Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 28

1898-02-25 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:28, Lagutskottets Utlåtande N:o 28

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ank. till Rifesd. kansli den 25 februari 1898, kl. ''/$ e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t

med begäran om förslag till lagbestämmelserom bouppteckning soch

arfskiftesarfvode på landet m, m.

Andra Kammaren har till lagutskottet öfverlemnat en inom samma

kammare af herr C. J. Öberg väckt motion, n:o 100, af följande lydelse:

»Härmed tillåter jag mig vördsamt fästa Riksdagens uppmärksamhet

uppå en enligt mitt förmenande förefintlig brist i vår lagstiftning.

Jag syftar nemligen på det förhållandet, att medan det är genom

flera på olika tider af Kong]. Maj:t utfärdade nådiga kungörelser, hvilka

finnas införda under 9 kap. 1 § ärfdabalken, för rikets städer bestämdt,

huru en viss procent i inventeringsarfvode får uppbäras för förrättande

af bouppteckningar och arfsutredningar i dödsbo — är deremot ingenting

lagbestämdt om huru sådant inventerings- och delningsarfvode får

beräknas på landsbygden, utan är detta helt och hållet lemnadt åt

godtycket.

Mångenstädes tillämpas det oaktadt vid debiterande af arfvode

för bouppteckningar och arfsutredningar på landsbygden den för en

del städer gällande så olika arfvodesbestämmelsen i den öfvertygelsen,

att man dervid förfar fullt lagligt och att ifrågavarande bestämmelse

är en gemensam sådan för land och stad — ett förfarande som dock,

efter mitt förmenande, är alldeles origtigt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Att anmärkta förhållande är en brist i vår lagstiftning, som bör

afhjelpas, dels för att förekomma sådan missuppfattning, dels för att

ej tillfällen må lemnas till oskäliga debiteringar, det synes mig vara

alldeles påtagligt.

Dessutom är det min öfvertygelse, att en bestämmelse om inventeringsarfvode

för bouppteckningars förrättande i konkursbo är af synnerligt

behof påkallad, för att vederbörande i sådant afseende ej skola

mer än tillbörligt betungas. Uti konkursbon, der det tillkommer domaren

att förordna bouppteckningsförrättare, kan eu fordringsegare ej öfva

stort inflytande, och då dertill kommer, att de stora fordringsegarne,

såsom ofta händer, genom röstmagt utse sig sjelfva till utredningsmän,

så äro desse i tillfälle att bestämma åt sig höga arfvodesbelopp.

Det vill derför synas mig, som om de skäl, hvilka föranledt

Kongl. Maj:t att utfärda bestämmelse i berörda hänseende för städerna,

äfven skulle kunna åberopas för en sådan bestämmelse i fråga om

landsbygden.

En sådan lagbestämmelse synes mig derjemte nödvändig, på det

att, vid utredning af dödsbo, der båda makarne äro döda och efterlemnat.

endast omyndiga barn, tillfälle ej må gifvas att taga oskäligt

betaldt, hvilket annars, såsom flera exempel visa, lätteligen inträffar, då

i ty fall ingen uppgörelse eller ackordering på förhand kunnat förekomma^
Åtskilliga

exempel finnas, som allt för tydligt visa, att det arfvode,

som för bouppteckningar i såväl döds- som konkursbon påförts, ej står

i rimligt förhållande till det arbete och den tid, som derför kräfts, och

hafva klagomål häröfver gång efter annan försports.

Jemte det jag anser, att saknaden af sådan lagstadgad bestämmelse

för landsbygden som den af mig berörda bör af Riksdagen afhjelpas,

vågar jag jemväl i sammanhang härmed hemställa, huru vida

den hittills för städerna genom här ofvan antydda Kongl. Maj:ts nådiga

kungörelser lagbestämda inventerings- och delningsprocent må kunna

underkastas en sådan förändring, att, om möjligt är, en gemensam

sådan kunde åstadkommas.

I fråga om grundprincipen härför synes det, som om en sådan

borde vara den progressiva (men i motsatt rigtning mot den för bouppteckningar

utgående stämpel), då derigenom en visshet vunnes, att utgående

arfvode, vare sig det gäldo stora eller små tillgångar, blefve

mera öfverensstämmande med billighet och rättvisa.

Jag tillåter mig derför föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till

Kongl. Maj:t ville anhålla om förslag i ämnet till en kommande Riksdag.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

I motionens syfte hafva fyra af Andra Kammarens ledamöter

instämt.

