Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition, angående upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld.

1898-05-03 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1898:85, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition, angående upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld.

Dokumentets text

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

25

N:o 85.

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition, angående

upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående

landskyld.

(I. A.)

Under åberopande af bifogadt utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden

för den 31 december 1897 har Kongl. Maj:t i en samma dag

aflåten, till statsutskottets förberedande behandling remitterad proposition

(n:o 54) föreslagit Riksdagen att för sin del besluta:

att, der landskyld till kyrka eller presterskap enligt jordeboken

utginge af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län,

egaren eller innehafvaren finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra

denna landskyld mot erläggande af ett penningebelopp, som i årlig

ränta efter fyra procent afkastade en summa lika med landskylden,

hvarvid, der densamma utginge in natura eller efter markegångspris,

till grund för löseskillingen borde läggas mediet af de tio senast förflutna

årens markegångspris, enligt Lätt. A i länets markegångstaxa;

att beträffande prestelandskylden vederbörande ej måtte begagna

sig af denna rättighet under nuvarande landskyldstagarnes tjenstetid,

för så vidt dessa ej dertill lemnade sitt samtycke;

att löseskillingen för prestelandskylden skulle förvaltas efter samma

grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen, med rätt för vederbörande

indelningshafvare att uppbära derå belöpande ränta;

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 45 Höft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande JS:o 85.

att, sedan inlösen skett, anmälan derom skulle göras hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;

att, der presterskapet enligt jordeboken egde uppbära landskyld

af de detsamma till boställen anslagna egendomar med derunder brukade

jordar, denna landskyld skulle utan vidare ur jordeboken uteslutas;

att beträdande presterskapets landskyld af de detsamma på lön

anslagna mensalhemman och af prestenkesäten inom länet Kongl. Maj:ts

befallningshafvande och domkapitlet skulle tillse, att vid blifvande ny

utarrendering, der så ej redan skett, berörda landskyld upphörde att

utgå; samt

att frågan om utgörande af landskyld till Kongl. och Hvitfeldtska

stipendii-inrättningen af vissa hemman samt om denna landskylds upphörande

måtte få bero på Kongl. Maj:ts pröfning och afgörande.

Af ofvan omförmälda statsrådsprotokoll inhemtas, att statsrådet

och chefen för ecklesiastikdepartementet vid föredragning af ifrågavarande

ärende till början erinrat, hurusom Riksdagen i skrifvelse den

den 6 maj 1891 uttalat den åsigt, att de uråldriga skatteförhållandena

inom vårt land, så vidt möjligt, borde ordnas, och att detta borde ske

vare sig oegentligheter i skatteväsendet berörde större eller mindre

delar af landet. I öfverensstämmelse med denna uppfattning hade

Riksdagen ansett önskvärdt, att den under benämningen landskyld

inom vissa delar af Göteborgs och Bohus län utgående skatt, som

vore en qvarlefva af föråldrade skatteformer, måtte kunna försvinna,

och hade Riksdagen, som förestält sig, att allt för stora hinder icke

borde möta för denna skattefrågas ordnande på ett med billighet och

rättvisa öfverensstämmande sätt, äfvensom att Kongl. Maj:t, efter en i

sådant syfte verkstäld utredning, skulle finna anledning framställa förslag

i ämnet, på grund häi''af anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta

verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den inom Göteborgs

och Bohus län under benämningen landskyld utgående skatt måtte

kunna upphöra att utgå samt derefter till Riksdagen afgifva det förslag,

hvartill förhållandena ansåges föranleda.

Sedan Kongl. Maj:t i remiss den 5 juni 1891 anbefalt Kongl. Maj:ts

och rikets kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande, till Kongl.

Maj:t inkomma med utlåtande i detta ärende, hade kammarkollegium

dels satt de kyrkor och presterskap, som vore berättigade till åtnjutande

af landskyld, samt öfrige, hvilkas rätt kunde anses vara af den

föreliggande frågan beroende, i tillfälle att deruti sig yttra, ehuru

endast ett fåtal häraf sig begagnat, dels ock infordrat yttranden af

vederbörande uppbördsförvaltningar äfvensom utlåtanden af domkapitlet

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

27

i Göteborg och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet; och hade

kollegium den 21 december 1894 afgifvit eget utlåtande i ärendet.

Departementschefen hade derefter lemnat en redogörelse för resultatet

af den nu åvägabragta utredningen.

Dervid mötte först frågorna: om hvad med landskyld vore att

förstå, dess storlek, sättet för dess utgående och hvilka rätten att uppbära

densamma tillkommit och tillkomme.

Enligt den i Bohuslän vid tiden för detta landskaps förening

med Sverige ännu gällande 1604 års norska lag såväl som enligt äldre

lagstiftning hade i allmänhet, med landskyld förståtts den afgäld, som

brukare af annans jord hade att årligen erlägga till jordens egare eller

den s. k. jorddrotten. Och hade vid sådant förhållande rätten att uppbära

landskylden af ett hemman eller en lägenhet ursprungligen varit

förbunden med eganderätt till en deremot svarande lott i den landskyldspligtiga

egendomen.

Ursprungligen hade landskyldens storlek varit beroende på öfverenskommelse,

men hade, sedan densamma blifvit grund för fördelningen

af den till Konungen utgående ledingen och andra med denna jemförliga

prestationer, kommit att för hvarje gård utgå med ett bestämdt

belopp i penningar eller persedlar. Detta belopp hade visserligen

kunnat höjas eller sänkas, men endast efter laglig värdering af sex

gode män. I detta fall skulle emellertid motsvarande förändring ske

jemväl i den till Konungen utgående ledingen.

Enligt samma 1604 års norska lag hade den, som för lifstid legde

annans jord, att till jorddrotten erlägga ej endast berörda landskyld

utan äfven: dels såsom ersättning för den medgifna brukningsrätten

(bygseln) en till storleken på aftal beroende penningsumma, kallad

första (eller lifstids) tagan, dels ock hvart tredje år en i bestämdt förhållande

till landskylden stående afgäld, kallad tredje års tagan. Egdes

gården af två eller flere personer, hade hvar och en af sin lott uppburit

den derå belöpande landskylden. Bygselrätten, d. v. s. rätten

att bortlega gården i dess helhet samt deraf åtnjuta första och tredje

års tagan, hade enligt nämnda lag tillkommit den af delegarne, som

hade största lotten i gården, eller »beste mandenn, om de egde lika

stora andelar i densamma.

