Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ls proposition angående upplåtelse af rått till bearbetande af magnesitföreliomster. i: i)/*i t u\<) ■ •- -v --■•ytf*-'' ■ . . v. -. .u- >-■ rf-'' f. ■ ■

1898-05-03 · 21 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1898:86, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ls proposition angående upplåtelse af rått till bearbetande af magnesitföreliomster. i: i)/*i t u\<) ■ •- -v --■•ytf*-'' ■ . . v. -. .u- >-■ rf-'' f. ■ ■

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande No 86.

\

»ill-:

•jfi ‘

r* ''‘ioj

W:o 86.

IT'' ''11 1 .

■ 10,) fl

I

Ant. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ls proposition angående

upplåtelse af rått till bearbetande af magnesitföreliomster.

i: i)/*i t u\<) ■ •- -v --■•ytf*-'' ■ . . v. -. .u- >-■

rf-'' f. ■ ■ (I. A.)

>ijj t1 .iji, b,:; . mr i? '' .''ctjyijjm.: 7 ''.ii* ...

Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för den 10 sistlidne februari har Kongl. Maj:t i en samma

dag afbiten proposition (n:o 46) föreslagit Riksdagen att för tiden intill

nästa lagtima riksdag medgifva., att Kongl. Maj:t måtte ega

i’ dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld och

under de vilkor i öfrigt, Kongl. Majrt bestämde, å kronojord inom visst

å marken utstakadt område under en tid af högst trettio år med andras

uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade magnesitfyndigheter,

med rätt för koncessionsinnehafvare att, derest vid upplåtelsetidens

utgång dylik upplåtelse fortfarande blefve af Riksdagen inedgifven,

ega företrädesrätt till öfverenskommelse om fortsatt arbete med magnesitens

tillgodogörande på de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende

omständigheter kunde finna godt bestämma,

dels ock åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder koncessionen

beviljats, till drifkraft för bearbetande af magnesitfyndigheter

Bih. till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft. (N:o 86.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

jemte dermed i sammanhang stående anläggningar upplåta i närheten af

fyndställe belägna, af staten obegagnade vattenfall jemte erforderlig mark

för vägar, för anläggning af verkstäder och arbetarebostäder samt för

kraftledning, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren att för sålunda

åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende, som bestämdes

genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande.

Af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, hurusom i en den 10

oktober 1894 till Kongl. Maj:t iugifven skrift Herman Sandeberg anhållit

om koncession att i förening med andra svenske män, på de vilkor Kongl.

Maj:t täcktes bestämma, bryta och tillgodogöra sig de lager af magnesit,

som förekomme på kronans mark i vestra sluttningen af fjellen Tarrekaisse

och Sevvatjokko i Qvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län.

Öfver berörda ansökning har Kongl. Maj:t genom remiss anbefalt kammaroch

kommerskollegierna att, efter vederbörandes hörande, afgifva utlåtande;

och har i anledning häraf kammarkollegium inhemtat yttranden från

bergmästaren i norra distriktet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Norrbottens län, hvilka båda tillstyrkt bifall till ansökningen, dervid Kongl.

Maj:ts befallningshafvande anfört, att de trakter, som i ansökningen om-,

förmäldes, enligt hvad vederbörande afvittringsstyresman upplyst, vore

belägna på odisponerad kronoöfverloppsmark, att antagas finge, att de

naturtillgångar, som i ansökningen uppgåfves vara förefintliga å ifrågavarande

trakter, komme att ligga obegagnade, derest ej den enskilda företagsamheten

lemnades tillfälle att ingripa, att på grund häraf och då

uppkomsten af en grufrörelse i dessa trakter skulle lända omgifvande

nejd till stort gagn, det syntes önskvärdt, att sökanden erhölle den begärda

koncessionen, med hvilken dock borde förbindas vilkor och bestämmelser,

som garanterade ej mindre att ett verkligt grufarbete komme till stånd

å ifrågavarande områden, så att desamma ej kunde under en längre tid

med andras uteslutande af sökanden gagnlöst upptagas, än ock att staten

såsom jordegare erhölle en mot vinsten å grufbrytningen svarande ersättning,

samt att sökanden emellertid syntes böra närmare angifva gränserna

för de områden, han i sin ansökning afsåge.

Hos Kongl. Maj:t hade derjemte framställningar blifvit gjorda dels

den 4 december 1894 af Höganäs’ stenkolsbolag derom, att Kongl. Maj:t

måtte, utan att fästa afseende vid förberörda tidigare gjorda koncessionsansökning,

för så lång tid och på de vilkor, Kongl. Maj:t kunde finna

godt medgifva, förunna bolaget rättighet att med andras uteslutande ensamt

bearbeta de magnesitfyndigheter, som redan vore kända eller fram
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Slatsutskottets Utlåtande N:o Sfi.

3

deles kunde komma att anträffas å vestra sluttningen af Ijellet Tarrekaisse

mellan dess toppar Slihtatjokko, Sevvatjokko och Paturtjokko samt i sluttningen

nedanför dem fram till Tarrejokk i förenämnda kapellförsamling,

dels den 22 januari 1895 af grefve Fr. Strömfelt för Kropps aktiebolag

derom, att Kong!. Maj:t täcktes, med afslag å Höganäs’ stenkolsbolags

omförmälda anhållan, bifalla Sandebergs ansökan, dels oclc den 18 februari

1895 af geologen vid Sveriges geologiska undersökning Fr. Svenonius angående

bestämmande af godtgörelse åt honom för upptäckten af ifrågavarande

magnesitförekomster.

Sistberörda tre framställningar hade genom remisser öfverlemnats till

kammar- och kommerskollegierna; och sedan ej mindre aktiebolaget Bofors—Gullspång

med flere aktiebolag, industriidkare och industriella intressentskap

hos Kongl. Maj:t gjort framställning i samma syfte som Kropps

aktiebolag än äfven Sandeberg i eu till chefven för finansdepartementet

ingifven skrift på anförda grunder förklarat sig vidhålla sin koncessionsansökning

och bestridt bifall till Höganäs’ stenkolsbolags ansökning, hade

äfven dessa båda framställningar öfverlemnats till kollegierna för att tagas

i öfvervägande vid afgifvandet af det infordrade utlåtandet öfver Höganäs’

stenkolsbolags förevarande ansökning.

Efter det chefen för Sveriges geologiska undersökning, af kommerskollegium

anmodad att meddela närmare upplysningar angående ifrågavarande

magnesitförekomster, i skrifvelse till kommerskollegium den 27

februari 1895, med öfverlemnande af, bland annat, ett yttrande i ämnet

af geologen Svenonius, förmält, hurusom af Svenonii berörda yttande framginge,

att tillgångarna på magnesit kunde antagas vara ganska stora, men

att ytterligare undersökningar i fältet samt analyser vore erforderliga, för

att en säker kännedom om förekomsternas utsträckning och beskaffenhet

skulle kunna erhållas, hvilket särskildt vore af vigt i det fall, att koncession

skulle komma att tilldelas båda förbemälde koncessionssökande,

hade kommerskollegium anmodat Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens

län att, efter bergmästarens i norra distriktet hörande, afgifva förnyadt

yttrande i ämnet.

