Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om fattigvården.

1898-03-11 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:41, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om fattigvården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Eiksd. kansli den 11 mars 1898, kl. 12,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i

förordningen om fattigvården.

Uti tre särskilda, inom Andra Kammaren väckta och derifrån till lagutskottet

hänvisade motioner hafva ifrågasatts olika ändringar i kongl.

förordningen om fattigvården den 9 juni 1871.

I motionen n:o 124 anför herr B. P. Ersson i Hede, att vid tillämpningen

af nämnda förordning olika tolkningar gjort sig gällande i tvistemål emellan

fattigvårdssamhällen angående beviljadt fattigunderstöd. När en fattigvårdsstyrelsepå

grund af stadgandet i § 29 af förordningen sökte att af annat fattigvårdssamhälle

återbekomma ett understöd, som beviljats eu behöfvande,

hvilken inflyttat från annan kommun och inom ett år derefter kommit i

behof af understöd, så blefve, äfven i så ömmande fall att det gälde en

enka med 7 å 8 minderåriga barn, krafvet i högre instans underkändt,

der det bevisades, att enkan vore frisk, och detta derför, att hon således

borde enligt förordningens § 3 försörja familjen utan afseende på om den

vore stor eller liten. Det vore emellertid otänkbart, att om en hustru

genom mannens sjuklighet eller död blefve ensam med flere minderåriga

barn, hon, äfven om de alla vore friska, skulle kunna, utan andra medel

dertill än sitt arbete, och utan hjelp och understöd af annan, förvärfva

hvad till familjens uppehälle oundgängligen erfordrades. På grund häraf,

och på det att en sådan nödstäld måtte kunna komma i åtnjutande af fattigunderstöd,

föreslår motionären, att i § 1 af ifrågavarande förordning måtte

efter ordet »lyte» inskjutas orden »eller andra omständigheter», och hemställer

sålunda, att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i

Bill. till Rilesd. Rrot. 18.98. 7 Sand. 23 Höft. (N:o 41.) ]

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, att dess 1 §

må erhålla följande lydelse:

§ 1. Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kroppseller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte, eller af andra omständigheter är

oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen

erfordras, sakna egna medel samt underhåll och vård af annan;

då skall nödtorftig fattigvård honom lemnas.

Med — — — — — — — —---— — — år.

Då nu gällande förordning om fattigvården tillkom, var syftet med de

bestämmelser, som meddelades i dess ännu i oförändradt skick gällande

§ 1, att inskränka den legala fattigvården, den fattigvård, som obetingadt

skall lemnas af vederbörande kommun, och för hvilken under gifna

omständigheter ersättning kan utkräfvas af annan kommun, till vissa

bestämda fall, i hvilka det ansågs vara samhällets oafvisliga pligt att

träda hjelpande emellan. Genom den af motionären föreslagna affattningen

af ifrågavarande § 1 skulle emellertid detta lagens syfte varda alldeles

förfelad t. Orden »eller andra omständigheter», inskjutna efter de i

paragrafen angifna, bestämda förutsättningarna för den fattigvård, hvarom

der är fråga, skulle gifva åt den legala fattigvården en utsträckning, som,

att döma af motiveringen för motionärens hemställan, icke ens han sjelf

åsyftat. Om man deremot endast tänker på den af honom angifna afsigten

med förslaget, att en enka med ett så stort antal minderåriga barn, att

hon, ehuru frisk och arbetsför, icke förmådde fullgöra den henne enligt

§ 3 i förordningen i fråga åliggande skyldighet att draga försorg om sin

familj, skulle blifva föremål för legal fattigvård, så kan man naturligtvis

icke förneka, att motionären här afser ofta förekommande fall af verkligt

behof, i hvilka samhället bör fullgöra sin skyldighet att hjelpa. Men den

»legala» fattigvården är icke den enda, som gällande lagstiftning ålägger

ett fattigvårdssamhälle. I § 2 af oftanämnda förordning stadgas, att för

beviljande af fattigvård i andra fall än de i § 1 omförmälda, fattigvårdssainhället

