Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels om upphörande af giltigheten utaf förbehåll, som vid skatteköp af s. k. rekognitionshemman gjorts derom, att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda, dels ock om ändrad lydelse af 30 § i lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896.
1898-04-29 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SLU 1898:5, Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels om upphörande af giltigheten utaf förbehåll, som vid skatteköp af s. k. rekognitionshemman gjorts derom, att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda, dels ock om ändrad lydelse af 30 § i lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896.
Dokumentets text
1
Sammanfatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
N:o 5.
Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1898, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner, dels om upphörande
af giltigheten utaf förbehåll, som vid skatteköp af s. k.
rekognitionshemman gjorts derom, att hemmanen alltid
skola vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda,
dels ock om ändrad lydelse af 30 § i lagen om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring den 27
juni 1896.
I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 33) har herr C. M.
Unger yrkat, det Riksdagen måtte för sin del besluta, att hvad som
vid skatteköp af s. k. rekognitionshemman stadgats derom, »att hemmanen
alltid skola vara oskiljaktiga från de bruk, hvarunder de lyda»,
skulle upphöra att gälla.
Under förutsättning af bifall till nämnda förslag har samme motionär
i en likaledes inom Första Kammaren väckt motion (n:o 34)
hemstält, det Riksdagen för sin del ville besluta, att § 30 af lagen om
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896
måtte erhålla följande förändrade lydelse:
»Genom denna lag göres ej ändring i hvad om lotshemman af
krono- och skattenatur är särskildt stadgadt.»
Till stöd för sitt förstnämnda yrkande har motionären anfört följande:
»Från
äldre tider hafva kronan tillhöriga skogar blifvit anslagna
till vissa bruk och bergverk att af dem nyttjas emot årlig afgift eller
rekognition. Vid 1809—1810 årens riksdag beslöts, att dessa s. k.
rekognitionsskogar skulle indelas till hemman och, i den mån de befunnes
för bruken behöfliga, till bruksegarne till skatte försäljas. NärBih.
till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 2 A/d. 4 Rå/t. (N:is 5—7.) 1
2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
mare bestämmelser härom meddelas i kongl. kungörelsen den 4 februari
1811; och stadgades deri, bland annat, att i de skattebref, som kammarkollegium
hade att å de försålda hemmanen utfärda, skulle intagas förbehåll,
att hemmanen alltid skulle blifva oskiljaktiga från de bruk, hvarunder
de lydde. Sedermera utfärdades rörande skatteköp af ifrågavarande
hemman flera författningar, hvilka alla i afseende å berörda
förbehåll hänvisade till 1811 års kungörelse.
Uti en vid 1886 års riksdag inom Första Kammaren väckt motion
föreslogs, att berörda förbehåll — hvilket ansetts innefatta rätt för kronan
att återvinna skatteköpt rekognitionshemman, derest bruket nedlades
eller hemmanet skildes från bruket — skulle upphöra att vara
gällande. Men denna motion blef, på statsutskottets hemställan, af
Riksdagen afslagen.
Till stöd för sitt afstyrkande åberopade statsutskottet hufvudsakligen,
att, då bruksegarne genom förvärfvandet af ifrågavarande hemman
njutit oskäligt stor förmån, staten ej borde afsåga sig rätten att i ofvan
nämnda fall återvinna hemmanen.
Mot statsutskottets åsigt derom, att ifrågavarande skatteköp medfört
oskäligt stor fördel för köparne, torde vara åtskilligt att invända.
Utaf en af trycket utgifven uppsats i ämnet (»Om skatteköpta rekognitionshemman,
utredning med hänsyn till ifrågasatt återvinningstalan»)
inhemtas, att i sjelfva verket afsigten med Riksdagens beslut om försäljningen
vant, att staten derigenom skulle få ökade inkomster, och att
bruksegarne varit ganska ovilliga att medverka till realisationen. Sedan
staten afhändt sig eganderätten till dessa hemman, synas de i allt fall
böfa åtnjuta samma friheter och förmåner som öfriga skattesålda kronohemman.
Vare härmed huru som helst, har det emellertid numera visat sig,
att antagandet, det staten skulle, i fall af bruks nedläggande eller hemmans
skiljande från bruk, ega återvinningsrätt, varit felaktigt. Sedan
talan å kronans vägnar väckts mot åtskilliga egare af rekognitionshemman
med påstående, att hemmanen på någon af nyss nämnda grunder
skulle återfalla till kronan, har nemligen högsta domstolen genom
en följd af domar den 8 juni 1897 förklarat, att återvinningsrätt i sådana
fall icke eger rum, och för ty ogillat kronans talan.
