Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning beträffande slägtnamn.

1898-02-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:15, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning beträffande slägtnamn.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

N:o 15-

Ank. till Riksd. kansli den 8 februari 18Ö8, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af rättsordning

beträffande slägtnamn.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 6, har herr Wieselgren föreslagit Riksdagen att hos Kongl.

Maj:t anhålla om förslag till bestämmelser i syfte att åstadkomma en tillfredsställande

rättsordning beträffande slägt- eller efternamn.

Sedan motionären erinrat, att han vid 1896 års riksdag uti en då afgifven

motion fäst Riksdagens uppmärksamhet å det allt mera framträdande

behofvet af lagstiftning äfven hos oss beträffande personnamn i allmänhet,

men att motionen, som godkänts af Första Kammaren, fallit genom

Andra Kammarens afslag, anför han, att öfvertygelsen om omöjligheten af

att alltjemt låta nu rådande oefterrättliga förhållanden i hvad anginge

slägtnainnen fortfara förmått honom att ännu en gång för Riksdagen

framlägga samma förslag, derifrån han dock nu afskilt frågan om dopnamnen.

Till stöd för sin nu gjorda hemställan upprepar motionären hvad han

beträffande behofvet af stadganden rörande slägtnamn anfört i sin motion

vid 1896 års riksdag. Han erinrar till en början, hurusom bruket af förnamn

varit allmänt redan i äldsta tider, men att under tidernas lopp af

nödvändigheten att jemväl kunna sins emellan särskilja de större eller

mindre flockar af enskilde, hvilka på grund af gemensam upprinnelse och

deraf härledt blodsband bildat sammanslutningar af större eller mindre

betydelse för samhället, uppstått slägt- eller familjenamn, samt att sådana

numera förekomme, om än efter skiftande modeller, öfver allt — ett förhållande,

hvartill i de stora kulturländerna lagstiftningen synnerligen kraftigt

bidragit, i det den funnit i samhällsordningens intresse nödvändigt att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

bestämma dels beträffande de enskilda sambällsmedlemmarnes rätt och pligt

att ega namn, dels ock angående vilkoren för deras rätt att ändra de namn,

hvilka de redan bure. Såsom mera grundväsentliga drag inom ifrågavarande

lagar funne man vanligen stadgadt, att äkta barn ärfde faderns

familjenamn, att hustru vid äktenskap förvärfvade mannens familjenamn,

samt att detta skulle bäras jemväl af frånskild hustru — ehuru inom olika

länder smärre skiftningar i dessa och andra hithörande bestämmelser förekomme.

Hvad åter beträffade rätten att ändra sitt namn, rådde i detta

stycke större skiljaktigheter, antagligen beroende på olika uppfattning af

personnamnrättens natur.

Sedan motionären härefter lemnat en redogörelse för gången af lagstiftningen

på ifrågavarande område i åtskilliga andra europeiska länder,

öfvergår han till en kort framställning af utvecklingen här i riket utaf

bruket af familjenamn och angifver åren 1620—1650 såsom den period,

då man hos oss började i större skala antaga sådana namn. Ofrälse officerare,

civile embetsman och prester antogo i de flesta fall verkliga efternamn;

namnen på »son» blefvo inom denna samhällsklass rätt sällsynta.

Men, fortsätter motionären, om än detta förhållande till en tid bibehållit

sig och ännu under 1700-talet förblifvit förherskande inom de bildade samhällsklasserna,

hade en tydlig förändring härutinnan inträdt under innevarande

sekel; och då derjemte de djnpare samhällslagren, med bibehållande

af gammal sed, öfver hufvud taget underlåtit att förse sig med andra efternamn

än sådana, som bildats af fadersnamnet med tillagdt »son» eller

»dotter», torde det vara en obestridlig sanning, att, såsom forskare i detta

ämne utan skiljaktighet påstode, det vida öfvervägande antalet af vårt folk

ännu alltid vore i saknad af verkliga familjenamn.

Såsom förklaring af detta förhållande, hvilket lätt kunde fattas såsom

bevis på en fördröjd utveckling och en underlig brist på familjekänsla,

torde med allt skäl kunna påpekas den länge rätt obetydliga rörligheten

bland de djupare folklagren och särskildt den åkerbrukande befolkningens

stora lätthet att med anlitande af namnen på sina gårdar eller torp åstadkomma

all nödig beteckning af de enskilda personligheterna.