egen bestämma de grunder, som böra af fattigvårdsstyrelsen

iakttagas, och att, der sådant bestämmande ej skett, det ankommer på

styrelsen att meddela fattigvård i den mån styrelsen pröfvar nödigt. Utskottet

tror icke, att i sådana fall, der för enka med minderåriga barn

verkligt behof af understöd föreligger, vederbörande fattigvård sstyrelse

skall undandraga sig att lemna den behöfliga hjelpen, äfven om det icke

finnes möjlighet att för understödet få ersättning af annan kommun. Att

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

någon ojemnhet i understödsskyldigheten de olika kommunerna emellan

så väl i det af motionären omförmälda som i andra fall stundom kan förekomma

lärer icke kunna undvikas.

Af hvad utskottet sålunda anfört föranlåtes utskottet hemställa,

rf, , . a •, - ''• 1 . ;v:; tt.,

l:o) att herr B. P. Erssons förevarande motion icke

''tf k må af Riksdagen bifallas.

I motionen n:o 141 anför herr A. G. Andersson i Himmelsby

»I kongl. förordningen angående fattigvården af den 9 juni 1871

finnes i dess 4 § stadgadt, att för försörjning af tjenstehjon, statfolk samt

fabriks-, handtverks-, bruks- eller grufarbetare äfvensom af deras hustrur

och hemmavarande minderåriga barn skall, under den tid arbetsaftalet

gäller, husbonde ansvara, så att de ej falla fattigvården till last.

Att under den tid af något öfver 26 år, som denna förordning varit

gällande, den gifvit anledning till mycket missnöje samt i följd deraf äfven

många tvister mellan arbetsgivare och kommuner, torde vara bekant, och

att så är förhållandet, har nog sin anledning i det till obillighet gående

stränga åliggandet, att en arbetsgifvare skall svara för att icke hans arbetare

eller deras hustrur och minderåriga barn under hela den tid, som arbetsaftalet

gäller, icke falla fattigvården till last, och att detta åläggande är

obilligt och för strängt, skall jag söka att med sådana exempel, som många

gånger inträffat, visa. En arbetsgifvare har antingen genom städjande

eller på annat sätt slutit arbetsaftal på ett år med en person, som har

hustru och minderåriga barn; om då nämnda person dör under första

delen af den tid, som arbetsaftalet gäller, eller han sjuknar och blifver

oförmögen till arbete under nästan hela den tiden, skall likväl arbetsgifvaren

svara för att icke hustru och hemmavarande minderåriga barn

komma fattigvården till last under hela den tid, som arbetsaftalet gäller,

det vill väl egentligen säga, att, oaktadt arbetaren icke kunnat fullgöra

någonting eller endast en ringa del af det arbete, han sig atagit, arbetsgifvaren

ändå skall utbetala hela den öfverenskoinna ersättningen derför,

likasom om arbetaren kunnat ordentligt fullgöra de skyldigheter lian sig

åtagit. Att detta är öfverensstämmande med rättvisa och billighet, tror

jag knappast, att någon skall vilja påstå, och att det maste kännas hardt för

en arbetsgifvare att nödgas utbetala ersättning lör ett arbete, som den,

hvilken det sig åtagit, blifvit urståndsatt att fullgöra, då han således måst

skaffa en annan att fullgöra detsamma och derigenom nödgats utbetala

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

dubbelt så mycket i ersättning derför som det var värdt, torde ingen

vilja förneka, och att således en ändring i detta afseende kan anses befogad.

