Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skyldighet för staten att till kommun erlägga skatt för egendom och rörelse.

1898-02-25 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:30, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skyldighet för staten att till kommun erlägga skatt för egendom och rörelse.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

i

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 25 februari 1898, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skyldighet för

staten att till kommun erlägga skatt för egendom och

rörelse.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet

hänvisad motion, n:o 187, har herr Sahlin, efter det han erinrat, att

Kong!. Maj:t uti propositionen n:o 25 till innevarande Riksdag, i anledning

af Riksdagens skrifvelse den 22 april 1892, framlagt förslag till

sådan ändring i förordningen angående kommunalstyrelse på landet den

21 mars 1862, att staten derigenom skulle blifva skattskyldig till

kommunen jemväl för kronopark, som bildats af mark, som åt kronan

inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän

eller del af sådan, vidare anfört:

»Utan tvifvel är härigenom ett betydelsefullt steg taget till undanrödjande

af de betänkliga rubbningar i den kommunala beskattningen

och de enskilda kommunernas ekonomi, som enligt nu gällande lagstiftning

uppstå, när staten inom en kommun förvärfvar egendom, som

förut tillhört enskild person eller bolag, eller när staten åt en statsegendom

gifver annan natur i beskattningshänseende, än den förut haft.

Bih. till Riksd. Prat. 1998. 7 Samt. 15 Raft. (N:o 30). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Sådana i enskilda fall mycket känbara rubbningar måste emellertid alltjemt

uppstå, så länge man icke i lagstiftningen fullt ut gör gällande den

grundsatsen, att alla slags kommunala utskylder i ordets vidsträcktaste

bemärkelse — vare sig till socken eller stad eller härad och vare sig

af fastighet eller af rörelse eller af inkomst — måste utgå utan hänsyn

till huruvida den person, som eger eller brukar egendomen eller drifver

rörelsen, är vare sig enskild person eller bolag eller samhälle. Det

var en grundsats åt liknande innebörd, som Riksdagen i skrifvelse af

den 26 oktober 1860 uttryckte i fråga om den kommunala beskattningen

i städerna, då Riksdagen säger, »att reformen af städernas municipal

väsen borde stödja sig på grundsatsen af alla stadsinvånarnes likställighet

i kommunala rättigheter och skyldigheter». Men man hade

icke år 1860 såsom nu erfarenhet af de svårigheter, som uppstå, när

staten genom köp och omföring i jordeboken fritager skatteobjekt

från den dem förut åliggande skyldigheten att bidraga till den större

eller mindre kommunens utgifter. Det är väl också antagligt, att dessa

svårigheter år för år komma att allt mera känbart framträda i enskilda

kommuner, allt eftersom staten inom dem vidgar sin egendom eller sin

rörelse, såvida icke principen om statens likställighet med den enskilde

egaren eller affärsmannen blir i lagstiftningen genomförd.

Riksdagens skrifvelse af den 22 april 1892 och Kongl. Maj:ts

proposition till innevarande års Riksdag, n:o 25, afse blott kommunalut

skyld er från nybildade kronopark^, och det bestämmande skälet för

den yrkade ändringen synes vara, att kommunen vid nybildning af

kronopark orättvisligen beröfvas förut åtnjutna inkomster, och att de

skattdragande i kommunen betungas med ytterligare utskylder till följd

af förändrad disposition af fastighet inom kommunen. Men samma

olägenheter, som Riksdagens skrifvelse och Kongl. Maj ds proposition

åsyfta att afhjelpa, så vidt de enligt nu gällande lagstiftning kunna

framträda inom kommunen i inskränktaste mening, framträda ju af

samma grunder och i stundom mycket känbar grad äfven inom den

högre eller mer omfattande kommunen. Jag erinrar t. ex. vägundtrhållning

sbesvär et i ett vägdistrikt, inom hvilket en större kronopark nybildats.

Vägunderhållningsbesväret har visserligen af ålder varit fästadt

vid jorden: den gamla landslagen ger följande föreskrift: »alla ägha broa

byggia ock wägha rydhia, swa then minna ägher i by, som then mer

ägher, hvar efter ägho sinne.» Det lider således intet tvifvel, att detta

besvär, såsom i skatteregleringskomiténs utlåtande af den 13 september

1882 framhålles, hörde till de vigtigaste lagbestämda åligganden, som

tillsammans utgjorde den kommunala skattskyldigheten i vidsträckt

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

mening. Men sedan gamla tider har detta besvär i allmänhet utgjorts

häradsvis, och det räknas derför icke in i hvad man vanligen förstår

med kommunalutskylder.