Men det kunde ej undgå uppmärksamheten, att våra nutida erfarenheter

pekade åt helt annat håll än förr. Samfärdseln inom landet vore

ganska uppdrifven; befolkningen hade i anmärkningsvärd grad dragit sig

från landsbygden in till städerna, och en allt mera utbredd bildning höjde

nya lager af folket till den ståndpunkt, å hvilken möjligheten af att särskilja

individerna för att kunna följa dem blefve af största vigt för både

statsintresset och det samhällslif, som i skilda rigtningar i handel och vandel

allt mera utvecklade sig. Likasom staten i alla grenar af sin omfattande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

förvaltning måste vara synnerligen betjenad med att de enskilda samhällsmedlemmar,

med hvilka den på olika sätt trädde i förbindelse, i möjligaste

mån kunde indentifieras, måste ock samma intresse göra sig gällande inom

affärs- och yrkesverksamheten likasom inom hvarje gren af den medborgerliga

samfärdseln i landet. Men sådan identifiering läte sig blott med svårighet

åstadkomma, så länge ännu största antalet af vårt folk saknade

verkliga familjenamn.

Till belysning af detta förhållande meddelar motionären några iakttagelser,

gjorda vid genomseende af polisunderrättelsernas register för åren

1878—1884. Bland der förtecknade personer buro 1,712 namnet Andersson,

af 18 stafvadt Andersen, och 122 Andersdotter, hvilket dock såsom namn

vanligen ansåges liktydigt med namnet Andersson, hvarmed det ofta utbyttes;

och att i handlingar och rullor särskilja dessa mer än 1,800 personer

sins emellan vore redan i och för sig en ganska vansklig sak, som blefve

än svårare i de fall, då äfven förnamnen vore lika, hvilket, såsom niotio1- nären med exempel ur samma register visar, inträffade långt ifrån sällan.

Af de i registret upptagna personer bure omkring 500 namnet Larsson

eller Larsdotter, ungefär lika många namnet Persson, inemot 600 hette Svensson,

750 Nilsson, lika många Olsson och 900 Pettersson. Om man härvid

påminde sig, att dessa alla utgjort föremål för polismyndigheternas åtgärder,

så kunde man med skäl häpna öfver de anspråk, som från samhällets sida

stäldes på dessa myndigheter, så länge som lagstiftningen underläte att

lätta deras arbete ens dermed, att den ålade samhällets hundratusental att

skaffa sig verkliga efternamn.

Men det vore ej blott med denna brist, vår lagstiftning vore behäftad.

Den vore lika outvecklad, der det gälde att begränsa och regelbinda friheten

att antaga familjenamn. Det vore brukligt, att äkta barn antoge

sin faders likasom hustru sin mans familjenamn, att frånskild hustru återtoge

sin faders familjenamn, der hon icke föredroge att behålla den frånskilde

mannens, samt möjligen ock att oäkta barn antoge sin moders

familjenamn; men några lagstadganden härom förefunnes icke. I kyrkolagen

3: 12 föreskrefves väl, att presten skall uti kyrkoboken anteckna

orten och dagen, hvar och när ett barn födt är, såsom ock när det döpt

varder, jemväl barnets, dess föräldrars och deras namn, som vittnen till

dess döpelse varit häfver, likasom ock i kongl. förordningen angående anmälningar

om födda barn den 11 februari 1887 samma bestämmelse förekomme

om uppteckning jemväl af »barnets och dess föräldrars namn».

Men om med »namn» menades annat än deras dopnamn, utsädes icke;

något åläggande för vederbörande att äfven ega och uppgifva familjenamn

kunde icke vara häri inneslutet. I de kongl. förordningen angående kyrko
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

böckers förande den 6 augusti 1896 bifogade regler till församlingsboken

föreskrefves, att personernas för- och tillnamn skulle fullständigt och utan

förkortningar utskrifvas; men att härmed icke gifvits något förständigande

i fråga om att verkligen ega ett tillnamn vore så mycket tydligare, som

det strax derefter hette, att då anmälan om antagande eller ändring af

tillnamn skedde, skulle jemte detta det fadersnamn eller tillnamn, personen

förut haft, utsättas inom parentes. Och det i reglerna till födelse- och

dopboken meddelade förbudet mot namns ändrande gälde blott dopnamn.

Namnpligten i vårt land vore inskränkt till dopnamnet; med undantag af

längre fram anmärkta särskilda fall förekomme begränsning af friheten att

ändra eller antaga namn hos oss blott i fråga om dopnamn.

