Utlåtande, angående väckta förslag om löneförbättring för vissa betjente vid statens jernvägar. "•''."v ■'' ■
1898-04-15 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1898:61, Utlåtande, angående väckta förslag om löneförbättring för vissa betjente vid statens jernvägar. "•''."v ■'' ■
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
1
i
;• ,1,
'' 1
i
N:o 61.
vp /ii.
•I''.''''. ’ • •''!
Svff.iii, n
i/if; åt !>•;/
Vt
Ank. till Riked. kansli flen 15 april 1898, kl. 4 e. m.
Utlåtande, angående väckta förslag om löneförbättring för vissa
betjente vid statens jernvägar.
"•''."v ■'' ■ (R- A,)
: w . . r s [vijV/yitoliii ni fllitl’?1; y11 fT t ml fil* j>fV <>i
I den till Riksdagen aflåtna propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under sjette hufvudtiteln föreslagit
Riksdagen medgifva, att, med ändring af bestämmelsen i nu gällande
aflöningsreglemente för tjensteman och betjente vid statens jernvägar om
högsta arfvode för stationskarlar, arfvode inom 13:de löneklassen med
årligt belopp af 720 kronor måtte kunna tilldelas stationskarl.
Vidare hafva inom Andra Kammaren väckts och till statsutskottet
remitterats följande motioner angående förbättring i löneförmånerna för
vissa betjente vid statens jernvägar, nemligen:
n:o 11 af herr J. E. Centerwall, hvilken hemstält, att Riksdagen
ville medgifva, att, med ändring af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid statens jernvägar om högsta
arfvode för stationskarlar, arfvode inom 12:te löneklassen med årligt
belopp af sju hundra åttio kronor måtte kunna tilldelas stationskarl;
n:o 80 af herr Hj. Branting, sotn föreslagit, att Riksdagen ville
medgifva, att bestämmelserna i nu gällande aflöningsreglemente för tjensteBih.
till Biksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 32 Käft. (Näs 61-63.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 81.
män och betjente vid statens jernvägar på det sätt ändrades, att högsta
arfvode måtte kunna tilldelas:
stationskarl med .......................... 780 kronor,
lokomotiv- och vagnputsare, pumpare
och kolvakt med............... 840 »
samt vagnförman med .................. 1,200 » (jemte fri beklädnad);
n:o 98 af herr P. P. Waldenström, hvilken föreslagit,
l:o) att Riksdagen måtte besluta, att högsta lönebeloppet för
lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och kolvakter bestämdes till
780 kronor; rr *
2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla,
att bostad och ved in natura bereddes jernvägsbetjente på sådana platser,
der nu utgående hyresersättning uppenbarligen icke vore tillräcklig för
anskaffande af anständig bostad och nödig ved;
3:o) att Riksdagen måtte besluta, a) att högsta lönegrad för
vagnförmän bestämdes till kronor 1,200, b) att vagnförman skulle bära
uniform, hvars utseende af jernvägsstyrelsen bestämdes, samt att han
derför skulle åtnjuta ersättning med högst 8 kronor i månaden;
och n:o 142 af herr A. Hedin, som föreslagit, att kontorsbiträden
bos jernvägsstyrelsen måtte, i likhet med hela den öfriga betjentepersonalen
vid statsjernvägarne, erhålla fri läkarevård och medicin, samt inqvarteringsersättning
i likhet med all öfrig betjentepersonal.
Vid den af 1897 års Riksdag beslutade lönereglering för personalen
vid statens jernvägar bestämdes i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag
arfvodet för stationskarl till lägst 480 kronor (17:de klassen) och
högst 660 kronor (14:de klassen), hvartill kunde komma ett tilläggsarfvode
efter högst 60 kronor årligen för stationskarl, som tjenstgjorde
såsom signalkarl, vexelkarl eller magasinskarl vid större station. Beträffande
banvakt hade Kongl. Maj:t föreslagit ett lägsta arfvode af 480
kronor och ett högsta arfvode af 600 kronor med rätt jemväl för banvakt,
hvilken tjenstgjorde såsom vakt vid rörlig bro under seglationstiden,
att kunna erhålla ett tilläggsarfvode efter 60 ä 120 kronor för år.