Dessa bestämmelser hade med vissa olikheter gält jemväl för

kronans samt kyrkornas och presterskapets egendomar, då de voro

till särskilda brukare upplåtna.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

Under katolska tiden hade kyrkor, kloster och presterskap genom

gåfvor och testamenten eller på annat sätt kommit i besittning af

ett stort antal hemman, hemmansdelar och jordar. Vid reformationen

hade de af dessa egendomar, som tillhörde kloster och biskopar, blifvit

med landskyld och tagor indragna till kronan. Dessutom hade kronan

tillegnat sig bygselrätten till kyrkornas egendomar, af hvilka kyrkorna

efter denna tid i allmänhet uppburo endast landskylden. Härigenom

hade eganderätten till den kyrkolandskylden motsvarande jord alltsedan

reformationen ansetts tillhöra ej kyrkan utan kronan, som utöfvat

bygselrätten. För det fall, att odelsjordar gifvits till kyrkan, hade

varit särskildt stadgadt, att odelsmannen vore närmast att besitta dem

för laglig landskyld till kyrkan efter sex gode mäns värdering, dock

att jordarna arfvinge efter arfvinge skulle fästas af Konungens ombudsman,

»som raader for Kircken». Efter det Bohuslän sedermera år

1658 förenats med Sverige, hade följande förändringar inträdt. Landskyld

och tagor, som från egendomar inom länet utgått till kyrkor

och presterskap i egentliga Norge, hade jemväl indragits till kronan.

Första och tredje års tagan samt den jemte dessa i Bohuslän till jorddrotten

utgående landbodalern hade i likhet med landskylden kommit

att erläggas med fixa belopp, bestämda i regel efter mantalet men i

vissa fall efter landskylden.

I afseende å dispositionen af landskylden vore att märka, att

densamma utginge antingen till kronan eller kyrkan eller presterskapet

samt jemväl ansetts tillkomma den s. k. Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen

af två nedanangifna hemman.

Kronan tillkommande landskyld och tagor (under hvilket sistnämnda

begrepp i det följande jemväl innefattades landbodalern), hade,

i likhet med kronans afrad och städslor i gamla Sverige ganska snart

blifvit i jordeböckerna införda. Dervid hade, hvad kronan sålunda

tillkom, upptagits såsom ränta med det s. k. kronovärdet, enligt hvilket

invånarne i Bohuslän efter föreningen med Sverige fått tillåtelse att

lösa de i räntan ingående persedlarne. Alla dylika afgifter till kronan

hade sedermera, äfven i fall af indragning från kloster, biskopar, kyrkor

eller presterskap, underkastats de i Kongl. Maj:ts kungörelse den 5

juni 1885 och lagen den 2 december 1892 om afskrifning af grundskatten

meddelade bestämmelser.

Departementschefen hade derefter öfvergått till redogörelse för

den landskyld, som utginge till kyrkor och presterskap.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

29

Till en början hade kyrkor och presterskap tillkommande landskyld

samt presterskapets tagor, der de omnämndes i jordeböckerna,

upptagits endast anteckningsvis vid de landskyldspligtiga egendomarna.

Men sedan kammarkollegium den 21 februari 1694, till svar på åtskilliga

frågepunkter angående jordebokens inrättande i Bohuslän, föreskrifvit,

bland annat, att presternas landskyld och städslor af deras

mensalielägenheter, hvilka dittills årligen upptagits och afförts i räkenskaperna,

skulle i jordeboken införas, hade berörda landskyld och

tagor i likhet med de kronan tillkommande upptagits i jordeböckerna

bland kronans räntor, dock med anteckning om deras disposition.

Landskylden hade dervid införts med det ofvannämnda s. k. kronovärdet.

Der landskylden varit bestämd i persedlar, hade kyrkor och

presterskap varit berättigade att i regel uppbära desamma in natura.

Landskylden hade dock kommit att i allmänhet utgöras efter nämnda

kronovärde med den förändring, som blifvit en följd af den år 1776

föreskrifna myntvalvation. Detta hade vunnit särskild bekräftelse

beträffande kyrkolandskylden genom resolution den 5 oktober 1786

angående beräkningssättet vid landskyldens utgörande till bohuslänska

kyrkorna samt beträffande de i prestelandskylden ingående hudar och

skinn genom resolutionen den 29 september 1825, enligt hvilken

Kongl. Maj:t förklarat, det vederbörande hemmansegare icke kunde

förpligtas utgifva de till presterskapet anslagna hudar och skinn in

natura eller för desamma erlägga högre lösen än den, hvartill dessa

persedlar upptoges i jordeboken. Ett undantagsförhållande i detta

afseende intoges endast af de i presterskapets landskyld ingående

persedlarna malt och smör, hvilka presterskapet ansåges ega rätt att

utfordra in natura, ehuru desamma, enligt hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande

meddelat, numera i regel löstes efter markegångspris.

Hvad anginge pesterskapets landskyldssmör syntes ej någon

särskild föreskrift i detta afseende hafva blifvit meddelad. Beträffande

åter landskyldsmaltet hade Kongl. Maj:t den 9 januari 1773, sedan

allmogen i Lane och Tunge härad af Sunnervikens fögderi anhållit

att få lösa berörda malt efter jordebokspriset med tre daler silfvermynt

tunnan, funnit sådana skäl icke vara anförda, som kunde befria

allmogen från dess utgörande in natura, om icke någon särskild

öfverenskommelse derutinnan kunde träffas mellan vederbörande. Vidare

hade Kongl. Maj:t den 1 november 1839, med anledning af gjord

ansökning, att det till presterskapet i Bohuslän utgående lanskyldsmaltet

i likhet med hvad genom resolutionen den 29 september 1825

stadgats rörande landskyldspersedlarna hudar och skinn, icke skulle

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

få utfordras in natura eller betalning derför med högre belopp än

jordeboken upptoge, förklarat, att, då Kongl. Maj:t den 9 januari 1773

afslagit en likartad begäran som den ifrågavarande, samt nya skäl

till bifall ej blifvit anförda, Kongl. Maj:t icke funne skäl att till berörda

anhållan lemna bifall. Vid granskning af de inkomna ränteförvandlingsuträkningarna

