Betänkande angående vissa delar af tullbevillningen. ''
1899-01-16 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1899:1, Betänkande angående vissa delar af tullbevillningen. ''
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
1
N:o 1.
Ank. till Riksd. kansli den 10 febr. 1899, kl. 4 e. m.
, ; ,, '' i.- ‘ j * ij <; i . , {; i•.»j t ? ■ " .; . i • i ; ., • * in.''G . ’ : '' t ‘. K#!
Betänkande angående vissa delar af tullbevillningen.
'' (l:a A.)
Bevillningsutskottet har härmed velat afgifva yttrande i anledning af
följande till utskottet hänvisade motioner rörande ändringar i nu utgående
tullbevillning, nemligen motionerna:
n:o 26 inom Första Kammaren af herr P. Bondesson, angående tull
å smör- och ostfärg;
n:o 23 inom Första Kammaren af herr P. M. Söderberg, angående
tull å hårgarn eller nöthårsgarn;
n:o 9 inom Första Kammaren af herr P. Bondesson, om förhöjning
af tullen å planchetter; samt
n:o 25 inom Första Kammaren af herrar G. F. Östberg och G. A.
Ekdahl samt n:o 119 inom Andra Kammaren af herr ./. E. Behrner, om
tull å brukade och slitna säckar.
Smör- och ostfärg är enligt nu gällande tulltaxa tullfri.
Herr Bondesson föreslår nu:
att all slags smörfärg — flytande eller torr — upplöst i olja, emballerad
i gelatinkapslar eller genom teknisk-kemisk behandling beredd till
torrt tillstånd, samt all slags ostfärg — i flytande eller torr form, med
eller utan tillsättning af sprit — för framtiden måtte hänföras till tekniskliih.
till Kikad. Fr Öl. 18V9. 5 Sami. 1 Afd. 1 Haft. (N:o t). 1
Färger
och
färg ning sämnen:
smör- och
ostfärg.
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
kemiska preparater och förtullas med 15 procent af värdet, hvarigenom
äfven smörfärg i gelatinkapslar och ostfärg med tillsättning af sprit,
hvilka artiklar i praktiken ej gerna borde särskild! urskiljas, vid förtullning
drabbades af en till det högre värdet bättre afpassad tullbeskattning.
Till stöd för denna framställning anför motionären följande:
»Enligt nu gällande tulltaxa af den 24 oktober 1898 är rofolja enligt
punkt 488 åsatt en tull af 7 öre per kilogram, hvilken tull enligt
rådande marknadspris, 45 å 50 öre per kilogram, motsvarar cirka 15 procent
af värdet.
Enligt samma tulltaxas punkt 146 är deremot smörfärg förklarad
såsom tullfri.
Då emellertid smörfärg numera framställes af rofolja, såsom varande
för detta ändamål lämpligast, och derför undanträngt bruket af annan
och tullfri olja -—- hamp-, cotton- m. fl. — så utfalla dessa tvenne förtullningssätt
i det för inhemska smörfärgsfabrikanter högst ledsamma missförhållande,
att de för sin råvara, rofolja, måste betala cirka 15 procent
af varuvärdet i tull, på samma gång som utländska konkurrenter få tullfritt
införa sin smörfärg i Sverige och derigenom kunna notera ett lägre
pris å varan än de inhemska fabrikanterna.
Ej endast vid försäljningar inom Sverige, utan äfven vid export till
så väl Norge som utlandet i öfrigt gör det påpekade missförhållandet sig
gällande. Ty att också smörfärg såsom svensk exportvara måste i motsvarande
mån fördyras genom den påförda tullen å rofolja, är sjelfkärt.
Redan år 1891 insåg den då tillsatta tullkomitén det motsägande i
omnämnda förhållanden, jemfördt med vanlig gällande tullprincip, nemligen,
att en utaf olika ämnen till olika tull bestående vara rätteligen bör
drabbas af den högre tullsatsen.
För att emellertid få detta missförhållande häfdt, måste antingen
tullen å rofolja borttagas eller också lämplig tull åsättas smörfärg.
Den ekonomiska betydelsen af ett eventuel! upphäfvande af tullen å
rofolja skall jag icke här söka att närmare utreda, utan skall jag endast
tillåta mig påpeka, att, då staten genom sina jernvägars stora behof deraf
måste anses såsom den ojemförligt störste konsumenten af dylik olja, någon
nämnvärd ekonomisk förlust med upphäfvandet af nämnda oljebill troligen
knappast skall förefinnas.
Likaledes tillåter jag mig framhålla, att medgifvandet af tullfrihet för
rofolja gifvetvis skall reducera tillverkningskostnaden för smörfärg till
förmån för den svenska mejerihandteringen, samt på samma gång möjlig
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 3
gorå en ökad export af smörfitrg från inhemska fabriker till Amerika
m. fl. länder, hvilken export numera sjelfklart hämmas af den tull, som
nu åsättes den i smörfärgen ingående rofoljan, och bör i detta sammanhang
anmärkas, att restitution vid export af dylik färg hittills ej kunnat
erhållas.
Beträffande frågan om hvilken tull å smörfärg är att anse såsom
lämplig och motsvara de olika intressena, tillåter jag mig hänvisa till
ofvannämnda tullkomités motiverade utredning härutinnan.
Komitén föreslår en tull å smör- och ostfärg af .15 proc. af värdet,
hvilket ungefär motsvarar rofoljans tull, och synes mig denna tullsats vara
det yttersta minimum, som kan afhjelpa det påpekade missförhållandet, i
svnnerhet som våra grannländer hafva vida högre tull, och de talrika
fabrikerna för tillverkning af mejeripreparater i Sverige lätteligen kunna
på ett tillfredsställande sätt fylla vårt behof.»
Det af motionären åberopade, af 1888 års tullkomité afgifna yttrandet
angående tull å smör- och ostfärg är af följande lydelse:
»Dylika färger tillverkas numera inom landet. En vigtig beståndsdel
i smörfärgen utgöres vanligen af rofolja, som drager tull med 7 öre per
kilogram. Redan denna omständighet betingar åsättande af införselafgift
å smörfärg; men dertill kommer, att den inhemska tillverkningen deraf
har att utstå en ganska skarp konkurrens från utlandet, särskild! Danmark.
