Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser i fråga om kungörande af slutting.

1898-02-18 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:22, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser i fråga om kungörande af slutting.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till: Hukad. kansli den 18 februari 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser

i fråga om kungörande af slutting.

Uti en vid sistlidet års riksdag inom Andra Kammaren väckt

motion, n:o 168, hemstälde herr K. A. Staajf, att Riksdagen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj it täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till mera betryggande bestämmelser

i fråga om kungörande af tiden för afslutande af ting.

Till stöd för motionen anförde herr Staaff:

I 2 § kongl. förordningen angående kungörande af tiden för allmänna

tingssammanträden i vissa domsagor samt för afslutande af ting

den 21 mars 1884 stadgades, att tiden för afslutande af ting, der afslutandet

till särskild dag utsättes, skall genom domhafvandens försorg

förut kungöras i tingslagets kyrkor.

Då en domhafvande, som hölle ett ting exempelvis i början af

februari, ju kunde utsätta tid för samma tings afslutande till hvilken

dag och månad, han behagade, under vårens eller försommarens lopp,

kunde nyss anförda bestämmelse, som tilläte domhafvanden att inskränka

publicerandet af sluttinget till en kungörelse i tingslagets kyrkor söndagen

före tingets hållande, tydligen på ett oskäligt sätt betunga de

rättsökande eller deras — ofta ej ens å orten vistande — ombud, hvilka

Bih. till Biksd. Prof. 1898. 7 Samt. 11 Häjt. (N:o 22.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

icke hade någon annan genom lagstiftningen dem beredd möjlighet att

med säkerhet erfara dagen för sluttinget än att söndag på söndag låta

efterhöra, om kungörelse i kyrkan skett.

Då man betänkte, att i tvistemål sluttinget utjorde utgångspunkten

för den öfver allt lika korta tiden för vads erläggande, och att följaktligen

svår rättsförlust kunde följa af ett förbiseende af sluttingstiden,

torde det äfven böra erkännas, att bestämmelsen i fråga vore egnad

att sätta rättssäkerheten i verklig fara.

Bestämmandet, huruvida ändring lämpligen borde ske på det sätt,

att dagen för tingets afslutande tillkännagåfves redan å sjelfva förhandlingsdagarne,

eller att det ålades domhafvanden att längre tid än

några dagar förut och jemväl i tidningarne kungöra sluttingsdagen eller

att till äfventyrs vederbörande hofrätter borde i god tid erhålla underrättelse

om densamma eller på ännu något annat sätt, ansåge motionären

böra få bero på en blifvande utredning.

Lagutskottet, till hvars behandling ifrågavarande motion hänvisades,

afgaf deröfver ett så lydande utlåtande:

»Ehuru några större olägenheter af nu gällande stadgande om

kungörande af slutting, såvidt utskottet kunnat erfara, icke hafva uppstått,

i det vederbörande domhafvande i allmänhet låtit sig angeläget

vara att föranstalta om dylik kungörelses uppläsande i tillräckligt god

tid, anser utskottet motionärens hemställan dock förtjena beaktande.

Nuvarande lagbestämmelse synes nemligen icke innebära full trygghet

för att allmänheten i god tid får kännedom om tiden för tings afslutande,

och utskottet har sig bekant, att till följd af långsam postgång

fall inträffat, då kungörelse om slutting kommit att uppläsas först en

eller ett par dagar före detsamma. Visserligen utgår vadetiden först

en vecka efter det domen afkunnats, och vederbörande parter torde

derför, äfven om de till följd af kungörelsens sena uppläsande icke

hunnit infinna sig till sluttinget, ändock haft tid att bevara sina fatalier,

men uppenbart synes vara, att lagstiftaren bör söka förebygga blotta

möjligheten deraf, att tiden för sluttingen, låt vara i undantagsfall, på

sätt nu omförmälts kungöres så sent, att rättsförluster i följd deraf

kunna uppkomma.

Beträffande frågan, huru den ifrågastälda lagändringen bör åvägabringas,

vill utskottet såsom sin åsigt framhålla, att något åläggande

för domaren att redan å sjelfva förhandlingsdagarne tillkännagifva dagen

för tingets afslutande icke är lämpligt eller ändamålsenligt. Först och

främst möter härvid det hinder, att tiden för uppsättande af alla de

handlingar, som skola å sluttinget föreligga färdiga, icke kan beräknas,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

förr än alla förhandlingarne äro afskräde, och att äfven då det icke

med t < dämdhet kan sägas, hvilken dag arbetet kan blifva färdigt.

Extra i rättningar kunna vålla, att arbetet å sjelfva tinget för någon

tid muste läggas å sido. I fall domaren derför skulle vara skyldig

att, så snart handläggningen af de till ett ting eller tingssammanträde

hörande mål och ärenden vore afslutad, underrätta parterna om dagen

för sluttinget, skulle han, för att vara säker på att då hafva allt färdigt,

nödgas utsätta sluttinget till en långt senare dag än eljest kunde ega

rum. Härigenom skulle ofta onödigt dröjsmål vållas för parterna, under

det att sluttinget nu, då domaren icke behöfver bestämma dagen

för detsamma förr än han kan beräkna, när arbetet med tinget är färdigt,

ofta kan hållas långt tidigare.

Något hinder mot stadgande af skyldighet för domaren att senast

viss kortare tid före sluttinget derom utfärda kungörelse torde deremot

ej möta; och äfven synes det böra tagas under öfvervägande, huru vida

ej annonsering i lämplig tidning bör om tiden för sluttinget eg a rum.

Den närmare utredningen härom torde emellertid lämpligen böra

genom Kongl. Maj:ts försorg åvägabringas, och hemställer alltså utskottet,

att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs ifrågavarande motion, måtte

i skrifvelse till Kongl. Maj:t. anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till i ofvan angifvet syfte

ändrade bestämmelser i fråga om kungörande af tiden för afslutande

af ting.»

Denna lagutskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen,

hvaremot Första Kammaren afslog såväl utskottets hemställan som

motionärens förslag.

Vid innevarande riksdag har herr Staaff uti en inom Andra

Kammaren väckt motion, n:o 168, återupptagit sin ofvanberörda hemställan,

dervid i hufvudsak åberopande detsamma, som han sistlidet år

till stöd för sin framställning anfört, med bemötande tillika af de skäl,

som vid diskussionen inom Första Kammaren åberopades för afslag å

utskottets hemställan.

I sistnämnda afseende har motionären bestridt påståendet, att

redan gällande stadgande om kungörande af tiden för slutting måste

tydas så, att kungörelsen om tingsaf slutningen skall meddelas så tidigt,

att vederbörande parter må kunna, om de så önska, der inställa sig för

att bevaka sin talan; hvarjemte motionären emot påståendet, att den

af motionären föreslagna reformen skulle för parterna medföra olägen
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

het, derigenom att sluttingen blefve längre undanskjutna, framhållit, att

det vore af mindre vigt, när sluttinget hölles, än att det beständigt

hölles vid ungefär samma tidpunkt.

Utskottets ståndpunkt i föreliggande fråga är alldeles densamma,

som intogs af 1897 års lagutskott. De skäl, som af sistnämnda utskott

åberopades för aflåtande af skrifvelse i motionens syfte, äro äfven nu

för utskottet afgörande, och får utskottet alltså under åberopande af

desamma hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs ifrågavarande

motion, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga .förslag till ändrade bestämmelser

i fråga om kungörande af tiden för afslutande

af ting.

Stockholm den 18 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Rudebeck, G. Andersson och Öländer, hvilka

ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionen.

Herrar Fröberg och Lundström hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.