Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o £(>

1898-03-12 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:46, Lagutskottets Utlåtande N:o £(>

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o £(>.

11

■in X

ill 1■ •'' .i .''i
•

• ^ {

■In Äq mö

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mats 1898, kl. 11 f. tn.

• jo.-. . _ .... \ v. . .»v ■ i.cJii iai.i«8..:h <

Utlåtande, t anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot

misshandel af djur.

i-iji

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

liänvisad motion, n:o 108, anför herr E. O. V. Wavrinsky:

»I motion n:o 133 till 1896 års Riksdag hemstälde undertecknad^

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t begära en utredning, i hvad män

och under hvilka förhållanden utsträckt befogenhet för kronobetjent och

polismyndighet att inskrida mot svårare djurplågeri eller andra åtgärder

till djurens skydd mot misshandel såsom skärpta straffbestämmelser

m. m. äro af behofvet påkallade, och att Kongl. Maj:t i samband dermed

ville snarast möjligt förelägga Riksdagen förslag till lag i sådant

syfte.

Åberopande denna min motion finner jag mig, efter förnya^

omsorgsfull pröfning, föranlåten aft redan återkomma med en framställning

i samma ändamål.

1896 års lagutskott erkände i sitt utlåtande n:o 34, att i vårt

land åtskilligt ateist ar att önska beträffande djurens behandling, men

höll före, att man under påverkan bland annat åt djurskyddsföreningarna

hade'' att tillse, det medkänsla för djuren samt ovilja mot all onödig

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Sami. 25 Hlift. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

hårdhet vid deras behandling allt klarare och tydligare utpreglades

hos allmänheten, och att en rättelse af de missförhållande i afseende

på djurens behandling, som ännu äro rådande, just på denna väg

skulle nås.

Utskottet betviflade, att något väsentligt i sådant afseende kan

vinnas genom förändringar på strafflagstiftningens område.

Villigt erkännes att den väg, hvartill lagutskottet hyser förtroende,

är den mest tilltalande och väsentligaste. Men de framsteg, som vinnas

på denna väg, äro ej tillräckliga. De lidanden, djuren under vår

afvaktan på ett bättre resultat genom upplysning och sedernas förmildring

äro underkastade i vårt land, äro ofta i högsta grad upprörande.

Det tillkommer åtminstone lagstiftningen att verksamt stödja det upplysnings-

och uppfostringsarbete, hvartill lagutskottet med all tillförsigt

hänvisar. Men att så till fyllest sker med den lagstiftning, som nu linnes,

vågar jag, på grunder, som jag skall anföra, bestämdt förneka.

Djurplågeriet yttrar sig i de mest mångskiftande former. Allmännast

måhända, ehuru af öfvergående natur, vid slagt, icke blott vid

yrkesslagt, utan ännu mera vid hemslagt, men derjemte vid körslor med

kasserade, kassabla eller tillfälligt sjuka djur, vid körslor af öfverdrifvet

tunga lass och i oländig mark, vid vanvård i ladugårdar och på

fälten, vid handel med husdjur, synnerligast hästar, hvilka underkastas

verklig tortyr af samvetslösa hästhandlare för att betinga högre pris

— handelsbalkens föreskrifter äro alldeles för otillräckliga — vid kastrationer,

jagt, vid kapplöpningar och träneringar samt. i stor utsträckning

genom att hålla obotligt sjuka kreatur vid lif, hvarvid egaren ofta utsätter

de arma djuren för den mest naturvidriga behandling för att

bevara rätt till ersättning af kreatursförsäkringsbolagen. Eu kontroll

af dessa bolags bestämmelser i detta hänseende är af största behof.

I synnerhet gäller detta om en hel del smärre försäkringsföreningar,

hvilkas stadgar föreskrifva, att, när försäkradt. djur sjuknat eller träffats

af olycksfall, egaren skall tillkalla någon meddelegare i föreningen

och eu styrelseledamot samt ytterligare »någon i kreatursvård kunnig

person», som egnar djuret all den vård och omsorg, som är dem möjlig,

tagande på sitt ansvar om veterinär skall tillkallas.

Allt, hvad strafflagen till skydd häremot stadgar, är hvad som

innehålles i 18 kapitlets 16 paragraf: Visar någon i behandling af egna

eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter. •

Häremot bör nu först anmärkas, att termen kreatur är allt för

obestämd. Menas dermed äfven fjäderfä eller i allmänhet smärre djur?

