Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannen# framställning angående socknars lösenskyldighet i vissa mål.

1898-02-08 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:13, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannen# framställning angående socknars lösenskyldighet i vissa mål.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottet* Utlåtande A to

•: <

< . • • . -''»I >'' i: •-!> A

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 8 februari 1898, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannen# framställning angående

socknars lösenskyldighet i vissa mål.

I sill till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen,

under åberopande af en i embetsberättelsen intagen redogörelse

för ett af justitieombudsmannen anstäldt åtal, hvilket föranledts

deraf, att vederbörande expeditionshafvande i ett mål rörande inrättande

af allmän flottled expedierat ett stämpelbelagdt exemplar af Konungens befallningshafvandes

utslag i målet till en hvar af de socknar, flottleden

genomlöpte, framhållit, hurusom gällande lagstiftning angående expeditionslösen

gifvit anledning till olika åsigter angående gränserna för kommuners

skyldighet att lösa vederbörande myndigheters resolutioner och utslag i

ekonomi- och politimål, som väl berörde kommunernas intressen, men i

hvilka de dock ej faktiskt uppträdt såsom parter, företrädda af å kommunalstämma

utsedda ombud. Under hänvisande till kongl. kungörelsen den

9 maj 1862, enligt hvilken socken i mål beträffande anläggning af vägar

derinom, ordnandet af skjutsning derstädes och dylika frågor vore pligtig

att lösa utslag, äfven om socknen icke vore kärande, klagande eller sökande,

hade man å ena sidan gjort gällande, att enahanda skyldighet måste

anses förefinnas beträffande expeditioner i åtskilliga andra mål, som förmenats

för kommunernas allmänna hushållning vara åt likartad betydelse

med de i nämnda kungörelse angifna. A andra sidan ansåges, att det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

9

berott på särskilda, historiskt gifna förhållanden, att kommunerna såsom sådana

kommit att anses hafva del i mål rörande vägar och dylika frågor,

samt att nyssnämnda kungörelses föreskrift förty ej finge analogivis utsträckas

till mål, der enahanda historiska förutsättningar icke förelåge.

Högsta domstolens flertal hade i det åtal, som af justieombudsmannen till

stöd för hans framställning åberopats, omfattat den förra af dessa åsigter

och alltså ogillat åtalet. Två af högsta domstolens ledamöter hade emellertid

yttrat afvikande meningar och ansett, att kommunerna icke lagligen

varit pligtiga att lösa Konungens befallningshafvandes utslag i flottledsmålet.

Den uppfattning, som läge till grund för dessa afvikande meningar,

hade, enligt hvad justitieombudsmannen inhemtat, sedan åtskilliga år tillbaka

gjort sig* gällande i kong], kammarkollegium i fråga om flottningsmål.

Den meningsskiljaktighet, som sålunda yppat sig i fråga om socknars

lösenskyldighet i flottledsmål, syntes justitieombudsmannen vara af beskaffenhet

att påkalla en lagändring. Utgången af ofvan omförmälda åtal torde,

såsom af redogörelsen för detsamma kunde inhemtas, hafva berott på dels

den uppgifna praxis, att i vägmål socknarna i orten städse ansetts såsom

parter och för ty fått i målen lösa expedition, oberoende af om socknarna

såsom sådana uppträdt i målen eller icke, och dels en förment väsentlig

likhet emellan vägmål och flottledsmål. En lagändring i förevarande hänseende

torde fördenskull förutsätta en undersökning i två rigtningar. Å

ena sidan borde fastställas, huruvida den åberopade praxis varit allmän

och lagligen grundad. A andra sidan torde frågan om likheten emellan

vägmål och flottledsmål böra vidare skärskådas. Den sålunda ifrågasatta

lagändringen torde böra erhålla en så vidsträckt omfattning, att genom

densamma undanröjdes hvarje tvekan om, i hvilka fall socknar hade del i

en sak i den mening, hvari 11 § i gällande förordning angående expeditionslösen

använde detta uttryck.

Om genom de nya föreskrifterna, hvilkas meddelande torde falla inom

området för Kong]. Maj:ts administrativa lagstiftning, bestämdes, att t. ex.

i ett flottledsmål socknarna i orten äfven utan att hafva såsom sådana

deri uppträdt ändock skulle anses såsom parter i målet, och denna bestämmelse

grundades på likhet emellan dylika mål och vägmål, syntes det

justitieombudsmannen framdeles kunna ifrågasättas, huruvida icke den

frihet från erläggande af stämpelafgift, som numera vore medgifveri socknar

i vägmål, borde utsträckas till att afse jemväl t. ex. flottledsmål. I sistnämnda

afseende torde emellertid för närvarande icke något böra åtgöras.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer justitieombudsmannen,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t

Bill. till Rilesd. Prot. 1838. 7 Sand. 6 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

efter erforderlig utredning täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i

hvilka fall kommuner skola vara skyldiga att lösa vederbörande myndigheters

resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, i hvilka kommunerna

ej uppträdt som parter, samt meddela de föreskrifter, som kunna vara af

nöden för vinnande af en likformig lagtillämpning i detta hänseende.

Utskottet kan ej finna skäl tillstyrka bifall till justitieombudsmannens

förevarande framställning.

Först och främst torde den omständigheten, att gällande lagstiftning

angående expeditionslösen gifvit anledning till olika åsigter angående

gränserna för kommuners skyldighet att lösa vederbörande myndigheters

resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, icke i och för sig utgöra

tillräcklig anledning för Riksdagen att till Kongl. Maj:t ingå med framställning

om ändrade föreskrifter i berörda hänseende. Skulle ändring i

gällande lagar och författningar vidtagas, så snart ej fullständig enighet

rådde om deras rätta uttolkande, komme lagstiftningsarbetet att antaga

dimensioner, vida större än som af verkligt behof betingades.

Enligt utskottets mening bör alltså hemställan från Riksdagens sida

om ändring i gällande lagbestämmelser stödjas af andra och kraftigare

grunder än ofvan antydda skiljaktighet beträffande rätta tolkningen af

desamma.

Hvad i sådant afseende vidkommer justitieombudsmannens förevarande

framställning, så synes den af justitieomlxidsmannen påpekade olikheten i

åsigter rörande gränserna för socknars lösenskyldighet i ekonomi- och politimål,

hvilken olikhet, såvidt af justitieombudsmannens redogörelse framgår,

gäller allenast en speciel art af ifrågavarande mål, flottledsmålen, icke hafva

vållat några praktiska olägenheter, — tvärtom anser utskottet för sin del,

beträffande det af justitieombudsmannen åberopade åtalet, den af högsta

domstolens flertal uttalade mening stå i full öfverensstämmelse med expedition

sförordningens allmänna grundsatser, — hvarjemte i alla händelser frågan

om gränserna för nämnda skyldighet är af jemförelsevis så ringa vigt, att,

då frågan afser ändring i administrativ författning, framställning derom

lämpligen kunnat, utan Riksdagens medverkan, göras direkt hos Kongl.

Maj:t, såsom skett rörande eu i embetsberättelsen omnämnd framställning

om ändring i förordningen angående främmande trosbekännare m. in. den

31 oktober 1873.

En annan af justitieombudsmannen antydd åtgärd, som lärer ankomma

på Riksdagen att vidtaga, nemligen att den frihet från erläggande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

11

af stämpelafgift, som är medgifven socknar i vägmål, utsträckes jemväl till

andra dermed likartade mål, synes utskottet visserligen vara att förorda,

men denna fråga faller ej inom omfånget för utskottets verksamhet, och

bestämdt förslag härom har för öfrigt ej blifvit framstäldt.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Husberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.