Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 4 bevillningsförordningen.

1899-03-13 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1899:20, Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 4 bevillningsförordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Biksd. kansli den 14 mars 1899, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 4

bevillningsförordningen.

(2:a A.)

Andra Kammaren har till bevillningsutskottet hänvisat två inom sagda

kammare väckta motioner, åsyftande ändring af § 4 punkt d) bevillningsförordningen.

Nämnda punkt innehåller stadgande derom, att fastighetsbevillning

icke erlägges af »d) innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad,

då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden och ej öfverstiger

500 kronor, derest lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger bevillning

af fast egendom eller inkomst eller hans inkomster, deri inbegripet

det hyresvärde, åbyggnaden kan ega, ej uppgå till 500 kronor».

I den ena af nyssberörda motioner, n:o 43, föreslår herr J. Eliasson,

att Riksdagen ville besluta följande förändrade lydelse å denna punkt:

»d) egare och innehafvare af byggnad, uppförd å annans ej afsöndrade

jord, afsedd och begagnad till bostad för honom och familj, derest icke

hans inkomster, deri inbegripet det hyresvärde byggnaden kan ega, uppgå

till eller öfverstiga 500 kronor.»

Till stöd för detta förslag anför motionären:

»Bland lagar och förordningar, som äro gällande i värt land, torde,

efter undertecknads uppfattning, bevillningsförordningen vara en, som

lemnar föreskrifter, hvilka röra en stor del af befolkningen, och inne
Bih.

till Biksd. Prof. 1899. 5 Samt. 1 Afd. 20 Haft. (N:o 20.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

håller stadgande!!, som utgöra grunderna för beskattningen till stat, landsting,

väghallningsdistrikt och kommuner. Under sådana förhållanden, och

om vederbörande ordförande och ledamöter i bevillningsberedning, taxeringsnämnd

och pröfningsnämnd, på sätt i 69 § är stadgadt, skola, vid

fullgörande af sitt uppdrag, kunna ställa sig till ovilkorlig efterrättelse

de föreskrifter samma förordning och den till ledning för taxeringsmyndigheterna

utfärdade instruktionen innehålla, samt, efter sorgfällig

granskning och samvetsgrann pröfning af meddelade uppgifter och för

ifrigt upplysta eller kända förhållanden, efter bästa förstånd samt på

heder och samvete föreslå, bestämma och fastställa taxeringen, att densamma

varder i möjligaste måtto jemlik och rättvis, så fordras, efter min

tanke, att bevillningsförordningen är tydlig och bestämmande samt icke

gifver anledning till olika tillämpning. Det kräfves ock, att samma förordning

icke står i strid emot allmän lag.

Men betraktar man en i tryck utkommen samling af kong! resolutioner

och bref rörande tillämpning af nu ifrågasatta förordning, så kan

man komma i tvekan, om bevillningsförordningen är så tydlig, som den

kunde och borde vara, och huruvida ej denna omständighet gifvit anledning

till olika uppfattning, synnerligen i fråga om hvad till bevillningsskyldig

så kallad annan fastighet å landet skall räknas.

Lag angående hvad till fast egendom är att hänföra, den 24 maj

1895, stadgar: i 1 § att fast egendom är jord å landet eller i stad, i 2 §

att till jorden höra derpå uppförda hus, i 4 § att eganderätt till byggnad

å annans fasta egendom ej må till denna räknas, samt i 5 § att såsom

fast egendom anses byggnad å ofri tomt i stad. Beträffande byggnader

a landet, hvilka tillhöra annan än jordens’ egare, derom förekommer ej i

denna lag någon föreskrift, som stadgar, att dessa skola såsom fastighet

anses.

Vid tillämpningen af allmän lag i öfrigt har praxis varit, hvilket

vunnit häfd, att byggnader, som stått å annans jord, räknats som lösegendom,

när det galt fråga om makars giftorätt i bo, och såsom sådan

hafva dessa äfven betraktats, då lagfart och inteckning förekommit.

Såväl i bevillningsförordningen af den 14 september 1883 som ock

den, som är gifven den 3 december 1897, stadgas: i 2 §, bland annat, att

bevillning för fast egendom erlägges af egaren, utom för lägenhet, som

är till besittning för viss tid eller för lifstid från annan egendom afsöndrad,

i hvilket fall bevillningen utgöres af innehafvaren.

