Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion angående ändrade straffbestämmelser i värnpligtslagen.

1898-04-28 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:70, Utlåtande i anledning af väckt motion angående ändrade straffbestämmelser i värnpligtslagen.

Dokumentets text

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

N:o 70.

Ank. till Riksd. till kansli den 28 april 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion angående ändrade straffbestämmelser

i värnpligtslagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet

hänvisad motion, n:o 144, anför herr Boethius:

»I motion n:o 33 till Andra Kammaren vid 1893 års riksdag, i

hvilken motion sex af kammarens ledamöter instämde, föreslog herr

C. Palm:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Konungen anhålla, att Konungen

må taga under öfvervägande, huruvida icke de böter, som ådömas enligt

gällande värnpligtslag, må vid bristande tillgång, i stället för att förvandlas

enligt allmän lag, aftjenas genom viss ökning af den tid, under hvilken

den bötfälde skall undergå vapenöfning, samt, derest sådant lämpligen

finnes kunna ske, derom inkomma med förslag till Riksdagen.»

Såsom skäl härför anförde motionären, att under åren 1877—1891

icke mindre än 4,693 värnpligtige fått genom fängelsestraff aftjena böter

för öfverträdelse af värnpligtslagens stadganden (om anmälningar, inställelse

vid inskrifning, mönstring och vapenöfning), nemligen:

1887 ..................................;......... 507

1888 .......................................1,321

1889 ............................................ 1,083

1890 ............................................ 918

1891 ............................................ 864.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Att så inånga af våra vapenföra ynglingar få göra sin första bekantskap

med värnpligten genom att sättas i fängelse, ansåg motionären

icke bidraga till en rätt uppfattning af deras skyldigheter mot fosterlandet,

hvarjemte, enligt hans åsigt, ett sådant slösande med fängelsestraff

för förseelser, hvilka af allmänna opinionen icke erkännas såsom verkliga

förbrytelser, vore egnadt att nedsätta fängelsestraffens anseende, på samma

gång staten derigenom betungades med betydande kostnader.

I hvilken rigtning reformen borde gå", ansåg motionären riktigt angifvet

i ett af chefen för fångvården i februari 1890 till regeringen inlemnadt

memorial, hvari bland annat yttras:

»Derest icke de för ifrågavarande försummelser ådömda böter kunna

aftjenas i särskilda militärarrester, förefaller det mig såsom väl värdt att

öfverväga, huruvida icke påföljden för dessa uteblifvanden kunde sättas i

utsträckta skyldigheter inom värnpligtsområdet, vare sig genom förlängd

tjenstetid eller annorledes, hellre än att allt fortfarande låta, på sätt nu

eger rum, fängelserna blifva för en stor del af den värnpligtiga ungdomen

ett slags förskolor för dess utbildning till fosterlandets försvar.»

Lagutskottet, till hvilket motionen hänvisades, fann förslaget »särdeles

behjertansvärdt», och den straff-form, motionären förslagsvis förordat, »beaktansvärd»,

men befarade, att ett likartadt genomförande af densamma

möjligen kunde möta svårigheter af praktisk art och föranleda rubbningar

af den för de olika vapenslagen och fördelningarna inom armén gällande

tjenstgöringstid och dylikt; den för armén gällande disciplinstadgan kunde

visserligen enligt utskottets mening lemna god ledning vid träffandet af

det val förslagets antagande nödvändiggjorde, men utskottet tilltrodde sig

dock icke att i sådant hänseende göra något bestämdt uttalande, utan

ansåg sig derför »bäst främja motionens syfte» genom att hemställa:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga

under öfvervägande, huruvida icke. förändrade föreskrifter i fråga om förvandling

af böter, ådömda enligt värnpligtslagen, må anses erforderliga,

och derefter till Riksdagen afgifva det förslag i ämnet, hvartill anledning

må förefinnas».

