Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

1898-05-06 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1898:85, Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

1

tf:0 85.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk

undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur svenska statskyrkan

utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill

han ämnar öfvergå.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 15, anför herr K. O. Karlsson i Göteborg:

»Då jag härmed går att väcka motion, åsyftande sådan ändring i

kongl. förordningen den Bl oktober 1873, angående främmande trosbekännare

och deras religionsutöfning, att det må lemnas fritt för hvarje

svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur den svenska statskyrkan

utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar

öfvergå, så ber jag att först få erinra derom, att liknande motioner redan

förut upprepade gånger varit föremål för Riksdagens pröfning. Ända sedan

år 1877 har denna fråga stått på dagordningen, och ej mindre än sex

gånger har Andra Kammaren uttalat sig till förmån för den åsyftade

reformen.

Denna fråga kan ju alltså anses vara så mångsidigt skärskådad, att

några nya synpunkter näppeligen kunna framletas. Dock skall jag be att

få i korthet till närmare granskning framhålla några af de hufvudsaklig^

invändningar, som gjorts mot ifrågavarande reform.

En sådan invändning är, att vårt folk genom bifall till en motion

sådan som denna skulle löpa fara att beröfvas karakteren af att vara ett

kristet folk. Sålunda yttrade en talare vid frågans behandling år 1896 i

Första Kammaren bland annat: »Utskottet har sagt, att det kan inträffa,

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 7 Samt. 51 Häft. (N:o 85.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

att flera, som önska utträda ur den svenska kyrkan, icke kunna finna sitt

samvete tillfredsstäldt af att sluta sig till något af de bestående, af staten

erkända religionssamfunden. Men, mine herrar, hvad är detta för ett samvete,

är det icke ett vilsefördt, ett irrande samvete? Och för ett sådant skulle

man göra eftergifter till den grad, att man skulle uppoffra samhällets

karakter af att vara ett kristet samhälle!»

Häremot kan väl med fog invändas, att om man genom ett bifall till

denna motion skulle uppoffra samhällets karakter af att vara ett kristet

samhälle, så är väl detta ödesdigra offer redan gjordt genom medgifvandet

för mosaiske trosbekännare att här i landet oinskränkt utöfva sin gudsdyrkan.

Men förhållandet är nog, att svenska staten icke upphör att vara

en kristlig stat derför, att inom densamma finnas smärre samfund eller

enskilda, som icke äro kristna, och ej heller derigenom, att den från statskyrkan

utsläpper personer, som äro mot samma kyrka fiendtligt sinnade.

Det torde deremot vara med kristendomens anda fullt öfverensstämmande

att taga sig till vara för utöfvande af samvetstvång. — Då den tankegång,

som i öfrigt kännetecknar det gjorda citatet, är typisk för många af denna

motions motståndare, ber jag få framhålla, hurusom det är just samma

tankegång, som i alla tider inspirerat intoleransen. Yår grundlag säger,

att »Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga låta», men då en

person af sin öfvertygelse är hindrad att tillhöra något af staten erkändt

trossamfund,, och då han vill handla i öfverensstämmelse med sin öfvertygelse

och dermed hörsamma sitt samvetes maning, då säga kyrkans män,

att denna person har ett vilsefördt, ett irrande samvete, hvars röst hon bör

med yttre medel förhindras att åtlyda. Är detta icke samvetstvång?

Det mest vägande skäl, motståndarne till denna reform anfört för

att motivera ett afslag, har varit fruktan för att barnen till sådana föräldrar,

som utginge ur statskyrkan utan att sedan förena sig med något

annat trossamfund, skulle komma att vara i saknad af religiös uppfostran.

Häremot ber jag att få anföra hvad lagutskottets ärade ordförande, herr

Hasselrot, i detta afseende yttrade, då han i Första Kammaren vid 1896

års riksdag försvarade utskottets tillstyrkande betänkande. Herr Hasselrot

sade nemligen: »Det blir med dessa barn samma förhållande som med de

barn, hvilkas föräldrar tillhöra andra samfund. Det finnes nemligen i vår

svenska lag bestämmelser derom, att, derest föräldrarne icke skaffa sina

barn religiös undervisning, skolrådet i församlingen kan på det allmännas

bekostnad föranstalta om att de erhålla sådan.»

