Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 51

1898-03-22 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:51, Lagutskottets Utlåtande N:o 51

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

t

i

ftio 51.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 18Ö8, kl. 2 e. id.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående lagstiftning

till förelconimande af olycksfall vid begagnande af tröskverk

och dermed jemförliga inrättningar.

■. i''/'' . • ''AiléV''-? \:.J. b"'': ur. -VCi

Uti en i Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 89, anför herr A. Olsson i Ornakärr:

»Användandet af maskiner vid landtmannaarbeten medför visserligen,

att dessa arbeten utföras både fortare, billigare och stundom bättre än

med de gamla redskapen, men också ökade svåra olycksfall. Särskildt

synes detta blifva förhållandet, när man vid trösk- och hackelse-verk in. fl.

har drifmekanismen förlagd vid jorden tvärs öfver vandringsbanan, der

dragare och körsvenner måste gå fram.

Om åtskilliga olycksfall vid tröskverk samt sätten att förekomma

sådana, innehåller »Helsovännen», 1 årg. n:o 21, .sid. 404, en uppsats

delvis hemtad ur »Vårt Land», der en insändare bland annat yttrat följande:

»Det är visserligen en allmän åsigt, att olycksfall icke helt och

hållet kunna undvikas och att de äfven under de bäst ordnade samhällsförhållanden

med en viss procent ingå uti sjukdoms- och döds-listorna;

Bill. till Likså. Blot. 1898. 7 Sami. 28 Häft. (N:is 51, 52.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o .51.

men hvad särskildt beträffar det slag af maskiner, med hvilka vi här

sysselsätta oss, måste det erkännas, att nödiga försigtighetsmått ytterst

sällan iakttagas. Det gick väl an förr i verlden, då man begagnade

tröskverk, hvilkas drifhjul var förlagdt ofvan om dragarne och dess körsvenner,

då voro dessa senare skyddade för möjligheterna att skadas af

maskineriet. Nu åter ser man mer och mer användas tröskverk, hvilkas

drifmekanism är särdeles sammanträngd och förlagd strax invid jordytan,

drifaxeln eller ledstången går tätt intill marken, och öfver densamma

måste så väl dragare som körsvennen klifva hvarje hvarf, som rörelsen

fortsattes. Denna drifaxel och särskildt de delar deraf, som benämnas

ledkoppel, utgöra en stor fara för körsvennerna, så mycket mera som

dessa oftast äro i barnaåldern. Den snabbt kringsnurrande axeln eller

ledkopplet fattar med stor lätthet uti de körandes kläder, allra lättast

uti en flickas kjolar, kläder och kroppslemmar lindas med en förfärande

kraft upp kring axeln, och den stackars varelsen är i lyckligaste fall

krympling för lifstiden. Alla dessa olycksfall, som inträffa uti tröskvandringen,

skulle med största lätthet kunna förekommas, om man blott ville

använda litet eftertanke och en ytterst ringa kostnad. Tre bräder sammanfogade

som en ränna, hvilken stjelpes öfver drifaxeln, skulle helt och

hållet borttaga farorna för att densamma kunde gripa fast uti körsvennernas

kläder. .Kanske skulle det behöfvas en kortare och något

vidare dylik ränna eller låda att stjelpa öfver ledkopplet, kanske skulle

en omtänksam landtman finna skäl att öfverbygga hela tröskverkets kuggmekanism

med en flyttbar och söndertagbar cirkelformig låda, hvilken

derjemte gjorde nytta genom att bevara mekanismen. Ofverbyggnaden

öfver drifaxeln och ledkopplen är och blir det vigtigaste.»

Uppsatsen, ur hvilken det ofvan anförda blifvit hemtadt, innehåller äfven

statistiska uppgifter för åren 1884—1886, enligt siffror ur medicinalstyrelsens

berättelser, om personer, som blifvit skadade i tröskverk och derefter

vårdats å lasaretten. Antalet under 1888 utgjorde 220 och 1884 142

personer. Huru många, som blifvit på vandringsbanor vid tröskverk ihjelslagna

eller för kroppsskador vårdade i hemmen, derom saknas uppgifter.

