Sök i Ratio Lex

Lagutskottets inlåtande N:o 61

1898-04-15 · 37 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 37 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:61, Lagutskottets inlåtande N:o 61

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets inlåtande N:o 61.

1

N:o 61.

Ank. till Riksd. kansli den 15 april 1898, kl. 2 e. ni.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i

gällande lagstiftning om väghållningsbesvärets utgörande.

Andringar i gällande lagstiftning angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet hafva vid innevarande riksdag ifrågasatts uti sju

särskilda inom Andra Kammaren afgifna, till lagutskottet hänvisade

motioner, nemligen: n:o 6 af herr C. Sandquist, n:o 14 af herr E. A.

Lindblad, n:o 26 af herrar J. Eliasson och O. A. Ericsson i Ofvanmyra,

n:o 62 af herrar P. Ersson i Vestlandaholm och A. G. Olsson i Frösvi,

n:o 76 af herr J. P. Jansson i Saxhyttan, n:o 96 af herr J. Bengtsson

i Bjernalt och n:o 129 af herr M. Andersson i Löfhult.

I motion n:o 6 anför sålunda herr Sandquist:

»Vid sistlidne riksdag väckte undertecknad en motion (n:o 7) i syfte

att vinna sådan ändring af 6 § uti lag af den 23 oktober 1891, angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet, att »inkomst genom

aflöning» måtte göras likställig med öfrig vägskattskyldig »inkomst, som

uppgår till minst ett tusen kronor». Såsom kändt är, afslog såväl lagutskottet

som Riksdagen denna motion. Utaf lagutskottets utlåtande

n:o 52 framgår dock, att berörda utskott accepterade motiven för min

motion, enär det å sid. 20 uti samma utlåtande heter: »Hvad åter angår

den af herr Sandquist i 6 § föreslagna förändring, synes det utskottet,

som om densammas syfte hade goda skäl för sig» etc. Det är sålunda

under icke alldeles ogynnsamma förhållanden, som jag dristar återkomma

med motionen, denna gång med mera vidtomfattande ändringsförslag.

Bill. till Riksd. Prut. 1898. 7 Sami. 34 Höft. (N:o 61).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Om än gerna medgifves, att genom bestämmelserna i § 6 uti väglagen

ett ganska vigtigt steg tagits i syfte att bereda lättnad åt den i

mantal satta jorden, som förr ensam betungades med väghållningsbesvärets

utgörande, så torde det dock icke kunna förnekas, att samma bestämmelser

lemna mycket att önska med hänsyn dertill, att ganska

svaga beskattningsföremål blifvit ålagda att deltaga uti väghållningsbesvärets

utgörande, då deremot beskattningsföremål med tillräcklig bärkraft

blifvit derifrån frikända. Ty enligt berörda lagstadganden drabbas

oftast nog fattige egare eller innehafvare af »annan fastighet, taxerad

till åtta hundra kronor», att för dylik, högst torftig fastighet erlägga

vägskatt, men alla herrar tjensteman, pensionärer och lifräntetagare

med flere äro för den bestämda inkomst de åtnjuta genom aflöning,

arfvode, pension, lifränta och dylikt derifrån befriade.

Men icke blott med fästadt afseende på nu påpekade orättvisa

lemnar meranämnda paragraf mycket att önska.

Uti alla sådana väghållningsdistrikt, hvarest föga eller inga industriella

företag finnas, räcker den mycket obetydliga bråkdel af vägskatten,

som inflyter ifrån lägenhetsegare, några få handlande och

kapitalister, icke ens till att betäcka förvaltningskostnaderna, och ännu

mindre förmår den att uti någon nämnvärd mån minska den hårdt tryckande

väghållningsbördan.

I öfverensstämmelse med rättvisans fordringar och förhandenvarande

behof af lättnad uti väghållningsbesvärets fullgörande framträder

derför, enligt min öfvertygelse, såsom oafvisligt kraf, att inkomst

genom aflöning, eller motsvarande inkomst ur annan källa, såsom arfvode,

pension, lifränta och dylikt, göres likställig med öfrig, enligt momentet

d) vägskattskyldig »inkomst, som uppgår till minst ett tusen

kronor och hvarför bevillning till staten utgöres».

På grund af det sålunda vördsamt anförda får jag vördsammast

föreslå, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 6 § uti lag af den

23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

i hvad densamma rörer undantag ifrån skyldigheten att deltaga uti vägunderhållet,

punkten 3 måtte erhålla följande lydelse:

3:o) ''inkomst, understigande ett tusen kronor genoni aflöning, arfvode

och traktamente eller annan med allmän eller enskild tjenstebefattning

förenad förmån, pension, årligt understöd, gratifikation, lifränta och

undantagsförmån. ’»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Herr E. A. Lindblads i ämnet afgifna motion, n:o 14, är af följande

lydelse:

»Den väglag, som 1891 års Riksdag ändtligen efter många förberedelser

antog, och som sedan af regeringen den 23 oktober samma

år stadfästes och offentliggjordes, torde kunna i korthet angifvas som

ett försök att lösa vägfrågan, ett försök som ej slagit väl ut. Något

annat var ej heller att vänta, då lagen såsom ett sammanjemkningsförslag

knappt tillfredsstälde någon; en ledamot i den komité, som

utarbetade det första förslaget, vitsordade vid förra riksdagen, att

nästan ingen likhet förefinnes mellan komité förslaget och den antagna

lagen. Denna antogs också troligen för att ändtligen en gång komma

ifrån en gammal tvistefråga oöh under uttryckligt förbehåll att framdeles

i mån af erfarenhet vinna rättelser.

Lagen började tillämpas i vissa delar 1894 och skulle under år

1895 följas i siri helhet, men knappt hafva tvenne år förgått förr än

otaliga ändringsförslag hafva sett dagen och framburits för Riksdagen.

Både vid 1896 och 1897 års riksdagar stälde sig lagutskottet gynsamt

mot en del förslag till ändring och komplettering af lagen, men ansåg

dessa i allmänhet ej nog omfattande och framhöll såsom öfver hufvud

olämpligt att så snart göra ändringar, innan en uttömmande erfarenhet

vid tillämpningen vunnits. Detta skäl har också Riksdagen hittills

visat sig gilla under uttalande af mer ellef mindre högljudda protester

mot lagen; å ena sidan har otåligheten att vinna rättelser stält till

lagutskottet en fråga, huru gammal lagen egentligen skall bli för att

kunna ändras, å den andra har man tröstat med, att lagens alla detaljer

efter verkställa nya vägdelningar skulle vinna tillämpning öfverallt för

att först sedan kunna med fordel ändras. Allting har dock pekat

mot en fullständig revision, och en sådan torde snart ej kunna tillbakavisas,

alldenstund erfarenhet tillräckligt hunnit bilda sig, der vägdelning

blifvit genomförd; mångenstädes åter, der sådan ej blifvit bragt till

slut, torde det dröja många år, innan alla klagomål blifvit slutligen

afgjorda, enär det är eu offentlig hemlighet, att man här och hvar

klagar så länge och så ofta man kan, för att få blifva vid sina gamla

vägstycken så länge som möjligt.

Helt säkert- var det känslan af något dylikt, som vid debatten i

fjor inom Första Kammaren kom en framskjuten man att göra sig till

tolk för en ej ovanlig önskan: ''Om det finge bli, som det var förut!

. . . Ja — det- kan ej nekas— utbytet-af hela denna lagändring, hvarigenom

bördan skulle delvis flyttas från landtmannens skuldror, har

blifvit- alltför ringa: bidragen från staten såsom alltför plottriga har

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

ingen tackat för, likaså har andra skatteobjekts deltagande ej blifvit

särskild! märkbart, ty allt detta och mera dertill har åtgått till ökade

administrationskostnader, ökadt besvär. Man kan visserligen ej neka,

att genom den framtvungna revisionen af orternas vägförhållanden och

tack vare Konungens befallningshafvandes, som jag vill hoppas, allt

fortfarande vakna blick, trots protester en del nya vägar kunnat indelas,

och bland de härigenom lyckliggjorde torde finnas väglagens

enda, om icke beundrare, så vänner. Dessa tiga dock tillfredsstälda

med att ha blifvit hjelpta, under det deras motståndare ogilla allt hvad

nya vägar och väglag heter, och detta förklarar, huru som man endast

förnimmer ett allmänt missnöje.

Hvad är då orsaken till detta? Jo, helt visst den, att lagen till

sina hufvudsakliga delar, enligt mitt förmenande, är fullkomligt opraktisk.

Om en annan börda, t. ex. fattigvårdstungan, för närvarande drabbar

mycket ojemnt inom landet på så vis, att bidragen dertill inom

olika socknar eller bland olika rotar inom samma socken kunna ställa

sig mycket olika, icke vill man derför, för att utjemna beloppen, införa

vida större fattigvårdsdistrikt än kommunen, med en dyrbarare och

mera invecklad administration än den nuvarande — och huru skulle

för öfrig! ett fattigvårdsområde gestalta sig, ifall det utsträcktes lika

med t. ex. ett landstingsområde? Svaret kan nog ej blifva mer än ett.

Deremot torde idén med statsbidrag till de nuvarande fattigvårdsdistrikten

eller kommunerna vara en lösning. Liksom staten bidrager

till kommunens skolutgifter, så torde staten böra bidraga eller lemna

ökade bidrag för att utjemna andra bördor, som drabba ojemnt. Och

hellre än att centralisera och fördyra förvaltningen, torde en utsträckt

decentralisation vara att rekommendera, hvarvid förvaltningen kan fås

gratis. Härtill kommer beträffande väghållningen, att denna såsom

förenad med naturaprestationer är mycket känslig för afståndsförhållanden

med mera, hvarigenom en utjemning inom stora distrikt blir

vida vanskligare än inom smärre: summum jus, summa injuria! Största

rätt kan medföra största orätt.

Liksom fattigvården är bunden vid kommunen, så bör också väghållet

vara ett kommunalt onus. Det är nog sant, att kommunerna

härigenom kunna drabbas mycket olika, men som regel torde kunna

antagas, att en kommun, som inom sitt område har många allmänna

vägar, vunnit större lättnad för samfärdseln än en med färre sådana,

men som deremot naturligen alltid har längre och kostsammare utfartsvägar

att underhålla och således indirekt drabbas af en annan vägbörda.

En jemförelse mellan 1862 års kommunallagar och 1891 års väg
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

lag åskådliggör bäst, hvilken metod har företräde. De förra göra

socknarne till förvaltningsområden för såväl skola som kyrka och fattigvård,

men medgifva beträffande sistnämnda börda en ganska stor frihet,

dels att införa mindre underafdelningar (fattigvårdsrotar), dels att välja

det sätt, som på olika orter kan finnas lämpligast: fattiggårdar, fattighus

med eller utan gemensam utspisning samt ^ackordering eller

understöd i kontanter eller in natura. Väglagen åter utgår från större

distrikt, »för att vinna jemnhet», och medger blott ett enda sätt för

väghållet: indelning på jordbruksfastigheten . .. under så vidt skilda förhållanden

som exempelvis i Skåne och Norrland. Kan man då begära,

att lagen skall blifva många decennier gammal?