Instruktionen för taxeringsförrättningarne föreskrifter, i 1 § att vid

bestämmandet af taxeringsvärdet skall tagas ledning (enligt 3:dje momentet)

af senaste köpesumman, men att afseende icke skall fästas å beskaffen
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 3

heten af sådana byggnader, som på egendomens afkastning icke hafva

något egentligt inflytande, och (enligt 5:te momentet) af brandförsäkringsvärdet

å bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet, äfvensom å andra

der uppförda hus och byggnader, hvilka icke begagnas för jordbruket och

dess binäringar tillhörande rörelse.

Det må sägas hvad som helst derom, men mig förefaller det icke

alls underligt, om alla dessa många föreskrifter framkalla olika tolkning.

Den ena taxeringsmyndigheten har den åsigten, att för husbyggnader å

landet, som egas af annan än den som rår om jorden, hvarå de äro uppförda,

^evillningsskyldighet är stadgad, då andra hysa den uppfattningen,

att dylika äro bevillningsfria.

På landsbygden finnas många sådana byggnader^ om hvilka tvifvel

och olika uppfattning kunna uppstå och hafva uppstått. En fastighetsegare

säljer sitt hemman och förbehåller sig dervid i sin lifstid nödig plats

å egorna för uppsättande af ett boningshus. En annan tillåter en långvarig

och trogen arrendator, torpare eller tjenare att åt sig uppföra bostad

för återstående dagar. Eu tredje är rust- eller rotehållare, och har som

sådan i många fall tillförsäkrat sin dragon eller soldat boplats efter afskedstagande^

hvilket har till följd, att _ husbyggnader uppkomma. En

fjerde har en omtyckt och för honom vissa tider behöflig handtverkare^,

hvilken önskar bostad, som han rår om, och denne får tillåtelse att å

egorna inrätta sådan åt sig efter råd och lägenhet. En femte har en

slägting eller god vän, som jordegaren icke kan neka boplats för sin återstående

lifstid, och en sjette anser med sin fördel förenligt att å aflägsen

ängs- eller skogsmark upplåta boplats åt annan för att fa egorna bättre

fredade. I alla dessa och än flera fall förekommer ej alltid formlig afsöndring,

och gäller upplåtelsen ofta endast behaglig tid samt medför

mången gång blott åliggandet att utgöra nagra fa dagsverken. Om sadana

eller dylika byggnader skola betraktas som annan fastighet eller ej, saknar

efter min uppfattning bevillningsförordningen nödiga och tydliga föreskrifter.

Oaktadt bevillningsförordningen i denna del tillärna grunder är sig

lik som den varit efter förändringen deraf 1883, så har ännu, eller åtminstone

till 1896 års slut, icke något mål blifvit hos Kongl. Maj:t afgjordt,

som gifver verkligt stöd för uppfattningen härutinnan, och man

påträffar i de kongl. resolutionerna mål, hvilkas lösning blifvit i hufvudsak

olika, ehuru grunderna efter min uppfattning tyckas varit desamma,

hvilket efter mitt förmenande bevisar bevillningsförordningens otydlighet.

Bland sådana tillåter jag mig endast åberopa, hvad hosgående bilaga innehåller,

å ena sidan kongl. resolutionen den 28 februari 1890, hvarigenom

egare och innehafvare af å annans mark belägna byggnader blifvit ålagde

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

bevillning, samt å andra sidan kongl. resolutionerna den 26 juni 1891

angående framstäldt yrkande om att tvenne å statens egor uppförda bostads’

hus eller villabyggnader matte såsom annan fastighet taxeras, hvilket blifvit

alslaget. Af öfriga kongl. resolutioner, som i förut omförmäla samling

förekomma, kan det äfven inhemtas, att dylika hvarandra motsägande beslut

af profmngsnämnderna i fråga om bevillningsförordningens tillämpning

icke äro sällsynta; men för det ändamål, denna motion åsyftar, har iaicke

ansett nödigt att anföra flera än de angifna, för att visa den vilfradighet,

hvartill bevillningsförordningen gifvit anledning.