I de till följd häraf afgifna yttranden hade såväl bergmästaren som

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarat, att de ansåge Sandeberg böra

erhålla företräde framför Höganäs’ stenkolsbolag till den sökta koncessionen;

och hade dervid Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som tillika öfverlemnat

ett af öfversten C. O. Bergman och filosofie doktorn Gustaf de Laval den

18 mars 1895 utfärdadt intyg att, derest Sandeberg erhölle sökt kon
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N;o 86.

cession å rätt att bryta magnesit inom Qvickjocks kapellförsamling, Bergman

och de Laval ansvarade för att nödigt kapital till fyndigheternas

såväl undersökning som ock brytning funnes att tillgå, anfört hufvudsakligen,

att det förhållande, att fyndigheternas utsträckning och beskaffenhet

vore endast ofullständigt kända, syntes medföra, att någon delning mellan

sökandena af det fyndighetsområde, som kunde blifva upplåtet till undersökning

och bearbetande, svårligen kunde företagas; att mindre svårighet

skulle möta för fyndigheternas upplåtande till båda sökandena för gemensam

bearbetning med viss förut bestämd andel för dem hvardera i afkastningen;

att, då emellertid båda sökandena syntes afböja ett sådant sätt

för frågans lösning, hvilket för öfrigt syntes vara i och för sig mindre

lämpligt, det vore att tillse, hvilkendera af dem företräde borde lemnas

att med den andres uteslutande erhålla den sökta upplåtelsen; att i detta

afseende främsta rummet borde, enligt Kongl. Majrts befallningshafvandes

uppfattning, tillerkännas den, hvars ansökning innebure största utsigt

för att det värdefulla mineralet blefve i handeln tillgängligt och kunde

af förbrukare under sins emellan lika förhållanden åtkommas; att företrädet

härutinnan syntes tillkomma den af Sandeberg gjorda ansökningen,

understödd som den vore af eu mängd olika industriidkare i rikets skilda

delar, ett förhållande, som obestridligen gåfve stöd för den slutsatsen, att

fyndigheterna i hans hand skulle medföra det relativt största allmänna

gagn; samt att anledning särskilt syntes vara att antaga, det företaget i

fråga, derest företräde gåfves Sandeberg och de män, som förenade sig

med honom, skulle lända den för vårt land och icke minst Norrbottens

län vigtiga jernindustrien till större fördel, än om företaget öfverlemnades

till medsökanden.

Efter tagen del af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och bergmästarens

sistberörda yttranden hade Höganäs’ stenkolsbolag den diinaj

1895 till Kongl. Maj:t inkommit med en jemväl till kollegiernas utlåtande

remitterad skrift, hvari bolaget, jemte erinringar med afseende å hvad

öfrige vederbörande i ämnet anfört, bland annat, förmält, att, på sätt vid

skriften fogade bilagor utvisade, Höganäs’ stenkolsbolag erbjudit de båda

näst bolaget störste inheinske fabrikanter och försäljare af eldfast gods,

nemligen Vallakra stenkolsaktiebolag och Kropps aktiebolag, som dock

numera vore sammanslagna till ett bolag, Billesholms—Bjufs aktiebolag,

rättighet att, om Höganäs’ stenkolsbolag blefve koncessionsinnehafvare, af

bolaget, till brytningspriset och i samma proportion, som bolaget kunde

tillgodose egna kunder, inköpa sitt behof af magnesit, hvilket förslag af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Siahiutskottals Utlåtande N:o Sfi.

Vallåkra Stenkolsaktiebolag och Kropps aktiebolag med tacksamhet antagits,

och hade Höganäs’ stenkolsbolag förklarat, att, derest Kong!. Magt

icke skalle finna skäligt att åt bolaget allena upplåta nyttjanderätten till

ifrågavarande fyndighet, som möjligen kunde ega stor »läglighet och betydande

värde, bolaget, hvars afsigt aldrig varit att genom monopoliserandet

af denna naturtillgång deraf draga en oskälig vinst, dåmera intet

både att erinra mot sådan upplåtelse åt någon annan jemte bolaget.

I en annan jemväl den 4 maj 1895 till Kongl. Maj:t ingifven skrift

hade Höganäs’ stenkolsbolag förklarat, att bolaget vore villigt att, för

åvägabringande af undersökning genom Sveriges geologiska undersöknings

försorg af ifrågavarande magnesitförekomster, till Kongl. Maj:ts förfogande

ställa ett belopp af två tusen kronor. Sedan kommerskollegium afgifvit

infordradt utlåtande i anledning af berörda framställning och dervid till

Kongl. Maj:t öfverlemnat en från Sandeberg den 20 maj 1895 till kollegium

inkommen, till Kongl. Maj:t stäld skrift, deri Sandeberg ej mindre

ytterligare bemött hvad Höganäs’ stenkolsbolag i koncessionsärendet anfört,

än äfven erbjudit sig att, innan frågan om meddelande af koncession å

ifrågavarande magnesitförekomster blefve slutligen afgjord, under offentlig

kontroll på egen bekostnad till ett belopp, förslagsvis beräknadt till fyra

tusen kronor, verkställa noggrann undersökning af magnesitens förekomst,

hade Kongl. Maj:t, vid ärendets föredragning den 81 maj 1895, funnit

godt dels bemyndiga chefen för Sveriges geologiska undersökning att gå i

författning om utförande under år 1895 af undersökning af ifrågakomna

mineralfyndigheter för att utröna, huruvida bergarten magnesit inom dem

förekomme i fast klyft och, i sådant fall, inagnesitförekoinstens ungefärliga

utsträckning i fält och ungefärliga mägtighet, samt att för sådant

ändamål använda de medel, Höganäs’ stenkolsbolag förklarat 6ig vilja tillskjuta,

Sandeberg eller annan för ämnet intresserad obetaget att inom tid,

som af bemälde chef bestämdes, hos honom anmäla, om de önskade taga del

i bekostandet af undersökningarna, i hvilket fall sålunda tillskjutna medel

jemväl finge för ändamålet användas, dels förordna, att Höganäs’ stenkolsbolag,

Sandeberg : eller annan, som ville deltaga i bestridande af undersökningskostnaden,

skulle inom nämnda, af bemälde chef bestämda tid till

Sveriges geologiska undersökning inbetala de belopp, med hvilka de ville

bidraga, samt att Sveriges geologiska undersökning skulle i särskild räkenskap

redovisa för mottagandet och användandet af sålunda inbetalda medel,

I dels ock förklara, att, derest magnesit i brytvärd mängd anträffades

och koncessiofi att -densamma bryta och tillgodogöra blefve någon eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

några beviljad, kostnaderna för omförmälda undersökning skulle gäldas af

koncessionsinnehafvaren, i hvilket afseende bland koncessionsvilkoren Lomme

att intagas närmare bestämmelse, hvadan den, som bidragit till “undersökningen,

men ej erhölle koncession, skulle ega återfå hvad han för berörda

ändamål tillskjutit.

I en till Kong], Maj:t stäld, den 12 september 1895 ingifven skrift

hade Höganäs stenkolsbolag anhållit att derhän få ändra sin den 4 december

1894 gjorda ansökning om koncession, att området för denna

komme att innefatta äfven fjelltrakten nordost om Tarrejokk och Tarraure

mellan elfvarna Paturkårso och Nuonjesjokk, hvarjemte bolaget anhållit,

att, enär bolaget hvarken önskade erhålla eller skäligen kunde tilldelas

ett så stort område som hela det af bolaget genom dessa båda ansökningar

angifna, få framdeles närmare angifva den ytvidd, bolaget önskade

till bearbetning och tillgodogörande genom koncession få sig tillerkänd.