Emot utskottets beslut reserverade sig utan angifvande af motivet

herrar Fröberg och Claeson från Första Kammaren, af hvilka dock den

sistnämnde under diskussionen i nämnda kammare upplyste, att hvad som

föranledt hans reservation var:

att böternas utbyte mot förlängd vapenöfning möjligen kunde medföra

den föreställningen, att värnpligtslagens fullgörande vore ett midt;

att, om några värnpligtige finge erlägga böter och andra erhölle förlängd

öfningstid, detta kunde synas innebära ett återupplifvande af friköpningsrätten;

samt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

att motionärens statistik visade en tillbakagång i det öfverklagade

missförhållandet.

Af ledamoten af Andra Kammaren herr J. Anderson afgafs deremot

en motiverad reservation, hvari visserligen erkändes, att motionen ginge i

den rätta rigtningen, men meddelades, att reservanten yrkat afslag på densamma,

emedan enligt hans åsigt »lika förbrytelser mot värnpligtslagen

böra drabbas af lika påföljd, och lagutskottet icke eger att utöfver hvad

motionen föranleder till göra några framställningar». Reservanten uttalade

emellertid en förhoppning, »att motionären eller någon annan vid nästa

riksdag skall framkomma med förslag, att alla förbrytelser af värnpligtig

mot nämnda lag skola bestraffas genom ökadt antal öfningsdagar, vare sig

fortsättning af pågående öfningar eller särskild inställelse under något af

de påföljande åren».

Då ärendet den 18 februari förekom i Första Kammaren, framstäldes

(af friherre B. A. Leijonhufvud och H. Falk) från militärisk synpunkt

betänkligheter mot böternas förvandling till förlängd vapenöfning, men

antyddes, att motionens syfte lämpligen kunde vinnas genom böternas aftjenande

i militärarrest, hvaremot herr P. A. Bergström påpekade den

möjligheten, att böterna kunde gäldas med de värnpligtiges dagaflöning,

och sedan lagutskottets dåvarande ordförande, numera chefen för kongl.

justitiedepartementet, under erkännande af att det i motionen anmärkta

missförhållandet behöfde afhjelpas, förordat utskottets förslag, blef detta

utan votering af kammaren bifallet.

Vid ärendets behandling i Andra Kammaren samma dag uttalade

sig alla, som uppträdde i frågan, för motionens syfte. En talare (herr

C. Ericson) befarade emellertid, att, om i värnpligtslagen insattes ordet

»vapenöfning» i stället för »fängelse», vapenöfning i den allmänna rättsuppfattningen

kommer att ingå såsom en mer eller mindre nedsättande

straffart, hvarför han framkastade tanken att böterna borde aftjenas genom

arbete på mötesplatsen efter mötets slut.

A andra sidan anfördes (af grefve Hamilton), att, »om man tager

bort en straffart just derför, att man anser den vanhedrande, och sätter en

annan i dess ställe, så följer väl icke deraf, att denna nya straffart också

skall vara vanhedrande». I enlighet med sin uppfattning, att såväl utskottets

förelag som motionen icke ginge tillräckligt långt, då de medgåfve

olika straff för samma brott, yrkade reservanten herr Anderson afslag

å utskottets hemställan och fann understöd af flere talare, bland

hvilka vice talmannen herr A. P. Danielson äfven gjorde gällande, att

man borde vänta någon tid, innan en så nyss antagen lag som värnpligtslagen

ändrades; det kunde nemligen tänkas, att de ifrågavarande öfver
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 70. 29

trädelsernas antal kunde sjunka, i mån af att lagen blefve mera känd och

tillämpad.

Resultatet blef också att kammaren med 130 röster mot 61 afslog

utskottets hemställan.

Den under ärendets behandling från flera håll uttalade förhoppningen,

att frågan med första skulle genom en ny motion bringas under

Riksdagens pröfning, har icke gått i fullbordan, och under en tid af fem

år har nu erfarenhet kunnat vinnas, huruvida det ifrågavarande missförhållandet

verkligen är på väg att af sig sjelf upphöra.