Ännu ett skäl för afslag, som olika talare med stor säkerhet sökt

göra gällande, är, att motionen icke skulle vara framkommen på grund af

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

ett verkligt, utan endast på grund af ett inbilladt eller framkonstrueradt

behof. Då förslaget senast var underkastadt behandling i Första Kammaren,

yttrade sålunda en mycket framstående talare bland annat: »Jag för min

del har svårt att tro, att i religionsfrihetens namn, praktiskt sedt, en sådan

förändring som den af lagutskottet förordade kräfves»; och vidare: »jag är

viss om att dessa motioner basera sig icke på fakta, utan pa spekulation.»

— En annan talare yttrade vid samma tillfälle: »Om en person omfattar

en religion, hvaruti han icke kan finna någon enda liktänkande ty funne

han blott en enda liktänkande, kunde de ju slå sig tillsammans och bilda

ett samfund, hvilket då kunde uppgifvas och då vore saken klar matte

man väl få anse hans religion vara af bra besynnerlig beskaffenhet; och

det vore för mycket begärdt, att staten skulle för sadana besynnerligheter

etablera en helt ny lagstiftning.»

Dessa båda talares resonnement hvilar i detta afseende dock sjelft

icke helt och hållet på fakta, utan — för att citera den ene ärade talarens

uttryck — »på spekulation». Till stöd för detta mitt påstående vill jag

omnämna ett fall från det samhälle, bland hvars representanter jag har äran

att räkna mig. År 1881 sammanslöt sig der ett antal personer för att,

såsom det heter i de af sällskapet uppsatta stadgarne, »förbereda en pa

förnuftstro grundad kyrka och församling.» Denna förening, som vann en

ej obetydlig tillslutning af personer bosatta både inom och utom Göteborg,,

antog 1884 namnet »De förnuftstroendes samfund», och det stora flertalet

af dess medlemmar kände det som ett plågsamt band på sin andliga frihet

att behöfva qvarstå i statskyrkan samt beklagade sig ofta öfver den skefva

och tvetydiga ställning, de härigenom tvingades att intaga. Emellertid kunde

ett utträde ur statskyrkan icke ega rum med mindre, än att en af staten

erkänd församling bildades; och för att blifva af staten erkänd, maste denna

församlings troslära kunna rubriceras som <annan kristen troslära». Derför

tillsatte samfundet år 1885 en komité för uppgörandet af förslag till trosbekännelse

och församlingsordning — båda sakerna nödvändiga för erhållande

af statens erkännande. Sedan efter långvarigt och moget öfvervägande

dessa båda handlingar blifvit färdiga, uppdrogs åt 20 personer

bland samfundets af öfver ett hundratal bestående medlemmar att begära

utträde ur statskyrkan samt att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig

ansökan att få bilda »Unitariska församlingen de förnuftstroendes samfund».

Denna ansökan remitterades till Göteborgs domkapitel för yttrande, och

domkapitlet resolverade, att den bifogade trosbekännelsen icke var kristen;

och på denna grund afslog Kongl. Maj:t den gjorda ansökan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

Jag vet icke, om dylika fall förekommit på andra orter, men hvad jag

här anfört torde väl dock till fullo bevisa, att med stöd af kongl. förordningen

den 31 oktober 1873 samvetstvång utöfvats.

Mången vän till den evangeliskt-lutherska kyrkan fruktar, att den

större frihet, som blefve en följd af ett bifall till denna motion, skulle skada

kyrkan. Jag ber att häremot få erinra, att det nog blir ett relativt fåtal,

som skulle komma att begagna sig af en sådan rättighet till utträde. Vanans

magt och de konventionella hänsynen sörja nog redan de för, att antalet

utträdessökande blir måttligt. Dessutom synes mig en sådan fruktan baserad

på en för kyrkans tjenare mindre hedrande misstro till deras förmåga att

med andens och kärlekens magt hålla ihop den kyrka, hvars vård de fått

sig anförtrodd. Skulle alltså, mot förmodan, något afsevärdt antal lemna

kyrkan på grund af lagens ändring i öfverensstämmelse med denna motion,

sa blefve detta till en helsosam väckelse så väl för kyrkans förtroendemän

som för församlingarna i deras helhet, och resultatet blefve sålunda ett

godt, hvaraf kyrkan endast kunde skörda fördel. Jag tror, att man borde

erinra sig de ord, som en motionär inom kyrkomötet rörande denna reform

yttrade — ord, hvilkas sanning väl ingen vågar jäfva. Han sade nemligen:

»när gjorde kristna kyrkan sina största och bästa landvinningar? Jo, på

den tid, då allting i detta afseende var grundadt på frivillighet, under den

kristna kyrkans första gyllene tid.»

