Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att mot embetsmän anhängiggöra talan för fel i embetet.

1898-03-12 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:43, Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att mot embetsmän anhängiggöra talan för fel i embetet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

1

N:o 43.

Ant. till Iliksd. kansli den 12 mars 1898, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part

att mot embetsmän anhängiggöra talan för fel i embetet.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling fått mottaga

en af herr D. Holmgren i Värnhem inom nämnda kammare afgifven

motion, n:o 135, af följande lydelse:

»Enligt gällande svensk lag, är det målsegaren sjelf eller den

förorättade, som i första hand är åtalsberättigad, oafsedt förbrytelsens

beskaffenhet och oberoende af den brottsliges samhällsställning. Emellertid

har vår lagstiftning allt mera utvidgat området för den offentliga

myndighetens rätt att derjemte uppträda såsom åklagare.

Det är nemligen den urgamla svenska rättsuppfattningen, att den

förorättade måste beredas tillfälle att anhängiggöra sin talan mot en hvar

svensk medborgare, af hvilken han anser sig hafva blifvit kränkt till lif,

ära eller gods. Med denna vidsträckta åtalsrätt, som kan sägas vara

en menniskas naturliga rätt, har lagstiftningen velat befästa den svenska

friheten.

Det är uppenbart, att med denna åtalsrätt, som tillkommer alla

svenska medborgare, hvilka kommit till myndig ålder, följer rätten att

bevisa sina påståenden, då laga former iakttagas. Låt vara, att principen

om den enskildes åtalsrätt leder sitt ursprung från den mera

privaträttsliga uppfattningen af straffets berättigande, ingen torde dock

Bih. till Kiksd. Prot. 1898. 7 Sami. H5 Hitft. (Näs 43—46.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

kunna förneka, att denna den enskildes åtalsrätt är en af de säkraste

garantier, staten eger, för att förbrytelser ej må blifva ostraffade och

samhället sålunda må kunna blifva beståndande och motsvara sitt ändamål

att med lagen skydda alla dess medlemmar mot rättskränkningar.

För den förorättade kan, såsom helt naturligt är, icke gifvas

något bättre tillfälle att vinna upprättelse för det honom genom förbrytelsen

tillfogade lidandet och honom påförda skador, än då han med

eller utan biträde af offentlig myndighet sjelf får göra denna sin talan

gällande inför domstol. Ett undantag från denna regel, att målsegaren

alltid är åtalsberättigad, och ett undantag af den mest ödesdigra beskaffenhet

gifves emellertid i vår lagstiftning. Genom kongl. förklaringen

öfver allmänna lagens stadganden i åtskilliga ruin af den 23 mars 1807

förbjudes »enskild part att taga stämning å någon domare för att tilltala

honom för fel eller brott i embetet». Den kongl. förklaringen gäller

alltså, enligt dess lydelse, åtal mot domare för embetsbrott. Under

förutsättning, att de fleste domare tagit del af och gjort bekanskap med

de i lagböckerna intagna beaktansvärda domarereglerna, torde möjligen

vissa skäl kunna framhållas för bibehållandet af denna bestämmelse

till embetets helgd, ehuru visserligen, särskilt af yngre och oerfarne

domare, missgrepp och fel kunna begås, som för tusenden och åter

tusendel! af svenska medborgare haft de mest ödesdigra följder, föranledda

icke minst genom den oansvarighet, som garanteras dem af

sjelfva lagen eller rättare genom en mot sjelfva lagen stridande kongl.

förklaring af lagen.

Att den svenska domaren blifvit tillförsäkrad nästan fullständig

oansvarighet för sina handlingar och är i de flesta fall ©angriplig för

sina fel i embetet, är ju en känd sak och framgår icke minst af det

förhållandet, att han, då åtal någon gång mot honom anställes för fel

eller försummelse i embetet, i de flesta fall förklaras icke kunna till

ansvar fällas eller ock bötfällas till lumpna 10 å 50 kronor, ett sakförhållande,

som hos den tänkande delen af svenska folket väckt och

väcker berättigad harm och förtrytelse och är i hög grad egnadt att

borttaga den auktoritet, som domstolarne måste bevara, om de skola

kunna motsvara sin höga bestämmelse.

