa mot postförskott äfven stadgades.»

En utsträckning af det förbud, som nu finnes stadgadt, att mot efterkraf

för köpeskillingen utlemna bränvin i mindre partier än 250 liter

jemväl till förbud mot betalningens uttagande genom postförskott skulle

måhända ega fog för sig, derest ett sådant förbud kunde göras effektivt.

Detta torde dock icke vara möjligt. Innehafvare af rättighet till minuthandel

med eller utskänkning af bränvin kan nemligen icke förvägras att

till hvem det vara må afsända brefförsändelser mot postförskott. Hur

skulle man då kunna afgöra, om en dylik försändelse innehölle en fullmagt

af det slag, motionären omtalat, eller eljest stode i samband med

ett aftal om köp af spirituösa? Kontroll i detta hänseende är från postverkets

sida omöjlig. För öfrigt skulle det, om den föreslagna lagändringen

antoges, blifva ytterst svårt för åklagaren att, vid beifrandet af öfverträdelse

af förbudet, åstadkomma någon bevisning derom, att en utlöst postförskottsförsändelse

skulle utgöra liqvid för den fullmagt, på grund hvar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillning sulskotlels Betänkande N:o 4. 5

af brefemottagaren sedermera uttager och qvitterar de öfversända spritvarorna.

■’ i ! : i'' , ii>. 1 . ,

I anledning af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet, i,

i''.i: .U-:iii.‘li'' :• ’ mT-Jlf II./ i -.v '' täln > imbut , ''< i - !’iv . I no

2:o) att herr Ströms förevarande motion ej måtte

af Riksdagen bifallas. ; nj i _>1 i<*) 1 i »ijo eu.

1:7 I I- i I: |. i; i: , t; ,yr, "C> / !<i Itc t f i” ; >yj-Yr\■<; r *1e" ,{ r''v/

i i o lita'' ligitånt i i- -u r *-i .it i , ir1 . -: t / i •* 11 £.t ♦ 1. > ■••fiöifx: ifdinnd/fjiil

•''''i "I -•''•>!) : '' :! O - ■ '' • it i •!:->• il fl'') *1 ■" > 1. *i ’ j "‘i r; ■ i

1 en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 95, har

herr E. A. Zotterman hemstält:

»att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka vilkor sådan

ändring af § 47 kongl. förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren

för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa

drycker kan och bör åstadkommas, att —- helst i fråga om hela förordningen

eller, om så icke anses lämpligt, åtminstone i fråga om utskänkning

på olaga tid inom utskänkningslokal — ansvaret för förbrytelse mot

förordningen hufvudsakligen träffar husbonden, samt att Kongl. Maj:t

ville till kommande Riksdag inkomma med sådant förslag i frågan, hvartill

utredningen kan föranleda.» ■ 1 i n

Den af motionären åberopade § 47 har nu följande lydelse:

»Husbonde ansvarar för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot

denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen

person, likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.»

Vid 1895 års riksdag väcktes jemväl af herr Zotterman motion i

enahanda syfte, i det han då föreslog, att ur anförda § skulle uteslutas

orden »med hans vetskap», så att husbonde blefve ansvarig för förbrytelse,

som mot förordningen beginges af hans hustru, husfolk eller i hans

arbete antagen person, äfven om husbonden ej varit derom medveten.

Till stöd för sitt förslag åberopade herr Zotterman, bland annat, bestämmelserna

i §§ 13, 14, 15, 16 och 17, jemförda med §§ 24 och 26 i

ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 och helsovårdsstadgan

för riket den 25 september 1874, enligt hvilka husbondes ansvarighet

kunde i vissa fall inträda.

Motionen blef emellertid på utskottets hemställan af Riksdagen afslagen.

I sitt afgifna betänkande yttrade utskottet:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

