Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående ändrade föreskrifter till förekommande och hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar.

1898-05-11 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1898:13, Skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående ändrade föreskrifter till förekommande och hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ft:o 1) Utlåtande N:o 13.

i

N:o 13.

Ank. till Kikad, kansli den 11 maj 1898, kl. 1 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning

af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t

med begäran om utredning och förslag angående ändrade

föreskrifter till förekommande och hämmande af smittosamma

husdjurssjukdomar.

I tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner föreslås, dels af herr

K. E. Holmgren i Hillebola,

»det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes efter vederbörandes hörande vidtaga ändringar i

de föreskrifter, som äro gifha angående hvad iakttagas bör till förekommande

af smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket, så att dessa föreskrifter

må medföra ökad trygghet»,

och dels af herrar A. J. Ericson i Ransta och L. P. Malmin,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t, efter verkstäld utredning af frågan, låta utarbeta och till Riksdagen

inkomma med förslag till ändrade föreskrifter till förekommande och

hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar i syfte att vinna ökad trygghet

mot sådana sjukdomars uppkomst och utbredning, dels genom skärpta bestämmelser

angående införsel af husdjur till riket under vissa förhållanden,

äfvensom i fråga om statsmyndigheternas skyldighet att vid utbrott af sådana

sjukdomar ingripa, dels och derigenom, att den enskilde, mera än hittills

varit fallet, hålles skadeslös för de förluster, han vid sådana sjukdomars

utbrott till följd af ifrågakommande åtgärder måste vidkännas.

Såsom stöd för berörda hemställan anföra motionärerna följande:

Bih. till Biksd. Prot. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Käft. (N:o 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

Herr Holmgren yttrar sålunda:

»Kong! Maj:ts nådiga kungörelser af den 1 maj 1885, den 13 oktober

1886 och den 18 maj 1894 innehålla föreskrifter angående hvad iakttagas

bör till förekommande af smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket.

Bland de bestämmelser, som äro gifha i dessa kungörelser, må nämnas,

att i § 2 mom. 2 af kungörelsen den 13 oktober 1886 stadgas, med afseende

på införsel af djur från de länder, hvilka förklarats smittade af

kreatursjukdomar, att dessa skola fortfarande såsom smittade anses, intill

dess de af kommerskollegium förklarats fria. Kungörelse härom skall af

kollegiet utfärdas, i fråga om boskapspest, när ett år, i fråga om elakartad

lungsjuka, rots eller springorm eller vattuskräck, när sex månader, och i fråga

om annan sjukdom, deribland smittosam mul- och klöfsjuka, med undantag

åt mjeltbrand, när två månader förflutit från det, enligt vederbörandes anmälan,

sjukdomen i orten fullständigt upphört.

Uti § 8 af kungörelsen den 18 maj 1894 stadgas förbud mot införsel

af idislande djur såväl sjö- som landväg från främmande land, som förklarats

smittadt af boskapspest, äfvensom förbud mot införsel af hundar

från främmande land, som förklarats smittadt af vattuskräck, men något

förbud mot import från främmande land, som förklarats smittadt af muloch

klöfsjuka, har jag icke funnit.

I § 9 af samma kungörelse medgifves införsel endast sjövägen för djur

från främmande land, som förklarats smittadt af vissa uppräknade sjukdomar,

dock under iakttagande af i paragrafen gifna föreskrifter, deribland

om djurens införande i karantänsanstalt. Den tid, hvarunder djur skall

hållas i karantän, bestämmes sålunda, att den utgör, då det land eller den

landsdel, hvarifrån djuret anskaffats, är förklaradt smittadt, af

koppor hos får........10 dagar,

mjeltbrand.........10 »

smittosam mul- och klöfsjuka ... 10 »

skabb hos får........20 »

elakartad klöfsjuka hos får och getter 20 »

elakartad lungsjuka......120 »

Då under år 1897 smittosam mul- och klöfsjuka förekommit inom

landet, och smittan tydligen inforts med från utlandet importeradt djur, har

det visat sig, att gällande föreskrifter till förekommande af smittosamma

husdjurssjukdomars införande i riket icke äro fullt betryggande. Det gäller

derför att se till, hvilka de bristfälligheter i skyddsåtgärderna varit, som

vållat olyckan, på det att sjukdomen icke i en framtid måtte å nyo införas

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

i vårt land, och andra länder på nytt spärra sina gränser för importen af

svensk boskap.

Det verksammaste medlet att förekomma sjukdomens införande vore

utan tvifvel importförbud från smittadt land, hvarför jag helst önskade

ändring i föreskrifterna i sådant syfte, i synnerhet som importen af nötboskap

i regel icke förekommer i andra fall än för förbättring af våra kreatursstammar.

Då likväl behofvet af införsel för detta ändamål numera icke är

så trängande, bör sådan kunna inställas under tider, då smittosamma husdjurssjukdomar

hemsöka de länder, hvarifrån djuren importeras. Det förefaller

mig vara i sin ordning, att fullständig reciprocitet i detta afseende förefinnes.