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
3
Med anledning af eu inom Riksdagen väckt motion beslöt emellertid
Riksdagen för sin del att i detta Kongl. Maj:ts förslag vidtaga den
ändring, att högsta arfvodet för banvakt skulle utgöra 660 kronor. Detta
beslut har och blifvit af Kongl. Maj:t godkändt och vunnit tillämpning
genom det af Kongl. Maj:t den 15 oktober 1897 utfärdade aflöningsreglemente
för tjenstemän och betjente vid statens jernvägar.
Till det vid statsverkspropositionen fogade protokollet öfver civilärenden
för den 14 sistlidne januari har föredragande departementschefen,
med erinran om denna af Riksdagen vidtagna förhöjning i banvakternas
löneförmåner, yttrat, att denna aflöningsförbättring, ehuru för sig taget
intet vore att deremot erinra, emellertid vållat rubbning i den upprättade
lönestatens behöriga afvägning med hänsyn till betjentes inbördes
aflöningsförhållanden.
Denna olägenhet hade — fortsätter departementschefen — gifvit
jervägsstyrelsen anledning att uti skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 20
december nästlidna år framhålla, hurusom Riksdagens omförmälda beslut
om aflöningsförhöjning för banvakter, enligt styrelsens förmenande, såsom
en ovilkorlig konseqvens förde med sig löneförhöjning jemväl för stationskarlarne.
Rörande deras aflöningsförhållanden och de bemödanden, som tidigare
gjorts att förskaffa dem förbättrade aflöningsvilkor, hade jernvägsstyrelsen
hufvudsakligen meddelat följande:
Redan i sitt till Kongl. Maj:t den 21 december 1891 afgifna
utlåtande i anledning af gjord framställning om förbättrade lönevilkor för
stationskarlspersonalen hade styrelsen framhållit, att en förbättring af
denna personals lönevilkor i vissa fall vore önskvärd och behöflig dels
till följd af dyrare lefnadsforhållanden å vissa orter och dels med hänsyn
till vissa stationskarlars mera magtpåliggande, intelligens, duglighet och
påpasslighet kräfvande göromål, såsom spårvexlingar vid större stationer,
och att derför det högsta arfvodet, 660 kronor om året, hvilket kunde
tilldelas en stationskarl, ej kunde anses till fyllest, men att emellertid
styrelsen för det dåvarande icke ansåge sig kunna förorda någon förändring
i uppgifna fall af stationskarlarnés lönevilkor, så länge banvakterna
vid statens jernvägar befunne sig i en än sämre ställning.
Jernvägsstyrelsen hade derefter meddelat, hurusom både uti styrelsens
skrifvelse den 26 november 1892 med förslag till nytt aflöningsreglemente
för personalen vid statens jernvägar och uti 1893 års jernvägskomités
förslag till sådant aflöninpsreglemente maximiarfvodet för
4
Statsutskottets Utlåtande N;o 61.
stationskarl med vanlig tjenstgöring upptagits till 660 kronor. Styrelsen
hade derjemte föreslagit ett maximiarfvode af 720 kronor för vexeikarlar,
magasinskarlar och signalkarlar äfvensom ett tilläggsarfvode af 60 kronor
för stationskarlar efter viss längre tids tjenstgöring i Norrland, hvaremot
komitén inskränkte sig till att föreslå ett tilläggsarfvode af 60 kronor
för den stationskarlspersonal, som användes till vexel-, signal- eller magasinstjenst
vid större station.
Sedan i Kongl. Maj:ts proposition af den 29 januari 1897 uti ifrågavarande
hänseende intagits förslag i enlighet med komiténs uttalanden, hade
motion vid Riksdagen väckts om högsta arfvodets bestämmande till 780
kronor. I anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut hade frågan om högsta
arfv odef för stationskarlar blifvit föremål för gemensam votering; och vid
omröstning öfver voteringspropositionen hade Första Kammarens beslut
om arfvodets bestämmande till 660 kronor med tre rösters öfvervigt
segrat öfver Andra Kammarens beslut om arfvodets fastslående till 780
kronor. Uti en vid statsutskottets förslag till voteringsproposition fogad
reservation hade emellertid framhållits, att såsom sammanjemkning mellan
kamrarnes skiljaktiga beslut osökt frainstälde sig högsta arfvodets bestämmande
till 720 kronor, samt att genom antagande af ett dylikt
sammanjemkningsförslag skulle, i enlighet med Andra Kammarens syfte,
en löneförhöjning inträda utan att, såsom med Andra Kammarens beslut
skulle ske, lönestaten komme att undergå en mycket betänklig rubbning,
ledande till orättvisa i afvägandet af lönerna.