»Utskottet kan ingalunda finna, att de i ordningsstadgan för rikets

städer eller i helsovårdsstadgan för riket förekommande, af motionären

åberopade bestämmelser äro i förevarande hänseende jemförliga med det

nu föreslagna stadgandet. Särskildt vill utskottet härutinnan framhålla,

att möjligheten till kontroll och till förekommande af lagöfverträdelser i

ena eller andra fallet ju är väsentligen olika. Medan det sålunda torde

vara jemförelsevis lätt att öfvervaka, att de i nämnda två förordningar

meddelade ordningsföreskrifter, för hvilkas. eftersättande ansvaret drabbar

husbonden, behörigen efterlefvas, lärer det deremot i många fall vara

omöjligt för en husbonde — detta ord taget i dess vidsträcktaste bemärkelse

— att tillse, att icke någon af de i hans arbete antagna personer

till äfventyrs gör sig skyldig till öfverträdelse af ett eller annat

slag mot bränvinsförsäljningsförordningen. Genom att åt ifrågavarande §

gåfves den lydelse, motionären föreslagit, skulle, enligt utskottets förmenande,

ett allt för stort ansvar påläggas husbonde; och följden af ett

sådant stadgande skulle säkerligen blifva den, att i många fall personer,

hvilka ej någon som helst brottslighet kunde läggas till last, komme att

drabbas af det i bränvinsförsäljningsförordningen i hvarje fall stadgade

ansvar.»

Mot utskottets anförda afstyrkande skäl erinrar nu motionären, att

de ej ega sin giltighet i fråga om olaga utskänkning inom utskänkningslokal,

ty i detta fall är jemförelsen mellan bestämmelserna i ordningsoch

helsovårdsstadgan samt bränvinsförsäljningsförordningen fullt befogad.

Vidare framhåller motionären, att principen om husbondeansvar icke blifva

konseqvent tillämpad i vår bränvinslagstiftning, i det att enligt 31 §

1 mom. i nu gällande kongl. förordningen angående vilkoren för tillverkning

af bränvin den 13 juli 1887 en bränvinstillverkare är ansvarig

för förbrytelse mot förordningen, begången af hans hustru, barn, tjenstefolk

och i bränneriet anstälde arbetare, såsom vore förbrytelsen af

tillverkaren sjelf begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt,

att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

Enligt utskottets åsigt kan ej heller det ''af motionären sist åberopade

förhållande anses fullt analogt med det förevarande. En för bränvinstillverkare

stadgad vidsträcktare ansvarighet för af honom underordnade

personer begångna förbrytelser mot bränvinstillverkningsförordningen

har dock sin förklaringsgrund och sitt berättigande i de väsentligt olika

omständigheter, under hvilka förseelser mot denna förordning begås. Här

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

7

vid lag erfordras ju särskilda redskaps anskaffande och vissa tillrustningars

vidtagande, hvilket i allmänhet ej kan tänkas försiggå husbonden ovetande,

utan att han brister i den tillsyn öfver sitt husfolk, som honom

ålegat med afseende å dylika brotts förhindrande. Att denna omständighet

varit en bidragande orsak till att nu ifrågavarande stadgande fick

en med motsvarande bestämmelse i bränvinstillverkningsförordningen olika

lydelse, synes äfven framgå af särskilda utskottets vid 1853 och 1854

års riksdag af motionären anförda uttalande, att utskottet funne denna

lydelse rigtigare, då det vore svårt för en husbonde att öfvervaka den

försäljning af bränvin, hvilken kunde i hans hus bedrifvas.

Utskottet, som för öfrigt vidhåller hvad af föregående års bevillningsutskott

i ämnet uttalats, hemställer,

3:o) att herr Zottermans ifrågavarande motion ej

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 149, har herr

C. M. F. E. Gethe hemstält, det Riksdagen ville besluta

»att hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning om framläggande

af sådant förslag till ändring eller tillägg i kongl. förordningen af den

24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., att

missbruk genom öfverlåtelse af rätt till minuthandel med bränvin må

kunna förekommas.»

I sin motivering till detta förslag erinrar motionären till en början,

att enligt 18 § 3 mom. af ofvanberörda kongl. förordning är bolag förbjudet

att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å

bränvin, samt anför derefter följande:

»Anledningen för Kongl. Maj:t att upptaga ett sådant stadgande i sin

proposition till 1895 års Riksdag förklaras i statsrådsprotokollet uttryckligen

vara den, att bolagen på åtskilliga platser bedrifvit försäljning af

bränvin genom agenter på annan ort än der bolaget haft sitt sate, till

följd hvaraf ett uttryckligt förbud häremot ansågs nödvändigt; »dock» —

heter det i motiveringen — »utan att härigenom någon inskränkning göres

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

i den vinhandlare hittills tillkommande rättigheten att genom agenter utbjuda

sina varor, äfven spirituösa, när de hafva af bolag erhållit rättighet

till minuthandel''dermed».

