Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o å. 1

1898-03-31 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1898:4, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o å. 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o å. 1

N:o 4.

Ant till ltiksd. kansli den 2 april 1898, kl. 3 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,

i anledning af förslag om ändrade bestämmelser angående

barn, som döpas i »okända föräldrars namn».

Med föranledande af tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner,

n:o 21 herr A. T. Petterssons i Osterhaninge och n:o 78 herr

E. L. M. Hedins i Torp, har Andra Kammaren med bifall till dess

tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 (i samlingen n:o 6) för sin

del beslutit, att »Riksdagen i skrifvelse till Konungen må anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t dels låta utreda, om och på hvad sätt sådan ändring

af mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober 1778 angående barnamord

jemte andra dermed i sammanhang stående författningsbestämmelser

må kunna företagas, att moderns namn blifver fortfarande skyddadt

mot offentliggörande, men, till upplysning och ledning i vissa af Kongl.

Maj:t uppgifna och bestämda fall, på lämpligt sätt antecknadt, dels ock

att, så fort ske kan, till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill

utredningen kan föranleda»; hvilket beslut, jemlikt § 63 mom. 3 i

riksdagsordningen, genom protokollsutdrag delgifvits Första Kammaren,

som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga utskott.

Ren bestämmelse, hvarom här är fråga, ingår såsom mom. 7 i

»Kongl. Majt:s nådiga bref till samtlige hofrätterne af den 17 oktober

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Haft. (N:o 4.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

1778 angående, några författningar till förekommande af Barnamord»

och är af denna lydelse:

»7) Åt qvinna, som vil i okänd ort framföda Fostret, må i sådant

upsåt lemnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person

eller tillstånd: Och anse Wi den olägenhet mindre, om på sådant

sätt något olofligit häfdande skulle döljas, än åt igenom sträng efterfrågan

i dylikt tillfälle betaga et blödigt sinne all utväg, åt kunna dölja

sin förbrytelse.»

Herr Pettersson hemställer, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen

behagade anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t föranstalta, att mom. 7 i

kongl. brefvet den 17 oktober 1778 helt'' och hållet upphäfdes, eller,

om detta ej läte sig göra, i af motionären angifvet syfte ändrades.

Under erinran, huruledes den rådande tukt- och sedeslösheten tager

sig bland annat uttryck i det stora antal oäkta barn, som födes till

verlden, och gifver anledning till ett fosterbarnsväsende, hvars skuggsidor

emellertid numera uppmärksammats och föranledt ett under förlidet

år till Konungen ingifvet förslag i ämnet, framhåller motionären

såsom en särskild klass bland dessa fosterbarn dem, »öfver hvilkas härkomst

ett mystiskt dunkel hvilar, eller de. som enligt det gängse uttryckssättet

äro döpta i okända föräldrars namn».

I stöd af det nämnda cirkulärbrefvet må qvinna, som å okänd ort

vill framföda sitt foster, i sådant uppsåt lemnas ostörd utan någons

åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd. Såsom sådana

»okända orter» begagnades i främsta rummet Stockholm och dernäst

de större städerna, hvaremot landsbygden icke ännu så mycket anlitades

för detta ändamål. Enligt motionären tillhandakomma officiella uppgifter

föddes i Stockholms territoriella församlingar under perioden

1893—1897 2,656 eller i medeltal för hvarje år 531 oäkta barn, hvilkas

mödrar blifvit i resp. födelse- och dopböcker antecknade såsom

okända. I verkligheten vore det sålunda så långt ifrån hvad det kongl.

brefvet då förutsatte, »eller att ett eller annat olofligt häfdande på

sådant sätt kunde undandöljas», att man nu kunde räkna dem i hundra-,

ja kanske tusental. Också finge man i de dagliga tidningarna läsa annonser

i mängd, der rum utbjödes åt »cacherade fruntimmer» och sträng

tystlåtenhet utlofvades. När så barnet blifvit födt,, infunne sig någon

af förlossningsbiträdets kunder, som för den händelse att det icke inlöstes

på barnhuset, afhemtade detsamma och mot löfte om hög betalning

förbunde sig att sörja för dess uppfostran. Och på sådant sätt

blefve dessa stackars barn utplanterade eller rättare sagdt utkastade i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 3

verlden utan huld och skydd. Vanligen uppgåfves de ej till kyrkooch

mantalsskrifning, och vederbörande finge endast tillfälligtvis reda

på dessa barn af »okända föräldrar».

»Jag behöfver väl knappast nämna», yttrar motionären, »hvilken tillökning

i fattigvårdstungan ett sådant barn kan medföra, enär uppfostringsbidraget

från de okända föräldrarna hvilken dag som helst kan upphöra,

och fosterföräldrarna befinna sig vanligen i det tillstånd, att de

sjelfva stå fattigvården mycket nära.»

Genom den nyare lagstiftningen hade arfsrätt tillerkänts oäkta

födt barn, såvidt modern låtit anteckna det i kyrkoboken såsom sitt.

Vid nu påpekade förhållande kunde det likväl alltför lätt hända, att

modern dog, innan hon hunnit legalisera sitt barn, »enär kanske först

i lifvets sista stunder moderskärleken vaknar och vill utkräfva sin rätt».

Sedan motionären, »såsom ett försök att råda bot för och motverka

dessa missförhållanden», erinrat om stadgandet i barnmorskereglemantet

af 28 november 1856 § 21, att vid hemlig förlossning barnmorskan

borde råda qvinnan att uppteckna sitt namn och hemvist å ett

papper, som, försedt med anteckning och sigill af vederbörande prest,

qvinnan borde uppmanas att för såväl sin som barnets framtida säkerhet

noga förvara, anmärker motionären, att enligt erfarenheten barnmorskorna

icke äro så synnerligen angelägna att gifva ett dylikt råd,

hvarför ock medicinalstyrelsen i skrifvelse under år 1883 »förständigade

barmorskorna att söka hämma men icke locka till användande af

denna rättighet» (för barnaföderskan att icke uppgifva sitt namn), en

skrifvelse, som under de närmast derpå följande åren något sänkte det

förut höga siffertalet på sådana barn, men som snart syntes hafva råkat

i glömska, hvadan, efter ett uttalande under år 1896 af Stockholms presterskap,

barnmorskorna ånyo fått en anmaning att iakttaga reglementets

föreskrift.