Härefter hade jernvägsstyrelsen genom jemförelse mellan stationskarlarnes
aflöningsförmåner före och efter den 1 januari 1898 påvisat,
att den aflöning,sförbättring, som kommit stationskarlspersonalen till del,
så godt som uteslutande bestått i det tilläggsarfvode af 60 kronor för
år, som tillerkänts de stationskarlar, som gjorde tjenst såsom signal-,
vexel- eller magasinskarlar vid större stationer. En stationskarl med
högsta arfvode, anstäld exempelvis i Stockholm, hade före 1898 års ingång
högst åtnjutit arfvode 660 kronor, inqvarteringsersättning (eller bostad
in natura) 132 kronor och beklädnadsersättning 96 kronor eller tillsammans
888 kronor, Enligt det nya, nu i kraft trädda aflöningsreglementet
kunde samme stationskarl högst åtnjuta arfvode 660 kronor, tillläggsarfvode
60 kronor, hyresbidrag (eller bostad in natura) 132 kronor
och beklädnadsersättning 96 kronor, eller tillhopa 948 kronor.
Genom den vidtagna höjningen af banvakternas högsta arfvode
från 540 till 660 kronor hade nu en betänklig rubbning uppkommit i
Statsutskottets Utletande N:o 61.
5
den skala, som genomginge Ilek den af 1893 års jernvägskomité föreslagna
och af Kong]. M.aj:t för Riksdagen framlagda löneregleringsstaton.
Deremot skalle genom en höjning af maximiarfvodet äfven för stationskarlarne
dessa komma att åter intaga den ställning i lönestaten, som
med hänsyn till deras tjensteåligganden dem rätteligen borde tillkomma.
Om redan denna omständighet talade för bifall till förslaget om arfvodesförhöjning
åt stationskarlarne, kunde emellertid styrelsen icke underlåta
att jemväl framhålla att, på grund af ej mindre i allmänhet ökade lefnadskostnader
än äfven det i många afseenden särskildt ansvarsfulla och
fordrande arbete, som ålåge stationskarlarne, de aflöningsförmåner, som
kunde komma dessa personer till del, måste anses otillräckliga.
Beträffande beloppet af den aflöningsförköjning, som jernvägsstyrelsen
föresloge, både nog, efter styrelsens förmenande, anledning kunnat
finnas att, med stöd af Andra Kammarens vid 1897 års riksdag fattade
beslut i frågan, hemställa om högsta arfvodets höjande från nu faststälda
beloppet, 660 kronor, till 780 kronor, men med hänsyn särskildt till
frågans utgång vid riksdagen och i betraktande af de skäl, som i den
förut omförmälda reservationen anförts, ansåge sig styrelsen höra ansluta
sig till reservantens uttalade åsigt och i sådant afseende föreslå maximiarfvodet
för personalen i fråga till 720 kronor, hvarom styrelsen alltså
föreslagit, att proposition måtte aflåtas till Riksdagen.
Hvad jern vägsstyrelsen sålunda anfört har departementschefen
funnit tydligen ådagalägga, att stationskarlarnes högsta arfvode blifvit
för lågt i förhållande till det banvakterna genom sistlidna års Riksdags
beslut tillerkända högsta arfvode. Den aflöningsskala för betjente vid
distrikten, som af 1893 års jernvägskomité upprättades, grundade sig
uti nu närmast ifrågavarande hänseenden väsentligen på de bestående
förhållandena samt på de ändringsförslag, jemvägsstyrelsen i sina ofvan
omförmälda framställningar framburit. Då det icke kunnat påvisas, att
denna skala saknade inre sammanhang eller att vid densammas upprättande
skälig hänsyn icke tagits till någon omständighet, som kunnat
utöfva afsevärdt inflytande på betjeningens inbördes ställning i aflöningshänseende,
måste af en ändring på en punkt följa, att fråga uppstode
om ändring jemväl för närmast stående betjenteklass. Då banvakternas
högsta arfvode ökats af Riksdagen med en klass, eller från 15:de klassen
till 14:de klassen, kunde, då på detta område af arfvodesskalan skilmaden
mellan klasserna öfverallt är 60 kronor, jemvigt i arfvodestilldelningen
uppenbarligen åstadkommas genom att flytta stationskarlarnes maximi
-
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
arfvode från 14:de klassen, med 660 kronor, till 13:de klassen, med 720
kronor i arfvode. Den ökade kostnad, som blefve en följd af denna
höjning, kunde enligt hvad departementschefen från jernvägsstyrelsen
inhemtat, beräknas till omkring 10,500 kronor för år 1899.
