Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 82

1898-05-03 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:82, Lagutskottets Utlåtande N:o 82

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

1

N:o 82.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 3 e. m.

Utåtande i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af

§§ 15, 18, 19 och 32 i förordningen om kommunalstyrelse

i Stockholm.

Uti en af herrar Höjer, A. Hedin, F. Berg, D. Bergström, Wallis och

Staaff i Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet hänvisad

motion n:o 7 anföres:

»Genom kongl. förordningen af den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse

i Stockholm är vordet stadgadt, att Stockholms stads öfverståthållare

skall på grund af sitt innehafvande embete fungera såsom

kommunalrepresentationens sjelfskrifne ordförande. Detta stadgande, som

i sig innebär en flagrant kränkning af den sjelfstyrelsens grundsats, på

hvilken vår kommunallagstiftning skall vara byggd, är för Sveriges hufvudstad

så mycket mer förödmjukande, som stadsfullmägtige i rikets öfriga

städer äfvensom kommunalstämmorna på landet ega den rätt att utse sin

ordförande, hvilken väl må anses vara ett af kännemärkena på en rådplägande

församlings sjelfständighet. Äfven våra minsta småstäder, hvilka

till äfventyrs icke ega stadsfullmägtige, titan låta sina angelägenheter

handläggas å allmän rådstuga inför magistraten och under borgmästarens

ordförandeskap, äro så till vida i en bättre ställning än Stockholm, som

dessa städers invånare, i det afseende, hvarom fråga är, när som helst

kunna undandraga sig magistratens och borgmästarens förmynderskap

genom att i stadgad ordning öfverlåta sin beslutanderätt åt stadsfullmägtige,

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 7 Sami. 49 Häft. (N:o 82). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

hvilka då ega att sjelfva sin ordförande utse. Oanmärkt bör icke lemnas,

att tanken på herr öfverståthållarens sjelfskrifna presidium i hufvudstadens

kommunalrepresentation, om den ens var väckt, åtminstone icke tog sig

något tydligare uttryck under de vidlyftiga förhandlingar, som föregingo

kommunallagarnes utfärdande. Den synes hafva varit fullkomligt främmande

för 1858 års kommunalkomité, hvars förslag till förordning om

kommunalstyrelse i stad uttryckligen var afsedt att gälla äfven Stockholm,

ändock den i sig inneslöt en landshöfding och flere andra tjenstemän.

De komiterade åter, som i april 1861 af hufvudstadens magistrat och dess

borgerskaps femtio äldste tillsattes för att granska kommunalkomiténs

arbete och som slutade med att framlägga ett eget förslag till förordning

om kommunalstyrelse i Stockholm, gingo ända derhän, att döma efter

deras utlåtande, att de funno herr öfverståthållarens personliga närvaro

vid stadsfullmägtiges sammankomster vara för ärendenas lyckosamma gång

fullkomligt obehöflig. Magistraten och femtio äldste sjelfve tänkte på

samma sätt, och öfverståthållareembetet, som visserligen icke till fullo

delade deras mening, »ansåg sig i magistratens och borgerskapets förslag

i nu ifrågavarande afseende icke böra tillstyrka annan förändring än att,

i, likhet med hvad i kommunalkomiténs förslag till förordning om landsting

vore med hänsyn till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen stadgadt,

öfverståthållaren förklarades berättigad att stadsrepresentationens sammanträden

öfvervara och i dess öfverläggningar, men ej i besluten deltaga.»

Regeringen gick ett steg längre. Den öfvergaf i en vigtig punkt en af den

kommunala sjelf styrelsens principer och införde i kommunalförordningen

för Stockholm ett undantagsstadgande, som visserligen »icke var en utifrån

hemtad bestämmelse, utan grundadt på äldre vid förordningens tillkomst

bestående förhållanden», men som icke derför blef rimligare eller med

författningen i öfrigt mera öfverensstämmande. Måhända hade det icke

vant ur vägen, om vederbörande ljade tänkt, hvad samtiden tänkte,

eller att Stockholms stadsfullmägtige möjligen egde förmåga att sjelfve,

utan en påtvungen officiel ledning, på ett förnuftigt sätt sköta kommunens

angelägenheter. Vederbörande skulle hafva haft så mycket

större skäl för en sådan tanke, som det redan vid tiden för kommunallagarnes

utfärdande var alldeles uppenbart, hvad erfarenheten sedermera

fulleligen bekräftat, att bland Stockholms stads kommunala representanter

alltid skulle komma att finnas icke blott administrativt och juridiskt bildade

män med vana vid handläggandet af offentliga värf, utan äfven personer

med vilja, tid och kompetens att öfvertaga det ordförandeskap, som

den af tusende bestyr öfverhopade öfverståthållaren fått sig anförtrodt.

