Betänkande, i anledning af väckta motioner dels angående förenkling af gällande bestämmelser om stämpelafgift för sterbhusdelegares andel i dödsbo m. m., dels ock om åstadkommande af verksammare kontroll öfver att stämningar till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas.
7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1899:16, Betänkande, i anledning af väckta motioner dels angående förenkling af gällande bestämmelser om stämpelafgift för sterbhusdelegares andel i dödsbo m. m., dels ock om åstadkommande af verksammare kontroll öfver att stämningar till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
1
>
N:o 16.
Ank. till Riksd. kansli den 14 mars 1899, kl. 1 e. ro.
Betänkande, i anledning af väckta motioner dels angående förenkling
af gällande bestämmelser om stämpelafgift för sterbhusdelegares
andel i dödsbo m. m., dels ock om åstadkommande
af verksammare kontroll öfver att stämningar
till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas.
(l:a A.)
En af herr friherre Carl Klingspor inom Första Kammaren väckt,
till bevillningsutskottet hänvisad motion, n:o 15, är af följande lydelse:
»Genom lagen den 9 augusti 1894 angående stämpelafgiften höjdes
i betydlig mån den skatt till staten, som förut skolat utgå ur dödsbo,
hvarjemte förändrade grunder för dess utgörande infördes.
Redan vid lagens beslutande i Riksdagen påpekades, att densamma
skulle komma att i fråga om den deri stadgade s. k. arfsskatt medföra
olägenheter, hvilket ock sedermera af erfarenheten bekräftats. — Stämpelafgift
vid boupptecknings ingifvande till domstol skall enligt lagen beräknas
efter storleken af hvarje arfvinges eller testamentstagares andel
af dödsboets behållning. Ofta är emellertid storleken af dylik andel
ingalunda ostridig. Detta, tillika med stämpelafgiftens rätt betydliga
belopp, har medfört talrika, stundom svårlösta rättegångar angående stämpelafgiftens
rätta beräknande. Härigenom betungas den enskilde med
kostnader utom den redan nog höga stämpelafgiften, oafsedt att ökning
af rättegångarnes antal i sig är föga önsklig.
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 5 Samt. 1 Afd. 16 Haft. (N:o 16.)
1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
För bedömande af särskilt testam en ts tagar es andel i boet måste
domstol ingå i pröfning af civila rättsförhållanden. Vid derefter uppkommande
civilrättsliga tvister angående bodelningen kunna upplysningar
förekomma, som nödga domstolen att frångå sin vid stämpelafgiftens bestämmande
uttalade mening. Visserligen medgifver lagens 25 § återfående
af stämpelafgift, i den mån i civil tvist visat sig, att den ej bort utgå.
''Till domstols anseende bidrager dock icke att sålunda nödgas skifta mening.
Naturlig böjelse hos domaren torde derjemte kunna förutsättas att i det
längsta fasthålla sin en gång uttalade åsigt, hvaraf följer, att hans bedömande
af den civila rättstvisten lätt blifver ej fullt objektivt.
Samma skefva ställning intager domaren vid stämpelafgiftens bestämmande.
I tvifvelaktiga fall, som talrikt förekomma, frestas lian att uttaga
den högre afgiften, enär han derigenom bäst skyddar sig sjelf från ekonomisk
förlust eller åtminstone från en alltid obehaglig skriftvexling med
stämpelgranskare eller advokatfiskal. Domarens ställning är äfven i detta
hänseende ej fullt objektiv, hvilket i längden måste menligt inverka å
allmänhetens tilltro till domareståndet. Enligt äldre lag var förhållandet
annorlunda, derför att grunderna för stämpelafgiftens beräknande voro så
enkla, att tvetydighet svårligen kunde uppkomma.
Förutnämnda olägenheter och andra dylika, vid lagens debatterande
i Riksdagen nämnda, mindre i ögonen fallande, äro hufvudsakligen af
formel natur och beröra derför icke, ehuru vigtiga, lagens reella innehåll.
Emellertid torde lagen gifva anledning till anmärkningar äfven af saklig
innebörd.
Arfsskatten torde finnas vara mera betungande än nödigt, i synnerhet
om man tager hänsyn till statsverkets nuvarande ekonomiska ställning.