för Göteborgs och Bohus län hade kammarkollegium

den 17 mars 1869 förordnat, att kyrkornas landskyld skulle

efter kronovärde ingå och beräknas i hemmanens nya räntor, men

att den preterskapet anslagna landskyld, som i landsboksräkenskaperna

dittills redovisats såsom utgående efter kronovärde, ehuru åtminstone

en del prester vore berättigade erhålla landskyldsmaltet in natura

eller efter markegångspris, skulle frånskiljas jordeboksräntan och ej

beräknas till ny ränta utan antecknas i blifvande jordebok inom

kolumn. På grund häraf hade i de år 1871 upprättade förteckningar

öfver de till statsverket mot ersättning af statsmedel indragna ränteoch

tiondeanslag väl upptagits kyrkornas landskyld jemte presterskapets

tagor, hvilka senare jemväl ingått och beräknats i hemmanens

nya räntor, men ej presterskapets landskyld. Detta hade i hvad anginge

kyrkornas landskyld emellertid berott på en missuppfattning.

Kyrkolandskylden utgjorde nemligen icke någon af kronan på kyrkorna

öfverlåten rättighet. Således borde den icke heller med kronans räntor

sammanföras. Densamma hade ock, jemlikt kammarkollegii beslut den

21 september 1882, i likhet med presterskapets förts inom kolumn i

den af kollegium den 21 derpåföljde december faststälda jordeboken

för länet, att till kyrkorna såsom före år 1871 utgöras. I följd häraf

hade ock kollegium sistnämnda dag jemväl förordnat, att denna landskyld

skulle uteslutas från ofvanberörda förteckningar öfver de år

1871 till statsverket indragna rånte- och tiondeanslag. Till följd häraf

erlades landskylden fortfarande allmänt af de landskyldspligtiga egendomarna

omedelbart till kyrkor och presterskap. De enda undantag

härifrån, som af kammarkollegium angåfves, utgjorde länsmansboställena

n:o 1 3/4 mantal Skålldal Mellangärden i Solberga socken med landskyld

till Solberga kyrka af 12 öre och n:o 1 ett mantal Nedre Hällesäter

i Krogstads socken med landskyld till Krogstads kyrka af en

krona 50 öre äfvensom de för statsverkets räkning utarrenderade

hemmanen n:o 1 ett mantal Tronnum Mellangård i Torsby socken med

landskyld till Torsby kyrka af 6 öre och n:o 1 ett mantal Kragenäs

i Tanums socken med landskyld till Tanums kyrka af 75 öre. För

dessa fyra landskyldsbelopp utbetalades på grund af särskilda med

nämnda hemmans grundskatter vidtagna åtgärder, äfven efter det kolle
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande J<[:o 55.

31

gium den 21 december 1882 förordnat, att kyrkolandskylden skulle

uteslutas från förteckningarna öfver de till statsverket indragna ränteanslag,

ersättning till vederbörande kyrkor af statsmedel. Så väl

kyrko- som presteiandskylden vore för ett stort antal hemman bestämd

i penningar, för andra åter, särskilt inom Norr- och Sunnervikens

fögderi, i persedlar. Der landskylden vore bestämd i persedlar, hade

dessa i allmänhet upptagits i nya jordeboken, dervid för kyrkolandskylden

tillika angifvits kronovärdet (t. ex. 6 kubikfot 3 kannor malt

utginge med en krona 50 öre), hvaremot för de i presteiandskylden

ingående persedlar* endast undantagsvis angifvits det värde, hvarefter

de löstes äfven der detta ostridigt skedde efter kronovärde. Om det

presterskapet tillkommande land sky ldsmältet och -smöret uppskattades

efter 1894 års markegångspris, utgörande för en kubikfot malt en

krona 96 öre och för ett skålpund smör 68 öre, samt Öfriga i presteiandskylden

ingående persedlar omsattes efter kronovärdet, utgörande

för fem skålpund ål 6 sk. b:co, en bock 16 sk. b:co, ett lam 12 sk.

b:co, ett skinn 2 sk. b:co, en hud 24 sk. b:co ett höns 2 sk. b:co,

en gås 6 sk. b:co, 3,15 kubikfot salt 24 sk. b:co, en tunna makril

3 rdr b:co, 1,575 kubikfot korn 12 sk. b:co, samt 1,05 kubikfot råg

8 sk. b:co, belöpte sig, enligt kammarkollegii utlåtande bifogade, efter

1881 års jordebok fögderivis uppgjorda förteckningar, presteiandskylden

för länet till ett belopp af 2,407 kronor 28 öre och kyrkolandskylden

till 261 kronor 82 öre eller tillsammans 2,669 kronor 10 öre.

Kyrko- och presteiandskylden utginge ej endast af hemman och

lägenheter inom den socken eller det pastorat, hvars kyrka och presterskap

vore berättigade uppbära landskyld, utan äfven af egendomar,

belägna inom andra socknar, till och med i andra fögderier. Af de

landskyldspligtiga egendomarna, 665 till antalet, utgjorde 323 i landsskyld

25 öre eller derunder samt 17 endast 1 öre. Det högsta beloppet

af kyrkolandskylden vore 41 kronor 9 öre och tillkomme Tanums,

det lägsta är 3 öre och tillkomme Hee kyrka. Af presteiandskylden

uppbures det högsta beloppet 517 kronor 54 öre af presterskapet i

Skee, det lägsta 4 öre af presterskapet i Kareby pastorat. Enligt

jordeboken skulle presterskapets landskyld tillfalla vederbörande kyrkoherde,

med undantag endast för i kammarkollegii utlåtande uppräknade

två enkesäten och två under ett dylikt enkesäte hörande jordlägenheter,

hvilkas landskyld angifvits tillkomma kyrkoherdeenkan eller

boställshafvaren. Härvid vore följande att erinra. Af konung Fredrik

III hade den 29 augusti 1648 förordnats, att prestenkorna i Norge i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