Om, mot förmodan, svårigheter skulle uppstå genom utfärdande af

förbud mot all införsel af boskap från smittadt land, anser jag de vilkor,

under hvilka sådan import medgifves, böra skärpas utöfver nu gällande

bestämmelser.

Det har konstaterats, att det senaste utbrottet af mul- och klöfsjuka

i Stockholms län föranledts genom införande af ett kreatur, som författningarne

likmätigt varit underkastadt karantän, och hvilket icke efter sin framkomst

varit för sjukdomen utsatt. När erfarenheten ådagalagt sådant förhållande,

visar sig deraf, att de stadgade försigtighetsmåtten äro otillfredsställande.

Det synes mig derför för åstadkommande af mera trygghet vara behöfligt

att förlänga kärantänstiden vida utöfver den nu stadgade, äfvensom

att utsträcka den tid, efter hvilken ett land, som varit smittadt af mul- och

klöfsjuka, förklaras fritt från sådan sjukdom. En undersökning, huruvida

desinfektionen är tillfyllestgörande, och om tillsynen att gifna föreskrifter

noga iakttagas, torde derjemte vara af behofvet påkallad.

Med afseende på sjukdomen mjeltbrand stadgas bland annat: »År land

eller landsdel förklarad! smittadt af mjeltbrand, må det förklaras för sjukdomen

fritt, när två månader förflutit från det sjukdomen, enligt vederbörandes

anmälan, upphört att i större utsträckning i orten förekomma.»

Utom det obestämda, som ligger i uttrycket större utsträckning och

som sannolikt tolkas olika af de myndigheter, som hafva att yttra sig härom,

kan jag icke inse behofvet af ett sådant stadgande. Jag har redan nämnt,

att vi numera icke behöfva importera afvelsdjur i den omfattning, som förr

egt rum, hvarför ett land, som förklarats smittadt af mjeltbrand, icke bör

förklaras fritt derifrån, förrän sjukdomen alldeles upphört.

Med det nu anförda har jag velat fästa Riksdagens uppmärksamhet

på några af de brister, som, enligt mitt förmenande, förefinnas i gällande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

föreskrifter mot smittosamma husdjurssjukdomars införande i riket. Att dessa

behöfva skärpas, derom torde tankarne icke vara så särdeles delade. Det tillhör

Riksdagen att härutinnan gifva sina önskningar till känna hos Kongl. Maj:t.->

Herrar Ericson och Mallmin anföra:

»De senare årens erfarenhet har mer än tillräckligt ådagalagt, hurusom

utbrottet af smittosamma husdjurssjukdomar i landet verkar i hög grad förödande

för jordbrukarnes ekonomi såväl genom de förluster och kostnader

sådan sjukdom i sig medför, som ock genom de hinder i den ekonomiska

samfärdseln, som vid utbrottet af sådan sjukdom drabbar landet i dess

helhet eller stora delar deraf. Det är derför uppenbarligen af yttersta vigt,

att från det allmännas sida anstalter träffas, egnade att förekomma utbrottet

af sådana sjukdomar, samt att, der sjukdomsutbrott egt rum, så snabbt och

säkert som möjligt hejda sjukdomens framfart och undertrycka densamma.

I förstnämnda hänseende gäller det förnämligast, att vid införsel af

husdjur till riket på ändamålsenligt sätt förskaffa sig trygghet mot att

dervid smittosamma husdjurssjukdomar införas i landet. Gällande bestämmelser

på detta område synas vara för ändamålet otillräckliga. Ett nyligen

gifvet exempel visar nemligen, att iakttagandet af gällande kärantänsföreskrifter

icke mägtat skydda mot införandet i landet af mul- och klöfsjuka.

Skärpning af dessa föreskrifter är derför af behofvet påkallad.

Men fullt ut lika vigtigt är det, att det är sörjdt för att vid utbrott

af smittosamma husdjurssjukdomar i landet anstalter vidtagas för

deras snabba och säkra undertryckande. I det hänseendet är det sjelfkärt

af den största vigt, att statens myndigheter sättas i tillfälle att

ingripa vid sjukdomens första uppkomst och att vidtaga alla de åtgärder,

som för ändamålet äro nödiga. Men dessa åtgärder äro hufvudsakligen af

den art, att de innebära eu plötslig och synnerligen ingripande rubbning

af den enskildes ekonomi, som för denne kan hafva de allvarligaste följder.

Det låter sig derför väl tänka, att den enskilde, som har anledning misstänka

utbrottet af smittosam sjukdom i sin kreatursstock, drager sig för

att, så hastigt som borde ske, för myndigheterna anmäla skälet för misstanken,

och att sålunda lämpliga åtgärders vidtagande derigenom fördröjes.

