Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående upphäfvande af fideikommiss.

1898-03-07 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:37, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående upphäfvande af fideikommiss.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

A ak. till Riksd. kansli den 7 mars 1898, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående upphäfvande

af fideikommiss.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling fått mottaga

tvenne särskilda motioner, åsyftande upphäfvande i större eller mindre utsträckning

af bestående fideikommisstiftelser.

Uti den ena af ifrågavarande motioner, n:o 12, hemställer herr T.

Zetterstrand, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom

de i riket bestående familjefideikommisstiftelser i fast och lös egendom

på land och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser,

som för ordnande af rättsförhållandena vid sista innehafvarnes död

må erfordras.

Till stöd för detta förslag anför motionären:

Under de sistförflutna femton åren hade frågan om upphäfvande af

fideikommisstiftelser åtta gånger behandlats af kamrarne, utan att desamma

kunnat enas om något beslut, syftande på ändring i de bestående förhållandena.

Oafsedt att de ofta återkommande yrkandena i ämnet ådagalade ett

lifligt intresse för frågans lösning, så torde man med fullt fog kunna påstå, att

den allmänna opinionen, äfven inom för öfrigt mycket konservativa kretsar,

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 7 Sami. 20 Höft. (N:o 37.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

på senare tiden allt mera enats om önskvärdheten af fideikommissinstitutionens

snara afskaffande.

Då frågan på denna grund efter ett fyraårigt hvilostånd ånyo

väckes på tal, ville motionären i förstone söka bemöta de skäl, som

vid ärendets sista behandling anfördes mot ett bifall till den påyrkade

reformen.

Det sades bland annat, att fideikommissen vore »bland de bäst skötta

egendomarne» och att de vore »bättre skötta, än de små hemmansegarnes

jord i allmänhet kunde skötas».

Beträffande detta påstående ville motionären visst icke förneka de

faktiska förhållanden, att ett stort antal fideikommissegendomar vore väl

häfdade, att bland dem äfven funnos flora, som sköttes på ett mönstergildt

sätt, samt att fideikommissen, såsom merendels belägna i våra bördigare

landsdelar och omfattande stora jordarealer, hade goda förutsättningar

att gifva större afkastningar än sådana mindre hemmansdelar, hvilkas

egare icke mägtade att draga fördel af nutidens många arbetsbesparande

maskiner och öfriga hjelpmedel.

Men häraf finge man ingalunda draga de slutsatser, att fideikommissen

i allmänhet skulle skötas så synnerligen väl, eller att, under i öfrigt

lika förhållanden, en fideikommissinnehafvare finge antagas sköta sin jord

bättre än den, som vore egare till jorden.

Tvärtom visade just erfarenheten, att en mängd fideikommisser högeligen

vansköttes och att åtskilliga sådana snart sagdt läge i lägervall, ofta

nog såsom en följd af fideikommissbrefvens otidsenliga bestämmelser, hvilket

med skärpa och sakkunskap framhölles i Rikets Ständers skrifvelse af

den 27 mars 1810, till hvilken skrifvelse, senast intagen i 1894 års lagutskottsutlåtande

n:o 41 sid. 8 och 9, motionären tilläte sig att hänvisa.

Det hade vidai’e påståtts, att för dem, som ville köpa jord, funnes

tillräckligt många andra jordbrukslägenheter att förvärfva, hvadan fideikommissinstitutionens

upphäfvande med afseende å de mindre bemedlade

icke kunde medföra någon verkan.

Hvad detta påstående anginge, så borde det villigt erkännas, att den

befintliga tillgången på jord inom landet vore så stor, att man icke kunde,

såsom äfven skett, påstå, att en styckning af fideikommissen skulle vara

nödvändig för att skaffa jordbruk åt de mindre bemedlade, men å andra

sidan torde det icke kunna förnekas, att vissa fideikommissegendornar hade

sådan belägenhet och så beskaffade egofigurer, att afsöndringar från eller

styckningar af desamma skulle lända till fördel ej allenast för landets

kultivering, utan äfven för sjelfva fideikommissens skötsel; och då man

numera temligen allmänt hyste de åsigter, att man i möjligaste måtto

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 3

borde främja en sund jordstyckning och derjemte motverka bildandet af

störa fastighetskomplex, skulle det väl förefalla besynnerligt, om man samtidigt

kunde finna det ur statsekonomisk synpunkt lämpligt att bibehålla

ett rättsinstitut, som åsyftade att hindra jordstyckning och till all tid

sammanhålla redan befintliga fastighetskomplex.