deras enkesäte skulle hafva af prestebolens jordar den bästa näst den

presten sjelf innehade, »qvitt och frij uden all anden besvering». Denna

prestenkesätenas förmån af frihet från utlagor hade dock sedermera

genom kongl. stadfästelserna den 11 augusti 1756 och den 30 september

1761 bekräftats. Vidare hade Kongl. Maj:t uti bref af den 6 december

1782 förklarat, att prestenkor borde innehafva sina enkesäten

med lika rätt som kyrkoherdarne de dem anslagna boställen förvaltade,

utan att för dem behöfva erlägga annan ränta än den, som tilläfventyrs

kunde vara indelt på militien. Med anledning af allt hvad sålunda

härutinnan förekommit hade kammarkollegium i ett enstaka mål genom

utslag den 29 februari 1816 befriat en prestenka såsom innehafvare af

ett prestenkesäte från erläggande af landskyld för berörda enkesäte

till vederbörande kyrkoherde. Af detta kollega utslag, som funnes

åberopadt i 1825 års jordebok vid åtskilliga prestenkesäten, framginge,

att prestelandskylden ej endast af de fyra ofvannämnda egendomarna

utan af samtliga prestenkesäten, den tid desamma innehades afkyrkoherdeenka,

skulle, så vidt densamma borde utgå, tillfalla denna och ej,

såsom jordeboken angåfve, kyrkoherden i pastoratet. Då emellertid

såväl prestenkesäten som mensalhemman i Göteborgs och Bohus län

numera jemlikt brefven den 11 juli 1862 och den 9 september 1873

skulle vid inträffande ledighet genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

och domkapitlets försorg för indelningshafvarens räkning upplåtas

på arrende i enlighet med föreskrifterna i kongl. brefvet den 12 november

1858 angående utarrendering af presterskapets annex- och

mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge, kunde det sättas i fråga,

huruvida af dessa egendomar jemte arrende landskyld borde utgå till

indelningshafvaren. De löneregleringsresolutioner, som faststälts för

de pastorat inom länet, i hvilka landskyld utginge till presterskapet,

innehöllo samtliga bestämmelser, som tryggade vederbörande kyrkoherdar

vid rätten att uppbära dem anslagen landskyld, med undantag

af de för Uddevalla, Näsinge och Bogenäs pastorat. Inom Uddevalla

pastorat utginge dock landskyld till presterskapet endast af prestenkesätet

n:o 1 1/2 mantal Orreqvisla i Lane Ryrs socken. Kyrkoherden i

Näsinge pastorat hade hos Kongl. Maj:t anhållit, att, då resolutionen

den 17 juli 1868 angående lönereglering för kyrkoherden i nämnda

pastorat icke innehölle bestämmelse om den landskyld, som till kyrkoherden

derstädes af ålder utgått från uppgifna hemman, Kongl. Maj:t

måtte meddela sådan förklaring af nämnda resolution, att berörda landskyld

finge uppbäras i sammanhang med öfriga från församlingarna

till presterskapet derstädes utgående löneförmåner. Kongl. Maj:t hade

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

33

emellertid genom beslut den 16 januari 1880, då egarne och innehafvande

af hemmanen bestridt att till kyrkoherden erlägga ifrågavarande

landskyld, funnit denna framställning innefatta ett ämne, som icke utgjorde

föremål för Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning och hänvisat

sökanden att hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet efter befogenhet

väcka talan mot vederbörande för landskyldens utbekommande.

Då presterskapet i Bohuslän emellertid vid länets förening med Sverige

genom fredsfördragen tillförsäkrats en orubbad besittning af sina rättigheter,

hvilken försäkran vunnit ytterligare bekräftelse genom Malmö

recess och flera kommissioners beslut samt kongl. bref och förordningar,

borde presterskapet vara berättigadt att för all framtid åtnjuta

den inkomst landskylden för dem innebure. äfven om i vederbärande

löneregleringsresolutioner icke förekomme någon bestämmelse, som tillförsäkrade

dem en sådan rättighet; och borde kyrkorna med lika rätt

innehafva den landskyld, som blifvit dem anslagen.

Den till kyrkoherdar och kyrkor utgående landskyld debiterades

och redovisades, kyrkolandskylden af vederbörande kyrkovärdar för

kyrkans räkning och prestelandskylden för vederbörande kyrkoherdars

räkning af uppbördsmännen för redovisning af presterskapets inkomster

eller andra, hvarför statens embets- och tjenstemän med dess debitering

i regel icke hade något att skaffa.

Det hade ofvan omnämnts, hurusom landskyld från två hemman

ifrågasatts skola tillkomma Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen.

Med afseende härå vore förhållandet följande:

De ifrågavarande två hemmanen vore skattehemmanen n:o l5/6

mantal Vrångebäck i Bro socken och n:o 1 ett mantal Hästhagen i

Berffendals socken af Sunnervikens fögderi; hemmanen hade i 1881

års jordebok upptagits med anteckning att de tillhörde nämuda stipeudii-inrättning.

Sedan anmärkning deremot framstälts, hade kammarkollegium

den 30 november 1883 förordna!, att dessa anteckningar

skulle utgå, samt i stället antecknas vid det förra hemmanet, att nämnda

inrättning deraf egde en tunna malt och vid det senare sexton kappar

malt, i enlighet med hvad äldre jordeboksanteckningar utvisade. Af de

hos kollegium förvarade handlingar framginge emellertid ej, huruvida

Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen af nämnda hemman uppbud

berörda landskyldsbelopp; dock afsåges antagligen i hvarje fall

med ifrågavarande anteckningar närmast att angifva, det stipendiiinrättningen

i hemmanen egde en mot landskylden svarande jord.

Det vore redan i det föregående nämndt, hurusom alltsedan Tern

till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 45 Käft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N;o 85.

formationen eganderätten till den kyrkolandskylden motsvarande jord

kommit att betraktas såsom tillhörande kronan. Efter Bohusläns förening

med Sverige hade af kronan beträffande flertalet af de till presterskapet

landskyldspligtiga egendomarna, der de ej disponerades såsom

boställen för kyrkoherdar och komministrar eller såsom prestenkesäten,

gjorts gällande en liknande rätt. En gensaga häremot hade

inlagts genom kongl. brefvet den 12 april 1819, hvari förordnats, att

när det befunnes, att ett hemman verkligen vore annex- eller mensalhemman,

hvartill åboens besittningsrätt tillkommit genom kyrkoherdens

städsmål, skatteköp å ett dylikt hemman ej borde beviljas. Detta stadgande

hade dock ej fått någon större betydelse, då flertalet hemman

och lägenheter, i hvilka presterskapet egt större delen eller bästemans

rättighet, redan blifvit för kronans räkning försålda till skatte; och hade

kronan äfven efter denna tid betraktats såsom egare till den prestelandskylden

motsvarande jord, der presterskapet endast egt mindre del

af en egendoms landskyld.