Må man ej säga, att det är endast för kyrkan likgiltiga personer,

som tala till förmån för denna reform. Män sådana som Eudin, Grafström

och Norrby, hvilka väl ej kunna misstänkas för att vilja skada kyrkan,

hafva förfäktat samma tanke.

Äfvenledes ber jag få påminna om hvad nuvarande statsrådet och

chefen för civildepartementet, herr E. von Krusenstjerna, yttrade vid debatten

om denna fråga år 1896 i Andra Kammaren. Han sade bland annat:

»Jag hyser ingen tvekan om en sådan lagförändring som denna. När vår

lagstiftning år 1873 frångick den förut följda grundsatsen att för utträde

ur statskyrkan fordra upptagande i annat trossamfund och i stället nöjde

sig med att fordra en anmälan, att man ärnade öfvergå till annat trossamfund,

har lagstiftaren redan dermed öfvergifvit grundsatsen, att hvarje

medlem af staten skall tillhöra ett visst trossamfund. Då så är, synes den

nu föreslagna lagen endast beteckna ett konseqvent fortgående på den redan

år 1873 beträdda banan.» — För egen del ber jag få betona, att den nu

bestående förordningen utgör en frestelse till oärlighet: man kan ej komma

ur statskyrkan genom att rätt fram begära utträde, men väl genom att

uppgifva sig vilja ingå i ett samfund, för hvilket man måhända ej ens har

så stora sympatier som för den kyrka, man vill lemna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

5

Då jag med afseende på den åldersgräns, som bör sättas för beviljandet

af här åsyftadt utträde ur statskyrkan, hyllar samma åsigt, som framhölls

i motionen af år 1896, nemligen, att det steg, hvarom här är fråga, är af

den stora vigt och betydelse, att det ej bör kunna tagas vid tidigare ålder

än den, då en person anses mogen för sjelfbestämningsrätt i andra stycken,

så och på grund af hvad jag i öfrigt haft äran anföra, vågar jag vördsammast

hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje

svensk undersåte, som fylt tjuguett år, att utträda ur den svenska statskyrkan

utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill han ämnar

öfvergå.»

Förevarande motion utgår från den förutsättningen, att, då staten icke

tillåter utträde ur statskyrkan med mindre sökanden uppgifver något främmande

kristet religionssamfund, till hvilket han vill öfvergå, staten härigenom

skulle göra sig skyldig till utöfvande af samvetstvång. Då ett sådant

tvång är oberättigadt, skulle härmed befogenheten af motionärens yrkande

vara gifven. Så vidt utskottet kan finna, är emellertid motionärens utgångspunkt

och antagna förutsättning felaktig.

Samvetstvång i förevarande hänseende kan enligt utskottets förmenande

icke tänkas föreligga, med mindre statskyrkan — utgående från den

uppfattningen, att alla hennes medlemmar skulle i allo dela hennes tro

och lära — på dem stälde den fordran, att de skulle, vare sig genom

bekännelse eller andra i det yttre framträdande handlingar, ådagalägga

sin öfverensstämmelse med kyrkan, att de sålunda skulle i ord eller

gerning gifva till känna anslutning till kyrkans lära i allo eller i vissa

dess delar. Under sådant förhållande skulle qvarhålla!] det inom kyrkan af

olika tänkande onekligen blifva ett samvetstvång. Nu uppställer emellertid

statskyrkan ingalunda någon dylik fordran. Statskyrkan måste naturligen

alltid inom sig ega, såsom sin kärna, ett de troendes samfund, men kan

icke inskränka sig till att omfatta endast dessa, och detta just i följd af

sin egenskap att vara statskyrka. Främmande enskilda trossamfund kunna

å sina medlemmar ställa sådana kraf, som nyss nämnts. Statskyrkan kan

det deremot icke. Medlemskap i statskyrkan tillkommer för den skull med

all rätt icke blott dem, som i sin innersta tro med henne öfverensstämma,

utan ock andra. Desse senare äro hennes rätte medlemmar, äfven de,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

