Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 4 bevillningsförordningen.
1899-03-13 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1899:20, Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 4 bevillningsförordningen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
1
N:o 20.
Ank. till Biksd. kansli den 14 mars 1899, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring af § 4
bevillningsförordningen.
(2:a A.)
Andra Kammaren har till bevillningsutskottet hänvisat två inom sagda
kammare väckta motioner, åsyftande ändring af § 4 punkt d) bevillningsförordningen.
Nämnda punkt innehåller stadgande derom, att fastighetsbevillning
icke erlägges af »d) innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad,
då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden och ej öfverstiger
500 kronor, derest lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger bevillning
af fast egendom eller inkomst eller hans inkomster, deri inbegripet
det hyresvärde, åbyggnaden kan ega, ej uppgå till 500 kronor».
I den ena af nyssberörda motioner, n:o 43, föreslår herr J. Eliasson,
att Riksdagen ville besluta följande förändrade lydelse å denna punkt:
»d) egare och innehafvare af byggnad, uppförd å annans ej afsöndrade
jord, afsedd och begagnad till bostad för honom och familj, derest icke
hans inkomster, deri inbegripet det hyresvärde byggnaden kan ega, uppgå
till eller öfverstiga 500 kronor.»
Till stöd för detta förslag anför motionären:
»Bland lagar och förordningar, som äro gällande i värt land, torde,
efter undertecknads uppfattning, bevillningsförordningen vara en, som
lemnar föreskrifter, hvilka röra en stor del af befolkningen, och inne
Bih.
till Biksd. Prof. 1899. 5 Samt. 1 Afd. 20 Haft. (N:o 20.) 1
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
håller stadgande!!, som utgöra grunderna för beskattningen till stat, landsting,
väghallningsdistrikt och kommuner. Under sådana förhållanden, och
om vederbörande ordförande och ledamöter i bevillningsberedning, taxeringsnämnd
och pröfningsnämnd, på sätt i 69 § är stadgadt, skola, vid
fullgörande af sitt uppdrag, kunna ställa sig till ovilkorlig efterrättelse
de föreskrifter samma förordning och den till ledning för taxeringsmyndigheterna
utfärdade instruktionen innehålla, samt, efter sorgfällig
granskning och samvetsgrann pröfning af meddelade uppgifter och för
ifrigt upplysta eller kända förhållanden, efter bästa förstånd samt på
heder och samvete föreslå, bestämma och fastställa taxeringen, att densamma
varder i möjligaste måtto jemlik och rättvis, så fordras, efter min
tanke, att bevillningsförordningen är tydlig och bestämmande samt icke
gifver anledning till olika tillämpning. Det kräfves ock, att samma förordning
icke står i strid emot allmän lag.
Men betraktar man en i tryck utkommen samling af kong! resolutioner
och bref rörande tillämpning af nu ifrågasatta förordning, så kan
man komma i tvekan, om bevillningsförordningen är så tydlig, som den
kunde och borde vara, och huruvida ej denna omständighet gifvit anledning
till olika uppfattning, synnerligen i fråga om hvad till bevillningsskyldig
så kallad annan fastighet å landet skall räknas.
Lag angående hvad till fast egendom är att hänföra, den 24 maj
1895, stadgar: i 1 § att fast egendom är jord å landet eller i stad, i 2 §
att till jorden höra derpå uppförda hus, i 4 § att eganderätt till byggnad
å annans fasta egendom ej må till denna räknas, samt i 5 § att såsom
fast egendom anses byggnad å ofri tomt i stad. Beträffande byggnader
a landet, hvilka tillhöra annan än jordens’ egare, derom förekommer ej i
denna lag någon föreskrift, som stadgar, att dessa skola såsom fastighet
anses.
Vid tillämpningen af allmän lag i öfrigt har praxis varit, hvilket
vunnit häfd, att byggnader, som stått å annans jord, räknats som lösegendom,
när det galt fråga om makars giftorätt i bo, och såsom sådan
hafva dessa äfven betraktats, då lagfart och inteckning förekommit.