Säkert är, att den glädjande beredvillighet, hvarmed fullt qvalificerade och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 82. 3

dugande män allt hitintills låtit sig år efter år inväljas i kommunalrepresentationen

och dess delegationer, inklusive det mycket arbete fordrande

beredningsutskottet, icke häntyder på någon oroande motvilja hos samhällets

ypperste att, vore det äfven på hedersposten såsom stadsfullmägtiges

ordförande, offra tid och krafter i kommunens tjenst.

Den påtagliga anomalien i bestämmelserna om öfverståthållarens sjelfskrifna

ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige framkallade inom

kort förslag att förhjelpa hufvudstaden ur dess undantagsställning och på

samma gång befria dess högste styresman från en börda, som andra möjligen

hade kraft att bära lika väl som han. Redan vid 1869 års riksdag

framlades inom Andra Kammaren motion i detta syfte af dåvarande

representanten för Stockholms stad friherre J. Liljencrantz, och åtminstone

tvenne gånger, 1874 och 1886, har frågan varit föremål för behandling

inom Stockholms stadsfullmägtige på grund af väckta förslag, af hvilka

det från 1874 var undertecknadt af 10 bland kommunalrepresentationens

medlemmar. Att den föreslagna reformen mötte motstånd hos majoriteten

af stadsfullmägtige, var, skulle vi nästan vilja säga, psykologiskt förklarligt

eller åtminstone lika sjelffallet, som att den på grund af de goda skälen

fann understöd af 1869 års lagutskott och vann en lysande seger inom

den då mer än nu reformvänliga Andra Kammaren. Allt, som mot densamma

kunde sägas, sades under Riksdagens debatter och vederlädes punkt

för punkt med en bevisning, som efter tre årtionden icke förlorat, utan

vunnit uti styrka. Den förut ofta aberopade, men från början mycket

haltande jemförelsen mellan landshöfdingarnes ordförandeskap i landstingen

och öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige torde

numera hafva förlorat det mesta af sin öfvertygande förmåga, sedan genom

den kongl. förordningen af den 9 augusti 1894 blifvit faststäldt, att Kongl.

Maj:t vid valet af landstingens ordförande har att hålla sig inom kretsen

af tingets ordinarie ledamöter, och landshöfdingens befogenhet sålunda

blifvit inskränkt till att »landstingets sammanträden öfvervara och i dess

öfverläggningar, men ej i besluten deltaga». Och skulle någon icke förty

vilja vedervåga en jemförelse mellan landstingen och Stockholms stadsfullmägtige

på den grund, att beggedera fortfarande sakna rätt att sjelfve

utse sin ordförande, så kan derpå svaras, att det knappast förefinnes någon

verklig analogi mellan öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap å ena

sidan "och Kongl. Maj:ts rätt att för hvarje lagtima landsting bland tingets

egna ledamöter utse ordförande å den andra. För ifrigt må det vara

sagd!, en gång för alla, hvad redan förut blifvit offentligen uttaladt,. att

Stockholms stadsfullmägtige, såsom representerande en enda, kommun, icke

utgöra något slags landsting, utan eu kommunalrepresentation i likhet med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

stadsfullmägtige i de större städer, som icke i landsting deltaga, men

hyil kas kommunala representanter dess bättre ega rätt att si elfva utse sin

ordförande.