En förhöjning af maximiarfvodet för stationskarlarne vore emellertid
icke blott en gärd af rättvisa, utan skulle ock, såsom jernvägsstyrelsen
påpekat, åt dessa bereda eu väl behöflig och välförtjent aflöningsförbättring,
och ansåge departementschefen derför, att kraftiga skäl talade
för den af jernvägsstyrelsen föreslagna ändringen i aflöningsreglementet,
Såväl herr Centerwall som herr Branting hafva till stöd för sitt
gemensamma yrkande, att stationskarlarnes högsta arfvoden måtte bestämmas
till 780 kronor, åberopat det af Andra Kammaren vid 1897
års riksdag härom fattade beslut. Vidare har herr Branting, med afseende
å det i ofvanintagna statsrådsprotokoll omförmälda förhållande, att
Riksdagen bestämt högsta arfvodet för banvakter till 60 kronor mer än
Kongl. Maj:t föreslagit, påpekat, att redan Kongl. Maj:ts förslag för dem
innefattade en ökning i arfvode med 60 kronor, och att sålunda desse
betjentes förutvarande aflöning höjts med två klasser eller 120 kronor.
För stationskarlarne åter hade hvarken Kongl. Maj:t föreslagit eller
Riksdagen beslutit någon förändring i aflöning. När detta missgrepp nu
skulle rättas, borde — fortsätter motionären — det rättas, icke hälft utan
helt, hvilket skedde genom att Andra Kammaren hölle fast vid och drefve
fram sin mening, att stationskarlarnes högsta arfvoden borde sättas till
780 kronor. Det syntes motionären vara så mycket mera skål att påyrka
detta, som jernvägsstyrelsen sjelf medgifvit, att »anledning nog kunnat
finnas» att hemställa om högsta arfvodets höjning till 780 kronor.
Beträffande lokomotiv putsare, vagnputsare, pumpare och kolvakter, för
hvilka herrar Branting och Waldenström sammanstämmande föreslagit ett
högsta arfvode af 780 kronor, har sistnämnde motionär, efter erinran''att
desse betjentes högsta arfvode för närvarande är 720 kronor, anfört bland
annat, följande:
»Den lön, stationskarlarne uppbära, uppgår för närvarande till
högst 660 kronor. Dessutom åtnjuta de beklädnadspenningar med 8
kronor i månaden. Deras totala inkomst belöper sig alltså till kronor
756 för år. Skilnaden mellan dem och de nyss nämnde är alltså 3 kronor
i månaden till stationskarlarnes förmån. Härtill kommer, att stationskarlen
har äfven andra företräden. A är han tjenstgör såsom signalkarl,
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
7
vexelkarl eller magasinskarl vid större station — och sådan tjenstgöring
lär vara mycket allmän -— så kan lian erhålla ett tilläggsarfvode efter
högst 60 kronor för år. Dessutom har han ganska många möjligheter
till befordran, lian kan blifva packmästare, konduktör, stationskarlsförman,
kontorsbiträde, ja, t. o. in. stationsmästare, medan vagnputsarens, lokomotivputsarens,
pumparens och kolvaktens utsigter i detta afseende äro mycket
inskränkta. Exempel på dessas befordran lär ock åtminstone hittills
sällan förekommit.»
»Den skilnad, som sålunda förefinnes mellan stationskarlen och här
nämnda klasser, motiveras tillräckligt af deras tjensters olika beskaffenhet
och ansvar. — — — — Men om stationskarlens lön nu höjes, så kan
man icke skäligen lemna de andra qvar på den punkt, der de nu stå.»
Hvad angår aflöningsförmånerna för vagnförmän, hafva herrar
Waldenström och Branting likaledes gjort framställning i enahanda syfte.