Genom ett exempel från min hemtrakt vill jag söka visa, att en

kronoparks bildande enligt nu gällande lagstiftning framkallar betänkliga

rubbningar, äfven om frågan om kommunalutskylderna ordnas i enlighet

med Kongl. Maj:ts nådiga proposition till instundande Riksdag. I Ramsbergs

vägdistrikt af Örebro län bär staten för några år sedan för bildande

af kronopark förvärfvat £ mantal Sundbo eller Sundsboda n:o 1

å omkring 2,500 hektar, taxeringsvärderadt till 180,000 kronor. Före

försäljningen till staten var denna egendom åsatt 1,800 vägfyrkar. Sedan

kongi. domänstyrelsen bos kongl. kammarkollegium anmält köpet, meddelade

kongl. kammarkollegium den 8 maj 1888 i skrifvelse till Konungens

befallningshafvande i Örebro län, att det funnit godt förordna, att

den i Ramsbergs socken förvärfvade egendomen jemte åtskilligt, som

förvärfvats i Fellingsbro socken och härad, skulle ))i jordeboken omföras

till kronoegendomar under allmän disposition och upptagas under det

af kongl. domänstyrelsen jemväl föreslagna namn af Grönbo kronopark,

som derjemte med n:o 1 betecknas». Genom denna omföring blef enligt

väglagens föreskrift den i Lindes och Ramsbergs bergslag liggande

egendomens vägtal nedsatt till f eller 450 vägfyrkar, hvarjemte egendomen

fritogs från naturaunderhåll af vägarne inom distriktet.

Yägdistriktet har för närvarande omkring 31,000 vägfyrkar; på

den i mantal satta jorden beräknas för närvarande 18 öre pr fyrk jemte

naturaunderhållet; på öfriga beskattningsföremål, som äro fria från

naturaunderhåll, beräknas 28 öre pr fyrk. Helt nyligen har staten inom

samma vägdistrikt af Klotens aktiebolag — äfven nu för bildande af

kronopark — för 250,000 kronor inköpt en egendom å 5,236 hektar.

Staten bar sålunda under senare år inom denna socken för kronoparks

bildande förvärfvat egendom för nära en half million kronor. Det

framgår af de förut gifna uppgifterna, hvilken betydlig rubbning i vägdistriktets

ekonomi måste följa af ett sådant köp med deraf framkallad

omföriug i jordeboken.

Det anförda exemplet torde hafva rätt många motsvarigheter på

andra båll och torde få derå, ju flera skogsegendomar staten förvärfvar.

1 Ramsbergs socken och kringliggande trakt ser man med oro, hurusom

stora egendomar utbjudas till försäljning för bildning af kronopark, och

man befarar en betydligt ökad skattebörda, om de väntade köpen komma

till stånd.

Erkännes det vara orättvist, att kommunen vid kronoparks bildande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

beröfvas förut åtnjutna inkomster, och att de skattdragande i kommunen

betungas med ytterligare utgifter i följd af förändrad disposition af

fastighet inom kommunen, så torde man äfven hafva skäl att erkänna

det såsom orättvist, när samma olägenhet träffar vägdistriktet, vare sig

detta såsom i det af mig anförda exemplet sammanfaller med kommunen

eller, såsom i allmänhet är fallet, utgöres af ett helt härad. Blifva

olägenheterna också i allmänhet mindre till följd deraf, att denna kommunala

enhet oftast har en större omfattning, så träffa de dock, såsom

ökande vägskatten, en ömtålig punkt, och orättvisan i anordningen blir

derigenom så mycket mer känbar. Det kan också icke nekas, att

statens åtgärd att utan afseende på beslutets verkningar för vägdistriktets

skattskyldiga medlemmar, med förklaring, att egendomen bytt natur,

undandraga den af ålder i mantal satta jorden från beskattning i samma

omfattning som annan jord inom samma distrikt, kan blifva orimlig och

för de återstående skatteföremålen inom vägdistriktet outhärdlig.

Också höjdes under behandlingen af väglagspropositionen år 1889

åtskilliga röster emot orättvisan i den undantagsställning, som var föreslagen

för kronoparker och andra allmänningsskogar i afseende på vägunderhållsskyldighet.