Med hänsyn till dessa omständigheter har införselafgift en för smörfärg
ansetts böra bestämmas till 7 öre per kilogram brutto. För bruttoförtullning
talar den omständighet, att varan inkommer på kärl af vexlande
beskaffenhet. Med smörfärg har ostfärg, till följd af svårigheten att vid
tullbehandlingen urskilja till hvilketdera slaget varan bör hänföras, likstälts.»
Komiténs förslag i denna del upptogs jemväl i Kong! Maj:ts till 1892
års Riksdag aflåtna proposition med förslag till ny tulltaxa m. m., men
bevillningsutskottet hemstälde, att ifrågavarande artiklar, såsom varande
för mejerihandteringen oumbärliga beredningsämnen, måtte fortfarande förblifva
tullfria. Denna hemställan blef ock utan diskussion af begge kainrarne
bifallen.
Den åsigt, som sålunda af 1892 års bevillningsutskott och samma års
Riksdag omfattades, anser utskottet sig böra fortfarande vidhålla. Om tull
åsattes smör- och ostfärg, skulle otvifvelaktigt deraf föranledas en höjning
af priset å dessa artiklar, som numera kunna sägas vara nödvändiga förbrukningsartiklar
vid landets samtliga mejerier. Den störa betydelse mejerihandteringen
eger för vårt lands jordbruk och den svåra konkurrens dessa
produkter hafva att utstå på verldsmarknaden utgöra enligt utskottets
Garn af nöthår.
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
åsigt tillräckliga anledningar för att ej, äfven i den minsta grad, fördyra
produktionskostnaderna för dessa vigtiga exportartiklar.
Den föreslagna tullsatsen lärer ej heller för de fabriker, der tillverkning
af smör- och ostfärg eger rum, vara nödvändig, helst dessa fabriker,
enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, icke uteslutande tillverka sådana
varor utan äfven varor af andra slag.
Utskottet hemställer alltså,
l:o) att gällande tullfrihet för smör- och ostfärg
måtte bibehållas.
I sin ofvanberörda motion anför herr Söderberg:
»Under de senare åren har i vårt fosterland uppblomstrat en ny industri,
nemligen fabrikation af yllemattor. För denna fabrikation måste
såsom råvara användas betydande cjvantiteter nöthårsgarn. Vid intet svenskt
spinneri tillverkas nöthårsgarn, och säkert är att, äfven om å denna vara
sattes en så hög tull som 25 öre pr kilogram, intet svenskt spinneri skulle
finna med sin fördel förenligt att upptaga fabrikationen af ifrågavarande
garn. Detta måste alltså importeras från utlandet.
Förr förtullades denna vara, hvilken i inköp kostar 3 å 3 Va pence
(22 ''/a h 26 öre) för engelskt skålpund, med 15% af värdet. Under senare
åren deremot hafva tullmyndigheterna, enär de ansett att nöthårsgarnet
varit i någon mån uppblandadt med ullaffall, bestämt, att tullen för nöthårsgarn
skall utgå lika som för ullgarn eller med 25 öre pr kilogram. Enär
billigaste marknadspriset för ullgarn är dubbelt så stort (6 å 7 pence pr
engelskt skålpund) som priset på nöthårsgarn, så framgår häraf, huru tyngande
tullen för sistnämnda vara är, om den fortfarande skall bibehållas
vid 25 öre pr kilogram, hvilket motsvarar ungefär femtio (50) procent af
varans värde. Genom denna högre tullsats ökas priset på den färdiggjorda
mattan med 5 å 8 %, hvilket i allmänhet är högre än vinsten å det färdiggjorda
mattfabrikatet. Kommer alltså fortfarande förenämnda högre tullsats
att tillämpas, sa är det uppenbart, att den inhemska mattindustrien
för hvilken det i kampen mot den utländska konkurrensen är ett lifsvilkor,
att de för industrien oundgängligt behöfliga råvaror icke må genom
allt för hög tull oskäligt fördyras — måste arbeta under ytterst ogynsamma
förhållanden.
Försök hafva gjorts att på administrativ väg få här omnämnda miss
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 5
förhållande af hjelp t, men dessa försök hafva, antagligen på grund af uppställningen
och rubriceringen i nu gällande tulltaxa, icke ledt till åsyftadt
resultat.
I tulltaxan tinnes visserligen infördt, att »hår, andra slag, är o tullfria
samt att stampad »nöthårs filt > jemväl är tullfri, men deremot finnes ingen
särskild rubrik för artikeln »nöthårsgarn» och häraf har vållats, att denna
artikel, hvilken förr, såsom nämndt är, belädes med en värdetull af 15 %,
pa senare tiden, då man i varan ansett sig spåra något ullaffall, rubricerats
såsom ullgarn och belastats med en tull af 25 öre pr kilogram.
Enligt hvad kunniga kemister intygat, är det alldeles omöjligt att tillverka
ett absolut rent nöthår sgarn, och detta särskilt af den orsak, att å
huden af de djur (kor, kalfvar med flera dylika), af hvilka nöthåret tages,
alltid förefinnes någon ringare qvantitet ull. Att, då nöthårsgarn betingar
knappast halfva priset å ullgarn, fabrikanten med vett och vilja skulle
uppblanda nöthåret med ull, är otänkbart, och i alla händelser är skilnaden
mellan det vanliga nöthårsgarnet,, sådant som det i England fabriceras och
hit importeras, och ett med fårull uppblandadt nöthårsgarn, så i ögonen
fallande, att det är omöjligt att misstaga sig på hvad som är den ena
eller andra varan.
I Tyskland, hvilket för sin mattfabrikation behöfver importera stora
qvälltiteter nöthårsgarn, och med hvilket land den svenska mattindustrien
bär att kämpa en hård konkurrenskamp, lärer man ock, för att upphjelpa
den tyska mattindustrien, hafva bestämt, att hårgarn skall såsom sådant
förtullas, då det innehåller minst 50 % hår.
