Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående minderårigas användande i arbete vid fabrik m. m.

1899-04-11 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1899:13, Skrifvelse till Kongl. Maj:t angående minderårigas användande i arbete vid fabrik m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1899, kl. 2 e. m.

Andra kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning

af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t

angående minderårigas användande i arbete vid fabrik m. m.

Uti den till utskottet hänvisade motionen n:o 238 har herr Curt Wallis

hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och, så fort ske kan, till Riksdagen inkomma

med förslag till ny lag angående minderårigas användande i arbete vid fabrik,

handtverk eller annan handtering, i hvilket förslag, på samma gång industriens,

hygienens och folkundervisningens berättigade kraf vid en sådan lagstiftning

tillgodoses, framför allt måtte tillses, att lagstiftningen blifver verksam genom

att åt yrkesinspektionen öfverlemna kontrollen öfver lagens efterlefnad.

Den sakrika motiveringen till denna motion lyder sålunda:

»En mängd allmänt kända fakta bevisa, att Sveriges industri är stadd

i en snabb utveckling. Så var t. ex. fabriksindustriens tillverkningvärde år

1840 endast 21 millioner kronor; 1860 hade värdet stigit till 69 millioner

och 1880 till 153 millioner kronor. Men det är i synnerhet sedan dess, som

en ytterst hastig ökning af fabriksindustriens årliga tillverkningsvärde är

skönjbar: år 1896 uppgick detsamma till icke mindre än 692,400,000 kronor.

Samma hastiga industriella utveckling visas också af den allmänt kända,

högst betydliga förökningen af i industriens tjenst anstälda arbetare.

Inför sådana fakta frågar man sig, huru i vårt fädernesland är stäldt

med det lagstiftningsarbete, hvilket i alla länder, som genomgått en likartad

industriel utveckling, visat sig vara nödvändigt för att bekämpa de faror för

samhället, hvilka enligt all erfarenhet medfölja sagda utveckling. Hit höra

Bill. till lliksd. Vrot. 1899. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Häft. (Ko 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 4) Utlåtande N:o 13.

bland annat de faror, som af barnens och de minderårigas användande i industriens

tjenst visat sig uppkomma för dessa individers fysiska och moraliska

utveckling.

Som bekant, vunno de mångåriga sträfvandena att ernå skydd för de

i fabriksarbete anstälda minderåriga först genom 1881 års lag en större

seger i vårt fosterland. Denna lags innehåll torde vara så allmänt bekant,

att endast några hufvudpunkter behöfva framhållas. Barnens fysiska utveckling

söker lagen betrygga genom att förordna, att i fabrik, handtverk eller

annan handtering ej må användas minderårig, som ej fylt 12 år eller som

till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet af det ifrågavarande arbetet

kan anses komma att lida men; i fabriksarbete få 12- och 13-åringar användas

högst 6 timmar dagligen, 14—17-åringar högst tio timmar dagligen.

Nattarbete är ej tillåtet, och arbetstiden måste delas genom raster. Skolundervisningens

kraf har lagen sökt tillgodose genom att fordra, att i arbete

ej må användas barn, som ej fylt 12 år och som icke inhemtat folkskolans

minimikurs, hvarjemte stadgas, att barn under 15 år, som användas i fabriksoch

handtverksarbete, skall begagna fortsatt undervisning samt till näringsidkare

aflemna intyg derom. — Kontrollen öfver lagens efterlefnad är öfverlemnad

åt helsovårds- och kommunalnämnderna.

Förordningen af år 1881 angående minderårigas användande i fabriker

skulle träda i kraft den 1 januari 1882, men den väckte så mycket missnöje

från industriidkarnes sida, att anstånd med dess tillämpning blef beviljad

till den 1 juni samma år, och hvad särskildt beträffar grufvor, masugnar

och andra verk, som afse förädling af mineralrikets alster, till den 1 november

1883. Innan dess hade en kongl. kungörelse utfärdats, som väsentligt

inskränkte förordningens bestämmelser angående sistnämnda verk, och genom

en kongl. skrifvelse af år 1883 meddelades den förklaringen, att 1881 års

förordning icke alls skulle ega tillämpning på sågverks- och brädgårdsrörelsen.

Oaktadt dessa inskränkningar gaf förordningen fortfarande anledning

till starkt missnöje, hvilket gaf sig luft i en mängd petitioner och skrivelser

från industriidkare och äfven tog sig uttryck i riksdagsmotioner. Till följd

häraf tillsatte Kongl. Maj:t en komité, som skulle utarbeta förslag till ändringar

i förordningen, och denna komité afgaf sitt betänkande den 11

mars 1892.