Efter att hafva närmare redogjort för den tjenstgöring, som är desse
jernvägsbetjente ålagd, fortsätter herr Waldenström:
»Vagnförmannens lön har hittillt nått upp till högst 1,080 kronor
och lemnades vid fjolårets lönereglering qvar på denna ståndpunkt. Att
detta måste vara något förbiseende, sluter jag deraf, att material vakter,
som förut hade en lön af högst 900 kronor, fingo denna höjd till 1,200
kronor. Från att alltså hafva haft 15 kronor mindre i månaden än vagnförmännen,
erhöllo de med ens 10 kronor mer än dessa. Detta är en
ojemnhet, som bör rättas åtminstone så, att vagnförmannen icke ställes
efter materialvakten i löneförmåner. Derigenom skulle han i högsta lönegraden
uppnå samma belopp, som en vagnmästare nu har i den lägsta.»
Å andra sidan har herr Branting anfört, att högsta arfvodet för
maskinisterna, med hvilka vagnförmännen ansåge sig kunna med skäl
likställas, vid 1897 års lönereglering satts till 1,200 kronor eller en klass
högre än de sistnämndes.
Förslaget om uniform för vagnförmän har af herr Waldenström
motiverats dermed, att desse till följd af sitt arbete med vagnars putsning
m. m. ofta måste träda in i kupéerna och komma i beröring med
den resande allmänheten, hvarjemte framhållits, att, då vagnförmännens
antal vore ringa — endast omkring 30 — kostnaden för deras fria beklädnad
blefve obetydlig.
Angående jernvägsbetjentes bostadsförhållanden har herr Waldenström
till stöd för sitt yrkande i detta hänseende anfört hufvudsakligen
följande. . d ■ v ;on«;
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Stationskarlarne hade i allmänhet bostad och ved in natura, och
de, som saknade dessa förmåner, erhölle en kontant ersättning, som beräknades
i procent af lönen. Sådan ersättning uppbure äfven lokomotivputsare,
vagnputsare, pumpare och kolvakter. Vid en lön af 720 kronor
ub?inge den med 144 kronor. I vissa delar af landet torde detta vara tillräckligt,
men i större städer försloge det på långt när icke. En sund bostad på
ett rum och kök torde der icke kunna fås för mindre än 200 a 250
kronor. Lades dertill, att veden på sådana platser vanligen är dyr, så
kunde kostnaden för den i allmänhet icke beräknas under 50 kronor.
De, som erhölle bostad och ved in natura, hade alltså ett mycket afsevärdt
företräde framför de andra. Detta behöfde dock icke förekomma,
då jernvägsstyrelsen egde rätt att med Kongl. Maj:ts medgifvande hyra
bostäder åt dem, som icke kunde få rum i jern vägens egna hus. I sådant
fall vore den ene såväl som den andre oberoende af hyresprisen på de
olika platserna, hvilket i synnerhet vore af stor betydelse för dem, som
hade familj.
Hvad slutligen vidkommer den af hen- Hedin föreslagna aflöningsförbättringen
för kontorshitröden hos jernvägsstyrelsen, har motionären anfört,
hurusom det vore orättvist, att dessa kontorsbiträden, »i olikhet med
all öfrig ordinarie betjentepersonal», hvarken finge inkvarteringsersättning,
eller fri läkarevård eller fri medicin. Enligt det nya aflöningsreglementet
af den 15 oktober 1897 kunde ifrågavarande personer efter 20 års ordinarie
tjenstgöring uppnå löneklassen n:o 7 med 1,200 kronor. Kontorsbiträdena
i distrikten kunde visserligen ej komma upp i högre löneklass
än n:o 8, men det borde ihågkommas, dels att de på 17 år kunde uppnå
högsta lönen, dels att de kunde efter 10 års ordinarie tjenstgöring
söka stationsmästarebefattning, hvilket ej vore fallet med kontorsbiträdena
hos styrelsen, hvilkas arbete ej vore sådant, att det ansåges grundlägga
kompetens till nämnda befattning. Saknaden af inqvarteringsersättning
för styrelsens kontorsbiträden föranledde ock, på sätt i motionen meddelade
tabeller närmare utvisade, att deras lönevilkor stälde sig ogynsammare
än distriktens kontorsbiträdens, hvilka jemväl kunde komma i
åtnjutande af högre pension, enär denna beräknades äfven å inqvarteringsbeloppet.