Af hittills gjorda ändringsförslag peka rätt många hän mot ''kommunen’

: kommunalnämnd skall upprätta vägfyrktalslängd, hvilken skulle

underkastas samma granskning som den kommunala; kommunalnämnd

skall debitera och uppbära vägmedlen och redovisa till vägstyrelsen;

kommunalnämnd får redan nu esomoftast vägstyrelsens uppdrag att

tillhandahålla väghållarne statsbidraget. Med allt detta visas, att kommunalnämnden

fungerar vida lättare än vägstyrelsen.

En vägdelningsförrättare, som varit i tillfälle att följa vägdelningarne

inom ett helt län, har kommit till den öfver tygel sen, att naturaunderhållet

bör följa soc/tv;nindelningen; först i så fall vinnes något så

när garanti, att förskjutningarne ej bli allt för betungande. Kan denna

regel följas, undvikes också en olägenhet, som vid fjorårets riksdag

belystes af en ledamot af Andra Kammaren: en skärgårdskommun,

som ej har någon indelad väg, nödgas hålla väg på fastlandet. Många

andra ökommuner ha fått sina forna indelade sockenvägar förklarade

som enskilda och hafva sitt egentliga väghåll inom fastlandskommuner,

miltals från hemmet.

Om man vid indelningen i väghållningsdistrikt haft klarhet om

vägdelningens verkan, så hade helt visst distrikten från början blifvit

smärre. För att endast anföra exempel från Södermanland, som äro

motionären bekanta, må nämnas: inom Daga distrikt, som blott består

af 6 kommuner, var fråga väckt att afskilja den största kommunen

såsom eget distrikt (ett stationssamhälle skulle nämligen medföra större

tillflöde till vägkassan der, än som var fallet inom de öfriga socknarne).

Dessa opponerade sig häremot; — efter vägdelningen få dessa fem hjelpa

den sjette kommunen med eu del af dess vägar.

Samma förhållande egde ruin inom Oppunda distrikt, der Vingåkers

kommun ville blifva eget distrikt; vid vägdelningen befanns denna

kommun hafva så mycket vägar, att en extra indelning gjordes på en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

del af dem, och erhölls extra betalning derför. Åtgärden vidtogs för

att undvika, att skjutningen åt vägstycken in i Vingåker skulle medföra

afstånd af ända till 3 mil till väglotterna. Hade de öfriga socknarne

gått in på att bilda 2 eller flere distrikt, hade de undgått dylika

åtgärder på sidan om lagen, och ingen hade ansett sig bli lidande

derpå.

Dessa exempel kunna säkerligen mångfaldigas. Deraf vill det

framgå, att väghållningen i och för sig sjelf ej är så tryckande, eller

åtminstone att känslan af ojemnhet och orättvisa ej är så förnimbar,

förr än möjligen en uppskattning går fram och räknar med siffror i

stället för att väghållaren räknar med afstånd och vägsträckor. Och

hvad dessa »siffror» aldrig kunna visa, det är, att en väghållare hellre

kan grusa dubbelt så lång vägsträcka, om han får hållas i närheten af

sitt hem, än om han blir skuffad undan långt bort i en annan kommun.

Uppskattningen då vägdelning pågår — i och för sig en vansklig sak

— blir helt naturligt ändå mindre tillförlitlig, då densamma blott är

baserad på väglottens afstånd från grusgrop, under det att i verkligheten

det också blir fråga om eu annan punkts belägenhet, nemligen

väghållarens hemvist i förhållande till de 2 andra punkterna. Detta

såsom obekant kan vägdelningsförrättaren ej taga hänsyn till. Det

skall också visa sig, att den kostnad, vägdelningen upptager för all

väg i distriktet, i de flesta fall vida understiger den kostnad, som den

särskilda nämnden vid sin uppskattning kommer till. Och dock ligger

den förra till grund för en vägdelning, som är tillkommen för att ''utjemna

orättvisor’.

Också har troligen vid alla vägdelningar gjorts anmärkning öfver

graderingen, fastän dessa anmärkningar fått sjelfmant eller hos myndigheterna

förfalla, dels af skäl att en ny uppskattning blefve för dyr,

dels också inför svårigheten att åstadkomma någon bättre.

Undersöker man vidare, hvilka som deltaga i vägunderhållet, så

frågar man sig än mera, om detta är rättvist. Som exempel må anföras:

En lägenhetsegare med 500 kronors stuga och 300 kronors uthus,

hvilken kan vara understödstagare, får betala. En handtverkare med

1500—2000 kronors lägenhet men utan beskattningsbar inkomst får

betala lika mycket som ett mejeri med samma taxeringsvärde, som

dessutom har maskiner för tusentals kronor och en inkomst af 950

kronor. Om en person har kapital, som ger 1,000 kronor i ränta, så

deltager han, men om han sätter in sitt kapital och betingar sig eu

lifränta, så slipper han; en apotekare på landet får betala för sin inkomst,

men en läkare, som verkligen nödgas anlita vägarne för sitt yrke,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

slipper; ett afdelningskontor af en bank får betala, men en jernvägsstation

slipper ifrån, och dock brukar en sådan just ej orsaka den

minsta slitningen på en väg; detsamma torde delvis vara förhållandet

med ''inkomst, af skeppsrederi och sjöfart’; en slagtare med 1,000 kronors

inkomst får betala, men en bruksdisponent med 10,000 kronors lön slipper

xmdan. Vore det ej bättre att hitta på ett sätt, der, om man också ej

undginge att ''sila mygg’, man dock slapp att ''svälja kameler’?

För att nu särskildt återkomma till frågan om inkomst af ''kanal,

jernväg och annan farväg’, tillåter sig motionären närmare skärskåda

de skäl vägkomitén sid. 123 anfört. Komitén ''finner det mindre lämpligt,

att den ena kommunikationsleden bidroge till underhåll af den

andra.’ Detta vore fullt rigtigt, om jernvägarne betjenade allmänheten

utan ersättning, om de vore endast en allmän förmån och ej en affär.

Sant är, att de långväga transporterna å landsväg minskats genom jernvägarna,

men dessa hafva i sin tur framkallat en stegring af omsättningen

och särskildt en partiel slitning af vägarne, som rättast torde

utjemnas, då vägkassor bildas, derigenom att just de stationer, som

orsaka den största freqvensen, också lemna sin motsvarande afgift till

vägunderhållet. Den indirekta nyttan af jernvägarne är onekligen stor

för samhället, men särskildt för vägunderhållet är den problematisk.

Och bäst torde vara att anse ''affär som affär’ och som sådan skyldig

att bidraga i likhet med andra affärer till allmänna onera. Att landsting

och kommuner lemnat bidrag för att få vissa jernvägar till stånd,

ändrar icke uppfattningen; i värsta fall få dessa kommuner då ytterligare

ge med en hand och taga med den andra.

Beträffande kanalanläggningar torde kunna sägas detsamma som

om jernvägarne, och hvad angår ''skeppsrederier och sjöfart’, träffas

nog ej många af vägskatten, då rederierna mestadels torde höra hemma

i städerna.

Slutligen statsbidraget. Lagutskottet vid 1897 års riksdag har

gillat förslag, att statsbidrag borde utgå för alla allmänna vägar, äfven

dem som underhållas på entreprenad af vägkassans medel. Men man

kan fråga sig, hvarför icke bidrag likaledes erhållas för alla broar,

äfven dem, som underhålles af vägkassan, nemligen de större. Likaså

för färjor ocli slutligen för vinterunderhållet. 1 rena jordbruksdistrikt,

der vägkassan ej växer af sig sjelf, blir vinterunderhållet ganska betungande.

Statens skyldighet är ju erkänd beträffande ny- och ombyggnad

af väg, hvarför ej då bidrag till underhållet såväl vinter som

sommar?

Åndtligen kommer frågan om sättet för väghållningen. 1 fråga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

om vinterväghållningen har man infört ett slags blandadt system af

entreprenad och indelning: vissa hemman, som äro lämpligt belägna’,

äro-tvugna att åtaga sig mot ersättning, som kan bestämmas af offentlig

myndighet. Då man kan fastställa en ersättning för ett så vexlande

onus som snöplogning och snöskottning, så är det väl ej svårare att

bestämma dylik för grusningen. Då vidare förhållandena i Norrland

och andra icke-åkerbruksdistrikt samt särskildt Dalarne visas vara

sådana, att väghållarne på sidan om lagen ena sig om att använda

entreprenadsystemet, sa bör väl lagen, då den ändras, inrymma en

sådan möjlighet. Statsbidraget kan väl uträknas ändå och helst bestämmas

efter ett medeltal mellan olika värderingar, deribland entreprenadsumman

torde bli den icke minst tillförlitliga.

För att nu komma till positiva förslag, föreslås: kommunen blir

väghållningsdistrikt. Måhända kan härigenom lättare uppnås enighet,

hvilka vägar som böra vara allmänna, och ej som t. ex. nu har händt,

att väg till qvarn indelas, men till expeditionshafvande pastor (gammal

sockenväg) lemnas såsom enskild. Två eller flere socknar, som gränsa

till hvarandra och hafva lifliga förbindelser, kunna dock fortfarande

utgöra ett distrikt. Konungens befallningshafvande utöfvar, såsom hittills,

den väsentliga tillsynen öfver vägarnes skötsel, som fortfarande

tillkommer all jordbruksfastighet, dock med minst 500 kronors taxeringsvärde.

Endast då ny- eller ombyggnad af väg förekommer, äfvensom

vid särskild uppskattning af vägunderhållet, ombesörjer Konungens

befallningshafvande, att särskilda nämnder, helst oaflönade och valda för

större distrikt (härad) tillsättas, hvarvid i båda fallen kronan såsom direkt

intresserad ej bör sakna ombud. Vägstyrelsens nuvarande åligganden

försvinna och dermed också onödiga kostnader och oegentligheter: att

vägstyrelsens ombud får ersättning vid syner, men ej biträdande nämndemän.

Efter verkstäld ny vägdelning — som torde bli mindre dyrbar,

enär den. redan gjorda graderingen torde närma sig rättvisan mera, ju

mindre distriktets storlek föranleder skjutningar, och sålunda fortfarande

vara användbar efter delningen uppskattas kostnaden för såväl sommarsom

vinterunderhallet i sin helhet för kommunen. Denna uppskattning

revideras hvart tionde år samt efter hvarje ny vägdelning. För sommarunderhållet

bidrager staten med -jb af kostnaden, som härvid bestämmes

genom ett medeltal mellan den af vägdelningsförrättaren samt särskilda

nämnden angifna summan. För vägar, som underhållas på entreprenad,

fås medeltalet genom att äfven medräkna entreprenadsumman, sådan

den utgår vid tiden för uppskattningen. Detta bidrag inbetalas till

kommunalnämnden, som förvaltar medlen och dermed ombesörjer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

l:o) ny vägdelning^

2:o) underhåll eller omläggning af större och dyrbarare broar, som

vägdelningsförrättaren finner olämpligt att tilldela enskilda väghållare,

3:o) vinterväghållningen, så långt medlen förslå.