Ytterligare hade framhållits, att åtminstone några af våra gamla

historiska familjer ännu kunde befinna sig i välstånd, tack vare innehafvandet

af fideikommiss; att den, som egde ett fideikommiss, genom insättningar

i någon lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt kunde betrygga

sina yngre barns framtid, samt att man ej för mycket borde fästa sig vid

den omständigheten, att i en familj det ena barnet blefve rikare än det

andra, helst som personer i allmänhet egde laglig rätt att, äfven om bröstarfvingar

funnes, förordna om sin förmögenhet.

Häremot ville motionären inlägga sin bestämda protest, ty ehuruväl

innehafvandet af fideikommiss ostridigt beredde vissa medlemmar af vår

aristokrati större lätthet än eljest att nå en mera framskjuten social och

politisk betydelse, måste man dock betänka, att dylik fördel endast

tillkom me enstaka medlemmar af familjerna och ofta vunnes på bekostnad

af syskon, som i många fall skulle varit bättre skickade att gagna sitt

land och uppehålla familjens traditioner; att medvetandet om en framdeles

erhållande förmögenhet ofta hade ett demoraliserande inflytande; att fideikommissbestämmelserna

i stället för att verka sammanhållande ofta alstrade

tvister och bitterhet inom slägterna; att, om en fideikommissinnehafvare

ville genom kapitalbildning sörja för sina från fideikommisset uteslutna

barn, detta kunde menligt inverka på egendomens skötsel, samt att,

om fadern ej hunne betrygga dessa barns framtida utkomst, de vid hans

frånfälle kunde komma i den föga afundsvärda belägenhet att antingen

nödgas afbryta påbörjade studier, försaka tidigare lefnadsvanor och vid

sjukdomsfall råka i nöd eller ock för studiernas fortsättande eller erhållande

af nödtorftigt uppehälle blifva beroende af den nye fideikommissariens

godtycke.

Då nu härtill komme, att det svenska folket med stolthet kunde

åberopa, att redan i den gråa forntiden hvarje bröstarfvinges arfsrätt var

genom lag fastslagen, att i midten af detta sekel qvinna tillerkändes lika

arfsrätt mot man, samt att åtminstone laglotten ej kunde utan giltiga

grunder afhändas någon, kunde det icke annat än i högsta grad kränka

rättsmedvetandet, att inom ett fåtal svenska familjer dessa rättsgrundsatser

förmedelst fideikommissinstitutionen blifvit fullständigt åsidosatta.

Desslikes hade med stor skärpa betonats, att redan bestående fideikoinmisstiftelser

ej kunde ändras, enär man derigenom skulle afvika från

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

den allmänna rättsgrundsats, att civillagstiftning ej får medföra retroaktiv

verkan.

Ett strängt fasthållande vid en dylik uppfattning skulle ju uppenbart

leda derhän, att under det arfs- och testamentslagar, ja, sjelfva grundlagarne

liksom allt annat menskligt vore underkastade förändring, så skulle

enskilda personers bestämmelser, om än aldrig så afvita, blott de meddelats

före år 1810 samt upptecknats i något slags iideikommissbref, blifva

för evig tid beståndande.

Frånsedt det förnuftsvidriga derutinnan, måste man väl medgifva,

att det icke vore så helt bestäldt med påståendet om den åsyftade reformens

retroaktiva verkan, ty ingen afsåge väl att i någon mån rubba nuvarande

fideikommissinnehafvares rätt, likasom det väl torde vara gifvet,

att man för att mildra öfvergången till de nya förhållandena skulle låta

lagen träda i kraft först efter de närmaste fideikommissariernas frånfälle,

under hvilka förhållanden någon fruktan för rättskränkning ej borde lägga

hinder i vägen för att göra rikets arfslagar i framtiden allmänneligen

gällande.