Detsamma inledes af en historik öfver frågans utveckling i utlandet

och här, hvarpå följer en redogörelse för den statistiska undersökning, komitén

företagit för att utröna, hvilka verkningar förordningen af år 1881 medfört

under sin då ungefär 10-åriga tillvaro. Ur denna redogörelse må hufvudsakligen

följande anföras: att användningen af barn och minderåriga i

industrielt arbete väsentligen aftagit, sedan förordningen trädt i kraft; att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 3

ansökningar för anställning af minderåriga i industriel! arbete ofta tillbakavisas

på grund af lagens föreskrifter; att lagen i flertalet fall betraktas med

ovilja af de minderårigas målsmän; att lagen i ekonomiskt hänseende medfört

förlust för arbetsgifvarne; att den likaledes i ekonomiskt hänseende verkat

skadligt för arbetarne; att lagen i flertalet fall synts verka välgörande på de

minderårigas fysiska, men skadligt på deras moraliska utveckling.

Vi se, att resultaten af denna statistiska undersökning icke äro glädjande

och att de väl motivera nödvändigheten att vidtaga förändringar i 1881

års förordning. Att denna likväl ännu består och att icke motståndet mot

densamma tvingat till dess upphäfvande, förklaras helt naturligt deraf, att,

såsom komiténs undersökningar visa, densamma aldrig kunnat i sin helhet

tillämpas, oafsedt de inskränkningar i densamma, som ofvan omtalats, utan

att den i sjelfva verket endast varit en lag på papperet. Detta beror naturligtvis

derpå, att kontrollen öfver dess efterlefnad varit särdeles bristfällig.

Densamma har varit anförtrodd åt helsovårdsnämnderna i stad och kommunalnämnderna

på landet, och en rigtig kritik af denna anordning är lemnad

i Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande år 1886 angående en väckt

motion i ämnet. Utlåtandet är undertecknadt af J. H. Gr. Fredholm, och

den åsyftade passus lyder: »Hvilka förändringar man än må vidtaga med

förordningen för att göra den för sitt ändamål alltmera lämplig, så skall den

likväl komma att förblifva en mer eller mindre död bokstaf, om man ej tillika

träffar sådana bestämmelser, som möjliggöra en tillfredsställande kontroll öfver

förordningens efterlefnad, och i denna meinng är utskottet ense med

motionären.»

»Att, såsom nu är stadgadt, öfverlemna öfvervakandet af minderårighetsförordningens

efterlefnad åt helsovårdsnämnderna i städerna och kommunalnämnderna

på landet, kan ej anses lämpligt. Kommunalnämnderna måste i

allmänhet anses ega för ringa insigt för att rätt uppfatta inspektionens vigt

och följaktligen sakna nödigt intresse för att verkställa densamma. Afhelsovårdsnämndernas

medlemmar, hvilka sakna någon som helst ersättning, kan

man ej vänta eller fordra, att de, äfven om de egde förmåga dertill, sjelfva

skola sysselsätta sig med en så tidsödande inspektion, utan torde väl stadsläkare

i de flesta fall blifva de, som få förrätta densamma, hvilken för dem alltid skall

blifva en bisak vid sidan af deras medicinska praktik. Skall inspektionen blifva

af något gagn och ej inskränka sig till allenast en granskning af en hop

betyg, måste den således öfvertagas af särskilda inspektörer.»

Men en lag, som på en mängd ställen icke efterlefves, utan är en död

bokstaf, gör icke blott icke den åsyftade nyttan, utan den skadar genom den

känsla af osäkerhet och af orättvis behandling, dess ojemna tillämpning medför,

och den bör ersättas af en, som konseqvent tillämpas vid hvarje fall.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Under komiténs förhandlingar uppnåddes full enighet om icke få ytterst

vigtiga förslag till ändringar af 1881 års lag, men beklagligtvis kunde

komiténs medlemmar ej enas om andra lika vigtiga punkter. De delade sig

i två jemnstarka partier, bestående af tre medlemmar hvardera. Pa ena

sidan stodo industriens målsmän herrar R. Almström, F. Blombergh och

Lindvall, på den andra herrar E. Beckman, C. Loven och ordföranden grefve R. de

la Gardie, och genom den senares utslagsröst blef det sistnämnda partiet segrare.

Den förstnämnda reservationen är undertecknad af de tre förstnämnda medlemmarne

och innehåller minoritetens ändringsförslag och motiven till detsamma.

