Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 55 och 56 §§ utsökning slagen.

1898-03-18 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:49, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 55 och 56 §§ utsökning slagen.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N;o 49,

N:o 49.

Auk. till Riksd. kansli den 18 mars 1898, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 55

och 56 §§ utsökning slagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 41, har herr J. Bromée hemstält, att Riksdagen för

sin del ville besluta sådana ändringar i 55 och 56 §§ utsökningslagen,

att dessa paragrafer komma att innehålla följande bestämmelser, nemligen:

55 §.

För fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,

som ock för fordran, hvilken enligt protokoll öfver offentlig auktion

härleder sig från inrop af lösegendom och är till betalning förfallen,

må ock, ändå att betalningsskyldighet ej blifvit gäldenären ålagd, utmätning

ske, der gäldenären vid utmätningstillfället utan jäf erkänner skulden;

dock skall utmätningsmannen, innan utmätningen verkställes, om erkännandet

taga skriftligt bevis, antingen af gäldenären sjelf eller, om han ej

kan skrifva eller ej vill beviset meddela, af två ojäfvige män.

56 §.

Vill någon erhålla utmätning enligt 55 §, skall skriftlig ansökan

jemte fordring sbeviset i original, der utmätning äskas på grund af sädanty

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

9

och protokollet vid auktionen eller utdrag deraf, om utmätning skall ske

på grund af dessa handlingar, till utmätningsmannen aflemnas.

Till stöd för motionen åberopar herr Bromée en af honom vid 1890

års riksdag i ämnet afgifven motion, hvarjemte han framhåller såsom sin

öfvertygelse, att en reform i omnämnda syfte är af behofvet påkallad och

skulle helsas med glädje af dem, som i sista hand hafva att betala kostnader

för lagsökning, kommunicering och utslag, hvarigenom desse blifvit

dömde att betala en skuld, hvilken de aldrig förnekat eller bestridt — för

att icke tala om den tidsutdrägt, de kostnader och besvär, som fordringsegaren

i onödan måste underkasta sig. Motionären hölle sålunda före, att

en ändring i den föreslagna rigtningen skulle blifva till stor fördel både

för fordringsegare och gäldenärer.

I motionen hafva sex af Andra Kammarens ledamöter instämt.

Föreliggande motion afser den ändring i nu gällande bestämmelser,

att för fordran, som grundar sig på klar, till betalning förfallen förbindelse,

utmätning skulle kunna ske, utan att betalningsskyldighet förut

blifvit gäldenären ålagd, om nemligen gäldenären vid utmätningstillfället

utan jäf erkänner skulden, eller, med andra ord, att det särskilda, mera

summariska utsökningsförfarande, hvilket nu år stadgadt i fråga om fordran,

som härleder sig från inrop å offentlig auktion, skulle erhålla tilllämplighet

i afseende på hvarje fordran, som grundar sig på klar, till

betalning förfallen förbindelse.

Förslag af denna innebörd hafva tvenne gånger tillförene varit till

Riksdagens pröfning hänskjuta. Lagutskottet har emellertid vid samtliga

ifrågavarande tillfällen — 1889, 1890 och 1897 års riksdagar — afstyrkt

bifall till den ifrågasatta, lagändringen, och båda kamrarne hafva godkänt

utskottets hemställan.

Utskottet vidhåller äfven nu sin förut uttalade uppfattning.

Att i så betydande mån, som föreslagits, utsträcka tillämpningen af

det för utmätning af auktionsfordran stadgade summariska förfarande

synes nemligen utskottet ur flera synpunkter mindre tjenligt.

I första rummet möter den betänklighet, att det i de fall, då sådant

förfarande påkallades, skulle tillkomma utmätningsmannen att pröfva,

huruvida den af sökanden företedda förbindelsen uppfyller de vilkor, som

enligt förslaget skulle göra densamma utmätningsbar. Denna pröfning

Bill. till Riksd. Frat. 1898. 7 Sami. 26 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 49.

lärer icke alltid vara så enkel, att densamma lämpligen kan öfverlemnas

åt utmätningsmannen. Begår denne vid pröfningen ett misstag, kunna

kostnader förorsakas, som utan ett dylikt stadgande som det nu föreslagna

aldrig behöft ifrågakomma.

Y idare kan hela förfarandet, som ju skulle afse icke blott att skydda

gäldenären emot allt för störa lagsökningskostnader, utan ock att genom

den ökade snabbheten hindra honom från att undanskaffa sina tillgångar,

helt och hållet omintetgöras derigenom, att gäldenären vid utmätningstillfället

håller sig undan, så att något erkännande af skulden ej kan erhållas.

Att denna omständighet icke behöft tagas i betraktande vid utmätning

af fordran för auktionsinrop, torde hafva sin grund deri, att

dylika fordringar vanligen icke uppgå till sådana belopp, att gäldenären

kan hafva något nämnvärdt intresse af att hindra utmätningen. Helt

annorlunda blir emellertid förhållandet, då frågan gäller betydligare summor.

Gäldenären kan då hafva intresse att förekomma omedelbar utmätning,

om han nemligen hyser förhoppning att kunna inom den närmaste tiden

anskaffa medel för att frivilligt fullgöra förbindelsen. Han håller sig då

undan liksom i det fall, att han af andra skäl vill fördröja utmätningen,

och fordringsegaren nödgas då anlita det vanliga utsökningsförfarandet.

Leder sedan detta till utmätning, så måste, förutom kostnaden derför,

äfven kostnaden för försöket att använda omedelbar utmätning gäldas,

hvarvid i fråga om sistnämnda kostnad tvekan kan uppstå, huruvida den

slutligen bör drabba fordringsegaren eller gäldenären. Den synes äfven

kunna blifva rätt betydlig, om utmätningsmannen har lång väg att tillbygga^

gg a eller för ändamålet nödgas verkställa mera än en resa.

• Erfarenheten har ådagalagt, att den tidsutdrägt, som onekligen föiorsakas

genom det ordinarie utsökningsförfarandet, ofta är till fördel för

både fordringsegare och gäldenär. Sedan lagsökningen delgifvits gäldenären,

sporras nemligen denne genom den då tydliga och hotande faran

lör det störande ingrepp i hans ekonomiska förhållanden, som utmätningen

innebär, till lifligare ansträngningar att anskaffa medel till en frivillig

uppgörelse, under det han kanske förut, i förhoppning att fordringsegaren

icke skall vilja gorå sin rätt gällande på sådant sätt, endast låtit tiden

gå utan att vidtaga någon allvarlig åtgärd till förbindelsens fullgörande.

Den möjlighet, som sålunda för gäldenären förefinnes att undvika utmätning,

skulle genom det nu föreslagna förfarandet omintetgöras, då utmätningsmannen

skulle utan vidare förberedelse infinna sig hos gäldenären

och verkställa utmätning, hvilken jemväl skulle afse den, på sätt ofvan

blifvit antydt, stundom icke obetydliga kostnaden för utmätningsförrättningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande A7:o 49.

Härtill kommer, att den föreslagna lagändringen skulle öppna ett

vidsträckt fält för svikliga tillställningar till förfång för tredje man, i det

att genom öfverenskommelse mellan gäldenären ■ och eu utmätningssökande

förmånsrätt på grund af utmätning lätt skulle kunna obehörigen beredas

för en fordran, som till och med kunde vara helt och hållet fingerad.

På grund af det anförda hemställer utskottet alltså,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.