Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner dels angående förenkling af gällande bestämmelser om stämpelafgift för sterbhusdelegares andel i dödsbo m. m., dels ock om åstadkommande af verksammare kontroll öfver att stämningar till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas.

7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1899:16, Betänkande, i anledning af väckta motioner dels angående förenkling af gällande bestämmelser om stämpelafgift för sterbhusdelegares andel i dödsbo m. m., dels ock om åstadkommande af verksammare kontroll öfver att stämningar till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

1

>

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 14 mars 1899, kl. 1 e. ro.

Betänkande, i anledning af väckta motioner dels angående förenkling

af gällande bestämmelser om stämpelafgift för sterbhusdelegares

andel i dödsbo m. m., dels ock om åstadkommande

af verksammare kontroll öfver att stämningar

till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas.

(l:a A.)

En af herr friherre Carl Klingspor inom Första Kammaren väckt,

till bevillningsutskottet hänvisad motion, n:o 15, är af följande lydelse:

»Genom lagen den 9 augusti 1894 angående stämpelafgiften höjdes

i betydlig mån den skatt till staten, som förut skolat utgå ur dödsbo,

hvarjemte förändrade grunder för dess utgörande infördes.

Redan vid lagens beslutande i Riksdagen påpekades, att densamma

skulle komma att i fråga om den deri stadgade s. k. arfsskatt medföra

olägenheter, hvilket ock sedermera af erfarenheten bekräftats. — Stämpelafgift

vid boupptecknings ingifvande till domstol skall enligt lagen beräknas

efter storleken af hvarje arfvinges eller testamentstagares andel

af dödsboets behållning. Ofta är emellertid storleken af dylik andel

ingalunda ostridig. Detta, tillika med stämpelafgiftens rätt betydliga

belopp, har medfört talrika, stundom svårlösta rättegångar angående stämpelafgiftens

rätta beräknande. Härigenom betungas den enskilde med

kostnader utom den redan nog höga stämpelafgiften, oafsedt att ökning

af rättegångarnes antal i sig är föga önsklig.

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 5 Samt. 1 Afd. 16 Haft. (N:o 16.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

För bedömande af särskilt testam en ts tagar es andel i boet måste

domstol ingå i pröfning af civila rättsförhållanden. Vid derefter uppkommande

civilrättsliga tvister angående bodelningen kunna upplysningar

förekomma, som nödga domstolen att frångå sin vid stämpelafgiftens bestämmande

uttalade mening. Visserligen medgifver lagens 25 § återfående

af stämpelafgift, i den mån i civil tvist visat sig, att den ej bort utgå.

''Till domstols anseende bidrager dock icke att sålunda nödgas skifta mening.

Naturlig böjelse hos domaren torde derjemte kunna förutsättas att i det

längsta fasthålla sin en gång uttalade åsigt, hvaraf följer, att hans bedömande

af den civila rättstvisten lätt blifver ej fullt objektivt.

Samma skefva ställning intager domaren vid stämpelafgiftens bestämmande.

I tvifvelaktiga fall, som talrikt förekomma, frestas lian att uttaga

den högre afgiften, enär han derigenom bäst skyddar sig sjelf från ekonomisk

förlust eller åtminstone från en alltid obehaglig skriftvexling med

stämpelgranskare eller advokatfiskal. Domarens ställning är äfven i detta

hänseende ej fullt objektiv, hvilket i längden måste menligt inverka å

allmänhetens tilltro till domareståndet. Enligt äldre lag var förhållandet

annorlunda, derför att grunderna för stämpelafgiftens beräknande voro så

enkla, att tvetydighet svårligen kunde uppkomma.

Förutnämnda olägenheter och andra dylika, vid lagens debatterande

i Riksdagen nämnda, mindre i ögonen fallande, äro hufvudsakligen af

formel natur och beröra derför icke, ehuru vigtiga, lagens reella innehåll.

Emellertid torde lagen gifva anledning till anmärkningar äfven af saklig

innebörd.

Arfsskatten torde finnas vara mera betungande än nödigt, i synnerhet

om man tager hänsyn till statsverkets nuvarande ekonomiska ställning.