»

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte besluta

ett tillägg till fattigvård sförordningens § 4, så att den erhölle följande

lydelse:

För försörjning af tjenstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-,

bruks- ^eller grufarbetare äfvensom deras hustrur och hemmavarande

minderåriga barn skall, under den tid arbetsaftalet gäller, husbonde

ansvara, så att de ej falla fattigvården till last;

dock, om arbetstagaren dör eller till följd af sjukdom eller annan

anledning ej kan fullgöra det arbete, han sig åtagit, icke längre än tre

månader af den tid, som arbetsaftalet gäller.

Om än den husbonde enligt § 4 af ifrågavarande förordning åliggande

skyldighet att, under den tid arbetsaftal gäller, ansvara för försörjning af

tjenstehjon, samt de i paragrafen angifna arbetare med deras hustrur och

hemmavarande minderåriga barn, så att de icke falla fattigvården till last,

mången gång kan blifva betungande nog, så synes i allt fall denna skyldighet

för husbonden, hvilken, hvad den i arbetsaftalet afsedda tid angår, betingat

sig rätten att använda tjenstehjonets eller arbetarens kraft och som

derför måste anses vara närmast att, då denna kraft sviker, draga nödig

försorg om tjenstehjonet eller arbetaren och deras familjer, icke böra inskränkas.

Det ifrågavarande stadgandet hvilar, enligt utskottets åsigt, på

en patriarkalisk uppfattning af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

hvilken uppfattning utskottet icke vill bidraga att rubba.

Utskottet hemställer på grund häraf,

2:o) att herr A. G. Anderssons ifrågavarande motion

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti motionen n:o 183 anför herr J. Johanson i Valared:

»Med afseende å svensk medborgares hemortsrätt ur fattigvårdens

synpunkt stadgas i § 22 af kongl. förordningen angående fattigvården

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

den 9 juni 1871 följande: i fråga om fattigvård skall svensk medborgare,

för hvilken behof deraf uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hafva

hemortsrätt i fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt blifvit

eller bort blifva mantalsskrifven. Det första af undantagen från den allmänna

grundsatsen finna vi i § 23 af samma kong! förordning, enligt

hvilket författningsrum den, som fylt sextio år, behåller derefter den hemort

han då egde. Motivet till sistnämnda afvikelse från den allmänna

principen torde vara lika sjelfkärt som berättigad! Hos den, som uppnått

sagda åldersgräns, torde i de flesta fall kroppskrafterna vara i aftagande

och följaktligen arbets- och själfförsörjningsförmågan på väg att minskas.

Det är derför med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att den kommun,

som tillgodogjort sig frukterna af den kraftfulle medborgarens lifsgerning,

vid dennes på grund af hög ålder öfverhandtagande oförmåga

att sig sjelf i allo försörja eger förpligtelse att lemna honom nödtorftig

fattigvård. Att denna åskådning hvilar på en rättvis och förnuftig grund

lärer af ingen bestridas. Det torde icke heller kunna förnekas, att, liksom

enligt hvad jag nu erinrat, viss hög ålder utgör hinder för vinnande af

ny hemortsrätt med thy åtföljande rätt till fattigvård, äfven obotlig sinnessjukdom

bör utgöra ett sådant hinder, och detta desto hellre som ju den

kommun, i hvilken genom en eller annan tillfällighet en obotlig sinnessjuk

kommer att vistas ett kalenderår, ej kan påräkna att draga någon

som helst nytta af dennes arbetskraft, hvilket senare deremot mycket

ofta torde blifva fallet med en visserligen ålderstigen, men dock arbetsduglig

person. Den senare kan likväl ej vinna ny hemortsrätt ur fattigvårdssynpunkt,

men den förre, som uteslutande blir eu tärande samhällsmedlem,

kan vinna sådan. Alla skäl tala derför, att en bevisligen

obotligt sinnessjuk bör vara och förblifva hemortsberättigad inom det

fattigvårdssamhälle, hvilket han tillhörde, då det sinnessjuka tillståndet

tog sin början. Utgifterna för en sinnessjuk persons vård äro för visso

ansenligt drygare än för fattighjon i allmänhet. Det bör derför vara af

största vigt att i’ fråga om en för kommunens ekonomi så betungande

börda som underhållet af en obotligt sinnessjuk rättigheter och skyldigheter

väl afvägas mot hvarandra. Den kommun, som tillgodogjort sig

den möjligen förr friske och idoge medborgarens arbetskraft, bör ej kunna

ega möjlighet att från sig vältra försörjnings- och vårdnadspligten vid inträffande