Härefter fortsätter motionären: »Skulle derför icke tiden vara inne

att 1778 års cirkulärbref i denna punkt helt och hållet upphäfdes? Det

motiv eller faran för barnamord, som uppgifves såsom orsak till lagbestämmelsen

i det ofvan citerade kongl. brefvet, existerar enligt undertecknads

mening icke vidare eller är åtminstone af underordnad betydelse,

tv i samma mån som sedeslösheten tilltagit, har skuldkänslan

blifvit mindre och aktas brottet ringare, hvarför det icke är att antaga,

att blödigheten hos den fallna qvinnan skulle vara så stor, att hon

hellre skulle begå barnamord än uppgifva sitt namn. Orsakerna till

barnamord härleda sig icke så mycket från skammen öfver brottet som

fastmera från fruktan att icke kunna lifnära barnet. De begås ofta nog

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

af qvinnor, som utan förlossningsbiträde framfödt sitt foster och hvilka

utan att begagna sig af ofta nämnda rättighet skaffa det ur verlden.»

Huru föga den nämnda bestämmelsen i barnmorskereglementet

kunnat afhjelpa »detta missförhållande», framginge af det yttrande, som

chefen för statistiska centralbyrån den 11 juli 1887 afgaf i sammanhang

med underdånigt förslag till nytt formulär för husförhörslängden,

så lydande: »Af de många anledningar till felaktigheter eller ofullständigheter

vid anteckningar i födelse- och dopbok torde väl ingen dertill

så mycket bidragit, som den i kongl. brefvet den 17 oktober 1778

gifna tillåtelsen för barnaföderska att i böckerna inskrifvas såsom blott

okänd moder. Denna rättighet utöfvas i den mest vidsträckta skala, i

synnerhet inom hufvudstaden, och oskicket har gått ända därhän, att

till och med gifta hustrur finnas antecknade såsom okända mödrar till

sina äkta barn, och detta till en stor del för barnmorskans beqvämlighet

att ej vilja besvära sig med anskaffande och företeende af eljest

erforderligt prestbetyg för modern, å hvilket barnet bort antecknas.

Ett stäfjande af oskicket lär visserligen vara vidtaget genom en befallning

i detta hänseende från medicinalstyrelsen till barnmorskorna, men

ändock qvarstå!- rättigheten, hvilken, äfven utöfvad i mindre mån än

hittills, likväl högst menligt inverkar på en ordentlig kyrkoskrifning

och barnets civila rättigheter, hvadan det vore utan tvifvel fullt befogadt

att afskaffa hela rättigheten.»

Enahanda åsigt vidkölle samme chef i sitt den 17 april 1893 afgifva

utlåtande öfver framlagdt förslag till kyrkoskrifningens ordnande,

i det han yttrat: »I denna regel (n:o 2 för födelse-och dopboken) hafva

komiterade bibehållit den i kongl. brefvet den 17 oktober 1778 gifna

tillåtelsen för barnaföderska att i kyrkoböckerna inskrifvas såsom okänd

moder. Dock hafva komiterade närmare bestämt detta att gälla endast

för moder till oäkta barn. Komiterade säga likväl sjelfva, att denna

rättighet bland annat högst menligt inverkar på en ordentlig kyrkoskrilning,

och att det för den skull vore »högst önskvärdt» att hela

rättigheten afskaffades, men hafva komiterade, som ansett, att det ej tillkommit

dem att härom framställa förslag, dock med anledning af talrika

framställningar i sådant syfte från presterskapet nu i underdånighet

härå fäst uppmärksamhet. — I afseende på angelägenheten af rättighetens

upphäfvande instämmer domkapitlet i Upsala, hvilket äfven på

det varmaste understödes af domkapitlet i Göteborg, som till de anförda

skälen härför lägger det, att nämnda rättighet ej står i öfverensstämmelse

med den ett oäkta barn numera tillerkända rättigheten att

ärfva sin moder; och kan statistiska centralbyrån ej annat än lifligt in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 5

stämma i hvad som sålunda uttalats och som redan i det af undertecknad

chef afgifna förslaget till nytt formulär för husförhörsboken

framhölls såsom af behofvet påkalladt.D

I den nya kyrkoboksföringsförordningen inflöt emellertid intet annat

stadgande, än att det bestämdes rörande moder till oäkta barn, som

ville vara okänd, att pastor vid anmälan om födelsen endast egde att

af barnmorska eller den, som anmälde barnet, inhemta nödiga upplysningar

i fråga om moderns ålder samt tiden och orten för nedkomsten.

Icke blott från rent kristlig och kyrklig synpunkt utan äfven i den

yttre ordningens intresse och till förebyggande af sociala orättvisor,

vore det sålunda i hög grad ensidigt, om rättigheten till dop i okända

föräldrars namn helt och hållet upphäfdes. Men derest detta skulle

stöta på alltför stora svårigheter, torde denna rättighet kunna i väsentlig

mån inskränkas och dess användande bättre^än som hittills skett

regleras. Så tänkte sig motionären t. ex. möjligheten af att i nedkomstortens

födelse- och dopbok i ett särskildt s. k. »hemligt register»

anteckning göres om moderns namn med hänvisning till hennes kyrkoskrifningsort,

utan att barnet åtecknades hennes betyg, ur hvilket register

sedermera i vissa af Kongl. Maj:t uppgifna och bestämda fall

upplysningar kunde erhållas.