Inrymmes unrfér denna bestämmelse äfven vilda djur? Det allmänna

■ i torn y ■ ''■ - t;- ■ •• •’

\ ; ■- -A

X

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

språkbruket ger ej tillräcklig hänvisning för ändamålet. Ännu svårare

torde det vara att bestämma hvad »uppenbar grymhet» innebär. Deésa

och andra brister hos lagen, som i hög grad försvårat lagens tillämpning,

hafva, efter hvad jag från skilda och kompetenta håll erfarit,

verkat derhän, att åklagare och myndigheter i växande utsträckning

upphört att göra bruk af densamma.

1896 års lagutskott kunde icke tillråda, att frihetsstraff stadgas

för dessa brott. Men genom oförmåga att gälda böterna kommer ju

frihetsstraffet ändock till användning, fastän de förmögna slippa med

böter. Yore. det då ej vida bättre, att frihetsstraff tillämpades efter

tyrdliga bestämmelser för iteration och i synnerligen försvårande fall?

Den stora bötesskalan upp till 500 kronor lär i regeln tillämpas på så

sätt, att den skyldige dömes till 5 högst 1Ö kronors böter, vid iteration

eller försvårande omständigheter något högre. Men ett så litet straff

för en grof förseelse verkar ej varning nog. Vid iteration torde böterna

ej böra understiga 50 kronor. Straffet är annars i det närmaste ändamålslöst:

det leder ef till rättelse och bör då hellre försvinna.»

Sedan motionären härefter lemnat en utförlig redogörelse rörande

lagstiftningen i utlandet mot djurplågeri, till hvilken redogörelse utskottet

tillåter sig hänvisa, förmäler motionären, att af denna öfversigt skulle

framgå, att behofvet af strängare och tydligare straffbestämmelser än vår

lag föreskrifver, särskild! fängelse, i det närmaste öfverallt gjort sig

gällande och bibehållits, hvarefter motionären fortsätter:

»Det kan vid första påseende synas underligt, atf behof af högre

och qvalificerade straff kan göra sig gällande, under det stigande upplysning

och nitiska sträfvanden af djurskyddsföreningar verka till

sedernas förmildring och bättre vård om djuren.

Men det är likvisst ett faktum, som jag här, hvad vårt land

vidkommer, kan, i motionen åtföljande bilagor, styrka med vederhäftiga

intyg af särskild! kompetente och erfarne omdömesmän i,detta fall: våra

veterinärer och kronobetjente. Råheten, närd ej minst af dryckenskapen

och ett länge snedvridet uppfostringssystem, antar i våra dagar så

lockande former, att rätts- och sedlighetskänslan bestickes. De lysande

kapplöpningarno äro bland andra helt visst ypperliga anstalter för

odlande af råhet i dess mest förförande form.

Huru behjertansvärda här åberopade brister och olägenheter i

gällande svensk lag än äro, var det emellertid eu ännu vigtigare angelägenhet,

som min motion 1896 i första hand afsåg och hvartill jag nu

också vill återkomma.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Oftast bedrifves väl misshandel med djuren i uppbrusande lynne,

öfve.rmod eller må hända allra vanligast under rusets inflytande. År

då ingen kronobetjent eller polis närvarande, fara de råa och rusiga

raenniskorna ohejdadt fram. Men allt för ofta händer det också, att

djurets vårdare eller egare, hvilka båda borde vara lika ansvarige, af

elakhet eller snikenhet utsätter djuret för långvarig och ihållande pina

af omenskligaste slag. Jag har samlat meddelanden derom, som skulle

vara otroliga, om de ej styrkts, och jag vill icke återgifva ens exempel

derpå för att ej misstänkas för att vilja försöka uppjaga en stämning

för mitt yrkande. Jag hänvisar endast till min förra motion, hvari

några exempel gåfvos.

I sådana fall äro djuren i allmänhet ohjelpligt hemfallna under

sina tyranners våldsdåd. Undfly dem kunna de ej, och lagen lemnar

ej möjlighet för någon annan att verksamt ingripa till deras skydd mot

misshandeln.

1895 års lagutskott hänvisade mig till 19 § 1 och 2 mom. af

förordningen om strafflagens införande, hvarmed allmän åklagare har

ej allenast rätt, utan äfven skyldighet att tala å brott, som under allmänt

åtal höra, deribland just djurplågeri. Men denna hänvisning var

alldeles öfverflödig och på sidan om saken. Min vördsamma hemställan

gälde åtgärder, hvarigenom myndighet kunde under former, som tryggade

mot Övergrepp, ingripa för att förhindra, att misshandeln fortsättes tills

laga dom fallit och i nödfall derefter.