I ersättning för denna summa, som jordbruksfastigheterna sålunda

afstå till socknens gemensamma nytta, medgifves rätt att för vinterväghållet

i öfrigt uttaxera erforderligt belopp efter vanliga kommunala

grunder. Kunde statsbidrag lemnas härtill, förslagsvis hälften af kostnaden,

så skulle i flertalet kommuner troligen ej någon väsentlig uttaxering

behöfva ifrågakomma, och således all betänklighet rörande

landsbygdens jemförelsevis fåtaliga beskattade löntagare försvinna, under

det att jordbruksfastigheterna, som afstått. från statsbidraget för sommarväghållningen,

ej heller finge vidkännas några särskildt ökade kontanta

bidrag. I sådana kommuner, der ett afsevärdt fyrktal finnes för ''annan

fastighet’ eller för ''inkomst'' och der det sålunda blir obilligt att jordbruksfastigheterna

så godt som ensamma drabbas af naturaunderhållet,

äfvensom öfverallt eljest, der ett absolut flertal af väghållare efter vägtal

räknadt finner sådant fördelaktigt, må äfven sommarunderhållet kunna

ställas på entreprenad under offentlig myndighets öfverinseende, och

utgår utdebiteringen för hvarje sålunda underhållen väg efter byggnadsfyrk

d. v. s. med fullt belopp för fastighetsfyrk och \ deremot af inkomstfyrk.

Samma debiteringsgrund följes äfven för ny- eller ombyggnad af

väg (häradsvis), der som stats- och landstingsbidrag ej dertill förslå.

För kommuner, der vägunderhållet blir ovanligt betungande genom

granskap till en, företrädesvis statens, jernvägsstation, stad, lastageplats,

eller till följd af kostnad för färja, bro eller af andra grunder, torde

böra medgifvas Kongl. Maj:t rätt att efter tillstyrkan af Konungens

befallningshafvande förhöja statsbidraget intill fjerdedel af den uppskattade

eller betalade 10-åriga medeltalskostnaden för hela sommaroch

vinterväghållningen inom kommunen. En undersökning skall dock

visa, att sådana kommuner äro jemförelsevis få; flertalet kommer att

reda sig med det ordinarie statsbidraget.

De nu föreslagna förändringarne skola helt naturligt förefalla vidtgåendo;

men med det material, som står till buds från verkstälda uppskattningar

samt pågående eller afslutade vägdelningar äfvensom i nu

utgående snöplogningsersättning, skall helt visst kunna framgå, att vägfrågan

mycket väl kan ordnas på detta sätt. Hufvudprincipen är att

göra väghållningen så enkel som den verkligen kan vara, minska förvaltningskostnader

och bestyr, anslå det nu utgående statsbidraget till

Bih. till Piksd. Prof. 18US. 7 Samt. 34 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

vinterväghållningen och fordra statsbidrag till resten deraf, möjliggöra

entreprenadsystemet på de grunder för underhållskostnaden, som vägkomitén

förordat och som gälla för många andra besvär, hvilka fordom

ålegat enbart den i mantal satta jorden, och slutligen — det icke minst

vigtiga — att vinna garanti för att få naturaunderhållet så lämpligt

placeradt som möjligt.

Den nuvarande väglagen kan sedan sägas ha fylt sin mission:

den har visat, att man kan inveckla, göra för mycket af vägunderhållet,

den har skaffat ett tillförlitligare material att grunda ytterligare beräkningar

på, och slutligen har den bildat en lämplig öfvergångsform, då

nya skatteobjekt skola anlitas. Vägkomitén yttrar sid. 115:

''Enligt komiterades uppfattning äro de allmänna vägarne nyttiga

och behöfliga för samhällets alla medlemmar, vare sig de begagna vägarne

direkt eller endast indirekt af desamma draga fördel; och om så

är, borde hvarje medborgare, i mån af sin förmåga i förhållande till

öfriges, bidraga till de allmänna vägarnes byggande och underhåll. Den

omständigheten, att ett beskattningsföremål enligt bestående lag, till

följd af förut rådande tidsförhållanden, befinnes (— f. n. är?) pligtigt

att ensamt bestrida detta besvär, bör icke, då behof göres af förnyad

lagstiftning i ämnet, verka till hinder för läggande af den grund för

besvärets utgörande, som förändrade omständigheter numera påkalla

såsom med rättvisa och billighet mest öfverensstämmande, dock utan

förbiseende af dels beskattningsföremålens inbördes förhållande till hvarandra,

såsom större säkerhet i besittning af det ena än det andra och

det enas större förmåga att bära bördan än det andras, dels frågan,

huruvida bördan af besväret för det deraf å eu viss tid betungade

beskattningsföremålet medfört lindring å andra beskattningsområden,

dels ock billigheten deraf, att en skälig öfvergångsperiod bestämmes,

innan ett nytt beskattningsföremål förpligtas att underkasta sig ett onus,

hvarifrån det förut varit rättsligen befriadt.’

Genom ökning af samfälligheten ville komitén utjemna detta onus;

förslaget att stanna vid landstingsområdet skulle dock blott skapat

ytterligare administrationskostnader och besvär, då åter ett steg längre,

nemligen ett erkännande att staten borde deltaga i underhållet af allmänna

vägarne (sidd. 113 och 116 lemna ett sådant erkännande), skulle

förenklat hela frågan. Ökadt statsbidrag göres befogadt deraf, att staten

nu långt mer än förr utkräfver högre skatter genom bevillningar,

stämpelmedel m. m., och rättvisan torde då kräfva, att en något större

del återgår till kommunerna, för att slippa pålägga nya skatter, som ju

vägskatten onekligen är, hvarjemte det kan visa sig praktiskt att för

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

utjemning mellan olika trakter kunna medgifva olika stora belopp. Det

minsta man kan fordra är väl, att staten betalar förvaltningsomkostnader

och uppbördsprovisioner, som bli en följd af en olämplig lag och

ett inveckladt debiteringssätt.

Då staten erkännes ega en väsentlig del i underhållsskyldigheten,

och endast farhågan att öka kostnaderna nödvändiggör att binda naturaunderhållet

vid jorden, så bör detta om möjligt lokaliseras så, att det

blir så litet betungande som möjligt. Tanken på kommunen såsom

gränsregleringen härför är ej ny; redan 1735 yrkade ridderskapet och

adeln, att ingen skulle behöfva underhålla allmänna landsvägen utom

sitt härad, och på sockne- eller häradsväg utom sin socken (vägkom.

sid. 18): Förslag att utkräfva bidrag till underhållskostnaden efter all
mänt

kommunala grunder uttalades delvis i en riksdagsskrivelse 1866,

kammarkollegium yttrade sig vilkorligt härför 1867 och förordade i så

fall en utsträckning äfven till löntagare, och Kongl. Maj:t aflät till 1868

års Riksdag en proposition om vinterväghållets bekostande medels kommunalutskylder

(vägkom. sidd. 23—26.)

I en motion 1890 i Andra Kammaren (n:o 165) yttrades: ’Jag tror

ingalunda, att genom nu framstälda förslag en definitiv lösning af vägfrågan

kan åstadkommas. Denna ligger antagligen i hela väghållningsbesvärets

öfverflyttande på staten och kommunen, men tiden är icke

mogen för en sådan reform. Hvarje väglag som nu kan fastställas är

enligt min tro endast en öfvergångslag, och då anser jag fördelaktigast

att låta de nya bestämmelser, som nu böra göras, inkränka sig till att

på enklaste och billigaste sätt afhjelpa de mest känbara missförhållandena.

’

Det kan numera icke bestridas, att vägarnes underhållande är ett

statsändamål, fastän detta onus af praktiska skäl fortfarande måste läggas

på kommunen och jorden. Men då fordringarne på statshjelp ej

gå högre än i värsta fall till -} af verkliga kostnaden (detta i sådana

kommuner, der staten har en inbringande jernvägsstation, eller som ligga

nära en plats, som bidrager med hög bevillning eller dylikt), då vidare

detta statsbidrag ingår till kommunalkassan och hvad som ytterligare

erfordras uttaxeras efter allmänna kommunala grunder, der jorden dessutom

gör arbetet in natura, eller i andra fall efter så kallad byggnadsfyrk,

så borde ej omdömet blifva, att jordbrukaren lastar åt för mycket

af ett onus, som förr med rätta låg enbart på jordbruket, men som

samhällets nuvarande utveckling ej längre kan låta så förblifva.

Öfvertygad att väglagen måste ju förr dess hellre fullständigt omarbetas

och af intresse för saken ej till freds att komma med en ute
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

slutande negativ framställning'', har jag velat bringa under debatt de

förändringar, som enligt mitt förmenande skulle förenkla väghållningsbesväret.

Gillas några af de nu angifna synpunkterna och förslagen,

eller om Riksdagen öfver hufvud anser tiden vara inne för en fullständig

revision af väglagen, vågar jag vördsamt föreslå, att Riksdagen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, så snart

ske kan, låta fullständigt omarbeta lagen angående vägliållningsbesvärets

utgörande på landet af den 23 oktober 1891 och till Riksdagen öfverlemna

sådant förslag.»

Såsom bilagor till sin förenämnda motion, i hvars syfte fyra af

Andra Kammarens ledamöter instämt, bar herr Lindblad fogat dels utdrag,

ur 1896 års vägdelningshandlingar för Daga härads väghållningsdistrikt

inom Södermanlands län, utvisande de särskilda socknarnes vägtal

och derpå belöpande underhållskostnad samt underhållskostnaden på

i verkligheten befintliga vägar inom hvarje socken; dels ock tablå öfver

de särskilda kommunernas utgifter inom Daga härads väghållningsdistrikt,

beräknade efter 1894 års fyrktal och under antagande af statsbidrags

erhållande medels XV af sommarunderhållet och | af vinterunderhållet, till

hvilka bilagor utskottet tillåter sig hänvisa.

Herrar J. Eliasson och O. A. Ericsson i Ofvanmyra hafva afgifvit

en motion, n:o 26, af följande lydelse:

»Vid flere föregående riksdagar har i afgifna motioner fråga vant

väckt om åtskilliga förändringar i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891, hvilka samtliga af Riksdagen

lemnats utan afseende. Ehuruväl Riksdagens sålunda fattade beslut kan

fresta många, som ej ega kännedom om hvad väghållningsskyldigheten

å landet innebär, att anse väglagen vara tillfredsställande samt uppfylla

det ändamål, som dermed afsetts, och fastän sistlidna års Riksdags lagutskott

afstyrkt all ändring af denna lag intill dess tidpunkten för en

genomgripande revision af densamma kan pröfvas vara för handen, drista

undertecknade, detta oaktadt, att vid innevarande riksdag åter draga

frågan härom under Riksdagens förnyade pröfning.

Väglagen har, efter hvad som icke lärer kunna motsägas, allt ifrån

dess första tillämpning, i de flesta vägdistrikt och synnerligen der, hvarest

obetydliga industriella anläggningar förefinnas, varit föremål för ett allmänt

och berättigadt klander. Den har äfven af den allmänna opinionen

å landsbygden blifvit betraktad såsom medförande större besvärligheter

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

• Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

och kostnader än hvad nödigt kan anses. Den innehåller föreskrifter,

hvarmed inånga äro missnöjde, och den saknar flere behöfliga bestämmelser,

om man vill undvika anledningar till olika tillämpningar, som

nu så ofta förekomma och hvilka icke kunna annat än föranleda förvecklingar.