Hos Kongl. Maj:t hade vidare i en den 16 oktober 1896 ingifven

skrift vice konsuln R. Asplund i Luleå anhållit att med andras uteslutande

få tillgodogöra sig ett magnesitfält, som förefunnes i nyssnämnda Tarrekaisse

fjell och hvilket sträckte sig från en fiskarkoja å norra sidan af

Tarraure sjö Och öster om »af geologer sommaren 1895» undersökta

magnesitgångar i samma fjell, med skyldighet för sökanden att underkasta

sig de föreskrifter och afgälder, som för ett sådant tillgodogörande

kunde bestämmas. »

Sedan kammar- och kommerskollegierna genom remiss fått sig anbefaldt

att gemensamt afgifva utlåtande jemväl öfver sistnämnda ansökning,

hade dels Asplund i ytterligare en skrift, som likaledes genom remiss

öfverlemnats till kollegierna, uppgifvit, att det magnesitfält, han önskade

få tillgodogöra sig, vore beläget äfven öster om de magnesitförekomster,

om hvilka såväl Sandeberg den 10 oktober 1894 som Höganäs’ stenkolsbolag

den 4 december samma år gjort ansökning, dels ock Sandeberg i

en till kommerskollegium den 15 december 1896 inkommen skrift bestridt,

att Asplunds nyssberörda ansökning, såsom kränkande Sandebergs

eventuella rätt, finge komma under ompröfning, innan beslut fattats med

anledning af Sandebergs koncessionsansökning, hvarjemte Sandeberg åberopat

ett skriften bilagdt, af geologen Svenonius den 14 december 1896

afgifvet intyg, enligt hvilket den lokal för en förmodad magnesitförekomst,

hvilken åsyftades med bestämningen »sträckande sig från en fiskarkoja å

norra sidan af Tarraure sjö och öster om af geologer sommaren 1895

undersökta magnesitgångar», folie inom gränserna för hvad man allmänt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

t

menade med »vestra sluttningen af Tarrekaisse fjellmassiv»; varande, på

anmodan af kommerskollegiurn, yttranden öfver Asplunds ifrågavarande

ansökan afgifna af bergmästaren i norra distriktet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län, hvilken senare myndighet dervid anfört,

att den trakt, som i Asplunds ansökan omförmäldes, syntes tillhöra

samma å odisponerad kronoöfverloppsmark inom Qvickjock belägna fjellkomplex,

der magnesitfyndigheter påträffats, om hvilkas tillgodogörande

framställningar tidigare gjorts af Sandeberg m. tf; att, då nödiga uppgifter

saknades för ett noggrant bestämmande af gränserna för de områden,

som i de särskilda ausökningarne afsåges, det vore outredd huruvida ifrågavarande

trakt i dess helhet eller till någon del sammanfölle med det område,

som Sandebergs med fieres ansökningar åsyftade; att, om emellertid

eu tillförlitlig utredning kunde vinnas derom, att de särskilda ansökningarne

icke kolliderade med hvarandra, jemväl nu förevarande ansökning syntes

böra vinna bifall, hvarvid dock, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande

hemstält i fråga om Sandebergs ansökning, syntes böra förbindas sådana

vilkor och bestämmelser, som dels garanterade, att ett verkligt grufarbete

komme till stånd å ifrågavarande område och att staten såsom jordegare

erhölle en mot vinsten af grufbrytningen svarande intägt, dels ock innefattade

en begränsning af områdets utsträckning åt alla håll, på det framtida tvister

mellan olika koncessionsinnehafvare måtte, så vidt möjligt, förekommas.

På grund af det enligt förberörda beslut den 31 maj 1895 chefen

för Sveriges geologiska undersökning lemnade bemyndigande och sedan

ej mindre Höganäs Stenkolsbolag än äfven Sandeberg, hvar för sig, till

Sveriges geologiska undersökning för ändamålet inbetalt ett belopp af två

tusen kronor, hade under år 1895 undersökning af magnesit-tillgången

inom Tarrekaissemassivet och närmaste trakter egt rum; och hade beinälde

chef med skrifvelse den 26 oktober 1896 till Kongl. Maj:t öfverlemnat

af karta med profiler samt flera fotografiska afbildningar åtföljd berättelse

om berörda undersökning.

I nyssnämnda berättelse, hvilken den 24 januari 1896 afgifvits af

geologen Svenonius, som, enligt uppdrag af chefen för Sveriges geologiska

undersökning, ledt nu ifrågavarande magnesitundersökningar, omförmäldes,

bland annat, att med benämningen Tarrekaisse i vidsträcktaste mening

syntes i orten afses hela den ansenliga fjellkomplex, som började strax

norr om nybygget Njunjes samt på södra och vestra sidorna begränsades

af Tarradalen, på östra och norra sidorna af Ivaskajvofjellet, Ruonasdalen

och öfre delen af den breda Kamadalen samt i norr och nordvest af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

fjol {slät ten 2 kilometer söder om sjön Puojtes och den derifrån mot Tarradalen

nedrinnande Slihtajokk. Inom centraldelen af detta område, hvilket

omfattade en ytvidd af mer än 100 qvadratkilometer, reste sig många

ansenliga toppar till inemot och öfver 1,800 meters höjd öfver hafvet,

eller 1,200—1,300 meter öfver omgifvande djupaste dalbottnar, under det

att talrika, vanligen ytterst svårtillgängliga och branta dalar sträckte sig

i Synnerhet mot södra sidan. Från svenska turistföreningens hydda ett

stycke ofvanför Tarraelfvens inflöde i Tarraure syntes en sådan brant

dalgång (s. k. kårso) skära sig in i närmaste del af det störa Tarrekaissemassivet,

hvilken'' dalgång kallades Paturkårso. Fn från denna dalgång

nedrinnande bäck utbredde sig, omedelbart sedan han framträdt ur »kårson»,

öfver ett konvext »rullstensdelta», som vidgade sig qvastformigt nedåt.

Den del af Tarrekaisse, som sträckte sig från Paturkårso ned mot< Nättajokk

och som i en af Svenonius afgifven berättelse öfver en af honom år 1892

företagen resa benämndes Hildo, syntes enligt de uppgifter* som erhållits vid nu

ifrågavarande undersökningar, egentligen böra kallas Anttiluopta (= Anders’

hylla), medan namnet Hildo skulle tillhöra partiet strax sydost om Nattajokk.