Herr Hedin framhåller i sin motion, att genom förordningarna om

mantalsskrifning, jemte deraf härflytande förbindelser till mantalspenningar

eller personella afgifters utgörande, och om inskrifning och

redovisning af värnpligtig sådana förändrade förhållanden inträdt, att

mom. 7 i kongl. brefvet af den 17 oktober 1778 lägger hinder i vägen

för fullgörandet af de bestämmelser dessa förordningar innehålla.

Om nu i anledning af 1778 års kongl. cirkulärbref i kyrkobok och

mantalslängder inflyta och år efter år qvarstå sådana anteckningar, som

t. ex. Kärf Johan född 7''r 1884, Per Axel född 7» 1891, allt under stående

rubrik »Barn af okänd moder», utan att tillika lemnas uppgift a

födelse- och vistelseort samt andra upplysningar, som angifva hvilken

personen är och hvar eller hos hvem han upplostras, skall sålunda antecknad

person, efter motionärens förmenande, nödvändigt undgå alla

do förpligtelse!-, som i afseende på mantalsskrifning och värnplikt äro

en hvar till 18 och 21 år kommen person ålagda. Men ännu tidigare

än vid denna ålder inträffa olägenheter genom omförmälda lagrum, så

t. ex. svårigheten af kontroll öfver folkskolestadgans efterlefvande.

Och vidare kunde uppkomma svårighet, för att ej säga omöjlighet, för

ett sådant barn att skaffa sig betyg för vinnande af kyrkliga och medborgerliga

rättigheter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

I Stockholm döptes och antecknades i okända föräldrars namn icke

mindre än 750 barn under år 1894 enligt uppgift vid Stockholms prestsällskaps

sammanträde i april 1896.

Enligt det kongl. brefvets ingress afsåg detsamma att förebygga barnamord.

Kanhända det i detta fall något gagnat. Men säkert vore, att

det på ett förfärande sätt kan befordra barnamord, utan att det kan

upptäckas än mindre bevisas. »En barnaföderska», säger motionären,

»reser till en aflägsen stad eller landsförsamling. Ingen känner henne.

Ingen vet hvarifrån hon är. Hon medtager sitt barn vid afresan, sedan

hon genom barnmorskan begärt utflyttningsbetyg för barnet. Hon kan

döda barnet och bränna betyget.» Dessutom, huru många barn finge

icke fattigvården taga hand om på grund af denna lag, hvilka orättvisor

i arfshänseenden uppstode ej genom densamma?

Då bestämmelserna i det kongl. brefvet väl måtte anses vara otidsenliga

och befrämjande allt annat än sedlighet, så kunde tiden vara

inne för dess upphäfvande, men då upphäfvandet torde möta svårigheter,

och de påpekade olägenheterna kunde något afhjelpas genom ett

tillägg i § 16 i kongl. förordningen af den 6 augusti 1894, så föreslår

herr Hedin till slut, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,

det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för ett tillägg i Kongl.

Maj:ts nådiga förordning af den 6 augusti 1894 på så sätt, att barnaföderska,

som vill vara okänd, åligger, då hon genom barnmorska

eller annan person för inskrifning i kyrkobok anmäler af henne framfot

barn, förete vederbörligen styrkt intyg från person, som förbundit

sig mottaga detta barn till fostran och, om densamma tillhör annan

församling, betyg från vederbörligt pastorsembete om personens lämplighet

till ifrågavarande kall; företes icke ett sådant betyg, är barnets

moder skyldig gifva sig till känna för pastor i den församling, der barnet

blifvit framfödt, till trygghet för barnets ordentliga uppfostran.»

Detta är i hufvudsak de föreliggande motionernas innehåll.

»Författningen, hvilkens syfte, säger Andra Kammarens tillfälliga

utskott, var att förekomma barnamord, verkade, påstods det från ena

sidan, derhän, att de direkta barnamorden aftogo, medan från andra

sidan framhölls, att så icke var förhållandet, men att deremot de indirekta

barnamorden i oroväckande grad ökades, på samma gång sedeförderfvet

spred sig omkring i vida kretsar. Det var gifvet, att ett så
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 7

dant sakernas förhållande skulle framkalla varnande rop mot det onda».

Också väcktes under ståndsriksdagarna gång efter annan motioner om

upphäfvande eller förändrande af klandrade bestämmelsen, för hvilka

utskottet utförligt redogör.

Så föreslogs 1817 i presteståndet att »författningen» måtte upphäfvas

eller, om det ej kunde ske, omarbetas i syfte, att det åtminstone

borde åläggas barnaföderska att för pastor angifva ej

blott sin utan äfven lägersmannens namn, men att »om någon gång

anonymitet skulle anses nödvändig och såsom sådan begäras, upptäckten

af rätta förhållandet likväl borde, under den tysthetsförbindelse, som

kyrkolagens 7 kap. stadgar, ske för predikoembetet, som i en särskild,

endast för läraren tillgänglig bok borde införa både föräldrarnas och

barnets namn, på det att läraren må blifva i stånd att en dag, då ett

oäkta barn efterfrågar upphofven till sin varelse, gifva derom tillbörliga

underrättelser», bvilket förslag alstyrktes af lagutskottet, af skäl att

barnamorden i verkligheten aftagit, sedan författningen kom till stånd,

att den då rådande osedligbeten inom landet icke både sin grund uti

författningen i fråga utan uti de förändringar, som menniskolynnet genom

tidsskiften undergår och uti en derunder tilltagande och rådande böjelse

för lyx och utsväfningar, hvilka föranleda till svårighet och mindre håg

att vid tidigare år ingå i lagliga äktenskapsförbindelser, att olägenheterna

af förordningen märkas endast i hufvudstaden och i de större

städerna, att förändring af författningen icke skulle befordra sedligheten

men framkalla flera barnamord, att qvinnan har tyngd nog att

bära i det inre vittnesbördet om sitt fel och förvillelser ätvensom egna

och andras förebråelser samt de omsorger henne förestå, att anteckningen

om uppgifvandet af fadrens namn, blottad på bevis, å ena sidan

intet gäller, men å andra sidan kan utsätta eu oskyldig för obehagliga

beskyllningar, och slutligen att icke strafflagens bestämmelser, utan

bildningen och egen känsla af moralitet och samhällspligter blifva

de mest verkande medel till sedernas förbättring. I reservation mot

lagutskottets betänkande framhölls ibland annat, att de indirekta barnamorden

ökats, att det icke blott vore sedeslösheten, som vore orsaken

till det allmänna förderfvet, utan ock att den slappare lagstiftningen

gåfve stöd åt sedeslösheten, och att det vore bättre att rädda många

barns lif än några af mödrarnas heder och lif. — Frågan föll.