Såsom skäl för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap i

Stockholms stadsfullmägtige har man anfört nödvändigheten att åstadkomma

och upprätthålla sambandet dels mellan kommunens olika förvaltnmgsgienar

inbördes, dels mellan dem a ena sidan och den högsta administrativa

myndigheten å den andra. Hvad då först angår sambandet mellan

de olika kommunala förvaltningsgrenarna, så utgör beredningsutskottet

med . dess, efter hvad erfarenheten visat, öfverraskande stabila sammansättning

ett fullt tillräckligt enande ferment, hvartill må läggas, att om

för ändamålets vinnande öfverstathallarens personliga inflytande skall anses

vara af behofvet påkalladt — hvilket kan ifrågasättas — detta inflytande

kan honom tillförsäkras genom bibehållandet i lagen af den i sammanhang

med ordförandeskapet honom förlänade rättigheten att i korum unalrepresentationens

och dess delegationers öfver läggningar deltaga. Hvad åter beträffar

sambandet mellan den kommunala förvaltningen och den högsta

administrativa myndigheten, synes oss detta samband, oafsedt det nära

föi hållande, som i hvarje fall mellan stats- och kommunalförvaltningen

förefinnes, vara mer än nog betryggadt icke blott genom öfverståthållarens

nyss omförmälda rättighet att i stadsfullmägtiges och dess nämnders

dehberationer deltaga, utan fastmer genom hans lagstadgade initiativ samt

icke minst genom hans visserligen alldeles för långt utsträckta magt att

pröfva ej mindre lämpligheten än lagligheten af stadsfullmägtiges fattade

besiut. Vi kunna för vår uppfattning i detta fall, åtminstone i hufvudsak,

åberopa det yttrande, som vid frågans föregående behandling i Andra

Kammaren afgafs af en högt stående embetsman, sedermera Konungens

rådgifvare, . hvars strängt konservativa och byråkratiska rättrogenhet är

öV.troinhvarje våri lofoi,d- För Girigt, när man idkeligen talar om öfverstathallarens

ordförandeskap . såsom nödvändigt för hans personliga inflytande

i kommunalrepresentationen, så glömmer man, att det förra icke

är bevisadt vara ett oundgängligt vilkor för det senare, och man förbiser

dessutom^ a andra sidan allt för mycket, att i den sjelfstyrelse kommunallagarna

åsyfta ingar såsom ett hufvudmoment, att kommunen inom det i

lag utstakade området för sin verksamhet skall intaga en fullt sjelfständig

ställning gent emot statsadministrationen.

Ett hufvudargument, såsom sådant åtminstone af vederbörande

ansedt, för bibehållandet af öfverståthållarens ordförandeskap anfördes

1886 vid frågans, behandling inom Stockholms stadsfullmägtige af beredningsutskottet

i dess afgifna utlåtande. Utskottet förmenade, att just

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 82. 5

på grund af öfverståthållareembetets långt utsträckta pröfningsrätt öfverståthållarens

ordförandeskap, i synnerhet i beredningsutskottet, och hans

deraf härflytande personliga beröring med kommunens representanter

vore af yttersta vigt för att »hindra slitningar» mellan stadsfullmägtige

och den högsta administrativa myndigheten, »utjemna mindre skiljaktigheter»

dem emellan och dymedelst förekomma den vägran af stadfästelse

å stadsfullmägtiges beslut, som eljest vore att befara. ^Således på det att

Stockolms stadsfullmägtige i ett och annat fall icke må exponeras för en

baklexa af öfverståthållaren i öfverståthållareembetet, är det öfvermåttan

önskvärdt, att under samme öfverståthållares högt värderade presidium

»alla saker i god enighet, sämja och kärlek må utföras» i Stockholms

stadsfullmägtige; och på det att detta fortfarande måtte ske, bör en af

den kommunala sjelfstyrelsens grundprinciper kränkas, och hufvudstadens

kommunalrepresentation alltjemt vara beröfvad en rätt, som tillkommer

stadsfullmägtige i Trosa. Den uppfattningen kunna vi ej dela. Vid utskottets

hela argumentation hafva vi dessutom en särskild anmärkning att

göra. Utskottet, hvars egendomliga resonnement vittnar om en långt

gången ringaktning för stadsfullmägtiges förmåga att af sig sjelfva, utan

öfverståthållarens benägna medverkan, fatta både formelt rigtiga och för

kommunen obestridligt gagneliga beslut, förbiser, synes det oss, väl mycket,

att det rätta korrektivet mot ett allt för ofta återkommande bruk eller

missbruk af öfverståthållareembetets äfven enligt vår tanke nog långt .utsträckta

pröfningsrätt ligger i en på laglig väg åstadkommen inskränkning

af denna rätt, men deremot alls icke i det största möjliga ökandet af

öfverståthållarens mycket omtalade »personliga inflytande» vid de gemytliga

privatdiskussionerna i beredningsutskottet.