Och då förfelas egentligen ändamålet. Man måste derför ordna saken så,

att den enskilde har intresse af att fullgöra hvad på honom i detta hänseende

ankommer, derigenom att han hålles något så när skadeslös för de

offer, som i första rummet drabba honom. Och detta är jemväl i och för

sig rättvist och billigt. De ingrepp, som göras i hans hushållning, ske

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

icke endast för hans skull, de ske hufvudsakligen för andras skull, för det

allmännas bästa. Det är då ock tillbörligt, att det allmänna får vidkännas

de offer, som måste göras.

Hos oss torde icke allt vara väl bestäldt på detta område. En i ämnet

sakkunnig person har i ett nyligen härstädes hållet föredrag lemnat en

framställning om hithörande bestämmelser i Sverige och i åtskilliga främmande

länder samt om hvad under nuvarande förhållanden kan göras för eu

bättre sakernas ordning hos oss, än nu är fallet, hvilken framställning vi

härmed tillåta oss bringa till Riksdagens kännedom.

»Af innehållet i de här i landet gällande föreskrifter angående frågan

om statens ingripande i den enskildes ekonomi vid utbrott af smittosamma

husdjurssjukdomar och om statens skyldighet att hålla den enskilde skadeslös

för de förluster, för hvilka han dervid blir utsatt, är följande särskildt att

beakta.

De sjukdomar, mot hvilka åtgärder finnas i lag stadgade, äro, frånsedt

tuberkulosen, koppor hos får, smittosam mul- och klöfsjuka, skabb hos får,

elakartad klöfsjuka hos får och getter, mjeltbrand hos husdjur, mjeltbrandsemfysem,

vattuskräck hos hundar och andra husdjur, boskapspest, elakartad

lungsjuka, rots eller springorm samt svinpest.

Låt oss taga fasta på några af de vigtigaste af dessa infektionssjukdomar.

Boskapspest: Djur, angripet af boskapspest, äfvensom alla idislande

djur, hvilka inom loppet af 10 dygn varit i ladugård, vid vattningsställe,

ute å mark, på fartyg, i jernvägsvagn eller å annat ställe tillsammans med

något af boskapspest angripet djur, skola ofördröjligen dödas; värdering

sker i vederbörlig ordning, och ersättning utgår med fulla värdet.

Hö, halm, strö i eller invid byggnad, der af boskapspest angripet djur

förvarats, eller med hvilket sådant djur kommit i beröring, skall uppbrännas

eller inom kort tid utfodras åt på stället befintliga icke idislande djur.

Spillning från smittad ladugård eller å betesmark, der af sjukdomen

angripet djur betat, skall omsorgsfullt nedgräfvas eller uppbrännas. A

sådan mark må ej idislande djur utsläppas förrän påföljande år. Stället

förklaras fritt efter 20 dygn.

Elakartad lungsjuka: Samma föreskrifter angående djurens dödande

som i föregående fall, derest icke medicinalstyrelsen anser andra åtgärder

lämpligare.

Djur, som inom 120 dygn varit i beröring med djur, som sedan

befunnits sjukt, hålles, om det ej skall dödas, afskildt från andra nötkreatur

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

till dess 120 dygn förflutit efter det att det varit i beröring med det insjuknade

djuret.

Ersättning för dödadt djur utgår med fulla värdet, om obduktionen

visar elakartad lungsjuka, eljest med afdrag af värdet å de delar, som af

veterinären förklaras kunna till nytta användas. Ingen del får användas

från af sjukdomen angripet djur.

Förklaras fritt som vid boskapspest.

Rots: Misstänkt djur afskiljes under 90 dagar. Eotssjukt djur dödas

och ersättning utgår med fulla värdet, om ej rots föreligger, eljest halfva

värdet. 90 dygn efter reningsåtgärderna förklaras stället fritt från rots.

Vid mul- och klöfsjuka utgår ingen ersättning åt djuregaren.

Mjeltbrand: Isolering af samtliga djuren, spillning efter af mjeltbrand

angripet djur, samt foder och halm, hvarmed dylikt djur varit i beröring,

uppbrännes eller nedgräfves. Grundlig desinfektion. Fritt efter 10 dygn.

Ingen ersättning. Mjölken användes kokad åt menniskor och upphettad

till 70° för ost- eller smörberedning.

Mjellbrandsemfysem: Enahanda åtgärder, men mjölk från friska djur

får dock användas utan kokning.

Våra författningar säga vidare, att »kostnaden för sjuka djurs dödande

och nedgräfning samt för reningsåtgärders vidtagande bestrides af djuregaren»

samt att »för djur, som dött i smittosam husdjurssjukdom, eger

ersättning af allmänna medel ej rum.»