Under den långa tid, som åtgår för utredning och domfällande

i sådant mål på landet, är djuret skyddslöst. Sjelfva anklagelsen och

rättegången torde vara egnade att förhöja djurets lidande, emedan den

afvoge egaren eller vårdaren måhända låter sin harm öfver stämningen

gå ut öfver djuret. Sådant har mig veterligen upprepade gånger skett.

Ja, det har händt, att vilda sällar eller snikna och hjertlösa husbönder,

då de trädt ut ur tingsstället, efter det de pliktat för sådant djurplågeri

som bruk till körslor af ålderdomsbräckligt och illa medfaret,

svårt brutet eller till och med värre skadadt djur, inför tingsmenighetens

och domarens ögon, kastat sig upp på sitt åkdon och till

trots drifyit fram, under hugg och slag, just samma, redan förut illa

handterade djur, för hvilkas misshandel de pliktat. Häremot kan kronobetjenten

eller polisen ej med laga rätt inskrida. Han kan stämma den

brottslige å nyo, men att under tiden ingripa för att förhindra misshandeln,

dertill b#r han ingen laga rätt. Ytterst sällan låta de sig

skränimas eller öfvertales, dessa brottslingar, ty de veta, hur föga lagen

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

når dem. Sådana djur få också frysa, svälta ock törsta, helst när

husbönderna rumla om.

I England stadgas straff, 20 sh. böter, för den, som försummar

att gifva ett husdjur tillräckligt foder och vatten. Varar försummelsen

mer än 12 timmar, har hvem som helst rätt att lemna djuret underhåll på

egarens bekostnad.

Likadant är förhållandet i Nordamerika. Ån mera, den, som der

använder arbetsodugliga djur till arbete eller öfvergifver sjuka djur,

skall straffas. Ohjelpligt sjuka eller till menniskans tjenst varaktigt

oförmögna djur skola nedslagtas. Befogenheten härtill tillkommer icke

blott polisbetjente, utan i många fall också djurskyddsföreningarnas ombud.

Det fordras dervid i regeln endast, att sjukdomen skall intygas af två

eller tre ansedda borgare, hvilka tillkallas före nedslagtningeu. Ehuru

jag icke erfarit, att denna magt missbrukats, anser jag det ej vara

lämpligt och rådligt att i vanliga fall gå så långt. Men det synes mig

rent af oförsvarligt, att icke polismyndigheten och veterinären i orten,

tillsammans med någon eller några, kanske för ändamålet af kommunalmyndigheten

utsedda personer, kunna, efter förutgången varning, i

värsta fall och på veterinärs tillstyrkan ingripa till skydd mot fortvarande

eller ofta upprepad svårare misshandel, intill dess rättelse

vunnits eller dom fallit.

Väl vet jag, att kronobetjent eller polis någon gång på eget

ansvar, dels utan egarens medgifvande men också mot detsamma, tagit

illa skadadt djur om hand, ja, till och med i värsta fall låtit nedslagta

det. Men detta sker dock under stor risk och är olagligt.

Till stöd för min mening och för rigtigheten af här i öfrigt

åberopade brister och olägenheter i vår ifrågavarande lagstiftning får

jag vördsamt åberopa förutnämnda, bifogade, veterinärers och kronobetjentes

svar, insamlade genom nordiska djurskyddsföreningens välvilliga

försorg. Dessa svar ingå fortfarande i stort antal.

Den enhällighet, hvarmed nu gällande lags brister och otillräcklighet

samt till följd deraf svårigheten af dess tillämpning vitsordas,

tyckes ovedersägligt ådagalägga behofvet af snara och verksamma åtgärder

till de öfverklagade bristernas och olägenheternas afhjelpande.

Jag vågar derför vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte hos Kong], Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t

ville snarast möjligt förelägga Riksdagen förslag till sådan lag till

skydd mot djurs af alla slag misshandel, hvarigenom bestämmelserna

i strafflagens 18 kap. 16 § dels förtydligas dels fullständigas med sär
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

skildt afseende på erhållande af skydd mot fortvarande eller upprepad,

svårare sådan misshandel.))