Väglagen är efter vårt förmenande försökt, och erfarenheten

dervid bär tillräckligt ådagalagt behofvet af ändringar och tillägg i många

dess delar. Den kan icke få betraktas såsom undantagslag, ehuru den

hufvudsakligen endast rörer landsbygden, utan måste efter vår tanke

anses vara afsedd såsom en nödvändig bestämmelse för att ordna rättsförhållandena

för och emellan en stor del af rikets skattdragande. Omständigheterna

kräfva då, så synes det oss, att nödiga ändringar deri

uppmärksammas lika mycket som när det gäller andra lagar, enär ju

erkändt blifvit och dessutom ligger i sakens natur, att lagstiftaren bör

söka förebygga blotta möjligheter. Ett uppskof till en långt aflägsen

framtid med de allra nödigaste förbättringarne åstadkommer en villervalla

och på samma gång ett utan någons nytta ökadt besvär för väghållningen,

hvilket man icke kan undgå att emotse.

Underhållsskyldigheten af vägar och broar är ett onus, som trycker

tungt och de olika väghållningsdistrikten emellan ojemnt, samt kan, icke

utan skäl, räknas till skatter, som kräfvas af en del utaf de skattskyldige

till landets gemensamma gagn. Den uppgår i de allra flesta fall

för de väghållningsskyldige till mycket högre belopp än den allmänna

bevillningen. Vägkomitén har i sitt utlåtande den 14 december 1880

beräknat den årliga totalkostnaden för underhåll af allmän väg i hela

riket att då uppgå till 7,188,315 kronor; men hvad erfarenheten redan

visat och hvad man utan fara för misstag kan förutse, det är, att denna

skyldighet redan ökats och vidare kommer att höjas genom nya vägar.

Det förefaller oss för den skull vara så mycket mera nödvändigt att söka

undvika alla utgifter och besvär för väghållningsdistrikten, som icke,

hvarken för de väghållningsskyldige eller dem som vägarne begagna,

medföra någon fördel. Att det dessutom skall vara öfverlåtet åt administrativa

embetsverk, i hvars första instans en enda ensam eger

utslagsrösten, rättigheten att ålägga nya skyldigheter, i strid mot en

enig häradsrätts afstyrkande, det synes oss icke vara hvad det kunde

och borde i frågor, hvilka röra beskattning ej endast för något eller

några år utan för all framtid. Det må sägas derom hvad som helst,

men oss förefaller det, att ett korrektiv emot missbruk af väglagens

bestämmelser angående nya vägars anläggning och indelande till allmänt

underhåll är en för statsmagterna tvingande nödvändighet.

Efter vår uppfattning förekomma i väglagen andra oegentligheter,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

som icke äro i full konseqvens med hvarandra och ej heller medföra

några emot skyldigheternas fullgörande svarande rättigheter för de väghållningspligtige.

Till dessa våga vi räkna, utom annat, att de väghållningsskyldige,

utan embetsmyndighets befattning dermed, eg a att

årligen föreskrifva, huru mycket som i penningar skäll till vägkassan

ingå, men ej ha det minsta att säga, när det är fråga om debitering,

uppbörd, redovisning och afkortning deraf, icke heller att bestämma om

användningen af statsbidraget på ett sätt, som är med deras fördel förenligt,

och ej heller besluta om öfverskottet i vägkassan. Vidare att de,

som fullgöra vägunderhållet, icke ega befogenhet att gemensamt verkställa

detsamma på ett sätt, som efter lokala förhållanden är för dem

tjenligast och förut begagnats. Hvilken åtgärd vägstyrelserna skola vidtaga

för att underhålla de vägar, som ej blifvit indelade, om entreprenad

icke i något fall tillåtes, derom är nu gällande lag i saknad af föreskrifter.

Det måste ock kallas inkonseqvent, att statsbidrag icke utgår

för alla vägar, som underhållas för den allmänna samfärdseln, och såsom

något felande i lagstiftningen våga vi anse, att väglagen ej föreskrifver

forum och fatalietid, när missnöje bland de väghållningsskyldige uppstår.

Huru vi än se saken, så förefaller oss väglagen i åtskilliga delar icko

vara lik andra lagar, och dessa förhållanden, jemte flera andra, kräfva

efter vårt förmenande en förändring så skyndsamt som möjligt.

I anledning häraf och med åberopande af de skäl och yrkanden i

samma syfte, som uti förra motioner blifvit framstälda, samt med instämmande

i öfrigt af hvad som anfördes i Andra Kammaren vid frågans

behandling derstädes under sistlidet års riksdag såsom motiv för en

genomgripande reform, drista vi oss föreslå, det Riksdagen beslutar att

hos Kongl. Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter

vederbörande vägstyrelsers hörande, så skyndsamt som möjligt låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i och

tillägg till väglagen, som pröfvas vara af behofvet påkallade.»

Herrar P. Erssons i Vestlandaholm och A. G. Olssons i Frösvi

motion, n:o 62, är af följande innehåll:

»Äfven i fråga om rätt att hemta väglagningsämne synes lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891

lemna åtskilligt öfrigt att önska. Näppeligen kan något talande skäl

angifvas, hvarför rätten att å kronans mark utan ersättning taga sand,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

grus eller sten till vägs underhåll skall vara begränsad till kronans allmänning.

Om riklig tillgång på sådant ämne finnes å utmark till annan

kronans egendom, bör det, efter vårt förmenande, med lika skäl vara

väghållningsskyldige medgifvet att der utan ersättning hemta sand, grus

eller sten för väglagning, i den mån detta är förenligt med tillgodoseende

af behofvet deraf för ifrågavarande egendom eller närliggande

annan kronans egendom, å hvars mark tillgång derå till eget behof ej

finnes. Uppoffringen blir väl ej större från kronans sida, om med

iakttagande af sådant förbehåll för tillgodoseende af kronans eget behof

väglagningsämne tages från annan kronan tillhörig utmark, än om det

tages från kronans allmänning. Nu gällande lag är också hvad beträffar

rätten att å kronans mark taga sand och grus strängare än förut härom

gällande bestämmelser åtminstone enligt allmän uppfattning varit. Vi

hafva oss bekant, hurusom af väghållningsskyldige under årtionden grus

hemtats från för dem närbelägen utmark å kronan tillhörig egendom åt

annan än allmännings natur, med outtömligt förråd af grus, och att vid

den af nya väglagen föranledda uppskattning af kostnaden för underhåll

af de allmänna vägarne man der på orten just tagit hänsyn till

att grus fans att tillgå utan ersättning på nämnda utmark, men att

kort efter uppskattningen inneliafvaren af egendomen förbjudit vidare

bortförande af grus derifrån. Detta förbud hade till följd, att de väghållningsskyldige

å ifrågavarande ort nu måste finna sig i att hemta

väglagningsämne från plats, betydligt längre aflägsen från deras vägstycken

och deras hemvist.

Men exempel behöfva icke anföras. Det säger sig sjelft, att genom

den trånga begränsning, som rätten att utan ersättning taga väglagningsämne

å kronan tillhörig mark fått genom 33 § i väglagen, väghållningsbördan

gjorts icke så litet mera betungande än nödigt varit.

Och helt visst har man icke åsyftat att bereda staten tillfälle att förskaffa

sig inkomst genom tillhandahållande af väglagningsämnen åt dem,

som hafva att vidmagthålla rikets allmänna vägar. Snarare får väl antagas,

att man förbisett vigten för de väghållningsskyldige af större

tillmötesgående mot dem från statens sida uti ifrågavarande afseende.

Det torde då ligga i öppen dag, att ändring bör vidtagas i antydda

rigtning. Och behofvet af ändring lär väl vara så oomtvistligt samt

33 §:s innehåll så fristående från innehållet i öfriga paragrafer i väglagen,

att med ändringens vidtagande ej bör få anstå till en allmän

revision af samma lag.

Vi hemställa för den skull vördsamt, att Riksdagen ville för sin

del besluta, att första stycket af 33 § i lagen angående väghållnings
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

besvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891 skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Å kronans allmänning samt, i den mån sådant är förenligt med

tillgodoseende af samma eller närliggande kronan tillhörig egendoms

behof, jemväl å utmark till annan kronans egendom må sand, grus eller

sten till vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans

anvisning.»

Herr J. P. Jansson i Saxhyttan, med hvilken herr Sam. Söderberg

instämt, har uti motion, nto 76, anfört:

»Ehuru ingen af de vid sistlidet års riksdag väckta motioner om

ändring i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

vann Riksdagens bifall, så framgår likväl af den vid dessa motioners

behandling förda diskussionen, att inom Riksdagen en allmän mening

är rådande derom, att så många brister vidlåda denna lag, att en

revision af densamma förr eller senare måste ske. Orsaken till att

Riksdagen det oaktadt afslog motionerna torde hellre kunna sökas deri,

att icke något annat förslag om en allmän revision af lagen förelåg,

än att Riksdagen velat godkänna lagutskottets uttalande, att tidpunkten

för en revision icke är inne, emedan vid lagens fortsatta tillämpning

åtskilliga brister, utöfver dem man redan iakttagit, torde komma att

yppa sig.

Icke blott inom den ort, jag tillhör, utan äfven inom många

andra delar af landet — i synnerhet i de distrikt, der en mängd små

väglottsegare finnas — är man emellertid högst angelägen om en sådan

ändring i väglagen, att vägdistrikt må ega rätt att på offentlig auktion

öfverlåta vägunderhållet. Emot den af mig i sådant syfte vid sistlidet

års riksdag väckta motionen har lagutskottet endast haft att anmärka,

att, enligt utskottets tanke, entreprenadsystemet komme att ställa sig

dyrare för de väghållningsskyldige än vägunderhållets in natura utgörande

af jordbruksfastigheten; men ett fullständigt jäf emot den anmärkningen

kan man finna deri, att många vägdistrikt redan nu begagna

sig af entreprenadsystemet, hvilket, ehuru saknande stöd af lag, kunnat

ske, då samtliga väghållningsskyldige insett fördelen deraf, och ingen

motsatt sig detsamma. För öfrigt torde väl ingen svårighet möta att,

för den händelse inom något vägdistrikt, som begagnade sig af entreprenadsystemet,

vägunderhållet derigenom skulle ställa sig oskäligt dyrt,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

deremot uppställa tillräckligt korrektiv, vare sig man ville låta nuvarande

vägunderhållningsskyldige in natura vidkännas det belopp, hvarmed

entreprenadsumman öfverstege af vägnämnd gjord uppskattning,

eller man ville gå till väga på ett liknande sätt, som i fråga om

skjutsningsskyldighetens öfverlåtande genom entreprenad är stadgadt,

och lärer regeringen icke underlåta att, derest Riksdagen anhåller om

förslag till sådan ändring i lagen, att det måtte tillåtas vägdistrikt begagna

entreprenadsystemet, taga i öfvervägande, hvilka bestämmelser

som härutinnan kunna vara erforderliga.

På grund häraf, och då Riksdagen visat sig icke vara benägen

att vidtaga några partiella ändringar i förenämnda lag, och en allmän

revision af densamma icke lärer kunna komma till stånd, med mindre

än att regeringen framlägger förslag derom, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t ingå med skrifvelse, det Kong].

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till såväl

sådan ändring i lagen angående vägunderhållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891, att det måtte kunna tillstädjas väghållningsdistrikt

att å offentlig auktion öfverlåta väghållningsskyldigheten,

som ock öfrig a af behof vet påkallade ändringar i samma lag.»