Nu har det emellertid med stöd af ofvannämnda kougl. förklaring

blifvit praxis på rättskipningens område, att enskild part anses

oberättigad att åtala icke blott en domare för fel i embetet, utan hvarje

embetsman för embetsbrott, så snart denne embetsman har något slags

forum privilegium eller han räknas till s. k. högre embetsmän —

och till denna klass af embetsmän vilja ju nästan alla hänföras. Så

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. «

snart sålunda en svensk medborgare lyckas blifva högre embetsman,

har han för alla sina åtgärder, som vidtagas vare sig i kraft af embetet

eller i uppenbar strid mot hans embetspligt, så godt som fullständigt

skydd för alla sina gerningar, enär han oftast kan säga, att han som

embetsman har »medverkat» till en gerning. I allt fall gör han anspråk

på att få behandlas som domare; och dessa anspråk blifva aldrig åt

domstolarne underkända. Hvilka ytterst betänkliga följder ett dylikt

hinder för den enskilde parten att sjelf inför domstol beifra en emot

honom af embetsman begången förbrytelse, hvarigenom hans rätt på

det gröfsta sätt blifvit kränkt, kan medföra, torde nog en hvar

lätt inse.

Enligt förut åberopade kongl. förklaring har målsegare i detta

fall att vända sig med anhållan om åtals anställande till allmänne

åklagaren i vederbörande hofrätt, till justitiekansleren eller till Riksdagens

justitieombudsman.

Om nu dessa myndigheter icke finna skäl föreligga att vidtaga

någon åtgärd med anledning af den gjorda anmälan, har målsegaren

att besvära sig häröfver hos Kongl. Maj:t, som då möjligen kan vara

af annan mening och föranstalta om åtals anställande. Den förorättade

har alltså en lång och mödosam väg för sig, som för de allra flesta

är ofarbar, och en invecklad och kostbar procedur, innan han i något

enstaka fall kan lyckas få talan anhängiggjord mot en embetsman,

som kränkt hans rätt och säkerhet. Skulle det mycket sällsynta fallet

inträffa, att någon embetsman blefve tilltalad, och den förorättade alltså

finge tillåtelse att utföra sin talan vid domstol, är dermed ofta i sjelfva

verket föga eller intet vunnet, ty en hvar känner nogsamt, att i vårt

land rättsförhandlingarne icke påskyndas, utan hafva en rörelse, snarare

liknande kräftans.

Efter otaliga trakasserier och chikanör blir det i många fall

gagnlöst för den förorättade, om han någon gång skulle lyckas få^ sin

rätt genom laga kraftegande dom fastslagen, alldenstund det då är

för sent.

För hans vedersakare stå ju till buds alla möjliga vägar att

derförinnan expediera honom och göra honom oskadlig, hvadan det

blifvit hos den öfvervägande delen af svenska folket en dogm, att ingen

förnuftig menniska vidare begär någon rättvisa af eller gent emot embetsmännen.

Hvilken orättvisa med detta naturligtvis förvända åskådningssätt

begås mot det stora flertalet af rättrådige och dugande embetsman

i vårt land, och hvilken våda för hela samhällets bestånd och utveckling

det medför, kan en hvar lätt inse. Jag har inga skäl att betvifla, att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

dessa allmänna åklagare vid fullgörandet af sitt höga och ytterst ansvarsfulla

kall bemöda sig att göra sitt bästa för att synas hafva gjort

något; men det torde å andra sidan vara alldeles ovedersägligt, att

deras grannlaga ställning för dem utgör den allra största och svåraste

frestelse att icke förfara fullt objektiv vid fråga om anställande af åtal

mot någon af deras embetsbroder eller öfverordnade, i synnerhet sedan

justitieombudsmannaplatsen under den sista tiden börjat utgöra ett trappsteg

å rangskalan upp till statens högsta dömande myndighet och alltså

till erhållande af »bättre karakter».

Om nu alltså den förorättade ändtligen lyckas få talan väckt

mot en embetsman, som kränkt hans rätt och säkerhet, så är härmed

hans rätt långt ifrån tryggad, ty lika oberättigad som målsegaren är

att väcka åtal, lika oberättigad är han att fullfölja sin talan i högre instans,

för den händelse första instansens utslag gått honom emot.