Goda skäl tala ock derför, att den svenske mattfabrikanten ej må
genoni allt för hög tull å den för honom nödvändiga råvaran ställas i eu
för svår ställning gent emot sina utländska konkurrenter.»
På de i motionen sålunda angifna grunder och på det att ifrågavarande
industri måtte komma i åtnjutande af ett välbehöfligt skydd,
hemställer motionären, att i tulltaxan måtte under en särskild rubrik
upptagas artikeln hargarn eller nöthårsgarn samt att denna artikel måtte,
för så vidt densamma innehåller minst 75 °/0 rent nöthår, beläggas med
en tull af femton procent af värdet.
På sätt motionären erinrar har tillförene garn af nöthår, som icke
finnes i gällande tulltaxa särskildt upptaget, tullbehandlats efter en tullsats
af femton procent af värdet. På grund af den i anmärkningen under
rubriken garn i tulltaxan förekommande bestämmelsen, att för garn,
spunnet af olika råämnen, införseltullen skall, utan hänsigt till den större
eller mindre andel, hvarmed olika råämnen deri ingå, beräknas efter den
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
högre afgiftsbestämmelsen, har emellertid, sedan verkstälda undersökningar
gifvit vid handen, att i nöthårsgarn i regel ingår en viss mängd ull, dylikt
garn i sådant fall blifvit belagdt med den för ullgarn af motsvarande
beskaffenhet stadgade tullsats. Denna tullsats, 20 till 25 öre för kilogram,
måste emellertid anses synnerligen hög i förhållande till nöthårsgarnets
värde, som enligt motionärens uppgift utgör omkring 55 öre för kilogram,
och är, då nöthårsgarn icke utgör föremål för inhemsk tillverkning, mycket
betungande för fabrikationen af yllemattor, som i stor utsträckning begagnar
sig af ifrågavarande artikel. Utskottet tinner sig derför böra biträda
motionärens förslag, såvidt detsamma afser nedsättning i den för nöthårsgärn
utgående tull, men anser varans vigt och icke dess värde böra läggas
till grund för tullafgiftens bestämmande. Hvad beträffar tullsatsens storlek
ffnner utskottet 10 öre för kilogram vara en lämplig och i förhållande till
varuvärdet ändamålsenligt afvägd tullsats.
Vidkommande motionärens förslag, att den lägre tullsatsen för nöthårsgarn
skulle göras beroende af att deri inginge rent nöthår till en
viss procent, ffnner utskottet en sådan bestämmelse icke böra gifvas, enär
densamma sannolikt skulle förorsaka tvister vid tullbehandlingen och deraf
härrörande, ofta tidsödande och dyrbara undersökningar. I betraktande
af får- och getullens högre pris i förhållande till nöthårets, torde det icke
gerna kunna förekomma, att dylik ull afsigtligt inblandas i nöthårsgarn
i större mängd än som för tillverkningen af detta är nödvändigt, hvartill
kommer, att den deri förefintliga ullen till en del härrör från det ullhår,
som i ringa mängd förekommer å nötkreaturens hud. Vid sådant förhållande
synes det icke behöfva möta några betänkligheter att medgifva lägre tull
för garn af nöthår, oaktadt deri förekommer annat ämne, om blott nöthåret
är garnets hufvudsakliga beståndsdel. Härvid torde dock, med hänsyn till
ofvan berörda bestämmelse i den under rubriken garn i tulltaxan förekommande
anmärkning, vara nödigt att i anmärkningen undantag från nämnda
bestämmelse, på sätt redan är stadgadt i fråga om i garn inspunnet silke,
som ej sammanhängande följer garnets längd, göres äfven i fråga om garn
af nöthår, hvari förekommer annat ämne i ringa mängd.
På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
2:o) att ejarn af nöthår måtte åsättas tull af It)
öre för kilogram samt såsom särskild rubrik införas
närmast efter den nu i tulltaxan under n:o 168 förekommande
rubriken: färgad! blekt eller tryckt segeloch
bindgarn; och
o:o) att den under ‘ »Garn» i gällande tulltaxa före
-
7
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 1.
kommande anmärkning måtte erhålla följande förändrade
lydelse:
Anm. För garn, spunnet af olika råämnen eller
tvinnadt af till färg eller råämne olika garnsorter, hvilka
hvar för sig draga olika tull, skall införseltullen, utan
hänsigt till den större eller mindre andel, hvarmed olika
råämnen eller garnsorter deri ingå, beräknas efter den
högre afgiftsbestämmelsen; skolande dock afseende icke
fästas a i garn inspunnet silke, som ej sammanhängande
följer garnets längd, och ej heller å i garn, hufvudsakligen
af nöthår, i ringa mängd förekommande'' annat
ämne.
I sm motion n:o 9 föreslår herr Bondesson, att planchetter måtte uti Planchetter,
tulltaxan upptagas under särskild rubrik och tullen åsättas att utgå med
eu krona för hvarje kilogram.
lill stöd för detta förslag anföres i motionen följande:
»Bland de flera artiklar, hvilka ej hafva särskild rubrik i nuvarande
tulltaxa och derför hänföras till andra rubriker, intaga s. k. planchetter en
ej obetydlig roll. Importsumman af denna artikel är emellertid svår att
bestämma, emedan densamma tullbehandlas lika som »slöjdvaror* efter 15
procent värdetull. Denna tullbestämmelse kan med fog icke anses vara
rättvis, enär snarare planchetter borde tullbehandlas såsom snörlifsfjedrar
— »karkasser» — hvilka betala 1 krona pr kilo vigttull, eller åtminstone
bolde planchetter hänföras till »polerade, öfverklädda eller lackerade jernsaker»,
för hvilka betalas 50 öre pr kilogram i tull, detta med desto större
skal, som planchetten endast är en mera fabriksfulländad snörlifsfjeder,
tillverkad alldeles lika, nemligen af fjederstål, som öfverklädes med tyg
eller emaljpapper och metallskoningar för ändarna. Härutöfver tillkommer
för planchetten anordningar för tillknäppningen af densamma. Fn tydlig
orättvisa gör sig alltså vid tullbestämningen gällande, då ett mera fulläiidadt
fabrikat tullbehandlas mycket billigare än ett alldeles motsvarande
fabrikat snörlifsfjedern — hvilken är enklare att tillverka. Planchetter
våga i medeltal ungefär 5 kilogram pr gross, kosta i parti ungefär 10 kronor
pr gross och betala för närvarande i tull alltså 1,50 pr gross. Den välbehöfhga
tullen på snörlifsfjedrar har inom Sverige skapat en teinligen
liflig industri i denna bransch. Icke mindre än sex fabriker sysselsätta
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
sig dermed, och den inbördes konkurrensen håller priset nere på nästan
samma nivå som i utlandet. En lämplig tull på planchetter skulle jemväl
göra denna artikel till ett svenskt industriföremål, enär, med all sannolikhet,
liffjederfabrikerna skulle upptaga denna liknande fabrikation. I sammanhang
härmed kommer naturligtvis äfven omsättningen för den svenska
jern-, messings- och pappersbrukshandteritagen att i sin mån ökas.»