De ändringsförslag, som komiténs af år 1892 alla medlemmar kommo

öfverens om, voro följande:

Minimiåldern för barns intagande i industriens tjenst skall höjas från

12 till 13 år. Skälen härtill äro dels hygieniska, lätt insedda, dels ock

framför allt pedagogiska, i det att erfarenheten visat, att folkskolans minimikurs

i regeln först under tolfte året afslutas. Undantag skulle dock kunna

ske från denna regel, i fall denna minimikurs redan förut tillryggalagts och

läkarebetyg presteras om att den platssökandes helsa ej lägger hinder i vägen,

och skulle då som hittills den dagliga arbetstiden ej få öfverskrida 6 timmar.

Kontrollen öfver lagens efterlefnad bör öfverlemnas åt särskilda inspektörer,

och komiterade föreslå här — enligt utlandets föredöme — yrkesinspektörerna,

livilkas antal derför föreslås skola ökas. Ur motiveringen kan

följande korta passus anföras: »Det torde emellertid vara uppenbart och

numera jemväl från alla sidor erkändt, att utan tillsyn från sjelfständiga,

dertill särskild! förordnade sakkunniga personer hithörande lagbestämmelser

blifva utan egentlig verkan och, der de tillämpas, gifva anledning till så

mycket större missnöje, om å andra håll deras öfverträdande saklöst får ega

rum. Med åberopande af hvad 1875 års komité i detta ämne anfört, vill

för den skull komitén som sin mening uttala, att ett af de oeftergifligaste

vilkoren för att en lagstiftning på detta område, hvarom nu är fråga, skulle

kunna utöfva det gagn, som dermed åsyftas, är, att tillsynen öfver lagens

efterlefnad anförtros åt särskilda, af staten tillsatta inspektörer.»

En tredje punkt, hvarom komiterade blefvo ense, är den om

läkareundersökningarna. Komiterade yttra: »En af de vigtigare åtgärder

till minderåriga arbetares skydd är att sörja för läkares tillsyn öfver

deras helsa och kroppsbeskaffenhet. I detta afseende hafva de engelska

fabrikslagarna sedan länge innehållit bestämda föreskrifter, och verkningarna

deraf hafva utan gensaga befunnits välgörande.» Komiterade föreslå, att

läkareundersökning icke blott må föregå barns och minderårigas intagande i

yrkesarbete, utan att äfven årligen läkarebesigtning af de i arbete anstälda

utföres, samt att det arfvode, som härför bör utgå och som komiterade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 5

ansett kunna för de i allmän tjenst anstälda läkare fixeras till 50 öre för

hvarje undersökt barn, bör erläggas af vederbörande näringsidkare.

Vidare äro komitémedlemmarne ense om att såsom ytterligare garanti,

för att barnen ej lida men till sin helsa genom arbete, föreslå, att minderårigas

användande i farligt, helsovådligt eller synnerligen ansträngande arbete

må af Konungen förbjudas eller inskränkas utöfver hvad de allmänna bestämmelserna

innehålla.

Slutligen äro också samtliga komiténs ledamöter ense om att för

minderåriga, fylda 15 år, föreslå en arbetstid af till och med 11 timmar,

medan 1881 års förordning för dessa ålderskategorier medgifver endast 10

timmars arbetsdag. Denna senare 1881 års föreskrift har väckt utbredt

missnöje i industriella kretsar, och komiténs ledamöter ansågo alla detta

missnöje böra förtjena afseende, hvilket så mycket mindre kan väcka förvåning,

som de nyss omtalade läkareundersökningarna böra utgöra ett korrektiv

mot att klena individer, som kunna lida men af en sä pass utsträckt arbetstid,

komme att blifva underkastade densamma.

Men härvid stannade sämjan. I några vigtiga punkter kunde öfverenskommelse

ej träffas, och man kan säga, att striden mellan de två jemnstarka

partierna gälde 13- och 14-åringarna.

Herrar de la Gardie, Lovén och Beckman föreslå, att för dessa 13- och 14-åringar ej längre arbetstid än 6 timmar skulle ifrågakomma, och de

motivera detta dermed, att det synts dem »vara af stor vigt, att de minderåriga

icke beröfvas tillfälle att begagna den fortsatta skolundervisning,

hvarom i § 5 i folkskolestadgan den 20 januari 1882 förmärs, och för

hvilken anordningar af flera kommuner äro vidtagna, eller undervisningen i

aftonskolor eller tekniska skolor, som å flera orter inrättats. Med en längre

arbetstid låter denna undervisning näppeligen förena sig. Vid fylda 14 år

infaller ock vanligen konfirmationsundervisningen. Yrkandet har dessutom

sitt berättigande i nödvändigheten att, så mycket som möjligt är, skydda de

yngsta arbetarne för öfveransträngning.»

