Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förslag till skärpt lagstiftning mot ocker.

1898-04-15 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:62, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förslag till skärpt lagstiftning mot ocker.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

i

N:o 62.

Ank. till Riksd. kansli den 15 april 1898 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om förslag till skärpt lagstiftning mot

ocker.

Vid innevarande riksdag hafva uti tvenne inom Andra Kammaren väckta,

till lagutskottet hänvisade motioner, n:o 38 af herr A. W. Nilson i Lidköping

och n:o 136 af herr D. Holmgren i Värnhem, framstälts förslag

om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande

af förslag till skärpta lagbestämmelser mot ocker.

Herr A. W. Nilson föreslår sålunda, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar och tillägg uti dels

handelsbalkens 9:de kapitel, dels strafflagen, samt dels äfven andra författningar,

om så befinnes nödigt, att ett starkt värn mot ocker åstadkommes.

Till stöd härför anför motionären:

»Den motion, jag nu går att väcka, är närmast föranledd af det

privata diskonteringsgeschäft, som, efter hvad rättsliga undersökningar

nyligen gifvit vid handen, synes i häpnadsväckande omfattning skamlöst

bedrifvas i hufvudstaden, och sannolikt äfven annorstädes. Ett skyndsamt

ingripande från lagstiftningens sida är högligen påkalladt, innan den

moraliska ruttenhet, som sålunda har kommit i dagen, hinner blifva obotlig.

Bih.. till Kikad. Prof,. 1898. 7 Sand. 3.5 Häft. (N:it 62—64) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Ehuru räntans frihet väl numera måste anses vara en nödvändig

förutsättning för ett sundt näringsliv och det således icke kan vara önskvärdt

eller böra ifrågasättas att i lagen återinföra en fixerad maximalränta,

torde dock icke kunna förnekas, att genom räntans frigifvande i vissa fall

det s. k. procenteriet erhållit ett vidsträcktare och mera lättskött fält för

sin verksamhet och kunnat, såsom tyvärr visat sig, mera hejdlöst och oförsynt

hedrifvas. Om ock det nesliga yrket äfven dessförinnan utöfvades i

måhända ej så ringa utsträckning, stäfjades procentareverksamheten dock

i någon mån af på den tiden i lag stadgade ganska stränga ansvarspåföljder.

Skärpta bestämmelser, hvarigenom, utan förfång för den lofliga

sunda affärsverksamheten, samhället bättre må skyddas mot samvetslösa

ockrares och deras handtlangares skamliga rofferi, måste derför uttänkas

och i lagen införas. Det är icke nog, att dessa vampyrer någon gång

offentligen brännmärkas och deras moraliska uselhet framdrages i ljuset.

Flertalet bland dem har oftast intet medborgerligt anseende att förlora

och sätter sig derför öfver den allmänna opinionens dom. Stränga böter

och fängelsestraff torde vara det enda, de frukta för.

Stiftandet af en effektiv lag mot ocker är visserligen en mycket

vansklig uppgift, ity att en dylik lag alltid skall lätt kunna kringgås, och

full bevisning i procenterimål dessutom ofta är svår att åstadkomma. Men

svårigheterna, huru stora de än må vara, få icke utgöra en ursäkt för lagstiftarens

underlåtenhet att söka råda bot på en samhällssjukdom, som

alltmer breder ut sig och vållar obotlig skada.

Jag förmenar derför, att lagstiftaren måste med allvar och stränghet

gripa in för att göra lifvet surt för ockrarne, så att de icke längre finna

utväg att under lagens hägn kunna bedrifva sin föraktliga handtering. Må

lagstiftningen dervid också se till, att straffet kan drabba ej blott de synliga

verktygen och mellanhänderna, utan att äfven de bakomstående, lika

brottslige, men vanligen undangömde förlagsgifvarne må kunna, så vidt

möjligt, nås af lagens arm.