Häraf vill ''det tydligen synas, som om anförda lagbestämmelsen afsett

att resa hinder deremot, att minuthandel med »egentligt bränvin» skulle

kunna inom landet bedrifvas genom kringresande agenter, hvilken uppfattning

ytterligare styrkes af följande passus i förenämnda kongl. propositions

motivering rörande samma paragrafs mom. 2, der det heter: »Göteborgssystemet

gör i främsta rummet afseende på den arbetande klassens intresse,

hvaraf framgår, att inga s. k. krogar, ej heller några rättigheter till minuthandel

med egentligt bränvin öfverlåtas till enskilda personer; de enda

öfverlåtelser, som böra medgifvas, äro rättigheter till utskänkning å de

större och bättre restaurationerna och schweizerierna, hvilka bolagen, åtminstone

i våra större städer, svårligen kunna sköta sjelfva, och hvad

minuthandeln beträffar endast försäljning af dyrare spirituösa, såsom konjak,

whisky, arrak och dylikt samt likör och punsch.»

Emellertid har det vid författningens tillämpning visat sig, att det

icke lyckats lagstiftningen förebygga hvad den afsett, utan att lagbestämmelsen

kringgås på ett betänkligt sätt. Ett lagligen konstitueradt bolag

öfverlåter i enlighet med föreskrifterna i § 18 mom. 2 någon eller några

minuthandelsrättigheter åt enskilda försäljare. I troligen de flesta städer

få sådana rättighetsinnehafvare visserligen ej sälja bränvin i minut, utan

bolagen hafva der ensamt för sig behållit denna rätt; men då skaffa

vederbörande rättighetsinnehafvare sig en gästgifverirättighet på landet,

der sådan står att få, eller inropar han på auktion en rättighet i något

mindre samhälle, der bolag ej finnes, och derifrån expedieras »egentligt

bränvin» i mindre partier huru många som helst och hvart som helst

inom landet, ja, till och med inom den stad, der rättighetsinnehafvaren

är bosatt och fått sin ursprungliga försäljningsrätt.

Det är uppenbart lika stridande mot författningens anda och syfte

som i sig sjelf orimligt, att, genom öfverlåtelse af en bolagsförsäljningsrätt,

öfvertagaren af denna skulle erhålla vidsträcktare spelrum för sina transaktioner

än det öfverlåtande bolaget sjelf egt; och det synes mig vara af

behofvet, påkalladt att genom lämpliga lagbestämmelser förhindra författningens

eluderande på sätt som nu sker och opåtaldt synes kunna ega rum.»

■ -i Afsigten med ofvan omförmäla förbud för bolagen att genom ombud

till salu utbjuda eller upptaga beställningar å bränvin var, såsom jemväl

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

>9

1 Riksdagens till Kongl. Maj:t den 9 maj 1894 i ämnet aflåtna skrifvelse

framhålles, att derigenom betona, att ändamålet med de enligt § 9 mom.

2 bränvinsförsäljningsförordningen bildade bolag icke vore att förskaffa

delegarne vinst eller att tillskynda städerna förökade inkomster, utan endast

att sätta städerna i tillfälle att i sedlighetens intresse ordna bränvinsförsäljningen.

På sätt motionären jemväl anfört, gjordes dock genom

nämnda förbud ej någon inskränkning i den vinhandlare tillkommande

rättigheten att genom agenter utbjuda sina varor, äfven spirituösa, när

de hade af bolag erhållit rättighet till minuthandel dermed. Ej heller

lades derigenom hinder i vägen för innehafvare af dylik rättighet att å

annan ort, än der han sjelf vore bosatt, inropa en rättighet till minuthandel

med eller utskänkning af bränvin samt densamma utöfva utan

andra inskränkningar än de, som i bränvinsförsäljningsförordningen föreskrefves

för utöfvandet af sistnämnda rättigheter.

Mot det af motionären påpekade förfaringssättet, att innehafvare af

en utaf bolag öfverlåten minuthandelsrättighet å annan ort öfvertager en

rättighet till utminutering och utskänkning af bränvin samt derifrån expedierar

»egentligt bränvin» i mindre partier, torde anmärkning icke kunna

med fog framställas, enär detta förfaringssätt ej, såsom motionären synes

förmena, har något samband med den af bolaget öfverlåtna försäljningsrätten,

utan grundar sig uteslutande på rättigheten till minuthandel med

och utskänkning af bränvin. Missbruk af den af bolaget öfverlåtna rätten

till minuthandel kan således ej sägas här föreligga. Härtill kommer att

det skulle stöta på stora, nästan oöfvervinneliga, praktiska svårigheter att

i ett sådant fall, som af motionären omförmälts, på ett fullt tillfredsställande

sätt bestämma gränserna för den enskilda konkurrensen.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