Planchetter, öfverkladda med tyg eller annat ämne, tullbehandlas för
närvarande, på sätt motionären erinrat, såsom slöjdvai’or och draga en tull
af 15 procent af värdet. Oöfverklädda planchetter deremot hänföras i
tullbehandlingshänseende, då de inkomma lackerade, till jern- och stålvaror,
förnicklade, polerade, bronserade, emaljerade eller lackerade, hvilka äro
belagda med en tull af 50 öre för kilogram, eller ock, då de icke äro
lackerade eller polerade, till jern- och stålvaror, andra slag, som draga eu
tull af 20 öre för kilogram.
Lika med motionären anser utskottet i fråga om planchetter tullafgiftens
bestämmande i förhållande till den införda varans vigt vara att föredraga
framför den nu gällande beräkningsgrunden efter varans värde, enär
genom användande af den först nämnda beräkningsgrunden förekommes att,
såsom nu är att befara, på grund af origtig uppgift om varuvärdet lägre
tullafgift kommer att påföras än den som rätteligen bör utgå. En förhöjning
af den nu gällande tullsatsen synes ock, vid jemförelse med tullsatserna
för lackerade planchetter och för karkasser, vara behöflig. Utskottet
kan dock ingalunda biträda motionärens förslag om åsättande af en tullsats
af eu krona för kilogram, hvilken tullsats enligt motionärens egna
uppgifter rörande varans värde och vigt skulle utgöra femtio procent af
värdet, utan anser utskottet, att tullsatsen lämpligen bör bestämmas till 40
öre för kilogram; och torde för genomförande af denna tullförändring
planchetter böra upptagas såsom särskild rubrik i tulltaxan.
Enär, enligt hvad för utskottet blifvit upplyst, ett visst slag af tunna
bräder i marknaden benämnes planchetter, bör emellertid till förekommande
af missförstånd ett tillägg till den nya tulltaxerubriken införas,
antydande att dermed afses endast planchetter, som användas till snörlif,
hvarjemte utskottet, då nu ett nytt tariffnummer föreslås till införande i
tulltaxan, ansett följdriktigheten kräfva, att till detta hänföras icke blott
öfverkladda utan äfven oöfverklädda planchetter, hvilka hittills tullbehandliits
såsom jernvaror.
I enlighet med hvad sålunda anförts hemställer utskottet,
4:o) att till snörlif afsedda planchetter beläggas
med eu tullsats af 40 öre för kilogram och på veder
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
9
börligt ställe i tulltaxan införas under ny rubrik så
lydande:
Planchetter (till snörlif)....... 1 kilogram 0: 40.
I de af herrar Östberg och Ekdahl samt af herr Behmer väckta
motionerna föreslås,
att Riksdagen måtte besluta, att rubriken »säckar, tydligen brukade
och slitna — fria» måtte utgå ur tulltaxan och att dylika säckar må
underkastas samma tullsats som gäller för nya;
samt att § 9 mom. 2 af de vid gällande tulltaxa fogade underrättelser
om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör äfvenledes måtte utgå.
'' 1 i ''• •; . ‘ i; ,*),■ ■■ )■ ■ >y • '' ■ y
Efter
erinran derom, att vid 1895 års riksdag väckts motion med
enahanda hemställan som i de nu förevarande, anföra herrar Östberg och
Ekdahl följande:
»Med hänvisning till de grunder, på hvilka denna motion stöddes,
nemligen att det skydd, juteindustrien genom 1888 års tullsystem tillförsäkrades,
ej kunde göra åsyftad verkan, så länge ofvan nämnda rubrik i
tulltaxan och § 9 mom. 2 i de tulltaxan bifogade »Underrättelser om hvad
vid taxans tillämpning iakttagas bör» egde bestånd, samt att dels den tullfria
importen af tydligen brukade och slitna säckar, på grund af helsotillståndet
på de platser, från hvilka dessa säckar komma, måste anses innebära
en fara i sanitärt hänseende, dels genom tillvägagåendet vid deras
förpackning anledning till tullmissbruk lätt kunde gifvas, tillåta vi oss, då
de skäl, som år 1895 anfördes emot motionen, numera förlorat sin betydelse,
sedan tullstatistiken visat, att importen af tydligen brukade och
slitna säckar under åren 1892—98 högst betydligt stegrats och sedan
superfosfatindustrien blifvit skyddad genom åsatt tullsats af 25 öre pr 100
kilo, att å nyo väcka motion i samma syfte.
Vi göra det så mycket mer, som både genom verkstälda undersökningar
faran i sanitärt hänseende af importen af begagnade säckar synes
stäld utom tvifvel och den inhemska juteindustrien genom ny konkurrens
från fabrikationen i Indien kommit i ett läge, som är ännu ogynsainmare
än det 1895 var.»
Herr Behmer omnämner likaledes den år 1895 i ämnet väckta
Bih. till Riked. Prat. 189!). 5 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 2
Säckar.