Likaså i fråga om skadestånd står enskild målsegare alldeles rättslös

mot domare och tjenstemän, derest han icke lyckas få åtal mot dem

väckt. Ja, ej ens i det fall, att dessa em betsm än falskeligen åtalat

någon, anses den tilltalade berättigad att föra rekonventionstalan för

ett sådant Övergrepp. Att detta är ett ytterst betänkligt förhållande,

torde ingen kunna förneka; och det synes mig, som en slik anordning

och en dylik inskränkning af åtalsrätten icke öfverensstämde med den

sköna grundsatsen »om allas likhet inför lagen». Skall denna grundsats

blifva gällande och icke vara blott ett tomt ord eller ett hån emot den

förtryckte, så måste lagen hafva tillträde i de storas palats liksom i

i den fattiges koja; lika obeveklig som döden, när han träffar den

skyldige, får han icke göra något undantag för rang och titlar.

Om anledningen till denna undantagsbestämmelse beträffande

domare och högre embetsmän varit den, att lagstiftaren fruktat, att

dessa embetsmän alltför ofta skulle trakasseras med åtal af enskilda

parter, så synes mig denna fruktan vara mycket öfverdrifven, för att

icke säga onödig. I 10 kap. 27 § rättegångsbalken stadgas, att målsegaren

sjelf må väcka åtal mot kronofogde, länsman och uppbördsman,

och det har aldrig i vårt land försports någon olägenhet häraf; icke

heller har denna rätt, såvidt jag har mig bekant, missbrukats derhän,

att enskilda parter i onödan och utan fog besvärat dessa embetsmän

med åtal.

Uti de stränga straff, hvarmed gällande strafflag hotar den, som

falskeligen eller obetänksamt tilltalar annan för brott, och som rundeligen

tillmätas den, som med falskt eller obetänksamt åtal vänder sig

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

mot en domare, torde emellertid denna hafva ett skydd, som gör till

fyllest för att befria honom för åtal utan fog.

Dä denna anordning att tilldela justitiekansler!!, advokatfiskalerna

i hofrätterna och Riksdagens justitieombudsman med de byråkratiska

föreställningssätt, som så lätt blifva traditionella inom juridiska kretsar,

befogenhet att afgöra frågan, om en domare eller embetsmän skall åtalas

eller ej, icke tillbörligt tillgodosett den enskilde medborgarens berättigade

intressen, och under vissa politiska förhållanden lätt torde kunna

missbrukas på ett sätt, som icke är med rättssäkerheten förenligt,

dä ej heller den trygghet för den enskilda parten, som afsåga

med inrättande af justitieombudsmannainstitutionen, synes vara effektiv,

dä vår tid, som såsom måtto på sin vapensköld skrifvit aktning

för rätt och menniskovärde och proklamerat frihet för individen inom

lagarnes gränser, icke kan godkänna annat förmynderskap, än det lagen

ålägger hvarje svensk medborgare,

dä det slutligen för domare och embetsmännen sjelfva måste vara

högst nödigt och nyttigt att icke innehafva någon undantagsställning, och

det alltså ligger i deras välförstådda intresse, att alla skrankor, som aflägsna

dem från svenska folket och dess förtroende, bortfalla, tager jag

mig friheten föreslå, att Riksdagen för sin del måtte besluta, att det i

kongl. förklaringen den 23 mars 1807 punkt 40 stadgade förbud för

enskild part att taga stämning å någon domare för att tilltala honom

för fel eller brott i embetet måtte upphäfvas, och i stället förordnas,

att hvarje svensk man under alla förhållanden skall ega rätt att, föra

målsegaretalan såväl mot domare som öfriga embetsmän.»

Utskottet uppskattar till fullo vigten af den grundsats, som bjuder

skydd för den enskilde samhällsmedlemmen mot möjliga olaglighet^- och öfvergrepp af domare och andra embetsmän i deras embetsutöfning;

och utskottet skulle alltså, derest motionärens framställning vore egnad

att ådagalägga någon brist i den svenska lagstiftningen härutinnan, icke

underlåta att lemna denna framställning sitt stöd. Motionären har emellertid

icke kunnat rubba utskottets åsigt om ändamålsenligheten och lämpligheten

af den nu gällande lagstiftningen i berörda hänseende, enligt

hvilken, sådan densamma tillämpas, mot domare och andra embetsmän

i regel åtal för fel i embetet ej får af enskild samhällsmedlem anhängiggöras

utan att pröfning af åtalets befogenhet egt rum inför någon af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

de myndigheter hvilka äro satte att hafva tillsyn öfver domares och

andre embetsmäns utöfning af dem anförtrodda embeten.