Något positivt förslag till lagbestämmelser i här angifna syfte tilltror

jag mig emellertid icke att sjelf framlägga. Sådant lärer väl icke heller

begäras af en enskild motionär utan juridisk bildning. Jag vill icke ens

ifrågasätta, att lagutskottets tid och förmåga skola tagas i anspråk för

utarbetande och framläggande för Riksdagen af lagförslag i en så kinkig

och svårlöst fråga. Men jag utbeder mig, att lagutskottet, dit jag önskar

min motion remitterad, ville egna frågan sin synnerliga uppmärksamhet

samt, med angifvande af de hufvudgrunder, på hvilka utskottet anser en

ny lagstiftning angående ocker böra byggas, föreslå Riksdagen att ingå

till Kongl. Maj;t med anhållan om förslag till sådana ändringar och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

tillägg i handelsbalken och strafflagen jemte möjligen andra dermed i

samband stående författningar, att en kraftig hämsko varder lagd pa

procentareväsendet.»

Herr Holmgrens motion i ämnet är af följande lydelse:

»Allbekanta tilldragelser under förlidet ar och deraf föranledda afslöjanden

af den skändliga ockerhandtering, som i icke ringa omfattning

utöfvas i vårt land, särskildt i hufvudstaden, hafva rigtat den allmänna

uppmärksamheten på en lucka i vår lagstiftning, närmast i var. strafflag,

hvilken lucka det bör ligga statsmagterna om hjertat att såväl i den. allmänna

moralens som i den enskilda medborgarens intresse snarast möjligt

söka fylla.

Att här icke kan blifva fråga om något statens ingripande i regleringen

af •penningens marknadspris, synes mig sjelfkärt. Utöfver den. allmänna

räntelag, som vi redan ega i handelsbalkens 9 kap., lära inga

bestämmelser angående räntefoten vara af behofvet pakallade. Jag anser

till och med, att nu gällande allmänna bestämmelse om räntemaximum

saklöst kunde undvaras, och den frihet, som enligt kong! förordningen

af den 13 september 18G4 gäller i fråga om försträckningar på högst sex

månader utan säkerhet i fast egendom, utan fara utsträckas till alla hederliga

försträckningsaftal utan undantag, dock alltid under förutsättning, att

det allmänna rättsmedvetandets uppfattning af ett försträckningsaftals

hederlighet eller ohederlighet finge sitt uttryck i lagen.

Inom det legitima affärslifvet har utan tvifvel grundsatsen om det

fria aftalet, som tillåter, att en varas pris bestämmes uteslutande af förhållandet

mellan tillgång och efterfrågan i stort sedt sin fulla giltighet,

och detta bör, såsom ofta af den fria räntans försvarare blifvit anmärkt,

gälla penningen lika väl som hvarje annan vara eller nyttighet. I reglerandet

af penningens pris i den allmänna marknaden bör derför enligt

mitt förmenande staten icke ingripa.

Annorlunda kan deremot förhållandet understundom blifva, om det

gäller sådana transaktioner, vid hvilka ett öfverskridande af de i den allmänna

penningmarknaden vid en viss tidpunkt gängse, ur den fria konkurrensen

framgångna räntesatserna eger rum. Jag är långt ifrån att vilja

påstå, att hvarje sådant öfverskridande är obehörigt. Det torde gifvas fall,

då till och med en betydligt högre ränta än den vanliga kan i betraktande

af försträckningsgifvarens risk i förening med arten och beskaffenheten

af det ändamål, för hvilket försträckningstagaren ämnar använda

penningarne, vara fullt berättigad. Sådana fall, i hvilka försträckningen,

trots de tunga vilkoren, är till verkligt gagn för försträckningstagaren, och

der moraliskt fullt berättigade intressen främjas genom transaktionen, på
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

kalla icke något ingripande från det allmännas sida. Som bekant förekommer

emellertid en så stor mängd fall, då transaktionens syfte icke har

något att göra med försträckningstagarens sanna välförstådda intresse, utan

der densamma mera tjenar att tillfredsställa försträckningsgifvarens hänsynslösa

vinstbegär till större eller mindre men, oftast till obotlig skada

för försträckningstagaren. I sådana fall föreligger ocker. Och att detta är,

moraliskt sedt, ett brott lika väl som t. ex. stöld eller bedrägeri, derom

lärer hvarken bland den fria räntans anhängare eller dess motståndare

råda mer än en mening.