En brant kårso sträckte sig emellan Anttiluopta och Hildo, och äfven i

Anttiluoptas vestra1 del bildade en mindre kårso en kortare inskärning,

så atfc man kunde särskilja ett vestra och ett östra Anttiluopta. Då

en kartläggning ej kunnat räknas ingå i planen för de ifrågavarande arbetena,

hade Svenonius sökt att genom de bifogade fotografiska af bildningarna

underlätta de uppgifna ställenas återfinnande, i''Det vöre i Anttiluopta

och Paturkårso, som under sommaren år 1895 magnesit funnits

anstående på ganska många ställen och till ansenlig myckenhet, hvaremot

det varit från rullstensdeltat nedanför Paturkårso, som Svenonius

år 1892 hemfört de första rena magnesitblocken, hvilka hållit ända till

96,83 procent magnesiUm-karbonat. Någon fast anstående bergart med

så hög magnesiahalt hade emellertid ännu icke anträffats vare sig i

Paturkårso eller Anttiluopta, hvarför moderklyftatt till åtminstone eu del

af de ovanligt ymniga blocken syntes fortfarande vara förborgad och sannolikt

doldes af jordbetäckning. Ä Anttiluopta förekomma vackra mag-;

nesitfyndigheter uti två nivåer högt uppe på den branta, till större delen

af mägtigt fjellras betäckta sydvestra fjellsluttningen invid och ofvanom

den i ögonen fallande afsats, som syntes efter hela fjällsidan och gifvit

anledning till namnets senare del (hyllan). Den nedre nivån 3yntes inom

sydöstra delen af sjelfva hyllan samt läge omkring 275 meter öfver Tar”aure,

hvaremot den1 öfre nivån anträffades i den branta väggen omkring

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

9

75 meter högre upp. Deri nedre magnesithorisonten, som syntes hafva

blifvit i det närmaste fullständigt blottad vid undersökningarna år 1895,

både en längd af omkring 130 meter och under större delen af denna

Sträcka,, en , medelmägtighet af 6 meter vinkelrätt mot stupningen, som

vore 18—20 grader inåt bergmassan, dock brantare inom sydöstra delen.

Karbonathorisonten inom denna del bestode af en mängd mindre linser med

föga utpregladt eller tydligen afbrutet sammanhang. Den öfre magnesithorisonten

å Anttiluopta hade vida större utbredning och sträckte sig,

om man räknade från den mest sydöstra till den mest nordvestra förekomsten,

efter fjellsidans hela längd, eller något mer än 1 kilometer,

hvilken sträcka dock vore till större delen betäckt ^if mägtigt fjellras.

Magnesiten bildade här ej ett sammanhängande lager, utan ett system af

linser, Indika blifvit delvis blottade å fyra särskilda ställen. Profilerna

visade eu vexling i mägtigheten på dessa ställen mellan 6 och 12 meter,

hvarjemte äfven mindre mägtiga sträckor förekomme. Det vore för närvarande

icke möjligt att uppgifva, huru lång sträcka magnesiten i sjelfva

verket utgjorde inom denna horisont, då det med säkerhet konstaterats,

att afbrott funnes, ehuru blocken antyd t bergartens närhet; men såsom

ett minimum kunde antagas åtminstone 300 ä 400 meter, ehuru längden

sannolikt vore större. Beträffande frågan, huru den nedra och öfra af

omförmälda magnesithorisonter förhölle sig till hvarandra, syntes det

vara att antaga, att hvardera horisonten representerade hvar sitt system

af mer eller mindre linsformiga lager, som mer eller mindre regelbundet

fortsatte en längre eller kortare sträcka inåt bergmassan. Det

vore emellertid omöjligt att ens approximativt beräkna den befintliga

magnesitqvantiteten, men denna qvantitet syntes utan fara för öfverdrift

kunna uppskattas till ett eller ett par hundratusental ton och vore möjligen

mångdubbelt större, ehuru försigtigheten bjöde att hålla sig närmare

minimigränsen, så mycket iner som verkstälda analyser gifvit vid

handen, att på • vissa ställen en betydlig skrädning måste göras för att få

användbar vara. Oaktadt blocken nedanför Paturkårso vore ovanligt

magpesiarika och rena samt tillhörde en varietet, som, om den funnes i

tillräckligt mägtiga lager, sannolikt skulle kunna 1’å både metallurgisk,

kemisk-teknisk : och arkitektonisk användning, vore dock de hittills uppdagade

förekomsterna i Paturkårso hvarken i qvantitativt eller qvalitativt

afseende jemförliga med dem i Anttiluopta. 1 Paturkårso anstode karbonatet

på tre ställen. 1 Dessa fyndigheter vore belägna, den nedersta på

127 meters höjd öfver Tarrajokks yta, omedelbart vid bäckfåran och på

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statmtslcottets Utlåtande N:o 86.

ömse sidor derom, en annan omkring 500 meter i nordost derifrån samt

på 225 meters höjd öfver samma plan, och den tredje fyndigheten nära

bäckfåran, blott ett tiotal meter deröfver, omkring 140 meter nordvest

från den såsom den andra i ordningen angifna fyndigheten och på en

höjd af omkring 219 meter öfver Tarraelfven. Verkstälda analyser hade

ådagalagt, att de karbonatpartier, som anträffats i de mera nordvestra

dalgångarne af Tarrekaisse, icke utgjordes af verklig magnesit, enär de

icke höjde sig öfver dolomiternas sammansättning, om än rent undantagsvis

ett par fläckar kunde antagas hafva en något högre magnesiahalt.

Härjemte funnos i berättelsen angifna resultaten af verkstälda kemiska

analyser å en dqi magnesitprof från de i berättelsen omförmälda fyndställena

i Anttiluopta och Paturkårso, hvilka analyser utförts af kemisten

hos Sveriges geologiska undersökning, filosofie doktorn H. Santesson.

Med förmälan att, enär de kemiska analyser, som funnes anförda i

Svenonii nyssberörda berättelse, gåfve vid handen en jemförelsevis hög

halt af jern och i syra olösliga beståndsdelar, samt anledning ingalunda

saknades att befara, det denna kunde i så väsentlig grad minska bergartens

motståndskraft mot stark hetta, att dess användbarhet vid jernförädlingen

inskränktes och värdet af fynden följaktligen blefve ganska

ringa, det synts icke blott önskvärdt, utan äfven nödvändigt att genom

särskilda undersökningar få utrönt eldfastheten hos så många som möjligt

bland de tillgängliga magnesitprofven, hade chefen för Sveriges geologiska

undersökning i förberörda skrifvelse den 26 oktober 1896 dels redogjort

för verkstälda profbränningar af magnesit och i sådant afseende särskildt

åberopat en af ingeniören Gust. Ekman den 28 juli 1896 afgifven, skrifvelsen

jemväl bilagd rapport öfver dylika bränningar, som verkstälts i

basisk martinugn vid Hallstahammars bruk, dels förklarat sig anse det

vara genom den i ämnet åvägabragta utredningen ådagalagdt, att inom

två närliggande områden af det vidsträckta Tarrekaissemassivet funnes i

fast klyft anstående magnesit; att de ojemförligt största tillgångarna träffades

på två skilda, allestädes dolomitfria horisonter i fjellet Anttiluopta,

inom den nedre med en längdutsträckning hos linserna af tillsammans

130 meter och en medelmägtighet af 6 meter och inom den öfre, som

dock till största delen doldes af väldiga ras, med ett afstånd af något

mer än 1 kilometer mellan den längst i sydost belägna och den nordvestligaste

förekomsten och en i allmänhet mellan 12 och 6 meter vexlande

mägtighet; att fyndigheterna i och invid Paturkårso dalgång vore

vida mindre betydande samt linserna delvis i hög grad uppblandade med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottetx Utlåtande N:o 86.