+-n -^Ör uppfattningen, att byggnad å annans egor bör räknas

till bevillmngsskyldig fastighet, kan visserligen numera finnas uti 1897 års

Riksdags beslut om ett tillägg af punkten d) till bevillningsförordningens

4 §; men härvid torde icke få lemnas obeaktad t, att förut på åtskilliga

orter en^ sådan praxis blifvit införd, att alla byggnader å annans mark

ansetts såsom fastighet. Riksdagens beslut afsåg ett undantag; men detta

har haft den inverkan, att en regel blifvit erkänd, som icke funnits förut,

Rn omständighet förekommer härvid, som torde förtjena uppmärksamhet,

och den är, huruvida nyss antydda regel är öfverensstämmande med bevillmngsförordningens

anda i öfrigt. Inkonseqvent förefaller det åtminstone

mig att om en person har 450 kronors inkomst af kapital, hvilket med

en laneränta, af 5 procent utgör 9,000 kronor, är denne, såvida han ej

eger annan inkomst, befriad från beskattning till både stat och kommunmen

om en annan eger byggnader, vare sig han derpå har skuld eller ei,

med hvilka ingen jord är förenad under eganderätt, brand försäkrade till

en tiondedel af den förres kapital, så är han skyldig betala bevillning till

staten och pa samma gång vara ålagd att erlägga afgifter till landsting,

vägskatt och kommunalutskylder. Min öfvertygelse är, att ett sådant förhånande

icke later sig förena med tanken på en jemlik och rättvis beskattmng,

och säkert är, att det framkallar ett berättigadt missnöje samt bidraqer

till mangas obenägenhet att skaf a sig egna hem, hvilket dock på senare tider

ansetts såsom ett statens åliggande att understödja.

Det kan häremot invändas, att bevillningen till staten är eu obetydlghet

och kan saklöst bäras af hvem som helst; men dervid tillåter lag

mig fästa uppmärksamhet på att de dermed förenade kommunalutskylderna

äro betydligare. När bevillningen till staten för en byggnad, brandförsäkrad

och taxerad till 900 kronor, utgår med 45 öre, så påföras derför 5 fyrkar.

Kommunalutskylderna å landsbygden, hvilka debiteras efter fyrktal, ut
6-

inom kela riket, enligt statistiska centralbyråns berättelse för år

1895, i medeltal till det närmaste 51 Va öre på hvarje fyrk. Att det finnes

kommuner, hvarest kommunalutskylderna för samma år uppgått till 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. •>

kronor 45 öre pr fyrk, motsvarande 24 kronor 50 öre pr bevillningskrona,

hör visserligen till undantagen; men äfven detta utgör ett för en förändring

tungt vägande skäl hos den, som anser det vara sin pligt att söka verka

för en rättvis beskattning. Utan all uppmärksamhet förtjenar icke heller

den omständigheten lemnas, att det finnes mer än ett hundra kommuner

inom landet, hvarest kommunalutskylderna uppgå till och öfverstiga dubbelt

af hvad som utgör medeltalet, och hvarom upplysning vinnes af statistiska

centralbyråns ofvan omförmälta berättelse. Härtill kommer vägskatt, som

på många ställen närmar sig, om icke öfverstiger, 50 öre pr vägfyrk, och

om man icke fäster afseende vid landstingsskatten, så blir det ändock efter

medeltalet öfver 4 kronor för en byggnad med 900 kronors taxeringsvärde,

och i undantagsfallen 8 å 12 kronor. Detta är efter min uppfattning en

skatt, som kännes tung nog för den, som nödgas lefva i fattiga och torftiga

omständigheter, och jag vågar påstå, att flertalet af dem, som genom arbete

och försakelser skalfat sig egna hem å landsbygden, hvilka äro stående å

annans mark, kan räknas hit.»

Motionären sammanfattar härefter grunderna för sitt förslag, i det han

framhåller:

att husbyggnader å landet, som äro uppförda ä annans mark, förut

alltid betraktats som lösegendom;

att för sådan uppfattning gifves stöd i allmän lag;

att bevillning för annan lösegendom, den må ega huru stort värde

som helst, icke erlägges;

att den, som eger inkomst af kapital, rörelse eller yrke under 1,800

kronor, är berättigad till bevillningsfritt afdrag, hvilket icke tillkommer

dem, som anses ega så kallad annan fastighet;

att således den, som innehafver hvad som numera betraktas såsom

annan fastighet, blifver hårdare beskattad än andra, som äro i en bättre

ekonomisk ställning;

att det för staten icke verkar någon synnerlig minskning i inkomster,

om den förändring sker, att den, som å landsbygden förvärfvar sig eganderätt

till bostad för sig och familj å annans mark, för denna byggnad

njuter skattefrihet i enlighet med hvad förut allmänt egt rum;

samt att en sådan förändring öfverensstämmer med bevillningsförordningens

anda i öfrigt.

