Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af en arrendelag.

1898-03-03 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:36, Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af en arrendelag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

1

N:o 36.

Ank. till Rikad. kansli den 8 mars 1898, kl, 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af en

arrendelag.

Uti en vid 1897 års riksdag afgifven motion, n:o 24, hemstälde

herrar Anders Olsson i Ornakärr, Jöns Andersson i öhrstorp och

A. G. Gyllensvärd, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Majrt ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, under hvilka

vilkor arrendator, som med jordegare träffat skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras

rätt till ersättning för verkstäld a förbättringar, och på hvad

sätt rättsförhållanden mellan arrendator och jordegare jemväl i öfrigt

må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter för Riksdagen framlägga

det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning funnes böra

föranleda.

Till stöd för detta förslag anfördes:

öfvertygade om behofvet. och nyttan af en tidsenligare lag

rörande arrende än den, som nu funnes, samt uppmuntrade af det bifall,

som från Riksdagens begge kamrar kommit en under 1896 års riksdag

i saken väckt motion till del, då inom Första Kammaren 50 röster

afgifvits för densamma emot 57, och Andra Kammaren utan votering

bifallit nämnda förslag, tvekade motionärerna ej att åter afgifva motion

om samma ämne.

Bill. till Likså. Prot. 1898. 7 Sami. 19 Häft. (N:o 36.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutslcottets Utlåtande N:o 36.

Enligt Sveriges år 1896 utgifna statistiska uppgifter funnes i

landet brukare af annans jord med en areal af högst 2 hektar åker till

ett antal af 8,820 personer, brukare af 2—20 hektar åker 28,425 personer,

brukare af 20—100 hektar åker 9,599 personer samt brukare af

öfver 100 hektar åker 1,129 personer, eller tillsammans 47,973 personer,

som arrendera och bruka annans jord. Dessutom funnes inom

landet brukare af jordtorp och andra smärre jordlägenheter till ett

antal af 166,449 personer.

Sveriges odlade jord uppginge enligt de statistiska uppgifterna

1895 endast till 3,407,191 hektar, under det icke odlad skog och äng

utgjorde 19,896,844 hektar. Af de stora arealerna skogs- och ängsmark

funnes mycken till åker lämplig jord.

Det kunde med skäl antagas, att en tidsenlig arrendelag skulle

för en stor del arrendatorer, åtminstone för dem som icke hade skriftligt

upprättade arrendekontrakt, blifva af stort gagn, i det att de erhölle

en bättre betryggad brukningsrätt under arrendetiden. Många af

dem skulle derigenom beredas möjlighet att vidtaga förbättringar å

den arrenderade jorden till nytta för både jordegare och brukare samt

äfven att kunna uppodla till åker tjenlig jord.

Den stora utvandringen från Sverige till främmande länder hade

åstadkommit en betydlig minskning i jordbruksarbetarnes antal. Enligt

ofvanuämnda statistiska uppgifter emigrerade år 1892 45,509 personer.

Likaså hade jordbruksbefolkningens inflyttning till städerna minskat

den för landtbruket behöfliga arbetskraften. Nämnda år minskades

landsbygdens befolkning med 5,569 personer, under det städernas

ökades med 9,683 personer. Lämpliga medel för att minska eller afvända

dessa missförhållanden torde vara att bereda jordbruksarbetare

tillfälle att förvärfva sig egna jordbruk samt genom en tidsenlig arrendelagstiftning

bereda dem, som arrenderade andras jord, en tryggad besittning

af densamma under arrendetiden, såvida de uppfylde sina förbindelser

mot jordegarne.

De många jordbrukarnes ställning i Norrland, hvilka försålt sina

egendomar till skogsbolagen och blifvit arrendatorer under dessa, påkallade

äfvenledes stiftandet af en arrendelag, lämplig för slitandet af

tvister mellan jordegare och arrendatorer.

Det i vårt land på många orter icke endast i norra utan äfven i

södra Sverige rådande bruket att endast träffa muntligt aftal om upplåtelse

af jord syntes motionärerna böra genom en ny arrendelag icke

endast motarbetas, utan rent af förhindras såsom föråldradt och olämpligt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

Att vår nuvarande laga bestämmelser om arrende vore ofullständiga

och delvis olämpliga, hade mer än en gång åt lagutskottet blifvit

erkändt.