11

dolomit, ehuru äfven ganska rena magnesitpartier der uppmärksammats;

samt att, enligt ingeniören Ekmans förberörda rapport, bland fyra prof,

som med hänsyn till motståndskraft mot den starkaste hetta hunnit underkastas

en uttömmande granskning, två befunnits erbjuda »fullgoda eldfasta

materialier för inföding af basiska martinugnsbottnar och bryggor»,

ett knappast varit tillräckligt eldfast och blott ett afgjordt underlägset

den brända magnesia som våra jernverk importerade för de mest grannlaga

behof, dela och slutligen anfört, bland annat, att huru vigtigt det

vore att inom Sverige ega brytvärda tillgångar af magnesia framginge

deraf, att detta råämne, som beräknats ega ett värde af omkring 42 kronor

per ton, rönte en ständigt ökad efterfrågan af jernindustriens idkare

och särskilt blifvit oumbärligt vid basiska martinugnar, samt att förbrukare

i vårt land af magnesit och deraf framstälda produkter hittills varit

hänvisade till utlandet.

Efter det berörda berättelse öfverlemnats till kammar- och kommerskollegierna

för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af de infordrade

utlåtandena rörande förut omförmälda koncessionsansökningar, hade i en

den 17 februari 1897 till kommerskollegium inkommen skrift Höganäs’

stenkolsbolag anfört, att, då enligt berättelsen öfver magnesitundersökningarna

år 1895 magnesit i brytvärd mängd skulle anstå i fjellet Anttiluopta

vid Tarrajokk nära Tarraure till en utsträckning af omkring 1 kilometer

i längd och med olika mägtighet, bolaget, i öfverensstämmelse med sin

förut i ärendet uttalade åsigt, ansåge lämpligast, att en delning af det för

magnesit kända området skedde emellan bolaget och sökanden Sandeberg;

och hade bolaget föreslagit, att gränslinien mellan de områden, som kunde

komma att tilldelas bolaget och Sandeberg, måtte bestämmas så, att sökandena

finge ungefärligen lika delar af det nu kända magnesitområdet,

t. ex. vid den mindre »kårso», som af Svenonius angåfves skilja ett norra

och ett södra Anttiluopta; anhållande bolaget, att bolaget i sådant fall

måtte få sig tilldeladt det norr om en sådan linie belägna området till

den utsträckning vidare längs Tarrajokk, som Kongl. Maj:t kunde finna

skäl bestämma.

I en till kommerskollegium den 24 februari 1897 ingifven skrift

hade Sandeberg afstyrkt hvad Höganäs’ stenkolsbolag sålunda föreslagit,

dervid Sandeberg, bland annat, dels åberopat storleken ej mindre af de

stenkolsområden, hvarå koncession enligt gällande författning i ämnet

kunde erhållas, än äfven af det område för eftersökande och tillgodogörande

af apati!, som af Kongl. Maj:t blifvit åt en enda person upplåtet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

iä

dels ock anmärkt, att uppgiften derom, att den ena fyndigheten i Anttiluopta

skulle hålla en kilometer i längd, vore vilseledande, enär större

delen af nämnda sträcka betäcktes af ras och det följaktligen icke kunnat

utrönas, huru stor del deraf’ vore fyndig; och hade Sandeberg anhållit,

att honom måtte förunnas rätt att, på de vilkor och för''dfen tid Kongl.

Maj:t täcktes bestämma, inom ett område af minst 16 qvadratkilometers

ytvidd — motsvarande hvad beträffande stenkolsfyndigheter funnes i sådant

hänseende genom lag stadgadt — å de magnesitfyndiga delarne af

fjellkomplexen Tarrekaisses sydvestra sluttning, företrädesvis fjellen Anttiluopta

eller Hildo samt Paturkårso, bryta och tillgodogöra sig derstädes

förekommande tillgångar af ifrågavarande slag.

Slutligen hade Ernst Schröder i Stockholm i en till Kongl. Maj:t den

27 februari 1897 ingifven skrift gjort framställning af lika lydelse med

Asplunds först omförmälda; och hade, sedan Kongl. Maj:t genom remiss

anbefalt kammar- och kommerskollegierna att afgifva utlåtande öfver

Schröders berörda framställning, kommerskollegium inhemtat yttranden

från vederbörande bergmästare och Kongl. Maj:ts befallningshafvande, dervid

anförts: af bergmästaren, bland annat, att, då Schröder med sin ansökning

afsåge samma område som Asplund och då delning af området

ej kunde tänkas ega rum, bergmästaren funne Schröders ansökning böra

lemnas utan afseende, samt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att, derest

Schröder icke afsåge samma område som Asplund, hvilken fråga

Kongl. Maj:ts befallninghafvande icke kunde afgöra, Schröders ansökning

borde bifallas, men att, derest området i fråga icke kunde af särskilda

koncessionshafvare vid sidan af hvarandra bearbetas, Kongl. Maj:ts befallningshafvande

på af bergmästaren anförda skäl funne Schröders ansökning

icke vara förtjent af bifall.

I utlåtande af den 7 maj 1897 hade kammar- och kommerskollegierna,

med förklarande att kollegierna funnit samtliga förenämnda ansökningar

och framställningar lämpligen böra i ett sammanhang behandlas,

anfört följande. Det mineral, magnesit, som nu anträffats inom

Norrbottens läns fjelltrakter och hvars tillgodogörande åsyftades med föreliggande

ansökningar, hade jemväl inom vårt land redan vunnit och

kunde antagas alltjemt komma att, vinna utvidgad användning inom den

metallurgiska industrien och fabrikationen af eldfast material. Detta

s. 13 Kontrollera mot PDF

Stalsntakollrt* Utlntaiirle N:o Sfi.

13

mineral vore således åt’ stor betydelse för flere af Sveriges vigtigaste industrigrenar,

men hvad af detsamma inom vårt land förbrukades hade

uteslutande importerats från utlandet. Det kunde alltså med fog anses

vara för det allmänna af vigt, att förberörda, å kronans mark befintliga

fyndiglieter i praktiskt syfte närmare undersöktes och, derest de visade

sig- arbetsväfdn, blefve tillgodogjorda. Vissa undersökningar af fyndigheterna

hade visserligen'' egt rum, och genom dem syntes kunna anses

ådagalagdt, att magnesit förekomma åtminstone inom vissa af ofvanberörda

områden i sådan utsträckning, att förhoppning funnes, det en ekonomiskt

fruktbärande industri kunde å fyndigheterna grundas. Men innan arbetet

för fyndigheternas brytning i stort påbörjades och ett deraf betingadt

betydande kapitalutlägg gjordes, måste magnesittillgångarnes värde vida

mera utredas, än som hittills kunnat ske. Bäst och ändamålsenligast

syntes emellertid vara, att bestyret med dessa mera omfattande undersökningar

samt sjelfva tillgodogörandet derefter af magnesiten öfverlemnades

åt den enskilda företagsamheten, dock alltid mot någon lämplig ersättning

åt kronan såsom egare till den mark, hvarå fyndigheterna vore

belägna.