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
% *
motionen samt anför rörande de grunder, hvarpå denna motion stöddes,
och den utgång motionen tick i Riksdagen följande:
»Vid det skydd för den inhemska industrien, som, tack vare 1888 års
tullsystem, kommit så många industrigrenar till godo, och som äfven resulterat
i uppblomstring af en stor del af de gamla och uppvaknande af
flere nya industrier i vårt land, till gagn icke blott för det inhemska
kapitalet, utan äfven för den svenska arbetarebefolkningen, tick visserligen
äfven juteindustrien ett skydd, en tullsats af 10 öre per kilo, som gjort
att den från att förut i vårt land endast ha kunnat föra ett tynande lif
som bihang till textilindustri af annan art vid 1, — säger en — fabrik
kunnat bringas derhän att bli en sjelfständig svensk industri, som redan
då — 1895 — gaf bröd åt en arbetarebefolkning af cirka 5,000 personer
och sysselsatte tre fabriker med en omsättningsqvantitet af 13 ''/* millioner
meter, uppskattade till ett värde af tre millioner kronor per år. Men det
skydd som lemnats blef dock icke tillfyllestgörande, den hacka, som fans
genom den fria importen af synbart begagnade säckar och af restitution
för juteväf, använd för emballage till utrikes ort, medförde tvärtom redan
då risk för hela den nyuppblomstrande industriens framtid.
Den gjorde det af följande skäl:
En vigtig del af juteindustrien var just tillverkande af emballage,
enkannerligen af säckar, men på grund af tullfriheten å begagnade säckar
och tullrestitutionen för emballage till utrikes ort kunde denna del åt
tillverkningen, som borde vara den väsentliga efter industriens natur, här
icke drifvas som den borde. Sedan industrien besegrat den utländska
konkurrensen på de af tullskyddet omgärdade områdena, hotades den åt
tillbakagång genom att öfverfiyglas af den på det icke skyddade fältet.
Importen af brukade säckar steg så, att då den 1892 uppgick till
ett värde af 120,963, så uppgick den 1893 till ett värde af 263,642 kronor.
Denna import hade under endast ett års tid -— 1893 — motsvarat en
minskning i den inhemska tillverkningen af nära 272 millioner meter,
en tillverkning, som skulle ha kunnat skaffa bröd åt ytterligare flera
hundra arbetare.
Till dessa skäl tilläde motionen också ett par andra, som visa, att
denna tullfria import af synbart begagnade säckar äfveia i andra afseenden
var skadlig och förderflig.
Den var demoraliserande, ty på grund af inpackningen i pressade
balar gjorde den det för tullpersonalen svårt och tidsödande att undersöka,
om icke till äfventyrs bland de gamla säckarne, som skulle vara tullfria,
också insmugglades nya, som icke skulle vara det. Detta lockade till
tullunderslef.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 11
Den var vidare sanitärt farlig, ty ingen visste hvarifrån de gamla
säckarne kommo och hvilka smittämnen de kunde medföra, smittämnen,
som naturligtvis voro dubbelt farliga, då säckarne i allmänhet användes
till emballage för mjöl, det vill säga födoämnen.
Motionen vann emellertid, huru tänkvärda skälen för densamma än
måste synas en hvar opartiskt och sakkunnigt resonerande person vara,
icke vare sig utskottets eller Riksdagens bifall.
Den föll på grund af utskottets, det tillåter jag mig säga, icke allt
för grundliga utredning, som dessutom upptog då för tiden må hända
talande skäl, hvilka nu ej mera finnas på grund af sedan dess införda
nya tullsatser till skydd för en industri, som då kunde hafva, men icke
nu längre kan hafva men af tullen å begagnade säckar. Den föll i Andra
Kammaren utan debatt, i Första efter endast ett kort meningsutbyte mellan
motionären och utskottets ordförande, som dock såsom ett af de förnämsta
skälen för utskottets afstyrkande utlåtande anförde just ett af dem, som
nu genom under mellantiden vunna ändringar i tulltaxan fallit bort.
De skäl, som såväl af utskottet som af utskottets ordförande anfördes
mot motionen, voro nemligen endast dessa:
1) att då uppgifterna öfver tillväxten af importen af begagnade säckar
blott sträckte sig öfver två år, kunde man ej draga några verkliga slutsatser
deraf, ty det kunde ju hända, att den blott var tillfällig,
2) att importsiffrorna icke voro tillförlitliga, då bland de i dem angifna
säckarne äfven kunde ingå sådana, som voro returneradt emballage,
3) att de sanitära vådorna icke borde kunna vara så stora, ett antagande
inom parentes sagdt, för hvilket utskottet icke förebragt ens försök
till ett bevis,
4) slutligen, att det var ett faktum, att tullen skulle blifva till men
för en annan inhemsk industri, superfosfattillverkningen.
Redan 1895 skulle nog motskäl mot dessa af utskottet och dess
ordförande anförda skäl för afslag ha kunnat förebringas, och ett kraftigt
sådant anfördes också af motionären i Första Kammaren, herr Ekdahl, då
han under debatten erinrade om ett kort förut under sammanträdet fäldt
yttrande af herr Cavalli, att man bör skydda en industri, innan det är
för sent att gorå det.
Men man ville som sagdt då icke höra på det örat.»
Härefter fortsätter herr Behmer:
»Nu ha emellertid skål kommit till, som än ytterligare göra de mot
motionen anförda invändningarna fullständigt ohållbara. Derjemte ha också
nya skäl, än starkare än de 1895 befintliga, frarnträdt, som göra det till
rent af ett lifsvilkor för juteindustriens bestånd här i landet, att såväl
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
tullfriheten för begagnade säckar som tullrestitutionen för emballage till
utrikes ort upphäfves.
Jag tillåter mig här att till en början anföra de skäl, som nu finnas
till vederläggning af de 1895 mot motionen i utskottsmotiveringen liksom
under debatten i Första Kammaren gjorda invändningarna.
Dessa äro: mot
Första skälet: att statistiska siffror öfver importen af begagnade säckar
nu finnas icke endast för två år, utan för sex, och de tala alla samma
språk som de 1895 anförda, hvilkas beviskraft då af utskottet betviflades.
Införselvärdet af brukade säckar har utgjort:
1892 ................''................................................ 120,963 kronor.