Andra länders lagstiftning för ordnandet af jordegares och arrendatorers

ömsesidiga rättsförhållanden visade, huru mycket som i den

delen blifvit gjordt i andra länder, och borde mana lagstiftarne i vårt

land till antagande af liknande bestämmelser, lämpliga för vårt land

och våra förhållanden.

I det för 70 år sedan af lagkomitén och gamla lagberedningen

utarbetade förslaget till en ny arrendelag förekomme visserligen bestämmelser,

som numera vore föråldrade, men äfven sådana funnes, som

kunde tjena till någon ledning vid utarbetandet af en lagstiftning i

nämnda fråga. Såge man på det kapitel af jordabalken och de spridda

stadganden i byggningabalken i 1734 års lag, hvilka innehölle vår

nuvarande ofullständiga lag om arrende, så vore dessa stadganden

uteslutande lämpade efter de enkla förhållanden, som funnos vid den

tiden, lagen skrefs; men icke bidroge de dertill, att den arrenderade

jorden blefve på ett rationelt sätt brukad. Ett bättre brukningssätt

skulle kunnat komma till stånd, om nämnda lagförslag blifvit lag; derigenom

skulle äfven främjats rättvisa mellan jordegare och brukare.

Hvad våra förfäder försummat med afseende på lagstiftning om denna

sak, kunde icke nutidens lagstiftare godtgöra, men väl genom eu tidsenlig

lagstiftning hindra ett fortgående på den allt för länge fortsatta vägen.

Att emot de skäl, som blifvit anförda för behofvet och nyttan af

en tidsenlig arrendelag — såsom stundom skett — anföra, att. det fria

avtalet mellan jordegare och brukare vore tillräckligt att förhindra orättvisor

och missförhållanden samt befrämja ett rationelt bruk af den arrenderade

jorden, vore att protestera mot innehållet i den gamla godkända

tesen: »land skall med lag byggas». Att man erkände lagstiftningens

stora nytta för andra näringsförhållanden, men ansåge den

obehöflig i fråga om arrenderande af annans jord samt densammas

odlande och brukande, vore att göra sig skyldig till tydlig motsägelse.

Det fria aftalet funnes och måste finnas, när fråga vore om upplåtande

af jord till arrendator samt bestämmande af arrendevilkoren. Men

lagen behöfdes såsom ett rättesnöre vid affattande!. af de bestämmelser,

som i det privata aftalet borde intagas, och den måste finnas för att

tjena till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen afhandlat.

Doktor U. v. Feilitzen hade härom yttrat följande: »Lagbestämmelsen

sätter försigtigtvis gränser för skadligt handhafvande af

jorden och för orättvist eller mycket planlöst beteende från den ena

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

eller andra kontrahentens sida. Lagstiftningen är här som i andra fall

till för att minska antalet Övergrepp, icke för att hämma en liffull,

gagnelig verksamhet, icke för att störa naturenlig ordning. En tidsenlig

arrendelag kan verka påskyndande i ett tvifvels utan ytterst önskvärd!

hänseende. Man vet, att intensivt landtbruk är önskningsmålet, och

man bör alltid sträfva åt detta håll».

Motionärerna ansåge, att en arrendelag borde, utom andra lagstadganden,

innehålla bestämmelser om att arrendevilkoren borde skriftligen

uppsättas för att vara förbindande. Vanligtvis upprättades väl numera

arrendeaftal af större betydelse skriftligen, men flerstädes i landet

vore den sed rådande, att emellan jordegare och innehafvare af mindre

hemman skriftliga arrendekontrakt icke upprättades. Hvilka talrika

tvister och olägenheter, detta måste medföra, vore lätt att tänka sig.

Derjemte borde lagen stadga, att arrendevilkoren borde vara bestämda,

så. att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor

blefve i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor, arbete

etc., eller arrendatorn kunde undgå att uppfylla sina åtagna förbindelser.

Vidare borde lagen innehålla bestämmelser, som skyddade arrendator

nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser. Hvilken skada det

medförde för arrendator^ ekonomi, när han utan eget förvållande

nödgades afträda egendomen, vore lätt att inse. Dessutom medförde

ett sådant osäkerhetsförhäflande rörande nyttjanderätten, att en driftig

och arbetsam arrendator icke kunde nedlägga det arbete och den kostnad

på egendomen, som skulle medföra en förbättring af densamma.

Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,

som af arrendator med jordegares samtycke verkstäldes på den arrenderade

egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning af jordegaren

antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.

Motionärerna vore af den åsigten, att om lagstiftningen följde

goda principer och byggde en arrendelag på rättvisa grunder, kunde

både jordegares och arrendatorers intressen rättvisligen tillgodoses, och

den jord, som bortarrenderades, på ett rationel! sätt brukas, till gagn

icke blott för jordegare och arrendatorer, utan äfven för fosterlandet.

Som emellertid endast Kongl. Maj:t torde kunna ingå i den djupgående

och vidtomfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena,

som vore nödig för att framlägga för Riksdagen ett för

vårt land lämpligt förslag till arrendelag, vunnes motionärernas syfte

bäst genom en skrifvelse i ämnet från Riksdagen till Kongl. Maj:t.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 36. 5

Lagutskottet, som hade att i frågan afgifva förberedande utlåtande,

afstyrkte emellertid, på anförda skål, bifall till motionen, och densamma

föranledde ej heller till någon Riksdagens åtgärd, då väl Andra

Kammaren biföll motionen, men Första Kammaren biträdde utskottets

afstyrkande hemställan.

Nu hafva åter samme motionärer uti en inom Andra Kammaren

väckt, till lagutskottets behandling öfverlemnad motion, n:o 88, under

hänvisande till här ofvan intagna motivering för deras till 1897 års Riksdag

afgifna motion, bragt frågan om arrendelag å bane och i sådant

afseende föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, på hvad sätt

rättsförhållandena mellan jordegare och arrendator må på ett betryggande

sätt ordnas, samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,

hvartill en dylik utredning finnes föranleda.

Utskottet vidhåller i föreliggande fråga den uppfattning, som utskottet

flere gånger tillförene varit i tillfälle uttala. Sålunda anser utskottet

visserligen, särskildt med hänsyn till den utveckling, hvartill

det svenska jordbruket hunnit under de sista decennierna, de nuvarande

bestämmelserna rörande aftal om arrende af jord icke vara så fullständiga,

att ej en omarbetning af desamma skulle medföra nytta vid afgörande

af jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden,

i synnerhet för de fall, då fullständigt aftal emellan upplåtare och brukare

saknas. Rättsförhållandet dem emellan bör likväl i främsta rummet

bestämmas genom det fria aftalet; och skall lagstiftning undantagsvis

inom detta rättsområde träda emellan i något hänseende absolut

påbjudande eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt ingripande

vara af erfarenheten så tydligt vitsordadt, att fara för misstag är utesluten.

Enligt utskottets uppfattning har emellertid af motionärerna

icke åstadkommits någon utredning, utvisande, att utöfver de ovilkorliga

bestämmelser, hvilka i gällande lag redan finnas stadgade i fråga om

lega af jord å landet, ytterligare sådana äro af verkligt behof påkallade;

tvärtom håller utskottet före, att de bestämmelser af dylik art, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

motionärerna angifvit såsom önskemål för den ifrågasatta lagstiftningen,

skulle komma att medföra väsentligt större skada än gagn. Beträffande

det. förordade stadgandet om arrendeaftalets skriftliga uppsättande må

villigt medgifvas, att sådant i regel bör ega rum, då härigenom erhålles

en säkrare, norm för afgörande åt tvister emellan jordegare och arrendator,

än i allmänhet det muntliga aftalet kan gifva. Men dels synes

en ovilkorlig bestämmelse derom skäligen onödig, då i alla vigtigare

fall skriftligt kontrakt redan förekommer, dels skulle ett dylikt stadgande

medföra verkliga olägenheter i en mängd fall, då jordegaren

och arrendatorn eller endera saknade förmåga ej mindre att gifva skriftlig

form åt .sin arrendeöfverenskommelse än äfven att bedöma betydelsen

af skriftligen uppsatta vilkor. Följden häraf skulle å ena sidan

blifva den, att anlitande af biträde blefve nödvändigt äfven för afsilande.

af de obetydligaste arrendeaftal, t. ex. upplåtelse af torp

och dylika lägenheter, medan å andra sidan ökad risk uppstode, att

arrendeaftal inginges på vilkor, hvars innebörd den ena eller andra

parten ej vore i stånd till fullo uppfatta.

