Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Magi angående förslag till ändringar i bevillning sförordningen, afseende densammas förtydligande.

1899-02-21 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1899:10, Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Magi angående förslag till ändringar i bevillning sförordningen, afseende densammas förtydligande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 21 februari 1899, kl. 1 e. m.

Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Magi angående förslag till ändringar i bevillning sförordningen,

afseende densammas förtydligande.

(2:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 37, har herr W. T.

Lundgren hemstält,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådana ändringar i bevillningsförordningen, att författningens rätta förstånd

såvidt möjligt för en hvar underlättas och till förekommande af att

den skattskyldige betungas med andra utgifter och besvär än af honom billigtvis

fordras må.

Till stöd för denna hemställan anför motionären:

»Bland de författningar, som hafva största intresset för hvarje svensk

medborgare, intager bevillningsförordningen ett af de främsta rummen, icke

allenast derför, att den enskildes skattebelopp på grund af denna författning

bestämmes, utan också derför, att vissa rättigheter äro af bevillningsbeloppet

beroende.

Vid genomläsning af den af häradshöfding Hjalmar Rettig utgifna

prejudikatsamling, angående tillämpning af nämnda förordning under åren

1885—1896, finner man lätt, huru olika uppfattningen deraf varit bland

taxeringsmyndigheter och de högre instanser, der anförda besvär slutligen

afgjorts.

Häraf kan icke dragas annan slutsats, än att de stadganden, som

blifvit föremål för olika tolkning, behöfva förtydligas, och jag tager mig

derför friheten att ur ofvannämnda prejudikatsamling anföra bevisen.

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 5 Sami. 1 Afl. 10 Höft. (N:o 10.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

Hvad först beträffar beskattningsorten har (III delen n:o 42), under

åberopande af § 8 mom. 2 d) samt sista punkten af § 12 i bevillningsförordningen,

arrendeinkomst för i landtkommun belägna stenkolsgrufvor ansetts

böra beskattas i stad, der egaren var bosatt, ehuru grufvorna antagligen

jemlikt § 6 särskilt taxerats inom den kommun, der de äro belägna.

I motsats härtill har (I 79) en i stad bosatt apotekare ansetts böra

för arrendeinkomst af sitt i landtkommun belägna apotek inom sistnämnda

kommun beskattas.

I fråga om beskattningsort torde visserligen förslaget om särskild

kommunal taxering (nu under utredning af derför tillsatt komité) möjligen

kunna antagas medföra någon förändring i grunderna för taxering af kronobevillningen,

men äfven för sådant fall bör förekommas, att för fast egendom

måste erläggas både fastighetsbevillning och inkomtsbevillning för arrendeafkomsten

af samma egendom, ty detta är en dubbel beskattning i strid mot

författningens mening.

Att en obehörig dubbel beskattning förekommit och föranledt besvär

synes af I 8, 20, 57, II 16, 54, 56, III 21, 72, IV 1, 35, 60, V 4, 33,

65 m. fl. ställen i åberopade prejudikatsamling, som jemväl styrker behofvet

af mera bestämda föreskrifter än den hittills följda godtyckliga praxis för fördelning

af årsinkomst mellan de särskilda ställen, der bolag eller enskilda

idka rörelse.

De många besvär, som ständigt förekommit bland annat i anledning

af försäkrings- m. fl. bolags taxering både vid hufvudkontor och vid agenturer

eller afdelningskontor, bevisa äfvenledes otydligheten af gällande stadganden

angående beskattningsorten, i afseende hvarå jemväl torde få hänvisas till

III 85, IV 134, V 30, 36, 68, 83.

Att i saknad af godkända uppgifter taxeringsmyndigheterna alltid

skola hafva svårt att finna rätta siffran af den skattskyldiges beskattningsbara

årsinkomst, ligger i sakens natur och kan icke genom stadganden förekommas,

men den nu gällande föreskriften i § 10 mom. 3 a), att beloppet

af utskylder skall såsom inkomst anses och beskattas, synes mig oförklarlig.

Om ursprungliga anledningen till denna bestämmelse skulle vara att söka

deri, att utskylder skulle betraktas såsom jemförliga med sådana levnadskostnader,

för hvilka afdrag icke medgifves, så är en sådan jemförelse icke

hållbar, alldenstund utskylder drabba skattskyldige af alla klasser utan något

som helst sammanhang med lefnadskostnader.