Sammanfatta vi hvad vi nu hört, finna vi, att staten visserligen i

några fall skrider hjelpande in, såsom då djuren på allmän bekostnad

nedslagtas, vid sjukdomar, der eljest djuregarens förlust genom djurens

död kunnat blifva högst betydlig, men blott vid boskapspest lemnas full

ersättning, vid andra, såsom rots, blott hälften, om djuret vid obduktionen

befunnits angripet af sjukdomen, och vid elakartad lungsjuka afdrages värdet

för de delar, som af veterinär förklaras kunna till menniskoföda användas,

en princip, som också följts vid slagt för svinpest, och då t. ex. vid denna

sjukdom flertalet af de slagtade djuren kunna i sin helhet användas, men

först sedan fläsket blifvit nedsaltadt, kan det för djuregaren mången gång

hafva sig svårt att till gängse pris få afsåldt en så stor mängd fläsk på

en gång, som det här kan röra sig om, eller skaffa materiel för dess nedsaltning,

och hvilka förluster måste lian ej vidkännas, innan han åter hinner

rekrytera sin svinbesättning eller sin ladugård.

Men vi finna också, hvilka högst betungande förpligtelser staten i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 7

äfrigt ålägger den enskilde. Isoleringssystemet, förlusten af arbetskraft och

afkastning och slutligen desinfektionsåtgärderna äro ju för många snart

sagdt ruinerande, och det är tydligt, att i de fall, der staten lerunar ersättning,

denna icke är dikterad af någon tendens att skydda djuregaren från

vidare förluster, utan afser att på ett effektivt sätt söka förebygga sjukdomens

vidare spridning och stänga infektionskällan med ett slag.

Våra författningar afse med andra ord icke i någon mån att hålla

den enskilde på något sätt skadelös. Men det kan väl synas rimligt, att,

när staten i allmänhetens intresse griper in uti den enskildes hushållning

och påtvingar honom en del åtgärder, som för honom innebära stora ekonomiska

uppoffringar, den också låter samma allmänhet åtminstone i någon

mån hålla honom skadelös derför. De våldsamma åtgärderna kunna i

allmänhet icke undgås, ehuruväl de uti ett eller annat fall kunna mildras,

hvarom mera längre fram, men det är å andra sidan tydligt, att gränsen

för statens skyldigheter härutinnan i hvarje fall principielt måste sluta före

gränsen för full skadeslöshet från djuregarens sida. Det måste alltid blifva

en förlust för honom att hafva fått en af dessa smittosamma husdjurssjukdomar

inom sin kreatursstock, och han måste alltid sjelf hållas varmt intresserad

för att söka skydda sin egendom från en sådan olycka. En lag
stiftning,

som gjorde den enskilde djuregaren likgiltig härför eller kanske

till och med kunde locka en mindre samvetsgrann sådan till underslef,

skulle naturligtvis icke vara baserad på sunda grunder.

Men det kan ju också betraktas som en brist uti en lagstiftning, om

den dikterar så stränga förhållningsorder för djuregaren, att han deraf

skrämmes att, så långt det utan laglig påföljd kan gå för sig, hålla dold

en hos honom utbruten farsot.

Yi måste här som annars söka efter den gyllene medelvägen.

Det är en fråga, som ligger nära till hands här, och det är, huru

man har det ordnadt härmed i andra land. Ett uttömmande svar derå vill

jag ej åtaga mig att gifva, men en öfversigt kan jag ju lemna.

Vi börja med dem, som ligga oss närmast.

I Danmark sålunda möter oss att börja med den olikheten, att ersättningen

för djur, som på offentligt föranstaltande slås i hjel, utgår till

hälften blott af statsmedel, under det den andra hälften betalas af amtsrepartitionsfonden

på landet, i köpstäderna af kommunalkassan, och delas

sedan denna afgift, utom för Köpenhamns vidkommande, på amtets samtliga

köpstäder. Staten garanterar dock, att denna summa ej får öfverskrida ett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

visst belopp, exempelvis för städernas räkning, ej för räkenskapsåret mer

än 2 a/2 öre per individ.

I Danmark betalar man också djuregaren frikostigare vid slagt af

djur, 4/s i stället för kalfva värdet t. ex., om vid rots eller elakartad lungsjuka

djuret efter slagten befinnes kafva varit af sjukdomen angripet.

I fråga om ersättning i öfrigt åt djuregaren säger den danska lagen:

»Alla utgifter, som på grund af denna lags föreskrifter göras i och för

smittade eller för smitta misstänkta djurs skötsel, afsöndring ock desinfektion,

desinfektion af ladugårdar, redskap ock liknande eller döda djurs nedgräfning,

ketalas af egaren. Dock skall egaren af staten källas skadeslös för

utgifter i och för anskaffande af särskilda desinfektionsmedel, som af veterinärpolisen

föreskrifvas, ock såvida det för att förhindra smittans vidare

utbredning skulle vara nödvändigt att förstöra en del smittofarliga föremål,

såsom döda kreaturs hud, fodermedel, ko, halm, stallreqvisita ock dylikt, så

skall djuregaren åtnjuta ersättning härför af allmänna medel. Utgifterna

för en del arbeten, som af myndigheterna kunna påbjudas i samband härmed,

såsom inrättande af rum till de smittade djurens afspärrning, när sådant

rum icke finnes på egendomen, förnyande af broläggningar, ombyte af trävirke,

skall likaledes ersättas egaren med fulla beloppet.

