Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 12

1898-02-08 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:12, Lagutskottets Utlåtande N:o 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

N:o 12.

i 1 ,

Ank. till RikBil. kansli den 8 februari 1898. kl. 2 e. in.

flit) » •1

L flätande, i anledning af väckt motion om lagstiftning sätgärdet"

till skydd för arbetsaftal.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 170, hemställer herr C. J. Jakobson, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga ett lagförslag'' i syfte att skaffa laga. effektivt

skydd åt arbetsaftalefs helgd.

Sedan motionären erinrat derom, att han för sistlidet års Riksdag

framlagt samma förslag, hvilket emellertid icke vunnit Riksdagens bifall,

samt framhållit, att nya företeelser och uppslag på arbetsaftalets område

ytterligare skärpt behofvet af den ifrågasatta lagstiftningen, och att den

anslutning, hans förslag vunnit flerstädes i landet, jemväl pekade hän på,

att det behof, som derigenom skulle afhjelpas, vore allmänt kändt, anför

han ur sin vid 1897 års riksdag förebragta motivering följande:

»I äldre tider, med de förhållanden, som då rådde i'' afseende å husbönders

och tjenares ömsesidiga ställning, fans eu lagstiftning, som på

ett både praktiskt och för båda parterna gynsamt sätt ordnade deras inbördes

rättigheter och skyldigheter, men denna lagstiftningsform, den så

kallade legostadgan, räcker icke till efter den enorma utveckling i vexlande

former, som äfven arbetsmarknaden erhållit i våra dagar. Det

Bih. till Riksd. Prof,. 1828. 7 Samt. t! Höft. (Näs 12, lä.) \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

är numera endast jordbruksarbetare, som träffa tjensteaftal på basis af

tjenstehjonsstadgan. Och om än de icke vilja försaka de fördelar af en

för längre tid tryggad ställning, af huld och vård under sjukdomens

dagar m. m. som tjenstehjonsstadgan erbjuder, så skulle en stadsarbetare

knappt våga visa sig så ''otidsenlig’ att taga laga städsel, för allt det hån

detta skulle inbringa honom från ''klassmedvetna'' kamrater. Man föredrager

i städerna i bästa fall att träffa uppgörelse med sin arbetsgivare

med en kortare uppsägningstid, hvilken arbetsgifvaren, som alltid kan

afpressas godtgörelse för ett brutet aftal, nog får hålla, men hvilken,

enligt hvad erfarenheten lärt, arbetarne hålla, endast om och så länge de

hafva lust.

De gällande lagar, som eljest skulle kunna skydda mot strejkmissbruk,

inskränka sig i sjelfva verket till en lam och intetsägande förordning,

om ansvar för hot och våld från strejkande, mot sådana kamrater,

som ej vilja deltaga i strejken. Men om detta lagbud har man redan

fått den erfarenheten, att det icke kan sägas alls gagna, enär agitatorer

och strejkledare, med iakttagande af nödig försigtighet, icke alls behöfva

frukta denna lag och likväl fullt ut kunna använda sina magtmedel mot

strejkvägrande kamrater.

Då denna art af skyddslagstiftning mot strejker sålunda visat sig

fruktlös, men då å andra sidan statsmagterna ovilkorligen äro skyldiga

att skydda arbetsgivare och äfven icke-strejklystna arbetare mot de skador,

som en strejk ådrager dem, synes det mig, att de lagstiftande myndigheterna

icke hafva mer än ett sätt att välja för att ernå detta syfte.

Detta sätt är att genom en klok och praktisk lagstiftning stadga ett

effektivt skydd å båda sidor för arbetsaftalets helgd.

Det är detta skydd, som nu faktiskt saknas. Rättslöshetstillståndet

är i sjelfva verket fullständigt, såsom en lika sorglig som mångtalig erfarenhet

visat. En mästare i ett yrke träffar aftal med sina arbetare om

t. ex. två veckors ömsesidig uppsägning och en viss lön, och på grund

häraf gör han upp pris på sina leveranser till kunderna. Det gäller t. ex.

ett större arbete på en nybyggnad eller dylikt. Arbetarnes fackförening

får reda på att mästaren åtagit sig beställningen i fråga, och genast är

tillfället lägligt att framställa mer eller mindre obefogade eller ibland

oförsynta kraf, hvilka genast måste beviljas, eljest strejk ögonblickligen!