Slutligen hade man uttalat den farhåga, att konseqvensen af fideikommissens

upphäfvande skulle blifva ett upphäfvande jemväl af sådana

förordnanden, som blifvit gjorda till förmån för allehanda inrättningar,

såsom kyrkor, fattigvård m. m., ja, att sjelfva den kungliga familjens arfsrätt

skulle sättas på spel.

Att bemöta dylika hugskott af eu uppjagad fantasi torde dock vara

öfverflödigt, ty en hvar torde nog utan allt för vidlyftig eftertanke observera

dels skilnaden mellan att frånhända bestående institutioner dem tillerkända

förmåner samt att lagstifta om enskilda, ännu ofödda individers

arfsförhållanden och dels den omständigheten, att medan laga förbud redan

funnes mot nya fideikommiss’ instiftande, lade lagen ej något hinder i

vägen för donationer till allmännyttiga ändamål, hvika donationer helt

säkert komme att allt framgent snarare uppmuntras än stätjas, i den mån

de ej komme i strid mot statens välförstådda intressen.

På de grunder, han sålunda anfört, ansåge motionären, att då fideikommissinstitutionen

snarare motverkade än främjade landets kultivering,

medförde en mängd påtagliga missförhållanden samt stode i uppenbar strid

mot nutida rättsmedvetandet, Riksdagen måtte i den form, som kunde

finnas lämpligt, uttala sig för afskaffande af allt hvad fideikommiss hette,

på land och i stad, i fast eller lös egendom.

Den andra af ofvan omförmälda motioner, n:o 5, har afgifvits af

herr G. Jansson i Krakerud och är af följande lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

5

»I frågan om fideikommissinstitutionen, för så vidt densamma afser

familje-fideikommiss — icke i fråga om stiftelser eller inrättningar för

allmännyttiga och välgörande ändamål — har jag den öfvertygelsen:

att nämnda institution strider mot den i lag antagna grundsats om

lika arfsrätt; att den i politiskt, socialt och nationalekonomiskt afseende

är skadlig; att den saknar stöd i allmänna rättsmedvetandet; att sjelfva

grundtanken uti institutionen blifvit af 1809 års lagstiftare underkänd;

samt att individens eganderätt icke innefattar eller i forna tider innefattat

rättighet att obetingadt stadga en evigt gällande lag för successionen af

fast egendom.

Till stöd för denna min öfvertygelse kan jag åberopa och hänvisa

till: gällande lag om lika arfsrätt; lagutskottets vid 1809—10 års riksdagar

afgifna utlåtande i frågan om Riksens Ständers med anledning deraf aflåtna

skifvelse till Konungen af den 27 mars 1810; kongl. förordningen af den

27 april 1810; exempel från andra länder, såsom Frankrike, Nederländerna

och Italien, der man redan afskaffa! dylika institutioner; samt lagutskottets

utlåtande n:o 50 år 1889. Sistnämnda utskott visar, att taxeringsvärdet

å samtliga fideikommissfastigheter i riket vid 1885 års slut utgjorde tillhopa

109,404,407 kronor; frågan om fideikommisstiftelsernas bibehållande

eller upphäfvande är således ingalunda af ringa betydelse för vårt land.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att lagstiftningen

bör fortgå på den redan vid 1809—10 årens riksdag beträdda väg, hvars

slutliga mål är upphäfvande af ifrågavarande institution, samt att fideikommissfastighet

vid siste innehafvarens död må kunna fördelas mellan

hans arfvingar efter allmänt gällande arfsrätt, hvadan jag tager mig friheten

föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller att

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lag, hvarigenom de i riket bestämda familje-fideikommisstiftelser i fast

egendom på, landet och i staden upphäfvas, äfvensom vidare förslag till

sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena vid siste

innehafvarens död må erfordras.»

Det ämne, som uti föreliggande motioner beröres — fideikommissinstitutionens

upphäfvande — har, såsom motionären herr Zetterstrand

erinrat, flere gånger tillförene utgjort föremål för Riksdagens behandling.