Industriens målsmän anse i motsats härtill, att man genom detta

ändringsförslag skulle komma ur askan i elden; den nya lagen skulle af

näringsidkare och barnens föräldrar mötas med ännu större afvoghet än

1881 års lag. Ty i stället för att denna lags bestämmelser blefve mildrade

och för industrien mindre betungande, skulle motsatsen komma att ega rum.

1881 års lag medgifver nemligen för 14-åringarne eu arbetstid af 10 timmar

dagligen, och denna skulle nu komma att inskränkas till 6 timmar. De

yttra i den anledningen: »Af alla bestämmelser i 1881 års förordning torde

ingen hafva mötts af så stark gensaga som just den om 6 timmars arbetstid

för 13-åringar. Petitioner och utlåtanden, Indika af yrkesidkare och för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

eningar enskilt eller på möten blifvit afgifna såväl före som efter förordningens

utfärdande, hafva från mångfaldiga synpunkter framhållit denna

bestämmelses skada och olämplighet, och erfarenheten från den tid, då försök

gjordes att efterlefva förordningen, har ådagalagt det berättigade i dessa

protester, så att man endast har myndigheternas öfverseende med öfverträdelse!1

mot förordningen att tacka för, att den icke bunt sämre frukter.

I detta afseende har man att söka den förnämsta anledningen till, att det

missnöje med lagstiftningens ingripande å ifrågavarande område, som, enligt

hvad komitén uppgifver, vid utfärdandet af förordningen år 1881 gaf sig så

starka uttryck, efter hand lemnat rum för en mera lugn uppfattning.»

Minoriteten föreslår alltså, att 14-åringar må som hittills få arbeta 10 timmar

dagligen och att 13-åringars arbetstid må ökas från 6 timmar dagligen till

10 timmar. Den påpekar, att skolans kraf kan tillgodoses genom bestämmelsen,

att minderårig, som ej erhållit afgångsbetyg från folkskolan, skall

begagna sig af den för honom af skolrådet, efter arhetsgifvarens hörande,

anordnade undervisningen och eger för den skull att två eftermiddagar i

veckan lemna arbetet så mycket tidigare som skolgången fordrar. Och

hvad de hygieniska klufven beträffar, så böra de anses tillgodosedda genom

införandet af de föreslagna läkareundersökningarna såväl vid inträdet i

arbetet som sedan en gång årligen äfvensom genom särskilda bestämmelser,

som Kongl. Maj:t skulle ega att utfärda angående minderårigas sysselsättning

i helsofarligt arbete.

För att göra ett val mellan de två partierna, torde det vara rigtigast

att pröfva, huru förslagen ställa sig till de fordringar, hygienen och folkskolan

måste ställa på en gagnelig lagstiftning i frågan, och vi börja med

hygienens fordringar, dels emedan det öfverallt är omvårdnaden om det

uppväxande slägtets fysiska helsa, som först bragt denna lagstiftning på

tal, dels också emedan denna omvårdnad hittills ansetts vara dess giltigaste

motiv. Industrimännen hafva också insett vigten af denna fråga och gjort

sitt bästa för att ur hygienens synpunkt göra sitt förslag acceptabelt.

De erinra derom, att ett 10 timmars arbete ingalunda alltid kan

anses vara för 13- och 14-åringar öfveransträngande och således för helsan

menligt. Är det lindrigt och afpassadt för deras krafter, tillåter det fullt

väl en orubbad utveckling af deras fysiska helsa, och om detta måste

anses gälla storindustrien, så gäller det i ännu högre grad andra näringar,

handtverk och handel, som enligt komiténs förslag också skulle underkastas

den nya stadgan — fullt konseqvent och till stor praktisk fördel, emedan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

ett af 1881 års lags många fel består deri, att bestämmelserna angående

arbetstidens längd endast galt fabriker och ej handtverkare och lagen således

blifvit ofta svår att tillämpa äfven derför, att man i ett särskilt fall ej

visste, om denna bestämmelse gält detta fall eller ej. Men hvem kan tro,

att en 10-timmars sysselsättning som springpojke eller dylikt biträde skulle

nödvändigt vara oförenligt med 13- eller 14-åringars helsa?

Tvärtom anse industriens målmän i motsats till komiténs majoritet på

grund af långvarig erfarenhet, att ett sådant arbete i industriens tjenst

för dessa barn med sin regelbundna och väl afpassade gång, i stället för

att hämma barnets utveckling, kan icke obetydligt medverka för att stärka

såväl deras fysiska krafter som deras andliga helsa. Härtill kommer den

vigtiga omständigheten, att den större arbetsförtjenst, som tillfaller barnet

genom den längre arbetsttden, förskaffar det bättre och rikligare föda, varmare

och ändamålsenligare beklädnad o. s. v., något, som af litet hvar torde

- föredragas framför ledighet, förenad med nöd och brist.