Såväl i bevillningsförordningen af den 14 september 1883 som ock
den, som är gifven den 3 december 1897, stadgas: i 2 §, bland annat, att
bevillning för fast egendom erlägges af egaren, utom för lägenhet, som
är till besittning för viss tid eller för lifstid från annan egendom afsöndrad,
i hvilket fall bevillningen utgöres af innehafvaren.
Instruktionen för taxeringsförrättningarne föreskrifter, i 1 § att vid
bestämmandet af taxeringsvärdet skall tagas ledning (enligt 3:dje momentet)
af senaste köpesumman, men att afseende icke skall fästas å beskaffen
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 3
heten af sådana byggnader, som på egendomens afkastning icke hafva
något egentligt inflytande, och (enligt 5:te momentet) af brandförsäkringsvärdet
å bruks-, qvarn- och fabriksbyggnader på landet, äfvensom å andra
der uppförda hus och byggnader, hvilka icke begagnas för jordbruket och
dess binäringar tillhörande rörelse.
Det må sägas hvad som helst derom, men mig förefaller det icke
alls underligt, om alla dessa många föreskrifter framkalla olika tolkning.
Den ena taxeringsmyndigheten har den åsigten, att för husbyggnader å
landet, som egas af annan än den som rår om jorden, hvarå de äro uppförda,
^evillningsskyldighet är stadgad, då andra hysa den uppfattningen,
att dylika äro bevillningsfria.
På landsbygden finnas många sådana byggnader^ om hvilka tvifvel
och olika uppfattning kunna uppstå och hafva uppstått. En fastighetsegare
säljer sitt hemman och förbehåller sig dervid i sin lifstid nödig plats
å egorna för uppsättande af ett boningshus. En annan tillåter en långvarig
och trogen arrendator, torpare eller tjenare att åt sig uppföra bostad
för återstående dagar. Eu tredje är rust- eller rotehållare, och har som
sådan i många fall tillförsäkrat sin dragon eller soldat boplats efter afskedstagande^
hvilket har till följd, att _ husbyggnader uppkomma. En
fjerde har en omtyckt och för honom vissa tider behöflig handtverkare^,
hvilken önskar bostad, som han rår om, och denne får tillåtelse att å
egorna inrätta sådan åt sig efter råd och lägenhet. En femte har en
slägting eller god vän, som jordegaren icke kan neka boplats för sin återstående
lifstid, och en sjette anser med sin fördel förenligt att å aflägsen
ängs- eller skogsmark upplåta boplats åt annan för att fa egorna bättre
fredade. I alla dessa och än flera fall förekommer ej alltid formlig afsöndring,
och gäller upplåtelsen ofta endast behaglig tid samt medför
mången gång blott åliggandet att utgöra nagra fa dagsverken. Om sadana
eller dylika byggnader skola betraktas som annan fastighet eller ej, saknar
efter min uppfattning bevillningsförordningen nödiga och tydliga föreskrifter.
Oaktadt bevillningsförordningen i denna del tillärna grunder är sig
lik som den varit efter förändringen deraf 1883, så har ännu, eller åtminstone
till 1896 års slut, icke något mål blifvit hos Kongl. Maj:t afgjordt,
som gifver verkligt stöd för uppfattningen härutinnan, och man
påträffar i de kongl. resolutionerna mål, hvilkas lösning blifvit i hufvudsak
olika, ehuru grunderna efter min uppfattning tyckas varit desamma,
hvilket efter mitt förmenande bevisar bevillningsförordningens otydlighet.
Bland sådana tillåter jag mig endast åberopa, hvad hosgående bilaga innehåller,
å ena sidan kongl. resolutionen den 28 februari 1890, hvarigenom
egare och innehafvare af å annans mark belägna byggnader blifvit ålagde
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
bevillning, samt å andra sidan kongl. resolutionerna den 26 juni 1891
angående framstäldt yrkande om att tvenne å statens egor uppförda bostads’
hus eller villabyggnader matte såsom annan fastighet taxeras, hvilket blifvit
alslaget. Af öfriga kongl. resolutioner, som i förut omförmäla samling
förekomma, kan det äfven inhemtas, att dylika hvarandra motsägande beslut
af profmngsnämnderna i fråga om bevillningsförordningens tillämpning
icke äro sällsynta; men för det ändamål, denna motion åsyftar, har iaicke
ansett nödigt att anföra flera än de angifna, för att visa den vilfradighet,
hvartill bevillningsförordningen gifvit anledning.