Några allmänna stadganden rörande sättet och formen för meddelande

åt enskilde af rätt att med andras uteslutande å kronomark eftersöka

och bearbeta icke inmutningsbara mineraliska ämnen, utom stenkol,

funnes icke, men vid ett särskildt tillfälle hade p berörda hänseende

meddelats bestämmelser, som, enligt kollegiernas åsigt, i förevarande fall

kunde''vara i sina allmänna hufvuddrag tillämpliga.i ''-* •

Sedan nemligen bergsingeniören Hans von Post hos Kongl. Maj:t

anhållit om rätt dels att under tre år eftersöka apatitfyndigheter å vissa

bergshöjder, belägna i Gellivare socken af Norrbottens län, dels att, derest

brytvärda fyndigheter anträffades,'' få bearbeta och tillgodbgöra sig fyndigheterna,

dels ock att få använda i närheten belägna, af staten obegagnade

vattenfall samt erforderlig mark till plats för verkstäder, arbetarebostäder,

vägar och kraftledningar, hade Kongl. Maj:t, efter det vederbörande myndigheter

blifvit i ärendet hörda, dervid kommerskollegium afgifvit förslag

till grunder för''en uppgörelse med von Post, aflåtit proposition till 1893

års Riksdag med begäran om generelt bemyndigande att bevilja dylika

upplåtelser å kronomark.

" I skrifvelse den 2 maj 1893 hade Riksdagen anmält, att Riksdagen

på det sätt bifallit Kong]. Maj:ts berörda framställning, att Riksdagen

för tiden intill nästa lagtima riksdag medgåfve Kongl. Maj:t rätt att dels

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 86-

åt svenske män bevilja tillstånd att, mot den årliga afgäld och under de

vilkor i öfrig!, Kongl. Maj:t bestämde, å kronojord inom visst å marken

utstakadt område under en tid af högst trettio år med andras uteslutande

med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade apatitfyndigheter, med

rätt för koncessionsinnehafvaren att, derest vid upplåtelsetidens utgång

dylik upplåtelse fortfarande medgåfves af Riksdagen, ega företrädesrätt till

öfverenskommelse om fortsatt arbete med apatitens tillgodogörande på

de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter

kunde finm godt bestämma, dels åt sådan koncessionsinnehafvare för den

tid, hvarunder koncessionen beviljats, till drifkraft för bearbetandet af

apatitfyndigheterna jemte dermed i sammanhang stående anläggningar upplåta

i närheten af fyndställe belägna, af staten obegagnade vattenfall

jemte erforderlig mark för vägar, för anläggning af verkstäder och arbetarebostäder

samt för kraftledning, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren

att för sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt

arrende, som skulle bestämmas genom särskild uppskattning före upplåtelsens

medgifvande.

På framställning af Kongl. Maj:t hade derefter 1894 års Riksdag

gifvit enahanda bemyndigande för tiden intill derpå följande lagtima

riksdag.

Enligt kongl. bref till kammar- och kommerskollegierna den 19 maj

1893 angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster

hade Kongl. Maj:t bemyndigat kollegierna att — med iakttagande af de

i Riksdagens berörda skrifvelse innefattade bestämmelser och i hufvudsaklig

öfverensstämmelse i öfrigt med de af kommerskollegium föreslagna

grunder, med tillägg derjemte att sökanden skulle vara skyldig att utan

vidare rätt till godtgörelse från kronans sida underkasta sig möjligen

blifvande ändringar i gällande gruflagstiftning — med von Post uppgöra

förslag till aftal i ämnet, hvilket aftal skulle underställas Kongl. Maj:ts

pröfning och godkännande; och hade sådant aftal sedermera blifvit med

von Post afslutadt.

Kollegierna hade nu hemstält, att, beträffande upplåtelse af rätt till

bearbetande af å kronomark anträffade magnesitförekomster, Kongl. Maj:t

täcktes till Riksdagen göra framställning om enahanda bemyndigande

som det nyss omförmälda i fråga om apatitfyndigheter, dervid kollegierna

särskildt erinrat, att visserligen icke någon af sökandena begärt plats

för byggnader, vägar, kraftledningar m. m. eller rätt att nyttja af staten

pbegagnade, i närheten af fyndställe belägna vattenfall, men att i betrak
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottet* Utlåtande N:o Sfi.

IT)

tande af de långa afstånden från magnesitfyndigheterna till bebodda orter

och kommunikationsleder, behof äfven af berörda förmåner uppenbarligen

måste göra sig gällande.

Vidkommande derefter frågan, åt hvilken eller hvilka af nu ifrågavarande

sökande tillstånd att eftersöka och tillgodogöra sig magnesitfyndigheterna

borde lentmas, så, enär beträffande sökandena Asplund och

Schröder det syntes osäkert, huruvida de med sina ansökningar åsyftat

samma område som Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag eller tilläfventyrs

något annat, samt det icke vore visadt, att nödiga medel till företagets

genomförande stode vare sig Asplund eller Schröder till buds och

ingendera af dem bidragit till de undersökningar, som år 1895 genom

Sveriges geologiska undersöknings försorg egt rum å fyndigheterna i fråga,

ansåge kollegierna dessa båda ansökningar icke förtjena afseende.

Hvad derefter beträffade de af Sandeberg och af Höganäs stenkolsbolag

gjorda framställningarna, syntes desamma, i öfverensstämmelse med

hvad angående koncessioner att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter

vore stadgadt, böra oberoende af tiden, då de inkommit, bedömas ur

synpunkten af företagets gagn för orten och det allmänna.

Af hvad i ärendet förekommit eller eljest vore kändt kunde antagas,

att nödiga tillgångar för företagets genomförande stode båda dessa sökande,

hvar för sig, till buds, och att arbetet kunde af hvar och en af dem

ändamålsenligt utföras. Hvad som anförts derom, att meddelandet af det

sökta tillståndet åt Höganäs stenkolsbolag skulle medföra ett monopoliserande

af magnesittillgången, hvilket ej skulle varda fallet, om Sandeberg

hugnades med tillståndet, syntes icke heller kunna tillmätas någon betydelse.

Ur nyssberörda synpunkt syntes någon skilnad mellan desse sökande

således icke kunna göras.

Det hade vidare ifrågasatts, att de områden, der magnesit nu anträffats,

skulle delas mellan sistnämnda båda sökande. Höganäs stenkolsbolag

hade i sådant afseende afgifvit förslag, på hvilket Sandeberg emellertid

förklarat sig icke vilja ingå.

Sökandena hade således icke kunnat enas om en delning af de kända

magnesitområdena. Med den ofullständiga kännedom, man ännu egde om

dessa områden, syntes det också svårt att bestämma, huru delningen skulle

åvägabringas. För såvidt kändt vore, hade fyndigheterna icke heller sådan

utsträckning, att en delning deraf betingades, hvartill kornme, att en

delning antagligen skulle medföra stridigheter af flera slag mellan de

särskilda koncessionsinnehafvarne äfvensom andra olägenheter. Kollegierna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande , Nto .&Ö.

kunde derför icke tillstyrka delning af nu ifrågavarande områden , mellan

de sökande. ... , .i

Vid sådant förhållande syntes uppgiften att. bestämma, åt hvilken

af sist omförmälda båda sökande företräde till koncessionen# erhållande

borde lemnas, lättast kunna lösas i samband med ^bestämmandet af den

afgäld, som skulle af enn blifvande koncessipnsinneliafvar© för koncessionen

erläggas, ett bestämmande,i,som ,gr det allmänna#, synpunkt vore

af ganska stor vigt, men. i förevarande fall/vore förenadt med rätt stora

svårigheter. . ; „,v

Då fråga förevarit om,. tillstånd till apatitbrytning*. hade man vid

afgäldens bestämmande att utgå från erfarenhet i sådant afseende från

Norge. De platser, der apatiten skulle brytas, vore belägna i närheten

af en statens • järnvägsstation, dit transporten icke kunde varda synnerligen

betungande. -.Apatitens värde hade då ock på varit mycket högre än

magnesitens nu samt en betalningsskala efter procenthalten fosforsyra i

apatiten känd. Eu afgäld kunde alltså i dåvarande fall utan alltför stor

svårighet bestämmas.