Sedan presterskapets tagor indragits till statsverket, vore förhållandet

numera sådant, att kyrkor och presterskap endast egde att af

de landskyldspligtiga egendomarna uppbära den till beloppet en gång

för alla bestämda landskylden, hvaremot, med undantag af de såsom

kyrkoherde- och komministerboställen samt presteDkesäten disponerade

egendomarna äfvensom de få återstående mensalhemmanen, eganderätten

till den berörda landskyld möjligen motsvarande jord, derest densamma

ej genom skatteförsäljning eller på annat sätt öfverflyttats på

enskilde, kommit att anses tillhöra kronan.

De landskyldspligtiga egendomarna upptoges i senaste jordebok

dels under krono- samt dels och i allmänhet under skatte- eller frälsetitel.

De under kronotitel hänfördes antingen bland kronoegendomar

under enskild disposition, i hvilket fall desamma i allmänhet återfunnes

på förteckningarna öfver de till skatte försäljningsbara hemman och

lägenheter, eller bland kronoegendomar under allmän disposition (kyrkoherde-,

komministers- och klockareboställen, prestenkesäten, mensalhemman,

kyrkoegendomar, civila boställen samt egendomar, utarrenderade

för statsverkets räkning). Vid de egendomar, som införts i jordeboken

upder skatte- eller frälsetitel, hade den jord, som motsvarade kyrkooch

prestelandskylden, vanligen genom skatteköp eller på annat sätt öfverförts

till enskilde under tyst eller uttryckligt förbehåll om skyldighet för

egaren att till kyrka och prest fortfarande utgöra landskyld och tagor.

Dock betecknade den omständigheten, att ett hemman, hvaraf landskyld

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

35

utginge till kyrka eller presterskap, upptoges i jordeboken under skatteeller

frälsetitel, icke alltid att eganderätton till den mot landskylden

svarande jord öfvergått till enskilde.

Det vore redan i det föregående omnämndt, hurusom kammarkollegium

den 21 februari 1694 meddelat en föreskrift, med stöd hvaraf

kyrkornas landskyld samt presterskapets landskyld och tagor, i likhet

med kronans upptagits i jordeboken bland kronans räntor med anteckning

om deras disposition. Vid samma tillfälle hade kammarkollegium

lörordnat, att de skattehemman, hvaruti kronan egde mer än hälften

eller bästemansrättighet, skulle införas i jordeboken under kronotitel,

dock skatteegaren dennes del förbehållen, man att, der kronan egde

mindre än hälften i ett hemman, detsamma ej borde klyfvas utan förblifva

under sin vanliga skattetitel med tillbörlig annotation samt kronans

rätt såsom förut observeras i specialräkningen. 1 enlighet med

denna föreskrift hade sådana hemman, af hvilkas landskyld kronan,

kyrkan eller presterskapet egde endast en mindre del, uti jordeböckerna

i deras helhet upptagits under skatte- eller frälsetitel. Detta hade ju

varit en oegentlighet, och vid granskningen af de inkomna ränteförförvaudlingsuträkningarna

för länet hade derför anmärkningar framstälts,

att vid många egendomar, införda under skattetitel, kronan sålunda egde

viss andel, som rätteligen borde upptagas såsom krono. Dessa anmärkningar

hade af kollegium öfverlemnats till kammaradvokatfiskalembetet

för att i afseende å naturen af ifrågavarande egendomar efter

befogenhet talan i vederbörlig ordning anhängiggöra och utföra.

Med anledning deraf hade advokatfiskalsembetet i åtskilliga fall,

der jordeboksanteckningarna tydligen angifvit, att kronan, kyrkan eller

presterskapet egde viss andel i ett hemman (uttryckt i landskyld eller

öresbol) samt landskyldens belopp eller öresbolens antal för hela hem-*

manet varit kändt, anhäuggigjort rättegångar, i syfte att visst mantal

af hemmanet borde öfverföras från skatte till krono samt disponeras i

öfverensstämmelse med de om kronohemman gällande författningar;

och hade domstolarne i allmänhet bifallit de af advokatfiskalsembetet

sålunda framstälda yrkandena. De kronan sålunda tilldömda hemmansdelarna

hade, äfven i de fall då landskylden uppbures af kyrkor eller

presterskap, blifvit i jordeboken öfverförda till kronoegendomar under

enskild disposition samt vanligen upptagits på förteckningarna öfver de

till skatte försäljningsbara egendomar inom länet. Men åtskilliga under

skatte- eller frälsetitel i jordeboken upptagna hemman återstode, af

hvilka kyrkor eller presterskap egde uppbära landskyld, utan att eganderätten

till den mot berörda landskyld svarande jord öfvergått till hem
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statutskottets Utlåtande N:o 85.

mauens innehafvare, på sätt anteckningarna i jordeboken vid flera hemman

jemväl utvisade. Visserligen kunde det för de enskilde vara af vigt

att få undanröjd ovissheten om någon kronojord funnes inom ett landskyldspligtigt

hemman. Från kronans sida syntes deremot icke någon

anledning föreligga att göra anspråk på denna eganderätt, då kronan derigenom

endast skulle erhålla den obetydliga skatteköpeskillingen, som

knappast motsvarade de med en rättegång förbundna besvär och kostnader.

Och ansåge kammarkollegium åtgärder för afskaffande af kyrko- och

prestelandskylden i hvarje fall kunua vidtagas utan samband med frågan

om eganderätten till den mot denna landskyld möjligen svarande, kronan

tillhöriga jord.