Såsom bilaga till motionen har fogats af nordiska djurskyddsföreningen

i samråd med motionären från veterinärer, kronofogdar och

kronolänsmän insamlade utlåtanden för belysning af frågan om skärpt

djurskyddslagstiftning, till hvilken bilaga utskottet tillåter sig hänvisa.

Utskottet uppskattar till fullo det behjertansvärda syfte, som

legat till grund för motionärens framställning, och anser det i hög

grad beklagligt, att råhet och grymhet vid behandlingen af djur ännu

möjligen kan sägas vara i rätt stor omfattning rådande i vårt land.

"C-t Om sålunda åtskilligt beträffande djurens behandling ännu är att

önska och Tätta, måste dock erkännas, ätten stor och alltjemt fortgående

förbättring härutinnan egt och eger rum. Så har t. ex. laridtmannen å

allt flera ställen uppfört rymligare och lämpligare hus för sina kreatur,

bättre slagtmetoder hafva vunnit allt allmännare insteg, och skötseln af

husdjuren har förbättrats i den mån större kunskap om densammas

rigtiga ordnande blifvit allmännare spridd. Oviljan mot all onödig

hårdhet vid djurens behandling har också allt klarare och tydligare utpreglats

hos allmänheten och väsentligen bidragit till rättelse i många

förr rådande missförhållanden.

Såsom ett yttryck häraf vill utskottet erinra derom, att Riksdagen

år 1896 aflåtit skrifvelse till Kongl. Mapt angående meddelande af

föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande

måtte tillfogas djuren.

Deremot hyser utskottet, i likhet med 1896 års lagutskott, den uppfattning,

att rättelse af rådande missförhållanden i afseende å djurens

behandling endast i ringa mån kan jvinnas genom straffrättsliga åtgärder.

Så vidt straff kan förhindra eller förminska djurplågeri, synes

det utskottet, som om nu gällande bestämmelse härutinnan vore tillräckligt

sträng, och utskottet kan alltså icke biträda motionärens åsigt

om behofvet af att såsom påföljd för grymhet mot djur jemväl stadga

frihetsstraff. Sedan år 1890, då nuvarande straff för djurplågeri af

Kongl- Maj:t och Riksdagen bestämdes, lära förhållandena icke hafva

ändrats i sådan rigtning, att någon skärpningybehöfver vidtagas i den

straffskala, som då ansågs lämplig.

Något förtydligande eller fullständigande af hvad som enligt 18

kap. 16 § strafflagen är att anse såsom straffbar grymhet mot djur,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagufskottets Utlåtande N:o 46.

anser utskottet icke heller erfordras. Motionären framkastar visserligen

spörsmålet, huruvida med i nämnda lagrum förekommande orden »egna

eller andras kreatur» menas äfven fjäderfä eller i allmänhet smärre

djur, samt om djurplågeri mot vilda djur är straffbart. Att emellertid

den omständigheten, att det misshandlade djuret är ett fjäderfä eller

ett mindre djur icke inverkar på afgörande af frågan, huruvida djurplågeri

föreligger eller icke, lärer vara uppenbart, och hvad vilda djur

angår, torde det i berörda paragraf begagnade uttrycket afse icke endast

husdjur, utan äfven sådana vilda djur, som fångade eller tämda

någon tid tillhört en person, och domstolarne i allmänhet lära jemväl

vid tolkning af stadgandet ansett, att en person, som fångat ett vildt

eller satt sig i besittning af ett herrelöst djur, i och med fångandet

eller besittningstagandet varit att betrakta såsom blifven egare af djuret,

och att han alltså kan straffas äfven för sådan grym behandling af detsamma,

som egt rum omedelbart derefter.

Hvad slutligen angår den af motionären förordade rätten för

polismyndighet att i samråd med veterinär eller andra personer inskrida

mot fortsatt djurplågeri genom att taga det plågade djuret om hand

och, om sådant synes erforderligt, nedslagta det, vill utskottet icke förneka,

att fall understundom kunna inträffa, då ett sådant ingripande

kunde vara berättigadt, men anser sig dock icke kunna tillstyrka en

dylik befogenhet. Svaren af de personer, som enligt den vid motionen

fogade bilagan yttrat sig öfver den ifrågasatta bestämmelsen, utvisa

ock, att flere af dessa stält sig tvekande eller afvisande rörande

lämpligheten häraf, och utskottet befarar, att en sådan rätt mången

gång till följd af missledt nit hos vederbörande skulle komma att

missbrukas.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Husberg och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.