+-n -^Ör uppfattningen, att byggnad å annans egor bör räknas
till bevillmngsskyldig fastighet, kan visserligen numera finnas uti 1897 års
Riksdags beslut om ett tillägg af punkten d) till bevillningsförordningens
4 §; men härvid torde icke få lemnas obeaktad t, att förut på åtskilliga
orter en^ sådan praxis blifvit införd, att alla byggnader å annans mark
ansetts såsom fastighet. Riksdagens beslut afsåg ett undantag; men detta
har haft den inverkan, att en regel blifvit erkänd, som icke funnits förut,
Rn omständighet förekommer härvid, som torde förtjena uppmärksamhet,
och den är, huruvida nyss antydda regel är öfverensstämmande med bevillmngsförordningens
anda i öfrigt. Inkonseqvent förefaller det åtminstone
mig att om en person har 450 kronors inkomst af kapital, hvilket med
en laneränta, af 5 procent utgör 9,000 kronor, är denne, såvida han ej
eger annan inkomst, befriad från beskattning till både stat och kommunmen
om en annan eger byggnader, vare sig han derpå har skuld eller ei,
med hvilka ingen jord är förenad under eganderätt, brand försäkrade till
en tiondedel af den förres kapital, så är han skyldig betala bevillning till
staten och pa samma gång vara ålagd att erlägga afgifter till landsting,
vägskatt och kommunalutskylder. Min öfvertygelse är, att ett sådant förhånande
icke later sig förena med tanken på en jemlik och rättvis beskattmng,
och säkert är, att det framkallar ett berättigadt missnöje samt bidraqer
till mangas obenägenhet att skaf a sig egna hem, hvilket dock på senare tider
ansetts såsom ett statens åliggande att understödja.
Det kan häremot invändas, att bevillningen till staten är eu obetydlghet
och kan saklöst bäras af hvem som helst; men dervid tillåter lag
mig fästa uppmärksamhet på att de dermed förenade kommunalutskylderna
äro betydligare. När bevillningen till staten för en byggnad, brandförsäkrad
och taxerad till 900 kronor, utgår med 45 öre, så påföras derför 5 fyrkar.
Kommunalutskylderna å landsbygden, hvilka debiteras efter fyrktal, ut
6-
inom kela riket, enligt statistiska centralbyråns berättelse för år
1895, i medeltal till det närmaste 51 Va öre på hvarje fyrk. Att det finnes
kommuner, hvarest kommunalutskylderna för samma år uppgått till 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. •>
kronor 45 öre pr fyrk, motsvarande 24 kronor 50 öre pr bevillningskrona,
hör visserligen till undantagen; men äfven detta utgör ett för en förändring
tungt vägande skäl hos den, som anser det vara sin pligt att söka verka
för en rättvis beskattning. Utan all uppmärksamhet förtjenar icke heller
den omständigheten lemnas, att det finnes mer än ett hundra kommuner
inom landet, hvarest kommunalutskylderna uppgå till och öfverstiga dubbelt
af hvad som utgör medeltalet, och hvarom upplysning vinnes af statistiska
centralbyråns ofvan omförmälta berättelse. Härtill kommer vägskatt, som
på många ställen närmar sig, om icke öfverstiger, 50 öre pr vägfyrk, och
om man icke fäster afseende vid landstingsskatten, så blir det ändock efter
medeltalet öfver 4 kronor för en byggnad med 900 kronors taxeringsvärde,
och i undantagsfallen 8 å 12 kronor. Detta är efter min uppfattning en
skatt, som kännes tung nog för den, som nödgas lefva i fattiga och torftiga
omständigheter, och jag vågar påstå, att flertalet af dem, som genom arbete
och försakelser skalfat sig egna hem å landsbygden, hvilka äro stående å
annans mark, kan räknas hit.»