Vid 1882, 1883, 1884, 1886, 1889, 1890, 1896 och 1894 års riksdagar

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

hafva förslag af liknande innebörd med nu ifrågavarande motioner bragts

å bane, utan att emellertid hittills hafva föranledt till någon Riksdagens

åtgärd.

Lagutskottet, som vid de fyra förstnämnda riksdagarne stält sig afvisande

mot lagändringar af ifrågasatt art, har visserligen vid de fyra

senare riksdagarne tillstyrkt skrifvelse till Kong]. Maj:t i ämnet, men denna

hemställan, ehuru densamma af Andra Kammaren godkänts, har dock städse

strandat på Första Kammarens motstånd.

Då det af anförda förhållanden kan skönjas, att ineningarne i frågan

varit och sannolikt ännu äro ganska delade, torde det befinnas lämpligt,

att utskottet, innan detsamma går att yttra sig öfver nu föreliggande motioner,

i och för klargörande af frågans närmare innebörd, förutskickar eu

kortfattad redogörelse för fideikommissinstitutionens uppkomst och utveckling.

Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder

der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga för

denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på förtroende till

denne grundad! uppdrag att utlemna egendomen till en viss uppgifven

tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendomen skulle

tillgodokomma en fjerde, efter denne en femte o. s. v. (så kallade ftdeikommissoriska

substitutioner). Till sådana fideikommiss kunde göras hela

förmögenheten, en viss qvotdel deraf eller en viss särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget har, under den

utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familjefideikommisset

framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom —- fast eller

lös eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma öfvergå från

eu slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.

Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derför i

Tyskland, jemte de adliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen»,

hvilka båda hade sin grund uti lag eller häfd, familjefideikommissen i fast

egendom till följd af gällande privata dispositioner. I andra land framträdde

likartade anordningar. Successionen blef, af naturliga skäl, vanligen

begränsad till män, och med afseende å grunden för denna blefvo godsen

majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-, terti oge niturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familjens

heder och conservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familjefideikommiss

i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare än i

Tyskland och antagligen redan vid medlet, af det sjuttonde århundradet.

Stadgan angående testamenten den 8 juli 1686 omtalar institutionen såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

7

något redan känd!, och lemnar uti sin 5 § om densamma närmare bestämmelser.

I 1734 års lag omnämnes den icke uttryckligen, utan säger denna

lag endast i 16 kap. 1 § ärfdabalken, att »vill någon, man eller qvinna,

göra testamente, hafve våld göra det — — med eller utan vilkor».

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses

innefatta ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid

upprätta dylika stiftelser, ansågos emellertid lideikommissförordnanden äfven

rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala och ekonomiska

olägenheter, som kunde vara förenade med en obegränsad rätt att

genom privata dispositioner för all framtid förfoga öfver fast egendom,

föranledde, hos oss lika som uti flere andra land, inskränkning uti en

sådan förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning togs af Rikets

Ständer, hvilka i skrifvelse till Konungen den 27 mars 1810 anförde

följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af eu oinskränkt donations-

och dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt till

öfverläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommisstiftelser

kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,

enligt hvilken eu enda arfvinge, äfven eu oskyld, skall på lifstid

innehafva fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren skulle derigenom

nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad af nödig uppfostran

och understöd i deras omyndiga år, och en så inskränkt egare, som

hvarken af allmänna lagens visa stadganden om arf eller af något sitt

förordnande kan hoppas skydd för de lottlöse, utan förutser, att egendomen

skall tillfalla en oskyld eller tilläfventyrs den af barnen, som gifver

minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad för uteslutna, kan icke annat

än anse egendomen mera för en annans än för sin, i följd hvaraf hans intresse

blifver att fördubbla och i förtid upptaga afkomsterna till skada för

jordens nyttiga odling, egendomens förbättring och samhällets deraf beroende

styrka.

Man har för everldeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafva^

frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slika inrättningar

ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga

häfd hinderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,

. hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all utväg

betages innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens häfd

och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att

använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda

tideikommiss-vilkor, en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt

afseende åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då

ofelbart är, att en allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre

afkastning och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan flere

egare delad.