För staten måste det också vara af vigt att, samtidigt med åtgärders

vidtagande till betryggande af enskildes skydd mot domare och

andra embetsman, jemväl skydda nämnda statens organer mot obehöriga

angrepp af enskilde samhällsmedlemmar. Enligt utskottets tanke har

den svenska lagstiftningen på ett tillfredsställande sätt löst denna

dubbla uppgift.

Hvad angår åtgärderna till kontroll öfver embetsförvaltningen,

har staten sålunda skapat särskilda myndigheter med uteslutande uppgift

att öfva tillsyn härå samt med befogenhet att dels på eget initiativ, dels

efter derom af enskilde samhällsmedlemmar gjord anmälan beifra embetsöfverträdelser

af domare och öfriga embetsmän.

Å andra sidan har staten genom förbudet för enskilde att

ondast efter eget bepröfvande anhängiggöra åtal emot domare och andra

embetsmän för fel i embetet gifvit. sina egna organer det skydd mot

ohemula och obefogade angrepp, som dessa böra ega, utan att härigenom

hafva i någon mån förringat de enskildes anspråk på skydd mot

felaktiga embetsåtgärder.

Har sålunda en enskild samhällsmedlem blifvit i sitt rättmätiga

intresse kränkt genom en domares eller embetsmäns embetsåtgärd, är

han ingalunda, såsom motionären förmenar, afskuren från möjligheten

att få sin rätt erkänd och den felande bestraffad; tvärtom har staten

underhjelpt honom i denna sträfvan genom att ålägga vissa myndigheter,

advokatfiskal, justitiekansleren och justitieombudsmannen, skyldighet

att lemna den enskilde bistånd i bevakande af hans rätt.

Utskottet kan ej, såsom motionären, finna något befogadt intresse

för den enskilde ligga allenast uti rätten att väcka åtal mot domare eller

embetsmän, utan först då åtalet har verkligt skäl för sig, d. v. s. den

enskildes rätt blifvit kränkt, är ett sådant befogadt intresse för handen.

På sätt utskottet anmärkt, kan också den enskilde, genom att

hänvända sig till vederbörande åklagare, få detta sitt intresse behörigen

tillgodosedt.

Att dessa väktare öfver embetsförvaltningen, såsom motionären

ansett lämpligt påstå, skulle för något fall uraktlåta att, der skäl till

åtal, emot domare eller embetsmän förelåge, derom föranstalta, lärer

dess mindre behöfva befaras, som justitiekansleren och justitieombudsmannen

äro för sin embetsutöfning ansvarige inför statsmagterna.

Justitiekansleren kan sålunda för felaktig embetsutöfning anmälas inför

Kongl. Maj:t i statsrådet, och justitieombudsmannen — som för öfrigt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

är, enligt 96 § regeringsformen underkastad aktörers vanliga ansvar

— får för hvarje år sin embetsförvaltning granskad och pröfvad inför

Riksdagen. Skulle den grundsats, motionären förfäktat, vinna tillämpning,

blefve, enligt utskottets åsigt, skyddet för den enskilde mot domares

eller andra embetsmäns felaktiga embetsåtgärder ingalunda mera

effektivt, än under nuvarande förhållanden; fastmera torde få antagas,

att mången derigenom skulle förledas att i onödan väcka rättegång

mot domare och embetsmän och sålunda utan nytta åsamka sig kostnader.

Man är dess mera berättigad till ett dylikt antagande som

enligt hvad justitieombudsmannens årligen afgifna embetsberättelser

städse utvisa, af de hos honom till beifran anmälda embetsåtgärder

endast ett mindretal befinnes vara af beskaffenhet att böra till åtal mot

vederbörande embetsman föranleda.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,

att herr Holmgrens ifrågavarande motion må af

Riksdagen lemnas utan afseende.

Stockholm den 12 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

y.ij.ij »yi i.^ noUifiv -tonv: '' fM

*. ).a »/ v nod «•;{; . in ii tf »ti bn^r/i nio

CARL B. HASSELROT.

•bnffc OM <-.vt .tf»; Or.it.; i hora ..i<-

Herr Nilsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

j i {, ; ,''t I • ’ V !! 1'' > '') H ■'' > ‘ A f • L''. ‘-/.tH; * ^

1. t , U:i iiii .'' •;•! flin L t •.. \■ mVo ^ l A,:" c i * •• i'' * * ?. H t>‘7 i

I

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.