1823 upptogs frågan åter i presteståndet och rigtade sig då hufvudsakligen

mot fadrens förpligtelser, i bvilket afseende åtskilliga bestämmelser

föreslogos. Men då motionen föredrogs i ståndet, yrkades

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

upphäfvande af »hela författningen». Lagutskottet afstyrkte förslaget,

åberopande de skäl, som anförts 1818. Upphäfvandet af »författningen»

kunde icke lemna någon på grundad anledning stödd förhoppning att

hämma det öfverklagade sedeförderfvet. Lagutskottets betänkande bifölls

af två stånd, och frågan föll.

Vid 1828—1830 års riksdag motionerades inom ridderskapet och

adeln upphäfvandet af »hela författningen». Lagutskottet afstyrkte, och

motionen afslogs.

Under riksdagen 1834—1835 väcktes i presteståndet motion om

ändring af »författningen» i afsigt att få barnaföderskor, som födt oäkta

barn, jemte deras lägersmän lagförda, hvarjemte särskildt yrkades, att

bestämmelsen i mom. 6 af 1778 års kongl. bref angående vite för den,

som förebrådde lägrad qvinna hennes förbrytelse, skulle borttagas, enär

densamma befordrade osedlighet. Lagutskottet afstyrkte, och frågan föll.

Vid 1840—1841 ars. riksdag motionerades i presteståndet om upphäfvandet

af »hela författningen» eller, om detta ej bifölles, ändringar

i flera dess delar. En ledamot ville sådan förändring: ''»att modren,

förr än hon begifver sig till annan ort för att framföda barnet, skall

dels yppa detta sitt uppsåt för egen själasörjare, dels för den prest,

som döper barnet, uppvisa ordentlig prestattest'', att barnet derefter skall

enligt dopsedel från den prest, som dopet förrättat, i nämnda kyrkobok

antecknas, och att en af kyrkoherden undertecknad skrift, som

skulle innehålla uppgift om barnets härkomst, och till hvilken borde

genom anteckning i kyrkoboken hänvisas, skall förvaras i kyrkokistan

för att under barnets spädare år brytas endast i den händelse, att

barnet faller fattigvården till last, eller efter barnets beredelse till dess

första nattvardsgång öppnas, på det dess innehåll må kunna detsamma

meddelas». — Lagutskottet påvisade, att under de 20 åren närmast före

1778 med 33,350 oäkta barn banamordens antal var 147, men att under

de 20 närmaste åren efter 1778 med 124,355 oäkta barn inträffade

endast 218 barnamord. Författningen borde sålunda, menade utskottet,

verkat godt och borde bibehållas. — Frågan föll.

Vid 1847—1848 ars riksdag föreslogs i en inom presteståndet väckt

motion, 1) att liksom vid äkta barns födelse, så ock vid oäktas, modrens

och den af henne angifne fadrens namn antecknas af presten; likväl

om föräldrarna så önska i särskild dopbok, hvars innehåll står under

skydd af tryckfrihetsförordningens 2 §, så att det åt ingen obehörig må

meddelas eller till tryck utlemnas, samt inbegripes under helgden af enskild

bikt; 2) att lägrad qvinna bör undergå enskild skrift och erlägga

de böter, kyrkolagen stadgar.--3) Sedan hon sålunda böter er
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o é. 9

lagt och skriftad blifvit och detta i kyrkoboken antecknadt. är, må hon

ej instämmas till domstol. — — 4) 1 alla flyttningsbevis bör antecknas,

om qvinnan sig genom lönskaläge försett — —.

Lagutskottet medgaf, att »författningen» ej åstadkommit allt hvad

man hoppats, men den hade bidragit att minska barnamorden. Och

om den än bidragit att lossa osedlighetsbanden, så hade den dock

verkat så, att den borde bibehållas. Lagutskottets afstyrkande godkändes

af Riksdagen.

Vid 1853—1854 års riksdag förnyades sist anförda motion med

tillägg af en femte punkt af innehåll, att den af modren angifne fadren

till barnet borde genom laga bevis eller, om han välkänd vore, genom

värjemålsed frigöra sig från hennes anklagelse. Förmådde han det ej,

skulle han åläggas fosterlega och för öfrig! dömas efter lag.

Lagutskottet afstyrkte motionen och anförde bland annat, att om

»författningen» af 1778 verkligen åstadkommit det onda motionären

framhållit, borde den afskaffas. Men så vore icke fallet. Utskottets

afstyrkande godkändes af tre stånd.

Slutligen yrkades vid 1856—1858 års riksdag upphäfvande af

hela »författningen» af 1778. Lagutskottet afstyrkte motionen, hänvisande

till sitt vid föregående riksdag afgifna utlåtande. Utskottets

mening gillades af Riksdagen.

»Af den sålunda gjorda tillbakablicken öfver föreliggande fråga och

af i statistiska centralbyrån erhållen kännedom om förhållandet med

barn, som döpas utan kända föräldrar, visar det sig», säger Andra Kammarens

tillfälliga utskott, »att hvad af motionärerna vid innevarande

riksdag framhållits icke är öfverdrifvet, utan vinner stöd af de år efter

år återkommande motionerna vid ståndsriksdagarna och af de statistiska

uppgifterna.»