visserligen icke i den bemärkelsen, att deras uppfattning och tro sammanfalla

med hennes, men i den meningen, att de äro föremål för hennes

religiösa arbete och omvårdnad. Men att vara ett föremål för en slik

kyrkans omvårdnad kan ju icke kallas för samvetstvång, då sagda omvårdnad,

såsom redan nämndt, icke innefattar något tvingande vare sig i

inre eller yttre bemärkelse. Om någon skulle anse den blotta omständigheten,

att han är medlem af statskyrkan utan att hylla dess lära, såsom innebärande

ett sådant tvång, så kan, synes det utskottet, en sådan uppfattning

icke betecknas annorledes än såsom en missuppfattning. Att för öfrigt

talet om samvetstvång i förevarande afseende är obefogadt, derpå häntyder

enligt utskottets åsigt äfven den omständigheten, att många samvetsömma

personer, som i vigtiga punkter afvika från kyrkans lära och ordning

och hvilka äro berättigade att vinna utträde ur statskyrkan, ändock qvarstanna

inom henne.

Men om nu utskottet icke kan erkänna tillvaron af något samvetstvång,

så bör ju å andra sidan erkännas, att den, som vill, men ej får,

utträda ur statskyrkan, härigenom är underkastad ett visst band på sin

personliga frihet, att hans ställning kan förfalla honom skef, och fråga blir,

om ej med hänsyn till sådana förhållanden och jemväl för statskyrkans eget

bästa det vore rigtigast, att kyrkan lemnade sina medlemmar den frihet,

motionären begärt, och sålunda gjorde medlemskapet af statskyrkan till en

fullkomligt fri sak, beroende af den enskildes vilja. Så vidt utskottet

förstår, skulle dock sådant innebära en så omfattande afvikelse från den

princip, hvarpå sjelfva institutionen af en statskyrka hvilar, att man väl

kan vara berättigad till en tvekan, huruvida det ej skulle innefatta rent af

ett negerande af samma princip. År statens uppgift såsom statskyrka

bestämd af den grundsatsen, att staten skall sörja för sina medlemmars

religiösa omvårdnad, så måste väl i denna tanke ligga, att denna omvårdnad

skall sträcka sig till alla dess medlemmar, och att staten icke kan

eftersätta sin pligt och rätt härutinnan mot några af sina medlemmar,

utan att garanti föreligger att sådan religionsvård, som kan af staten pröfvas

tillfredsställande, annorledes står dem till buds och kommer dem till del.

Från sistberörda synpunkt förklaras, att staten medgifver utträde åt sådana

kyrkans medlemmar, som öfvergå till främmande kristet religionssamfund, äfvensom

att enahanda tillåtelse jemväl lemnas dem, som förmäla sig ärna öfvergå

till dylikt samfund, äfven om de ej visa, att de i sådant samfund upptagits.

I sistnämnda fall kan ju medgifvandet sägas hafva blifvit väl långt utsträckt;

men staten har påtagligen i den omständigheten, att de förmäla sig omfatta

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 85.

en viss kristen trosbekännelse, och då några falska uppgifter härutinnan

icke behöfva befaras, funnit tillräcklig trygghet för, att de och deras barn

icke skola komma att sakna önskvärd religiös vård. Annorlunda är förhållandet

med dem, som utan vidare blott förmäla sig vilja utträda ur statskyrkan,

kanske under uttryckligt förklarande, att deras hela åskådning är

fullständigt hednisk. Tillåtas dessa att utan vidare utgå, då har staten

härmed i princip inskränkt och begränsat området för sina pligter såsom

statskyrka så långt, att enligt utskottets förmenande det väsentliga af det,

som konstituerar en statskyrka, måste anses vara uppgifvet. Man kan ju

hysa olika meningar om värdet af statskyrkoinstitutionen. Härpå skall

utskottet icke inlåta sig. Men det finner sig utskottet böra uttala, att, då

nu statskyrkan består, man icke bör begära af henne sådana medgifvanden,

som principielt strida mot de grunder, på indika hon hvilar.

Med anledning af det nu anförda föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Karlssons förevarande motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Lindgren, J. Anderson, P. O. Petersson, Nilsson,

Ohlsson och Ersson, Indika ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.