Icke mindre skadliga hafva de stiftelse]- varit, som, ehuru aflägse

samt för odling och samhäfd obeqvämliga flere gods kunnat vara, likväl

föreskrifvit, att de skola hallas tillsammans och icke ens få bortbytas; och

de stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas af

flere samegare, utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva varit en

källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,

utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens •besittning

gjort till everldeligt vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift, ej få

bekläda någon statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra orimligheter

en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af dessa exempel

lätt att inse, äfvensom att slika inrättningar hafva för jordens nyttiga häfd

och egendomars förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom, att

hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar flit,

hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jemte

befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en egare bör hafva magt,

att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin efterträdare, och

obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel egendom, kan

i en oinskränkt dispositionsfrihet för sin person finna dessa uppmuntringar

och förmåner, desamma deremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare,

om han gör egendomen till fideikommiss; då en oinskränkt frihet för

enskilda att ändra arfs- och eganderättslagarne för tillkommande tider icke

kan stå tillsammans med syftemålet af vid denne riksdag af Riksens Ständer

tagne beslut om frihet för en hvar att all slags jord genom laga fång

förvärfva; då eu sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste

delar onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna

förbättras och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,

hvilka, ehuru orimlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara,

likväl göra anspråk på eu varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,

enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för

öfrigt skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37. 9

nationer redan upphäft dessa lemningar eller nya telningar af feodalismen,

svear och göther, som aldrig varit af främmande nationer med våld tvungne

till sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma ytterligare härmningar

deraf, hafva Riksens Ständer ansett oftanämnde oinskränkta dispositionsfrihet

böra jemkas inom billiga och för samhällets allmänna nytta

afpassade gränser, samt till följd deraf trott sig böra hos Eders Kongl.

Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion och bekräftelse af följande

närmare bestämmelse och tillägg vid det för detta ämne lämpliga

lagens rum i 16 kap. 1 § ärfdabalken:

Will någon man eller qvinna göra Testamente, hafve wåld göra det

mundteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och ^vittne twänne gode

män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd och

af fri vilja: Stånde ock honom fritt ätt låta wittnen veta dess innehåll

eller ej. Aro ej vittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator intill

sin död warit, utur stånd satt wittnen anskaffa, äge ock då Testamentet

laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och underskrifvit.

Bortgifver någon fast egendom, äge ej makt om willkoren för dess förvaltning

sträcka förordnandet längre än förste emottagarens och dess makas

lifstid, eller om ägande rätten widare än till utnämnande af Testa,mentseller

Gåfvotagarens nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes hand fastigheten

ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed i allt efter allmän lag

förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och contracter om fast egendom

sådane willkor inflyta, hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten för

en framtid vidare inskränkes, ån nu sagt är. Men angående städja och

arrende, galle hvad derom särskildt stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets ständer framlagda förslaget vann Kongl. Maj:ts

godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810 kraft af

gällande lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af rikets ständer,

innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela fideikommissinstitutionen,

ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten

af nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma år den 3

april en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då någon innehafvare

af fideikommissegendom kunde komma i behof att derå emot inteckning

göra lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte

af till fideikommisset hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka

häfvande af vissa uti fideikommiss-stiftelser innehafvaren föreskrifna vilkor,

ansökningar i dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta

mening och bästa tillämpning och som icke rörde frågor, hvilka mellan

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 7 Sami. 20 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

fideikommissarier och medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rätte

gångsordningen måste behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet

anmälas, på det att Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med

annan förklaring öfver allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter

sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda meddelade

bestämmelserna tillerkändes Kongl. Maj:t med högsta domstolen befogenhet

att i viss mån rubba grunderna för en bestående fideikommissstiftelse,

en befogenhet, som, särskildt i fråga om tillåtelse att inteckna

fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens upphörande.