Upplysande i afseende på följderna af författningen finner Andra

Kammarens utskott de vid 1840—41 års riksdag angifna siffrorna vara:

Under de 20 åren före 1778 voro de oäkta barnen 33,350. Under de

20 åren näst efter 1778 hade de ökats till 124,355, alltså nära nog

fyrdubblats. Icke stort bättre stälde sig saken för närvarande. Före

1778 föddes på omkring 2 millioner menniskor i rundt tal årligen 1,067

oäkta barn, straxt efter nämnda år på ungefär 2 Va millioner menniskor

6,177 oäkta barn, men år 1895 på 4,919,260 invånare icke mindre än

14,926 oäkta barn. Medan från 1778 till 1895 folkstocken ökats 2 :\

2V2 gånger, hade de oäkta barnen ökats till nära 9 gånger. Med dessa

siffror för ögonen kunde man, menar utskottet, svårligen frigöra sig

Bih. till Riksd. Vrot. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 4 Haft. i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

i rån den uppfattningen, att, om också icke »författningen» ensam varit

orsaken till den otroligt stora ökningen af antalet oäkta barn, den åtminstone

icke bidragit att stärka sedlighetskänslan hos vårt folk.

Såge man åter på den egentliga orsaken till »författningens» tillkomst,

den att förekomma barnamorden, så visade det sig, att icke

heller i den punkten författningen lyckats fylla sin uppgift. Lagutskottet

vid 1840—41 års riksdag uppgaf, att under de 20 åren före

1778 barnamordens antal voro 147, och under de 20 derefter föl
jande

åren 218. Vid den tid. »författningen» utgafs alltså ej fullt

8 barnamord årligen. Men straxt efter stego de till nära 11, 1895 utgjorde

de 26. Under tiden från 1778 hade visserligen folkmängden mera

än tvådubblats, men barnamorden hade mera än tredubblats. Detta om

de direkta barnamorden, men såge man på de indirekta, mötte en ingalunda

mera inbjudande tafla. Enligt 1895 års statistik, den sista tillgängliga,

var antalet barnaföderskor detta år 136,049, deraf utaf äkta

säng 121,350, af oäkta 14,699. Under samma år dödfödda 3,535, deraf

3,047 äkta, 488 oäkta. Vidare framginge af samma statistik, att 1895

icke mindre än 12,745 barn afledo inom första lefnadsåret, deraf 10,422

äkta och 2,323 oäkta. De oäkta barnens antal utgjorde alltså något

öfver 10,8 procent af hela det under 1895 födda barnantalet, men mera än

16 procent af de dödföddas antal och mera än 18 procent af dem, som

afledo under första lefnadsåret. Om man också icke kunde med skäl

påstå, att dessa dödsfall vore att betrakta såsom hemliga mord, så

visade det sig dock, att dödsfreqvensen hos de oäkta barnen vore vida

större än hos de äkta, och orsaken till detta faktum måste vara att

söka uti särskilda missförhållanden. Lades härtill, att af de 2,323

under ett års ålder döda barnen icke mindre än 574, d. v. s. nära 25

procent af hela antalet, afled i Stockholm, kunde man omöjligen frigöra

sig från tanken på de hemska nästen, dit barn lemnades för att ju förr

dess hellre försvinna ur verlden.

Täflan i dess helhet vore synnerligen mörk, mörkast syntes dock

den punkt vara, som betecknade »barn, döpta i okända föräldrars namn».

Denna mörka punkt vore väsentligen orsakad af den ofta klandrade

bestämmelsen i mom. 7 af kongl. brefvet den 17 oktober 1778.

Att angifva antalet på inom hela landet i okända föräldrars namn

döpta barn vore för närvarande af angifna skäl omöjligt. Men af de

uppgifter, som i de föreliggande motionerna lemnades, och som bestyrktes

af en första blick på primäruppgifterna i statistiska centralbyrån,

funne man, att antalet sådana barn inom endast Stockholms

territoriella församlingar uppgingo enligt herr Petterssons motion under

s. 11 Kontrollera mot PDF

För stu Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 1. 11

femårsperioden 1893 —1897 till 2,656 eller i medeltal för dessa år 531,

och enligt herr Hedins motion till icke mindre än 750 för år 1894.

Om nu också Stockholm i främsta rummet vore den ort, till hvilken

de barnaföderskor, hvilka vilja vara okända, begåfve sig för att framföda

sina foster, så vore dock Stockholm icke den enda plats, der dylika

barn föddes. Detta förhållande åter uteslöte icke den möjligheten, att

dylika barns antal i hela det öfriga Sverige tillsammans kunde vara

lika stort med det i Stockholm angifna.

Men nu uppstode den frågan, hvart taga alla dessa barn vägen?

Derom stannade man i det hela i ovisshet. Och månne man icke hade

att söka en betydlig kontingent af detta slags barn bland den här ofvan

framhållna stora dödlighetsprocenten af oäkta barn under ett års ålder?

Om nu också en del af dessa barn finge sådan vård, att de bevaras åt

framtiden, så utkastades de dock i verlden utan moder, utan anhöriga

och i viss mening utan fädernesland. Huru detta skulle verka på

barnens karakter och sinnelag i allmänhet vore icke svårt att begripa.

Härtill komme den arfsförlust sådana barn kunde lida, äfvensom den

betydliga tillökning i fattigvårdstungan de kunde medföra.