Departementschefen hade vidare, innan han öfvergått, till en redogörelse

för de af vederbörande infordrade nu afgifna yttranden erinrat,

hurusom den till kyrkor och presterskap i Göteborgs och Bohus län

utgående landskyld med landgillet i Skåne, Halland och Blekioge företedde

åtskilliga beröringspunkter. Bland de kyrkorna i sistnämnda

landskap sedan äldre tider tillhörande jordlägenheter funnes åtskilliga,

hvaröfver de icke egde fri dispositionsrätt, utan hvilka på grund af

13 p. i kongl. förordningen den 16 oktober 1723 angående skånska

presterskapets uppbörd samt 53 § i resolutionen på allmogens besvär

den 28 juni 1731 borde under prestgård eller annat vanligt hemman

ständigt brukas mot erläggande af landgille och städja. Jemlikt brefvet

den 8 februari 1867 och kammarkollegii derpå grundade kungörelse den 1

mars samma år tillkomme det numera visserligen vederbörande församlingar

att sjelfva bestämma beloppet af den afgäld, som för dylika

jordområden borde till kyrkan erläggas, med rättighet för jordens innehafvare,

derest denne med församlingens beslut icke åtnöjdes, att hänskjuta

frågan till afgörande af Kongl. Majt:s befallningshafvande och

biskopsembetet. Många af dessa jordar vore emellertid hvarken till läge

i öfrigt eller areal och beskaffenhet närmare kända.

I afseende å sistnämnda lägenheter hade Kongl. Maj:t den 22

oktober 1886 utfärdat kungörelse, hvarigenom, bland annat, bestämts,

att, derest aftal träffades mellan församlingen och egaren af det hemman,

inom hvars område dylik lägenhet funnes, om lägenhetens försäljning,

sådant aftal skulle jemte öfriga ärendet rörande handlingar af

kyrkostämmans ordförande insändas till Kongl. Maj:ts befallningshaf
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

37

vande, som hade att gemensamt med domkapitlet ärendet till behandling

företaga; att köpeskillingen för sådan jord icke måtte understiga

ett belopp, som i årlig ränta efter tre för hundrade afkastade en summa

lika med den årliga afgälden, samt att, om afgälden utginge med en

eller flera persedlar in natura eller efter markegångspris, penningvärdet

skulle beräknas efter senast faststälda tioåriga medelmarkegångspris

för länet; att om Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet

funne försäljningen vara med denna kungörelse öfverensstämmande och

i öfrigt till kyrkans nytta, genom deras försorg handlingarna skulle

insändas till kammarkollegium, som det tillkomme att afgöra, huruvida

försäljningen finge ega rum eller icke; äfvensom att sedan kammarkollegium

till försäljningen lemnat bifall, samt köpeskillingen blifvit till

kyrkans kassa inbetald, församlingen egde att låta behörigt köpebref

för köparen utfärda.

Af nu afgifna yttranden framginge hufvudsakligen följande:

Egarne eller innehafvarne af landskyldspl ig t ig a hemman och lägenheter,

hade hemstält, att den till kyrkor och presterskap anslagna landskylden

måtte upphöra att utgå, och hade i samband dermed föreslagit,

en del att de, som af landskylden haft sin lön, borde erhålla godtgörelse

genom medel, uttaxerade på ett med rättvisa och billighet mera

öfverensstämmande sätt än nu vore fallet, andra åter att för prestelandskylden

ersättning, beräknad efter medelmarkegångspris, borde utgå

af allmänna medel, dock endast intill dess ny reglering af presterskapets

löner egt rum.

Af kyrkoherdar ne hade två ansett, att landskylden fortfarande borde

utgöras af de landskyldspligtiga egendomarne till kyrkor och presterskap,

en icke haft något att erinra mot, att den honom tillkommande

landskyld upphörde'' att utgå på sätt hittills egt rum, för så vidt full

ersättning för densamma, beräknad enligt gällande tioårigt medelmarkegångspris,

utan olägenhet kunde beredas, samt en medgifvit dandskyldens

afskaffande under förutsättning, att statsverket öfvertoge densammas

utbetalande.

Af församlingarna hade tre församlingar ej velat medgifva, att

kyrkorna skulle förlora landskylden, ej heller att denna utskyld skulle

erläggas af andra skattskyldige än innehafvarne af de egendomar, vid

hvilka densamma såsom en särskild grundskatt sedan äldre tid varit

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

fastad; två icke haft något att invända mot den förändring, hvartill

den af Riksdagen gjorda framställning kunde föranleda; tre församlingar

äfvensom en församlings kyrkoråd medgifvit landskyldens afskaffande

under förutsättning, att vederlag för densamma lemnades kyrkorna

af statsmedel; två ej heller haft något att erinra vid, att kyrkolandskylden

upphörde att utgå, för så vidt saken utan andras betungande

kunde på ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande sätt ordnas

så, att kyrkorna för landskylden finge full eller vederbörlig ersättning.

Af komministrarne hade två, med framhållande, bland annat, att i

flere pastorat kyrkoherdarne ej utkräft den komministerboställen enligt

jordeboken påförda landskyld till kyrkoherdarne, samt att berörda landskyld,

der densamma utginge, löstes än efter markegångspris än efter

det låga krouovärdet, anhållit, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas

om upphörande af ifrågavarande landskyld eller, derest densamma

fortfarande skulle erläggas, att den måtte få lösas efter sistnämnda värde.

Af de yttranden, som afgifvits af uppbörds för v ältning ärna framginge:

