Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af Kongl. Maf.ts propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till tre danaarf.

1898-04-15 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1898:60, Utlåtande i anledning af Kongl. Maf.ts propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till tre danaarf.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

1

N:o 60.

Ank. till Riksd. kansli den 15 april 1898, kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning af Kongl. Maf.ts propositioner angående

efterskänkande af kronans rätt till tre danaarf.

(I. A.)

l:o. I en till Riksdagen den 4 sistlidne februari aflåten proposition

(n:o 75) meddelas, hurusom i ett den B maj 1879 upprättadt testamente

handlanden Lars Magnus Welander från Skillingaryd och hans hustru

Christina Welander förordnat, att den af makarne, som den andra öfverlefde,

skulle sitta i orubbadt bo af all makarnes egendom utan ringaste

intrång af deras arfvingar.

Lars Magnus Welander hade den 9 januari 1890 aflidit utan att

efterlemna kända arfvingar. I den efter honom den 26 mars samma år

förrättade bouppteckning hade boets tillgångar upptagits till sammanlagdt

värde af 20,000 kronor, deri inberäknadt värdet af en från 15/64 mantal

Skillingaryd afsöndrad, till 6,000 kronor bevillningstaxerad bebygd lägenhet,

samt skulderna till 12,825 kronor 93 öre, hvadan behållningen i boet vid

Lars Magnus Welanders död utgjort 7,174 kronor 7 öre. Ofvanberörda

mellan makarne upprättade testamente hade den 15 januari 1890 blifvit af

enkan Christina Welander i vederbörlig ordning bevakadt och efter delgifning

med kammaradvokatflskalsembetet, å Kongl. Maj:ts och kronans

vägnar, vunnit laga kraft.

Bih. till Riksd. Prof 1898. 4 Sami. 1 Afd. 31 Raft. (N:o 60)

Angående

danaarf

efter L. M.

Welander.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Nu hade i en till Kongl. Maj:t den 30 mars 1897 ingifven skrift

Christina Welander, numera omgift med förre skogshandlaren Carl Johansson

i Skillingaryd, anfört, att makarne Welander med omförmälda testamente

åsyftat att tillförsäkra den efterlefvande makan full eganderätt till hela

det gemensamma boet; att ordalagen i testamentet emellertid ansetts ej

fullt tydligt uttrycka denna afsigt, utan jemväl medgifva den tolkning,

att den efterlefvande makan blott skulle erhålla nyttjanderätt under sin lifstid

till den först aflidnas andel i boet; att sökanden för ty hvarken kunnat få

lagfart å boets fastighet eller genom inteckning tillgodogöra sig dess värde;

samt att detta för sökanden vore desto mera hårdt och bekymmersamt, som

hon sjelf genom sitt arbete, utan att hennes förre man dertill bidragit,

sammansparat alla de vid Lars Magnus Welanders död i makarnes bo

befintliga tillgångar, men numera till följd åt opåräknade förluster råkat i

brydsamma ekonomiska omständigheter; och hade sökanden anhållit, att,

derest Kongl. Maj:t skulle anse, att genom testamentet, sådant det till ordalydelsen

föreläge, sökandens rätt till hennes aflidne mans hälft af boet endast

vore nyttjanderätt, måtte förklaras, att Kongl. Maj:t och kronan afstode från

sin rätt till samma hälft till förmän för sökanden. I berörda af sökanden

gjorda framställning hade hennes bemälde man Carl Johansson instämt.