1893 ................................................................ 263,642
1894 .................................................................. 134,910
1895 ................................................................. 174,589
1896 .....................................,.......................... 231,119
1897 .............................................................. 199,627
Uppgifter för 1898 föreligga ej än i samladt skick och kunna ej af
mig annat än approximativt föreläggas utskottet.
Redan nu kan dock genom uppgifter från tullkamrarne i Stockholm,
Kalmar, Limhamn, Lomma, Malmö, Gefle, Norrköping, Helsingborg, Halmstad
och Göteborg, som gifva ett importresultat af 226,082 kronor 35 öre,
bevisas, det importen under 1898 var större än 1897; och all sannolikhet
förefinnes för att den var större än något föregående år.
Huru den kommer att gestalta sig innevarande år, derom får man eu
föreställning, då man hör att en enda fabrik blott, Helsingborgs superfosfatfabrik,
med Cohn i Hamburg afslutat kontrakt om en leverans af 1,000,000
begagnade utländska säckar, d. v. s. att efter ett bestämdt pris af 30 öre
per säck importvärdet för 1899 endast genom denna beställning kommer
att uppgå till 300,000 kronor, således öfverstiga importen under något
föregående år.
Detta torde vara siffror, som, vältaligare än ord kunna göra det,
vederlägga misstankarne, att stegringen i import af begagnade säckar från
1892 till 1893 endast var tillfällig.
Andra skälet: att de begagnade säckar, som införas, äro i handelsändamål
införda säckar och alltså icke returemballage. Hur säckar skulle
kunna i retur återkomma till Sverige, är ock svårt att förstå, när ytterst
13
Bevillningsutskottets Betänkande M:o 1.
få, ja, man skulle väl kunna säga inga svenska produkter exporteras
emballerade i säckar. De enda svenska varor, som exporteras i säckar
och i fråga om hvilka en reimport af dylika skulle kunna komma i fråga,
äro finare bly och sillguano, hvilken export numera i det närmaste upphört,
samt hafre.
Men hafreexportörerna reimportera ej, efter hvad de största exporthusen
förklarat, säckar i någon nämnvärd qvantitet.
Tredje skälet: att det var framfördt utan att några bevis derför anförts.
På hur lösa grunder det antagande det innebar var fotadt bevisas bäst af
den mikroskopiska undersökning, hvars resultat här nedan anföras och
som ådagalägga i hur hög grad befogade farhågorna voro för att de gamla
säckarna skulle kunna medföra eller vara lämpliga för utveckling af smittämnen,
helt naturligt för resten, då ju dessa säckar i allmänhet komma
från Indiens och Sydamerikas så ofta af epidemier hemsökta hamnar.
Från Svenska juteväfveriaktiebolaget i Södertelje inlemnades på nyåret
till handelskemisten, ingeniör Landin, fyra begagnade utländska säckar för
mikroskopisk undersökning, hvilket resulterade på sätt som af nedanstående
intyg framgår.
Afskrift:
Från Svenska Juteväfveri Aktiebolaget i Södertelje hafva inlemnats
fyra stycken säckar märkta:
N:o 1. »Grrossby Roller Milliug Company Grossby’s A. A. A. Patent
Process Topska Kan U. S. A. Bemis Bro Bag C:o St. Louis U. S. A. For
Drawback 319.»
N:o 2. »For Drawback Washburn Crossby C:o 280 Lbs Washburns
N:o 1 Minneapolis Minn. U. S. A. 253 T. B. D. 253.»
N:o 3. »For Drawback Columbia Mill C:o 280 Lbs Columbia Roller
Process Patent Minneapolis Minn. U. S. A.»
N:o 4. »John Ure Son 280 Regent First Minnesota Patent.»
och begärdes, att de i säckarna befintliga resterna skulle undersökas med
hänsyn till sammansättning, särskildt i afseende på i sanitärt eller hygieniskt
hänseende skadliga beståndsdelar.
Vid företagen kemisk och mikroskopisk analys befans det nämnda
innehållet utgöras af mjölbeståndsdelar jemte fragment af växtfibrer (från
säckarne) samt såväl oorganiska som organiska dam- och smutsartade beståndsdelar.
Halten oorganiska ämnen utgjorde 11,93 procent. Dessutom
förefans en stor mängd dels döda, dels lefvande individer af injölöret
(Acarus Siro). Då säckar nes innehåll bildar eu särdeles gynsam jordmån
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
för bakterier, böra de ej utan grundlig desinfektion och sterilisering få
användas för förvaring af näringsmedel.
Stockholm den 16 januari 1899.
Kemiskt tekniska byrån.
John Landin,
Ilandelskemist i Stockholm.
Anmäln. n:o 28,073.
Analys n:o 105,528—31.
Rätt afskrifvet intyga:
Gösta Lundberg. M. Skånberg.
Undersökning af ytterligare ett parti på 400 säckar, af hvilka generalprof
uttagits, pågår, och resultatet deraf skall framläggas före frågans behandling.
Slutligen ber jag i sammanhang härmed få påpeka, att Sverige
är det enda land i Europa, der marknad för dylik handel med begagnade
säckar finnes.
Fjärde skälet: att detta skäl har fallit bort sedan superfosfatindustrien
fått den tull af 25 öre per 100 kilo, som mer än väl motväger den blott
till bråkdelen af en procent uppgående tillökning i utgifter, som den kan
komma att få vidkännas genom en tullsats på begagnade säckar.
Alla de skäl, som 1895 med mer eller mindre fog kunde anföras mot
motionen, äro sålunda vederlagda eller ha fallit bort.
Derjemte ha, som sagdt, tillkommit än mera tungt vägande skäl, än
som då kunde anföras för densamma.
Det första och starkaste af dessa, och som framför allt påkallar ett
borttagande > af bestämmelsen om tullrestitution vid export sjöledes från
stapelstad, är den nya konkurrens, som hotar juteindustrien i vårt land
icke endast från Tyskland eller England som förr, utan från Indien genom
direkt import från Calcutta, en import, som med de himmelsvidt skilda
förhållanden på arbetsmarknaden, som finnas här och der, gör hela vår
juteindustri till en omöjlighet, om den ej får åtnjuta skydd till alla sina
grenar.