Såsom ett försök att råda bot på och motverka missförhållandet i

fråga funne man det stadgadt i § 21 af Korjgl. Maj:ts förnyade nådiga

reglemente för barnmorskor den 28 november 1856, att »vid hemlig

förlossning bör barnmorskan för öfrigt råda qvinnan att uppteckna sitt

namn och hemvist å ett papper, hvilket af henne försegladt förelägges

den prest, för hvilken hon ofördröjligen skall förlossningen anmäla, så

att lefvande barn varder till dop befordradt och dödfödt barn jordadt.

Sedan detta papper blifvit med vederbörlig anteckning och prestens

sigill försedt, bör qvinnan uppmanas att för sin såväl som barnets framtida

säkerhet samma papper noga förvara». Men som denna »författning»

talade blott om ett rådande, icke om ett affordrande, och eftersom

det visat sig, att barnmorskorna icke varit angelägna om att gifva

ett dylikt råd, hade medicinalstyrelsen i skrifvelse af år 1883 förständiga!

barnmorskorna att söka hämma men icke locka till användande

af »denna rättighet». Att icke heller denna åtgärd haft tillbörlig verkan,

framginge af det förhållandet, att Stockholms prestsällskap vid tvenne

sammanträden under år 1896 uttalat sig om behöfligheten af eu förnyad

uppmaning i samma rigtning, hvilket också föranledt, att barnmorskorna

ånyo blifvit förständigade att iakttaga reglementets föreskrift, en anmaning,

som man på grund af erfarenheten hade skäl befara, att den

skulle falla i glömska. Denna förseglade namnsedel förlorade för öfrigt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

allt värde, då den dels kunde innehålla orätt eller kanske intet namn, dels

ock kunde förkomma.

Likaledes hade influtit i den nya kyrkoboksförordningen af den 6

augusti 1894 den bestämmelsen rörande moder till oäkta barn, som

ville vara okänd, att pastor vid anmälan om födelsen endast egde att

af barnmorska eller den som anmälde barnet, inhemta nödiga upplysningar

i fråga om modrens ålder samt tiden och orten för nedkomsten.

Men att icke ens denna åtgärd vore tillfyllest för att afhjelpa det onda

samt åstadkomma ordentlig kyrkoskrifning och bevara åt barnet dess

civila rättigheter vore särskildt påpekadt af chefen för statistiska centralbyrån,

som anser att rättigheten i fråga med fog borde afskaffas.

De begge motionärerne voro ense derom, att mom. 7 i »författningen»

af den 17 oktober 1778 vore otidsenligt och befrämjade allt

annat än sedlighet, samt att tiden derför kunde vara inne för dess upphäfvande.

Men då upphäfvandet af hela den genom ifrågavarande moment

medgifna rättigheten möjligen skulle, enligt motionärernes antagande,

möta svårigheter, hemstälde herr Pettersson eventuel om en i

angifvet syfte gående ändring af momentet, hvaremot herr Hedin ansåg,

att de af honom påpekade olägenheterna kunde något afhjelpas

genom ett tillägg till § 16 af kongl. förordningen den 6 augusti 1894

angående kyrkoböckers förande.

Andra Kammarens tillfälliga utskott vore visserligen ense med

motionärerne derutinnan, att mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober

1778 borde upphäfvas, men då utskottet också vore ense med motionärerne

derom, att ett försök till upphäfvande af detta moment skulle

f. n. stöta på allt för stora svårigheter, så kunde utskottet för sin del

icke tillstyrka bifall till herr Petterssons motion i den delen.

Då vidare herr Hedin hemstälde om ett tillägg i kongl. förordningen

den 6 augusti 1897 angående kyrkoböckers förande i syfte att vissa

föreskrifter för barnaföderska deri skulle införas, men han icke på samma

gång hemstälde om ändring af mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober

1778, och då i händelse af bifall till denna hans hemställan, dessa båda

författningspunkter skulle komma att stå stridande mot hvarandra, samt

då sådan ändring näppeligen kunde befordra åsyftade ändamålet, kunde

Andra Kammarens tillfälliga utskott icke heller tillstyrka bifall till hans

motion .oförändrad.

Härefter fortsätter utskottet:

»Bland föreslagna olika sätt att lösa frågan, har herr Pettersson

tänkt sig att i nedkomstortens födelse- och dopbok i ett särskildt s. k.

»hemligt register» anteckning göres om modrens namn med hänvisning

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 13

till hennes kyrkoskrifningsort, utan att barnet åtecknades hennes betyg,

ur hvilket register sedermera i vissa af Kongl. Maj:t uppgifna och bestämda

fall upplysningar kunde erhållas. De åsyftade särskilda fallen,

då det hemliga registret skulle få lemna upplysningar, kunna möjligen

vara flera, men utskottet har för sin del tänkt på de fall, då barnet

vill finna sin moder, då modern vill legalisera sitt barn, samt då arfsoch

fattigvårdsfrågor angående barnet föreligga till lösning.

»Huruvida detta af herr Pettersson angifna sättet att lösa frågan

är det lämpligaste, derom anser sig utskottet icke kunna uttala ^sig;

men utskottet är öfvertygadt om nödvändigheten af att något göres

till skydd för de arma barnen af okända föräldrar. Utskottet är också

förvissadt derom, att Kongl. Maj:t, efter tillbörlig utredning af frågan,

hvilken utredning torde kunna åstadkommas utan en så vidlyftig apparat

som en för ändamålet tillsatt komité, skall finna lämpligt sätt att lösa

frågan, så att motionens syfte till förmån för barnet i möjligaste mån

vinnes, på samma gång moderns anonymitet tillbörligen skyddas.

»Af de frågor, hvilka, enligt den här ofvan gjorda redogörelsen

för frågans behandling vid ståndsriksdagarna, sammanstälts med frågan

om upphäfvande af eller ändring i kongl. brefvet den 17 oktober 1778,

har frågan om oäkta barns arfsrätt afgjorts genom kongl. förordningen

den 14 april 1866, hvilken under vissa vilkor och i visst fall tillerkänner

oäkta barn arfsrätt efter sin moder. Så ock beslutade Riksdagen år

1893 den 7 maj skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förslag

till ändrade bestämmelser om barnafaders skyldighet att bidraga till

sitt barns underhåll, vård och uppfostran. Ett förslag till också denna

frågas lösning kan derföre när som helst vara att motse.