Utskylder äro utgifter och icke inkomster; de böra alltså såsom andra

omkostnader få af dragas från bruttoinkomsten, ty i annat fall tager både

staten och kommunen mer än en gång skatt på ett och samma inkomstbelopp.

Hos lagstiftaren såväl som hos dem. hvilka skola tillämpa bevillnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

jBevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

förordningen, gör sig säkerligen den uppfattningen gällande, att det allmänna,

vare sig stat eller kommun, skall i fråga om skatter hafva sin rätt fullt ut,

men icke mera, en regel, som annorstädes hålles så strängt, att ledamöter

af taxeringsmyndigheter bötfälts för förseelser deremot.

Den åberopade prejudikatsamlingen visar många exempel, der olika

meningar gjort sig gällande angående beskattningsbara beloppet, men för att

särskildt angifva några af dessa rättsfall, får jag hänvisa till I 100, 105,

IV 45, 56, V 53, 69.

Ett synnerligen beaktansvärdt exempel på tillämpning af grunderna

för beskattning läses i IV 45.

För att emellertid kunna med största möjliga rättvisa finna det belopp,

för hvilket bevillning skall erläggas, erfordras tydligare föreskrifter än de

nuvarande, angående afdrag å bruttoinkomsten.

Redan det i § 11 mom. 1 medgifna bevillningsfria afdrag skulle kunna

genom nya stadganden närmare bestämmas, än nu är fallet. Det torde nemligen

vara obestridligt, att der omförmälda afdrag i praxis utgår med lika

belopp för den mindre som för den större familjen, hvilket icke är meningen,

hvarför det norska skattesystemet i detta fall erbjuder vissa företräden genom

sitt efter antalet försörjda graderade afdrag.

Att skatt icke skall erläggas för beloppet af under året lidna förluster,

skulle framgå af instruktionens § 15, men den såväl der som i § 14

gifna föreskrift, hvarigenom det öfverlemnats till taxeringsmyndigheternas

pröfning att för hvarje särskildt fall besluta, har föranledt otaliga besvär

och borde derför ändras (jfr I 25, 43, 86, II 10, 15, 51, III 22, 40, 62,

IV 42, V 96, 111, 112 m. fl.). I

I § 10 mom. 4 b) medgifves vid beräkning af inkomst utaf arbete

afdrag för ränta å lånt rörelsekapital, men vid tillämpningen af denna föreskrift

hafva olika meningar uppstått, huruvida lån, intecknadt i den skattskyldiges

till rörelsen använda fastighet, skulle betraktas såsom till rörelsekapital

hänförligt eller icke (III 94, IV 31, 41, 92) — äfven här är sålunda

ett förtydligande behöfligt.

I öfverensstämmelse med grunderna i § 11 mom. 4 c) har på somliga

ställen medgifvits rederier afdrag för fartygs värdeförminskning och underhåll,

men fall hafva förekommit, då allt sådant afdrag nekats (I 35, II 34,

IV 49, 59, 82, 83, V 20, 50, 61, 91), och för sjöfarten är det ett lits vilkor,

att detta afdrag blifver mera uttryckligt i författningen fastslaget, icke

allenast i princip, utan äfven till viss procent, på det tillämpningen måtte

såvidt möjligt blifva lika öfver allt och de svenska fartygen i detta afseende

icke måtte blifva sämre stälda än deras utländska medtäflare.

Stadgandet i § 10 mom. 4 a och c) angående afdrag för hyra och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.''

underhåll af till rörelse använd fastighet, har också, blifvit föremål för olika

tolkning (I 24, 27, 29, 60, IV 27, 77, Y 135).

De anförda exemplen, till Indika många flera kunna läggas, böra

hafva bevisat, att en stor skiljaktighet förekommer i uppfattningen af förordningens

föreskrifter, men behofvet af förtydligande framstår icke minst i

fråga om sättet för vinnande af ändring i taxeringsmyndighets beslut.

Det förefaller motbjudande att se en klagande, som, i saknad af annat

bevisningsmedel, genom aflagd ed sökt styrka maximibeloppet af sin beskattningsbara

årsinkomst, affärdas med afslag, derför att han icke visat, huru

han räknat (I 19, IV 46).

Andra hafva fåfängt sökt att genom intyg af ojäfviga personer styrka

sin talan om rättelse (II 29, 43, IV 97).