Man ser ock, att alla andra nationer, som följa ett skyddsvänligt
system, när de skydda sin juteindustri, skydda den icke endast delvis, utan
till fullo.
Denna Calcutta-industri, som förnämligast här konkurrerar i tillverkning
af lätta Hessians, afsedda som emballage för trämasseindustrien, har
redan dödat den i fråga om både kapital och arbetsskicklighet vår öfver
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1. 15
lägsna skotska tillverkningen af dessa väfnadsslag. Detta visas bland
annat af tvenne utdrag ur Review of the Trade, det ena för 1894, der
den mördande konkurrensen förebådas, det andra af 1898, der det sorgliga
resultatet af densamma framlägges.»
Berörda utdrag äro härefter i motionen införda.
Slutligen yttrar herr Behmer:
»Att faran är öfverhängande visar sig bäst af den stora import här
redan finnes af Calcutta Hessians.
Huru stor siffran derför i fjol var, är ej ännu veterligt, men siffror
äro under insamling från de tullplatser, där dylik import eger rum, som
skola vara färdiga att framlägga före ärendets behandling. Mot de mörka
utsigter för vår juteindustri, jag här uppdragit, skulle kunna anföras, dels
att ju resultatet af dess verksamhet hittills ej visat att fara är för handen,
dels att, om den ej kan uthärda konkurrensen med utlandet i fråga om
de oskyddade sorterna, den ju kan koncentrera sin tillverkning på de
skyddade.
Mot detta senare vill jag svara, att fabrikerna äro anlagda hufvudsakligen
med hänsyn till tillverkningen af dessa ännu oskyddade slag,
så att de ej kunna basera sin tillverkning på andra slag utan att skaffa
sig nya maskiner och sålunda ge till spillo hela det stora kapital, uppgående
till millioner, som är nedlagdt i de gamla. Emot det förra vill
jag svara med herr Cavallis i början af motionen anförda ord: Alan skall
skydda den industri, som finnes, innan det blir för sent. Det är ej ännu
för sent att skydda vår svenska juteindustri, men det kan snart vara det,
ja, är det med visshet, om man ej hejdar den börjande asiatiska konkurrensen.
Jutefabrikerna ha hittills i regeln gått bra. För en af dem, den
yngsta, är dock redan ställningen sådan, att tal varit om dess nedläggande,
och för de andra är 1898 års bokslut, der man bör få se spåren
af den asiatiska konkurrensen, ej kändt.
Till de ofvan anförda svårigheterna kommer dessutom ytterligare en.
Genom mellanrikslagens upphäfvande är den norska marknaden stängd
för jutefabrikerna. De byggdes, då den ännu var gällande, för att tillfredsställa
en marknad, som omfattade hela den skandinaviska halfön. De
ha derför, sedan marknaden begränsades till Sverige ensamt, dubbelt svårt
att bära den ytterligare kringskärning af deras utverkning, som dels importen
af begagnade säckar, dels den under de senaste åren tillkomna
konkurrensen i fråga om trämasse-emballage från Calcutta innebär.
Af allt detta framgår, att skydd för säckar samt upphäfvande af
16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
emballagerestitutionen är oundgängligt nödvändigt, om en juteindustri skall
kunna fortfara att existera bär.
Man får då göra sig den frågan, som Riksdagen genom behandling
af motionen skall ge svar på:
År denna industri af den art, att den förtjenar skyddas, eller kan
man utan vidare lemna den åt dess öde? Ja, hvad säga herrarne? Här
blott en sammanfattning af fakta.
För denna industris fortvaro tala:
Det i densamma nedlagda stora, till allra största delen svenska kapital,
som, om den lenmas åt sitt öde, är bortkastadt. Detta kapital uppgår,
ej blott anläggnings- utan äfven rörelsekapital medräknadt, till emellan
5 och (> millioner kronor. Det måste nemligen beräknas för fabriken i
Södertelge till 1,500,000, vid Oscarström till 2,350,000, i Jonsered till
1,000,000 och i Helsingborg till 600,000.
Derför tala vidare antalet arbetare och arbeterskor, som denna industri
ger ett rikligt och godt bröd.
De fyra fabrikerna sysselsätta sammanlagdt ett antal arbetare, som,
familjerna inberäknade, uppgår till drygt 5,000 personer. Arbetarne betalas
alla på ett sätt, som ger dem i förhållande till deras arbetsprestationer ett
i jemförelse med aflöningen i andra yrken godt uppehälle, de äldre, skickliga
arbetarne med 3 å 4 kronor, de unga arbetarne med 2 å 3,20, de
unga arbeterskorna med 1,60 å 2,1 o per dag.
Rån det vara klokt och välbetänkt, ja, ens försvarligt, att
dels för att gynna en import af begagnade säckar, som, efter hvad
jag visat, kan vara, ja är helsovådlig, och som nu ej längre måste tolereras
af hänsyn till eu industri, som saknar förmåga bära dess upphörande,
dels för att lemna fältet här öppet för konkurrensen från en industri,
som baserats på en mot den europeiska uppfattningen af arbetarens ställ
ning
och lifsbehof stridande asiatisk slaftjenst, en konkurrens, som endast
kommer till godo trämasseindustrien, hvilken utan ett spår af risk eller
olägenhet kan bära dess utestängande, enär prisskilnaden mellan Calcuttaemballage
och skyddadt svenskt emballage har försvinnande liten betydelse,
kan det, säger jag, af dessa hänsyn vara klokt och välbetänkt, ja
ens försvarligt att riskera den juteindustri, i hvilken millioner af svenskt
kapital äro begagnade och af hvilken tusentals svenska arbetare ha sitt
bröd?
För visso nej.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
17
Men inser och erkänner man detta, då måste man äfven bevilja juteindustrien
det skydd, den nu för andra gången begär.»