Om vidare en kreatursbesättning blifvit af myndigheterna afspärrad,

och det till slut visar sig, att ingen smittosam sjukdom förevarit, så skall

egaren hållas skadeslös för den förlust, han genom afspärrningen lidit.»

Så långt den danska lagen, som ju gent emot djuregaren ställer sig

icke så obetydligt frikostigare än den svenska.

I Norge ställa sig författningarne ungefär som här hos oss i forenämnda

afseenden.

Der finnes dock uti den norska lagen uttryckligen föreskrifvet, att,

när för grundliga desinfektionsåtgärders genomförande en del redskap, foder

etc. behöfver förstöras, ersättning härför skall af allmänna medel utgå till

djuregaren.

I Preussen utgår ersättning till djuregaren äfven för djur, som do

i mjeltbrand eller elakartad lungsjuka. Ersättningen utgår ur »provinskassan

“, hvilken godtgöres derför på så sätt, att de särskilda djuregarne

betala en viss summa, betingad af antalet nötkreatur de ega; storleken

af dessa bidrag bestämmes med ledning af föregående års förluster. För

mjeltbrandsfall, som i allmänhet hafva eu viss årlig konstans, är en särskild

fond inrättad.

I Sachsen utgår likaledes ersättning för djur, döda i mjeltbrand

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 9

eller elakartad lungsjuka. Ersättningen utgår ur den så kallade „Landeskasse„.

I England är man i allmänhet rätt liberal i fråga om ersättning för

slagtade djur. Man ersätter sålunda vid boskapspest djurets halfva värde,

om det vid slagten befinnes vara angripet, eljest hela värdet, vid elakartad

lungsjuka motsvarande 3/4 kela värdet, vid mul- och klöfsjuka med

hela värdet i båda fallen, vid svinpest hälften för angripet och hela värdet

för friskt djur.

I England öfvertaga dessutom myndigheterna sjelfva de slagtade djuren

och ombesörja deras försäljning, der köttet efter dem öfver hufvud taget

kan användas, och djuregaren får i stället sin ersättning, och det är tydligt,

att han måste vara bättre betjenad häraf än af vår författnings

stadganden härutinnan, enligt hvilka af värderings summan afdrages värdet

för de delar af djuret, som af fackmannen förklaras kunna till menniskoföda

användas, så mycket mer som den engelska lagen derjemte stadgar,

att, för den händelse försäljningssumman för köttet öfverskrider den ersättning,

djuregaren fått sig tilldömd, öfverskottet skall, med afdrag för nödiga

omkostnader vid försäljningen, återbäras åt djuregaren.

Desinfektionsomkostnaderna betalas, åtminstone i vissa fall, såsom vid

mjeltbrand, af lokalmyndigheterna.

I Wtirtemberg följer man än liberalare grundsatser. Der får djuregaren

af allmänna medel ersättning äfven för djur, som dött uti mul- och

klöfsjuka eller mjeltbrand och mjeltbrandsemfysem.

I Österrike ersäctes likaledes för djur, som dött i mjeltbrand, i mjeltbrandsemfysem,

för såvida djuret under löpande året blifvit ympadt deremot

eller möjligen dött i ympningen, ja, till och med för djur, som dött i kalfningsfeber,

om sakkunnig hjelp sökts i rätt tid, såväl som för tuberkulösa djur.

Ersättningen utgår i allmänhet med 8/10 värdet, men får för nöt
kreaturens

vidkommande ej öfverstiga 300 floriner pr styck.

Dessa antydningar rörande utomlands gängse principer må vara nog

för tillfället.

De kunna dock i hvarje fall icke annat än gifva stöd åt den åsigten,

att man i våra svenska författningar i fråga om ersättning åt djuregaren

vid fall af smittosamma husdjurssjukdomar är förhållandevis njugg. Eu

annan sak är, att man utomlands här och hvar har så kallade nötkreatursförsäkringsföreningar,

med statsligt understöd och på regeringens initiativ

och från hvilka djuregare kan beredas ersättning. Särskilt i ElsassBiUtäng

till Riksd. Prof. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Käft. (N:o 13.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o IS.

Lothringen synas de hafva genomförts, men äfven i Baden och möjligen på

andra ställen hafva utförliga förordningar rörande desamma utgått.

Men låt oss gå tillbaka till förhållandena här hemma och ställa upp

den frågan: kunna våra djuregare hilligtvis framställa kraf på en revidering

af våra författningar rörande de smittosamma husdjurssjukdomarna i

akt och mening att få sina intressen vid deras bekämpande bättre tillgodosedda,

än hvad. nu är fallet?

Jag tror, att man på den frågan obetingadt kan svara jakande; jag

tror än mer, att både billighet och klokhet förestafva eu vidräkning med

dessa våra författningar i denna rigtning, och jag vill framhålla några

synpunkter, som kunna tjena som skäl för denna min åsigt.