Motionären förbisåge härvid icke det från 1626 års riddarhusordning

alltjemt bibehållna förbudet mot adlig ätts upptagande af annan

ätts nummer, namn eller vapen; men det rörde blott förhållandet inom

riddarhuset. Ännu några andra specialstadganden uti ifrågavarande ämne

funnes meddelade. Så ålades genom en förordning af den 16 oktober

1705 hofrätterna att anbefalla vederbörande domstolar att noga tillse:

»det ingen delinqvent blifver annorledes nämnd än dess eget och faders

namn är, och att de, som icke komma att undergå lifsstralfet, förbjudas

vidare att bruka något annat, hvilket ett adeligt namn likt vara må, och

det vid straff tillgörandes». Här vore ett verkligt förbud för ofrälse missdådare

icke blott att bära antaget efternamn, som innehades af någon

adlig slägt eller till och med endast liknade sådant, utan att bära hvarje

efternamn, då såsom sådant icke räknades angifvandet af hvilkens son den

dömde vore. — Genom ett kongl. bref den 29 april 1752 stadgades förbud

för gemene man vid här och flotta att använda adliga slägt ers namn, och

detta förbud upprepades i ett kongl. bref den 28 juli 1762. Den 29 maj

1767 ingick riddarhusdirektionen till regeringen med hemställan, det Kongl.

Maj:t måtte genom allmänt påbud förbjuda ofrälse, vid ansenligt vite, att

bära och bruka adliga tillnamn, men ehuru genom kongl. brefvet till

direktionen den 14 juli 1767 härå meddelades det svar, att Kongl. Maj:t

velat härtill samtycka, hade, såvidt motionären funnit, aldrig det »allmänna

påbudet» kommit till stånd eller det »ansenliga vitet» faststälts, förmodligen

derför att man insett den svårighet att åt samtycket förskaffa någon

kraft och verkan, som haft sin grund deri, att redan vid denna tid ett

stort antal ofrälse vid sitt inregistrerande på riddarhuset vare sig bibehållit

förut egande efternamn af fullkomligt borgerlig klang eller antagit

nya, hvilka i intet afseende afstucko från den stora mängdens; och häraf

förklarades också, att de kongl. besluten af 1752 och 1764, ehuru, såvidt

motionären visste, aldrig upphäfda, lika litet kunnat någonsin vinna full
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

ständig tillämpning. I tjenstgöringsreglementet för armén vore föreskrifvet,

att i rullor öfver personal finge en gång införda namn ej ändras utan behörigt

tillstånd till namnförändringen, ett tillstånd, som meddelades åt officerare

och civilmilitära personer af motsvarande rang af Konungen, åt

underofficerare och civilmilitära af underofficers rang af fördelningschefen

och åt manskap af regementschefen. Men oaktadt här sålunda funnes

föreskrifven en verklig pröfning af namnändring, inträffade dock ofta,

såsom motionären visar med exempel på i Post- och Inrikes Tidningar förekommande

annonser om namnförändringar, att gemene man utbytte sina

ofrälse namn mot adliga, hvilket tillräckligt visade, att den profvande

myndigheten antingen icke kände till de förberörda kong! brefven eller

icke tillerkände dem fortfarande giltighet.

Lika litet syntes domstolarne i landet såsom ännu gällande uppfatta

1705 års förbud mot att missdådare finge tillegna sig eller benämnas med

adliga namn, ehuru sagda förbud ej heller torde vara upphäfdt. Antagligen

hade ifrågavarande »oskick och missbruk» aldrig varit öfvadt i så

stor utsträckning som just nu. Ej sällan torde de, som af en eller annan

anledning genomsåge förteckningar eller rullor öfver häktade eller dömde

förbrytare eller lösdrifvare, hafva funnit anledning att med någon undran

dröja vid der förekommande adliga familjenamn; man leddes med eller

mot sin vilja till den slutsatsen, att den svenska adeln måste hafva råkat

i ett betänkligt förfall. Men en närmare undersökning af förhållandet

visade, att blott eu ringa del — icke tio procent — af de adliga namnen

verkligen ock bures af riddarhusmedlemmar. De öfrigas bärare tillhörde

ej de slägter, hvilkas namn de använde, utan hade blott usurperat dem.

Samma förhållande egde ock rum med en mängd af de särskilda slägtnamn,

hvilka mera bekanta ofrälse slägter bure. Här om någonstädes rådde

obegränsad socialism.