Den i statsrådsprotokollet förebragta utredningen synes utskottet
ådagalägga, att den af 1897 års Riksdag beslutade förhöjning af banvakternas
maximiarfvode med 60 kronor utöfver det belopp, som upptagits
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
9
i den af Kongl. Maj:t framlagda aflöningsstaten, måste, för så vidt eu
rättvis afvägning af jernvägsbetjentes aflöningsförhållanden skall vinnas,
påkalla motsvarande ökning i den för stationskarlarne i enlighet med
samma stat bestämda aflöning. Genom bifall till den framställning, Kongl.
Maj:t i sådant afseende nu gjort, skulle förenämnda klasser af jernvägsbetjeute
komma att åter intaga den inbördes ställning i aflöningsstaten,
som med hänsyn till deras tjensteåligganden blifvit af 1893 års jernvägskomité
tillstyrkt och innefattas i det för nästlidna års Riksdag framlagda
kongl. förslaget. Eu ytterligare förhöjning af stationskarlarnes aflöning,
på sätt af enskilde motionärer ifrågasatts, anser utskottet icke vara tillrådlig,
dels af det skäl att den gradering af jernvägsbetjentes aflöningsförhållanden,
som efter noggrann utredning blifvit af jernvägskomitén
upprättad, derigenom icke blefve återstäld, utan i annan rigtning rubbad,
dels ock emedan utskottet på grund af nedan angifna förhållanden funnit,
att denna personal skulle blifva i tillräcklig mån tillgodosedd genom ett
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Oaktadt stationskarlarnes ordinarie arfvode icke förhöjdes genom
1897 års lönereglering, har denna reglering dock för dem medfört eu ej
oväsentlig förbättring i lönevilkor. I sådant afseende må först erinras
om det tilläggsarfvode, som enligt den nya aflöningsstaten kan tilldelas
stationskarl för tjenstgöring i vexel-, signal- eller magasinstjenst vid större
station. I den af Kongl. Maj:t godkända staten för innevarande år har
dylikt arfvode om 60 kronor upptagits för 780 stationskarlar eller nära
hälften af denna personal, som för närvarande uppgår till ett antal af
1,577. Vidare utgår numera för hela den personal, hvilken icke kommer
i åtnjutande af fri bostad, hyresbidrag med 20 procent af det ordinarie
arfvodet, under det att före innevarande år inqvarteringsersättningen beräknades
till detta procenttal endast för dem, som voro stationerade i
Stockholm, Göteborg eller Malmö, men till 15 procent för de öfriga.
Efter hvad utskottet inhemtat, har ock förmånen af fri bostad, som jemte
dermed förenad fri vedbrand torde kunna, åtminstone vid större station,
beräknas till 250 kronor för år, medan hyresbidraget för stationskarl,
såsom ofvan blifvit antydt, belöper sig till högst 132 kronor, i allt större
utsträckning tilldelats denna personal, och må i sådant afseende nämnas,
att bostad in natura under år 1898 innehafves af 912 stationskarlar mot
ett antal af 893 under nästföregående år. Slutligen har ock genom
tillämpning af de utaf jernvägsstyrelsen enligt cirkulär den 31 december
1897 faststälda grunder för förslag till löneförhöjningar för personal med
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 82 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
aflöning efter klass stationskarlarne tidigare än förr knnnat beredas uppflyttning
i högre löneklass. Resultatet häraf framgår genom följande från
aflöningsstaterna för åren 1897 och 1898 hemtade sammanställning af
stationskarlames fördelning i olika löneklasser.
;
Ärligt arfvode af kronor:
Summa
480
540
600
660
1 '' > i’ '' * i 1 i ) * > ,1 «■ '' -
Antal stationskarlar år 1897
122
369
723
313
1527
» » » 1898
ce
286
570
684
1577
I sammanhang härmed må framhållas, att bostad in natura tilldelas
företrädesvis personalen i de högre löneklasserna, hvarigenom en
ytterligare förbättring i lönevilkoren i allmänhet åtföljer förhöjningen af
det kontanta arfvodet. Till belysning häraf vill utskottet meddela, att
af de 912 stationskarlar, hvilka, såsom ofvan nämnts, under år 1898
åtnjuta formånen af fri bostad med vedbrand, 523 tillhöra den 14:de
(högsta) löneklassen, 333 den 15:de, 49 den 16:de och 7 den 17:de
(lägsta) klassen.,
Med inräkning af beklädnadsersättningen, hvilken nu såsom förut
utgör 96 kronor för år, och under förutsättning att fri bostad med ved
icke beräknas till högre belopp än 20 procent af arfvodet uppgå aflöningsförmånerna
för stationskarl till i medeltal följande belopp:
för år 1897 ......................................4..,. kronor 792: 29
» » 1898 ..........................;.................. » 860: 47.