Detta oaktadt, lärer den icke inbringa staten större inkomst, än den förut

stadgade bouppteckningsstämpeln gjorde, åtminstone ej i någon betydande

män. Skattebeloppets storlek frestar till kringgående af lagen, hvilket i

fråga om lös egendom lätt kan ske och äfven med afseende å fastigheter

ofta låter sig verkställa utan synnerlig olägenhet genom bortskänkande

under lifstiden eller annorledes. Den omständigheten, att lagen i fråga

om arfsskatten visat sig föga effektiv, ådagalägger, att medvetande om

skattens rättvisa icke i allmänhet vunnit insteg hos befolkningen. En lag,

hvars efterlefvande eljest laglydiga medborgare ej göra sig samvete af att

undandraga sig, måste motverka sinnet för laglydnad i allmänhet, hvarjemte

med fog kan dragas i tvifvelsmål, huruvida en sådan lag verkligen

är med rätt och billighet förenlig. Väl må det vara sant, att flerstädes i

andra länder högre arfsskatt införts. Häraf följer dock icke, att ifrågavarande

skattesatser äro lämpliga i Sverige, der åtminstone för närvarande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

behof att bibehålla dem vid nuvarande höjd ej finnes och der folket af

ålder varit vandt att oqvaldt få åtnjuta en hvar hvad han kunnat ärfva

eller förvärfva samt att efter sin död lemna det, i det närmaste fritt, till

sina efterkommande, vare sig bröstarfvingar, fjermare fränder eller oskylda.

Om hittills jemförelsevis ringa missnöje med arfsskatten bland allmänheten

försports, torde detta hafva berott mycket på lättheten att kringgå lagens

bestämmelser derom.

I fråga om fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, uppbäres

arfsskatten medelst stämpel å fideikommissbrefvet, då det för lagfart

företes. Tillträdande fideikommissarie har möjligen ej annan tillgång än

brukningsrätten till fideikommisset. Då egendomen ej kan medelst inteckning

belånas, förrän han erhållit lagfart, kan det vara honom omöjligt att

skaffa penningar till gäldande af stämpelafgiften, i följd hvaraf lagfart ej

kan vinnas. Huru i detta fall skall förfaras, angifver ej lagen. Allmänt

bekanta tilldragelser vid ett fideikommiss i södra Sverige hafva nogsamt

ådagalagt svårigheten för staten att under vissa omständigheter utfå sin

skattefordran. Om fideikommissarie åter betalar stämpelafgiften och dör

kort efter tillträdet af egendomen, kan han komma att göra betydlig

ekonomisk förlust. Det har ock inträffat, att fideikommissarie nekat tillträda

fideikommitterad egendom. Ifrågavarande lag kan indirekt verka

upphäfvande af fideikommiss, en följd, som af mången torde ses med ej

oblida ögon. Om emellertid fideikommissens upphäfvande anses gagneligt,

torde det vara rigtigare att genomföra upphäfvandet medelst direkt lagstiftning

än att på omvägar nå ett resultat, som för mången enskild är af

djupt ingripande natur.

Med afseende å fast egendom, som icke innehafves såsom fideikommiss,

visa sig icke dessa svåra följder, emedan arfvinge till sådan egendom blir

egare till densamma, under det fideikommissarie innehafver sin egendom

endast under nyttjanderätt. Det synes vara eu orättvisa att fordra samma

skatt af nyttjanderättshafvare som af egare. Denna orättvisa kunde i

någon mån utjemnas, om, i fråga om fideikommiss, lagfartsstämpeln skildes

från arfsskatten och flen senare finge utgå med bestämdt belopp under

vissa år, exempelvis fem å tio, med bestämmelse tillika, att, om fideikommissarie

doge under dessa år, den afgift, som skolat derefter af honom

erläggas, efterskänktes. Rationelt vore, om arfsskatten, i fråga om fideikommiss,

beräknades efter kapitaliserade värdet af nyttj an der ätten på sätt

rörande annan nyttjanderätt i lagens 17 § stadgas.

Då ifrågavarande lag således synes vara svår att tillämpa och menlig

för domarens ställning samt den derigenom stadgade arfsskatt onödigt betungande,

ej medförande väsentlig fördel för staten och orättvis emot en

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

klass af fastighetsinnehafvare, fideikommissarier, vågar jag föreslå, att

Riksdagen måtte besluta underdånig skrifvelse till Kongk Maj:t med anhållan,

att Kongl. Maj:t ville taga under nådig ompröfning, i hvad man

dels lagens bestämmelser om stämpelafgift för bodelegares andel i dödsbo må

kunna förenklas, dels ock denna stämpelafgift må kunna i allmänhet minskas

och i fråga om fideikommiss jemkas, samt att Kongl. Maj:t ville i

nåder föreslå Riksdagen de förändrade bestämmelser, som kunna finnas

lämpliga.»