Man har äfven på många håll ansett såsom gifvet, att ordförandeskapet

i stadsfullmägtige och nämnder innebure för öfverståthållaren

en helsosam uppfordran eller rent af ett tvång att arbeta för kommunen

och lära känna alla dess olika intressen, och man har fruktat,

att, om detta tvång bortfölle, den höge embetsmannen skulle sakna

hvarje kraftigare eggelse att sätta sig in i kommunens angelägenheter,

ja, att han kanske icke skulle egna dem någon närmare uppmärksamhet

annat än vid de fall, då han hade att med ledning af inkomna

skriftliga handlingar pröfva stadsfullmägtiges understälda eller öfverklagade

beslut. Denna syn på tingen röjer emellertid en pessimism

vid uppfattningen af den högre byråkratiens vilja och förmåga att uppfylla

sina skyldigheter, som vi för vår del äro långt ifrån att dela.

Utan att på minsta sätt förneka möjligheten, att äfven Stockholms stad

någon gång kan komma att begåfvas med en oduglig eller för sitt em
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

betes höga plister likgiltig högste styresman, våga vi likväl hysa den förtröstan,

att i vanliga fall motsatsen skall inträffa och att i spetsen för

Sveriges hufvudstad i regeln skall komma att stå en samvetsgrann och

upplyst man med lefvande intresse för kommunens bästa och med vilja

att om förefallande frågor inhemta upplysningar äfven på annat sätt än

genom det undervisningsmaterial, som förefinnes i öfverståthållareembetets

kansli. ° En sådan man skall, tänka vi, fylla sin pligt, äfven om han icke.

sitter såsom ordförande i kommunalrepresentationen och dess delegationer.

Han skall utan tvifvel, lika väl som sina dugande kolleger i orterna, söka

förvärfva sig den största möjliga kännedom om personer och förhållanden,

hvartill hans embetes mångskiftande natur kan gifva honom ständigt återkommande

tillfällen, samt efter förmåga tillgodose kommunens välförstådda

intressen,, och han skall säkerligen derjemte vid vigtiga frågors afgörande

infinna sig både i stadsfullmägtige och beredningsutskott för att från sin

hedersplats vid ordförandens sida, om icke anställa några »kompositionsförsök»

eller »förfäkta sina asigter», så åtminstone gifva och emottaga

sakliga upptysningar, allt under iakttagande af den takt och reserverade

grannlagenhet, som räddar honom från faran att på något sätt kompromettera

sitt höga embetes auktoritet. Han skall på samma gång vara befriad

lian den skefva och besynnerliga dubbelställning, som öfverståthållaren för

närvarande innehar, da han såsom stadsfullmägtiges ordförande har att med

klubbslag befästa beslut, hvilka han sjelf sedermera skall såsom hufvudstadens

högsta administrativa myndighet pröfva — och måhända underkänna.

Orimligheten af denna anordning framhölls med all önskvärd tydlighet af

1869 ars lagutskott i ord, som utskottet efter vederbörliga förändringar

lanat ur den stora kommunalkomiténs utlåtande i den punkt, som rörde

förslaget att göra landshöfdingarne till ordförande i landstingen. Enligt

utskottets mening stod öfverståthållarens ordförandeskap i Stockholms stadsfullmägtige

redan i och för sig i uppenbar strid med de principer för kommunal

sjelfstyrelse, som i kommunallagarna funnit sin tillämpning, men det

blef ännu betänkligare genom den ofvan omnämnda öfverståthållaren tillkommande

rätten att pröfva stadsfullmägtiges beslut. »Ty», säger utskottet,

»utom det att öfverståthållaren under nuvarande förhållanden ganska lätt

kunde blifva försatt i en skef ställning, egnad att framkalla missförstånd

och misstydningar, bör ej heller förbises, att det strider mot andan af

var lagstiftning i öfrigt att låta samma ärende i två instanser af samma

person handläggas.» Vi erkänna gerna, att hänsynen till detta förhållande

varit ett hufvudskål för oss att å nyo framlägga frågan till Riksdagens

upplysta bedömande.