Industriens målsmän söka ytterligare stärka sin ställning genom att

hemta stöd för densamma i Frankrikes lagstiftning, som tillåter en maximalarbetsdag

af 10 timmar för 13- och 14-åringar, och de skulle kunna vinna

ett ytterligare stöd för sin åsigt genom att citera Englands, som tillåter en

maximalarbetsdag af 10 timmar för 14-åringarna och gör det äfven för 13- åringar, såvidt dessa afslutat folkskolan. Båda dessa länders lagstiftning

tillåter således principielt en 10 timmars arbetsdag för dessa ålderskategorier,

men dessa stöd äro ej starka, ty man kunde från flera andra kulturstaters lagstiftning

citera bestämmelser, som utvisa, att en sådan arbetstid förefallit lagstiftarne

för lång — 6 eller 8 timmar för 13-åringar, 8 eller 10 för 14- åringar äro vanliga bestämmelser, ja, i Schweiz få barnen ej i industriens

tjenst intagas förrän vid fylda 14 år.

Industriens målsmän hafva derför sett sig om efter bättre öfvertalningsmedel

för att göra sitt förslag af hygienici antagligt, och det synes, som

om de funnit ett sådant medel; det är från dem förslaget om utsträckt användning

af läkareundersökningar utgått, hvilket förslag sedan af hela komitén

accepterades.

I sjelfva verket synes det sjelfklart, att det beror på sysselsättningens

eller arbetets art, huruvida en 10-timmars arbetsdag för 13- eller 14-åring

skall vara till gagn eller skada, och det synes äfven sjelfklart, att samma

arbete kan för den ene vara oskadligt eller till och med gagneligt, medan

det för ett annat svagare barn är till skada. De faror af en 10-timmars arbetsdag

för 13- och 14-åringars helsa, som onekligen kunna förefinnas, skulle

helt visst kunna undvikas genom en väl anordnad läkareundersökning, som

ej blott pröfvade en platssökandes helsobeskaffenhet före platsens tillträdande,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 13.

utan äfven årligen pröfvade, huruvida arbetet äfven fortfarande vore passande

för hans krafters beskatfenhet. Och sådana ordentligt anordnade och

bedrifna läkareundersökningar skulle dessutom medföra den stora fördelen,

att man snart finge reda på de yrken, som för barnens helsa vore farliga,

och för hvilka Kongl. Maj:t enligt komiténs förslag egde rätt stifta undantagslagar,

inskränkande arbetstiden eller till högre åldersklasser uppskjutande de

minderårigas inträde i yrket. Och härigenom erhålles ytterligare en vigtig

garanti för, att ej arbetet kunde medföra skada för de i detsamma sysselsatta

minderårigas helsa.

Man bör, synes det mig, vara industriens målsmän tacksam för deras

förslag, så mycket mer som det enligt detsamma skulle vara arbetsgifvarne,

hvilka skulle bekosta dessa undersökningar. Men man bör ej lemna oanmärkt,

att undersökningarna endast på det vilkoret kunna blifva förtroendeingifvande,

att de verkställas af läkare, som stå fullt oberoende af arbetsgifvarne. I

England, der dessa läkareundersökningar spela en stor rol och visat sig

allmänt verka välgörande, är det läkare, hvilken direkt eller indirekt är intresserad

i en rörelse, förbjudet att, hvad angår denna rörelse, utfärda läkarebetyg

för der anstälda minderåriga.

Under förutsättningen af fullt opartiska läkareundersökningar och kontroll

för öfrigt genom särskilda inspektörer, såsom af komitén föreslagits, synes

alltså förslaget om 13- och 14-åringars 10-timmars arbetstid från hygienisk

synpunkt acceptabelt.

Som jag redan nämnt, var det främst den tanken, att barnens

fortsatta utbildning i folkskolan, i afton- och yrkesskolor vore oförenlig

med en längre arbetstid än 6 timmar dagligen för 13- och 14-åringar,

som föranledde majoriteten inom komitén att fordra denna arbetstid som

maximum. Minoriteten, industriens målsmän, säga, att det är dem svårt att

förstå, huru den i deras förslag bestämda arbetstiden, 10 timmar dagligen

för dessa 13- och 14-åringar, skulle kunna utöfva någon hämmande inverkan

på undervisningen. Barnen lemna ju, som komitén sjelf upplyst, i de allra

flesta fall folkskolan vid 13 års ålder, vid hvilken de, exempelvis i Stockholm,

inhemtat ej blott folkskolans minimikurs, utan till och med genomgått

12 kurser, d. v. s. hela folkskolan. Då det likväl skulle komma att

inträffa, att i arbete anstäldes barn, som icke erhållit fullständigt afgångsbetyg

från folkskolan, vilja de tillmötesgå dessa folkskolebildningens målsmäns

önskningar på det sättet, att de föreslå, att sådan minderårig skulle

begagna sig af den för honom af skolrådet, efter arbetsgifvarens hörande,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande K:o 13. 9

anordnade undervisning, och för den skull ega att två eftermiddagar i veckan

lemna arbetet så mycket tidigare, som denna skolgång fordrar.