att uppbördsförvaltningen i Göteborgs fögderi föreslagit, det

egare af hemman eller lägenhet, hvaraf landskyld till kyrka enligt

jordeboken utginge, borde få friköpa sig från skyldigheten att utgöra

densamma mot inbetalning till vederbörande kyrkokassa af ett belopp,

motsvarande det efter en räntefot af fem för hundrade uträknade kapitalvärdet

å den utgående landskyldskatten; att uppbördsförvaltningen

i Inlands fögderi hemstält, det skyldigheten att utgöra årlig landskyld

till kyrka och presterskap måtte aflösas medelst kapitalisering, dervid

möjligen 30 procent af det genom kapitaliseringen bestämda penningebelopp

borde gäldas af statsmedel; att uppbördsförvaltningen i Sunnervikens

fögderi ansett billigt, att den till kyrkor och presterskap utgående

landskylden, som i verkligheten vore en jordskatt, mot vederlag

till indelningshafvaren indroges till statsverket samt derefter underkastades

samma behandling som annan grundskatt; att uppbördsförvaltningen

i Norrvikens fögderi, under framhållande bland annat att

de hemman, som under den katolska tiden haft att erlägga landskyld

till kloster eller biskopar, liksom de hemman, hvilka före länets förening

med Sverige utgjort landskyld till kyrkor och presterskap i socknar

inom det egentliga Norge, kommit i en jemförelsevis gynsam ställning,

då deras landskyld indragits till kronan och de sålunda ej endast

erhållit förmånen att få lösa densamma efter det låga kronovärdet i

stället för efter markegång utan äfven kommit i åtnjutande af afskrifning,

hemstält, att, då den inom länet under benämning kyrko- och

prestelandskyld utgående skatt, hvarom efter fögderiförvaltningens åsigt

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

39

Riksdagens skrifvelse uteslutande handlade, vore en qvarlefva af föråldrade

skatteformer, och väsentliga hinder ej syntes möta för dess

eftergifvande, särskildt om återstående 70 procent af de till kronan

indragna tagor och landskyld afskrefves, förslag måtte framläggas för

Riksdagen derom, att berörda landskyld skulle upphöra att utgå, samt

presterskapet för mistning deraf hållas skadelöst utaf statsverket, dock

endast så länge nu gällande löneregleringsresolutioner egde kraft.

Domkapitlet i Göteborg hade tillstyrkt, det landskylden för beredande

af möjlighet till åstadkommande af större likformighet i beskattningen,

af landskyldsgifvarne unge inbetalas till statsverket, med skyldighet

för detta att tillhandahålla vederbörande kyrkor och löntagare

dem tillkommande landskyld; men af domkapitlets nio ledamöter hade

fyra varit från denna hemställan skiljaktiga och ansett, att med landskylden

borde förfaras såsom hittills.

Kongl. May.ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län hade

i skrifvelse den 16 juni 1892 anfört, att den till kyrkor och presterskap

utgående landskyld icke vore att betrakta såsom en jordskatt i samma

mening som kronans grundskatt och således icke heller rätteligen kunde

underkastas samma behandling, som den senare .undergått; att Kongl.

Maj:ts befallningshafvande likväl ansåge sig kunna instämma i Riksdagens

i den föreliggande skrifvelsen uttryckta mening, att merberörda

landskyld vore en qvarlefva från föråldrade skatteformer, samt att det vore

synnerligen önskvärdt, om densamma kunde upphöra att utgå, i synnerhet

som landskylden högst olika tyngde länets skilda delar och mycket

ojemnt drabbade de hemman och lägenheter, som dermed vore betungade;

att presterskapet ej kunde mot sin vilja beröfvas dem tillkommande

landskyld, med mindre än att full ersättning för densamma lemnades;

att den kyrkorna tillkommande landskyld icke heller kunde upphöra

att utgå, såvida icke skälig ersättning derför bereddes kyrkorna; att det

icke skulle medföra någon lättnad för landskyldsgifvarne och icke heller

afhjelpa den ojemnhet i beskattningen, som landskylden orsakade deras

hemman och lägenheter, om densamma upphörde genom aflösning, alldenstund

för det kapital, som vid aflösningen betalades för landskylden,

antingen ränteförlust skulle drabba landskyldsgifvaren, om han af egna

medel utgåfve detsamma, eller ock, i motsatt fall, en direkt årlig ränteutgift

för honom uppstå för lån af samma kapital, hvarjemte naturligen

värdet å landskyldspligtig jord efter aflösningen komme att stiga med

det belopp, hvartill aflösningspriset uppgått, hvadan följden af aflösningen

blefve, att i stället för landskyld en ständig ränta komme att vidlåda

den nu landskyldspligtiga jorden; att ehuru hvarken rättvisa eller

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande AT:o 85.

billighet syntes kräfva, att för landskvldens aflyftande andra personer

eller föremål än den landskyldspligtiga jorden och dennas egaro betungades

med skatter för att bereda vederbörande kyrkor och presterskap

ersättning för landskylden, denna utväg dock för enkelhetens skull

och i betraktande af det ringa värde, hvartill landskylden uppginge,

lämpligen kunde och borde för ändamålet anlitas, så mycket mera som,

då Riksdagen genom sin framställning i ämnet tydligt ådagalagt sitt

intresse för afskaffande af landskylden i fråga på lämpliga vilkor, ett

förslag om skattens aflyftande genom anvisande af motsvarande statsanslag

i penningar för beredande af godtgörelse derför borde kunna

räkna på framgång inom Riksdagen; att då samtliga landskyldspersedlar,

med undantag af de i prestelandskylden ingående persedlarna malt och

smör, sedan långa tider tillbaka löstes efter fixa, bestämda pris, det

värde, hvartill landskylden med nyss nämnda undantag syntes böra bestämmas,

vore lätt funnet; att hvad de presterskapet tillkommande persedlarna

malt och smör deremot anginge, innehafvare af presterliga beställningar,

med hvilka inkomst af dylika persedlar vore förenad, visserligen

icke kunde skiljas från sin rätt att få densamma levererade in

natura, så vida de icke ville afstå derifrån mot viss ersättning, men att.

kommande innehafvare kunde förpligtas att för dessa persedlar taga

lösen efter skäligt värde, hvilket lämpligen syntes kunna bestämmas

till mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris; att derjemte

åtgärder borde vidtagas för aflyftande af den landskyld, som tillkom me

Kongl. och Hvitfeldtska stipendii- inrättningen; att då de s. k. tagorna

eller städslorna vore hänförliga till kronans räntor, ehuru de med landskyld,

som till kronan indragits, och med den till kyrkor och prester

utgående landskylden stått i visst sammanhang, det syntes Kongl. Maj:ts

befallningshafvande icke kunna ifrågasättas, att, dessa tagor eller städslor

också borde för framtiden upphöra, derest detta blefve händelsen med

landskylden; samt att Kongl. Maj:ts befallningshafvande på de skäl och

grunder, som sålunda anförts, tillstyrkt, att Kongl. Maj:t täcktes i proposition

framlägga förslag till Riksdagen om upphörande af den inom

Göteborgs och Bohus län af vissa hemman och lägenheter till kyrkor

och presterskap utgående landskylden mot ersättning derför till vederbörande

med belopp, som för de i prestelandskylden ingående persedlarna

malt och smör skulle utgå efter mediet af de tio senaste förflutna

årens pris enligt Litt. A i länets markegångstaxa och för öfriga persedlar

efter det bestämda pris, hvarefter dessa persedlar nu löstes, dock

med vilkor, hvad beträffade de båda nämnda i prestelandskylden ingående

persedlarna, att nuvarande innehafvare af presterliga beställnin
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85. 41

gar, med hvilka inkomst af sådana persedlar vore förenad, afstode från

desammas leverering in natura mot erhållande af nyssnämnda ersättning

derför, samt om anvisning i riksstat^ af nödigt anslag för beredande

af medel till den ersättning, som för landskylden sålunda skulle, vederbörande

tillkomma, men att tillika åtgärder skulle vidtagas, hvarigenom

i sammanhang med upphörande af nämnda landskyld jemväl den af

samma ursprung och natur varande landskyld i länet, som till kronan

indragits, äfvensom den Kongl. och Hvitfeldska stipendii-inrättningen

tillkommande måtte blifva aflyftad.