Den af herr J. Bengtsson i Bjernalt afgifna motion, n:o 96, är af

följande lydelse:

»Det ganska allmänna missnöje, som råder med ett flertal af bestämmelserna

i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet

den 23 oktober 1891, har, som bekant, vid de senaste riksdagarne föranledt

flera motioner om förändringar af eller tillägg till olika paragrafer

i nämnda lag. Äfven vid innevarande riksdag lära motioner i

sådant syfte blifva framlagda, och detsamma torde allt framgent blifva

fallet, till dess de allmänt kända olägenheterna blifvit genom lagändring

afhulpna. För min del vill jag härmed gifva uttryck åt de önskningar,

som bland mina kommittenter företrädesvis göra sig gällande i fråga

om ändringar af gällande väglag. Dessa beröra främst följande punkter:

Jemlikt § 19 af väglagen, hvilken § uppställer undantag från 8

§:ns föreskrift, att kostnaden för underhåll af ny väg, intill dess den

ingått i vägdelning, för underhåll af bro m. m. bestrides ur vägkassan,

åligger det nu den eller de kommuner, som med bidrag af statsmedel

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Sami. 34 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o Gi.

anlagt ny väg, att densamma underhålla, till dess annorlunda blifvit

bestämdt. Detta åliggande medför ofta tvister mellan de i väganläggningen

deltagande kommunerna, då dessa äro flera, och innebär för öfrigt

i hvarje fall en obillighet, alldenstund icke blott de, som anlagt vägen,

utan i allmänhet hela distriktet har nytta af densamma. På grund

häraf torde med ändring af väglagens § 19 den bestämmelsen böra i

lämpligt sammanhang i lagen inflyta, att, så snart ny väg, som blifvit

med bidrag af statsmedel anlagd, blifvit af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

afsynad och godkänd, dess underhåll skall öfvertagas af distriktets

vägkassa, till dess vid ny vägdelning annorlunda bestämmes.

En liknande föreskrift är äfven önskvärd beträffande underhållet

af broar, som tillhöra indelta allmänna landsvägar. Till följd af den

tidsutdrägt, som ofta är förenad med tillämpningen af andra punkten

af väglagens § 33, då öfverenskommelse icke kunnat i godo träffas

mellan väghållningsskyldig och egare af mark, der denne vill taga väglagningsämne,

är önskligt, att häradsrättens befattning härmed upphör

och frågans afgörande uppdrages åt gode män. Den ifrågavarande

punkten kunde då lämpligen erhålla följande lydelse:

''Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs

underhåll och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, så

hänskjutes frågan till afgörande af tro gode män, hvilka skola bestämma

dels, hvarest nämnda väglagningsämnen må tagas, dels ersättningen

derför. Desse gode män utses sålunda, att jordegaren väljer en, den

väghållningsskyldige en och distriktets vägstyrelse den tredje; om någondera

parten icke inom fjorton dagar efter tillsägelsen väljer god

man, så eger kronofogden i orten välja sådan i den tredskandes ställe.

Gode männens beslut gälle minst i tio år eller till dess före denna tid

ny vägdelning afslutats. Gode männen åtnjuta ersättning för resor

och tidspillan, såsom för nämndemän är stadgadt i fråga om extra

förrättningar’.

I 35 § synes böra intagas föreskrift om ersättning till de nämndemän,

som vid vägsyn biträda, och bör denna ersättning utgå ur vägkassan

samt bestämmas efter samma grunder som den till ledamöter i

egodelningsrätt utgående ersättning.

I 47 § torde tydliga föreskrifter om sammankallandet af de väghållningsskyldige

till val af ledamöter i särskilda nämnden böra inflyta,

hvarigenom senare punkten af denna § skulle få följande lydelse:

''Sådant val verkställes i distrikt, innefattande endast en kommun,

på sätt för val å kommunalstämma finnes stadgadt och på kallelse af

kommunalstämmans ordförande, dock att röstvärdet beräknas efter väg
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61. 19

fyrktal, men i andra distrikt genom dertill i enahanda ordning utsedda

valmän, en för hvarje kommun, hvilka valmän sammanträda, om distriktet

utgöres af härad eller del deraf, inför häradsrätten på kallelse af

vederbörande domhafvande och eljest inför Konungens befallningshafvande

eller annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet

och på kallelse af den myndighet, som valet förrättar; skolande

härvid för hvarje kommuns valman röstvärdet beräknas efter kommunens

sammanlagda vägfyrktal.’

Då ovisshet råder beträffande skyldigheten att bestrida kostnaden

för offentliggörandet af uppskattningsinstrumentet, hvarom i § 51 stadgas,

böra i nämnda § orden ’som låter i länskungörelserna offentliggöra

detsamma’ utbytas mot orden som låter i länskungörelserna på statsverkets

bekostnad offentliggöra detsamma’.

Som bekant har ordet ’ombud’ i § 58 än tolkats såsom af kommunerna

valda ombud, än såsom fullmägtige för enskilda väghållningsskyldige.

Ett förtydligande lärer väl här vara nödvändigt, och torde

dervid den senare tolkningen böra få företrädet. Tillika bör då föreskrifvas,

att ombuden sjelfva böra vara inom distriktet väghållningsskyldige,

samt att ingen må på grund af fullmagt rösta för mer än en

väghållningsskyldig.

I § 61 torde böra föreskrifvas, att äfven vägfyrktalslängder skola

af häradsskrifvaren upprättas. För närvarande råder ovisshet om, huruvida

vägfyrktalslängderna skola upprättas af denne tjensteman eller af

vederbörande kommunalnämnd.

I § 37 torde böra föreskrifvas, att, när för sådan framställning,

hvarom §:ns första punkt handlar, taxeringsbevis hos häradsskrifvare

begäres, gemensamt sådant för sämtlige sökande skall på begäran utfärdas.

På grund af det anförda tillåter jag mig att härmed hemställa,

att Riksdagen måtte besluta uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t ville låta företaga en fullständig revision och omarbetning

af gällande väglag, hvarvid ofvan framstälda önskningsmål måtte vinna

beaktande.»

Slutligen har herr

n:o 129, så lydande:

»Efter en vidlyftig,

M. Andersson i Löfhult afgifvit en motion,

förutgången utredning blef nya väglagen af

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Riksdagen antagen 1891, och för att bereda väghållningsskyldige någon

lättnad i vägunderhållet bestämdes, att af statsmedel skulle årligen

utbetalas en tiondedel af vägunderhållskostnaden, efter särskilda nämndens

uppskattning, men det visar sig vara allt för litet, då nya väglagen

gifvit anledningar till drygare utgifter för dem, som skola underhålla

allmänna vägarne in natura.

Före nya väglagens antagande hade vägunderhållsskyldige rättighet

att på annans utmark fritt taga väglagningsämne. I nya väglagen,

§ 33, åligger det väghållningsskyldige att betala för väglagningsämne,

som tages på annans mark. Vid de årliga vägsynerna tillämpas lagen

mycket strängt, och väghållningsskyldige åläggas att broa vägarne

med grus, som måste hemtas från grusgropar, belägna på ganska långa

afstånd från väghållarens tilldelade vägstycke, samt betala från 10 till

25 öre per enbetslass. Härtill kommer stundom rättegångar med

jordegaren om hvar grus får tagas samt betalningen derför m. m. trakasseringar.

Det vore väl rätt och billigt, att af statsmedel betalades till vägunderhållare

så stort belopp, som dessa få utgifva för att taga väglagningsämne

från annans mark, hvilken utgift i allmänhet är mera

än dubbelt mot det, som nu erhålles af statsmedel. Häraf framgår, att

af statsmedel borde utgå minst en femtedel af vägunderhållskostnaden

in natura.

Jag vågar vördsamt föreslå, att Riksdagen beslutar, att första

momentet i § 60 i väglagen skall få följande förändrade lydelse:

§ 60.

Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas

en femtedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande

vägstyrelse för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem, som berörda

vägunderhåll bestrida.

Andra momentet lika som förut.»

Då utskottet nu går att öfver berörda motioner afgifva utlåtande,

vill utskottet till en början fästa uppmärksamheten å den olikhet, som

dem emellan förefinnes derutinnan, att somliga afse allmän revision

af gällande väglag, andra endast speciella ändringar deri. Till först
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

nämnda grupp höra, såsom af ofvan lemnade redogörelse framgår, de

förslag, som framstälts af herrar Lindblad, Eliasson och Ericsson, Jansson

samt Bengtsson, till den senare åter de af herrar Sandquist, Ersson

och Olsson samt Andersson afgifna motionerna.

Denna omständighet har föranledt utskottet att, för vinnande af

Öfverskådlighet, så anordna detta sitt utlåtande, att utskottet först afgifver

yttrande rörande de speciella ändringsförslag, som i motionerna

antingen uttryckligen framstälts eller på grund af den gifna motiveringen

kunna anses deri innefattade, hvarefter utskottet öfvergår att

uttala sig om den åtgärd, som enligt utskottets tanke bör i anledning

af motionerna från Riksdagens sida vidtagas.

I detta sammanhang må tillika erinras, att herrar Eliasson och

Ericsson såsom stöd för sitt förslag om allmän revision af väglagen

åberopat de skäl och yrkanden i samma syfte 6om motionärernas nu

afgifna framställning, hvilka uti föregående motioner framstälts, och

att utskottet på grund häraf ansett sig ega skyldighet att till behandling

upptaga jemväl åtskilliga vid sistlidet års riksdag väckta förslag

om speciella ändringar uti väglagen.

De ändringsförslag, hvaröfver utskottet har att sig uttala, uppgå

i följd häraf till ganska stort antal, och har utskottet derför, till befrämjande

af reda uti framställningen, ansett sig böra åt utlåtandet

gifva sådan form, att den i väglagen gifna paragrafföljden såvidt möjligt

iakttages, och att utskottet alltså i den ordning, som häraf betingas,

afgifver yttrande rörande samtliga i motionerna innefattade ändringsförslag.

Utskottet gör alltså början med det vid sistlidet års riksdag

väckta, nu af herrar Eliasson och Erfcsson återupptagna förslaget om

ändring af väglagens

4 §•

Ifrågavarande förslag rigtade sig mot den Konungens befallningshafvande

tillerkända rätt att, efter inhemtande af de väghållningsskyldiges

och vederbörande häradsrätts yttrande, men deraf ej lagligen

bunden, meddela beslut i fråga om anläggning af nya allmänna vägar.

Det förmenades nemligen, att denna Konungens befallningshafvandes

befogenhet vore allt för obegränsad och kunde för de väghållningsskyldige

medföra alltför tunga förpligtelse!-. Såsom korrektiv häremot

föreslogs derför inskränkning af Konungens befallningshafvandes afgöranderätt

i fråga om nya vägars anläggning till de fall, då häradsrätten,

sammansatt af ojäfvig uthäradsnämnd, tillstyrkt anläggningen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

I likhet med 1897 års lagutskott kan emellertid utskottet ej finna

en sådan lagändring lämplig eller af behofvet påkallad. Häradsrättens

utlåtande i ämnet bestämmes ju af ordföranden, om en af nämnden är

med honom ense, och denne ordförande är ej alltid närmare förtrogen

med de förhållanden, som inverka på frågans afgörande. För den

händelse den väg, hvars anläggning ifrågasättes, verkligen ej är för

den allmänna samfärdseln nödig, lärer för öfrigt Konungens befallningshafvande

— sedan de väghållningsskyldige och häradsrätten lemnats

tillfälle att derom sig yttra — ej finna anledning att anläggningen

påbjuda; och för den oförmodade händelse att så skulle ske, hafva ju

de personer, som deraf finna sitt intresse kränkt, tillfälle att genom

besvär i vanlig ordning härutinnan skaffa sig rättelse.