De hålla dessutom före, att större faror för barnens såväl intellektuella

som moraliska utveckling härflyta af sysslolösheten än af ett ordnadt arbete

inom industrien, hvilket upptager större delen af deras tid. De yttra i så

hänseende:

»Det är ett kändt förhållande, att barnen i de flesta fall icke kunna

qvarhållas i skolan, sedan de fylt 13 år. Om de då till följd af lagstadganden

icke kunna erhålla arbete eller, då sådant undantagsvis erhålles, icke tillåtas

arbeta längre än 6 timmar dagligen, hänvisas de till mer eller mindre sysslolöst

lif med alla dess frestelser och faror. Följderna häraf äro lätta att inse

och hafva äfven låtit skönja sig, såsom bland annat framgår af fångvårdsstyrelsens

berättelser.»

»— — Vi välja ett yttrande af predikanten vid kronohäktet i Norrköping,

industristaden par preference: »På grund af gällande förordning

få minderåriga numera användas i arbete mycket färre timmar om dagen än

förr. Blefve fritiden tillbragt på rätt sätt, skulle naturligtvis nämnda åtgärd

i många hänseenden vara synnerligt välgörande. Men så sker icke i

vanliga fall. I stället samlas ungdomen på lediga stunder för öfvandet af

alla möjliga odygder.» — — »Det behöfver icke här påpekas, huru stort

moraliskt inflytande, som utöfvas af ett jemnt och ständigt arbete, hvilket

vid tidiga år vänjer vid ordning och idoghet samt höjer sjelfaktningen vid

medvetandet om att man är nyttig för sig sjelf och andra. Detta är så

erkändt, att förtänksamma föräldrar och målsmän äro angelägna om att

deras barn och skyddslingar så tidigt som möjligt må visa lust att inträda i

arbete och så ihärdigt som möjligt bedrifva det. Skulle omdömet utfalla annorlunda

och i motsatt rigtning, då det gäller arbete i industriens tjenst?

Vi äro tvärtom öfvertygade om att det är icke den minsta af de förtjenster,

som industrien inlagt om samhället, familjerna och de unga sjellva, att den

velat och kunnat lemna sysselsättning, arbetsförtjenst och utdaning åt minderåriga.

»

Men äfven om det nu refererade resonnementet skulle vara rigtigt,

följer ej deraf, att man egen rätt att förbise denna ungdoms kraf på fortsatt

intellektuel utveckling under åren, sedan de inträdt i yrkenas tjenst.

Det är ett oafvisligt kraf för en sund samhällsutveckling att söka höja arbetsklassens

intellektuella och moraliska nivå genom att söka bereda densamma

ökadt tillfälle till utbildning efter genomgåendet af den egentliga folkskolan;

man inrättar fortsättningsklasser till folkskolan, afton- och yrkesskolor.

Men skola dessa anstalter göra det med dem åsyftade gagnet, måste

man också bereda tid för den ungdom, för hvilken de äro afsedda, att anBih.

till Riksd. Prof. 1899. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band■ 12 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra Kammarens Tillfälliga UtsTcotts {Ko 4) Utlåtande Ko 13.

vända dessa bildningsanstalter, och de ofvan citerade anbud, industriens målsmän

inom komitén gjort, synas för knapphändiga och behöfva ökas. Dock

måste påpekas, att det vigtigaste af dessa — förslaget, att barnen ej vid 12

års ålder, såsom nu, utan först vid fylda 13 år få inträda i yrkena — redan

innebär särdeles stora fördelar för folkskolan, och att detsamma jemte en

tillfredsställande kontroll genom yrkesinspektörer och läkare af det senaste

allmänna folkskoleläraremötet i Norrköping år 1898, hvilket möte tillkommer

förtjensten af att å nyo hafva bragt den oss sysselsättande frågan på tal,

uppsattes som folkskolans förnämsta kraf på en förbättrad lagstiftning i ämnet.

Ty genom dessa två förbättringar skulle folkskolan åtminstone komma att

till det 13:de året odeladt rå om sina lärjungar, hvilket nu mycket ofta icke

är fallet.