Uppgifter, som jag erhållit från kong], fångvårdsstyrelsen (se bil.),

tyda på att motsatsen snarare är att befara. Under det att antalet bötesfångar

af ifrågavarande slag 1891 utgjorde 864 (se ofvan), ställer sig

statistiken för åren 1892—1896 på följande sätt:

1892 ..................................................... 905

1893 .................................................... 821

1894 ..................................................... 1,145

1895 ..................................................... 908

1896 ...................................................... 940.

Under sådana förhållanden synes tiden vara inne att söka åstadkomma

en annan ordning än den nuvarande, hvilken — oafsedt det för

fosterlandskänslan upprörande i kombinationen värnpligt och fängelse för

bortåt 1,000 ynglingar årligen — äfven innebär allvarliga vådor. Fattas

inspärrning i anstalter, afsedda för verkliga brottslingar, såsom en skam,

så är det nemligen obilligt!att med sådant slags fängelse bestraffa förseelser,

som ofta torde bero blott af okunnighet eller låt vara slarf, och

för mången yngling kan resultatet af en dylik bestraffning blifva ett förslöande

af hans hederskänsla, hvarigenom han införes på brottets bana.

Leder åter detta olämpliga och öfverdrifna användande af fängelsestraff —

och detta torde vara det vanliga — till att fängelsestraffet förlorar sin

afskräckande karakter, så är detta från samhällsordningens synpunkt ytterst

beklagligt.

Hvad angår sättet för frågans lösning, torde detta kräfva en utredning,

som endast regeringen kan åstadkomma, och, liksom motionären och

lagutskottet 1893, anser derför äfven jag mig blott böra föreslå, att Riksdagen

begär en sådan utredning. Vid förra tillfället strandade emellertid

det hela på frågan, huruvida böternas utbytande mot annan straffart skulle

vara obligatoriskt, d. v. s. bötesstraffet i detta fåll borde helt och hållet

afskaffas. För min del skulle jag ej hafva något emot att så skedde, men

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

jag befarar att, om förslaget nu formuleras på sådant sätt, att detta

möjligen kan medföra samma följd, som den motsatta formuleringen förra

gången medförde, eller att kamrarne stanna i olika beslut och dermed hela

den vigtiga utredningen förhindras; derför synes mig Riksdagens hemställan

höra göras så vid, att båda möjligheterna rymmas derinom.

Äfven af ett annat skäl anser jag, att Riksdagen vid sin hemställan

om utredning ej bör endast uttala sig för antingen ett partielt eller ett

fullständigt utbytande af bötesstraff mot annan straffart. Den af landshöfding

Bergström 1893 framkastade tanken, att bötesstraffen böra bibehållas.

, men böterna utgå af de värnpligtiges innestående dagaflöningsmedel,

synes nemligen äfven böra komma under ompröfning. Visserligen kan

detta blott tillämpas på dem, som verkligen fullgöra värnpligten, och om

man icke stadgar, att den på sparbanksböcker insatta delen af dagaflöningen

bör innestå, tills de värnpligtige fullgjort sina mönstringar, kunna ej

heller dessa medel med säkerhet påräknas annat än för gäldande af böter

för försummad inskrifning och inställelse till vapenöfning; men i många

fall blefve dock på detta sätt påföljden lika för de försumlige, undvekes

fängelsestraffet och undginges den orimligheten, att personer, som faktiskt

hafva medel innestående hos statsverket, till stor kostnad för detta behandlas

såsom medellösa.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, att Riksdagen

måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utreda, huruvida

ej genom förändrade bestämmelser i värnpligtslagen det missförhållandet

må kunna rättas, att en stor del af den värnpligtiga ungdomen

straffas med fängelsestraff för förseelser mot värnpligtslagen, samt att Kongl.

Maj:t derefter ville till Riksdagen göra den framställning, hvartill en dylik

utredning finnes böra föranleda.

Vid framställningen finnes fogad eu uppgift å antalet personer, som

vid rikets läns- och kronocellfängelser undergått förvandlingsstraff för böter,

ådömda dels (hvad angår år 1886) jemlik! art. IV i kongl. kungörelsen

den 3 november 1860 angående den allmänna beväringen, dels jemlikt art.