Hvarför hafva då icke våra lagstiftare upptagit detta brott bland

dem, hvilka staten belägger med straff? Skulle detta måhända bero på

svårigheten att bestämma, i hvilka fall ett straffvärdt förfarande föreligger?

I Tyskland, der man sedan nära aderton år eger en ockerlag med

stränga straffbestämmelser, har dock denna svårighet ej befunnits oöfvervinnelig.

Till straffbart ocker räknar den tyska strafflagens § 302 a det,

att någon begagnar sig af en annans nödstälda belägenhet, lättsinne eller

oerfarenhet för att vid försträckning af penningar eller vid prolongation

af en skuld betinga sig eller tredje man en ekonomisk förmån, som i sådan

grad öfverstiger den gängse räntefoten, att den betingade förmånen i betraktande

af omständigheterna står i uppenbart missförhållande till prestationen.

Ett straff af ända till sex månaders fängelse jemte 3,000 mark i

böter och förlust af medborgerligt förtroende kan följa härpå; och dubbelt

så strängt straff stadgas i § 302 b, i fall ocker bedrifves under förklädd

form eller vissa andra dermed likstälda förhållanden; och i begge fallen

straffas enligt § 302 c äfven den, som med vetskap om tillkomsten af en

ockerfordran öfvertager och afyttrar den eller söker göra den gällande.

För den, som yrkesmessigt drifver ocker, stadgar § 302 d särskild! strängt

straff, och en sådan ådömes ovilkorligen vanfrejd. Nämnas må ock, att

försträckningsaftal, som falla under ockerlagen, äro ogiltiga, och ockraren

förklaras skyldig att återbära hvad han på grund af slika aftal kan hafva

bekommit.

Det säger sig sjelft, att fall kunna förekomma, då det blir svårt för

lagens tillämpare att afgöra, om de af lagen för förfarandets brottslighet uppstäda

förutsättningar föreligga eller ej; sådant ligger i sakens natur, och

i dylika fall får domaren tillämpa den gamla kända regeln att hellre fria

än fälla. Men i allmänhet torde icke heller en dylik svårighet möta. En

invändning, som motståndarne till all lagstiftning mot ocker aldrig underlåtit

att anföra, är den, att en dylik lag skulle så lätt kunna kringgås

eller gäckas, att den brottslige sällan eller aldrig skulle åtkommas. Om

nu ock detta vore sant, så tror jag, att lagen ändock icke vore utan bety
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 62. 5

delse. Ensamt det, att procentarehandteringen blefve genom statens lagar

brännmärkt såsom brottslig, vore i min tanke ett godt. Det skulle för

visso icke blifva utan verkan hvarken på den icke ringa del af allmänheten,

hvars rättsmedvetande i många fall behöfver stödet af yttre auktoritetet

för att komma till en bestämd uppfattning, ej heller på en och

annan bland dem, som för egen del icke skulle hafva något emot att

egna sig åt den lukrativa ockrarehandteringen, men skulle känna det

mindre behagligt att veta, det lagens hotande svärd ständigt sväfvade

öfver deras hufvuden. Då dertill kommer, att väl svårligen någon skada

skulle kunna förorsakas genom eu ockerlag af samma karakter som den

för tyska riket gällande, så synes mig, att försök med eu dylik lag, hur

ringa verkan man än väntar sig deraf, dock böra göras. Jag är emellertid

för min egen del lifligt öfvertygad derom, att den ifrågasatta lagen

ingalunda skulle kunna kringgås och gäckas så lätt, som mången förmenar.

Att den liksom alla lagar skulle i enstaka fall visa sig vanmägtig gent

emot det onda, är ingenting märkvärdigt. Det finnes mer än en bestämmelse

i vår strafflag, som oaktadt brott deremot dagligdags förekomma,

sällan tillämpas, så t. ex. bestämmelserna om hazardspel i strafflagens 18

kap. 14 §. Dock har ingen på allvar ifrågasatt att upphäfva dessa bestämmelser.