Ett annat fall : eu mästare har uppgjort med sina arbetare att verkställa det

eller det arbetet för en viss ackordsumma. Med stöd af denna träffar han

aftal med sin kund och utfäster sig, såsom brukligt är, att betala en viss

plikt, om ej arbetet blir färdigt på utsatt tid. Emellertid påbjuder fackföreningen

strejk, och mästaren har att välja mellan att betala den dryga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

o

plikten eller att betala sådan arbetslön, att denna äter upp hela förtjensten

och kanske mera dertill.

Man må icke invända, att dylika fall väl kunna tänkas, men näppeligen

torde förekomma. Tvärtom torde det vara litet hvar bekant, att

sådant numera är så alldaglig^ särskild! i de större städerna, att allmänhetens

intresse derför förslöats, under det att näringsidkare i alla branscher

med oro och bekymmer dagligen se sig hotade af olika yttringar af fackföreningstyranniet.

Men, säger man, hvarför finna sig arbetsgifvarne utan vidare i att

arbetarne bryta det ingångna aftalet? Jo, svaras, derför att lagen icke

ger dem tillfälle att uttaga sin rätt. Visserligen kan ju arbetsgifvaren

draga arbetaren inför domstol med yrkande af skadestånd, och har han

ett bindande kontrakt, dömer nog äfven domstolen arbetaren skyldig att

betala, men hvad mer! Då det sedan blir fråga om att utkräfva skadeståndet,

saknar arbetaren medel, och det hela resulterar i att mästaren,

utom sin förra förlust, äfven får vidkännas utgifterna för processen —

för att icke tala om, att han derefter i all sin tid skulle utpekas såsom

arbetarefiende.

Naturligtvis är det icke meningen att på något sätt inskränka arbetarens

lagliga frihet att efter godtfinnande förfoga öfver sin dyrbaraste

egendom, sitt arbete, eller att sätta det högsta pris derpå, som han kan

betinga sig på arbetsmarknaden. Det kan icke heller blifva tal om att

på något sätt inskränka arbetarnes sammanslutningsrätt, så mycket mindre

som i denna, i och för sig, icke ligger något skadligt. Här kan endast

blifva fråga om, och det är äfven allt hvad som behöfves, att skapa, en

lagstiftning, som på ett nöjaktigt sätt skaffar helgd åt det arhetsaftal, som

arbetaren sjelf, fritt och otvunget, ingått med sin arbetsgivare, det må för

öfrigt afse kortare eller längre tid, ett större eller mindre styckarbete.

Blefve det förenadt med ett tillräckligt strängt ansvar att bryta ett

arbetsaftal, vare sig mästaren eller arbetaren gjorde det, ett ansvar som

kunde resultera i tvångsarbete, der, på grund af tredska eller oförmåga att

betala, skada tillfogades endera kontrahenten eller en del arbetare af

deras arbetskamrater, lär det icke finnas ringaste tvifvel derom, att icke

derigenom alla okynnesstrejker skulle förebyggas. Ingens lagliga rätt

kränktes af en dylik lag, ty det är en hvars pligt att hålla hvad han

lofvat. Och de olägenheter, hvilka kunna förmenas vidlåda ett dylikt

stadgande, äro helt visst icke omöjliga att afhjelpa. Frågan är blott

att utan rädsla och undfallenhet för en högröstad socialistisk agitation

taga steget fullt ut och icke nöja sig med en halfmesyr, som skulle skada

mer än gagna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

För att bereda rum för en sådan lag måste emellertid eu del formella

lagändringar göras, hvadan jag för min del anser lyckligast, om

Kongl. Maj:t toge frågan under ompröfning och efter noggrann utredning

föreläde Riksdagen ett lagförslag i afsedt syfte. Innebörden af den

nya lagen torde dock till sina hufvuddrag här böra beröras. — Liksom

enligt den nuvarande tjenstehjonsstadgan tredska att fullgöra arbetsaftalet

medför, utom ekonomisk påföljd, äfven aonat sträft'', och då denna princip

således redan har burskap i vår lagstiftning, bör sådan påföljd stadgas

i afseende å allt slags arbetsaftal, som ingås under lagligt betryggande

former. Ett skriftligt kontrakt bör alltså vara laga bindande, hur kort

tid det afser, eller om det blott är fråga om styckarbete, ett eller flera.

Bryter endera parten aftalet, skall han af den andra parten lagforas, och

skadan för käranden undersökas och bestämmas. Efter fallen dom skall

, den dömde utbetala den ådömda skadeersättningen och rättegångskostnaderna.