Från och med 1810 har fideikommissinstitutionen inom vår svenska

rätt ej undergått någon förändring. Det är alltså visserligen förbjudet att

inrätta nya fidekommiss uti fast egendom, liksom Kongl. Maj:t eger befogenhet

att uti redan gällande fideikommiss-stiftelser vidtaga sådana ändringar,

som omförmälas i förordningen den 3 april 1810, men de före 1810

uppkomna fideikommissen ega allt fortfarande bestånd. Det synes dock

utskottet vara önskvärdt, om möjlighet bereddes, att äfven dessa, under

sådana vilkor och former att slägtens rätt ej träddes för nära, kunde uppliäfvas

och våra arfslagar sålunda erhålla allmän och undantagslös tillämpning.

De olägenheter, som äro förenade med tillvaron af fideikommiss

i fast egendom, hafva nemligen under den tid, som förflutit från 1810,

allt skarpare framträda och de undantagsbestämmelser, som gälla för fideikommissen,

framstå i och med den politiska och sociala utvecklingen såsom

allt mera oegentliga och stridande mot sunda lugstiftningsprinciper. Ur

politisk och social synpunkt kan det alltså anses medföra olägenheter att

allt för stora jordegendomar äro hopade och städse bibehållas i en enda

persons eller familjs hand, likasom det, ur nationalekonomisk synpunkt

sedt, måste lända till skada, att sådana egendomar allt jemt innehafva af

personer, hvilkas förfoganderätt öfver desamma är så begränsad som vid

fideikommiss är förhållandet. Ser man åter saken från rättvisans och

billighetens sida, så ligger det onekligen något för rättskänslan upprörande

deruti, att, såsom fallet är vid de flesta fideikommiss-stiftelser, en enda

person skall på sin lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen

efter en afliden, till hvilken han icke statt i närmare slägtskapsförhållande

än andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet.

Detta sistnämnda missförhållande framträder numera, sedan den lika arfsrätten

mellan syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare.

Det har ock ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka fideikommissegendom

på sådant sätt, att den på kort tid lemnat största möjliga

afkastning, som kunnat bilda ett till fördelning mellan hans öfriga arf
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

11

vingar tillgängligt kapital, utan att hänsyn dervid tagits till egendomens

framtida bestånd. Det har ock stundom framkallat grof misshushållning

med dylik egendom under fardagstiden, då en afliden fideikommissaries

sterbhusdelegare sökt bereda sig största möjliga fördel af densamma, innan

den skulle af ny fideikommissarie tillträdas.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare

andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss i

fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande

anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning upphäfva

desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning, som tillät deras

bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som skulle uppstå i

omedelbart sammanhang med fideikommissrättens upphörande, skulle möta

oöfvervinneliga svårigheter. Det har visserligen medgifvits, att verkligt

nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta dispositioner af ifrågavarande

art, men tillika anförts, att förhållandena i vårt land, särskildt med afseende

å omfånget af de bestående fideikommiss-stiftelserna, icke vore sådana,

att de påkallade en slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i

vårt land, anser sig utskottet böra erinra derom, att taxeringsvärdet å

samtliga fideikommissfastigheter i riket år 1890 utgjorde 107,025,407 kronor,

deraf ej mindre än 104,427,107 kronor belöpte sig på fastigheter å

landet eller omkring V20 af värdet utaf all sådan enskild fastighet i hela

riket. Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommiss-stiftelsernas

bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda är

ur det allmännas synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom förmenat,

utan fastmer egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga uppmärksamhet.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner, gjorda

i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,

erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör taga all skälig

hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse, att, der dylika

dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst, uppenbarligen

kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen

af hvad samhällets sunda utveckling kräfver, de böra och måste vika för

hänsynen till statens väl. Denna åsigt har, såsom utskottet nedan skall

visa, i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort sig till fullo gällande

i åtskilliga andra lands lagstiftningar, och att den ej heller är främmande

för vår egen lagstiftning, torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda

förordning af den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt,

opaginerad Kontrollera mot PDF

13 Lagutskottets Utlåtande N:p c? 7.

tillåter ganska väsentliga modifikationer åt'' de förordnanden, på hvilka dessa

stiftelser äro grundade.