Till stöd för ansökningen hade sökanden ytterligare åberopat följande

intyg, nemligen dels af gårdsegaren J. Jonasson i Skillingaryd och förre

nämndemannen Johannes Jönsson i Möllnarp, att de, som bevittnat ifrågavarande

mellan makarne Welander upprättade testamente, på den ed, de vid

vittnesförhör rörande samma testamentes lagliga tillkomst den 6 maj 1879

aflagt, betygade, att båda makarne Welander med testamentet afsett, att den

efterlefvande af dem skulle erhålla hela boets all så väl lasta som lösa

egendom med full eganderätt, och att detta så mycket mera varit Lars

Magnus Welanders afsigt och önskan, som han ej i någon väsentlig mån

bidragit till förvärfvande af de tillgångar, som funnits i boet, dels af ledamoten

utaf Riksdagens Andra Kammare W. Bengtsson jemte åtta andra i

orten bosatta personer, att Lars Magnus Welander på grund af sjukdom

och åtskilliga andra förhållanden varit alldeles oförmögen att arbeta och

bidraga till boets uppehälle och förkofran; att det varit sökanden, som genom

sitt arbete med handel samt restaurations- och hotellrörelse uppehållit boet

och sammansparat de medel, som vid hennes mans död funnits i boet, samt

att sökanden under de senare åren haft stora utbetalningar, som vållat henne

svårigheter och bekymmer, dels ock af länsmannen i orten, att sökanden

städse varit mycket arbetsam och ordentlig samt iakttagit ett hedrande

uppförande; att Lars Magnus Welander under flera år före sin död varit

sjuklig och icke kunnat i någon väsentlig mån bidraga till boets förkofran;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

3

att sökanden under åtskilliga är före mannens död personligen idkat handel,

hållit spisning för Jönköpings regementes officerscorps och innehaft jernvägshotell

i Skillingaryd, samt att den behållning, bouppteckningen efter liars

Magnus Welander upptoge, sannolikt uppstått genom sökandens oförtrutna

och förståndiga arbete.

Med anledning af ansökningen hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Jönköpings län afgifvit. utlåtande och dervid tillika öfverlemnat inhemtadt

yttrande från vederbörande kronofogde, deri denne, på grund af hvad de

trovärdiga och aktade personer, som bevittnat ifrågavarande testamente,

intygat, och då det vore allmänt bekant, ej mindre att sökanden ensam

genom sitt arbete förvärfvat makarnes gemensamma egendom, än äfven att

hon under de senare åren utan eget förvållande fått vidkännas stora förluster

och derigenom bragts i trångmål, helst hon varit utestängd från möjligheten att

tillgodogöra sig boets fasta egendom, tillstyrkt bifall till ansökningen, under

uttalande tillika, att han ansåge det vara mera än hårdt, om sökanden nu,

då hon blifvit äldre och mindre arbetsför, skulle beröfvas frukterna af sitt

eget arbete.

För egen del hade Kongl. Majrts befallningshafvande hemstält, att

Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen äska medgifvande dertill, att kronans

blifvande rätt till danaarf efter Lars Magnus Welander matte eftergifvas till

förmån för sökanden.

Kammaradvokatfiskalsembetet, som jemväl blifvit öfver ansökningen

hördt, hade i afgifvet utlåtande anfört, att frågan, huru vida kronan vore

berättigad till danaarf efter Lars Magnus Welander eller om genom testamentet

kronans rätt i detta afseende upphäfts, syntes kunna afgöras endast

genom domstols beslut, samt att, då rättegång härom emellertid ej kunde

anställas förr, än sökanden aflidit, men det på grund af hvad i ärendet

blifvit upplyst syntes vara med.rättvisa och billighet öfverensstämmande, att

sökanden Ange med full eganderätt tillgodonjuta all den egendom, som vid

Lars Magnus Welanders död funnits i makarne Welanders bo, embetet för

sin del biträdde Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förberörda hemställan.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl. Maj:t

nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att den rätt till danaarf, som kunde

tillkomma kronan efter handlanden Lars Magnus Welander från Skillingaryd,

måtte på sökanden öfverlåtas.

Utskottet, som emot ifrågavarande framställning icke haft något att

erinra, hemställer,

att hvad Kongl. Maj:t i omförmälda hänseende föreslagit

må af Riksdagen bifallas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Angående

danaarf

efter J. J.