Kan han ej det, eller tredskar han, må han hållas till allmänt

arbete i viss, mot deri ådömda summan svarande tid. Gifvet är, att lagbudet

skall så affattas, att det skyddar den, som oförvålladt bryter ett

aftal, för annat än ekonomisk risk. Likaså bör det tillses, att unga eller

oerfarna arbetare, som möjligen af samvetslösa arbetsgivare narrats att

träffa sådana aftal, hvilka antingen på grund af allt för låg arbetslön eller

andra dylika orsaker icke kunna hållas, sedan detta vederbörligen konstaterats,

icke må drabbas af ansvar för ett dylikt aftals brytande.»

Vidare anför motionären: Under der år som förgått, sedan denna

fråga af Riksdagen behandlades, både bland stadsarbetsgifvarne i landet

börjat en rörelse i syfte att bland dem ernå eu sådan organisation, att de

med större kraft än hittills skulle kunna häfda sin ställning i arbetsaftalet,

Skulle denna sträfvan krönas med önskvärd framgång, vore en vigtig förutsättning

vunnen för bättre ordning och reda i de rådande arbetsförhållandena.

Men helt vore det eftersträfvansvärda målet ej ensamt dermed

vunnet. Det blefve fallet först när det ingångna aftalets helgd vore betryggadt,

genom de påföljder, som vore förenade med dess brytande. Ty

hur stark mästareorganisationen än blefve, skulle den alltid se sin kraft

förintad inför den ojemna ställningen hos de båda parterna i arbetsaftalet,

representerad deraf, att den ena af dem, arbetarne, på grund af sin medellöshet

kunde undandraga sig all ersättning för de förluster, ett brutet

arbetsaftal förorsakade arbetsgifvaren.

Arbetet, produktionen, vore ju samhällsbyggnadens grundval och den

oundgängliga förutsättningen för hela samhällets bestånd och lycka. Den

både då äfven berättigade kraf på att af statsmagterna erhålla ett tillbörligt

skydd mot de faror, som hotade dess lugna fortgång. Åtgärder i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

detta syfte syntes rent af böra anses såsom de mest magtpåliggande, hvilka

alåge regeringen och Riksdagen att ombesörja. Hvarje nederlag, de n;i ringsidkande

härunder lede, och nyheten om dylika förekomme allt oftare, vore

eu allvarlig anklagelse mot den likgiltighet och försagdhet, som hölle tillbaka

det lagstiftningsarbete, som kunde bringa till stånd ett ordnadt och

lagbundet samhälle värdiga förhållanden inom dess näringar.

Af ålder hade samhället egt ett kraftigt medel till skydd mot tredska

hos arbetsföra män att försörja sig och de sina. Oaktadt de fall, der

dylik tredska förefunnits, ingalunda kunde anses innebära någon allmän

fara eller förlust af nämnvärd betydelse, utan inskränkt sig till i stort

sedt helt obetydliga olägenheter, hade lagstiftningen ej tvekat att sätta

myndigheterna tvångsarbetets magmedel i hand för att dermed straffa de

tredskande och medelst respekt för det kategoriska straffet afhålla andra

att göra sig skyldiga till samma förseelse.

Då alltså denna straffart vunnit tillämpning vid en så relativt lindrig

kategori af brott och i detta fall visat ett så gynsamt resultat, läge det

ju nära till hands att tillämpa den äfven vid brott, som utgjorde ett allvarligt

hot mot sjelfva samhällets grund.

Af meddelanden i tidningarna från den moderna arbetarerörelsens

läger frarnginge, att densamma nu vore färdig att flytta sig ut på landsbygden.

Visserligen hade redan ett rätt stort antal jordbruksstrejker uppstått

under årens lopp i olika delar af landet, men'' de hade lätt afstyra,

tack vare tjenstehjonsstadgan. Emellertid torde denna så till vida vara

föråldrad, att den lagstadgade aftalstiden vore för lång. Af denna omständighet

hade agitationen bland jordbruksarbetarne ej försummat att

begagna sig, i det den hittills begränsat sig till öppna''och hemliga bearbetningar

på arbetaren att icke binda sig genom laga städsel. Dennas

stora fördelar för arbetarne hade nog insetts af de klokare bland dessa, men

a andra sidan förspordes i flera trakter af landet tendenser hos arbetsfolket

att ieke taga laga städsel, och när denna sed blifvit allmännare,

hotades jordbruksnäringen af faror af den mest vidtutseende beskaffenhet.’