Å andra sidan blefve genom den ifrågasatta begränsningen af

Konungens befallningshafvandes befogenhet den möjlighet, som nu

finnes, att, oberoende af de rent lokala intressena, tillgodose den allmänna

samfärdselns kraf, kanske ej sällan stängd.

5 §.

Mot denna paragraf, hvilken innehåller en af hufvudprinciperna uti

väglagen — att härad i regel utgör våghållningsdistrikt — är herr

Lindblads motion till sitt hufvudsyfte rigtad. De flesta af honom förordade

detaljändringar stå nemligen i oupplösligt samband med det af

honom väckta förslaget, att kommunen skall blifva väghållningsdistrikt,

och kräfva alltså från utskottets sida särskilda yttranden endast i den

händelse principen om kommunen såsom väghållningsdistrikt vinner

utskottets godkännande.

Så är emellertid ej förhållandet.

Enligt utskottets tanke skulle nemligen denna princips antagande,

långt ifrån att i allmänhet främja en jemn och rättvis fördelning af

väghållningsbördan, leda derhän att än ytterligare öka den ojemnhet

härutinnan, som äfven nu — med häradet såsom väghållningsdistrikt —

framträder i afseende å skilda delar af landet.

Den af motionären förordade grundsatsen står ock i bestämd motsats

till den riktning, hvari man under förarbetena till nu gällande

väglag ansåg utjemning af vägbördan kunna vinnas.

Utskottet vill i detta hänseende erinra, att den komité, som den

14 december 1880 afgaf betänkande i fråga om ändrad lagstiftning

angående väghållningsbesvärets utgörande, föreslog, att väghållnings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

distriktet skulle utsträckas att omfatta hela landstingsområdet, då endast

på denna väg vore möjligt att vinna rättvis fördelning af vägbördan.

Dessutom vill utskottet erinra, att, derest förhållandena å någon

särskild ort skulle vara sådana, att kommunerna lämpligen kunna hvar

för sig utgöra väghållningsdistrikt, det redan enligt gällande lag är

möjligt att få eu sådan ordning införd. 82 § väglagen lemnar nemligen

åt Konungens befallningshafvande befogenhet att efter de väghållningskyldiges

hörande besluta, huruvida delning af härad i särskilda

väghållningsdistrikt bör ega rum.

Att genom antagande af den utaf motionären förordade principen

kostnaderna för förvaltningen skulle nedbringas, synes föga sannolikt,

då val näppeligen kunde ifrågasättas, att kommunalnämnderna eller

andra kommunala myndigheter skulle utan ersättning öfvertaga vägstyrelsens

nuvarande åligganden.

Utskottet håller sålunda före, att ändring af väglagen i den af

herr Lindblad föreslagna, nu omförmälda rigtning.ej bör åvägabringas,

vid hvilket förhållande utskottet anser, att äfven öfriga af herr Lindblad

förordade, i omedelbart samband härmed stående detaljändringar böra

lemnas utan afseende. -s>

Utskottet har derefter att yttra sig om herr Sandquists ändringsförslag

beträffande

'' 6 §

hvilket afser inskränkning i den enligt gällande lag stadgade regel

att inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan med

allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt

understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån ej deltager i

vägunderhållsskyldigheten.

Herr Sandqpist föreslår nemligen ändring af paragrafen i det

syfte, att dylik inkomst, så vidt den uppgår till minst 1,000 kronor,

skall i likhet med annan inkomst till samma belopp deltaga i berörda

skyldighet.

Mot en dylik ändring har utskottet intet att erinra. Det lärer

nemligen ej kunna förnekas, att personer, som hafva en inkomst af

angifvet slag af 1,000 kronor eller derutöfver, äro, hvad beträffar förmågan

att i väghållningsbesvärots utgörande deltaga, i minst lika god,

ja, bättre ställning än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag få

dertill bidraga, och särskild! vid jemförelse med egare eller innehafvare

af smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

detta afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen kan på

goda grunder försvaras.

Motionärens förslag kan emellertid icke i den form det föreligger

antagas, då det naturligtvis ej kan vara lämpligt att såsom undantag

från regeln, att inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor, skall

i vägunderhållsskyldigheten deltaga, införes ett stadgande, såsom motionären

föreslagit, i fråga om inkomst, understigande ett tusen kronor.

Äfven herr Lindblad har uti nu ifrågavarande paragraf förordat

en ändring i syfte att jordbruksfastighet, understigande femhundra

kronors taxeringsvärde, skulle befrias från skyldigheten att i väghållningsbesväret

deltaga.

Denna ändring kan utskottet ej tillstyrka. Dels skulle härigenom

rubbas den af ålder gällande principen om jordbruksfastighetens deltagande

i berörda besvär, dels skulle genom den föreslagna förändringen

kunna för andra beskattningsföremål vållas en väsentlig ökning af

vägunderhållsbördan.

Med anlitande af egostyckningsförfarandet skulle alltså exempelvis

fastigheter af stor omfattning kunna helt och hållet undandragas från

deltagande i denna skyldighet. Dessutom må påpekas, att, derest den

ofvan i fråga om inkomsttagare förordade ändring vidtages, afsevärd

lättnad i väghållningsbesväret beredes äfven mindre fastighetsegare.

19 §.

Den af herr Bengtsson beträffande denna paragraf föreslagna

ändring synes bero på missförstånd af lagens nu gällande stadganden.

Det är nemligen enligt utskottets åsigt ingalunda så, som han förmenar,

att kommuner, som med bidrag af statsmedel anlagt ny väg samt fått

densamma afsynad och godkänd, äro skyldiga att underhålla vägen,

till dess annorlunda blifvit bestämdt, utan skall, jemlikt 8 §, detta

underhåll, intill dess vägdelning sker, bestridas af vägkassan. Den

omständigheten, att kommunen sjelf anlagt vägen, kan nemligen ej

hänföras till sådant särskilt åtagande, som i 19 § omförmäles.

Enahanda är förhållandet beträffande bro, som ej ingått i vägdelning.

24 §.

Något direkt förslag om ändring af ifrågavarande paragraf föreligger

ej uti de vid innevarande riksdag afgifna motionerna. Med

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

hänsyn till herrar Eliaesons och Ericssons åberopande af förut framstälda

yrkanden anser sig emellertid utskottet böra till behandling upptaga

en af herr Eliasson m. fl. vid sistlidet års riksdag i då afgifven

motion mot denna paragraf framstäld anmärkning. Det framhölls i

sådant afseende, att vägunderhållet blifvit väsentligen försvåradt genom

upphäfvande af den förut gällande bestämmelsen, att i regel jordegaren

skulle vara skyldig att på ett visst område å ömse sidor om vägen

låta borthugga befintliga buskar. Med den inskränkning af denna

jordegarens skyldighet, som genom 24 §:s antagande vidtagits, i ty att

numera endast i skogsmark sådana träd eller buskar skola borthuggas,

hvilka med någon gren nå fram till vägens kant, hade väghållningstuugan

blifvit på flera ställen ganska väsentligt ökad, hvarför det vore

önskvärdt, att en återgång till förut gällande bestämmelser egde rum.

Häremot vill emellertid utskottet erinra, att det särskilda utskott

vid 1889 års riksdag, som hade sig förelagdt att yttra sig öfver Kongl.

Maj:ts då framlagda proposition angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet, just emot en bestämmelse, sådan som den af motionärerna

förordade, uttalade betänkligheter af beaktansvärd art.

Utskottet erkände visserligen, att ett lagbud i den af motionärerna

nu ifrågasatta rigtning mångenstädes skulle medföra lättnad i vägunderhållet

samt minska kostnaderna derför. Men då jordegarens rätt

deraf berördes, måste vid lagbestämmelsens affattande all möjlig varsamhet

iakttagas. Att tillerkänna jordegarne särskild ersättning skulle

utan tvifvel medföra högst betydande kostnader och besvär för de

väghållningsskyldige. Blefve jordegaren åter förbunden att å ett så

stort område, som i Kongl. Maj:ts förslag ifrågasattes — 3,5 meter å

ömse sidor om vägens kant — utan rätt till ersättning undanrödja

icke blott buskar, utan äfven alla träd, skulle härigenom göras ett

onödigt stort ingrepp i jordegarens rätt.

Utskottet ansåg sig derför böra söka en medelväg och föreslog

i denna afsigt just den lydelse af ifrågavarande paragraf, som sedermera

blef af 1891 års Riksdag antagen.

Då alltså 24 §:s nuvarande lydelse tillkommit efter särskildt omsorgsfull

pröfning, och då utskottet håller före, att ifrågavarande bestämmelse,

behörigen iakttagen, innebär ett rigtigt afvägande emellan

jordegarens och de väghållningsskyldiges motsatta intressen, finner sig

utskottet icke kunna förorda den i berörda paragraf sålunda ifrågasatta

ändring.

Bih. till Rik$d. Vrot. 1868. 7 Samt. 34 Raft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

I fråga om

33 §

föreligga tvenne särskilda ändringsförslag, det ena af herr Bengtsson,

åsyftande att åt gode män öfverlåta den, enligt paragrafens nuvarande

lydelse, häradsrätten tillkommande befogenhet att i fall af bristande

öfverenskommelse bestämma, hvarest å annan mark än kronans allmänning

väglagningsämnen må tagas, äfvensom ersättningens belopp,

det andra af herrar Ersson och Olsson, innefattande förslag om utsträckning

af rätten för de väghållningsskyldige att å kronans allmänning

utan ersättning taga sand, grus eller sten jemväl till utmark

å annan kronans egendom.

Intetdera af dessa förslag har vunnit utskottets godkännande.

Hvad först omförmälda förslag vidkommer, skulle det enligt

utskottets tanke strida mot vår rätts allmänna grundsatser att, utan

afseende å de rättsegandes egen vilja, tvinga dem att i en sak af

sådan beskaffenhet som den ifrågavarande underkasta sig afgörandet

af gode män och såmedelst betaga dem rätten att hos vederbörlig

domstol få sina anspråk pröfvade.

Beträffande åter herrar Erssons och Olssons förslag anser utskottet,

att en sådan rätt att å annan kronans egendom än allmänning —

hvartill enligt af Kongl. Maj:t den 3 juni 1897 meddeladt utslag äfven

räknas kronopark, som bildats af indraget boställe — utan ersättning

taga väglagningsämnen i många fall skulle bereda afsevärda kostnader

och olägenheter för egendomens brukare. Ej nog dermed, att vägen

till grustaget skulle i följd af det trägna trafikerandet kräfva kostsammare

underhåll, än eljest vore behöfligt, i många fall skulle derjemte annan

skadegörelse å egendomen blifva en följd af den medgifna friheten.

35 §.

Uti denna paragraf har herr Bengtsson föreslagit införande af

föreskrift om ersättning till de nämndemän, som vid vägsyn biträda.

Gent häremot vill utskottet erinra, dels att 1734 års lag föreskrifvit

skyldighet för nämndemän att deltaga i vägsyn, dels ock att den nya

väglagen genom ifrågavarande stadgande i 35 § icke ålagt nämnden

något ytterligare besvär utöfver hvad redan förut varit i lag stadgadt,

samt slutligen att ersättning till nämndemännen för utförande af det

uppdrag, som enligt förstnämnda lag till dem lemnats, icke varit

medgifven.