Berggren.

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

2:o. Sedan förre fanjunkaren Johan Johansson Berggren från Wilunda

i Hammarby socken af Stockholms län den 1 april 1895 aflidit utan att

efterlemna några vid bouppteckningstillfället den 27 i samma månad kända

arfvingar, hade, enligt hvad i en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 76)

meddelas, bemälde Berggrens aflidna hustrus systerdotter Gerda Josefina

Åslander låtit vid lagtima vårtinget i Stockholms läns vestra domsaga den

4 juni samma år i bevakningsändamål förete en så lydande handling:

»Afskrift. I anseende till den tillgifvenhet, välvilja och förtroende, som min

aflidna hustrus systerdotter Gerda Sofia Åslander visat undertecknad på gamla

dagar, är min yttersta vilja och testamente att förordna, att den efter min

död befintliga egendom, vare sig fast eller löst, penningar eller gods af hvad

beskaffenhet som helst intet undantagande, skall tillfalla Gerda Josefina

Åslander, med skyldighet för henne att låta mitt stoft ordentligt begrafvas

(enkelt och utan prål) i Wendels kyrkogård i samma graf eller bredvid min

aflidna hustrus. Och eger hon, Gerda Josefina Åslander, äfven rätt att efter

min död uppbära den mig tillfallande begrafningshjelp från arméns pensionskassa

(90) kronor samt innestående pension, om sådan fins, äfven från kongl.

Svea lifgardets underofficerares pensionsförening 50 kronor, jemte innestående

pensioner för svärdstecknet af Drottningens hospitalskassa och kongl. Svea

lifgardes underofficerares pensionskassa, och skall hon på samma gång återställa

det mig af Kongl. Maj:t nådigst tilldelade svärdstecknet till secundchefsembetet

vid Kongl. Svea Lifgardet.

Detta testamente är af mig sjelf upprättadt med hänvisande till det

testamente mellan mig och min aflidna hustru, att jag eger förordna om min

egendom efter godtfinnande. Hvilket jag detta testamente med sundt förnuft

och fri vilja underskrift och med mitt sigill bekräftat. Lamyra i Wendel

af Upsala län den 1 februari 1890. J. P. Berggren, f. d. fanjunkare vid

kongl. Svea lifgarde.»

I enlighet med derom af kammaradvokatfiskalsembetet efter stämning

å Gerda Josefina Åslander framstäldt yrkande hade emellertid berörda domsagas

häradsrätt genom utslag den 8 juni 1897, som vunnit laga kraft, förklarat,

att ifrågavarande såsom testamente bevakade handling, såsom icke af

vittnen bestyrkt, icke kunde anses såsom ett i öfverensstämmelse med stadgandet

i 16 kap. 1 § ärfdabalken upprättadt testamente, och som Gerda

Josefina Åslander, hvilken omhändertagit, förvaltat och realiserat Berggrens

efterlemnade egendom, icke ens uppgifvit, att hon skulle på annan grund än

till följd af berörda handling ega rätt till samma egendom, samt vid det

förhållande, att någon arfvinge efter Berggren icke inom natt och är efter

hans död anmält sig eller blifvit känd, Kongl. Maj:t, och kronan egde bättre

rätt till Berggrens qvarlåtenskap än Gerda Josefina Åslander,hade häradsrätten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

b

funnit omförmälda såsom testamente bevakade handling icke utgöra hinder

för kronan att komma i åtnjutande af den rätt till danaarf efter Berggren,

som kunde kronan jemlikt 15 kap. 6 § ärfdabalken tillkomma; hvarjemte

häradsrätten förpligta! Gerda Josefina Åslander att, sedan en månad frän

utslagets dag förflutit, vid anfordran till kammaradvokatfiskalsembetet för

Berggrens qvarlåtenskap i laga ordning redovisa.