För egen del hade kammarkollegium anfört:

att, då den inom Göteborgs och Bohus län till kronan omedelbart

utgående’ landskylden, äfven der densamma indragits från kloster, biskopar

kyrkor eller presterskap, ingått i de landskyldspligtiga egendomarnas’

grundskatt och underkastats de i kongl. kungörelsen den 5 juni

1885°och lagen den 2 december 1892 angående afskrifning af grundskatten

meddelade bestämmelser, frågan i denna del ej påkallade någon

vidare Kongl. Maj:ts åtgärd; . .

att enligt 1881 års jordebok inom nämnda lan landskyld i otngt

utginge dels till kyrkor och presterskap, dels ock af skattehemmanen

n:o 1 ett mantal Hästhagen och n:o 1 £ mantal Vrångebäck till Kongl.

och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen;

att för så vidt sagda inrättning vore berättigad att åt dessa tva

hemman ’ uppbära landskyld samt särskilda åtgärder från Kongl. Majrts

sida kunde påkallas för dess aflyftande, frågan derom i hvarje fall

vore beroende på särskild framställning af vederbörande;

att då den till kyrkor och presterskap utgående landskyld, hvilken

hufvudsakligen afflotta i Riksdagens skrifvelse, icke utgjorde någon af

kronan på kyrkor och presterskap öfverlåten rättighet, hvarken rättvisa

eller billighet syntes kräfva, att densamma, på sätt föreslaget blilvit,

skulle indragas till statsverket mot ersättning af statsmedel, ej heller

att staten eljest för dess afskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar,

till stöd för hvilken uppfattning af kammarkollegium åberopats

ett Kongl. Maj:ts beslut den 18 mars 1887, innefattande godkännande

i ett särskilt mål af en sådan uppfattning, i hvad prestlandskylden

aDgm att vid sådant förhållande och då vederbörande kyrkor och presterskap

måste anses berättigade att allt fortfarande åtnjuta den inkomst

landskylden för dem innebure, annan utväg ej syntes kollegium vara

att anlita för att åtminstone i någon mån nå det utaf Riksdagen utstå.

till Biksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 45 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

talade och i flera afseenden beaktansvärda önskningsmål, än att möjlighet

bereddes vederbörande landskyldsgifvare att, på det sätt och under de

vilkor Kongl. Maj:t, der så erfordrades med Riksdagen och kyrkomötet,

kunde finna skäligt bestämma, friköpa sig från skyldigheten att utgöra

landskyiden mot erläggande af ett belopp, som motsvarade denna

kapitaliserad; och hade kollegium i detta afseende föreslagit:

att, der landskyld till kyrka eller presterskap enligt jordeboken

utginge af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län,

egaren eller inuehafvaren finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra

denna landskyld mot erläggande af ett penningebelopp, som i årlig

ränta efter den procent Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma

och som lämpligen syntes kollegium! höra sättas till fyra procent, afkastade

en summa lika med landskyiden, hvarvid, der densamma utginge

in natura eller efter markegångspris, till grund för löseskillingen

syntes böra läggas mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris

enligt Litt. A i länets markegångstaxa;

att beträffande prestelandskylden vederbörande ej finge begagna

sig af denna rättighet under nuvarande landskyldstagares tjenstetid,

för så vidt dessa ej dertill lemnade sitt samtycke;

att löseskillingen för kyrkolandskylden skulle inbetalas till kyrkans

kassa samt för presterskapets landskyld till pastorsembetet för att förvaltas

efter samma grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen,

med rätt för vederbörande indelningshafvare att uppbära derå belöpande

ränta;

att, sedan inlösen skett, anmälan derom skulle göras hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;

att beträffande åtskilliga till presterskapet landskyldspligtiga egendomar,

vid hvilka någon dylik inlösen ej borde komma i fråga, särskilda

föreskrifter syntes böra meddelas;

att således, der presterskapet enligt jordeboken egde uppbära

landskyld af de dem till boställen anslagna egendomar med derunder

brukade jordar, denna landskyld, som i verkligheten icke utgjordes,

utan ersättning eller annan åtgärd syntes kunna ur jordeboken uteslutas;

att beträffande presterskapets landskyld af de dem på lön anslagna

mensalhemman annan åtgärd ej syntes erforderlig än att Kongl.

Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet erhölle föreskrift tillse, att

vid blifvande ny utarrendering, der så ej redan skett, berörda landskyld

skulle upphöra att utgå, i hvilket fall motsvarande förhöjning i arrendet

till indelningshafvare!! kunde vara att emotse; samt

att liknande föreskrift syntes kunna meddelas i afseende å den

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 85.

43

presterskapet anslagna landskyld al'' prestenkesäten inom länet, då denna

rätteligen måste anses tillkomma samma person, som egde uppbära

arrendet af ifrågavarande egendomar.

I allo gillande hvad af kammarkollegium sålunda uttalats och

med åberopande af hvad i ärendet, enligt hvad ofvan meddelats, blifvit

anfördt hade departementschefen hemstält, att Kongl. Maj:t måtte, under

förutsättning af kyrkomötets bifall i hvad prestelandsk ylden anginge,

för Riksdagen framlägga det förslag, förevarande proposition innefattar.

Mot föreliggande utredning och förslag, som närmast föranledts

af Riksdagens i skrifvelse den 6 maj 1891 derom gjorda anhållan, har

utskottet icke haft något att erinra, hvadan utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 3 maj 1898.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

MJOHXO''

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:124 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upphörande af deri i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld. s. 6 i texten