I en motion föreslog herr Ollas A. Ericsson, att

all jordbruksfastighet borde deltaga i vägunderhållningsbesväret efter

hela sin åsätta bevillning. Särskilda utskottet åter fann sig rörande

allmänningsskogar böra föreslå en billigare beräkningsgrund för vägfyrktals

åsättande än den af Kongl. Maj:t föreslagna. »Utskottet har

nemligen», heter det (uti. n:o 1, sid. 37) »i fråga om statens allmänningsskogar,

särskild! inom de nordligare orterna, från domänstyrelsen erhållit

upplysning, hurusom väganläggningar i egentlig mening icke äro i

afsevärd män erforderliga för utdrifning af skogsprodukter i dessa orter,

hvarest vintervägarne äfvensom vattendragen, vederbörligen upprensade,

bilda naturliga utfartsvägar. För vattendragens flottbargörande hafva

derför ock utförts betydande arbeten, hvilka varit förenade med ansenliga

kostnader för staten.» Utskottet finner det vara för dyrt för skogsförvaltningen

att i samma mån som andra skogsegare bidraga till vägunderhållningen.

Derför ifrågasattes inom utskottet, att statens skogar

inom Kopparbergs och de norrländska länen skulle åsättas en vägfyrk

för hvarje 1,000 kronor af taxeringsvärdet, inom andra län en vägfyrk

för 400 kronor. Utskottet ville emellertid ej hafva olika lag för olika

delar af landet och föreslog derför för statens och menigheters allmänningsskogar

en vägfyrk för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet. Vid

1891 års riksdag förnyade lagutskottet detta sitt förslag under åberopande

af den anförda motiveringen. Reservationer mot detta förslag

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

anfördes af herrar Folke Andersson i Helgesta, Hans Andersson i Nöbbelöf,

Joban Anderson i Tenhult, Oskar Erickson i Bjersby, Mankell och

Näslund, hvilka helst önskat, att skyldigheten bestämts lika för all

fastighet. Men trots lifliga protester från några båll i Andra Kammaren,

var Riksdagen det året så sinnad, att den enligt lagutskottets förslag

beslöt en dubbelt större skattebefrielse för dessa skogar, än Kong]. Maj:t

år 1889 hade föreslagit. Och dock synes det uppenbart, att lagutskottets

motivering bar lika giltighet med afseende på enskilda personers

skogsegendomar som med afseende på statens, så vida man icke, såsom

Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län enligt det statsrådsprotokoll,

som åtföljer kong], propositionen till 1898 års Riksdag, n:o 25

sid. 8, anser det vara en obestridlig grundsats, att staten, såsom utgörande

sammanfattningen af alla landets kommuner, ej kan vara eller

anses vara medlem af någon särskild kommun, äfven om staten derinom

eger fastigheter — en egendomlig åsigt, hvaraf Konungens befallningshafvande

i Skaraborgs län mycket rigtigt drager ut den konseqvensen,

att staten aldrig skall bidraga till kommunala utgifter: »skulle någon

gång inträffa, att genom kronoparks bildande en liten kommuns skatteförmåga

minskades så, att dess bestånd såsom sjelfständig hotades,

borde den sammanslutas med angränsande kommun.»

Såsom i komitébetänkandet af den 14 december 1880 angående

förändrad lagstiftning i fråga om utgörande af väghållningsbesväret på

landet framhålles (sid. 31), anförde Norrbottens läns landsting i ett

underdånigt memorial af den 24 september 1875, huru de norrländska

kommunerna den tiden, d. v. s. före utfärdandet af 1891 års väglag,

hade en liflig känning af väghållningsbördan och orättvisan i dess

anordning, »en orättvisa, som med stigande upplysning funnits kränkande

och dess mer betungande, som den ifrågavarande bördan varit och vore

underkastad ständig tillökning, i följd af de nya vägan!äggningar som

blifvit utförda eller vore under utförande till länets inre delar, till fördel

för landets uppodling, men till ännu större förmån för handel och andra

näringar, i första rummet för den mest betydande i orten eller trävarurörelsen».

Såvidt jag erfarit, har man äfven nu i Norrland en liflig

känsla af orättvisa, nemligen genom den anmärkta bristen på likställighet

mellan staten och den enskilde skogsegaren i afseende på väghållningsbesväret.

Betänkliga rubbningar i grunderna för den kommunala beskattningen

och de enskilda kommunernas ekonomi uppstå emellertid icke

blott, när staten för bildande af kronopark inköper jordegendom, utan

öfver allt, der staten förvärfvar sådan egendom, som enligt gällande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

lagar såsom enskild egendom lemnar skattebidrag till de kommuner,

inom hvilka dess egare haft inkomst, men såsom statsegendom icke

är underkastad kommunala utskylder.