Den andra af ifrågavarande motioner, n:o 53, har afgifvits af herr

A. Olsson i Väsby och är af följande lydelse:

»Enligt 4 § sista stycket i nu gällande bevillningsstadga är innehafvare

af lägenhet med tillhörande åbyggnad i visst fall befriad frän

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

fastighetsbevillning, då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden

och ej öfverstiger 500 kronor.

Denna bestämmelse har under bevillningsstadgans kortvariga tillämpning

efter hvad jag inhemtat på somliga ställen tolkats så, att lindringen

ansetts ej böra tillgodokomma någon annan än innehafvaren af lägenhet

och således ej ega tillämpning på dylik lägenhet, som besittes af någon

under Juli eganderätt. På andra ställen har man tillämpat nämnda paragraf

på sådant sätt, att den ansetts böra gälla för både egare och innehafvare

af dylik lägenhet. Då sålunda ovisshet råder, huru ifrågavarande bestämmelse

rätteligen bör tillämpas, tillåter jag mig vördsamt hemställa, att Riksdagen

ville besluta,

att i bevillningsstadgans 4 §, sista stycket, tydligen må utsättas, att

befrielse från erläggande af fastighetsbevillning må tillgodokomma icke

allenast innehafvare, utan äfven egare af sådan lägenhet, om hvilken

nämnda § handlar.»

Punkten d) i § 4 af nu gällande bevillningsförordning tillkom genom

beslut af 1897 års Riksdag i anledning af en inom Andra Kammaren af

herrar N''.'' J. Nilsson i Grafva och G. Kronlund väckt motion samt erhöll

efter en af sistlidna års Riksdag beslutad redaktion sförändring sin nuvarande

lydelse genom kongl. kungörelsen den 3 december 1898.

Herrar Nilsson och Kronlund anförde i sin motion hufvudsakligen

följande: I bevillningsförordningen föreskrefves, att för upptagande af

bevillning af fast egendom särskilda värden, slutande å fulla hundratal

kronor, skulle åsättas bland annat lägenhet med tillhörande åbyggnad, då

lägenhetens hufvudsakliga värde utgjordes af åbyggnaden. Genom detta

stadgande inbegrepes i beskattningssystemet den på många ställen af vårt

land förekommande s. k. backstugusittareklassen. Densamma utgjordes i

allmänhet af lösa arbetare, hvilkas utkomst bestode af en tillfällig arbetsförtjenst,

eller fattigt ålderstiget folk, som ofta nog kunde vara i behof

af fattigunderstöd. Dessa hade vanligen på grund af muntligt aftal eller

med tyst medgifvande från jordegarens sida slagit sig ned på hans område

och derstädes uppfört åt sig en stuga, som beredde tak öfver hufvud

åt backstugusittaren och hans familj. Denna stuga, som oftast med litet

bohag utgjorde hans enda egendom, blefve nu enligt bevillningsförordningen

föremål för beskattning i form af bevillning, så snart densamma i

värde uppginge till 100 kronor. Med bevillningen följde bidrag till skjutsentreprenaderna

samt afgifter till kommun och till prest och skolor, förutom

de personliga afgifterna. Under det att bevillning för inkomst af

kapital och arbete icke utginge, när årsinkomsten understege 500 kronor,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 7

samt personer, hvars inkomster understege detta belopp, kunde, när omständigheterna

dertill föranledde, helt och hållet befrias från personliga

afgifter, kunde en backstugusittare icke befrias från sin skatt, så länge

hans stuga vore beskattningsbar. En dylik stuga hade sitt största värde

i det skydd, den lemnade en fattig hemlös, och den besparing för kornmunnens

fattigvård, den medförde. En eftergift af bevillning för sådana

husbyggnader vore blott en gärd af humanitet och mildhet i beskattningen

af mindre bemedlade. En sådan eftergift från statens sida förefölle så

mycket mera naturlig, som den enskilde jordegaren, inom hvars område

ifrågavarande stugor vore belägna, väl i allmänhet utan någon ersättning

uppläte plats för dessa stugor, och sålunda af sina begränsade tillgångar

efterskänkte denna ersättning, eller, när området ej hade något värde, dock

utsatte sig för intrång och olägenhet.

