Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser för vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva. Lagutskottet har till behandling fått mottaga tvenne inom Andra Kammaren afgifna motioner, åsyftande införande af strängare straffbestämmelser gent emot vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva.

1898-03-01 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:34, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser för vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva. Lagutskottet har till behandling fått mottaga tvenne inom Andra Kammaren afgifna motioner, åsyftande införande af strängare straffbestämmelser gent emot vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

1

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1898, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring af

17 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare

straffbestämmelser för vittnen, som utan laga förfall

från rätten uteblifva.

Lagutskottet har till behandling fått mottaga tvenne inom Andra

Kammaren afgifna motioner, åsyftande införande af strängare straffbestämmelser

gent emot vittnen, som utan laga förfall från rätten uteblifva.

I den ena af dessa motioner, n:o 75, anför herr G. A. E. Kronlund:

»Uti en vid förra riksdagen i Andra Kammaren afgifven motion

hemstälde jag om ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken, åsyftande

strängare straffbestämmelser i fråga om vittnes utevaro från rätten.

Såsom motiv derför framhöll jag bland annat, hurusom, då ändamålet

med den stadgade påföljden vore att tvinga vittnet till inställelse, det

vore uppenbart, att denna påföljd med hänsyn till det obetydliga beloppet

skulle förfela sin åsyftade verkan, hvilket äfven torde vara hvarje med vår

rättskipning förtrogen persons erfarenhet. Vittnespligten vore ju ofta eu

tung pligt, och gifvet vore, att mången, instämd att vittna, läte egna angelägenheter

och annan hänsyn än sin medborgerliga skyldighet gå framför

den sistnämnda, synnerligast då ansvaret för försummelse i detta afseende

vore så ringa.

Bill. till Riksd. Prof. 1838. 7 Sami. 18 Höft. (Nås 34, 35i)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Såsom en bland orsakerna till den ofta öfverklagade långsamheten

i rättskipningen finge man otvifvelaktigt särskildt beträffande underdomstolarne

å landet räkna den här ofvan angifna bristen på effektivitet i

vittneskallelsen. För rättskipningen inom städernas jurisdiktion med deras

ofta återkommande domstolssammanträden torde olägenheten ej blifva så

känbar. Ett vittnes uteblifvande från ett domstolssammanträde å landet

vållade deremot ett onödigt uppskof af ända till ett år med handläggningen

af ett mål.

I många fall kunde man i vittnens utevaro se ett uppenbart försök

af ena parten att draga ut på tiden med målets afgörande. De ringa

vitesböterna för vittnenas utevaro betalades ofta af den tredskande parten,

som i deras utevaro såge ett förträffligt medel att vinna tid.

En ännu större rättskränkning än nu sagda blefve en följd af omordade

förhållanden, när vittnesförhör påkallades i fråga om häktad person.

Ett vittnes utevaro vållade vanligen tre veckors uppskof med ransakningen,

en menniska beröfvades derigenom sin frihet under tre veckors

längre tid, än hvad rättsligen bort ske, staten finge vidkännas utgifter för

fångtransport, för fångens bespisning, för nämndemän, för brottmålsdomare,

der sådana, såsom t. ex. i flera norrländska län, förekomme

och anlitades, och för allt detta drabbades uteblifna vittnen af kronor

1: 50 i böter.

I ofvan åberopade omständigheter synes mig ligga tillräckligt talande

skäl för en ändring i nu gällande föreskrifter i denna fråga och införande

af strängare straffbestämmelser för vittnes utevaro från rätten.

Ehuru min förstnämnda motion i detta syfte vid föregående riksdag,

fastän tillstyrkt af lagtutskottet, delade samma öde, som drabbade hela

förslaget till lag angående bevisning inför rätta, hyser jag dock den öfvertygelsen,

att detta ej berott på att icke motionens syfte behjertades, utan

derpå, att densamma i sin helhet influtit, i nämnda lag och derför delade

dess fall.