Olikheter i lagstiftningen i detta hänseende beträffande statens

jernväg ar och enskilda jernvägar vålla sådana stundom rätt känbara

rubbningar, så snart staten förvärfvar en enskild jernväg. Och dock

torde det icke kunna uppvisas, att kommunen har större fördel af jernvägen,

om staten eger den, än om den tillhör ett enskildt bolag. Ej

heller minskas kommunens utgifter. Alltså måste kommunens öfriga

skatteobjekt öfvertaga den skattebörda, från hvilken staten såsom

tillträdande egare af den förut skattbetalande jernvägen befriar sig

sjelf. I många kommuner har man i friskt minne de rubbningar i

detta hänseende, som inträdde, när staten år 1896 köpte den s. k.

Vestkustbanan. När det under år 1897 var ifrågasatt, att staten för

den beslutade Örebro—Krylbo-banan skulle af ett enskildt jernvägsbolag

köpa linien Örebro—Frövi, räknades i min hemtrakt helt naturligt

på hvad ett sådant köp skulle innebära för de olika kommunerna,

som deraf berördes. Att Örebro—Krylbo-banan i och för sig för Örebro

stad erbjuder stora fördelar, erkännes villigt, och staden har villigt för

sin del iklädt sig de fordrade förbindelserna, dock endast under förutsättning,

att jernvägen kommer till stånd utan köp af Örebro—Frövilinien.

Staden har nemligen af denna jernväg till sina kommunala

utgifter ett afsevärdt årligt bidrag, hvilket bidrag ju skulle upphöra, om

staten förvärfvade densamma. Betydligt svårare följder skulle köpet

hafva haft för Näsby kommun, inom hvilken Frövi station ligger.

Näsby sockens sammanlagda fyrktal utgör nemligen 25,550, och häraf

kommer nära hälften eller 11,428 fyrk på Frövi station. Visserligen

hade socknen, om köpet kommit till stånd så, som det denna gång var

planlagdt, fått behålla skatten för den del af fyrktalet, som belöper

sig på Frövi—Ludvika och Frövi—Köpings-banorna, men en högst betydande

förminskning af fyrktalet hade tydligen i alla fall egt rum, utan

att socknen, som redan har så goda jernvägsförbindelser som den gerna

kan önska, synes hafva vunnit någon nämnväid fördel genom Norrlandsbanan.

Exemplet synes mig visa nödvändigheten af, att principen om

statens likställighet med enskilda i kommunalt hänseende lagligen fastställes

äfven med afseende på jernvägsdrift.

Ännu större skulle slutligen svårigheterna för en kommun blifva,

om staten förvärfvade en inom dess område belägen större industriel

anläggning. Af många anledningar kan detta komma att inträffa. Jag

vill välja ett exempel: staten kan lätt finna sig nödsakad att, för att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

tillförsäkra sig en billig och. fullt ändamålsenlig tillverkning af kanoner

och krut inom landet, köpa ett större jernbruk eller krutbruk. Enligt

gällande lag om kommunalskatter skulle ett sådant köp kunna blifva

rent af ruinerande för den kommun, inom hvars område bruket är

beläget.

Med all önskvärd klarhet framhöll kongl. generalpoststyrelsen i

en skrifvelse, som åberopas i statsverkspropositionen af år 1897 (VII

sid. 36—37), hvilken fördel staten kan hafva af sin rätt att undandraga

sig den kommunala beskattningen. Generalpoststyrelsen hade

nemligen föreslagit lämpliga tomter till inköp för ett nytt posthus i

Stockholm; då dessa icke genast behöfde användas, hade styrelsen infordrat

anbud å fastigheternas förhyrande för fem år, och så tillägges

i den redogörelse för generalpoststyrelsens skrifvelse, som statsrådet

och chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet för den 14

januari 1897 lemnat: »Den omständighet, att anbudgifvarne frikallat

sig från erläggande under hyrestiden af de krono- och kommunalutskylder

äfvensom afgifter till presterskap och skolväsen, som kunde

varda för fastigheten debiterade, skulle icke komma att vålla någon

utgift för postverket, då statens egendomar vore fria från dylika utskylder

och afgifter.» Detta innebär, såsom herr Leman den 17 mars

1897 påvisade i ett anförande i Första Kammaren, att Stockholms stad

genom köpet går miste om kommunalskatten, och att staten sålunda

inlåter sig i en obillig konkurrens med enskilda husegare, då ju huset

under den ifrågavarande tiden icke skulle användas för postverkets

behof.