I följd häraf och då en ändring i det föreslagna syftet skulle

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

kunna för de väghållningsskyldige medföra ganska afsevärda kostnader’

anser utskottet, att icke någon anledning förefinnes att för det fall’

hvarom nu är fråga, göra något afsteg från den allmänna principen

fråga om kommunala förtroendeuppdrag — eller att desamma böra

fullgöras utan ersättning.

Utskottet har anledning att här beröra äfven ett vid sistlidet, års

riksdag väckt förslag derom, att vid vägsyn åklagarerätten skulle tillkomma

länsmannen, men domsrätten nämnden.

Utskottet vidhåller beträffande detta förslag sin förut uttalade

uppfattning, att en dylik fördelning mellan länsmannen och de biträdande

nämndemännen af befogenheten i fråga om vägsyn ej är erforderlig.

Väglagens bestämmelse härutinnan öfverensstämmer med hvad af

ålder varit gällande och torde ej innebära någon otydlighet eller medföra

någon olägenhet.

Den af herr Bengtsson uti

37 §

föreslagna föreskrift om gemensamt taxeriugsbevis utfärdande anser utskottet

ej vara behöflig eller lämplig, då densamma dels berör endast

de jemförelsevis få fall, då ny vägdelning skall ega rum, dels i allt fall

ej har sin plats uti väglagen, utan i förordningen om expeditionslösen.

Det af herr Eliasson uti motion vid sistlidet års riksdag framstälda

förslag, att ordet »väsentligen» ur andra momentet skulle utgå,

kan utskottet allt fortfarande ej godkänna.

Utskottet anser nemligen, att momentets oförändrade form med

tillbörlig tydlighet utmärker den mening, som, enligt utskottets tanke,

bör i momentet uttalas, den nemligen, att ej en hvar, om ock den obetydligaste,

förändring i bestående förhållanden skall kunna utgöra tillräcklig

anledning till ny vägdelnings genomförande.

44 §.

Det i fråga om denna paragraf i herr Eliassons vid sistlidet års

riksdag afgifna motion framställa ändringsförslag kan utskottet ej

biträda. Att åt egodelningsrätt. öfverlåta pröfning af besvär öfver vägdelning

— hvilken pröfning nu tillkommer Konungens befallningshafvande

— vore att bryta den princip, som genomgår gällande väglag,

och enligt hvilken Konungens befallningshafvande har det närmaBte

öfverinseendet öfver lagens rätta tillämpning. Något praktiskt behof

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

af en sådan ändring förefinnes ej heller enligt utskottets mening, då

Konungens befallningshafvande väl är i stånd att underkasta frågor om

vägdelning såväl formel som saklig pröfning.

Uti

47 §

har herr Bengtsson föreslagit införande af bestämmelser rörande hvilka

myndigheter, som hafva att föranstalta om val af ledamöter i den uti

paragrafen omförmälda särskilda nämnd. De i sådant afseende föreslagna

bestämmelser synas utskottet behöfliga och lämpliga.

Deremot har utskottet ej funnit skäl att frångå den uppfattning,

utskottet vid sistlidet års riksdag uttalade i fråga om herr Eliassons

m. flis då afgifna förslag, att val till ledamöter af särskilda nämnden,

i stället för att ske inför häradsrätten genom särskildt utsedde valmän,

skulle förrättas å de i väglagens 58 § omförmälda sammanträden med

de väghållningsskyldige.

Denna ändring, som lärer afse ej blott valets förrättande vid annat

tillfälle, än nu är föreskrifvet, utan äfven att detsamma skall ske ej

genom af kommunerna utsedde valmän, utan af de väghållningsskyldige

sjelfva eller deras ombud, kan utskottet fortfarande ej tillstyrka, då

deltagandet i valet derigenom skulle väsentligen försvåras, på samma

gång det skulle blifva hardt när omöjligt för väghållningsdistriktets

mera aflägsna kommuner att vid valen få hela sitt vägfyrktal representeradt.

Valen skulle derigenom komma att mången gång bero på en

ren slump, då deremot under nuvarande förhållanden den enligt utskottets

förmenande rigtiga principen kan vinna tillämpning, att kommunernas

större eller mindre vägfyrktal skall vara afgörande för deras

större eller mindre inflytande på valets utgång.

Hvad beträffar det i fråga om

51 §

af herr Bengtsson framstälda förslag om uttrycklig bestämmelse derom,

att det i paragrafen föreskrifna offentliggörandet i länskungörelserna

af uppskattningsinstrumenten skall ske på statens bekostnad, anser

utskottet, att detsamma har goda grunder för sig, särskildt som lagtillämpningen

visat, att paragrafen i oförändradt skick tolkas såsom

innefattande skyldighet för kommunerna att gälda kostnaden för införandet

af ifrågavarande uppskattningsinstrument.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61. 29

Herr Eliassons vid nästlidet års riksdag framstälda förslag om

ändring i berörda paragraf i sådan rigtning, att uppskattningsinstrumentet

ej vidare skulle offentliggöras i länskungörelserna, utan endast

upprättas i två exemplar, af hvilka det ena skulle insändas till Konungens

befallningshafvande, det andra öfverlemnas till vederbörande vägstyrelse

att hållas de väghållningsskyldige till hända, kan utskottet deremot

ej förorda. Uppskattningsinstrumentet är nemligen, enligt utskottets

åsigt, af sådan vigt för en hvar af de väghållningsskyldige, att dess

offentliggörande i länskungörelserna måste betraktas såsom en fördel.

54 §.

• j •: '' : ; 1 > i i ( : I * * * : ''?•''/'' ii»’ I '' nu ■■ f''

Den af herr Eliasson vid sistlidet års riksdag i denna paragraf

ifrågasatta ändring, i syfte att val af vägstyrelse och revisorer med

suppleanter skulle ske vid de i § 58 omförmälda sammanträden med

de väghållningsskyldige, kan utskottet af skäl, som under 47 § nämnda

äro, ej heller nu tillstyrka.

Likaså finner utskottet det af herr Eliasson vid sistlidet års

riksdag väckta förslaget om upphäfvande af det i

57 §

förekommande stadgandet, att vägstyrelsens ordförande skulle låta i

länskungörelserna offentliggöra revisorernas berättelse jemte styrelsens

förklaring öfver möjligen gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst-

och utgiftsstat, icke vara med hänsyn till ifrågavarande handlingars

vigt att tillråda.

Beträffande

58 §

föreligger ett flertal ändringsförslag.

Först möter herr Bengtssons förslag om förtydligande af det i

paragrafen förekommande ordet »ombud».

Denna ändring synes utskottet ej vara af nöden för att förebygga

den missuppfattning, som, enligt motionärens utsago, har i fråga om

paragrafens tolkning gjort sig gällande, då man till sådana ombud,

hvarom paragrafen förtnäler, velat hänföra äfven sådana ombud, som

af kommunalstämma blifvit utsedda. Enligt utskottets tanke framgår

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 61,

det af paragrafens lydelse med tillbörlig tydlighet, att med ordet ombud

här endast afses representanter för enskilde väghållningsskyldige.

Ej heller anser utskottet lämpligt, att, såsom herr Bengtsson föreslagit,

uti paragrafen intages föreskrift, att ombuden skola vara inom

distriktet väghållningsskyldige, samt att ingen må på grund af fullmagt

rösta för mer än en väghållningsskyldig.

Exempelvis skulle det enligt utskottets mening vara mindre

ändamålsenligt att genom uppställande af förstnämnda fordran förbjuda

en förvaltare å en egendom att i en fråga, som så nära sammanhänger

med hans verksamhet i öfrigt, företräda husbonden-jordegaren, och

beträffande den föreslagna inskränkningen af rätten att rösta på grund

af fullmagt, kan utskottet ej finna någon fara förenad med den nu

medgifna friheten i berörda afseende.

Utskottet har vidare att yttra sig beträffande tvenne af herr

Eliasson vid sistlidet års riksdag framstälda ändringsförslag angående

nu berörda paragraf.

Hvad då först angår förslaget om sådant tillägg till paragrafen, att

vägstyrelsens räkenskaper skola delgifvas de väghållningsskyldige på

samma gång som utgifts- och inkomststaten fastställes, äfvensom att

fråga om decharge för vägstyrelsens förvaltning af vägkassan dervid

ock skall förekomma, anser utskottet ett dylikt tillägg obehöflig!.

Det torde nemligen ligga i sakens natur, att inkomst- och utgiftsstat

för ett visst år ej kan pröfvas utan att till grund derför läggas

de förhållanden, som utvisas af räkenskaperna från nästföregående

år, vare sig att dessa räkenskaper visa brist eller öfverskott. Fastställande

af inkomst- och utgiftsstat för ett visst år innefattar alltså i

sig äfven granskning af näst föregående års räkenskaper och vägstyrelsens

förvaltning af vägkassan.

Vidkommande åter förslaget om införande af föreskrift om besvärs

anförande öfver beslut, som vid i paragrafen omförmälda sammanträden

fattats, måste utskottet medgifva det vara en brist uti väglagen,

att dylik bestämmelse saknas. Visserligen har den praktiska tillämpningen

visat sig kunna härför råda bot, i ty att Kongl. Magt uti flera

särskilda genom besvär inkomna ärenden förklarat, att det tillkommer

Konungens befallningshafvande att till pröfning upptaga besvär öfver

de i 58 § angifna beslut; men antydda brist har likvisst redan förorsakat

olägenheter och tidsutdrägt.

Mot förslaget, att bestämmelserna om besvär öfver kommunalstämmobeslut

blefve i förevarande fall tillämpliga, bar utskottet intet

att erinra.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

31

59 §.

Vid stistlidne års riksdag väcktes i fråga om denna paragraf ett

förslag, som, ehuru nu ej uttryckligen återupprepadt, likvisst må anses

innefattadt i den af herrar Eliasson och Ericsson afgifna motion.

Det föreslogs nemligen införande af bestämmelser derom, att

kommulnämnd skulle vara skyldig att upprätta vägfyrktalslängd samt

att denna längd skulle underkastas samma granskning och tillfälle

dertill, som i kongl. förordningen om kommunalstyrelse å landet föreskrifves

beträffande kommunens fyrktalslängd.

Då saknaden af bestämmelse om hvem skyldigheten att upprätta

vägfyrktalslängd åligger, lätteligen kan förorsaka olägenheter, anser äfven

utskottet eu sådan bestämmelse vara af behofvet påkallad, liksom utskottet

håller före, att en dylik skyldighet lämpligen bör åläggas vederbörande

kommunalnämnd.

För sådant fall synes ej heller något vara att erinra emot förslaget

om fyrktalslängdens granskning.

Ehuru afseende en annan paragraf af väglagen, må i detta sammanhang

herr Bengtssons förslag om ändring i 61 § i syfte, att häradsskrifvare

skulle åläggas upprätta vägfyrktalslängd, vinna omnämnande;

och anser utskottet gig, med stöd af det förut anförda, böra afstyrka

bifall till nämnda förslag.

60 §.

Det i denna paragraf inrymda stadgandet om statsbidragets storlek

är föremål för ändringsförslag i herr M. Anderssons motion, deri

påyrkas statsbidragets höjande till \ af den för vägunderhåll in natura

uppskattade^ kostnad.

