Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om utredning rörande införande af obligatoriskt rättsligt försvar för tilltalade i brottmål.

1898-05-03 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:77, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om utredning rörande införande af obligatoriskt rättsligt försvar för tilltalade i brottmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

1

\:o 77.

Ank. till Rik»d. kansli den 3 mej 1898, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

May.t med begäran om utredning rörande införande af

obligatoriskt rättsligt försvar för tilltalade i brottmål.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 169, har herr K. A. Staaff hemstält, att Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes

låta verkställa en fullständig utredning af frågan om obligatoriskt, på

statens bekostnad anordnadt rättsligt försvar för tilltalade i brottmål,

om möjligheten och förutsättningarne för införande af sådant försvar

äfven hos oss, om den utsträckning, i hvilken försvaret borde göras

obligatoriskt, samt om kostnaden för institutionens genomförande, äfvensom

det Kongl. Maj:t behagade, derest utredningen dertill gifver anledning,

för Riksdagen framlägga förslag till lag i detta ämne.

Till stöd för motionen anföres:

En af de liufvuduppgifter, som den nyare tidens straffprocess satt

sig före, vore att söka skydda den anklagades rätt på ett mera verksamt

sätt än i äldre tider varit fallet.

Man hade t. ex. i sådant afseende uti nyare lagstiftningar infört

noggranna bestämmelser i syfte att trygga den i brottmål tilltalade mot

godtycke vid tillämpningen af de svåra tvångsmedel, som understundom

måste användas emot misstänkta personer, och att gifva honom möjligBih.

till Riksd. Prut. 1898. 7 Sami. 40'' Höft (N:is 77, 78.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

het till upprättelse, då denna tillämpning trots sådana försigtighetsmått

visat sig oriktig. Man hade vidare på allehanda sätt sökt regelbinda

sjelfva rättegångsförfarandet medelst vissa former, egnade att förekomma

godtycklighet från de dömande myndigheternas sida. Och man

hade slutligen, lagt sig vinn om att redan i en första domstol söka

samla all möjlig kompetens i afseende på sjelfva dömandet genom att

vare sig af två element, ett rättsbildadt och ett lekmannaelement,

eller af blott det förra — bilda ett kollegium af verkligt erfarne och

särskildt duglige domare.

Men det måhända vigtigaste uttrycket för denna omsorg om den

anklagades rätt hade dock varit det i de flesta kulturländer sedan

länge införda så kallade obligatoriska försvaret i brottmål.

Med obligatoriskt försvar i brottmål menades som bekant den

processuella princip, att den anklagade — ehvad han vore rik eller

fattig skulle eg a biträde af en kompetent försvarsadvokat, hvaraf

följde att,^ om han ej kunde eller ville skaffa sig sådan sjelf, samhället

genom något af sina organ och°på^sin bekostnad anvisade honom en

försvarare.

Redan här borde det emellertid framhållas, att principen likväl i

praxis ingenstädes erhållit den utsträckning att gälla för tilltalade i alla

slags brottmål, utan att sådana mål plägade derifrån uteslutas, der

allenast jemförelsevis ringa ansvar kunde ifrågakomma. För förebyggande

af missförstånd ville motionären derför betona, att det ej heller af

honom ifrågasattes annat, än att en hel del brottmål gifvetvis skulle

afskiljas från dem, i livilka försvaret skulle vara obligatoriskt.

Hvad vore då den af samhället tillsatta försvararens uppgift?

Ingen annan i sjelfva verket än den, hvarje advokat, som sjelfvilligt

åtoge sig eu rättssak, egde, nemligen att efter måttet af sina bästa

krafter bistå hufvudmannen med råd och dåd och att således — utan

sanningens förvrängande — framdraga och förebringa allt, som kunde

tjena till dennes bästa,

Ville man närmare göra sig reda för de speciella åligganden, som

tillhörde eu försvarare i brottmål, torde de lämpligen kunna grupperas

sålunda.

Försvararen vore skyldig att bistå den anklagade genom att förekomma

och afhjelpa de för denne ofördelaktiga följderna af hans brist

på insigt i sjelfva de processuella formerna, och specielt vore försvararen

skyldig att bevara åt den anklagade alla laga rättegångsförmåner.