På en sådan konkurrens inlåter sig staten äfven, när den i sin

fabriksrörelse icke begränsar sig till att fylla statens eget behof af den

fabricerade varan. År 1894 fäste herr C. A. Kumlin i en motion Riksdagens

uppmärksamhet på det obilliga i det förhållandet, att ingen

kommunalskatt betalas för fastigheter, som af staten innehafvas för

bedrifvande af bruks- eller fabriksrörelse. Motionären framhöll, bland

annat, hurusom staten vid Åker tillverkar krut äfven för försäljning

åt enskilda. Lagutskottet afstyrkte motionen, framhållande skilnaden

mellan statens kommunala skyldigheter i fråga om jordbruksfastighet

och annan fastighet såsom berättigad, emedan kommunen af annan

fastighet har inkomst och fördel på många andra sätt än genom direkta

utskylder, hvilket ej är fallet i fråga om jordbruksfastighet; utskottet

framhåller personalens skatter och den ökade omsättningen inom kommunen.

Dessa utskottets grunder synas mig emellertid mera bevisa,

att öfver hufvud taget en skilnad måste göras mellan skatt af fastig
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

het och skatt af rörelse, än att ingen kommunalskatt skall utgå, när

det just är staten, som drifver rörelsen. Från kommunens synpunkt

synes det vara ganska likgiltigt, hvem det är som drifver rörelsen.

I bevillningskomitébetänkandet af år 1894 framhålles det såsom varande

»alldeles i sin ordning, att den kommunala skattskyldigheten för fastighet

icke mätes efter egarens personliga förhållanden och att densamma

icke minskas derför, att fastigheten är belastad med gäld. Ett motsatt

förfarande skulle med den omfattning, i hvilken skattebidrag till kommunens

utgifter numera i allmänhet erfordras, otvifvelaktigt göra den

kommunala skattebördan outhärdlig för öfriga beskattningsföremål».

Lika ovedersägligt rigtig som denna komiterades åsigt synes mig vara,

att lagen i beskattningsväg ej har att taga någon hänsyn till egarens

personlighet med afseende på hans förmögenhetsvilkor, lika rättvis och

billig och af samma grunder nödvändig synes mig den grundsatsen

vara, att lagen i beskattningsväg ej skall taga någon hänsyn till

egarens personlighet med afseende på hans karakter att vara en enskild

eller en s. k. juridisk person.

Slutligen vill jag äfven fästa uppmärksamheten vid ännu en punkt,

i hvilken bristen på likställighet mellan staten och den enskilde i fråga

om deras ställning till de kommunala utgifterna framträder, nemligen

bankrörelsen. Enligt Riksdagens beslut utvidgar riksbanken årligen sin

verksamhet genom inrättandet af afdelningskontor i allt flera städer

— fullmägtige ansågo år 1897, »att för den närmaste tiden är tillräckligt

att besluta inrättande af endast ett kontor om året». Utvidgningen

går också med stor framgång, och affärerna hafva vid flera kontor

erhållit stor omfattning: vid afdelningskontoret i Örebro t. ex. har

nettovinsten under de fyra åren 1894 — 1897 utgjort resp. kronor

31,146: 87, 92,421: 82, 165,464: 61 och 192,481: 50. Att denna riksbankens

verksamhet genom afdelningskontor är för vederbörande kommun

nyttig, kan icke förnekas; den är det fullt ut lika väl som de

enskilda bankernas verksamhet. Men det kan icke heller nekas, att

riksbanken utöfvar denna verksamhet inom kommunen i konkurrens

med de enskilda bankerna, och att riksbanken i denna konkurrens genom

befrielsen från kommunala skatter är obilligt gynnad, samt att utom

detta billighetsskäl fullkomligt samma rättsgrunder kunna anföras för

riksbankens deltagande i kommunens utgifter som för de enskilda

bankerna.

Upprepade gånger hafva motioner väckts inom Riksdagen i syfte

att på den ena eller andra punkten åvägabringa den likställighet mellan

staten och den enskilde i afseende på bidrag till kommunens utgifter,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o SO.