Det är af högsta vigt för en smittosam sjukdoms bekämpande, att

den i tid upptäckes och att åtgärder vidtagas mot den, innan den hunnit

få någon spridning. Detta gäller i all synnerhet om sjukdomar med stor

smittosamhet, såsom mul- och klöfsjukan. Det är tydligt, att, der det i den

utländska lagstiftningen utgår ersättning äfven för djur, som dött i mjeltbrand,

elakartad lungsjuka, mul- och klöfsjuka etc., denna offervillighet från

statens sida är, som redan förut är framhållet, icke dikterad af något medlidande

med djuregaren eller någon särskild oegennyttig sträfvan att hålla

honom skadeslös, utan är en ren försigtighetsåtgärd, afsedd att förebygga

underslef och hålla djuregarens intresse vaket för ett tidigt ingripande emot

sjukdomen. Med all aktning för vår svenska redbarhet, tror jag dock, att

enahanda indikationer föreligga här. Det har, för att taga ett exempel,

flerfaldiga gånger händt, att kadaver efter djur, som dött i mjeltbrand,

afyttrats till kortmakare, ett underslef, som kan blifva mycket ödesdigert

och som borde kunna förebyggas, derigenom att de reglementerade åtgärderna

mot mjeltbrand minskades i skärpa, och att staten lemnade ersättning

vid dödsfall i denna sjukdom, likasom man i utlandet gör. Detsamma

torde kunna sägas om mjeltbrandsemfysem.

Det är också tydligt, att djuregaren i allmänhet med större villighet

skulle ställa sig till efterrättelse de allmänna föreskrifterna till hämmande

af smittosamma husdjurssjukdomar, om staten dervid ginge honom hjelpande

till mötes.

Särskildt vill jag betona vigten häraf i fråga om reningsåtgärderna.

Som bekant, skall vid hvarje smittosam husdjurssjukdom, som våra

författningar äro rigtade emot, det vid slutad farsot anställas desinfektion.

Och hvad förstår man med desinfektion? Jo, ett så fullständigt rengörande

på en egendom af alla de rum och föremål etc., med hvilka djuren

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 11

direkt eller indirekt kunnat hafva någon beröring, att hvarje infektionskälla

å egendomen stäckes eller afstänges.

En sådan så kallad desinfektion måste alltid blifva mer eller mindre

problematisk.

Det är omöjligt, äfven med det allra grundligaste och mest minutiösa

tillvägagående, att sålunda, så att säga, med ett slag samvetsgrant utrota

infektionsämnet. Det ligger i sakens natur, och vi hafva med vår nuvarande

kunskap om smittofröna och deras lefnadsbetingelser lätt att förstå,

att så måste vara. Huru är det väl möjligt att med de hittills använda

desinfektionsmedlen sätta hvarje springa, hvarje liten ströpartikel, ja, hvarje

damkorn i så långvarig kontakt med det använda desinfektionsmedlet, att

hvarje liten bakterie tillintetgöres? Jo, med gasformiga desinfektionsmedel

skulle det låta sig göra, men dess värre hafva vi ännu icke något fullt

tillförlitligt och praktiskt användbart sådant att tillgå, möjligen med undantag

af formalinet, men detta är ännu ej i tillräcklig skala pröfvadt.

Men klart är, att ju grundligare desinfektionen sker, desto större

trygghet.

Här finnes nu vid en desinfektion en oändlig massa grader emellan

en ytlig och en grundlig sådan, och det är för den desinfektionen öfvervakande

veterinären hardt när omöjligt att dervid undgå att taga hänsyn

till djuregarens ekonomi. Här bör golfvet brytas upp, här bör en del

gammalt virke förstöras, här skulle till och med én gammal byggnad, en

svinstia t. ex., behöfva helt och hållet offras åt lågorna, men egaren är

fattig, och man vill gerna så långt sig göra låter skydda honom för större

förluster än den han redan lidit. Jag vet af egen erfarenhet, huru svårt

det är att frigöra sig från dylika hänsyn. När svinpesten grasserade som

värst på slutet af 80-talet, var jag medicinalstyrelsens veterinär i och för

denna sjukdoms bekämpande och for omkring litet hvarstädes, der sjukdomen

gick, för diagnos, nedslagtning och desinfektion. När man så, för att taga

ett exempel, kom upp till bruken och grufvorna i Vestmanland och fick

med en massa arbetare att göra, för hvilka grisen och stian representerade

en ingående del af deras tillgångar, minnes jag allt för väl, huru svårt, ja,

omöjligt det föll sig att gå hänsynslöst och radikalt, respektive gå på ett

mot ett återuppträdande af sjukdomen fullt tryggande sätt till väga vid

desinfektionerna.

Här och hvar åtogo sig bolagen förlusten, och då föredrog man ofta

nog att sätta eld på rucklen. Men äfven under långt mindre ömmande

omständigheter kommer grundligheten i desinfektionen att blifva lidande på

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 1) Utlåtande N:o 13.

den ekonomiska hänsynen, och jag tror det vore i sin ordning, att staten

här grepe in och öfvertoge en större eller mindre del af de med desinfektionen

förenade omkostnaderna. Sjelfva de använda desinfektionsmedlen bär

staten redan förut brukat tillhandahålla djuregaren i vissa fall, men de spela

i allmänhet den minsta rollen. Jag vill också erinra om vigten af att vid

en de! infektionssjukdomar desinfektionen går raskt.