Jag har sökt visa, att, under förutsättning af på tillfredsställande

sätt anordnade läkareundersökningar och ökadt tillmötesgående af krafvet på

att tillfälle för de i arbete anstälda minderåriga lemnas till fortsatt undervisning

i fortsättningsskolor, yrkesskolor och dylikt, komiténs förslag med

den af reservanterna föreslagna ändringen, att 13- och 14-åringars arbetstid

må få uppgå till högst 10 timmar dagligen, borde kunna utgöra grundvalen

för en tillfredsställande lösning af denna samhällsvigtiga fråga. Att denna

fråga måste lösas, synes mig sjelfkärt — vi äro i sjelfva verket det enda

kulturland med utvecklad industri, som icke eger någon lagstiftning angående

minderårigas användning i arbete; ty att den lagstiftning, vi ega, endast

utgöres af en lag på papperet, har många gånger påpekats. Och att nu

rätta tidpunkten är inne för en sådan lagstiftning, synes påtagligt. Frågan

har vunnit ett allt mera aktuelt intresse under de senaste åren. Fordom

sade man, att Sverige ju icke vore något industriland, och derför vore en

skyddslagstiftning för minderåriga obehöflig. Nu kan ingen komma med ett

sådant argument, såsom af de ofvan meddelade siffrorna å industriens hastigt

stigande produktionsvärden nogsamt framgår. Och denna stigning torde

komma att fortgå, då, såsom det synes, Sverige eger alla betingelserna för

ett framgångsrikt arbete på industriens område. Men för att en sådan

industriel utveckling skall kunna ega rum, fordras i främsta rummet, att det

uppväxande arbetareslägtet skyddas under sin uppväxttid. De ofvan meddelade

omdömena om den nuvarande lagstiftningens otillräcklighet i detta hänseende

finna stöd i flera i den dagliga pressen meddelade uppgifter, hvilka

mig veterligen icke dementerats. Hit höra exempelvis uppgifterna om barns

användande vid glasbruk. Vid ett glasbruk i Elfsborgs län hade 65 barn

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 4). Utlåtande N:o 13. 11

i en ålder af mellan 8 och 14 år användts vid nattarbete, och vid småländska

glasbruk användas till och med barn af 6—7 års ålder till arbete

i. två olika arbetslag, af hvilka det ena börjar klockan 3 förmiddagen och

slutar klockan 12 middagen med ys timmes rast 2 gånger, medan det andras

arbetstid är från klockan 1 eftermiddagen till 10 eftermiddagen med endast

Va timmes rast.

Af allt det nu sagda framgår, att en reform af den nuvarande lagstiftningen

till skydd för barn och minderåriga i industrielt arbete synes hos

oss vara i hög grad af behofvet påkallad. En sådan reform synes mig böra

hufvudsakligen afse följande hufvudpunkter:

Lagstiftningen bör göras effektiv derigenom, att kontrollen öfver densammas

efterlefnad öfverlemnas — liksom i utlandet med framgång skett —•

åt yrkesinspektörerna, och att lagens bestämmelser angående arbetstidens

längd, rasterna m. m. affattas på ett sådant sätt, att det blir möjligt för

dessa kontrollanter att med framgång öfvervaka lagens efterlefnad, ty erfarenheten

från utlandet har lärt, att, om så ej sker, arbetsgifvarne hafva

många möjligheter att eludera lagen och att göra kontrollen öfver dess efterlefnad

icke verksam. Anordnas dessutom, såsom komiterade år 1892 enhälligt

föreslagit, en kontroll af den arbetande ungdomens helsotillstånd genom läkare,

hvilka dock böra stå i en från arbetsgifvaren fullt oafhängig ställning, så

synas mig tillräckliga garantier förefinnas, att denna lagskipning skall kunna

utföra det med densamma åsyftade gagnet, och det betyder då icke så mycket,

om till en början smärre misstag skulle begås i afseende på arbetstidens

maximum, minimiåldern för de platssökandes inträde i arbete med flera dylika

bestämmelser, ty i sådana sakkunniga, för saken intresserade och i utöfvandet

af sitt värf fria och oberoende kontrollanter eger lagstiftaren de bästa medhjelpare

för en vidare utveckling och fullkomning af lagstiftningen, om en

sådan af behofvet är eller blir påkallad.