Man måste ju nemligen ihågkomma, att de tilltalade till det alldeles

öfverväldigande flertalet saknade hvarje kunskap, hvarje äfven

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

det enklaste begrepp om de bestämmelser, som utgjorde grundvalen

för en laga rättegång, och att det således i brist på ett rättsligt försvar

vore helt och hållet öfverlemnadt åt domarens samvetsgrannhet

och förmåga, att allt verkligen blefve iakttaget, som i fråga om pro^

cessuella förmåner kunde lända den tilltalade till godo.

Men huru stor domarens samvetsgrannhet och förmåga än vore,

visade dock erfarenheten, att de i allmänhet icke räckte till för att

tillvarataga på en gång samhällets i den ransakande och dömande

myndigheten personifierade intresse och den anklagades. Ja — situation

ner kunde uppstå och uppstode oupphörligt, då man måste erkänna,

att den anklagades intresse hade blifvit förbisedt, utan att dock det

ringaste fel kunde tillvitas domaren, helt enkelt derför att lagen icke

pålagt och icke kunde pålägga honom att vårda sig om den tilltalades

förmåner på ett så aktivt sätt, som skulle erfordras för att dessa skulle

blifva rätt tillgodosedda. Väl kunde man icke så sällan få höra, huru

en domare — då han efter vunnen utredning klarligen såge hvad som

borde göras från den anklagades sida, hvilka yrkanden som borde

framställas och hvilka omständigheter borde betonas *— så att säga

»lade orden i munnen» på denne för att kunna i protokollet anteckna

hvad han funne oundgängligen nödigt. Men — om nu också detta

skulle anses förenligt med en god rättegång — hvem kunde fordra, att

domaren skulle ingripa till den grad i målets skötsel, att han på ett

tidigare stadium borde för den anklagades räkning framställa och

motivera de rent processuella yrkanden (t. ex. i fråga om uppskof för

visst ändamål, vittnesjäf m. m.), hvilka då borde och af en rättsbildad

advokat gifvetvis skulle framställas, för att ej tala om de mångahanda

fall, då erinringar borde framställas just med afseende på domarens

egen processledande verksamhet.

Vidare hade försvararen att bidraga till sjelfva utredningen i

saken. Han skulle således med största noggrannhet höra sin klient om

alla de omständigheter, hvilka syntes honom (försvararen) af betydelse.

Och han skulle biträda klienten i att uppsöka och ordna bevisning till

ådagaläggande af dylika omständigheter. Å andra sidan tillhörde det

honom att afskilja det onödiga, som allenast skulle belasta rättegången

och protokollet, utan att bidraga till upplysning i sjelfva saken.

I fråga om denna punkt — utredningen — hade tydligen försvararen

en af sina förnämsta uppgifter. Den oerfarne, icke rättsbildado

hufvudmannen kunde oftast icke rätt urskilja hvad som kunde

vara af verklig vigt i saken, ej heller — i synnerhet då fråga vore om

uppgifter och omständigheter, hvilka borde efterforskas i akter och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

handlingar uppsöka dessa. Och i det fall, då häri vore genom ransakningsfängelset

beröfvad sin frihet, förelage ju till och med för honom

ett direkt fysiskt hinder att personligen verka till utrednings och bevisnings

anskaffande.

Ytterligare skulle försvararen naturligen biträda sin klient genom

kompletterande af dennes bristande insigt i sjelfva den materiella

rätten, närmast således strafflagstiftningen, men också de andra lagstiftningens

grenar, som kunde vara af betydelse för bedömande af ett

visst straffrättsligt fall.

Försvararen skulle vidare inför sjelfva domstolen ersätta hvad

som felades den tilltalade i förmåga att framföra alla de omständigheter,

som kunde gagna honom, och i den anklagades intresse — dock

alltid utan att träda sanningen för nära — belysa dessa omständigheter.

Det vore detta man kallade att »plädera» saken.

Om slutligen den tilltalades sak syntes tvifvelaktig, så att fråga

kunde vara om hans fällande, tillhörde det försvararen att framdraga

alla de förmildrande omständigheter, hvilka kunde bidraga till ett

rigtigt utmätande af det straff, som komme att ådömas hans klient i

händelse af en fällande dom.

Efter erhållet utslag i underrätt ålåge det försvararen att, om utslaget

vore fällande, gifva den tilltalade råd, huruvida utsigt förefunnes

att vinna något gejpom besvär i högre instans. Denna hans uppgift

vore af icke ringa vigt både för att möjliggöra besvärs anförande, der

sådana verkligen borde anföras, och för att förekomma dem, der de

vore utsigtslösa oeh således — på samma gång de, om den tilltalade

vore häktad, fördröjde hans strafftid — onödigtvis betungade öfverdomstolarne

med onyttigt arbete.