VIII i värnpligtslagen den 5 juni 1885, till hvilken uppgift utskottet

tillåter sig hänvisa.

På sätt motionären erinrat vann visserligen icke lagutskottets vid

1893 års riksdag gjorda hemställan om en skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande

behofvet af ändrade bestämmelser i fråga om förvandling af böter,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

31

som ådömts enligt värnpligtslagen, Riksdagens bifall. Af handlingar, som

till utskottet öfverlemnats, framgår emellertid, att, sedan herr statsrådet

och chefen för landtförsvarsdepartementet just genom lagutskottets utlåtande

fått sin uppmärksamhet rigtad på frågan, densamma så till vida varit föremål

för behandling, som t. f. chefen för generalstaben i ämnet afgifvit ett

utförligt yttrande. Då således frågan om ändrade föreskrifter rörande bötesstraffet

för förseelser mot värnpligtslagen är under utredning, och då

utskottet häraf har anledning antaga, att, derest denna utredning gifver

vid handen, att ifrågavarande böter kunna och böra vid bristande tillgång

på annat sätt förvandlas än efter de allmänna regler, enligt hvilka bötesstraff

öfvergår till fängelse, Kongl. Maj:t skall, utan att Riksdagen i anledning

af förevarande motion derom gör hemställan, för Riksdagen framlägga

förslag i ämnet, så föranledes häraf utskottet, som i sitt utlåtande

n:o 69, angående ändring i vissa delar af gällande strafflagstiftning,

tillstyrkt Riksdagen att hos Kongl. Maj:t göra framställning bland

annat om sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att användningen af

straffarten enkelt fängelse, äfven då denna straffart användes såsom förvandlingsstraff,

måtte så vidt ske kan inskränkas, att hemställa,

,r* i''. •«. -• f i J." ■* V : , ,* tii''9 L jfVtfM'' ?t,: ■ *1V '' . 1fV";

det förevarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 28 april 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. IIASSELROT.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Reservation

af hr Ohlsson, som anfört:

»Såsom motionären påpekat, har frågan om behofvet af ändrade bestämmelser

rörande straff för förseelser mot värnpligtslagen redan år 1893

varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet.

Då denna magtpåliggande angelägenhet nu ånyo förelagts Riksdagen,

har motionären särskildt framhållit och betonat, att allt fortfarande —

efter mer än tioårig tillämpning af värnpligtslagen — ett öfver måttan

stort antal värnpligtige årligen underkastas fängelse såsom förvandlingsstraff

för böter, hvilka blifvit dem i och för dylika förseelser påförda.

Det sålunda anmärkta, beklagliga missförhållandet har i och för sig

synts motionären vara af beskaffenhet att mana till allvarligt öfvervägande,

huruvida icke genom ändrade lagbestämmelser rättelse härutinnan må kunna

åstadkommas. Motionärens framställning har emellertid så omfattande

räckvidd, att deraf skäligen påkallas särskild undersökning och utredning

ej mindre om och under hvilken förutsättning bötes- och deremot svarande

förvandlingsstraff må kunna upphöra att tillämpas i afseende å förseelser

mot värnpligtslagen, än äfven om och i hvilken omfattning dessa straff i

förevarande fall må kunna mot andra lämpliga strafifarter utbytas. För

sådant ändamål torde i korthet böra erinras derom, att de ifrågavarande

förseelserna — hvilka alla bestå i underlåtenhet att fullgöra vissa i värnpligtslagen

stadgade medborgerliga pligter — äro följande:

a) uteblifvande från inskrifningsförrättning;

b) underlåten inställelse till tjenstgöring i fredstid;

c) försummad mönstring eller uraktlåtenhet att aflemna uppgift om

bostad;

d) underlåten anmälan om flyttning från ett kompaniområde till ett

annat, om afgång från sjömanshus, eller om längre tids vistande utom det

kompaniområde, värnpligtig tillhör.