För en stationskarl å större station, hvilken uppnått högsta löneklassen,
uppbär tilläggsarfvode och är i åtnjutande af fri bostad med
ved, hvilken förmån, såsom ofvan framhållits, torde motsvara ett värde
af 250 kronor, utgör aflöningen redan nu: ,
tilläggsarfvode ...........
beklädnadsersättning
kronor 660: —
»
60: —
96: —
ved ...........
»
250: —
Summa
kronor
1,066: —
På grund af ofvan meddelade uppgifter kan utskottet icke finna
annat, än att stationskarlarne skulle beredas en fullt nöjaktig aflöning,
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
11
derest maximiarfvodet i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag höjes med
60 kronor.
Hvad angår de väckta förslagen om löneförbättring för vissa andra
klasser af jernvägsbetjente, nemligen dels lokomotivputsare, vagnputsare,
pumpare och kolvakter, dels vagnförmän och dels kontorsbiträden vid
styrelsen, vill utskottet erinra, att desse betjentes löneförmåner blifvit af
1H97 års Riksdag bestämda i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, hvilket
hvilade på en omfattande och grundlig utredning i ämnet ej mindre af
förenämnda komité än äfven af jern vägsstyrelsen samt vederbörande statsdepartement.
A id detta tillfälle hade Riksdagen jemväl att pröfva af
enskild motionär gjorda framställningar om beredande åt ifrågavarande
jernvägsbetjente af förmånligare lönevilkor än de i den kongl. propositionen
för dem upptagna. Då emellertid de till stöd för dessa förslag
anförda skäl icke af Riksdagen gillades, torde man hafva anledning antaga,
att ej heller innevarande års Riksdag skall finnas benägen att till de nu
föreliggande förslagen i enahanda syfte lemna bifall. Det synes ock
utskottet vara i hög grad betänkligt att vidtaga jemkningar i lönevilkoren
för särskilda klasser af personalen utan att tillförlitlig utredning förebragts
om den inverkan, en sådan åtgärd skulle utöfva på dessa klassers ställning
i förhållande till den öfriga tjenstepersonalen; och anser sig utskottet på
grund häraf icke böra på enskild motionärs framställning tillstyrka dylika
ändringar i aflöningsstaten. Vid sådant förhållande och då förevarande
lönefråga så nyligen som vid förra riksdagen var föremål för en genomgående
pröfning, har utskottet icke haft anledning att,redogöra för de
omständigheter, som legat till grund för bestämmande af ifrågavarande
jernvägsbetjentes aflöningsförhållanden, och ingå på närmare granskning
af de skäl, som för ändring härutinnan blifvit af motionärerna anförda.
Utskottet har dock velat fästa uppmärksamheten å felaktigheten af vissa
uppgifter, som ligga till grund för motionärernas förslag i särskilda
afseenden. . ; f
Beträffande vagnförmän har sålunda herr Waldenström förmenat,
att desses aflöning vid löneregleringen blifvit af förbiseende bestämd till
lägre belopp än materialvakternas. Af jernvägskomiténs betänkande
framgår emellertid, att den af komitén förordade och af Riksdagen sedermera
beslutade förhöjningen af materialvakternas arfvode till en klass
öfver vagnförmännens ingalunda tillkommit af förbiseende, utan blifvit
särskildt motiverad, med hänsyn till de i ekonomiskt hänseende vigtiga
göromål, som tillkomma förstnämnde betjente.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
Hvad angår kontorsbiträdena vid jernvägsstyrelsen, har af herr
Hedin uppgifvits, att, utom desse, all ordinarie betjentepersonal vid statens
jernvägar åtnjuter såväl inqvarteringsersättning (hyresbidrag) som ock fri
läkarevård och fri medicin. Förhållandet är emellertid det, att dessa
förmåner tillkomma endast den vid distrikten anstälda personalen. Vaktmästare
vid jernvägsstyrelsen kunna visserligen, i likhet med vaktmästare
vid andra centrala embetsverk, komma i åtnjutande af fri bostad, men
då blott mot visst afdrag på lönen. Öfrige betjente vid styrelsen kunna
lika litet som tjenstemännen derstädes tilldelas fri bostad, och de uppbära
ej heller någon ersättning derför i form af hyresbidrag. Kostnadsfri
läkarevård med fria medikamenter ingår icke heller i styrelsepersonalens
löneförmåner. Kontorsbiträdena vid jernvägsstyrelsen äro sålunda icke,
på sätt motionären påstått, försatta i en undantagsställning, utan deras
löneförmåner äro reglerade i full öfverensstämmelse med öfrige betjentes
vid styrelsen. Ett bifall till motionärens förslag, hvarigenom ofvan omförmälda
förmåner skulle tilläggas styrelsens kontorsbiträden, hvilka just
med hänsyn till saknaden af dessa förmåner kunna uppnå högre arfvode
än motsvarande betjente vid linien, skulle gifvetvis föranleda en betänklig
rubbning i de grundsatser, som efter pröfning af på frågan inverkande
förhållanden gjorts gällande med afseende å den vid styrelsen anstälda
personalen.