Ville man nu med allvar och samvetsgrannhet betrakta dessa af

motionären angifna hufvudpunkter i försvarsadvokatens åligganden,

vågade^ motionären tro, att det icke skulle vara möjligt bestrida, att

han på hvar enda en af dessa punkter hade en verklig och väsentlig

uppgift att fylla.

Skulle man ur samhällets synpunkt i en enda formel söka sammanfatta

det rättsliga försvarets ändamål, kunde man säga, att det tjenade

detta höga syfte: att den oskyldige ieke skulle straffas och att den

skyldige icke skulle straffas mera än han förtjenade. Men denna formel

vore dock icke fullt egentlig så till vida som det ofta icke vore nog,

att den oskyldige ginge fri från lagens straff. Han hade äfven rätt

att fordra, att hans oskuld i möjligaste måtto blefve ådagalagd. Detta

vore särskildt af vigt att framhålla i ett land, der de åldriga inqvisi
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

toriska formerna vore egnade att kasta en svår skugga på den eu gång

lagförde, men frikände, hvilken skugga ofta icke ett helt lif mägtade

utplåna.

I sjelfva verket syntes det ligga i sakens natur, att när samhället

genom sina myndigheter öfvade så betydande ingrepp i den

enskildes hela lif och öde, som ett åtal och ännu mera ett åtal med

åtföljande häktning kunde innebära, så borde också detta samhälle

känna och erkänna såsom en förpligtelse att icke äfventyra, att den

sålunda angripne genom egen okunnighet eller oförmåga ginge miste

om något, som kunde lända honom till förmån.

Och särdeles motbjudande framträdde skilnaden mellan rik och

fattig inför lagen, då den rike genom sin rikedom vunne en utomordentligt

mycket större möjlighet att vinna verklig och full rättvisa än

den fattige.

Då motionären ville försöka att på förhand upptaga och bemöta

de tänkbara invändningarna emot införandet äfven hos oss af ett obligatoriskt

rättsligt försvar, blefve han i viss mån villrådig. Det funnes

ju nemligen åtskilliga ämnen inom rättsväsendet, hvilka väckt liflig

strid, och der således såväl den utländska som äfven understundom den

inhemska litteraturen erbjöde en lätt tillgänglig profkarta öfver de skäl

och motskäl, som bjudits för den ena och andra åsigten.

Men så vore icke förhållandet med afseende på det nu föreliggande

ämnet. Den inhemska litteraturen hade, snart sagdt, hvarken skäl eller

motskäl att bjuda, ty ämnet hade der knappast varit på tal. Och i den

utländska litteraturen funne motionären mångfaldiga grunder anförda

för, men inga emot försvarsinstitutioneu. Den vore helt enkelt erkänd

såsom ett nödvändigt ingredierande element i en god rättskipning.

Det funnes icke mer än en mening derom.

Motionären funne sig således hänvisad till sin egen erfarenhet.

om den i vårt land rådande uppfattningen af rättsväsendet och dess

olika organ och ville söka att ur denna leda sig till de argument,

som kunde antagas blifva framstälda emot hans ståndpunkt i frågan.

Förmodligen skulle det principiella motståndet vara väsentligast

att söka uti det missförstånd rörande advokatens verksamhet i allmänhet

och de fördomar emot rättsbildade advokaters medverkan vid rättegångarne,

som så länge råd t i vårt land, i nu ifrågavarande fall förstärkt

med en farhåga, att advokaternas medverkan vid brottmål kunde

komma att leda till den skyldiges frikännande.

Hvad då först anginge den hos oss ända till senaste tid rådande

fördomsfulla uppfattningen af advokatyrket öfver hufvud, torde man

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

icke utan skäl kunna hoppas, att densamma åtminstone vore på väg

att vika för en rigtigare och sundare åskådning — ett förhållande, för

hvilket man sannolikt i icke ringa mån hade att tacka nya lagberedningens

i detta stycke särdeles kraftiga och om ett modernare uppfattningssätt

vittnande framställning i det så kallade principbetänkandet.

Ännu verksammare till framkallande af detta resultat torde dock

den omständigheten hafva varit, att advokatyrket faktiskt på ett par

tiotal af år i Sverige dragit till sig en stor del utöfvare af helt annat

slag, än som förut bjudits allmänheten.