Utskottet vill ock i detta sammanhang påpeka, att ett upphäfvande

af fideikommiss-stiftelser, derest nuvarande innehafvare och andra nu lefvande

till fideikommiss eventuel arfsberättigade skyddas uti sin rätt, så

mycket mindre kan anses innebära en rättskränkning, som den allmänna

principen för tillvaron af rätt uppställer krafvet på ett rättssubjekt såsom

vilkor härför. Skall för fideikommiss ett rättssubjekt utfinnas, kan detta

ej vara annat än den lefvande slägten, och det bör då ej förefinnas något

rättsligt hinder att, utan rubbande af slägtens rätt, med fideikommissen

vidtaga de ändringar, som från samhällets synpunkt kunna befinnas ändamålsenliga.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och arfsgrundsatser

på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss, kunna

åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso en sorgfällig

utredning och undersökning. Utskottet vill erinra om de åtgärder,

som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen blifvit

upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari 1849 stadgadt, att

alla af privata gods bildade majorat, som redan, från förste innehafvaren

räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att de gods, som bilda dessa

majorat, blifva fria gods uti innehafvarnes hand, och att för framtiden

succession i dylika majorat, begränsad till två led, från förste innehafvaren

räknadt, endast får ega rum för personer, födde eller aflade innan tiden

för lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833

visserligen förbehållit den närmaste fideikom missari en hans rätt, men fråntagit

de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;

och i Italien har lagen den 30 november 1865 upphäft alla

då bestående fideikommiss, majorat och andra fideikommissoriska substitutioner

samt tillagt den dåvarande innehafvaren full eganderätt till halfva

fideikommissförmögenheten och den närmaste arfvingen full eganderätt till

andra hälften, dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren

under hans lifstid. I 1866 års danska grundlag, § 93, stadgas,

likasom i den äldre grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller fideikommissgods

kan för framtiden upprättas och att genom lag skall närmare

ordnas, huru de nu bestående kunna öfvergå till fri egendom, ehuru sistnämnda

bestämmelse ännu icke genom statsmagternas samverkan ledt till

någon påföljd.

Af hvad ofvan anförts, framgår nogsamt, att lagutskottet för sin del

anser vigtiga och obestridliga skäl tala för upphäfvande af fideikommiss

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 37,

13

uti fast egendom; och utsköttet måste derför tillstyrka bifall till motionerna

i hvad desamma hårom innehålla.

Deremot håller utskottet före, att fideikommiss uti lös egendom hittills

ej visat sig medföra några sociala olägenheter och att alltså skäl för

deras afskaffande för närvarande ej föreligger.

i I fråga om fideikommiss uti: fast egendom förbiser utskottet ingalunda,

att vissa svårigheter kunna vara förenade med frågan om deras

upphäfvande och att alltså noggrann utredning bör föregå afgörandet, men

dessa omständigheter kunna, enligt utskottets tanke, ej undanskymma de

väsentliga fördelar i politiskt, socialt och statsekonomiskt hänseende som af

ifrågavarande förändring äro att förvänta.

Med stöd af hvad utskottet här ofvan anfört, får utskottet alltså

hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande

motioner, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lag, hvarigenom de i riket bestående familjefideikommiss-stiftelser

i fast egendom på landet och i

stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser,

som för ordnande af rättsförhållandena vid siste

innehafvarens död må erfordras.

Stockholm den 7 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselrot och Gustaf Andersson, hvilka ansett, att utskottet

i anledning af motionerna bort hemställa:

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t, efter verkstäld utredning om beskaffenheten och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 37.

’ * Omfånget af bestående familjefideikommisS-stiftelser rö
rande

fast egendom, täcktes taga under öfvervägande,

im; iiiobic/g''* 8öf huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser må

kunna, enligt öfverenskommelse inom vederbörande slägt

eller under annat lämpligt vilkor och förbehåll, upphäfva

eller förändras samt för Riksdagen framlägga

förslag till de stadganden, hvartill den verkstälda utredningen

kan föranleda.

• 1.) flin. :;■/ >. :■* •• > i -■!

r u‘ af herrar Lundström, Pehrsson, Rudebeck, C. F. Pettersson och Krok,

hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionerna.

Herrar Husberg, Öländer och Jönsson hafva begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

i i;

I l)ii iiM

Stockholm 1898. Kungl. Boktryckeri©!, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.