4:o) att herr Gethes ifrågavarande motion ej måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1898.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Bill. till Riksd. Prål. 1898. 5 Sand. 1 Afd. 4 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Reservationer

vid punkterna l:o) och 3:o) af herrar Lundström och Göransson, hvilka

anfört:

-■»r: .• I 1 ! 1 ’ jl .• I:i'' .'' 1 ''■

vid punkten l:o):

»Då det icke torde kunna förnekas, att, på sätt herr J. E. Behmer

i sin motion n:o 29 angifvit, stadgandet i 26 § 3 mom. af kongl. förordningen

den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning af bränvin

m. m. kringgåtts på åtskilliga sätt, och utskänkning af spritdrycker under

sön- och helgdagar förekommit i större omfattning än lagstiftarne afsett,

när de medgifvit, att under sådana dagar utskänkning vid måltider åt

spisande gäster finge ega rum, så hafva vi för vår del vid motionens

behandling inom utskottet ansett motionärens framställning värd att beaktas.

Ingenting skulle vara mera önskvärd!, än om åtminstone under

sön- och helgdagar bränvinsutskänkning vore förbjuden. Det förbud herr

Behmer i sin motion begärt kan dock under vissa förhållanden upphäfvas,

enär enligt samma §:s 4 mom., derest kommunalstyrelsen inom ett samhälle

hos Konungens befallningshafvande derom gör framställning, denna

myndighet efter magistratens eller kommunalnämndens hörande kan på

grund af särskilda omständigheter medgifva sådan utskänkning.

Likväl skulle enligt vår mening en betydlig fördel vinnas derigenom,

att för sön- och helgdagar såsom regel stadgas, att utskänkning af bränvin

skall vara förbjuden. Ett sådant förbud skulle komma att vara

gällande inom alla de samhällen, der kommunalstyrelsen icke önskar sådan

utskänkning.

Då vi anse, att den begärda ändringen skulle vara ett steg i rätt

rigtning och gagnande för nykterhet och sabbatens helgd, så få vi härmed

yrka

att herrinBehmers ifrågavarande motion må af

Riksdagen bifallas.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

11

samt vid punkten 3:o):

»Då herr E. A. Zottermans motion n:o 95 behandlades inom utskottet,

yrkade vi bifall till senare alternativet i motionärens förslag, eller

att — i fråga om utskänkning på olaga tid inom utskänkningslokal —

ansvaret för förbrytelse mot förordningen hufvudsakligen må träffa husbonden.

Då enligt gällande bränvinstillverkningsförordning bränvinstillverkare

är ansvarig för förbrytelse mot förordningen, begången af hans hustru,

barn, tjenstefolk och i bränneriet anstälde arbetare, såsom vore förbrytelsen

af tillverkaren sjelf begången, derest icke omständigheterna göra

sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja, anse vi att

konseqvensen fordrar samma ansvarighet för husbonde vid utskänkning

af bränvin och kunna ej finna hvad utskottet anfört, »att det vid bränvinstillverkningen

erfordras särskilda redskaps anskaffande och vissa tillrustningars

vidtagande, hvilket i allmänhet ej kan tänkas försiggå husbonden

ovetande», ega någon giltighet som skäl mot införande af enahanda

bestämmelse äfven i fråga om ansvar för utskänkning på olaga tid inom

utskänkningslokal, som för tillverkare finnes stadgadt, eller att ansvaret

skall drabba husbonden derest icke omständigheterna göra sannolikt, att

förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

Vi anse nemligen, att några svårigheter ej förefinnas för eu rättighetsinnehafvare

att öfvervaka det utskänkning under olaga tid icke utöfvas

af hans hustru, husfolk eller arbetare. Deremot torde ofta för en

åklagare möta hinder att styrka, det en dylik öfverträdelse skett med

husbondens vetskap.

Med anledning deraf hemställa vi,

att herr Zottermans ifrågavarande motion måtte

bifallas, med den ändring, att orden: »helst i fråga

om hela förordningen eller, om så icke anses lämpligt»

utgå.

Härjemte har herr G. Jansson begärt få antecknadt, att han icke

deltagit i behandlingen af de i detta betänkande omförmälda frågor.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.