»Då härtill kommer, att en kongl. proposition om ordnandet af

fosterbarnsvården är att till Riksdagen förvänta, men det sålunda väntade

förslaget, sådant det framlagts af den för ändamålet tillsatta

komitén, afser fosterbarnsvårdsfrågans ordnande ur endast sanitär synpunkt,

torde det vara i sin ordning, att Kongl. Magt Unge taga äfven

nu föreliggande fråga om hand för att om möjligt i sammanhang med

de två sistnämnda frågorna komma under ompröfning.»

På grund af det anförda och med hänvisande till hvad i motionerna

framhållits, har Andra Kammarens tillfälliga utskott stadnat vid

det här ofvan först intagna skrifvelseförslaget.

Första Kammarens tillfälliga utskott bör omnämna, att mom. 7 i 1778

års cirkulärbref jemväl varit föremål för behandling af den af Kongl.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Maj:t tillsatta koniitén för utarbetande af förslag till ändringar af kyrkolagen

m. in., hvilken i sitt betänkande af den 28 maj 1892 föreslagit

momentets upphäfvande.

I sina motiv till detta förslag, som föranledts af särskild nådig

remiss utaf den s. k. kyrkoskrifningskomiténs yttrande om önskvärdheten

af momentets upphäfvande, åberopar kyrkolagskomitén hufvudsakligen

samma skäl, som här ofvan berörts, under erinran att hvarje

person, äfven den af oäkta börd, har en naturlig rätt att få lära känna

sin .härkomst, och denna rätt bör icke genom något lagens stadgande

kränkas, äfvensom att föreskrifterna i förordningen den 11 februari 1887

angående anmälningar om födda barn, hvilka visserligen torde tillkommit

utan afseende å nu ifrågavarande kongl. bref, icke kunna vinna full

tillämpning, så länge det är barnaföderska tillåtet att fördölja sitt namn.

Under den pröfning, Första Kammarens tillfälliga utskott egnat

detta ärende, har utskottet till en början visserligen icke kunnat alldeles

undvika att i någon mån skärskåda de slutsatser, hvartill motionärerne

och Andra Kammarens utskott ansett de anförda sakuppgifterna —

hvilkas rigtighet ej ifrågasättes — böra leda.

Efter att såsom upplysande »i afseende på följderna af» det föreliggande

stadgandet i 1778 års cirkulärbref hafva omnämnt antalet af

inom riket födda oäkta barn under 3 olika perioder och funnit det

hafva ökats 9 gånger under samma tid, som folkstocken ökats 2 å 272

gånger, säger utskottet, som dock icke nämnt, huru många af de oäkta

barnen födts af okända mödrar: »med dessa siffror för ögonen kan man

svårligen frigöra sig från den uppfattningen, att, om också icke författningen

ensam varit orsaken till den otroligt stora ökningen af antalet

oäkta barn, den åtminstone icke bidragit att stärka sedlighetskänslan

hos vårt folk». Denna uppfattning att klandrade stadgandet i viss

mån varit orsak till ökningen af de oäkta barnens antal torde dock

knappast vara rigtig, ty den omständigheten, att eu hel del mödrar

blifvit okända, är nog en af exponenterna för den allmänna sedligheten

i landet, men det är svårt att förstå, huru den i och för sig kunnat

ens i någon mån bidraga till ökandet af de oäkta barnens antal.

De 20 åren näst före 1778, när årliga antalet oäkta barn i medeltal

utgjorde 1,667, förekommo 8 barnamord i medeltal årligen, under

de 20 åren näst efter 1778, med ett medeltal af 6,177 oäkta barn,

voro barnamorden årligen 11, men år 1895 med 14,926 oäkta barn

hade barnamorden stigit till 26. Deraf att under samma tid som folkmängden

tvådubblats, barnamorden mera än tredubblats, drager nu Andra

Kammarens utskott den slutsatsen, att 1778 års cirkulärbref, hvars an
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarms Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 15

gifna egentliga orsak varit att förekomma barnamord, »icke heller i den

punkten lyckats fylla sin uppgift». Ser man litet närmare på de sist

anförda siffrorna, så befinnes det, att under tjuguår speriod en näst före

1778 inträffade 1 barnamord på 208,4 oäkta barn, under tjuguårsperioden

närmast efter 1778 1 barnamord på 561,5 barn och år 1895 1 barnamord

på 574 barn. Under det kongl. cirkulärbrefvets tid hafva således

barnamorden påtagligen icke ökats i förhållande till de oäkta föddes

antal. Tvärtom. De hafva minskats med ej obetydligt mera än hälften.

Och då det lika litet blifvit påvisadt, huru stor procent af de

okända mödrarnas barn aflidit under första lefnadsåret, lära de »indirekta

barnamorden» icke heller böra alltför hårdt läggas det kongl.

brefvet till last. Kanske det skulle t. o. in. kunna sägas, att den punkt, »som

betecknar barn döpta i okända föräldrars namn», i detta afseende icke

är den allra mörkaste i fosterbarnsväsendets mörka tafla. Ty utan

fara att. alldeles misstaga sig, torde man kunna antaga, att de okända

barnaföderskorna, vanligen ur bättre lottade samhällslager, hafva utvägar

till större penningtillgångar och medel att sörja för sina barn, än fallet

är med ogifta barnaföderskor i allmänhet. Det »kan» ju också ändock

hända, att äfven de okända mödrarnas barn falla fattigvården till last,

men någon omständighet, antydande att så i verkligheten inträffat i

större förhållande än med barn af andra ogifta mödrar är icke anförd.