som jag anser vara af rättvisan fordrad. Lagutskottet af år 1894

framhöll i sitt betänkande (n:o 24) med afseende på en af dessa motioner,

att den i motionen upptagna frågan hade en stor principal

betydelse. Utskottet yttrar: »Motionens bifallande skulle för öfrigt,

enligt hvad utskottet föreställer sig, medföra följder af särdeles omfattande

beskaffenhet. Om statens skyldighet uti ifrågavarande afseende

utsträcktes till sådana å landet belägna statens fastigheter, der för dess

räkning bedrifves bruks- eller fabriksrörelse, skulle nemligen med all

säkerhet anspråk — grundade på lika goda skäl som de af motionären

anförda — komma att framställas om dylik bestämmelse ej mindre

från städernas sida, rörande de mångahanda för statens räkning i dem

bedrifna företag af industriel art, än äfven beträffande den jernvägsdrift,

som af staten utöfvas.» *

Det var utan tvifvel fullkomligt rigtigt gjordt af lagutskottet och

Riksdagen att tillbakavisa det yrkande, som gjordes om förändring i

en detalj, då frågan ännu icke var utredd i sin princip och i dennas

konseqvenser. Men det är å andra sidan, synes det mig, hög tid, att

denna för kommunerna synnerligen vigtiga rättsfråga upptages till utredning

i hela den af lagutskottet år 1894 angifna omfattningen. Staten

utvidgar nemligen, såsom jag redan framhållit, på många håll sin

egendom och sin affärsrörelse och kommer efter all sannolikhet att

hastigt fortgå i denna rigtning. Jag vill exempelvis endast framhålla

den snart sagdt oberäkneliga kraft, som staten eger i sina vattenfall

och som väl icke synnerligen lång tid ännu kan få rinna bort oanvänd.

När nyligen ett bolag ämnade, i högre grad än hittills skett, tillgodogöra

sig vattenkraften i Trollhättefallen, framträdde staten med anspråk

på eganderätt. Frågan om användandet af dessa fall står således

redan på dagordningen, och snart nog kan väl en praktiskt möjlig plan

framläggas äfven för användning af de rika norrländska forsarna.

Hvilken oreda skall icke då uppstå i de kommuners finanser, inom

hvilkas område en sådan verksamhet börjas, om icke den principiella

frågan om statens deltagande i de kommunala utgifterna i likhet med

hvarje annan egare eller industriidkare dessförinnan blifvit på ett rättvist

och tillfredsställande sätt löst.

Principen om statens likställighet med den enskilde i afseende

på kommunala skatter är ingalunda oförsökt. I Preussen har den blifvit

i det närmaste fullständigt genomförd vid den genom lagar af den

24 juni 1891 och den 14 juli 1893 gjorda omdaningen af stats- och

kommunalbeskattningsväsendet. De kommunala skatterna äro enligt

Bih. till Rilcsd. Prof. 1808. 7 Sand. 15 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

den preussiska kommunalskattelagen af den 14 juli 1893 dels »realskatter,

nemligen skatt af fastighet (Grundbesitz) och af rörelse

(Gewerbebetrieb), dels skatt af inkomst (Einkoramensteuer). Alla fastigheter

äro underkastade fastighetsskatt, utom vissa uppräknade:

a) de kungliga slotten jemte tillhörande byggnader, gårdsutrymmen

och trädgårdar;

b) de en främmande stat tillhöriga tomter, på hvilka sändebudsbyggnader

äro uppförda, jemte de på dem uppförda husen, såvida motsvarande

skattefrihet beviljas af den främmande staten;

cl tomter och byggnader, som tillhöra staten eller kommuner i

större eller mindre omfattning af ordet, såvida de äro bestämda till

offentlig tjenst eller användning;

d) broar, landsvägar, den mark, som upptages af jernvägslinier,

äfvensom segelbara kanaler, som med statens tillstånd äro anlagda för

offentligt bruk;

e) universitetshus och andra för offentlig undervisning bestämda

byggnader;

f) kyrkor, kapell och andra för offentlig gudstjenst afsedda byggnader,

så ock de med korporationsrättigheter försedda religionssamfundens

gudstjenstbyggnader;

g) fattighus, barnhus, offentliga sjukhus, fängelser o. s. v.;

h) de tomter, som tillhöra de under e) f) och g) anförda anstalterna

och korporationerna, såvida tomterna användas omedelbart för

dessas ändamål;

i) presters, kyrkotjenares och folkskolelärares tjenstetomter och

tjenstebostäder, såvida de hittills åtnjutit skattefrihet (''§ 24).

Skatt af rörelse erlägges för statens industriella företag lika väl

som för enskilda företag och af riksbanken lika väl som af enskilda

banker. Driften af statens jern vägar och af sådana enskilda jernvägar,

som betala jernvägsskatt, är icke belagd med sådan skatt (§ 28); i

motiveringen vid lagens antagande framhölls som skäl till denna befrielse,

att jernvägsdriften är fördelaktig för de kommuner, som beröras

deraf, och att den är öfvervägande allmännyttig. Liksom jernvägarne

och af samma skäl äro äfven dessas verkstäder befriade från denna

skatt. Inkomstskatt åter erlägges till kommunen för statens jernvägar

lika väl som för enskilda och för dess industriella verksamhet i öfrigt,

för dess domäner och skogar o. s. v. lika väl som för enskilda personers

och bolags inkomstgifvande verksamhet (jemför äfven §§ 33,

35 och 45). Inkomstskatten till kommunen i inskränkt mening lägges

till grund för den skatt, som utgår till kommuner af högre art (§ 91),

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande. N:o 30.