Detta förslag anser sig utskottet ej kunna tillstyrka, då efter

väglagens antagande ej sådana förändrade förhållanden synas hafva

inträda som betinga en dylik förhöjning af statsbidraget, vid hvars

bestämmande år 1891 hänsyn lärer hafva tagits äfven till den af motionären

såsom stöd för förslaget åberopade omständighet.

I ett annat afseende deremot påkallas enligt utskottets mening

ändring af reglerna för statsbidragets utgående.

Då, såsom i herr Eliassons vid sistlidet års riksdag afgifna

motion uttalades, vid tillämpningen af 60 § den princip gjort sig

gällande, att statsbidrag vägrats för sådana vägar, som underhållas på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

vägkassans bekostnad, är enligt utskottets åsigt, då ej skäl förefinnes

att för statsbidrags erhållande göra skilnad mellan de vägar, som

underhållas genom arbete, och dem, som underhållas medelst penningsammanskott,

välgrundad anledning att genom ändring af paragrafens

ordalydelse fastslå den grundsats, att statsbidrag skall utgå för all landsväg

och bygdeväg, som underhålles antingen in natura af de väghållningsskyldige

eller ock gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas

bekostnad, såvida vägskatt för sådant ändamål utgöres af de in

natura väghållningsskyldige.

I sammanhang härmed vill utskottet uttala, att utskottet allt fortfarande

vidhåller sin uppfattning om det mindre ändamålsenliga uti

det förslag, som vid flera tillfällen framstälts om förändring af 60 §

derhän, att de väghållningsskyldige skulle ega bestämma, om statsbidraget

för vägunderhållet in natura skulle utdelas till de väghållningsskyldige

eller ingå till vägkassan.

Grenom den föreslagna lagändringen skulle nemligen förorsakas,

att, der särskild extra utdebitering å de väghållningsskyldige icke ifrågakomme,

de, som fullgöra vägunderhåll in natura, finge till vägkassan

öfverlemna den dem tillerkända ersättningen af statsmedel utan att

erhålla någon deremot svarande nedsättning i vägskatten.

Hvad af herr Lindblad ordats om lämpligheten af förhöjning af

statsbidraget för visst fall lärer ej kräfva särskilt yttrande, då såsom

förutsättning för detta förslag uppstälts grundsatsen om kommunen

såsom väghållningsdistrikt.

§ 63.

1 fråga om vägskattens debitering, uppbörd och redovisning föreslogos

af herr Eliasson uti hans vid sistlidet års riksdag afgifna motion

ändrade bestämmelser derutinnan, att dessa förrättningars verkställande

skulle uppdragas åt »hvilkendera som helst antingen vägstyrelse eller

kommunalnämnd», i sammanhang hvarmed förordades stadgande om och

hvilken granskning debiteringslängden skulle undergå, dervid de för

debiteringslängd å kommunalutskylder gifna bestämmelser ansågos

lämpliga.

_ Liksom 1897 års lagutskott kan utskottet ej finna den ifrågasatta

ändringen lämplig.

Uppbörd genom vägstyrelse skulle vara förenad med stora olägenheter,

vida större än de, som åtfölja det nu stadgade uppbördssättet

genom kronobetjeningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

Och hvad angår vägskattens uppbörd genom kommunalnämnd,

så har förslag derom så nyligen som vid 1896 års riksdag varit

föremål för Riksdagens pröfning, dervid detsamma ej blifvit af Riksdagen

antaget.

65 §.

Hvad af herr Lindblad föreslagits om ändrade grunder för vinterväghållningens

utgörande lärer af anledning, som ofvan under 60 §

angifvits, ej påkalla särskild! yttrade af utskottet.

Den uti

69 §

af herr Eliason vid sistlidne riksdag föreslagna ändring, att häradsrätt

i stället för såsom enligt gällande lag Konungens befallningshafvande

skulle, derest de väghållningsskyldige och ploglagen ej kunna

enas om ersättningen för vinterväghållningen, bestämma ersättningens

belopp, kan utskottet ej förorda, då Konungens befallningshafvande,

hvilken har sig ombetrodt att bestämma sjelfva ploglagsindelningen,

synes lämpligast kunna afgöra frågor om ersättningens storlek.

Hvad slutligen angår det uti herr Janssons motion framstälda

förslag om stadgande af rätt för väghållningsdistrikt att upplåta vägunderhållet

på entreprenad — hvilket förslag förordats äfven i andra

nu afgifna motioner — anser sig utskottet ej ega skäl tillstyrka detsamma,

då entreprenadsystemet, enligt utskottets tanke, i de allra flesta

fall säkerligen komme att ställa sig dyrare för de väghållningsskyldige

än det enligt väglagen gällande systemet om vägunderhållets in natura

utgörande af jordbruksfastighet, och det ej synes utskottet billigt att,

der enhällig öfverenskommelse om entreprenad ej kan träffas, låta en

majoritet inom distriktet tvinga minoriteten att betala för sitt vägunderhåll

i stället för att sjelf få verkställa detsamma.

Redogörelsen för de detaljerade ändringsförslag, som uti förevarande

motioner finnas innefattade, har härmed nått sitt slut, och det återstår

för utskottet att uttala sig, huruvida någon åtgärd, och i sådant fall

hvilken, bör, i anledning af de framstälda förslagen, af Riksdagen vidtagas.

Bih. till liiksd. Brot. 1898. 7 Sami. 34 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

I detta afseende ligger närmast, att utskottet skulle tillstyrka

Riksdagen att genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande

och framläggande af förslag till ändringar af väglagen i de syften, som

vunnit utskottets godkännande; ifrågasättas kan emellertid, att utskottet

skulle vidhålla den ståndpunkt, utskottet vid sistlidet års riksdag intog, och

sålunda, ehuru åtskilliga af de föreslagna ändringarna befunnits lämpliga,

likväl med hänsyn till den korta tid, hvarunder väglagen varit i tillämpning,

och med fästadt afseende derå, att de godkända ändringsförslagen

icke äro af någon synnerlig vigt och betydelse, hos Riksdagen

hemställa, att motionerna nu icke måtte föranleda till någon Riksdagens

åtgärd; slutligen kan man anse, att utskottet borde tillråda Riksdagen

att uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om allmän och fullständig

revision af gällande väglagstiftning.

Någon allmän revision har emellertid utskottet ej ansett sig hafva

anledning tillstyrka, då de ändringsförslag, som utskottet godkänt,

endast beröra detaljbestämmelser uti väglagen och icke afse rubbning

af några lagens hufvudgrunder.

Deremot finner utskottet giltiga skäl föreligga att tillstyrka Riksdagen

vidtaga åtgärder för åvägabringande af de partiella ändringar uti

väglagen, som enligt förut lemnade redogörelse befunnits vid utskottets

granskning vara af lämplighet betingade.

En jemförelse mellan utskottets uttalande beträffande de vid sistlidet

års riksdag i ämnet afgifna motioner och den granskning, som af

utskottet här ofvan företagits i fråga om de nu föreliggande ändringsförslagen,

ådagalägger nemligen, att under det sistförflutna året ej

framträdt något af utskottet erkändt behof af revision af väglagen i

vidare mån, än vid sistförflutna riksdag erkändes.

Det vill häraf framgå, att väglagens fortsatta tillämpning ej i så

hastig följd, som utskottet vid sistlidna års riksdag tillät sig förmoda,

kommer att ådagalägga nödvändigheten af en fullständig omarbetning

af lagen, och utskottet anser det vid sådant förhållande ej vara skäl

att till en oviss framtid undanskjuta genomförandet af ändringar i de

delar af väglagen, hvilka befunnits mindre tillfredsställande.

På grund af det ofvan anförda hemställer alltså utskottet:

l:o) att herrar Lindblads, Eliassons och Ericssons,

Janssons samt Bengtssons motioner, såvidt de

afse en allmän omarbetning eller revision af lagen

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

icke må af Riksdagen bifallas;

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

2:o) att Riksdagen, med anledning af herrar

Sandquists, Eliassons och Ericssons, Janssons samt

Bengtssons motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till ändringar af

lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet den 23 oktober 1891 i syfte:

a) att skyldigheten att deltaga i byggnad och

underhåll af allmän väg, bro och färja, utsträckes till

inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller

annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad

förmån, pension, årligt understöd, gratifikation,

lifränta och undantagsförmån, för de fall att sådan

inkomst uppgår till minst ett tusen kronor;

b) att föreskrift meddelas angående hvilka myndigheter,

som hafva att föranstalta om val af ledamöter

i den uti 47 § af berörda lag omförmälda särskilda

nämnd;

c) att stadgande meddelas derom, att kostnaden

för offentliggöraude i länskungörelserna af det i 51 §

af nämnda lag omförmälda uppskattningsinstrument

skall af allmänna medel gäldas;

d) att föreskrift meddelas angående tid och sätt

för anförande af besvär öfver beslut, som fattas vid

det i lagens 58 § omförmälda sammanträde med de

väghållningskyldige;

e) att föreskrifter meddelas dels derom, att

kommunalnämnd skall vara skyldig upprätta vägfyrktalslängd,

dels ock derom, att nämnda längd skall

underkastas enahanda granskning, som i fråga om

kommuns fyrktalslängd finnes föreskrifvet; samt

f) att statsbidrag förklaras skola utgå för all

landsväg och bygdeväg, som underhålles antingen in

natura af de väghållningsskyldige eller ock gemensamt

på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,

Båvida vägskatt för sådant ändamål utgöres

af de in natura väghållningsskyldige.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

3:o) att öfriga uti ifrågavarande motioner framstälda

förslag om ändringar i berörda lag beträffande:

a) 4 S;

b) 6 §;

c) 6 §;

d) 19 S; i..>

e) 24 §;

f) 33 §;

g) 35 §;

h) 37 §;

i) 44 S;

k) 47 §;

l) 51 §;

m) 54 §;

n) 57 §;

o) 58 §;

P) 60 §;

q) 61 §;

r) 63 §;

s) 65 §;

t) 69 § samt

u) införande af bestämmelse om rätt för väghållningsdistrikt

att upplåta vägunderhållet på entreprenad
icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 61.

37

Reservationer:

af herrar Lundström, Pehrsson, Rudebeck, och G. Andersson;

beträffande punkt l:o i utskottets hemställan

af herr Redelius, hvilken ansett, att utskottet, i anledning af

herrar Lindblads, Eliassons och Ericssons, Janssons samt Bengtssons

motioner bort hemställa om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran

om allmän omarbetning och revision af gällande väglag;

beträffande punkt 2:o i utskottets hemställan af

herrar Hasselrot, Öländer och Lindgren2 hvilka ansett, att utskottet,

i likhet med 1897 års lagutskott, ehuru åtskilliga af de föreslagna

ändringarna befunnits lämpliga, bort med hänsyn till den korta tid,

hvarunder väglagen varit i tillämpning samt med fästadt afseende

derå, att de godkända ändringsförslagen icke äro af någon synnerlig

vigt och betydelse, hemställa, att motionerna i fråga icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda; samt

af herr Fröberg.

Herrar Husberg, C. F. Pettersson, J. Anderson, Ohlsson och Nilsson

hafva begärt få antecknadt, att de, den sistnämnde på grund af ledighet

från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling inom

utskottet.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1898. 7 Sami. 34 Höft.

6

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.