Afgälden borde naturligtvis sättas så, att å ena sidan företag?!

icke för mycket försvårades eller omöjliggjordes och å den andra sidan

kronan finge skälig ersättning för upplåtelsen af fyndigheterna. Man

måste alltså vid afgäldens bestämmande taga i beräkning å ena sidan

brytningskostnader, transportkostnader och ränta å det för företaget i

öfrigt erforderliga kapital samt, å den andra, magnesitens värde, som

åter vore beroende af dess från den kemiska sammansättningen härflytande

eldhärdighet.

Enligt hvad kollegierna inhemtat,, kunde, i Göteborg rå magnesit

antagas kosta omkring 42 kronor per ton och bränd sådan omkring. 69

kronor per ton utom emballage. j ,

De kostnader, beredandet af,,, vitfrakts vågar för den lappländska

magnesiten kunde betinga, likasom kostnaderna för .densammas brytning

och transport till hamn- eller jernvägsstation,kunde omöjligt af kollegierna

beräknas. Det kortaste, afstånd från fyndställena; till trafikled vore, enligt

hvad Svenonius upplyst, 5,7 mil,. nemligen till Furulund vid,, S.ulitelma

i Norge. På svenska sidan vore kortaste afståndet till trafikled, nemligen

till Lule eif vid Storbacken, 19 mil, deraf dock 12 mil sjöar. Af sökandena

borde deremot en beräkning af kostnaderna för såväl det ena som det

andra kunna verkställas, och syntes det’äfven böra tillkomma dein att

utföra en sådan,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

17

Med hänsyn till det sålunda anförda syntes det kollegierna lämpligt,

att tillfälle lemnades såväl Sandeberg som Höganäs’ stenkolsbolag att

inom viss tidrymd, som dock borde dtsträckas så, att de kunde hinna

verkställa sina beräkningar och derför erforderliga undersökningar, till

kommerskollegium inkomma med förseglade anbud å den årliga afgäld

per ton bruten och från brytningsplatsen bortförd magnesia som hvardera

sökanden ansåge sig kunna betala.

Fråean om hvilkendera af sökandena borde erhålla företräde till

undfående af det sökta tillståndet eller koncessionen syntes derefter böra

afgöras på grund af anbuden, hvilka dock i hvarje fall borde underställas

Kongl. Maj:ts pröfning.

På grund af hvad sålunda anförts, hade kollegierna hemstält,'' att

Kongl. Maj:t täcktes förklara:

att sökandena Sandeberg och Höganäs’ stenkolsbolag skulle ega att

till kommerskollegium inom viss af Kongl. Maj:t bestämd tid ingifva

försegladt anbud å den årliga afgäld, hvardera sökanden vore villig betala

per ton bruten och skrädd magnesia och borde afgifvet anbud

sedermera af kommerskollegium med eget utlåtande till Kongl. Maj:t

öfverlemnas;

att, derest Kongl. Maj:t funne sig kunna godkänna något af anbuden,

den, som afgifvit detsamma, skulle erhålla tillstånd (koncession) för sig,

sina rättsinnehafvare, så vida de vore svenska undersåtar, och de svenske

män, med hvilka han ville sig förena, att å de platser, som, enligt berörda

af geologen Svenonius lemnade redogörelse för undersökningarna

år 1895, benämndes Anttiluopta och Paturkårso, med andras uteslutande

eftersöka magnesitfyndigheter och derefter tillgodogöra sig tilläfventyrs

anträffade sådana fyndigheter;

att tillståndet till försöksarbetet skulle afse en tid af tre år (försöksperioden),

räknadt från och med året efter det» då koncessionen beviljats;

<■

att arbetet under försöksperioden skulle bedrifvas i sådan omfattning,

att på detsamma årligen nedlades i arfvoden och arbetskostnader

en summa ej understigande 4,000 kronor;

att koncessionsinnehafvaren skulle vara skyldig att årligen före den

1 mars hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län redovisa

och styrka, att minst sagda summa under föregående år för ändamålet

användts;

att, derest brytvärda fyndigheter anträffades, koncessionsinnehafvaren

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

skulle vara skyldig att derom göra anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län;

att tillståndet att med arbete belägga och sig tillgodogöra under

försöksperioden anträffade magnesitfyndigheter skulle gälla under en tid

af trettio år (arbetsperioden), räknadt från försöksperiodens slut, och omfatta

vissa bestämda områden, som på koncessionsinnehafvarens bekostnad,

i närvaro af bergsstatstjensteman såsom kronoombud, å marken utstakades

af dertill af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet förordnad

landtmätare och dervid afpassades till utsträcknirfg efter fyndigheternas

läge i förhållande till hvarandra och till storleken af arbetet

och dertill hörande inrättningars behof; och borde dessa områden å karta

inläggas; .

att, jemlikt föreskrift i förberörda bref den 31 maj 1895, den, som

erhölle koncessionen, skulle vara skyldig att åt sökande, hvars anbud

icke antagits, återgälda det penningebelopp, den senare, på grund af

sagda bref, till Sveriges geologiska undersökning inbetalt såsom bidrag

till de år 1895 verkstälda undersökningarna af fyndigheterna i fråga;

att de kostnader, som för vinnande af lämplig kontroll å mängden

bruten och skrädd magnesit samt å den deraf beroende afgälden möjligen

erfordrades, skulle af koncessionsinnehafvaren gäldas; samt

att aftal skulle med den, som erhölle ifrågavarande koncession,

upprättas i hufvudsaklig öfverensstämmelse i öfrigt med det aftal, som

den 30 juni 1893 upprättats mellan Kongl. Maj:t och kronan, å ena,

samt bergsingeniören Hans von Post, å andra sidan, angående upplåtelse

af rätt till bearbetande af apatitförekomster inom vissa områden i Gellivare

socken af Norrbottens län.

I anledning af hvad kollegierna i berörda utlåtande anfört hade så

väl Sandeberg som Asplund och Schröder till Kongl. Maj:t inkommit

med påminnelser, dervid Sandeberg, bland annat, framhållit de dryga

kostnader och svårigheter i öfrigt, som, derest tillstånd till bearbetande

af magnesitfyndigheter gjordes till föremål för täflan mellan flere spekulanter,

komme att förorsakas desse i och för de undersökningar på stället,

som af dem måste före anbudets afgifvande verkställas.

Slutligen hade domänstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande af den

6 december 1897, deri styrelsen anfört, att de i fråga varande fjelltrakterna,

hvilka, enligt hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande upplyst, vore

belägna inom odisponerad öfverloppsmark, vore med hänsyn till vegetationen

att hänföra, hvad deras högre delar beträffade, till fjellregione»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Slatmlskoitets inlåtande N:o 86.