Till belysning häraf meddelar motionären ur polisregistren för åren

1878—1894 en förteckning på de adliga namn, som der förekomma och

som, såvidt motionären kunnat utröna, burits af personer, hvilka icke tillhört

den likbenämnda adliga slägten, och fortsätter: Friheten att antaga

namn inskränkte sig emellertid icke till att antaga namn en gång; ingenting

hindrade, att man allt fortfarande begagnade sig af denna sin rätt. Man

gjorde det desto hellre, om man fläckat det först burna eller antagna, och

följden af ifrågavarande frihetsutöfning vore i ögonen fallande, då man

granskade, polisregistren, domstolarnes brottmålsprotokoll eller fängelsernas

fångrullor. Gränsen för denna frihet att byta namn vore nog vid för att

icke kunna då och då åstadkomma verkliga oefterrättligheter. Motionären

lemnar exempel på dylika fall och påpekar, hurusom ej sällan kända och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

9

aktade familjenamn anläggas för att bereda innehafvare!! ett förtroende

med deraf följande förmåner, hvilka icke annars skulle kommit honom till

del, utan att dock företaget derför kan anses falla under strafflagen.

Härefter fortsätter motionären:

Rent af instinktivt tycktes dock allmänheten uppfatta antagande eller

utbytande af namn såsom en allt för vigtig åtgärd för att icke böra vara

förbunden med någon laga form. Härifrån torde vara att härleda den Tätt

allmänt praktiserade vanan att i Post- och Inrikes Tidningar tillkännagifva

dylika namnbyten; man ansåge sig dermed hafva beredt dem någon större

laglighet, än om man blott i någon »vanlig», om än vida mer spridd,

tidning kungjorde dem. Men dessa tillkännagifvanden vitsordade ganska

ofta, huru obetänkt vederbörande begagnade sin ifrågavarande rätt, och ett

studium af dem lemnade icke mycket hopp öfrigt, att man på det fria

namnbytets väg skulle hinna till den ståndpunkt, som för både allmänt

och enskildt intresse måste synas önskvärd! Det vore icke för tidigt att

söka äfven å detta område bringa ordning och reda till stånd. Och ville

man verkligen tänka sig en allmän ålderdomsförsäkring lagstadgad inom

vårt land, torde såsom en oundviklig förutsättning derför vara att fatta

ordnandet af våra namnförhållanden så, att lagligen stadgades dels om skyldighet

att ega verkligt efternamn, dels ock om viss ordning, i hvilken

tillstånd att antaga eller utbyta sådant namn borde sökas. I hvad fall

som helst torde ock böra beredas utväg för dem, som innehade bestämdt

slägtnamn, att värna sitt intresse i att icke detta obehörigen tillgrepes.

Ty hvarken för dessa slägter eller för det allmänna kunde det vara likgiltigt,

om genom eu äfven utan alla lagstadganden fortgående namnbildning

fullt bestämda familjenamn hänsynslöst blefve prisgifna åt hvem som

helst, som af ena eller andra anledningen kunde vilja tillegna sig dem.

Äfven i vårt land visste man lyckligtvis att sätta värde på »ett aktadt

namn»; någon möjlighet borde väl då ock här beredas bärare af sådana

vare sig ärfda eller förvärfda namn att, i sitt sträfvande för dess bibehållande

vid sådant värde, ej paralyseras af främmande, hvilka utan känsla

för familjens traditioner eller namnets förpligtelse!’ anlade och måhända

rätt snart besudlade det. Fall torde understundom inträffa, der visst

familjenamn antoges blott för att kränka dess verkliga egare; i andra fall

toges det blott »på höft» — men någon särskild afsigt att hedra det torde

under dylika förhållanden knappast förefinnas. Det kunde ej vara likgiltigt,

om ett lands lagstiftning lemnade detta vigtiga område utan rättsskydd.

Äfven hos oss torde en »individualrätt» af ofvan antydd omfattning

böra både erkännas och fastställas.

Betänkligheter kunde möjligen göra sig gällande i fråga om familje
Bih.

till flikad. Broi. 18dd. 7 Samt. i Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande N:o 15.

namnspligt i ett land, der en talrik klass af mindre jordegare i så hög

grad som hos oss försummat att anlägga sådana. Men då denna klass i

landets nordligare landskap redan brutit med denna sed, och i allt fall vår

landtbefolknings ökade bildning samt stegrade betydelse i både socialt och

politiskt hänseende måste kräfva dess inordnande under samma regler, som

redan länge gjort sig gällande bland öfriga kulturfolk, kunde motionären

icte tillmäta dessa betänkligheter något synnerligt afseende.