För samtliga ofvannämnda försummelser äro stadgade böter till nedanupptagna

belopp:

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

för a) första gången 10 kronor och för hvarje följande gång 20 kr.;

» b) första gången 20 kr. och för hvarje följande gång 40 kr.;

» c) hvarje gång 5 kr.; och

» d) likaledes hvarje gång 5 kr.

Böterna förvandlas, vid bristande tillgång till deras gäldande, enligt

allmän strafflag. Vidare torde i detta sammanhang böra meddelas, att,

enligt särskilda i generalstaben uppgjorda statistiska beräkningar öfver

laga kraftvunna bötespåföringar för åren 1888—1891 (1892), de verkliga

försummelsernas antal utgjort:

för

a) i

medeltal

för hvarje år

2,566

»

b)

d:o

d:o

2,118

»

c)

d:o

d:o

7,238

»

d)

d:o

d:o

105

eller

sammanlagdt

12,027

straffbara försummelser under hvarje år.

De bötespåföringar, hvilka icke tagit åt sig laga kraft men i allt fall

förorsakat mycken skriftvexling, delgifning och andra åtgärder, lära under

ofvannämnda år uppgått till mångdubbelt högre antal. Några statistiska

beräkningar öfver ifrågavarande slags bötespåföringar och försummelser

för senare åren hafva icke varit att tillgå.

Den af motionären åberopade, i kongl. fångvårdsstyrelsen upprättade

officiella uppgiften ådagalägger emellertid att under tioårsperioden 1887—

1896 i medeltal 941 värnpligtige årligen undergått fängelse för böter,

hvilka blifvit dem påförda för förseelser mot värnpligtslagen. Då de ifrågavarande

fängelsefångarne år 1896, eller det sista året uppgiften afser, uppgingo

till 940, vill deraf synas, att någon märkbar tillbakagång i antalet

dylika bestraffningar följaktligen icke gjort sig gällande.

Såsom de statistiska siffrorna för öfrigt klart och tydligt visa, utgöra

mönstringsförsummelserna det vida öfvervägande flertalet af de förseelser,

för hvilka straff enligt värnpligtslagen utkräfvas. Detta har emellertid sin

naturliga förklaringsgrund deri, att de mönstringspligtiges antal är förhållandevis

ganska stort.

Om således mönstringsförsuinmelserna kunde upphöra, skulle eu högst

väsentlig minskning i värnpligtsförseelsernas hela antal häraf föranledas.

Det torde derför med ett visst fog kunna ifrågasättas, huruvida det icke

i stort sedt skulle lända till båtnad både för det allmänna och de värnpligtige,

att mönstringspligten, sådan den nu är reglerad, helt och hållet

afskaffades. Det egentliga ändamålet med mönstringen, hvilken författningsenligt

kan fullgöras antingen genom personlig inställelse vid mönstringsliih.

till Riksd. Prof. lb9H. 7 Sami. 40 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

förrättning eller genom särskild i föreskrifven tid och ordning till vederbörande

områdesbefälhafvare insänd skriftlig anmälan, är att sätta nämnde

befälhafvare i tillfälle inhemta tillförlitlig uppgift om de mönstringspligtiges

bostad.

Tages emellertid rimlig hänsyn icke blott till de utgifter ooh den

tidspillan, som äro förbundna med och förorsakas genom vederbörande

tjenstemäns och de värnpligtiges personliga inställelse vid mönstringsförrättningar,

utan äfven till samtliga kostnaderna för all den officiella skriftvexling,

delgifning, handräckning och räkenskapsföring, som måste ega

rum, innan de år efter år till flere tusental uppgående bötespåföringarne

för mönstringsförsummelser varda behörigen utredda, verkstälda och redovisade,

vill det förefalla alldeles uppenbart, att det ur ekonomisk synpunkt

skulle vara särdeles fördelaktigt att upphäfva mönstrings- och anmälningspligten

samt i stället föranstalta om nödiga bostadsuppgifters meddelande

till vederbörande militära befälhafvare genom vissa myndigheter såsom

exempelvis presterskap, församlingsföreståndare, häradsskrifvare, rotemän

och sjömanshusdirektioner.