Slutligen har utskottet att yttra sig angående herr Waldenströms
förslag att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, att bostad och
ved in natura måtte beredas jernvägsbetjente på sådana platser, der nu
utgående hyresersättning ej vore tillräcklig för anskaffande af anständig
bostad och nödig ved. På saft utskottet förut i detta utlåtande framhållit,
kan det hyresbidrag, som utgår till den del af distriktspersonalen,
som icke åtnjuter fri bostad med ved, ingalunda anses i värde motsvara
denna naturaförmån i dess helhet. Detta har ej heller vid löneregleringen
varit afsedt, och med hänsyn härtill har ock benämningen å detta kontanta
lönetillägg ändrats från inqvarteringsersättning till det förhållandena bättre
motsvarande uttrycket hyresbidrag. Enligt de grunder, som nu tillämpas,
utgår förmånen af fri bostad till vissa kategorier af personalen endast i
den mån sådant befinnes vara för jern vägsförvaltningen behöfligt. Då,
såsom ofvan blifvit antydt, hyresbidraget i de allra flesta fall torde visa
sig otillräckligt för anskaffande af nöjaktig bostad med vedbrand, går
herr Waldenströms förslag i sjelfva verket ut derpå, att staten borde,
med frångående af förenämnda grundsats beträffande anskaffande af bostad,
Statsutskottets Utlåtande N:o 61.
13
upplåta sådan åt samtliga jernvägsbetjente vid distrikten. De kostnader,
som häraf skulle föranledas, komme gifvetvis att uppgå till betydande
belopp, och har utskottet med afseende härå, och då dessa utgifter icke
äro för jernvägsförvaltningen af behofvet påkallade, funnit sig böra
afstyrka bifall till ifrågavarande förslag.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa.
a) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning och med afslag å herrar Centerwalls och
Brantings förslag >if ämnet, må medgifva, att, med
ändring af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente
för tjensteman och betjente vid statens jernvägar
om högsta arfvode för stationskarlar, arfvode
inom 13:de löneklassen med årligt belopp af 720
kronor må kunna tilldelas stationskarl:
b) att herrar Brantings och Waldenströms omförmälda
förslag om löneförhöjning för lokomotivputsare,
vagnputsare, pumpare och kolvakter icke må vinna
Riksdagens bifall;
c) att Riksdagen icke må bifalla herr Waldenströms
förslag om förbättrade aflöningsförmåner m. m.
för vagnformän;
d) att Riksdagen ej heller må bifalla herr Hedins
motion om förbättrade aflöningsförmåner för kontorsbiträden
vid jernvägsstyrelsen;
e) att herr Waldenströms förslag om skrifvelse
till Kongl. Maj:t i fråga om beredande åt jernvägsbetjente
af bostad Och ved in natura icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda. ,
Stockholm den 15 april 1898.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Reservation
vid punkten a: af herr S. G. von Frusen, hvilken yrkat,- att utskottet
måtte hemställa, att arfvode inom 12:te löneklassen med årligt belopp af
780 kronor måtte kunna tilldelas stationskarl.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1898:139 Skrifvelse till Konungen, angående löneförbättring för stationskarlar vid statens jernvägar. s. 7 i texten