Det ligger i sakens natur, att det sätt, på kvilket frågan blifvit

löst i Preussen, icke kan omedelbart användas äfven bos oss. Men det

faktum, att man der, när staten inom en kommun har egendom eller

utöfvar vinstgifvande verksamhet, gör staten i afseende å bidrag till

kommunala utgifter, om ock med undantag för några få mindre betydande

fall, likstäld med hvarje enskild person, som har liknande

egendom eller utöfvar liknande verksamhet, tyckes gifva vid handen,

att det också torde finnas ett för vårt land lämpligt sätt att rättvist

och billigt ordna förhållandena emellan kommunen och staten. Sådana

för en kommun betänkliga rubbningar i skatteväsendet, som hos oss

kunna ega rum, när staten förvärfvar något inom dess område, synas

i Preussen genom den nya kommunalskattelagen vara uteslutna.

Den omsorgsfulla utredning af hithörande frågor, som behöfves

för att ett välgrundadt beslut skall kunna fattas, kan icke gifvas annat

än genom Kongl. Maj:ts medverkan.

Det har synts mig lämpligt att just nu väcka på tal denna principfråga

i hela dess omfattning, då Kongl. Maj:t med anledning af en

Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897 åt en komité uppdragit att

söka utreda, huruvida ej den kommunala beskattningen må kunna

byggas på annan grund än bevillningsbeloppen. Med denna fråga

sammanhänger på det närmaste den af mig upptagna frågan. En af

de mest bestämmande grunderna till, att staten så länge behållit kommunal

skattefrihet för mycket, som i enskild persons hand är belagdt

med kommunalutskylder, torde nemligen vara just den omständigheten,

att kommunalskatten hos oss ännu beräknas efter bevillning; ty bevillning

skall naturligtvis staten icke erlägga hvarken för fastighet eller

rörelse — det vore ju en ändamålslös bokföringsåtgärd.»

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer motionären, att

Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållla, att Kongl. Maj:t

i sammanhang med frågan om den kommunala beskattningens byggande

på annan grund än den allmänna bevillningen behagade låta utreda

frågan, i hvilken utsträckning staten bör i de särskilda kommuner,

inom hvilkas områden staten har egendom eller drifver rörelse, bidraga

till kommunens utgifter, samt att Kongl. Maj:t behagade till Riksdagen

aflåta proposition rörande de lagändringar, som denna utredning kan

föranleda.

I motionens syfte har herr K. Almqvist instämt.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Utskottet vill visserligen icke påstå, att nu gällande bestämmelser

om statens deltagande uti den kommunala beskattningen äro i alla

hänseenden tillfredsställande, och att alltså hvarje ändring af desamma

i rigtning mot förökad skattskyldighet för staten kan på förhand

betecknas såsom olämplig. Tvärtom håller utskottet före, att

vissa delar af motionärens framställning äro uttryck för en uppfattning,

hvilken synes förtjena allt beaktande. Särskilt vill utskottet i detta hänseende

framhålla förslaget om skyldighet för staten att för kronoparker i

större mån än hittills deltaga i vägunderhållningsbesvärets utgörande.

Då Riksdagen numera antagit Kongl. Maj:ts, i anledning af Riksdagens

egen skrifvelse, aflåtna framställning om statens ökade skattskyldighet

för kronoparker till den enskilda kommunen, synes konseqvensen

fordra, att staten gent emot väghållningsdistrikten åtager sig en liknande

skyldighet i fråga om väghållningsbesväret.

Bestämmelse härom torde emellertid ej kunna införas i någon

af komunallagarne, utan synes hafva sin rätta plats i väglagen samt

böra pröfvas antingen i sammanhang med en revision af denna lag

eller på grund af särskild derom gjord framställning.

I andra och väsentliga delar tänker deremot utskottet olika

med motionären och kan alldeles icke instämma i hans åsigt om önskvärdheten

af 8å genomgripande förändringar i afseende å statens deltagande

i kommunala utgifter som de af honom föreslagna.

Den grundsatsen må nemligen, enligt utskottets mening, för ingen

del lemnas ur sigte, att staten i sin verksamhet för egna ändamål kan

hafva berättigad! anspråk på att ej hämmas af band eller tyngas af

utgifter, pålagda med uteslutande hänsyn till en eller flera korporationers

inom staten intressen. Smärre intressen böra alltså i fall af

kollision vika för hänsynen till statens egna syften.