Genom sålunda förändradt tillvägagångssätt skulle förvisso till fördel

för värnpligtsväsendet — och utan att nyssnämnda civila myndigheter

behöfde genom slikt arbete blifva i någon afse värd grad betungade —

derjemte vinnas mera fullständighet, ordning och reda i afseende å bostadsuppgifterna,

än som med nuvarande mönstringssätt uppnås.

Under sådana förhållanden synes från militär synpunkt näppeligen

kunna förorsakas någon olägenhet deraf, att värnpligtige befrias från en

skyldighet, som af dem alltjemnt i stor omfattning åsidosattes.

Den i militärt afseende uppfostrande inverkan, som möjligen förmenas

ligga deri, att de värnpligtige efter fullgjord vapenöfningsskyldighet skola

genom mönstringen känna sig bundne vid den militära tjenstepligten, torde

med afseende särskilt å det sätt, hvarpå ansvar för försummad mönstring

utkräfves, i verkligheten icke kunna tillmätas någon nämnvärd betydelse.

Såsom kändt är, har för öfrigt den mönstringspligten hufvudsakligen

liknande anmälningsskyldighet, som enligt § 33 mom. 2 och 3 värnpligtslagen

ålagts värnpligtige, hvilka flytta från ett kompaniområde till ett

annat, eller afgå från sjömanshus eller längre tid uppehålla sig utom det

kompaniområde, de tillhöra, ansetts kunna i särskilt. föreskrifven eller

eljest vedertagen ordning å de värnpligtiges vägnar förmedlas och fullgöras

af presterskapet och vissa andra lokala myndigheter.

Till fördel för det allmänna och de värnpligtige hafva också hufvudsakligen

af denna anledning anmälningsförsummelserna i dessa fall kunnat,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 70. 35

såsom de ofvanintagna statistiska siffrorna nogsamt gifva vid handen, hållas

inom mycket måttliga gränser.

Efter allt att döma borde således steget kunna tagas fullt ut och

några oöfverstigliga hinder icke möta för ett fullständigt afskaffande af

det nuvarande mönstrings- och anmälningsväsendet, för sä vidt detsamma

påhvilar de värnpligtige.

Härigenom skulle förseelserna mot värnpligtslagen kunna varda inskränkta

till de två visserligen straffvärda fall, som afse uteblifvande från

inskrifning eller tjenstgöring.

Skulle det emellertid mot förmodan ur militär synpunkt befinnas

ogörligt att upphäfva mönstringspligten, synes till främjande af det skriftliga

mönstringssättets anlitande och behöriga fullgörande kunna bland annat vidtagas

sådana åtgärder att hos de personer, som, jemlikt § 117 i Kongl.

Maj:ts förnyade nådiga förordning angående inskrifning och redovisning af

värnpligtige samt deras tjenstgöring in. in., ega bestyrka värnpligtiges uppgifter

om bostad, tryckta blanketter till dylika uppgifter på det allmännas

bekostnad tillhandahållas.

Med anledning af en vid denna riksdag väckt motion har lagutskottet

i särskildt utlåtande tillstyrkt sådan ändring af nyssberörda §, att jemväl

ledamöter i kommunalnämnd och nämndemän må kunna bestyrka bostadsuppgifterna,

hvarigenom sannolikt bör kunna åstadkommas någon minskning

i mönstringsförsummelsernas antal. Beträffande derefter de särskilda skyldigheterna

för värnpligtige att personligen inställa sig till inskrifning och

tjenstgöring i fredstid synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida

icke försummelsernas antal i dessa fall skulle kunna i afsevärd mån och

efter hand minskas, derest värnpligtige vid försummad inställelse oftare, än

hvad nu i allmänhet lärer kunna ske, genom myndigheternas försorg

hemtades.