Hvad åter anginge den möjliga farhågan, att en verkligen skyldig

person skulle kunna gå fri genom ett rättsligt försvar, så syntes den

föga grundad. Derest ett rättsligt försvar af staten anordnades, torde

det hos oss som annorstädes komma att läggas i händerna på personer,

hvilka genom sin allmänna hederlighet och omsorgen om sin sociala

ställning och sitt yrkes anseende kände sig alldeles hindrade från att

med uppsåt söka främja den skyldiges friande på sanningens bekostnad.

Och om man menade, att den anklagades egen okunnighet understundom

kunnat, der han vore skyldig, röja hans brottslighet, men att

denna kunde, i händelse han eger biträde, utan sakförarens vett och

vilja förblifva ouppdagad, då måste svaras: att denna möjlighet väl ej

vore alldeles utesluten, men att man här som så öfta måste välja emellan

att låta de oskyldiga lida eller att möjligen riskera, att den skyldige

någon enda gång ej blefve behörigen näpst.

Det vore emellertid icke sannolikt, att den verkligen skyldige

gånge fri genom advokats medverkan. Men om detta kunde befaras

och ansåges lägga hinder i vägen för ett obligatoriskt rättsligt försvar

i brottmål, då skulle ett sådant betraktelsesätt i sjelfva verket föra

längre än till den ståndpunkt, vår lagstiftning nu intoge. Det skulle

föra ända till den ståndpunkt, som 1734 års lag intog, då den i 15 kap.

1 § rättegångsbalken endast vilkorligt — efter domarens pröfning —

tillät den tilltalade att hafva biträde. Men då man frångått denna ståndpunkt,

hvilket skedde genom lagen den 12 december 1890, och genom

nyss anförda lagrums nya lydelse tillåtit den tilltalade, som sjelf>kunde

skaffa sig rättslig hjelp, att utan särskildt medgifvande af domstolen

begagna sådan, kunde man ju icke rimligtvis åberopa det nu anförda

argumentet.

Ville man såsom ett qvasi-principielt skäl på försök framdraga

något sådant, som att det obligatoriska försvaret icke hade något berättigande

hos oss, utan vore behöfligt i andra rättegångssystem blott

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 77. <

på grund af att helt andra allmänna grunder för rättegången der gälla,

så ville motionären bemöta denna invändning på följande sätt.

Det vore visserligen sant, att ett obligatoriskt försvar vore så godt

som oundgängligt, der muntlig och omedelbar procedur rådde, redan

af det skäl, att sjelfva formen för rättegången eljest skulle alldeles falla

sönder. Det vore ju faktiskt möjligt att uppskrifva i ett protokoll hvad

den tilltalade svarade på frågor, såsom i ett inqvisitoriskt och skriftligt

system skedde. Men det vore taktiskt omöjligt att af eu oläid tilltalad

vinna det slags medverkan från partens sida, som vore ovilkorligen

förutsatt i en muntlig rättegång, allra helst en sådan inför jury. Det

vore således sant, att sjelfva rättegångs formen gjorde försvarare nödvändig,

der denna vore muntlig. Men derför att den skriftliga rättegmgsformen

icke ovilkorligen fordrade försvarare, följde icke, att denne

under ett skriftligt system vore mindre nödvändig för den materiella

sanningens och rättvisans främjande. Alla de uppgifter, som ofvan

angifvits såsom innefattande försvararens hufvudsakliga åligganden,

måste fyllas för åstadkommande af verklig rättvisa i den skriftliga proceduren

lika väl som i den muntliga. Skilnaden vore blott den, att till

och med sjelfva den yttre formen svårligen kunde skötas utan bistånd

af försvarare vid den muntliga proceduren.

Historiskt sedt funne man också, att försvarsinstj^utionen föregått

den muntliga och omedelbara proceduren i eu nyare tids rättegångsförfarande.

. ...... .

Motionären öfvergiuge nu ifrån de principiella invändnmgarne till

de praktiska.