Dessutom må uppmärksammas, att, när, enligt nu gällande bestämmelser,

kommunala utskylder icke påföras annan statens egendom

än jordbruksfastighet och staten ej heller kommunalt beskattas för inkomst

af rörelse, ett ganska tungt vägande skäl härför ligger deruti,

att i allmänhet andra statens fastigheter än jordbruksfastigheter användas

direkt för statens egna inrättningar och att den rörelse, som

af staten drifves, i regel idkas för åstadkommande af produkter, hvilka

staten använder för egen räkning, hvarjemte förtjenar nämnas, att

kommunen af statens ifrågavarande fastigheter och industriella anläggningar

har fördel på mångahanda andra sätt än genom direkta utskylder;

dels genom skatter från personalen derstädes, dels ock genom

förökad omsättning och rörelse inom kommunen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Väl vet utskottet, hurusom det i enstaka fall förekommer, att

staten — der den bedrifver fabriksrörelse — genom utförande af arbete

äfven för andras räkning eller genom försäljning af fabriksprodukter

drager någon inkomst af sådan rörelse. Men då detta inträffar endast

sällan och i ringa omfattning, kan man vara tveksam om behofvet af

stadganden, hvarigenom en dylik affärsvinst finge sig påförda utskylder

för kommunens behof.

I fråga om riksbanken och dess afdelningskontor må ej heller

förgätas, att deras verksamhet till sin art är af så allmännyttig natur,

att man näppeligen kan påstå, att den är bunden vid någon viss kommun

eller skäligen bör till en sådan göras skattskyldig.

Hvad särskildt beträffar statens jernvägsdrift och motionärens

påstående om det rigtiga deruti, att densamma blefve, likaväl som enskilda

bolags jernvägsrörelse, beskattad i vederbörande kommuner, vill

utskottet anmärka, hurusom det näppeligen kan vara billigt, att, der

staten sjelf anlägger en jernväg, de kommuner, som deraf erhålla hufvudsaklig

fördel, också skola åtnjuta den ytterligare förmånen att för

sagda jernväg erhålla bidrag af staten till sina kommunalutskylder.

Särskildt beaktande förtjenar ock den omständigheten, att anläggning

af statsbanor sker och bör ske efter helt andra och allmännare synpunkter

än de, som komma i betraktande vid enskilda jern vägsanläggningar.

Enahanda betraktelsesätt torde också, åtminstone i allmänhet,

kunna göra sig gällande, der staten inköper en enskild jernväg och

derefter för sin egen räkning ombesörjer densammas drift.

Analogien mellan statens och enskilda jernvägsanläggningar är

bristfällig äfven så till vida, att den inkomst, en kommun genom beskattning

drager af ett enskildt jern vägsföretag, icke sällan helt eller

delvis uppväges af ränteförluster å bidrag, som kommunen måst för

jernvägens tillkomst utgifva, medan deremot statsjernvägarne vanligen

komma till stånd utan betungande kostnad för de kommuner, som

deraf röna fördel.

Den vattenkraft, som staten eger i sina vattenfall, lärer nog, såsom

motionären påpekat, i en närmare eller fjermare framtid blifva tillgodogjord,

men när så sker, torde dock staten ej sjelf komma att för egen

räkning derstädes bedrifva någon industriel verksamhet, utan torde sådan

vattenkraft varda upplåten till begagnande af enskilda personer eller

bolag, hvilka då för sin rörelse blifva underkastade de allmänna bestämmelserna

om kommunal skattskyldighet.

Bih. till Biksd. Prof. 1898. 7 Sami. 15 Häft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Skulle emellertid ur någon eller några af de synpunkter, som

motionären berört, eller af annan anledning statens skyldighet att deltaga

i den kommunala beskattningen efter närmare utredning anses böra

undergå någon förändring, lärer den af motionären omförmälda komité,

som fått sig uppdraget att söka utreda frågan om den kommunala beskattningens

byggande på annan grund än den allmänna bevillningen,

i detta sitt uppdrag hafva fullgiltig anledning att om sådan förändring

framställa förslag, utan att Riksdagen i sådant afseende aflåter någon särskild

skrifvelse.

Af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Sahlins ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Husberg: »Då jag anser att den komité, som fått sig

uppdraget att söka utreda frågan om den kommunala beskattningens

byggande på annan grund än den allmänna bevillningen, i följd af sitt

uppdrag både kan och bör egna noggrann utredning Jit det ämne, som

af herr Sahlins motion beröres, har jag af denna grund — och utan

att kunna i allo biträda hvad utskottet i öfrigt anfört — funnit mig

böra instämma i det slut, till hvilket, utskottet kommit»;

herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRY CKERI-AKTIEBOA Q, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.