Enligt bestämmelserna i § 41 mom. 1 och 3 värnpligtslagen äro

värnpligtige för nyssberörda båda försummelser underkastade äfventyret af

hemtning på egen bekostnad. Om dessa bestämmelser vidare utvecklades

och skärptes samt vissa praktiska anordningar derjemte vidtoges för möjliggörande

af en effektiv tillämpning af detta äfventyr, skulle sådant, på

grund af det obehag och de kostnader, som genom hemtningen förorsakades,

tvifvelsutan i hög grad främja efterlefnaden af värnpligtslagens föreskrifter

i de afseenderi, om hvilka nu särskildt är fråga.

Vidare synes med fullt fog böra meddelas föreskrift derom, att för

sådan värnpligtig, som genom försummad inskrifning eller uraktlåten inställelse

till tjenstgöring under ett eller flera år obehörigen framflyttar

fullgörandet af vissa med värnpligten förenade skyldigheter, värnpligten

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

under motsvarande tid skall förlängas efter det den värnpligtige fyllt 40

år, då all värnpligt eljest lagligen upphör. Då värnpligtigs sammanlagda

bevärings- och landstormstid nu kan genom försummelse af lagstadgade

skyldigheter förkortas, synes nämligen deri kunna ligga någon lockelse till

öfverträdelse af gällande föreskrifter.

Antalet förfallolöst uteblifne från inskrifningsförrättningar torde särskildt

kunna i någon mån minskas, derest under vissa vilkor medgifves

tillåtelse för värnpligtige, hvilka äro behäftade med sådana lyten, kroppsfel

eller sjukdomar, som uppenbarligen föranleda oförmögenhet till krigstjenst,

att utan personlig inställelse varda från värnpligtens fullgörande frikallade.

Genom här ofvan antydda och andra liknande, för ändamålet tilläfventyrs

lämpliga, lagändringar skulle en mycket stor del af de nu alltför

talrikt förekommande förseelserna mot värnpligtslagen kunna undanrödjas

eller förebyggas utan anlitande af straffrättsliga åtgärder.

! Efter erinran härom torde den af motionärens framställning föranledda

frågan om förändrade straffarter jemväl böra med några ord

beröras.

Nu lärer det icke kunna förnekas, att bötesstraff eller deremot svarande

kortvariga förvandlingsstraff utgöra straffarter, hvilka i allmänhet

äro föga egnade att motsvara de ändamål, som med straffet afses. I fråga

särskilt om sådana medborgerliga pligter, som i och för försvarsväsendet

lagstadgas för landets befolkning, torde det få anses vara af alldeles enastående

och utomordentlig vigt, att verklig jemlikhet inför lagen under alla

förhållanden och i hvarje fall upprätthålles och göres gällande.

Det kan följaktligen under inga omständigheter anses tillfredsställande,

att försummelser af dessa pligter straffas medelst böter, hvilka utgå

med fixa belopp och vid bristande tillgång förvandlas till fängelse. Straffet

bör tydligtvis i alla förekommande fall, och så vidt möjligt är, lämpas sä,

att det träffar de försumlige på ett i allo rättvist och likartadt sätt, oberoende

af deras personliga förmögenhetsförhållanden.

Måste det således å ena sidan anses önskvärdt och lämpligt, att nu

stadgade bötes- och förvandlingsstraff för förseelser mot värnpligtslagen

utbytas mot andra straffarter i de värnpligten rörande fall, hvilka icke

kunna ordnas och regleras annat än medelst straffrättsliga åtgärder, torde

å andra sidan böra noggrant och fullständigt utredas, om och i hvilken

mån rent militära straffarter eller tillrättavisningar, såsom förlängning af

tjenstetiden, fullgörandet af särskild militär arbetsskyldighet, mistning af

aflöning sförmåner eller andra disciplinära bestraffningar må kunna i förevarande

fall göras gällande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

Skulle en ingående sådan utredning gifva vid handen, att slika best

raffningsmedel af en eller annan anledning icke kunna med fördel tilllämpas

å de försummelser, om hvilka här är fråga, synes vidare böra tagas

under särskildt öfvervägande, huruvida icke i sammanhang med införandet

i dessa särskilda fall af s. k. vilkorlig straffdom frihetsstraff lämpligen kan

och bör såsom allmänt gällande straffart lagstadgas för de båda ur försvarsväsendets

synpunkt jemförelsevis ganska allvarsamma förseelser, hvilka

bestå i förfallolöst uteblifvande från inskrifning eller tjenstgöring.