Efter denna motivering, som tydligen afsåg att i visst fall bereda

s. k. backstugusittare frihet från erläggande af fastighetsbevillning, framstälde

herrar Nilsson och Kronlund det förslag, som sedermera blef af

1897 års Riksdag såsom punkt d) i § 4 bevillningsförordningen antaget.

I trots af hvad berörde motionärer och Riksdagen i anslutning till

dem afsett, lärer emellertid denna punkt med den affattning, den erhållit,

icke rätteligen kunna tolkas såsom ett stadgande om befrielse för backstugusittare

från erläggande af fastighetsbevillning, hvilket framgår vid en

jemförelse med 2 § bevillningsförordningen. Sagda paragraf uppställer

den regel, att bevillning för fast egendom erlägges af egaren, utom uti

vissa angifna undantagsfall, då bevillning utgöres af innehafvaren. Till

dessa undantagsfall hör, enligt 2 § punkt c), att innehafvaren skall erlägga

bevillning »för lägenhet, som är till besittning på viss tid eller på lifstid

från annan egendom afsöndrad». Annan lägenhet än den nämnda är

deremot icke i 2 § omförmäld. Då nu i 4 § punkt d) säges, att »innehafvare

af lägenhet» i visst fall är fri från erläggande af fastighetsbevillning,

och då rimligtvis någon annan innehafvare af lägenhet icke kan

erhålla befrielse i frågavarande afseende än den, som eljest skolat erlägga

sådan bevillning, måste »innehafvare af lägenhet» i sistnämnda punkt

tolkas såsom afseende allenast innehafvare af lägenhet, som är till besittning

på viss tid eller på lifstid från annan egendom afsöndrad.

Sannolikt till följd af den brist på öfverensstämmelse, som sålunda

förefinnes emellan hvad med 4 § punkt d) afsetts, och den tolkning, som dess

affattning gifver anledning till, har sagda punkt under den korta tid,

den varit gällande, blifvit af taxeringsmyndigheterna på olika sätt tilllämpad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

Det är för att afhjelpa detta missförhållande samt för att bereda

frihet från åtgörande af fastighetsbevillning åt dem, som vid antagandet

af ifrågavarande stadgande i sjelfva verket afsetts, som nu förevarande

motioner framkommit.

Mot antagandet af det tillägg till § 4, som punkt d) innehåller,

uttalade sig bevillningsutskottet vid 1897 års riksdag uti sitt i anledning

af herrar Nilssons och Kronlunds förutnämnda motion afgifna betänkande.

Utskottet åberopade dervid det skäl, som af bevillningsutskottet vid flera

föregående riksdagar gent emot motioner i enahanda syfte framhållits,

nemligen att, då många hemmansdelar funnes, som icke egde ett värde

af 500 kronor, och då egaren af en sådan hemmansdel finge utgöra ej

blott bevillning och de utskylder, som efter denna utgingo, utan äfven de

pålagor, som hos oss hvilade på sjelfva jorden, det skulle leda till orättvisa,

om husbyggnader, värda mindre än 500 kronor, skulle befrias från

den skattskyldighet, som med egandet af dem vore förenad.

Ehuruväl utskottet finner detta skäl fortfarande ega giltighet gent emot

ett sådant stadgande som det i § 4 punkt d) förekommande, tvekar utskottet

i allt fall att, då Riksdagen så nyligen antagit detsamma, nu föreslå

dess upphäfvande. Deremot torde ett afhjelpande af de ofvan angifna

bristerna i detta stadgande vara af behofvet påkalladt.

Intetdera af de i nu förevarande motioner framstälda ändringsförslagen

kan dock anses för ändamålet tillfyllestgörande.