För öfrigt öfverflödar prejudikatsamlingen af bevis, att banker, försäkringsbolag

och industriella bolag af alla slag m. fl., hvilka haft tillgång

till vårt lands skickligaste juridiska ombud, ofta utan framgång sökt ändring,

och förklaringen torde kunna sägas ligga deri, att formella orsaker vållat

besvärens ogillande till större eller mindre del.

Det är då icke underligt, att det stora antal klagande, som icke haft

tillgång till så dugande biträden, misslyckats, ja, man finner i II 25, att

en hustru förklarats obehörig att öfverklaga den henne personligen påförda

taxering.

Af det anförda torde framgå önskvärdheten, att författningen jemväl

måtte t. ex. genom formulär till räkenskapsutdrag, intyg eller på annat för

den stora allmänheten begripligt sätt lemna en ledning, som kunde blifva

till nytta äfven för taxeringsmyndigheterna, då det skulle kunna inträffa,

att många skattskyldige skulle föredraga att redan till beredningen eller

taxeringsnämnden inlemna uppgifter hellre än att först hos pröfningsnämnden

förete desamma.”

Motionären har sålunda framdragit ett antal rättsfall, hvilka han

anser påkalla ändringar i bevillningsförordningen. Det sätt, hvarpå dessa

rättsfall blifvit slutligen afgjorda, synes emellertid endast innebära en följdrigtig

tillämpning utaf de af Riksdagen i sagda förordning faststälda grundsatser.

Så t. ex. — för att ingå på några af de i motionen anförda prejudikaten

— torde det vara i full öfverensstämmelse med berörda grundsatser

såväl, å ena sidan, att arrendeinkomst för grufvor, belägna i landtkommun,

beskattats i den stad, der egaren är bosatt, ehuru grufvorna taxerats inom den

kommun, der de äro belägna, som ock, å andra sidan, att en i stad bosatt

apotekare blifvit för arrendeinkomst af sitt i landtkommun belägna apotek

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

5

påförd bevillning inom sistnämnda kommun. Arrendeinkomst af grufva är

nemligen att hänföra till sådan ”annan inkomst”, som omförmäles i sista momentet

af 12 §, för hvilket slag af inkomst skattskyldig skall taxeras, der

han är mantalsskrifven, då deremot inkomst af utarrenderadt apotek måste

anses såsom inkomst af rörelse och således bör jemlikt mom. d i samma §

upptagas till taxering å den ort, der rörelsen idkas. Likaså torde det öfverensstämma

med en rigtig tolkning af bevillningsförordningen, att en egare af

några hemman icke taxerats för inkomst af skogsförsäljning från dessa hemman,

enär skogen varit inbegripen i hemmanens taxeringsvärden och ifrågavarande

inkomst således redan blifvit genom fastighetsbevillning beskattad,

likasom ock att ett fartygs rederi — under åberopande af § 12 mom. e —

beskattats allenast i den kommun, inom hvilken fartygets hufvudredare varit

mantalsskrifven.

Åtskilliga af de utaf motionären anförda prejudikaten utvisa emellertid,

att de särskilda taxeringsmyndigheterna kommit till olika resultat vid tillämpningen

af bevillningsförordningen. I flera fall torde detta dock berott antingen

på en rent felaktig tolkning hos vissa af dessa myndigheter eller ock derpå,

att de sakförhållanden, som varit afgörande för de föreliggande frågornas

bedömande, icke blifvit tillräckligt utredda.

Att bevillningsförordningens nuvarande affattning i ett eller annat

afseende kan lemna rum för olika tolkningar, vill utskottet visserligen icke

förneka. Olägenheterna häraf torde dock vid en fortsatt tillämpning af förordningen

väsentligen förminskas just genom de i hithörande frågor meddelade

prejudikaten. Då förordningen för öfrigt så nyligen som år 1897 undergått

revision, och då förslag till förändringar i densamma möjligen — såsom

motionären ock antyder — är att förvänta i anledning af den utaf Kongl.

Maj:t tillsatta kommunalskattekomiténs arbeten, anser sig utskottet icke kunna

tillstyrka, att för närvarande någon åtgärd af Riksdagen vidtages för åstadkommande

af en så genomgripande omarbetning af förordningen som den,

motionären synes åsyfta.

På grund häraf hemställer utskottet,

att herr Lundgrens förevarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C A VALLI.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1899. 5 Sami. 1 Afl. 10 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.