Den första af det slaget, som kunde tänkas, vore väl den, att

det fattades rättsbildade sakförare i tillräcklig mängd att uppfylla eu

sådan institutions fordringar hos oss. För egen del ville motionären

icke inlåta sig på ett bestämdt svar på den fragan. Motionen utmynnar

i ett yrkande om utredning af frågan i dess helhet, och till denna

utredning hörde ock besvarande af spörsmålet, huru vida ett tillräckligt

antal kompetenta sakförare hos oss för närvarande funnes. Blott så

mycket ville motionären här hafva betonat, att det åtminstone alldeles

icke vore klar sak, att tillräckligt antal icke funnes. I närvarande

stund räknade den sammanslutning af rättsbildade advokater, som sedan

ett tiotal år existerade i vårt land, ett antal medlemmar af inemot

hundra, men den torde ännu icke på långt när omfatta alla praktiserande

rättsbildade advokater, hvilka uppfylde vilkoren för inträde deri.

Den andra praktiska frågan vore den om kostnaden. Den kunde

motionären för närvarande icke ens närmelsevis besvara. Men det syn
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

tes föga antagligt, att vi svenskar icke skulle kunna för rättskipningens

höjande åstadkomma, hvad Norge — som sedan flera årtionden

haft obligatoriskt rättsligt försvar för tilltalade — förmått.

Till sist ville motionären framhålla, att den reform, han genom

denna motion ville söka väcka på tal, vore af beskaffenhet att icke

med nödvändighet föranleda andra förändringar inom vårt rättsväsende.

A andra sidan vore genom införande af ett obligatoriskt rättsligt försvar

möjligheten äfven för oss vunnen att, om så i en framtid skulle

anses tjenlig!, tillegna oss nyare former för rättegångsförfarande!, hvilka

utan sådant försvar icke kunde genomföras.

I det hela vågade motionären påstå, att det i denna stund icke

kunde tänkas någon reform inom det svenska rättsväsendet, som å ena

sidan skulle vara så egnad att i ett slag höja detsamma till en rättvisans

fordringar mera motsvarande ståndpunkt och å andra sidan läte

sig genomföras så alldeles partielt utan rubbning af rådande processprinciper

i öfrigt, som den motionären här förordat.

Onekligen*har motionären framlagt en tilltalande skildring af de

grundtankar, på • hvilka principen om obligatoriskt rättsligt försvar för

tilltalade i brottmål hvilar, samt af de fördelar, som kunde vara att

förvänta af dess antagande. Teoretiskt sedt låter sig tvifvelsutan

det, som motionären härom anfört, med fog sägas. Vår brottmålsprocess,

vid hvilken domaren måste ex officio sjelf uppmärksamma

hvad som länder till den tilltalades försvar, och detta under utöfning af

en så pass vidsträckt processledande verksamhet, att denna kan sägas

vara i viss mån bestämd af den s. k. inqvisitoriska processens grundsatser,

lemnar helt visst tillfälle till anmärkningar, dem man från teoretisk

synpunkt icke kan frånkänna giltigtighet.

Det händer emellertid ofta, att rättsinstitut, hvilka för den teoretiska

spekulationen synas bristfälliga, i sin tillämpning ganska väl motsvara

sitt ändamål; och med allt erkännande af, att vår svenska rättegångsordning

i åtskilliga punkter kan behöfva underkastas förändring, tror

utskottet dock, att i det särskilda afseende, som nu är i fråga, en förändring

sådan som den af motionären angifna icke är af behofvet

påkallad eller i öfrigt att tillråda. Utskottet är icke öfvertygadt, att

något verkligt behof af en dylik ändring gjort sig gällande inom vår

rättsordning, sådan denna enligt lag och rättssed är bestämd, och

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

utskottet håller före, att den, om den vidtoges, skulle kunna medföra

konseqvenser, mot hvilka man med skäl kan hysa betänkligheter.

Motionären har sagt, att, om man ville söka i en enda formel

sammanfatta det rättsliga försvarets ändamål, detsamma kunde sägas

tjena detta höga syfte: att den oskyldige icke skall straffas och att den

skyldige icke skall straffas mera, än han förtjenar. Detta är helt visst

rigtigt, men så vidt utskottet kan se, kan man icke med fog mot vårt

rättsväsende rigta den anmärkningen, att ej nämnda syfte blir tillgodosedt.

Ingen processform är ofelbar, och enstaka fall, i hvilka oskyldige

blifvit dömda eller skyldige dömda hårdare än de förtjenat, kunna

visserligen hafva förekommit. Sådant kan dock inträffa enligt hvarje

rättegångsordning och äfven inom sådana, som antagit det obligatoriska

försvaret för tilltalade i brottmål. Frågan gäller, huru vida något dylikt

förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant sätt, att missförhållandet

kan anses hafva haft sin grund just i saknaden af rättsbildadt biträde

för den tilltalade, samt i den omfattning, att det med skäl bör gifva anledning

till ny och ändrad lagstiftning. Enligt utskottets åsigt kan

svaret på denna fråga med ganska stort berättigande afgifvas nekande.