I en till Kongl. Maj:t den 30 november 1897 ingifven skrift hade nu

Gerda Josefina Åslander anhållit, att kronans rätt till ifrågavarande danaarf

måtte efterskänkas till sökandens förmån, dervid sökanden framhållit, att den

summa, hvartill boets behållning efter dess realiserande uppginge, vore för

kronan betydelselös, under det att afstående! från samma belopp vore för

sökanden ganska känbart; att Berggren under de 4 sista åren af sin lefnad

bott hos sökandens moder, som varit Berggrens svägerska, och städse tyckts

hafva haft den uppfattningen, att sökanden stått i skyld sk apsförh ältande till

honom; att den af sökanden åberopade handling af den 1 februari 1890

otvifvelaktigt vore af Berggren egenhändigt uppsatt och af honom med hans

sigill försedd; att för ty Berggrens önskan beträffande hans qvarlåtenskap ej

kunde antagas hafva varit annan, än att sökanden skulle efter hans död

blifva egare af behållningen i boet; samt att det med all sannolikhet allenast

berott på bristande kännedom om de lagliga formerna för testamente, att

handlingen ej varit vederbörligen bevittnad.

Vid ansökningen hade sökanden fogat intyg dels af den 27 oktober 1897

af organisten i Hammarby A. M. Bergvall och Arvid Bergvall af innehall,

att bemälde Berggren under de fyra sista åren af sin lefnad vistats och bott

samt njutit vård och skötsel af sökanden och hennes moder, dels ock af den

30 oktober samma år af godsegaren P. O. Svensk, att den namnteckning af

Berggren, som funnes anbragt under ofvan omförmälda handling, vore synnerligen

lik samme mans namnteckning å andra Svensk förevisade handlingar.

I anledning af den gjorda ansökningen hade utlåtande afgifvits af ej

mindre Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, som meddelat,

att sökanden och hennes moder tillsammans egde en till 2,000 kronor taxerad

bostadslägenhet med besittningsrätt för viss tid till marken å hemmanet

Kapellets egor i Hammarby socken, samt, enär af handlingar^ kunde anses

framgå, att Berggren haft för afsigt att åt sökanden lemna sin qvarlåtenskap,

hvilken allenast uppginge till obetydligt belopp och således vore för kronan

utan nämnvärd betydelse, tillstyrkt bifall till ansökningen, än äfven kammaradvokatfiskalsembetet,

som, jemte meddelande, att ifrågavarande danaarfsmedel,

hvilka af sökanden behörigen redovisats, efter afdrag af utanordnad

aktoratsprovision uppginge till 72 kronor 11 öre, som i statskontoret innestode,

pa de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförda skäl hemstält om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Angående

danaarf''

efter S. A.

Lundman.

aflåtande till Riksdagen af proposition i det af sökanden i ansökningen angifna

syfte.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl. Maj:t

nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande

danaarfsmedel måtte på sökanden öfverlåtas.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att Kongl. Majrts förevarande framställning må af Riks

dagen bifallas.

3:o. Enligt hvad af en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 77) af den

4 sistlidne februari inhemtas, hade ogifta Sofia Amalia Lundman, som, född

den 5 januari 1844, år 1847 upptagits såsom fosterbarn af torparen Abraham

Johansson Engzell i Bäck inom Fellingsbro socken af Örebro län och med undantag

af den tid, då hon innehaft tjenst, vistats i Engzells hem, aflidit derstädes

den 28 november 1893 utan att efterlemna några vid bouppteckningstillfället

den 4 april 1894 kända arfvingar.

På åkäran af kammaradvokatfiskalsembetet hade rådstufvurätten i

Upsala genom dom den 8 juni 1896, deri efter fullföljd talan Svea hofrätt

enligt laga kraftvunnen dom den 14 maj 1897 ej gjort ändring, förklarat,

att Sofia Amalia Lundmans qvarlåtenskap skulle såsom danaarf tillfalla kronan,

hvarjemte J. F. Wessman i Fellingsbro, som af rådstufvurätten förordnats

till god man för förvaltning af qvarlåtenskapen, förpligtats att i sin

berörda egenskap för densamma med upplupen ränta till advokatfiskalsembetet

redovisa.