Till hvad motionären sålunda uti sin vid 1896 års riksdag väckta

motion anfört beträffande behofvet af en rättsordning angående slägtnamn

lägger han nu en erinran derom, att två af högsta domstolens ledamöter

vid granskning af lagförslaget rörande handelsregister, firma och prokura

rigtat en anmärkning mot den svenska lagstiftningen för dess betänkliga

brist på bestämmelser angående namnförändringar, då dessa ej sorterade

under 22 kap. 1. 7 och 8 §§ strafflagen eller 12 och 13 §§ i varumärkeslagen,

en anmärkning, som gälde det orimliga, ehuru alldeles oförnekliga

förhållandet, att i brist på lag rörande namnförändringar en person, som

ville i sin affärsrörelse begagna en annans namn för att dermed draga

till sig kunder eller stärka sin kredit, vore, firmalagens bestämmelser till

trots, lagligen oförhindrad att göra det, om han blott sjelf antoge sagda

namn, derför intet laga hinder förefunnes, och att de båda justitieråden

derför hemstält om vidtagande af nödiga lagstiftningsåtgärder i omförmälda

hänseende före eller samtidigt med utfärdandet af ny firmalag, men

att, ehuru sådan lag sedermera utfärdats den 13 juli 1887, ännu icke vidtagits

några åtgärder i det önskade syftet. Sedan motionären härefter

meddelat några ytterligare uppgifter angående förhållandena uti ifrågavarande

afseende inom Tyska riket och i Norge, anför han vidare, att behofvet

af ett individernas särskiljande genom antagna efternamn gör sig

i allt högre grad gällande, men att, då det öfvervägande största antalet

af de efternamn, som antagas, redan bäras af andra, den oreda, som genom

antagandet af sådana namn borde förekommas, derigenom blott allt

mera ökas.

På grund af hvad sålunda anförts och under uttalande af sin förvissning,

att förr eller senare en lagstiftning i detta stycke måste bringas

till stånd, hemställer motionären, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse

anhålla, det Kongl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande

af en tillfredsställande rättsordning i fråga om slägt- eller efternamn

och för Riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser, som för

ändamålets vinnande äro nödiga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

Den af herr Wieselgren vid 1896 års riksdag väckta, ofvan omför

mälda motionen afstyrktes af lagutskottet, och utskottet intager nu samma

ställning som då till den del af frågan, hvilken nu föreligger. Utskottet

kan således ej förneka och underkänner icke betydenheten af de utaf

motionären framhållna missbruk och olägenheter, som äro eller kunna

blifva en följd af den rådande friheten på detta område; och utskottet

fäster sig härvid särskildt vid de svårigheter, som häraf vållas för domstolar

och polismyndigheter vid utöfvandet af deras verksamhet gent emot

förbrytare. Sedan emellertid genom kong! förordningen angående kyrkoböckers

förande den 6 augusti 1894 blifvit stadgadt, att i församlingsbok,

jemte ett till äfventyrs antaget nytt namn, städse skall utsättas vederbörandes

förra tillnamn, och detta sålunda alltid kommer att inflyta i

betyg, som på grund af nämnda bok utfärdas, torde berörda svårigheter

komma att med tiden i betydlig mån minskas. Att kringstrykande personer

på olika orter begagna för tillfället antagna namn, lärer för öfrigt

icke genom lagstiftning kunna hindras; och bedrägeri genom antagande

af falskt namn är redan i lagen belagdt med straff.

Villigt medgifver utskottet, att det i många afseenden skulle vara

särdeles förmånligt, om hvarje familj i landet hade sitt särskilda tillnamn,

men ett sådant resultat lärer icke genom någon lagstiftning kunna uppnås.

För att vinna ordning och reda uti ifrågavarande hänseende, är det för

öfrigt ej nog att lagstifta. Kontrollen måste också vara väl ordnad

och effektiv, och att svårigheterna härutinnan torde vara betydande

framgår af den omständigheten, att äfven i de länder, der man lagstiftat

i ämnet, ordningen beträffande familjenamn icke lärer vara stort bättre

än hos oss.

Så länge en mycket stor del af landets befolkning vidhåller seden

att ej antaga något egentligt familjenamn, utan såsom efternamn begagnar

faderns förnamn med tillägg af »son», samt dessa namn på »son» äro

lika med dem, som af många andra användas såsom verkliga familjenamn,

lärer eu sådan rättsordning beträffande slägtnamn, som motionären

afsett, i allt fall icke kunna åvägabringas, och att genom ett lagbud våldsamt

bryta denna sed kan utskottet icke tillstyrka.

På grund af dessa utaf 1896 års lagutskott anförda skäl och då den

diskussion, som vid senaste behandlingen af motionärens nu föreliggande

förslag egde rum inom kamrarne, enligt utskottets mening, icke kunde

anses i någon mån förringa betydelsen af desamma, föranlåtes utskottet

hemställa,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 15.

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

■ u: O; •(•■>''] i . ■ (roll,;)-.. ! • :.i

Reservation

af herrar Rudebeck och C. F. Pettersson.

Stockholm, Ivar Hseggätröms Boktryckeri, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.