Detta oaktadt, lärer den icke inbringa staten större inkomst, än den förut
stadgade bouppteckningsstämpeln gjorde, åtminstone ej i någon betydande
män. Skattebeloppets storlek frestar till kringgående af lagen, hvilket i
fråga om lös egendom lätt kan ske och äfven med afseende å fastigheter
ofta låter sig verkställa utan synnerlig olägenhet genom bortskänkande
under lifstiden eller annorledes. Den omständigheten, att lagen i fråga
om arfsskatten visat sig föga effektiv, ådagalägger, att medvetande om
skattens rättvisa icke i allmänhet vunnit insteg hos befolkningen. En lag,
hvars efterlefvande eljest laglydiga medborgare ej göra sig samvete af att
undandraga sig, måste motverka sinnet för laglydnad i allmänhet, hvarjemte
med fog kan dragas i tvifvelsmål, huruvida en sådan lag verkligen
är med rätt och billighet förenlig. Väl må det vara sant, att flerstädes i
andra länder högre arfsskatt införts. Häraf följer dock icke, att ifrågavarande
skattesatser äro lämpliga i Sverige, der åtminstone för närvarande
3
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
behof att bibehålla dem vid nuvarande höjd ej finnes och der folket af
ålder varit vandt att oqvaldt få åtnjuta en hvar hvad han kunnat ärfva
eller förvärfva samt att efter sin död lemna det, i det närmaste fritt, till
sina efterkommande, vare sig bröstarfvingar, fjermare fränder eller oskylda.
Om hittills jemförelsevis ringa missnöje med arfsskatten bland allmänheten
försports, torde detta hafva berott mycket på lättheten att kringgå lagens
bestämmelser derom.
I fråga om fast egendom, som innehafves såsom fideikommiss, uppbäres
arfsskatten medelst stämpel å fideikommissbrefvet, då det för lagfart
företes. Tillträdande fideikommissarie har möjligen ej annan tillgång än
brukningsrätten till fideikommisset. Då egendomen ej kan medelst inteckning
belånas, förrän han erhållit lagfart, kan det vara honom omöjligt att
skaffa penningar till gäldande af stämpelafgiften, i följd hvaraf lagfart ej
kan vinnas. Huru i detta fall skall förfaras, angifver ej lagen. Allmänt
bekanta tilldragelser vid ett fideikommiss i södra Sverige hafva nogsamt
ådagalagt svårigheten för staten att under vissa omständigheter utfå sin
skattefordran. Om fideikommissarie åter betalar stämpelafgiften och dör
kort efter tillträdet af egendomen, kan han komma att göra betydlig
ekonomisk förlust. Det har ock inträffat, att fideikommissarie nekat tillträda
fideikommitterad egendom. Ifrågavarande lag kan indirekt verka
upphäfvande af fideikommiss, en följd, som af mången torde ses med ej
oblida ögon. Om emellertid fideikommissens upphäfvande anses gagneligt,
torde det vara rigtigare att genomföra upphäfvandet medelst direkt lagstiftning
än att på omvägar nå ett resultat, som för mången enskild är af
djupt ingripande natur.
Med afseende å fast egendom, som icke innehafves såsom fideikommiss,
visa sig icke dessa svåra följder, emedan arfvinge till sådan egendom blir
egare till densamma, under det fideikommissarie innehafver sin egendom
endast under nyttjanderätt. Det synes vara eu orättvisa att fordra samma
skatt af nyttjanderättshafvare som af egare. Denna orättvisa kunde i
någon mån utjemnas, om, i fråga om fideikommiss, lagfartsstämpeln skildes
från arfsskatten och flen senare finge utgå med bestämdt belopp under
vissa år, exempelvis fem å tio, med bestämmelse tillika, att, om fideikommissarie
doge under dessa år, den afgift, som skolat derefter af honom
erläggas, efterskänktes. Rationelt vore, om arfsskatten, i fråga om fideikommiss,
beräknades efter kapitaliserade värdet af nyttj an der ätten på sätt
rörande annan nyttjanderätt i lagens 17 § stadgas.
Då ifrågavarande lag således synes vara svår att tillämpa och menlig
för domarens ställning samt den derigenom stadgade arfsskatt onödigt betungande,
ej medförande väsentlig fördel för staten och orättvis emot en
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
klass af fastighetsinnehafvare, fideikommissarier, vågar jag föreslå, att
Riksdagen måtte besluta underdånig skrifvelse till Kongk Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t ville taga under nådig ompröfning, i hvad man
dels lagens bestämmelser om stämpelafgift för bodelegares andel i dödsbo må
kunna förenklas, dels ock denna stämpelafgift må kunna i allmänhet minskas
och i fråga om fideikommiss jemkas, samt att Kongl. Maj:t ville i
nåder föreslå Riksdagen de förändrade bestämmelser, som kunna finnas
lämpliga.»