För nämnda förseelser, hvilka äro af beskaffenhet att kunna med

ett års mellantid upprepas, synas af praktiska skäl vilkorliga straff med

fördel kunna — åtminstone försöksvis — tillitas.

Den värnpligtige, som ena året försummat fullgörandet af den lagstadgade

skyldigheten, kommer nemligen — och kan icke undgå att komma —

i tillfälle att redan följande året genom motsvarande pligtuppfyllelse visa,

om han vill af det vilkorliga straffhotet låta sig rätta och såmedelst söka

göra sig förtjent af befrielse från det straff, hvartill han genom försummelsen

ogjort sig skyldig.

Ådagalägger värnpligtig genom upprepad enahanda försummelse

fortfarande obenägenhet att uppfylla nyssnämnda vigtiga medborgerliga

pligter, lära ur den afgörande synpunkten af försvarsväsendets behöriga

upprätthållande några betänkligheter icke böra möta att för sådan händelse

i hvarje fall tillämpa ett skäligen afmätt frihetsstraff.

Då, såsom ofvan framhållits, frågan om ändrade bestämmelser angående

straff för förseelser mot värnpligtslagen ovedersägligen är förtjent

af synnerligt beaktande från statsmagternas sida;

dä någon allsidig och uttömmande utredning hittills icke blifvit

verkstäld rörande sättet och tillvägagåendet för möjliggörande och åstadkommande

af en väsentligen förbättrad rättsordning i nu förevarande afseenden;
dä

förseelser mot värnpligtslagen äro af den särskilda art och beskaffenhet,

att frågan om sättet och vilkoren för dessas bestraffande icke

nödvändigtvis behöfver eller ens lämpligen bör sammankopplas med vissa

ifrågasatta reformer i den allmänna strafflagstiftningen;

då frågan om ändring af värnpligtslagens straffbestämmelser sedan

1893 års riksdag — då denna fråga inom båda kamrarne omfattades med

lifligt intresse — veterligen icke varit föremål för Kong!. Maj:ts uppmärksamhet

i vidare mån än att ett yttrande i ärendet infordrats och för två

år sedan afgifvits af t. f. chefen för generalstaben;

då, såvidt kändt, är, särskild anledning icke förefinnes till det antagandet,

att Kongl. Maj:t på grund af nämnda yttrande eller eljest kommer

«

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 70.

att, utan derom af Riksdagen gjord begäran, framlägga förslag till välbehöfliga

lagändringar i de delar, om hvilka här är fråga; och

da för öfrigt Riksdagen i en angelägenhet af så ingripande vigt

och betydelse som den nu förevarande skäligen icke bör — genom att

afslå motionen — till en oviss framtid undanskjuta en reform, som i och

för sig måste anses af verkligt behof påkallad och som derför kräfver

en snar lösning;

har jag, i olikhet med utskottets flertal, ansett fullgiltiga skäl vara

för handen att göra hemställan derom,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån, till

åstadkommande af rättelse i det af motionären anmärkta

missförhållande, nu stadgade bötes- och förvandlingsstraff

för förseelser mot värnpligtslagen må kunna afskaffas

eller mot andra lämpliga straffarter utbytas, samt

att Kongl. Maj:t derefter, så fort ske kan, ville för

Riksdagen framlägga de förslag, till hvilka utredningen

finnes föranleda.»;

af herrar F. Andersson, P. G. Petersson, J. Anderson, Nilsson och

Wiklund, hvilka instämt i den af herr Ohlsson afgifna reservation.

Herr Jönsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Stockholm 1898. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.