Af senaste befolkningsstatistiken för 1895 finner man, att dödsfall genom

olyckshändelser i qvarnar, sågar, maskiner och dylikt under nämnda år uppgått

till 46 personer, samt af annan ej specificerad orsak till 309, men man

saknar dock ett bestämdt siffertal för dem, hvilkas död förorsakats af

obetäckta drifaxlar och drifkoppel till trösk-, hackelse- och andra verk.

Likaledes är jag ej i tillfälle att lemna uppgift om dem, som vid nämnda

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 51-

verk erhållit större eller mindre kroppsliga skador. Säkert är dock, att

många egare och brukare af sådana verk icke skydda nämnda drifmekanism

till sådana verk för att förekomma olyckor, och att ännu ofta olyckshändelser

inträffa såsom följder af sådan försummelse. Som bevis för

detta påstående vill jag exempelvis anföra hvad en af mig känd person

meddelat, nemligen att nyligen vid ett tröskverk i F. socken »en flickas

ben formligen snoddes omkring ledaxeln» och att vid ett annat tillfälle

en landtbrukares dotter i H. by genast ihjelslogs, emedan hennes kläder

fastnade i ledstången till ett tröskverk.

För att förekomma dylika olyckshändelser, synes mig som det verksammaste

medlet vore, att lagstiftningen stadgade, att den, som eger eller

brukar dylika verk, till hvilka ledstänger eller ledkoppel höra, skall på

lämpligt sätt öfvertäcka dessa vid ansvarspåföljd för den försumlige, samt

att inom hvarje kommun, der dylika verk finnas, försedda med ledstänger

och ledkoppel, skola vid kommunalstämma utses personer för längre eller

kortare perioder med skyldighet att besigtiga skyddsmedlen vid drifmekanismen

för dylika verk och med rätt för dessa af kommunen utsedde att

förbjuda verkens begagnande, när ledstänger och ledkoppel äro i saknad

af nödig skyddsbetäckning.»

På grund af'' hvad motionären sålunda anfört, hemställer han, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana stadgande^

att egare och brukare af tröskverk, hackelseverk eller andra dylika

verk, till hvilka ledstänger och ledkoppel höra, skola vid laga ansvar

vara skyldiga att på lämpligt sätt öfvertäcka nämnda drifmekanismer för

att förekomma olyckshändelser, äfvensom att kommuner, der sådana verk

finnas, åläggas att å stämma för längre eller kortare perioder utse personer

med rätt och skyldighet att besigtiga nämnda drifmekanism och förbjuda

dess begagnande till dess behöflig betäckning anskaffats.

Af de statistiska uppgifter, som i motionen meddelas, framgår visserligen,

att vid begagnande af tröskverk och dermed likartade inrättningar

olycksfall med kroppsskador till följd ej sällan inträffat. Utskottet

tror dock, att de ojemförligt flesta af dessa olyckor icke, såsom motionären

synes förmena, inträffat på grund af farlig beröring med verkets drifmekanism

utan vid den s. k. matningen af verken.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

Huru härmed än må vara förhållande^ anser utskottet det ej vara

lämpligt eller ändamålsenligt att införa lagbestämmelser, sådana som de

af motionären föreslagna.

Dels kunna, enligt hvad inom utskottet upplysts, olyckshändelser af

angifven art svårligen inträffa, utan att grof vårdslöshet föreligger — och

skyddsåtgärder deremot lära näppeligen kunna i lagstiftningsväg vidtagas

— dels skulle kontrollen öfver de ifrågasatta bestämmelsernas tillämpning

blifva förenad med ganska afsevärda kostnader; dels torde en hel

mängd arbetsområden kunna uppvisas, der maskiner af lika stor farlighet

som de af motionären åsyftade användas, utan att i afseende å dem någon

särskild lagstiftning om skydd mot yrkesfara ansetts böra vidtagas, i

följd hvaraf motionärens förslag, äfven om det i och för sig vore förtjent

af gillande, måste anses till sin omfattning allt för begränsadt för att böra

ensamt för sig genomföras.

Utskottet anser sålunda, att det allt fortfarande bör, såsom hittills,

öfverlemnas åt den enskilde att vidtaga de åtgärder uti de af motionären

angifna afseenden, hvilka kunna finnas nödiga, och får utskottet alltså

hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 mars 1898.

•i i (f;:i På lagutskottets vägnar:

< V*,* K. S. HUSBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.