Ju förr stället kan förklaras fritt från sjukdomen, ju förr kan man

hoppas få ett importförbud häfdt, der farsoten haft ett sådant med sig. Men

eu rask desinfektion kräfver eu stor arbetsstyrka, hvars anskaffande kan

vara förenadt med utgifter, dem djuregaren, om han sjelf skall bestrida

dem, naturligtvis helst söker bespara sig.

En grundlig desinfektion kan taga flere veckor i anspråk, i all synnerhet

om arbetsstyrkan är ringa.

Huru sedan dessa medel skulle utanordnas, om distriktsvis eller af

statskassan, blir en sekundär fråga, som jag ej här anser skäligt att gå in

på. Jag bär förut ju med några ord antydt, huru man på sina ställen i

utlandet går till väga dervid.

Men, som jag redan förut har påpekat, äfven i andra afseenden torde

eu liten vidräkning till fromma för djuregaren kunna göras med dessa

våra författningar.

Sålunda kan man .fråga, om det vid mjeltbrandsfall är nödvändigt att

gå till väga med sådan exklusivitet och stränghet, som nu är föreskrifvet.

Jag tror det knappast. Mjeltbranden, sådan den nu för tiden uppträder

hos oss, har, som farsot betraktad, en ganska mild karakter,

det vill säga har mera karakter af sporadisk, af i enstaka fall uppträdande

sjukdom, visar sällan någon egentlig benägenhet att breda ut

sig. Den finnes dessutom, snart sagdt, i alla land och skrämmer egentligen

ingen. Det synes mig, som kunde man i någon man mildra det onus,

som ett utbrott af densamma nu medför för djuregaren. Förstöring af kadavret,

desinfektion af båset, hvaruti djuret stått, förstöring af dess träck

och veterinäruppsigt borde i hufvudsak räcka till för första fallet. Visar

sjukdomen sedan tendens att sprida sig, är den ej värre infektiös, än att

den mycket väl låter hejda sig, äfven om ett andra eller tredje djur skulle

följa det första i spåren, och då kan ju också vara tid att isolera gården.

I dessa enstaka mjeltbrandsfall kan ju smittan sällan spåras. Något

öfverförande af infektionsämnet från en förut smittad gård till en annan

hör ju till de stora sällsyntheterna, äfven der ingen anmälan varit gjord

och inga reningsåtgärder vidtagits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 13

Hvad åter en del andra sjukdomar, såsom mul- och klöfsjukan, beträffar,

är den af en så ytterligt smittosam natur, att knappast nog stränga

spärrningsåtgärder kunna vidtagas mot densamma, -och det är också den

sjukdom, man ute, framför allt i England, fruktar mest af alla. Boskapspesten

inger visserligen alltjemt respekt, men den är oss så fjerran, att vi

nog också kunna för framtiden hoppas slippa den gästen. Men mul- och

klöfsjukan den flyger Europa rundt och skrämmer till importförbud som

ingen annan, och fråga är väl, om ej klokheten bjuder totalt importförbud

från hvarje af mul- och klöfsjuka smittadt land.

Så hafva engelsmännen sjelfva stält sig, och när jag för några år

tillbaka på resa i offentligt uppdrag resonerade med sekreteraren i the

Board of Agriculture i London om utsigterna att få den svenska kreatursmarknaden

på England åter öppnad, satte han som ett första vilkor ett

ackommoderande af våra författningar i detta afseende till likstämmighet

med de engelska.

Eu annan fordran var, att vi skulle i våra författningar likställa Finland

med Ryssland, men om nu äfven ett tillmötesgående från vår sida i

båda dessa fall skulle hafva någon effekt i England numera, torde väl

vara mycket dubiöst.

Erfarenheten torde också hafva lärt oss, att förhållningsorderna vid

import af djur i vissa fall, såsom från af mul- och klöfsjuka smittadt

land, måste skärpas.

Jag tror vidare, att det skulle ligga i djuregarnes intresse att få till

stånd åtgärder mot de så kallade mildare infektionssjukdomarne hos husdjuren.

Dit höra till exempel lungröta hos hästar, qvarka, rödsjuka hos

svin, smittosam kastning hos nötkreaturen. De förorsaka landet långt större

förluster än flertalet mera svårartade och i författningarna upptagna sjukdomar.

Åtgärderna mot dem behöfde ju ingalunda vara så stränga, men

nog vore det i sin ordning, att fall deraf anmäldes och att man visste,

hvar man hade dem, att deraf angripna djur på något sätt isolerades och

att egaren förbjödes föra dem ut i främmande stall, till marknader o. s. v.

och sprida smittan vidare.