I nu gällande stämpelförordning af den 9 augusti 1894 har i enlighet
med Riksdagens uttalande i dess skrifvelse till Kongl. Magt den 27
november 1892 åt arfsskatten inrymts en vigtigare plats i vårt skattesystem,
än förut varit fallet Egendom, som genom arf öfvergår från eu
till annan, synes ock vara ett synnerligen lämpligt föremål för beskattning,
och detta desto mera, då såsom hos oss skatten drabbar den större förmögenheten
jemförelsevis hårdare. Att vid tillämpningen af de härom
gällande stadgandena svårigheter någon gång kunna möta, vill utskottet
icke förneka, men synas dessa svårigheter dock icke vara af sådan betydenhet
att anledning förefinnes att vidtaga någon åtgärd för erhållande
af förenklade bestämmelser i detta hänseende; och än mindre kan utskottet
tillstyrka Riksdagen att nu, efter det gällande stämpelförordning så nyligen
tillkommit, öfvergifva de principer, som af Riksdagen antagits såsom
grunder för denna beskattning.
Beträffande stämpelskatten för fideikommiss, kunna väl fall förekomma,
då denna skatt drabbar väl hårdt, hvilket eger rum, då fideikommissegendom
innehafves af någon endast kort tid och derefter öfvergår till
annan, som icke är hans närmaste arfvinge. Det kan i sådant fall hända,
att en fideikommissarie får utbetala stämpelafgiften, utan att denna hinner
ersättas honom genom egendomens afkastning och utan att hans arfvingar
erhålla någon förmån af fideikommisset. Sådana fall måste dock betraktas
såsom sällsynta undantag, och erinras må, att enahanda missförhållande
kan inträffa jemväl då genom testamente blifvit bestämdt, att egendom
skall tillfalla en person och efter dennes död en annan, som icke är den
förres närmaste arfvinge. Utskottet har derför icke ansett sådana undantagsfall
utgöra tillräcklig anledning till ändring i nu gällande bestämmelser
uti ifrågavarande afseende. Då det emellertid kan inträffa, att fideikommissarie
saknar medel att inom den för lagfarten bestämda tid betala
den stadgade stämpelafgiften, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke
anstånd med stämpelafgiftens erläggande kunde beviljas, dock mot säkerhet
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
i inteckning eller i annan för tillvaratagandet af statens rätt betryggande
form, men har utskottet ansett sig sakna tillräcklig anledning att i den
form frågan nu föreligger härom framställa något förslag.
På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,
l:o) att herr friherre Klingspors förevarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Uti eu inom Andra Kammaren af herr P. Olsson i Åsak väckt motion,
n:o 56, har förslag framstälts, antingen att Riksdagen ville hos Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utarbeta och för Riksdagen framlägga
lagförslag i syfte att åstadkomma en mera verksam kontroll öfver
att stämningar till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas, eller att lagutskottet,
derest utskottet gillade motionens syfte, ville formulera och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, som för det angifna
målets vinnande erfordrades.
I denna motion, hvilken hänvisats till bevillningsutskottet, har motionären,
efter erinran derom, att enligt gällande stämpelförordning stämningar
till underrätt skola förses med stämpel till belopp af en krona,
vidare anfört följande:
''»Enligt rättegångsbalkens 11 kap. 1 § utfärdas stämningar af
domaren, som dock, med stöd af kongl. brefvet den 8 januari 1746, eger
till annan öfverlemna detta uppdrag. Emellertid lär väl dotnaren, äfven
då annan förordnas till utfärdare af stämningar, få anses skyldig svara
för att ifrågavarande handlingar förses med stämpel.
Af två under nästlidet år påbörjade rättegångar framgår, att utfärdare
af stämningar icke alltid låta sig angeläget vara att efterkomma stämpelförordningens
föreskrifter i detta fall. Den omständigheten, att åtminstone
den ene af dem, som blifvit åtalade för förseelse härutinnan, är förvunnen
till att hafva under en lång följd af år underlåtit stämpelbelägga. af honom
utfärdade stämningar utan att denna underlåtenhet förr än på sista tiden
kommit i dagen, tycks till och med bevisa möjligheten af att sådana förseelser
mera, än kändt är, cga rum.