Redan dessförinnan hade i en till Kongl. Maj:t den 9 december 1895

ingifven skrift Engzell anhållit, att kronans rätt till ifrågavarande danaarfsmedel

!)måtte å sökanden öfverlåtas, dervid sökanden såsom skäl för sin berörda

framställning anfört, att han, som år 1847 omhändertagit barnhusbarnet

Sofia Amalia Lundman, derefter uppfostrat henne samt haft henne

boende i sitt hem, tills hon uppnått 26 års ålder, hvarefter hon innehaft

tjenst till hösten 1893, då hon återflyttat till sökandens hem och derstädes

qvarstannat till sin död, samt att sökanden, som uppnått 75 års ålder, saknade

arbetsförmåga och medel för sin utkomst.

Vid ansökningen hade funnits fogade dels ett af pastorsembetet i Irsta

församling den 14 oktober 1895 utfärdadt intyg af innehåll, att sökanden

jemte barnhusbarnet Sofia Amalia Lundman, född den 5 januari 1844, år

1859 inflyttat från Fagerhults församling till Onsholmen i Irsta församling

och från sistnämnda församling år 1867 afflytta! till Yester-Löfsta, äfvensom

att Sofia Amalia Lundman under denna tid oafbrutet vistats i sökandens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

7

hem, der hon varit skrifven såsom fosterdotter; dels ett af pastorsembetet i

Fagerhults församling den 18 november 1895 meddeladt utdrag ur församlingens

husförhörsbok för åren 1839—1848, utvisande att torparen Abraham

Johansson i Nybygget under Granskata, född den 18 april 1820, år 1847

upptagit såsom fosterbarn barnhusbarnet Sofia Amalia Lundman, född den 5

januari 1844, och år 1859 med sin familj, deribland fosterbarnet S. A. Lundman,

flyttat till Yestmanland; dels ock ett af Kristina Jansdotter i Enåker

den 24 februari 1894 afgifvet intyg, att »Sofia Engzell», hvilken den sista

tiden haft anställning i köket på akademiska sjukhuset i Upsala, vore uppfostrad

af Abraham och Elisabeth Engzell och afflyttat från deras hem vid

23 års ålder, äfvensom att hon varit såsom barn i huset till sin död.

I anledning af berörda ansökning hade utlåtande afgifvits af ej mindre

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, som, enär sökanden upptagit

Sofia Amalia Lundman såsom fosterbarn redan i hennes späda ålder och derefter

egnat henne faderlig omvårdnad, samt sökanden, enligt hvad Kongl.

Maj:ts befallningshafvande inhemtat, vid nu uppnådda 75 års ålder saknade

arbetsförmåga och nödiga medel för sin utkomst, hemstält, att den gjorda

ansökningen måtte af Kongl. Maj:t bifallas, än äfven kammaradvokatfiskalsembetet,

som dels meddelat, att ifrågavarande danaarfsmedel, hvilka, sedan

hofrättens berörda dom vunnit laga kraft, till advokatfiskalsembetet redovisats,

numera efter afdrag af utanordnad aktoratsprovision uppginge till ett belopp

af 1,398 kronor 42 öre, som i statskontoret innestode, dels ock på de af

Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförda skäl tillstyrkt aflåtande till Riksdagen

af proposition i det af sökanden i ansökningen angifna syfte.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl. Maj:t

nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande

danaarfsmedel måtte på sökanden öfverlåtas.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts omförmälda framställning må vinna

Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 april 1898.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:117 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts propositioner angående efterskänkande af kronans rätt till tre danaarf. s. 10 i texten