Om den ifrågasatta lagen, liksom den tyska, stadgade straff äfven för

ocker i förklädd form, så blefve den icke så lätt att kringgå, och hvad

beträffar möjligheten af bevisnings förebringande, så borde det icke möta

större binder att i detta fall gifva särskilda föreskrifter, som underlätta

densamma, än det varit i fråga om oloflig bränvinsutskänkning (se § 55

af kong! förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning

af bränvin).

Då enligt min uppfattning en lag i här antydda syfte vore af gagn,

och saknaden af sådan innebär en brist i vår lagstiftning, får jag härmed

hemställa, att Riksdagen måtte besluta uti skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla,

det Kongl. Magt ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelser mot ocker i ungefärlig öfverensstämmelse med de bestämmelser,

som innehållas i den tyska lagen angående ocker af den 31

maj 1880.»

Utskottet är ense med motionärerna om behofvet af skärpta lagbestämmelser

emot ocker, då erfarenheten nogsamt visat, att den nuvarande lagstiftningen

— endast innefattande förbud mot betingande af allt för hög ränta

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

— ej förmår att på ett närmelsevis tillfredsställande sätt förebygga drifvande

af procentarnes skamliga handtering.

Visserligen står det klart för utskottet, att högst väsentliga svårigheter

äro förenade med uppgiften att utfinna en verkligt effektiv strafflagstiftning

mot ocker, och att det näppeligen kan ens tänkas, att man på denna

väg skall kunna träffa alla fall, då ocker i verkligheten föreligger, men

utskottet håller ändock före, att afsevärda fördelar skulle af en förändrad

lagstiftning uti ifrågavarande hänseende kunna vinnas. Såsom motionären

herr Holmgren erinrat, har en bestämmelse om straff mot ocker betydelse

redan så till vida, att sjelfva förfarandet derigenom än kraftigare än nu

är fallet brännmärkes i den allmänna opinionen; och dessutom lärer det

ej möta oöfverstigliga hinder att i åtskilliga fall kunna befordra den brottslige

ockraren till straff. För sådant ändamål erfordras dock att bringa

lagstiftningens bestämmelser om hvad som rätteligen är att räkna såsom

ocker i större öfverensstämmelse med hvad allmänna meningen anser såsom

sådant, att sålunda ej binda sagda begrepp vid vissa formella förutsättningar,

som med större eller mindre lätthet kunna kringgås, utan fastmera

göra det möjligt för den lagskipande myndigheten att till ocker

hänföra allt, som rätteligen dit hörer. Den af herr Holmgren åberopade

tyska lagens bestämmelser i ämnet synas härutinnan lämpligen kunna

tjena till ledning; just uti den omständigheten, att vid försträckningsaftal

försträckningsgifvaren begagnar sig af annans nödstälda belägenhet, lättsinne

eller oerfarenhet på sådant sätt, att försträckningsgifvarens prestation jemte

den risk han löper ej står i rimligt förhållande till de fördelar, han sig

betingar, ligger, enligt utskottets förmenande, det för ocker karakteristiska.

Nu torde invändas, att införande af än så stränga straffbestämmelser

och ett utvidgande af ockerbegreppet sällan skall komma att visa sin nyttiga

inverkan, så länge den legala bevispröfningen ej ersatts af den fria,

enär bevisning svårligen skall kunna, med tillämpning af våra legala bevisregler,

åstadkommas.

Emot detta vill utskottet uttala, att nämnda svårigheter i fråga om

bevisning föreligga i samma grad vid en hel del andra brott, men att den

praktiska lagskipningen likvisst ådagalagt möjligheten att åtkomma de

brottslige; hvarför det torde kunna förväntas, att så äfven skall blifva

fallet beträffande ocker.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 62.

Kongl. Maj:t låta utreda, huruledes genom förändrad

lagstiftning ocker lämpligast må förhindras, samt för

Riksdagen framlägga de förslag, hvartill den verkstälda

utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 15 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservatio n

af herrar Ras$elrot, Öländer och Leman.

Herr Fröberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.