Förslaget, att arrendevilkoren skola vara bestämda, torde få anses

innebära, att ej några till innehall och omfång sväfvande prestationer

finge såsom arrendevilkor godkännas; och detta må äfven i regel betraktas

såsom önskvärdt. Men intet rimligt skäl synes föreligga att

förbjuda kontrahenter, som det önska, att uti arrendeaftalet öfverenskomma,

att en viss prestation t. ex. körslor skall fullgöras i det omfång,

som jordegaren det påfordrar. Helt visst komme nemligen, derest

endast »bestämda» vilkor finge i arrendeaftal ingå, detta att verka derhän,

att arrendatorn förpligtades att fullgöra en hel del prestationer i

väsentligt större utsträckning än nu blifver fallet.

Något förökadt skydd för arrendators nyttjanderätt synes ej heller

lämpligen, kunna åvägabringas genom förändrad lagstiftning, då derigenom

tredje mans rätt skulle trädas för nära. Redan nu egen arrendator

att få sin nyttjanderätt enligt skriftlig handling intecknad; och ett lagstadgande,

hvarigenom en sådan intecknad nyttjanderätt gynnas på bekostnad

af öfriga intressenter i jordegarens fastighet, lärer ej med fog

kunna ifrågasättas.

Hvad slutligen angår motionärernas förslag om lagbestämmelse,

hvarigenom arrendator skulle tillförsäkras ovilkorlig rätt till ersättning

af jordegaren för förbättringar, som med dennes samtycke af arrendatorn

verkstäldes å den arrenderade jorden, må med skäl erinras, att

ett dylikt lagstadgande antagligen skulle, verka till stor varsamhet och

återhållsamhet frånj jordegarens sida i fråga om upplåtelse af jord till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

nyttjande och sålunda icke utöfva eu obetingadt nyttig inverkan på

ifrågavarande förhållanden.

I följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, skulle

dessutom en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången gång

gifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen, om

de rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.

Af ofvan anförda skäl föranlåtes utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation:

af herr Redelius, som anfört:

»Då ifrågavarande motion berör vårt lands vigtigaste näring samt

ämnet enligt min uppfattning är förtjent af synnerlig uppmärksamhet från

lagstiftarens sida, har jag icke kunnat biträda utskottets afstyrkande hemställan.

De knapphändiga föreskrifter, som i förevarande afseende nu

gälla och återfinnas dels i jordabalken och dels på spridda ställen i

byggningabalk^, äro icke egnade att på ett närmelsevis tillfredsställande

sätt reglera de ömsesidiga rättsförhållandena mellan jordegare och

arrendator i de särdeles många och ganska ofta förekommande fall, då

fullständigt eller uttryckligt aftal mellan dem saknas.

Lagstiftningen i detta fall synes mig — delvis i analogi med

stadgandena om inbördes rättigheter och skyldigheter för dem, som

idka handel eller annan näring i bolag — böra ordnas så, att den utgör

en norm, lämpad ej mindre att, då vederbörande jordegare och

arrendator förklarat sig vilja hafva sina inbördes rättsförhållanden bedömda

enligt lag, eller då annorlunda mellan dem icke aftalats, i alla

hufvudsakliga delar tillgodose deras rättmätiga intressen, än äfven att

tjena till vägledning vid upprättande af arrendeaftal, der de aftalande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 36.

hellre vilja sjelfva helt eller delvis bestämma om de angelägenheter,

som sammanhänga med jordarrende.

Förutom de af motionärerna framhållna synpunkter torde till beaktande

vid uppgörande af förslag till en dylik lagstiftning kunna i

vissa tillämpliga delar tjena jemväl de grunder, som gälla angående utarrendering

af kronans domäner.

Med stöd af hvad nu blifvit anfördt hemställer jag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

* Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägan
de,

på hvad sätt rättsförhållandena mellan jordegare

och arrendator må på ett betryggande sätt ordnas

samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i

i ämnet, hvartill en dylik utredning finnes föranleda»;

af herrar Husberg, F. Andersson och P. G. Petersson;

samt af herr J. Anderson beträffande vissa delar af motiveringen.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM. P. A. NYMAN* KFTERTRADARK. 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.