Man skall slutligen säga, att den nuvarande anordningen icke gifvit

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

anledning till något missnöje eller förorsakat några olägenheter, och att

således något skäl att företaga en förändring i lagen icke förefinnes. Utom

det att vi för vår del ej kunna godkänna logiken i det anförda resonnementet

såsom ovilkorligt bindande, våga vi mycket vördsamt förneka rigtigheten

af sjelfva förutsättningen. Det torde knappast lida något tvifvel,

att den motion om upphäfvandet af öfverståthållarens sjelfskrifna ordförandeskap

i Stockholms stadsfullmägtige, som väcktes på 1869 års riksdag,

var uttryck af ett missnöje, berättigädt eller icke — vi lemna det

derhän — med dåvarande öfverståthållarens sätt att uppfatta sin dubbelställning

såsom på en gång kommunalrepresentationens ordförande och

Konungens höge förtroendeman, och att detta missnöje hystes af andra än

motionären sjelf. Det bör ej heller anses alltför djerft att uttala den förmodan,

att när de 10 ansedda motionärerna i stadsfullmägtige år 1874,

vid ett vaktombyte i öfverståthållareembetet, framlade sitt ofvannämnda

förslag, de gjorde detta, icke af lust att i otid kritisera och opponera, utan

efter vunnen insigt om de väsentliga olägenheterna i den nuvarande anordningen.

För öfrigt behöfver man alls icke gå till längesedan försvunna

tider för att om tillvaron af dessa olägenheter låta sig öfverbevisas. En

för allmänheten välbekant händelse från ett af Stockholms stadsfullmägtiges

sammanträden under sistlidne december månad vittnade oförtydbart derom,

huru ytterligt svårt, ja omöjligt det är för en öfverståthållare, äfven med

den största personliga älskvärdhet och de bästa afsigter, att alltid draga

sig till minnes, att, när han sitter såsom stadsfullmägtiges ordförande, han

bär vara endast detta med skyldighet att under bevaradt lugn till det

yttersta hålla på de parlamentariska formerna och öfverläggningens frihet.

Nu bröt han mot de förra och respekterade icke i tillbörligt mått den

senare. Och så länge den nuvarande anordningen består, skall det aldrig

kunna förekommas, att icke någon gång, såsom vid oinförmälda tillfälle,

intressekonflikter uppstå mellan öfverståthållaren såsom kommunens högsta

administrativa myndighet och öfverståthållaren såsom ordförande i stadsfullmägtige,

hvarvid den senare får vika för den förre till förfång för yttrandefriheten

och ärendenas allsidiga behandling.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi vördsamt, att Riksdagen

måtte för sin del besluta, att nedannämnda paragrafer i kongl. förordningen

den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse i Stockholm må erhålla

följande förändrade lydelse:

§ 15.

Nedannämnda personer må, med hänsigt till deras embetes- eller

tjenstemannaställning, icke vara stadsfullmägtige, nemligen öfverståthållaren,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

underståthållaren, polismästaren och stadens fiskaler, äfvensom de tjensteman

. och betjente, hvilka i och för sina befattningar äro inför stadsfullmägtige

eller under dem stälda nämnder eller afdelningar redo skyldige.

Vid stadsfullmägtiges sammanträden eger öfverståthållaren eller, dei

han hindrad är, underståthållaren att vara tillstädes och i öfverläggningarna

men ej i besluten deltaga.

§ 18.

Stadsfullmägtige välja årligen bland sig en ordförande och en vice

ordförande, om hvilka val underrättelse skall till öfverståthållareembetet

insändas.

Aro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att vid något

stadsfullmägtiges sammanträde närvara, välja de, som tillstädes äro, en

annan ordförande för tillfället.

Fullmägtige antaga ock en sekreterare, hvars åligganden bestämmas

i den instruktion, som de kunna finna skäligt för honom utfärda.

§ 19.