10

och i fråga om deras lägre delar till björkregionen, men läge till hela

sin omfattning ofvanför barrskogsregionen; och har styrelsen, enär tillgodogörandet

af anträffade magnesitfyndigheter och upplåtelse för sådant

ändamål af visst land- och vattenområde i dessa trakter icke berörde

något statens skogsintresse, förklarat sig från nämnda synpunkt icke hafva

något att erinra mot sådan upplåtelse.

Departementschefen hade vidare erinrat, hurusom inagnesitens betydelse

för den inhemska industrien af kollegierna redan framhållits, och

de undersökningar, som, enligt hvad förut nämnts, blifvit verkstälda,

gifvit till resultat, att åtminstone inom vissa af ofvan omförmäla områden

magnesit förekomme i afsevärd utsträckning. Vid sadant förhållande

kunde departementschefen icke finna annat, än att det äfven från

statens synpunkt måste vara i hög grad önskvärdt, att ytterligare undersökningar

rörande förefintligheten af detta mineral matte komma till

stånd; och ansåge han, i likhet med kollegierna, att dessa förberedande

undersökningar äfvensom tillgodogörandet af de magnesitfyndigheter, som

dervid kunde anträffas, borde öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten.

Vid föredragning den 17 februari 1893 af frågan om upplåtande

af rätt till bearbetande af apatitförekomster hade dåvarande departementschefen

erinrat, hurusom för att den enskilda företagsamheten skulle kunna

intresseras för fortsatta apatitundersökningar borde tillses, att den, som

ville å kronojord bearbeta dylika fyndigheter, erhölle rättighet dertill

under sådana vilkor, att företaget för honom erbjöde utsigt till ekonomisk

fördel, men att dervid äfven måste tillses, att staten för de upplåtna

rättigheterna erhölle skälig godtgörelse. Med hänsyn härtill borde

alltså medgifvas, att enskilda personer kunde undfå dels rätt att med

andras uteslutande under viss tid (försöksperioden) inom vissa större områden

eftersöka eller låta eftersöka apatitfyndigheter, dels rätt att under

viss längre tid (arbetsperioden) inom bestämda, noggrant utstakade områden

nTed andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra

anträffade apatitfyndigheter, dels rätt att disponera ej mindre erforderligt

område af kronans mark för uppförande derå af verkstäder och arbetarebostäder,

för vägar m. m., än äfven behöflig vattenkraft, der tillgång

till sådan funnes, dels och slutligen öfverlåtelse på sig af den kronan i

egenskap af jordegare enligt § 8 i gällande grufvestadga tillkommande

rätt till apatit inom tilläfventyrs inmutade områden och utlagda utmål

inom de anvisade apatitarbetsfålten, och borde kronan till gengäld för

dessa medgifvanden betinga sig, att under försöksperioden arbete till visst

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 86.

värde årligen ned lädes å företaget samt att under arbetsperioden erlades

dels afgäld för bruten apatit, dels ock årligt arrende för upplåten mark

och vattenkraft.

Hvad dåvarande departementschefen sålunda anfört egde i allo sin

tillämpning äfven på den nu föreliggande frågan om upplåtande åt enskilde

af rätt att med andras uteslutande å kronomark eftersöka och

bearbeta magnesia t ,

Såsom af det förut anförda framginge, förelåge nu åtskilliga ansökningar

om tillstånd att å vissa områden i Norrbottens län bearbeta

magnesitfyndigheter. Af dessa ansökningar hade kollegierna ansett endast

de af Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag gjorda böra vinna afseende,

och hade kollegierna afgifvit förslag till de vilkor, under hvilka enligt

kollegiernas mening koncession borde åt endera af dem beviljas.

Beträffande de af kollegierna föreslagna koncessionsvilkoren ansåge

sig departementschefen böra anföra, att sagda vilkor, som i hufvudsak

vore affattade i öfverensstämmelse med de vilkor, som af Kongl. Maj:t

föreskrifvits för upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitfyndigheter,

syntes böra vinna godkännande.

Hvad deremot anginge frågan, åt hvilken eller hvilka tillstånd till

magnesitfyndigheters eftersökande och bearbetande, vare sig å hela det

nu ifrågavarande området eller, om en delning af detsamma befunnes

lämpligen kunna ega rum, å vissa delar deraf, måtte böra lemnas, delade

departementschefen icke kollegiernas åsigt derom, att möjlighet att erhålla

sådant tillstånd borde stå öppet endast för Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag,

utan syntes lämpligast och för kronan fördelaktigast vara, att,

sedan afgjordt blifvit, att tillstånd till magnesitfyndigheters eftersökande

och bearbetande å kronojord komme att meddelas, tillståndets erhållande

gjordes till föremål för täflan mellan alla dem, som då kunde finnas vara

hågade att komma i åtnjutande af detsamma. Naturligen måste i så fall

en viss tid bestämmas, inom hvilken ansökningarne borde vara ingifna,

och med afseende å de vidlyftiga och säkerligen ganska tidsödande beräkningar,

vederbörande spekulanter, kunde finna nödigt verkställa, innan

de afgåfve sina anbud, måste denna tid bestämmas temligen rundlig. Såsom

vilkor för att en ingifven ansökning skulle kunna komma under pröfning

borde vidare uppställas, att sökanden visade sig förfoga öfver tillräckliga

medel, för att arbetets utförande i hans hand skulle kunna anses

betryggadt. Anmälde sig flera sökande, hvilka fullgjort nämnda och

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o Sfi.

21

i öfrigt föreskrifria vilkor, syntes den böra ega företräde* som erbjöde sig

att. betala kronan den största årliga afgälden.

De områden, å hvilka nu blifvit ifrågasatt att upplåta tillstånd till

magnesitfyndigheters eftersökande och bearbetande, tillhörde kronan.

Ehuru Kongl. Maj:t vore oförhindrad att medgifva anställandet af försöksarbeten

efter magnesit å dylik mark, vore det icke med gällande

grunder för förvaltningen af kronans fasta egendom förenligt att för bearbetning

af magnesitfyndigheter medgifva koncession, innefattande upplåtelse

af jord eller vattenkraft å kronans mark. Då Riksdagens medgifvande

härtill sålunda borde inhemtas, torde Kongl. Maj:t finna lämpligt

att, liksom då fråga varit om upplåtelse af jord och vattenkraft å viss kronomark

i och för bearbetning af apatitfyndigheter, icke inskränka det äskade

medgifvandet endast till nu föreliggande fall, utan af Riksdagen begära

ett generelt bemyndigande att bevilja dylika upplåtelser å kronomark.

Uppenbart vore, att de närmare vilkor, under hvilka koncession till

magnesitbrytning borde beviljas, måste lämpas efter i hvarje särskildt fall

förekommande omständigheter.

Då det af Kongl. Maj:t äskade medgifvandet i fråga om rätt till

bearbetande af å kronojord förekommande magnesitfyndigheter öfverensstämmer

med hvad Riksdagen förut och senast enligt skrifvelse den 5

maj 1894 beslutit i fråga om apatitförekomster, finner sig utskottet böra

biträda Kongl. Maj:ts i förevarande ämne gjorda framställning och hemställer

alltså,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 maj 1898.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1898:125 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Majds proposition angående upplåtelse af rätt till bearbetande af magnesitförekomster. s. 8 i texten