Om man sammanfattar det nu sagda, kan man säga, att en lindring

skulle vid utbrottet och bekämpandet af de i våra författningar .upptagna

smittosamma liusdjurssjukdomarne kunna beredas djuregaren i ett eller annat

af följande afseenden:

l:o. Genom beredande af ersättning åt honom för i vissa af dessa sjukdomar,

såsom mjeltbrand, elakartad lungsjuka, mjeltbrandsemfysem

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

etc., döda djur, såväl som genom höjande af den ersättning i vissa fall,

som för närvarande författningsenligt utgår till honom vid slagt af

djur uti en del infektionssjukdomar.

2:o. Genom beredande af godtgörelse åt honom för förluster, förorsakade

i samband med den i författningen föreskrifna isoleringen af hans

egendom.

3:o. Genom minskning af strängheten i isoleringsåtgärderna vid mjeltbrand.

4:o. Genom ersättning åt djuregaren för de med reningsåtgärderna och

desinfektionen förenade utgifterna.»

Den lemnade framställningen synes oss ådagalägga, att i ämnet gällande

föreskrifter äro otillräckliga för det dermed afsedda ändamålet, att

snabbt och säkert undertrycka smittosamma husdjurssjukdomar. Dels torde

det vara af nöden att erhålla bestämmelser, egnade att förmå statens myndigheter

till skyndsammare och kraftigare ingripande vid utbrottet af sådan

sjukdom, än nu är fallet, dels bör ock förhållandet mellan den enskilde och

det allmänna i hithörande hänseende ordnas så, att det ligger i den enskildes

intresse, att han i hvad på honom ankommer gör allt för att vid sjukdomsutbrott

föreskrifna åtgärder så snabbt som möjligt varda vidtagna.»

Sedan Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3 öfver dessa motioner

afgifvit slutligt utlåtande samt detta äfven blifvit af Andra Kammaren

bifallet, har samma utlåtande enligt hit ankommet protokollsutdrag blifvit

till Första Kammaren öfverlemnadt, hvarefter det af nämnda kammare till

utskottet remitterats.

Då nu utskottet går att yttra sig i föreliggande frågor, tillåter sig

utskottet framhålla, att enär dessa frågor icke förrän nu eller så kort före

riksdagens slut blifvit till utskottet remitterade, det icke varit för utskottet

möjligt att verkställa en, enligt utskottets förmenande, önskvärd utredning i

de delar, hvari denna synes brista i Andra Kammarens tillfälliga utskotts

utlåtande, eller särskild! rörande frågan om ersättning utöfver hvad för närvarande

vore fallet för de förluster, som den enskilde kan få vidkännas till

följd af åtgärders vidtagande för hämmande af smittosamma husdjurssjukdomar.

Hvad först angår frågan om skärpta bestämmelser angående införsel af

kreatur till riket, så anser utskottet, att den af Kongl. Maj:t i anledning af

den inom landet år 1897 uppkomna smittosamma mul- och klöfsjuka vidtagna

åtgärd att förbjuda all import af idislande djur eller svin från af

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 15

sådan sjukdom smittadt land, innebär en i detta afseende fullt betryggande

åtgärd, liksom att äfven det af kongl. medicinalstyrelsen i nyligen utfärdadt

cirkulär gifna förständigande till vederbörande karantänsveterinärer, rörande

erforderliga desinfektionsåtgärder, är egnadt att undanrödja farhåga för smittas

införande genom till riket importerade djur. Då derjemte vederbörande myndigheter

på ett synnerligt erkännansvärdt, snabht och kraftigt sätt, något som

äfven Andra Kammarens utskott vitsordat, ingripit i förekommande fall af

smittosamma husdjurssjukdomar, synes utskottet någon åtgärd från Riksdagens

sida för åstadkommande af skärpta bestämmelser i detta afseende icke allenast

obehöflig, utan äfven innebära ett oberättigadt misstroende mot landets veterinärinstitutioner

och öfriga för sanitetsväsendet bland våra husdjur träffade

offentliga anstalter.

Hvad slutligen beträffar spörsmålet om ersättning för djuregarens förförluster

i anledning af åtgärders vidtagande för hämmande af nämnda

sjukdomar, vill utskottet, mot hvad motionärerna framhållit i denna sak,

betona, att en ökad ersättningsskyldighet från statens sida ingalunda torde

bidraga till förekommande af dylika sjukdomar, utan snarare i många fall

kan antagas hos djuregaren alstra liknöjdhet beträffande sådana sjukdomars

utbredning.

Då, såsom utskottet förut framhållit, någon utredning icke förebragts

vare sig af motionärerna eller inom Andra Kammarens tillfälliga utskott,

som häntyder på, att den för närvarande af statsmedel utgående ersättningen

till den enskilde vid förekommande smittosamma sjukdomar bland husdjuren

är allt för ringa, anser utskottet sig icke kunna tillstyrka någon utsträckt

skyldighet för staten i detta fall.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra

Kammarens i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 11 maj 1898.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.