Stadsfullmägtige, för hvilka tjenstgöringsåret börjar den 1 april, sammanträda

å första helgfria dag i februari, april, juni, oktober och december

samt deremellan så ofta ordföranden finner sådant af nöden. Kallelse

till sammanträde bör ock utfärdas, då tio eller flere af fullmägtige med

uppgift om anledningen skriftligen derom anhålla.

§ 33.

Stadsfullmägtige utse bland sig högst tio personer att jemte ordföranden

och vice ordföranden hos fullmägtige utgöra ett särskildt utskott, som

har att med sin uppmärksamhet följa förvaltningen af stadens angelägenheter

i alla rigtningar; till fullmägtige göra framställningar och förslag,

som i ett eller annat hänseende häraf kunna föranledas; till föredragning

bereda alla de ärenden för öfrigt, i hvilka fullmägtige skola utlåtanden

eller beslut meddela, samt å stadsfullmägtiges vägnar företrädesvis öfvervaka

verkställigheten af fullmägtiges beslut. Detta beredningsutskott eger

att ifrån de under stadsfullmägtige lydande nämnder, afdelningar eller

tjensteman infordra de yttranden och upplysningar, som för ärendenas utredande

äro af nöden, äfvensom att hos öfverståthållareembetet omedelbart

göra framställning om upplysningars infordrande från embetsmyndigheter,

på sätt för stadsfullmägtige i § 28 medgifvet är.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 82. '' 9

öfverståthållaren är obetaget att beredningsutskottets sammanträden

öfvervara samt att i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

Den hos stadsfullmägtige anstälde sekreterare tjenstgör ock i sådan

egenskap hos beredningsutskottet.»

-...''i,,;, ,, .... b ,’A 51 tv H

Det synes utskottet obestridligt, att den för Stockholm gällande bestämmelsen

om en sjelfskrifven ordförande i stadsfullmägtige icke står i öfverensstämmelse

med den våra kommunallagar eljest genomgående sjelfstyrelseprincipen,

hvilken, beträffande öfriga städer, tagit sig ett uttryck, bland andra,

uti den kommunalrepresentationen tillerkända rätt att sjelf och inom sig utse

den, som skall leda dess förhandlingar. Principielt sedt finnes således

intet att invända mot motionärernas förslag, hvarigenom Stockholm skulle

i detta afseende komma i samma ställning som rikets öfriga stadskpmmuner.

Likasom det emellertid torde hafva varit praktiska skäl, som motiverat

tillkomsten af ifrågavarande stadgande, att öfverståthållaren är ordförande

i Stockholms stadsfullmägtige, så synas jemväl förhållandena gifva

vid handen, att deraf också i verkligheten följa vissa fördelar. T detta afseende

har utskottet inhemtat, dels att det samarbete mellan den beslutande

och verkställande myndigheten, som är en följd deraf, att öfverstathallaren

är stadsfullmägtiges ordförande, anses leda till en hvad Stockholm beträffar

väl behöflig förenkling af det omfattande kommunala arbetet, dels ock att

man anser sig icke alltid med säkerhet kunna påräkna att inom stadsfull

mägtige i Stockholm finna till det maktpåliggande uppdraget fullt lämpliga

personer, som vore villiga att egna sin tid och sina krafter åt det samma.

Att hvad sålunda uppgifves icke saknar grund, synes utskottet framgå deraf,

att stadsfullmägtige i Stockholm, hvilka nyligen till behandling förehaft ett

inom stadsfullmägtige väckt förslag i samma syfte som det nu föreliggande,

funnit detsamma icke böra till någon deras åtgärd föranleda. Da således

stadsfullmägtige sjelfva synas hafva satt de praktiska fördelarne af nu

gällande bestämmelse härutinnan framför rätten att sjelfva utse sin ordförande,

finner sig utskottet sakna anledning att nu förorda en förändring

som de, hvilka saken närmast gäller, icke ansett önskvärd.

Af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 maj 1898.

På lagutskottets vägnar

CARL B. HASSELROT.

Bih. Ull Rilcsd. Prof. 1898. 7 Sand. 4.9 Höft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

lo

Lagutskottets Utlåtande N:o 82.

Reservation

af herrar F. Andersson, Nilsson och E. Svensson.

Herr P. G. Petersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet,

i

* nr

n

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1898.

t <

1- ,Vv<

\

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.