Herr Eliasson föreslår, att fastighetsbevillning i af honom angifvet

fall icke skall erläggas af »egare och innehafvare af byggnad, uppförd

å annans ej afsöndrade jord», men om en sådan lydelse af punkt d) antoges,

skulle den rätt till frihet från utgörande af fastighetsbevillning, som genom

punktens nuvarande affattning medgifvits innehafvare af lägenhet, som

är till besittning på viss tid eller på lifstid från annan egendom afsöndrad,

komma att upphäfvas. Då vidare enligt motionärens förslag ifrågavarande

egare och innehafvare af byggnad skulle medgifvas befrielse, »derest icke

hans inkomster, deri inbegripet det hyresvärde, byggnaden kan ega, uppgå

till eller öfverstiga 500 kronor», har icke, såsom skäligt varit, gjorts undantag

dels för det fall, att han eljest erlägger bevillning af fast egendom,

dels för den händelse, att byggnadens värde öfverstiger 500 kronor utan

att dock egarens eller innehafvarens inkomster, deri inbegripet byggnadens

hyresvärde, uppgå till minst 500 kronor.

Herr Olsson i Väsby angifver sitt förslag såsom afseende ett förtydligande

af punkt d) i 4 § bevillningsförordningen och hemställer, att i

sagda punkt må utsättas, att befrielse från erläggande af fastighetsbevillning

skall tillgodokomma »icke allenast innehafvare, utan äfven egare af

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

sådan lägenhet, om hvilken nämnda paragraf handlar». Såsom skäl till

denna hemställan anför motionären, att ifrågavarande punkt ej ansetts

ega tillämpning på »dylik lägenhet, som besittes af någon under full

eganderätt». Men 4 § punkt d) kan ej, såsom förut påvisats, rätteligen

tolkas såsom afseende annan lägenhet än den, som är till besittning på

viss tid eller lifstid från annan egendom afsöndrad, och besittning af

sådan lägenhet medför icke full eganderätt. Motionären synes derför

hafva med den af honom föreslagna ändringen afsett ej endast nu nämnd

lägenhet, utan lägenhet i allmänhet. Det af motionären framstälda förslaget

skulle således innebära en utvidgning af ifrågavarande stadgande.

Men äfven med en sådan utvidgning torde icke det ändamål, som vid

stadgandets antagande med detsamma afsetts, blifva uppnådt. För att

dels vinna berörda ändamål, dels vinna likformighet vid stadgandets tilllämpning,

torde derför åt detsamma böra gifvas en lydelse, som tydligt

utmärker, att detsamma gäller såväl egare och innehafvare af lägenhet

med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af

åbyggnaden, som ock egare af byggnad å annans mark.

I sammanhang med en sådan ändring af 4 § punkt d) bör ock motsvarande

ändring af 2 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna vidtagas;

och kommer utskottet, derest det förslag till ändring af förstnämnda

§, hvilket här nedan framställes, af Riksdagen antages, att uti särskildt

memorial afgifva förslag till ändring i berörda instruktion.

Under hänvisning till hvad ofvan anförts och således för att med

bibehållande af den frihet från utgörande af fastighetsbevillning, som för

närvarande är medgifven innehafvare af lägenhet, tillika bereda sådan frihet

åt den klass af medborgare, Riksdagen vid nu ifrågavarande stadgandes

antagande åsyftat samt tillika för att gifva detta stadgande den tydlighet,

som tillämpningen af detsamma visat, att dess nuvarande affattning saknar,

får utskottet härmed hemställa,

l:o) att Riksdagen ville besluta, att 4 § i bevillningsförordningen

skall erhålla följande förändrade lydelse:

»§ 4.

Fastighetsbevillning erlägges icke af

d) egare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande

åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga värde

utgöres af åbyggnaden och ej uppgår till 500 kronor,

derest lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger bevillBih.

till Rikstl. Vrot. 1899. .5 Sami. / Afd. 20 Hiift. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

ning af fast egendom eller inkomst eller hans inkomster,

deri inbegripet det hyresvärde, åbyggnaden kan

ega, ej uppgå till 500 kronor; skolande hvad i denna

punkt stadgas ega tillämpning jemväl i det fall, att

någon eger byggnad å mark, som af annan eges eller

innehafves.»

2:o) att herrar J. Eliassons och A. Olssons förevarande

motioner måtte anses besvarade genom hvad

utskottet här ofvan under l:o) heinstält.

Stockholm den 13 mars 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALL!.

Reservationer:

af herrar Cavalli, friherre von Schwerin, Philipson, Meyer och grefve

Hamilton.

Härjemte hafva herrar S. M. Olsson och Bergendahl begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i utskottets förestående beslut.

Stockholm, Ivar Hseggetröma boktryckeri, 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1899:120 Skrifvelse till Konungen, angående ändring i 4 § bevillningsförordningen och 2 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna. s. 2 i texten