Utskottets betänkligheter mot det framstälda förslaget vinna emellertid

ytterligare styrka deraf, att detsamma, om det genomfördes, skulle

enligt utskottets förmenande kunna gifva anledning till ett missförhållande,

som man för visso vill undvika. Straffprocessen erkänner visserligen

såsom sin uppgift, att den oskyldige ej må blifva dömd samt den skyldige

ej dömas hårdare, än han förtjenar, men den ställer ock för sig

det målet, att den, som verkligen är skyldig, också må varda fäld. Den

nära liggande invändningen, att den rättsbildade advokatens biträde

kunde komma att i betänklig grad gå ut på den verkligen skyldiges

frikännande, bemöter motionären med hänvisning dertill, att det rättsliga

försvaret finge antagas komma att här som annorstädes läggas i

händerna på personer, hvilka genom sin allmänna hederlighet och omsorgen

om sin sociala ställning och sitt yrkes anseende skulle känna

sig alldeles hindrade att med uppsåt söka främja den skyldiges friande

på sanningens bekostnad. Erfarenheten från utlandets domstolar häntyder

dock derpå, att den tilltalades advokat sätter en ära uti att

bereda sin klient alla tänkbara fördelar och uti sin sträfvan härefter

snarare anser såsom sin pligt än såsom en ohederlighet att fördölja

sanningen, derest densamma skulle verka till skada för klientens intressen.

Detta förhållande berättigar utskottet till det antagandet, att

äfven i vårt land det obligatoriska rättsliga försvaret skulle verka försvårande

med hänsyn till uppdagandet af den tilltalades brottslighet.

Bill. till lliksd. Vret. 1898. 7 Sami. 46 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 77.

Härmed må nu förhålla sig huru som helst. Uppenbart är emellertid,

att staten vid sitt anordnande af brottmålsprocessen icke kan

åtnöja sig med en lägre kompetens hos sina åklagare än den, som

staten kräfver af det rättsbildade biträdet åt den tilltalade. Det lärer

ej under några förhållanden få anses lämpligt att till de tilltalades

biträde i brottmål sätta personer af högre kompetens, än som fordras

af dem, som äro satta att i dylika mål bevaka samhällets, ofta äfven

enskilde målsegandes intressen. Ett antagande af den utaf motionären

förordade principen skulle således med nödvändighet kräfva förändring

äfven af vår svenska åklagarecorps. Konseqvensen skulle alltså leda till

uppställande af ökade kompetensfordringar för länsmans- och stadsfiskalstjenster

och, med ökade kompetensfordringar, äfven till ökade utgifter

för statsverket.

Men med den omstöpning af vårt brottmål sförfarande, som läge

deri, att i regeln endast rättskunniga personer å ömse sidor förde talan

inför rätta, hade man intagit en ståndpunkt, som snart nog skulle föranleda

en öfvergång till den rena förhandlingsprincipens tillämpning

och i fortsättningen må hända medföra en anslutning äfven hos oss till

det utländska processförfarande, som bär namn af det muntliga och

omedelbara. Motionären anser visserligen en dylik utvecklingsgång icke

vara oundgänglig. Påtagligen håller han den dock för trolig. Han

anför, att, historiskt sedt, försvarsinstitutionen föregått den muntliga och

omedelbara proceduren i en nyare tids rättegångsförfarande, och han

betonar, att genom införande af ett obligatoriskt rättsligt försvar möjligheten

är beredd att, om så i en framtid skulle anses Renligt, tillegna

oss nyare former för rättegångsförfarandet, hvilka utan sådant försvar

icke kunna genomfthas. Den reform, han föreslår, ehuru i och för sig

mindre omfattande, ställer sålunda i utsigt andra mera genomgripande

förändringar. Äfven detta förhållande föranleder, att motionärens förslag

ej kan annorledes än med stor betänksamhet mottagas, så mycket

mera, som fördelarna af de vidtgående förändringar, dem förslaget ställer

i perspektiv, synas utskottet i hög grad tvifvelaktiga.

Med afseende å hvad utskottet nu anfört, hemställer utskottet,

att herr Staaffs ifrågavarande motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.