På sätt motionärerna anfört, blefvo vid 1895 års riksdag väckta motioner
med enahanda innehåll som de nu förevarande i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan af Riksdagen afslagna. De skäl, som af nämnda års
bevillningsutskott anfördes för afslag å de då väckta motionerna, så vidt
de afsågo tull å begagnade säckar, och hvilka skäl af herr Behmer i hans
motion nu omförmälts, synas utskottet fortfarande ega full giltighet. Visserligen
utvisa de af herr Behmer nu åberopade statistiska uppgifterna
angående införseln af begagnade säckar, att denna införsel under åren
1896 och 1897 något öfverstigit införseln under de näst föregående två
åren; men dels kan det icke med fog påstås, att de statistiska uppgifterna
utvisa en afgjord och väsentlig stegring af införseln utaf begagnade säckar,
dels får härvid icke förglömmas, att en stor del af de gamla säckar, som
införas, är returneradt emballage. Så t. ex. exporteras från Sverige träkol,
ekbark, trådrullar, gödningsämnen, cement och till och med i uppgifvet
fall buteljer, inpackade i säckar, hvilka returneras. Hvad beträffar de
vådor i sanitärt afseende, som förmenas kunna uppstå af ifrågavarande
införsel, kan väl icke bestridas, att möjlighet för öfverförande af smitta
genom införseln af begagnade säckar kan i detta likasom i åtskilliga andra
fall föreligga; men förebyggandet af eu dylik fara synes utskottet icke
kunna vinnas derigenom att varan åsättes tull. Hvad slutligen beträffar det
af herr Behmer till stöd för ifrågavarande yrkande anförda skälet, att
numera, efter det superfosfatfabrikationen erhållit skydd, denna tillverkning
väl kunde tåla vid den förhöjning i sina omkostnader, som blefve en följd
af tull på begagnade säckar, vill utskottet erinra, att andra konstgjorda
gödningsämnen äro tullfria och att det sålunda är af vigt för tillverkningen
af dessa, att omkostnaderna derför hållas vid lägsta möjliga belopp.
Såsom ytterligare skäl för bibehållande af nu gällande tullfrihet å begagnade
säckar vill utskottet anföra, att tull å denna vara helt visst skulle
åstadkomma eu höjning i priset på flera handelsvaror, som emballeras i
säckar och ofta äro af ganska lågt värde. Den tullsats, som, i händelse
motionerna bifölles, komrne att gälla för brukade och slitna säckar, måste
äfven anses synnerligen hög, i det att värdet å sådana säckar icke torde
öfverstiga 25 öre stycket, i följd hvaraf tullsatsen, under antagande att
hvarje säck väger 1 kilogram, skulle utgöra omkring 50 procent af varuvärdet
och, om säckarna väga \l/2 kilogram stycket, uppgå till än högre
procent. Slutligen må det icke heller lemnas oanmärkt, att bifall till
motionärernas förslag i fråga om tullen å begagnade säckar skulle med
Bill.
till Jiikxtl. Prat. 18911. 5 Sami. I Afd. I Iläft. 3
18
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
föra, att vid reimport af dylika antingen tull måste erläggas eller ock,
för undvikande häraf, bevisning om deras egenskap af returgods förebringas,
något som naturligtvis skulle medföra tidsförlust och besvär.
Utskottet hemställer fördenskull,
5:o) att ifrågavarande motioner, så vidt de afse tulltaxans
bestämmelser rörande artikeln säckar, icke måtte
af Riksdagen bifallas.
I de nyss omförmälda, af herrar Östberg och Ekdahl samt af herr
Behmer väckta motionerna har, såsom ofvan nämnts, jemväl framställs förslag
om upphäfvande af § 9 mom. 2 tulltaxeunderrättelserna, hvilket lagrum
är af följande lydelse:
»Då juteväfnad, tillverkad i utlandet, användes till emballage vid utförsel
sjöledes från stapelstad till utrikes ort, må för hvarje kilogram af
väfnaden restitutionsvis af tullmedlen beviljas 10 öre under iakttagande
af de under punkten 1 upptagna bestämmelser; skolande dock den försäkran
om varans ursprung, som det enligt punkten 1 b) åligger tillverkare
att vidfoga angifningsinlagan, i det fall, hvarom här är fråga, afgifvas
af tillverkaren af den vara, för hvars emballerande juteväfnaden
blifvit använd, samt innehålla, att emballaget utgöres af utländsk juteväfnad,
för hvilken full införselstull blifvit erlagd, äfvensom uppgift om emballagets
vigt; vederbörande tullmyndighet å exportorten förbehållet att, om anledning
dertill förekommer, genom störtning och profvägning utröna emballagets
vigt. I de sålunda meddelade föreskrifterna inå dock Generaltullstyrelsen
lemna de lättnader, som, utan åsidosättande af nödig kontroll,
kunna medgifvas.»
Den lättnad i varuomsättningen, som genom ifrågavarande stadgande
åstadkommits, är enligt utskottets åsigt till icke obetydligt gagn, och ett
upphäfvande af nämnda stadgande skulle särskildt vålla svårighet för
trämassetillverkningen, hvilken näring dock är af den betydelse, att ett
hämmande af dess utveckling bör så vidt möjligt undvikas. På grund
häraf och med åberopande i tillämpliga delar jemväl af de skäl, som
blifvit anförda till stöd för utskottets afstyrkande af motionärernas förslag
om upphäfvande af nu gällande tullfrihet för brukade och slitna säckar,
hemställer utskottet,
6:o) att herrar Östbergs och Ekdahls samt herr
Behmers ifrågavarande motioner, i hvad de afse upp
-
19
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
häfvande af gällande bestämmelser om tullrestitution
för juteväfnad, som vid varuutförsel användes till emballage,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 10 februari 1899.
På bevillningsutskottet vägnar:
WERNER G. von SCHWERIN.
20
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.
Reservationer
vid punkterna 5:o) och (ko), af herrar friherre Klingspor och af Buren.
Härjemte hafva herrar Cavalli och Swartling begärt få antecknadt,
att de af sjukdom varit förhindrade att deltaga, herr Cavalli i den slutliga
behandlingen och herr Swartling i behandlingen af de i detta betänkande
omförmälda frågor.
Stockholm, tvär Hflegggtröms boktryckeri, 1899.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.