Äfven detta beklagliga faktum talade kraftigt'' för en modernisering

af arbetsaftalslagstiftningen i af motionären angifven rigtning.

Dti motionen hafva 26 och i dess syfte 4 medlemmar af Andm

hammaren instämt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande• N:o 12.

Det utlåtande, som utskottet sistlidne riksdag afgaf i anledning åt,

bland andra, herr C. J. Jakobsons då väckta motion med samma syfte

som den nu föreliggande, slutade med en hemställan, att Riksdagen måtte

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om förslag till sådana lagbestämmelser,

som kunde anses erforderliga för beredande af nödigt skydd åt arbetsaftal;

och efter behandling af herr Jakobsons nu åter framlagda förslag

har utskottet på samma grunder som de, hvilka år 1897 bestämde utskottets

mening i frågan, kommit till samma resultat. Utskottet anser

nemligen, att å ena sidan säkerligen intet kan med fog invändas mot

rättmätigheten af motionens syfte att, så vidt möjligt är, förebygga de

skadliga verkningarne af arbetsinställelser till trots af ingångna arbetsaftal,

och att man å andra sidan icke lärer kunna bestrida behofvet af

åtgärder uti ifrågavarande rigtning. Om man nemligen fasthåller - hvad

som i motionen påpekats och hvad utskottet till förebyggande af missförstånd

vill ytterligare betona —■ att det icke blifvit ifrågasatt och ej kan

på allvar komma i fråga att i ringaste män inskränka arbetarnes rätt att

fritt förfoga öfver sin arbetskraft och söka betinga sig det pris för sitt

arbete, som de anse motsvara detsamma, så kan det icke förnekas, att ett

aftal om arbete å ena och arbetspris å andra sidan bör, lika väl som

hvarje annan medveten och frivillig öfverenskommelse, uppfyllas der så

påfordras, och detta likaväl af den ena som af den andra utaf parterna

samt, till den ändan, vara faktiskt förbindande lika starkt åt båda hållen.

Behofvet af åtgärder, egnade att uppnå ifrågavarande syfte, synes utskottet

vara praktiskt ådagalagdt genom de arbetsinställelser af större omfattning,

hvilka under senare tider egt rum i vårt land, samt af de förluster och

den skada, som derigenom uppstått för såväl arbetsgivare som arbetstagare.

Men kan man således, enligt utskottets mening, vara temligen

ense om lämpligheten af särskilda lagstiftningsåtgärder till förekommande,

så långt, ske kan, af ekonomisk skada genom brytande af arbetsaftal, så

torde enigheten icke vara lika stor, dä fråga blir om beskaffenheten af

de åtgärder, som böra för detta ändamål vidtagas, och utskottet ser sig

lika litet nu som vid 1897 års riksdag i tillfälle att närmare angifva grunderna

för en sådan lagstiftning. Utskottet, som icke delar motionärens

åsigt, att det skadestånd, som kan ådöma» den, hvilken utan skäl brutit

ett arbetsaftal, bör förvandlas till allmänt arbete, anser emellertid, att

någonting bör göras uti den af motionären anvisade rigtning, och hyser

den tillförsigt, att ur en allsidig utredning af hithörande förhållanden skall

framgå, att en effektiv lagstiftning till skydd för arbetsaftal verkligen är

möjlig, och huru en sådan lämpligast bör ordnas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

7

Af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i anledning af förevarande

motion i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande

och framläggande för Riksdagen af förslag till

sådana lagbestämmelser, som må anses erforderliga för

beredande af nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna

arbetsaftal.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar F. Andersson och Nitsson, hvilka ansett, att, då redan under

nuvarande förhållanden ett ensidigt obehörigt brytande af arbetsaftal i allmänhet

medförde skyldighet för den brytande parten att utgifva skadestånd,

och då en lagstiftning i den af motionären angifna rigtning ej utan stora

praktiska svårigheter kunde antagas komma till stånd samt derjemte dylika

lagbestämmelser antagligen icke skulle få den vidsträckta tillämpning som

deraf förväntats, eftersom i de enskilda aftalen om arbete ofta skulle komina

att ingå bestämmelser, afsedda att i det speciella fallet undandraga det

ifrågavarande arbetsaftalet det ena eller andra af den ifrågasatta lagens

stadganden, utskottet bort afstyrka bifall till motionen.

Herrar Husberg, G. Andersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.