Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 55

1898-03-31 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:55, Lagutskottets Utlåtande N:o 55

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

1

N:o 55.

Ank. till Riksd. kansli den 31 mars 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 25 kap.

20 § strafflagen.

Andra Kammaren bar till lagutskottet hänvisat en af herr F. Berg

inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 56, af följande lydelse:

»I 18 kapitlet 6 § strafflagen föreskrifves, att religions- eller skollärare,

som begår sedlighetsförbrytelse mot ungdom, som han till undervisning

eller uppfostran fått sig anförtrodd, skall dömas till straffarbete

från och med sex månader till och med fyra år eller till fängelse.

Af 25 kapitlet 22 § af samma lag finner man, att hvad om brott

af statens embetsman i detta kapitel stadgas äfven gäller om andra, som

förordnade äro att embete eller tjensteärende förrätta, följaktligen om

religions- och skollärare. I nämnda 25 kapitels 20 § stadgas rörande

brott af embetsman följande:

»Begår embetsman brott, derför han till straffarbete eller svårare

straff dömes; varde tillika dömd till afsättning från embete, som han innehafver,

ändå att brottet utom embetet begånget är: äro omständigheterna

synnerligen mildrande; då må till mistning af embete på viss tid dömas.»

Af denna bestämmelse framgår, att om religions- eller skollärare blir

för sådan förbrytelse, som i 18 kapitlet 6 § omtalas, dömd till straffarbete,

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Samt. 30 Höft. (N:o 55.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

så skall lian ock dömas att mista sin tjenst. Domstolen kan visserligen

låta det stanna vid afsättning på viss tid, men detta endast ifall den

finner omständigheterna »synnerligen mildrande», hvilket i fråga om brott

af förevarande beskaffenhet svårligen låter tänka sig

Annorlunda ställer sig emellertid saken, i händelse domstol icke

finner sig böra döma en på dylikt sätt felande religions- eller skollärare

till svårare straff än fängelse. Innehar den brottslige folkskolläraretjenst,

säger det sig visserligen sjelft, att vederbörande skolstyrelse finner honom

hafva ådagalagt »sådant uppförande, att han ej bör såsom lärare längre

bibehållas», och följaktligen med stöd af § 32 i folkskolestadgan tilldelar

honom en varning. Men härmed är han icke skild från sin befattning,

ty enligt samma paragraf af folkskolestadgan kräfves, att meddelad varning

skall vara »fruktlös befunnen», innan skolrådet har rätt att skilja

den felaktige från hans tjenst. Såvida förseelsen ej bevisligen upprepas,

kan det derför hända, att ett skoldistrikt blifver nödgadt att behålla en

lärare, som gjort sig skyldig till dylikt brott.

Stadgandet i 25 kapitlet 17 § strafflagen, att embetsman, som visar

vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete, kan

straffas med böter eller mistning af embetet under viss tid samt, om omständigheterna

äro synnerligen försvårande, med afsättning, har naturligtvis

här ingen tillämplighet, enär det icke tillkommer skolråd eller kyrkostämma

att döma enligt strafflagen och brott af nu ifrågavarande slag

dessutom ingalunda behöfver vara förbundet med hvad man vanligen förstår

med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embetet.

Ingen kan emellertid neka, att en lärare, som på ett så upprörande

sätt missbrukat sin ställning, dermed visat sig oduglig och ovärdig att

vidare vara uppfostrare. Den skada han anstiftat är icke inskränkt till

de enskilda barn, mot hvilka han förbrutit sig och hvilka han måhända

gjort olyckliga för lifvet; han har genom sitt brott äfven dragit missaktning

och ovilja öfver den institution, han varit satt att tjena, och

öfver den corps, han tillhört, och han har derigenom på det betänkligaste

sätt motverkat den stora samhällsuppgift, som denna institution och denna

corps hafva att fylla.

Hvad här blifvit sagdt om folkskollärare gäller gifvetvis äfven om

lärare vid andra undervisningsanstalter samt om religionslärare.

Nu påpekade missförhållande kräfver snar rättelse. Enklast och bäst

synes mig denna kunna vinnas genom ett tillägg till 25 kapitlet 20 §

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55. 3

strafflagen. Jag hemställer derför, att Riksdagen måtte för sin del besluta,

att nämnda paragraf i sin helhet skall erhålla följande lydelse:

Begår embetsman brott, derför han till straffarbete eller svårare straff

dömes; varde tillika dömd till afsättning från embetet, som han innehafver,

ändå att brottet utom embetet begånget är: äro omständigheterna

synnerligen mildrande; då må han till mistning af embete på viss tid

dömas.

Varder religions- eller skollärare dömd för sådan förbrytelse mot den

ungdom, han till undervisning eller uppfostran har sig anförtrodd, som i

18 kapitlet 6 § af denna lag sagd är, miste tillika sitt embete, ändå han ej

till straffarbete eller svårare straff dömes.»

Enligt det af motionären åberopade lagrum, 18 kap. 6 § 1 mom.

strafflagen, skall, sådant detta lagrum är affattadt, religions- eller skollärare,

hvilken öfvat otukt med ungdom, som han till undervisning eller

uppfostran har, i regel ådömas straffarbete, och dermed följer, såsom

motionären också påpekat, jemväl afsättning från embete eller tjenst. Yäl

kan domstolen enligt berörda stadgande också döma till fängelse, men för

användande af denna straffart torde vid en dylik förbrytelse erfordras,

att förmildrande omständigheter förefinnas. Motionären har ej heller

uppgifvit och utskottet har sig icke bekant, att denna lindrigare straffart

i något fall blifvit tillämpad, och faktiskt behof af den lagändring,

motionären begärt, torde alltså ej förefinnas.

Skulle emellertid någon ändring i det af motionären förordade syfte

böra vidtagas, lärer densamma böra afse ej blott religions- och skollärare,

utan äfven af samma skäl de personer, som i 6 § 2 mom. omförmälas,

eller styresmän och föreståndare vid straffinrättning, häkte, sjukhus eller

barnhus, men derom har motionären ej framstält förslag. Dessutom synes

det utskottet kunna sättas i fråga, huruvida det af motionären åsyftade

målet lämpligast skulle vinnas i den ordning, som af honom föreslagits

— genom införande af undantag från den i vår svenska lagstiftning hittills

gällande regel, att fängelsestraffs ådömande ej medför afsättning från

innehafvande embete eller tjenst —; för utskottet vill det nemligen förefalla,

att förhöjning af straffskalan för det brott, hvarom här är fråga, vore

en bättre utväg att nå syftet med motionärens förslag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Husberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1898.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.