I nu gällande stämpelförordning af den 9 augusti 1894 har i enlighet

med Riksdagens uttalande i dess skrifvelse till Kongl. Magt den 27

november 1892 åt arfsskatten inrymts en vigtigare plats i vårt skattesystem,

än förut varit fallet Egendom, som genom arf öfvergår från eu

till annan, synes ock vara ett synnerligen lämpligt föremål för beskattning,

och detta desto mera, då såsom hos oss skatten drabbar den större förmögenheten

jemförelsevis hårdare. Att vid tillämpningen af de härom

gällande stadgandena svårigheter någon gång kunna möta, vill utskottet

icke förneka, men synas dessa svårigheter dock icke vara af sådan betydenhet

att anledning förefinnes att vidtaga någon åtgärd för erhållande

af förenklade bestämmelser i detta hänseende; och än mindre kan utskottet

tillstyrka Riksdagen att nu, efter det gällande stämpelförordning så nyligen

tillkommit, öfvergifva de principer, som af Riksdagen antagits såsom

grunder för denna beskattning.

Beträffande stämpelskatten för fideikommiss, kunna väl fall förekomma,

då denna skatt drabbar väl hårdt, hvilket eger rum, då fideikommissegendom

innehafves af någon endast kort tid och derefter öfvergår till

annan, som icke är hans närmaste arfvinge. Det kan i sådant fall hända,

att en fideikommissarie får utbetala stämpelafgiften, utan att denna hinner

ersättas honom genom egendomens afkastning och utan att hans arfvingar

erhålla någon förmån af fideikommisset. Sådana fall måste dock betraktas

såsom sällsynta undantag, och erinras må, att enahanda missförhållande

kan inträffa jemväl då genom testamente blifvit bestämdt, att egendom

skall tillfalla en person och efter dennes död en annan, som icke är den

förres närmaste arfvinge. Utskottet har derför icke ansett sådana undantagsfall

utgöra tillräcklig anledning till ändring i nu gällande bestämmelser

uti ifrågavarande afseende. Då det emellertid kan inträffa, att fideikommissarie

saknar medel att inom den för lagfarten bestämda tid betala

den stadgade stämpelafgiften, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke

anstånd med stämpelafgiftens erläggande kunde beviljas, dock mot säkerhet

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

i inteckning eller i annan för tillvaratagandet af statens rätt betryggande

form, men har utskottet ansett sig sakna tillräcklig anledning att i den

form frågan nu föreligger härom framställa något förslag.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

l:o) att herr friherre Klingspors förevarande motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti eu inom Andra Kammaren af herr P. Olsson i Åsak väckt motion,

n:o 56, har förslag framstälts, antingen att Riksdagen ville hos Kongl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utarbeta och för Riksdagen framlägga

lagförslag i syfte att åstadkomma en mera verksam kontroll öfver

att stämningar till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas, eller att lagutskottet,

derest utskottet gillade motionens syfte, ville formulera och för

Riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, som för det angifna

målets vinnande erfordrades.

I denna motion, hvilken hänvisats till bevillningsutskottet, har motionären,

efter erinran derom, att enligt gällande stämpelförordning stämningar

till underrätt skola förses med stämpel till belopp af en krona,

vidare anfört följande:

''»Enligt rättegångsbalkens 11 kap. 1 § utfärdas stämningar af

domaren, som dock, med stöd af kongl. brefvet den 8 januari 1746, eger

till annan öfverlemna detta uppdrag. Emellertid lär väl dotnaren, äfven

då annan förordnas till utfärdare af stämningar, få anses skyldig svara

för att ifrågavarande handlingar förses med stämpel.

Af två under nästlidet år påbörjade rättegångar framgår, att utfärdare

af stämningar icke alltid låta sig angeläget vara att efterkomma stämpelförordningens

föreskrifter i detta fall. Den omständigheten, att åtminstone

den ene af dem, som blifvit åtalade för förseelse härutinnan, är förvunnen

till att hafva under en lång följd af år underlåtit stämpelbelägga. af honom

utfärdade stämningar utan att denna underlåtenhet förr än på sista tiden

kommit i dagen, tycks till och med bevisa möjligheten af att sådana förseelser

mera, än kändt är, cga rum.