I afseende å stämningar kan också en sådan underlåtenhet vara
frestande för domaren, då dessa handlingar återkomma till honom och
sedan ej blifva vidare synliga.
Skärpt kontroll i detta afseende torde sålunda få betraktas som
önskvärd. Denna skulle enligt mitt förmenande kunna vinnas derigenom,
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.
att. domaren ålades till hofrätten insända rensktätna stämma gslistor tillika
med ena delen åt den dubbla beläggningsstämpeln, som borde användas.»
Äfven om, såsom motionären framhållit, fall förekommit, då domare
uraktlåtit att med stämpel förse stämningar, hafva dock sådana försummelser
varit ytterst sällsynta. För det fall, att en underlåtenhet af denna art
är afsigtlig och att sålunda ett embetsbrott föreligger, torde någon tillfyllestgörande
kontroll icke ens vara möjlig, och då ifrågavarande stämpelafgift är
till beloppet jemförelsevis obetydlig, torde beträffande de försummelse!-, som
möjligen kunna förekomma utan uppsåt från vederbörande domares sida,
kontrollen icke kunna anses vara af någon betydelse. En tillförlitlig kontroll
i berörda hänseende är ock svårt att erhålla. Motionärens förslag om åläggande
för domaren att till vederbörande hofrätt insända renskrifna stämningslistor
tillika med den ena delen af den dubbla beläggningsstämpel,
som borde användas, kan val synas erbjuda en utväg, men äfven en sådan
kontroll vore icke tillförlitlig, då det icke vore möjligt att erhålla visshet
derom, att samtliga stämningar blefve å listan upptagna. En dylik åtgärd,
som skulle medföra ytterligare ökning i de underdomare!^ åliggande
mångfaldiga göromål, skulle också möjligen hafva till följd, att häradshöfdingarne
på landet komme att i mindre utsträckning, än nu är fallet,
förordna andra personer att utfärda stämningar, hvilket åter skulle medföra
ganska afsevärd olägenhet för allmänheten på landsbygden, särskildt i
vidsträckta domsagor. I fråga om de stämningar, som blifva i domboken
intagna, förefinnes, redan tillräcklig kontroll derigenom, att dessa skola
vara försedda med stämpel, och då utskottet på grund af hvad ofvan
anförts funnit någon ytterligare kontroll uti ifrågavarande afseende icke
vara af behofvet påkallad, hemställer utskottet,
ci . , It.; ij •• ..(li-v r,,''. : ; •; (•,! I. :• Jk;., •; > /
•2:o) att herr Olssons förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den lo mars 1899.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VA ELI.
Bevillningsutskottets betänkande N:o 16.
7
Reservationer:
vid punkten l:o)
dels af herrar friherre Klingspor och af Buren, hvilka yrkat, att herr
friherre Kling spors motion på deri anförda skäl måtte bifallas, samt
att Riksdagen sålunda måtte besluta skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga
under nådig ompröfning, i hvad man dels lagens bestämmelser
om stämpelafgift för bodelegares andel i
dödsbo må kunna förenklas, dels ock denna stämpelafgift
må kunna i allmänhet minskas och i fråga om
fideikommiss jemkas, samt att Kongl. Maj:t ville i nåder
föreslå Riksdagen de förändrade bestämmelser, som
kunna finnas lämpliga;
dels ock, mot utskottets motivering, af herrar Cavalli, Weinberg, Philipson,
Meyer, G. Jansson och grefve Hamilton;
samt vid punkten 2:o)
af herrar Lundström, G. Jansson, Göransson och Swartling, hvilka
ansett, att bevillningsutskottet bort, i anledning af herr Olssons i Asak
motion, föreslå,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta undersöka,
huruvida en mera verksam kontroll öfver att stämningar
till underrätt vederbörligen stämpelbeläggas må
kunna åstadkommas, samt till Riksdagen inkomma med
det förslag, hvartill undersökningen möjligen kan gifva
anledning.
Härjemte har herr Bergendahl begärt få antecknadt, att han icke deltagit,
i den slutliga behandlingen inom utskottet af de i detta betänkande
omfönnälda frågor.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.