På grund deraf vågar jag, under åberopande af hvad jag här ofvan

anfört, hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t, täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken i nu angifna syfte.»

Uti den andra af ofvanberörda motioner, n:o 165, har samme herr

Kronlund jemte herr A. Wiklund för befordrande af en skyndsammare lösning

af förevarande fråga såsom alternativ med förslaget uti motionen

n:o 75 hemstält, att Riksdagen ville för sin del besluta följande ändrade

lydelse af ofvan berörda lagrum:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

3

»Vill någon sin talan med vittne fästa, tage det sjelf med sig eller

läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å flere vittnen i

samma sak, de må genom en stämning inkallas, om det beqvämliga ske

kan. Vittne inå ock i högre rätt höras, ändock att det i den nedi*a ej

nämndt varit. År vittne, som blifvit lagligen kallad t, ej tillstädes, när

målet företages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter

från och med fem till och med etthundra kronor; och lägge rätten sedan

viss dag och vite före; kommer vittnet ej ändå, lite rätten å landet Konungens

befallningshafvande till eller den kronobetjent, som närmast är, att

skaffa vittne in: i staden ege domaren sjelf magt härtill.»

Utskottet är ense med motionärerna om behofvet af skärpta ansvarsbestämmelser

för vittnes förfallolösa utevaro från rätten. Det nu stadgade

ansvaret — i underrätt tre dalers böter, i hofrätt fem daler — är nemligen,

såsom motionären påpekat, allt för ringa att kunna förmå tredskande

vittne till inställelse och kan ej anses stå i rimligt förhållande till de

olägenheter och kostnader, som i följd af vittnets utevaro kunna för parterna

uppkomma.

Utskottet kan likvisst ej tillstyrka, att skärpning af berörda ansvarsbestämmelser

ensamt för sig åvägabringas; utan bör densamma, enligt utskottets

mening, vidtagas endast i samband med åtskilliga andra förändringar

af'' gällande lagbestämmelser angående vittnesbevisnings förebringande, i

syfte att förebygga allt för stora olägenheter af vittnespligtens fullgörande.

Uti det förslag till lag angående bevisning inför rätta, som af Kongl.

Maj:t förelädes sistlidet års Riksdag till antagande, funnos i 25 och 28 §§

åtskilliga bestämmelser i berörda hänseenden meddelade, hvilka synas utskottet

förtjena att tagas under förnyadt öfvervägande i sammanhang med

frågan om skärpt ansvar för vittnes utevaro. Mot desamma hafva ej heller,

såvidt utskottet kunnat erfara, framstälts några betänkligheter, utan torde

de kunna påräkna Riksdagens godkännande, derest de utan samband med

frågan om den fria bevispröfningen föresloges till antagande.

Sålunda lärer intet vara att erinra emot bestämmelser derom att

föreläggande, hvarigenom vittne, som uteblifvit, vid vite ålägges inställelse,

skall vittnet delgifvas, samt att vittne, hvars hörande påkallas vid annan

rätt än den underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, skall

vara berättigadt att under vissa förhållanden bekomma förskott å vittnes
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottett Utlåtande N:o 34.

ersättningen. Likaså torde anses lämpligt, att vittne tillerkännes rätt att

anföra besvär öfver beslut, hvarigenom vittnet ådömts att utgifva böter

eller viten för underlåtenhet att iakttaga inställelse.

Äfven torde, i analogi med hvad angående ansvar för svarandes uteblifvande

finnes stadgadt, böra bestämmas, att böter, som ådömts vittne

för utevaro, skola gå åter, derest vittnet visar, att laga förfall varit för

handen, men att vittnet ej kunnat rätten det kungöra.

Under åberopande af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kong!. Maj:t låta utarbeta odh för Riksdagen framlägga

förslag till skärpta ansvarsbestämmelser för vittnes utevaro

från rätten.

Stockholm den 1 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

[CARL B. HASSELROT.

Herr Husberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:58 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner angående ändring af 17 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att erhålla strängare straffbestämmelser för v s. 5 i texten