obotlig sinnessjukdom genom att den sjuke på ett eller annat

sätt kommer att vistas nog lång tid inom en annan kommun.

Jag tillåter mig relatera ett rättsfall, som är egnadt att belysa denna

fråga. Eu 68 år gammal medellös person inflyttade år 1889 från F.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kommun till H. kommun, naturligtvis utan att inom den senare kornmunnen

vinna hemortsrätt och rätt till fattigvård. Men hans till myndig

ålder komne, från hospital som obotligt sinnessjuk utskrifne son, hvilken

åtföljde fadern till den senare kommunen, vistades sedermera kortare

olika tider inom sagda kommuner och ännu en tredje kommun hos

hjelpsamma anhöriga intill november 1891, hvarefter han stadigt vistades

inom H. kommun. Denne son vinner hemortsrätt inom H. kommun och

skall af denna underhållas, enligt hvad Kong! Maj:t, inför hvilken frågan

drogs, genom utslag den 15 januari 1897 dömt de tvistande kommunerna

emellan. Att lagtolkningen i fråga varit rigtig, lärer ej kunna bestridas,

men obilligheten i gällande lagstiftning i ämnet torde ligga i öppen dag.

En lagändring till förebyggande af dylik orättvisa bör derför enligt min

åsigt komma till stånd.

I syfte alltså att den, som utskrifves från hospital eller vårdanstalt

såsom obotligt sinnessjuk, derefter ej må kunna vinna ny hemortsrätt,

tillåter jag mig, på grund af hvad jag ofvan anfört, vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte besluta att § 23 i kongl. förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871 skall ega följande lydelse: Den,

som fylt sextio år, eller den, som utskrifvits från allmän vårdanstalt som

obotligt sinnessjuk, behåller derefter den hemortsrätt han då egde».

Äfven om motionären hade rätt deruti, att cn obotligt sinnessjuk af

samma skäl, som gälla för den, hvilken fylt sextio år, icke borde kunna

förvärfva ny hemortsrätt i fattigvårdshänseende, tala enahanda skäl för en

ytterligare utsträckning af bestämmelserna härutinnan, så att de komma att

omfatta icke blott den, som drabbas af obotlig sinnessjukdom utan äfven

på annat sätt obotligt sjuka eller vanföra personer. Det kan emellertid

icke vara lämpligt, att lagen för särskild! fall meddelar ett undantagsstadgande,

som rätteligen och af samma grunder borde omfatta ett flertal

likartade fall, och utskottet skulle sålunda redan af den begränsning, som

motionären gifvit sitt förslag, föranledts att afstyrka bifall till den af honom

ifrågasatta lagändringen. Men härtill kommer, att äfven om sådana

missförhållanden, som de af motionären framhållna, i enstaka fall förekomma,

utskottet dock tror, att de praktiska olägenheterna uti ifrågavarande

afseende äfven med nu gällande lagbestämmelser icke äro af någon

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

betydenhet, helst sedan det, allt efter som antalet af asyler ökats, blifvit

alltmera vanligt, att obotligt sinnessjuka från hospitalen öfverflyttas ej till

hemorten utan till särskildt för dem afsedda anstalter.

Utskottet föranlåtes alltså att hemställa,

3:o) det herr J. Johansons förevarande motion icke

må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

mot utskottets hemställan under l:o) och 2:o) af herr Ersson.

Herr Husberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit uti

ifrågavarande ärendens behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.