Härigenom har frågan om bibehållande af ifrågavarande förbehåll
fått en helt annan innebörd. Då det genom högsta domstolens beslut
är konstateradt, att kronan icke har någon återvinningsrätt till hemmanen,
har den ur synpunkten af kronans fiskaliska intresse anförda
grund för sagda förbehålls bibehållande alldeles bortfallit. Enligt hvad
Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 3
den ofvan omförmälda utredningen giiVer vid lianden, har samma förbehåll
icke heller af sådan hänsyn tillkomfnit, utan lärer afsigten dermed
allenast varit att, i enlighet med den tidens näringspolitiska åsigter,
sörja för, att hvarje bruk skulle hafva tillräckligt med skog i förhållande
till den qvantitet jern eller andra produkter, som, enligt de för
bruket gällande privilegier, fick der tillverkas. Sedan numera fullständig
frihet införts i afseende å bergshandteringen, kan det naturligtvis icke
vara skäl att ur denna synpunkt bibehålla ifrågavarande inskränkning.
Vid nu anförda förhållanden synes numera intet med fog kunna
invändas mot, att dessa hemman i förevarande hänseende likställas med
öfriga under enskild eganderätt varande hemman. Det skulle visserligen
kunna ifrågasättas, huruvida icke omförmälda inskränkning borde
anses redan hafva bortfallit genom de angående bergshandteringens frigörande
nu gällande författningar, men då förbehållet förutsatts såsom
giltigt i den 1896 utkomna lagen angående hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring, lärer trygghet icke förefinnas, att icke samma
förbehåll kan komma att anses fortfarande tillämpligt och sålunda kunna
af någon bruksegare användas för att söka återvinna från bruket såldt
hemman af ifrågavarande art.
Det torde derför nu vara skäl att, till undvikande af den rättsosäkerhet,
som deraf vållas, och de kostsamma rättegångar, som deraf
kunna föranledas, meddela uttryckligt stadgande derom, att förbehållet
skall vara utan verkan.»
Ifrågavarande § i lagen om hemmansklyfning, egostyckning och
jordafsöndring har för närvarande följande lydelse:
»Genom denna lag göres ej ändring i hvad om lotshemman af
krono- eller skattenatur, så ock om sådana hemman, som enligt kungörelsen
den 4 februari 1811 äro oskiljaktiga från de bruk, hvarunder
de lyda, är särskildt stadgadt.»
Det sammansatta stats- och lagutskottet, till hvars förberedande
behandling berörda motioner blifvit öfverlemnade, har i likhet med motionären
funnit, att då, i händelse bruksrörelsen blifvit nedlagd vid
bruk, under hvilket rekognitionshemman lyder, eller om rekognitionshemman
kommit i annans ego än bruksegarens, kronan numera anses
icke ega återvinningsrätt till hemmanet, och ifrågavarande bestämmelse
om hemmanens oskiljaktighet från bruken sålunda i detta hänseende
icke eger någon betydelse, samma bestämmelse bör upphöra att
äfven i öfriga afseenden ega giltighet, helst bibehållande af en sådan
4 Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
bestämmelse kan genom den rådande osäkerheten angående eganderätten
till rekognitionshemman framkalla anspråk och förvecklingar af
flera slag. Utskottet har derför velat förorda motionärens förslag i
denna del, hvaraf torde följa, att lagen om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring bör blifva gällande äfven i fråga om förevarande
rekognitionshemman.
Utskottet hemställer alltså:
a) att Riksdagen, i anledning af herr Ungers motion,
n:o 33, må för sin del besluta, att hvad som
i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman
stadgats derom, »att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga
från de bruk, hvarunder de lyda», skall upphöra
att gälla; samt
b) att Riksdagen, i anledning af herr Ungers
motion, n:o 34, må för sin del besluta, att 30 § af
lagen om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896 må erhålla följande förändrade
lydelse:
»Genom denna lag göres ej ändring i hvad om
lotshemman af krono- eller skattenatur är särskilt
stadgadt.»
Stockholm den 29 april 1898.
På det sammansatta utskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Reservation
af herr J. Anderson, som ansett, att utskottet bort hemställa om aflåtande
af skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida
hvad som i fråga om skatteköp af s. k. rekognitionshemman stadgats
derom, »att hemmanen alltid skola vara oskiljaktiga från de bruk,
hvarunder de lyda», må kunna upphöra att gälla.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.