I afseende å stämningar kan också en sådan underlåtenhet vara

frestande för domaren, då dessa handlingar återkomma till honom och

sedan ej blifva vidare synliga.

Skärpt kontroll i detta afseende torde sålunda få betraktas som

önskvärd. Denna skulle enligt mitt förmenande kunna vinnas derigenom,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

att. domaren ålades till hofrätten insända rensktätna stämma gslistor tillika

med ena delen åt den dubbla beläggningsstämpeln, som borde användas.»

Äfven om, såsom motionären framhållit, fall förekommit, då domare

uraktlåtit att med stämpel förse stämningar, hafva dock sådana försummelser

varit ytterst sällsynta. För det fall, att en underlåtenhet af denna art

är afsigtlig och att sålunda ett embetsbrott föreligger, torde någon tillfyllestgörande

kontroll icke ens vara möjlig, och då ifrågavarande stämpelafgift är

till beloppet jemförelsevis obetydlig, torde beträffande de försummelse!-, som

möjligen kunna förekomma utan uppsåt från vederbörande domares sida,

kontrollen icke kunna anses vara af någon betydelse. En tillförlitlig kontroll

i berörda hänseende är ock svårt att erhålla. Motionärens förslag om åläggande

för domaren att till vederbörande hofrätt insända renskrifna stämningslistor

tillika med den ena delen af den dubbla beläggningsstämpel,

som borde användas, kan val synas erbjuda en utväg, men äfven en sådan

kontroll vore icke tillförlitlig, då det icke vore möjligt att erhålla visshet

derom, att samtliga stämningar blefve å listan upptagna. En dylik åtgärd,

som skulle medföra ytterligare ökning i de underdomare!^ åliggande

mångfaldiga göromål, skulle också möjligen hafva till följd, att häradshöfdingarne

på landet komme att i mindre utsträckning, än nu är fallet,

förordna andra personer att utfärda stämningar, hvilket åter skulle medföra

ganska afsevärd olägenhet för allmänheten på landsbygden, särskildt i

vidsträckta domsagor. I fråga om de stämningar, som blifva i domboken

intagna, förefinnes, redan tillräcklig kontroll derigenom, att dessa skola

vara försedda med stämpel, och då utskottet på grund af hvad ofvan

anförts funnit någon ytterligare kontroll uti ifrågavarande afseende icke

vara af behofvet påkallad, hemställer utskottet,

ci . , It.; ij •• ..(li-v r,,''. : ; •; (•,! I. :• Jk;., •; > /

•2:o) att herr Olssons förevarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den lo mars 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VA ELI.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande N:o 16.

7

Reservationer:

vid punkten l:o)

dels af herrar friherre Klingspor och af Buren, hvilka yrkat, att herr

friherre Kling spors motion på deri anförda skäl måtte bifallas, samt

att Riksdagen sålunda måtte besluta skrifvelse till

Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga

under nådig ompröfning, i hvad man dels lagens bestämmelser

om stämpelafgift för bodelegares andel i

dödsbo må kunna förenklas, dels ock denna stämpelafgift

må kunna i allmänhet minskas och i fråga om

fideikommiss jemkas, samt att Kongl. Maj:t ville i nåder

föreslå Riksdagen de förändrade bestämmelser, som

kunna finnas lämpliga;

dels ock, mot utskottets motivering, af herrar Cavalli, Weinberg, Philipson,

Meyer, G. Jansson och grefve Hamilton;

samt vid punkten 2:o)

af herrar Lundström, G. Jansson, Göransson och Swartling, hvilka

ansett, att bevillningsutskottet bort, i anledning af herr Olssons i Asak

motion, föreslå,

att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta undersöka,

huruvida en mera verksam kontroll öfver att stämningar

till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas må

kunna åstadkommas, samt till Riksdagen inkomma med

det förslag, hvartill undersökningen möjligen kan gifva

anledning.

Härjemte har herr Bergendahl begärt få antecknadt, att han icke deltagit,

i den slutliga behandlingen inom utskottet af de i detta betänkande

omfönnälda frågor.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.