Motionärens framställning, i hvad densamma afser fixerande af

arfvodena för boupptecknings och arfskiftes förrättande i dödsbo å landet,

synes delvis bero på missuppfattning rörande de för städerna i dylikt

hänseende gällande föreskrifter. Det är nemligen ingalunda så, som

motionären tyckes tro och som han åberopat till hufvudsakligt stöd för

sitt förslag om ifrågavarande arfvodens fixerande för landet, att grunderna

för beräkningen af boupptecknings- och arfskiftesarfvoden i

dödsbo äro för städerna i allmänhet bestämda; tvärtom gäller för de

flesta städers invånare numera samma regel som för invånarne å landet,

att nemligen de ega att till boupptecknings- och arfskiftesförrättare

kalla hvem helst de vilja, äfvensom att de härför utgående arfvodenas

belopp bero på öfverenskommelse. Endast för de fall, att bouppteckningarne

och arfskiftena förrättas af magistraten eller af genom densamma

utsedde personer, äro bestämmelser om arfvodenas belopp gifna.

Hvad för öfrigt beträffar förslagets sakliga innebörd, hyser utskottet

den uppfattning, att ett fixerande af boupptecknings- och arfskiftesarfvodena

i dödsbo ur flera synpunkter ej är att tillstyrka. Skulle

så ske, måste naturligtvis vid fastställande af beräkningsgrunderna för

arfvodena dessa så bestämmas, att arfvodet i hvarje specielt fall komme

att utgöra åtminstone skälig ersättning för besväret med förrättningen,

och detta skulle med hänsyn till de mångfaldiga skiftningar, som ifrågavarande

förrättningar erbjuda i anseende till arbete och omtanke, nödvändigt

leda till fastställande af en ganska hög norm för arfvodenas

beräkning.

I en mängd fall, der besväret med förrättningarne vore ringa,

men tillgångarne stora, komme alltså arfvodena att utgå med belopp,

öfverstigande hvad som kunde anses såsom skälig ersättning.

Den nu gällande anordning, enligt hvilken det blifver möjligt

att för hvarje särskildt fall, då bouppteckning eller arfskifte ifrågakommer,

taga hänsyn till samtliga de omständigheter, som för bestämmande

af arfvodenas skäliga belopp kunna vara af betydelse, synes

derför utskottet tillfredsställande. Väl vet utskottet, att understundom

arfvodesanspråk framställas, som med fog kunna betecknas vara oskäliga,

men hvilka sterhusdelegarne det oaktadt anse sig böra tillmötesgå,

men detta förhållande är icke någon nödvändig följd deraf, att bestämmelser

om arfvodenas belopp saknas, och kan derför ej med synnerlig

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

kraft åberopas till stöd för dylika bestämmelser. Först och främst

finnes ju den utvägen öppen att genom aftal på förhand bestämma

arfvodenas belopp, och dessutom, derest detta underlåtes, har ju den,

som finner ett begärdt arfvode för högt, möjlighet att hänskjuta frågan

till domstols pröfning.

Äfven motionärens förslag om särskilda bestämmelser för beräkning

af arfvode för boupptecknings förrättande i konkursbo anser sig

utskottet böra afstyrka. Olägenheterna af dylika bestämmelser skulle

blifva enahanda med de ofvan beträffande boupptecknings- och arfskiftesarfvoden

i dödsbo angifna, och härtill kommer ett särskildt förhållande,

som ytterligare gör sådana bestämmelser i fråga om bouppteckningsförrättning

i konkursbo obehöfliga, det nemligen, att konkursmyndigheten

kan, utan att rättegång behöfver anhängiggöras, till pröfning

upptaga frågan om arfvodets belopp.

Hvad slutligen angår motionärens förslag att genom ändring i

de af Kongl. Maj:t meddelade särskilda stadgandena rörande arfvode!!

för boupptecknings- och arfskiftesförrättningar i dödsbo inom vissa

städer vinna likartade bestämmelser härutinnan, kan utskottet ej tillstyrka

åtgärd i sådant syfte, då dessa stadganden tillkommit efter framställning

från vederbörande i de städer, för Indika bestämmelserna gälla,

och de faststälda afgifterna äro afsedda att tagas i anspråk för aflöning

af dessa städers tjenstemän eller andra städernas allmänna

utgifter.

På grund af det ofvan anförda hemställer utskottet alltså,

att herr Öbergs ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.

Herr Nilsson har begärt få antecknadt, att han, i anseende till

ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling

inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Sami, 14 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.