Af ofvanintagna motivering jemte det komitébetänkande, hvartill densamma

hänvisar, äfvensom öfriga handlingar i ämnet framgår i hufvudsak:

att nuvarande lagstiftning angående minderårigas användande i arbete

vid fabrik, handtverk eller annan handtering innefattas uti kongl. förordningen

af den 18 november 1881 med de modifikationer, densamma

erhållit genom kongl. brefvet den 13 april 1883 samt kongl. kungörelsen

den 22 juni 1883;

att, sedan yrkanden om ändringar i 1881 års förordning framstälts

dels i en den 1 november 1883 till statsrådet och chefen för civildeparte
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N.o 13.

mentet ingifven petition och dels i motioner vid 1886 och 1888 årens riksdagar,

Kongl. Maj:t med anledning såväl deraf som ock af de frågor om

reglerande af arbetet i industriella företag och grufvor, som afhandlats vid

en i Berlin år 1890 hållen internationel konferens, nästpåföljda år tillsatt

en komité med uppdrag att, efter utredning af verkningarna utaf 1881 års

förordning samt efter öfvervägande, i hvad mån de vid omförmälda konferens

antagna grundsatser borde i Sverige tillämpas, inkomma med förslag till den

nya eller förändrade lagstiftning i ämnet, som kunde finnas, jemväl af hänsyn

till den här i riket införda yrkesinspektionen, vara af förhållandena påkallad;

att komitén den 11 mars 1892 till Kongl. Maj:t öfverlemnat sitt af

reservationer åtföljda utlåtande och förslag i ämnet, hvaraf inhemtas, att

principiel enighet inom komitén endast kunnat ernås derutinnan, att förordningens

bestämmelser, som förut gält »fabrik, handtverk eller annan

handtering», i regel borde vara gällande för alla yrken, att minimiåldern för

minderårigs inträde i arbete i allmänhet borde bestämmas till 13 i stället för

12 år, att periodiskt återkommande läkarebesigtningar af minderåriga arbetare

borde hållas på arbetsgifvarnes föranstaltande och bekostnad, att för hvarje

minderårig arbetare erforderliga intyg borde sammanföras i en intygsbok,

hvarjemte register öfver anstälda minderåriga och deras arbetstid skulle föras,

att tillsynen öfver författningens efterlefnad borde anförtros åt sjelfständiga,

dertill särskild! förordnade, sakkunniga personer (yrkesinspektörerna) jemte

biträden, samt att minderårigas användande i farligt, helsovådligt eller synnerligen

ansträngande arbete skulle kunna af Konungen förbjudas eller inskränkas

utöfver hvad de allmänna bestämmelserna innehölle;

att, sedan öfverståthållareembetet och länsstyrelserna, industriidkare,

arbetareföreningar och andra intresserade personer äfvensom magistraterna

och vissa folkskoleinspektörer blifvit i ärendet hörda, kommerskollegium och

medicinalstyrelsen, dit samtliga utlåtanden remitterats, efter infordrande af

yrkesinspektörernas yttrande och sedan svenska teknologföreningen lemnats

tillfälle att i ämnet sig uttala, den 10 december 1892 öfver komitéförslaget

afgifvit gemensamt, underdånigt utlåtande, hvilket likasom flertalet af de öfriga

yttrandena i väsentliga delar afvek från komiténs uppfattning;

samt att embetsverken, som ansett reservanternas förslag bättre än

komitéförslaget egna sig att läggas till grund för den nya förordningen i

ämnet, hufvudsakligen endast i tre hänseenden varit med komitén i dess

helhet fullt eniga, nemligen beträffande behofvet af periodiskt återkommande

läkarebesigtningar af de uti industriel! arbete sysselsatta minderåriga, anskaffande

af intygs- och registerböcker samt öfverlemnande åt yrkesinspektörerna

att med lokalmyndigheters biträde kontrollera författningens efterlefnad.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 13

Den väsentliga skiljaktighet i uppfattningen rörande grunderna för

en förändrad lagstiftning i förevarande ämne, hvilken, enligt hvad handlingarna

utvisa, under utredningen af frågan yppats, har till fullo ådagalagt

svangheten att utarbeta ett ur olika synpunkter tillfredsställande reformförslag

samt utgör i viss mån en förklaring till att något sådant ännu icke

från regeringen framkommit.

I likhet med motionären håller emellertid utskottet före, att, så fort

ske kan, en lagändring bör komma till stånd särskilt beträffande de här

ofvan berörda punkter, hvarom full enighet emellan komitén och embetsverken

förefunnits; men som, enligt hvad utskottet inhemtat, vederbörande

departementschef i sadant afseende under sistlidne januari månad haft öfverläggning

med yrkesinspektörerna samt derjemte infordrat utlåtande från

Stockholms stads helsovårdsnämnd, hvadan antagas må, att frågan med

snaraste kommer att af regeringen upptagas till slutlig behandling, finner

utskottet sig under sådana förhållanden böra föreslå,

att ifrågavarande motion icke må till någon Andra

Kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1899.

På utskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Bih. till IiiJcsd. Prof. 1899. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 12 Käft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.