Då det oäkta barnets arfsrätt enligt lag ovilkorligen är beroende

derpå, att modren låtit såsom sitt anteckna det i kyrkoboken, och då

de okända mödrarna hafva sig obetaget att låta göra en slik anteckning

lika såväl som de öfriga ogifta barnaföderskorna, hvilka dock

ännu långt ifrån alla använda detta medel att gagna sina barn, får

1778 års cirkulärbref väl svårligen sägas i någon mera nämnvärd mån

verka menligt på resp. barnens arfsrätt.

Men äfven om Första Kammarens utskott sålunda icke kunnat undgå

att finna åtskilligt af den i motionerna och remitterade betänkandet

anförda bevisningen hafva fört något på sidan om saken, så återstår i

allt fall tillräckligt, för att äfven Första Kammarens utskott skall kunna

instämma i det slut, hvari Andra Kammaren stannat.

Det må icke förnekas, att tidsomständigheterna under de gångna

120 åren utaf mom. 7 i 1778 års kongl. cirkulärbref skapat något helt

annat, än hvartill det ursprungligen synes varit ämnadt. Det har, i

stället för att vara en nödfallsutväg, som afsågs att, hvad herr Pettersson

i sin motion ock påpekat, mera sällan anlitas, numera blifvit underlaget

för, kan man säga, en hel industri. När man, som motionärerne

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

och Andra Kammarens utskott framhålla, tager i betraktande barnmorskornas

verksamhet och i tidningarna alltid synliga omsorger för

de barnaföderskor, »som vilja vara okända», kan man icke värja sig

för den tanken, att dessa vederbörande bygga på det kongl. brefvet

såsom ett godt medel att skaffa sig goda inkomster. Och af flera

tecken att döma beror det alltför ofta på barnmorskorna, att barnaföderskorna

blifva i kyrkböckerna antecknade såsom okända mödrar,

ehuru det måhända från början icke varit dessas afsigt — och t. o. m.

någon gång utan att de sjelfva veta det.

De missförhållanden och svårigheter, som härigenom onekligen

framkallas i afseende å tillämpningen af de för befolkningens inregistrering

gifna allmänna bestämmelser äro — äfven om de icke kunna

eller väl lämpa sig att med siffror åskådliggöras —, såsom hvar man

lätt inser, i och för sig tillräckligt betydande för att kräfva uppmärksamhet

och afhjelpande. Men, efter hvad Första Kammarens utskott

förmenar, bör detta kunna ske, utan att den nu gällande rättigheten

att så vidt möjligt få vara okänd derför behöfver betagas den barnaföderska,

som bar skäl att sådant önska.

Så långt anse sig ej heller motionärerna och Andra Kammarens

utskott för närvarande böra gå.

Genom bestämmelser i syfte att begagnandet af denna rättighet i

möjligaste måtto begränsas och inskränkes, äfvensom att de okända

mödrarnas barn icke försättas i allt för mycket sämre ställning än i

allmänhet andra oäkta barn, torde det mål kunna hufvudsakligen vinnas,

som med motionerna afses.

Härför kräfves ändring af dettidens fordringar icke vidare motsvarande

innehållet af mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober 1778, angående

barnamord, och af andra i sammanhang dermed stående författningsbestämmelser.

Först och främst lärer sålunda barn morskreglementets § 21 böra

utbytas mot någon föreskrift i den rigtningen, att det skall vara ett

åliggande för barnmorskorna (och andra, som under likartade förhållanden

ega lemna biträde) att fordra och för barnaföderskorna att lemna de

der nämnda uppgifterna, som, då barnmorskorna väl i de allra flesta,

om icke alla fall, ändock skaffa sig kännedom om barnaföderskornas

namn och förhållanden, böra förses med barnmorskornas intyg, att det

förseglade papperet innehåller hvad det skall innehålla, äfvensom att

uppgiften, i vederbörlig ordning behandlad och försedd med synlig anteckning

om barnets namn, födelsedag och födelseort, skall under föreskrift

om dess hemlighållande aflemnas till förvar å en för hela riket

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 17

gemensam plats, t. ex. statistiska centralbyrån, der hemligheten helt

visst bättre bevaras än genom »hemliga register» hos pastorsembetena.

I sammanhang hvarmed torde böra stadgas kraftigt verkande påföljd

för missbruk eller brytande af hemligheten.

Vidare, då § 16 i kongl. förordningen den 6 augusti 1894 angående

kyrkoböckers förande innehåller----»eller har moder till oäkta barn

förklarat sig vilja vara okänd», utan att tillika närmare bestämts, huru

och i hvilken form en sådan förklaring bör afgifvas, skulle det antagligen

blifva till stor betydelse, i synnerhet för barnet och ordningen

vid kyrkoskrifningen, om noggranna föreskrifter infördes, huru härvid

skall tillgå, och det tillika ålades modern att på samma gång gifva ett

tillnamn åt barnet.

Under dessa eller andra för ändamålet lämpade betingelser, i samband

med de väntade åtgärderna i afseende å fosterbarnsvårdens ordnande,

skola olägenheterna af den åt vissa barnaföderskor medgifna

undantagsställning säkerligen kunna till stor del undanrödjas, och deras

barn erhålla det skydd af det allmänna, som under för handen varande

förhållanden är möjligt att lemna.

Det är hög tid, att den i socialt hänseende ingalunda ovigtiga

undantagslagstiftning, hvarom nu är tal, varder på ett mera tillfredsställande

sätt ordnad. Första Kammarens tillfälliga utskott, som till sluts

ock erinrar, att det här icke är fråga om blott administrativa förfoganden,

får derför vördsamt föreslå,

att Första Kammaren må biträda Andra Kammarens

förevarande beslut.

Stockholm den 31 mars 1898.

Å utskottets vägnar:

LARS BERG.

Bih. till Rilesd. Vrot. 1888. 8 Sami. . 2 Afd. 1 Band. 4 Raft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.