Motionären sammanfattar härefter grunderna för sitt förslag, i det han
framhåller:
att husbyggnader å landet, som äro uppförda ä annans mark, förut
alltid betraktats som lösegendom;
att för sådan uppfattning gifves stöd i allmän lag;
att bevillning för annan lösegendom, den må ega huru stort värde
som helst, icke erlägges;
att den, som eger inkomst af kapital, rörelse eller yrke under 1,800
kronor, är berättigad till bevillningsfritt afdrag, hvilket icke tillkommer
dem, som anses ega så kallad annan fastighet;
att således den, som innehafver hvad som numera betraktas såsom
annan fastighet, blifver hårdare beskattad än andra, som äro i en bättre
ekonomisk ställning;
att det för staten icke verkar någon synnerlig minskning i inkomster,
om den förändring sker, att den, som å landsbygden förvärfvar sig eganderätt
till bostad för sig och familj å annans mark, för denna byggnad
njuter skattefrihet i enlighet med hvad förut allmänt egt rum;
samt att en sådan förändring öfverensstämmer med bevillningsförordningens
anda i öfrigt.
Den andra af ifrågavarande motioner, n:o 53, har afgifvits af herr
A. Olsson i Väsby och är af följande lydelse:
»Enligt 4 § sista stycket i nu gällande bevillningsstadga är innehafvare
af lägenhet med tillhörande åbyggnad i visst fall befriad frän
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
fastighetsbevillning, då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden
och ej öfverstiger 500 kronor.
Denna bestämmelse har under bevillningsstadgans kortvariga tillämpning
efter hvad jag inhemtat på somliga ställen tolkats så, att lindringen
ansetts ej böra tillgodokomma någon annan än innehafvaren af lägenhet
och således ej ega tillämpning på dylik lägenhet, som besittes af någon
under Juli eganderätt. På andra ställen har man tillämpat nämnda paragraf
på sådant sätt, att den ansetts böra gälla för både egare och innehafvare
af dylik lägenhet. Då sålunda ovisshet råder, huru ifrågavarande bestämmelse
rätteligen bör tillämpas, tillåter jag mig vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville besluta,
att i bevillningsstadgans 4 §, sista stycket, tydligen må utsättas, att
befrielse från erläggande af fastighetsbevillning må tillgodokomma icke
allenast innehafvare, utan äfven egare af sådan lägenhet, om hvilken
nämnda § handlar.»
Punkten d) i § 4 af nu gällande bevillningsförordning tillkom genom
beslut af 1897 års Riksdag i anledning af en inom Andra Kammaren af
herrar N''.'' J. Nilsson i Grafva och G. Kronlund väckt motion samt erhöll
efter en af sistlidna års Riksdag beslutad redaktion sförändring sin nuvarande
lydelse genom kongl. kungörelsen den 3 december 1898.
Herrar Nilsson och Kronlund anförde i sin motion hufvudsakligen
följande: I bevillningsförordningen föreskrefves, att för upptagande af
bevillning af fast egendom särskilda värden, slutande å fulla hundratal
kronor, skulle åsättas bland annat lägenhet med tillhörande åbyggnad, då
lägenhetens hufvudsakliga värde utgjordes af åbyggnaden. Genom detta
stadgande inbegrepes i beskattningssystemet den på många ställen af vårt
land förekommande s. k. backstugusittareklassen. Densamma utgjordes i
allmänhet af lösa arbetare, hvilkas utkomst bestode af en tillfällig arbetsförtjenst,
eller fattigt ålderstiget folk, som ofta nog kunde vara i behof
af fattigunderstöd. Dessa hade vanligen på grund af muntligt aftal eller
med tyst medgifvande från jordegarens sida slagit sig ned på hans område
och derstädes uppfört åt sig en stuga, som beredde tak öfver hufvud
åt backstugusittaren och hans familj. Denna stuga, som oftast med litet
bohag utgjorde hans enda egendom, blefve nu enligt bevillningsförordningen
föremål för beskattning i form af bevillning, så snart densamma i
värde uppginge till 100 kronor. Med bevillningen följde bidrag till skjutsentreprenaderna
samt afgifter till kommun och till prest och skolor, förutom
de personliga afgifterna. Under det att bevillning för inkomst af
kapital och arbete icke utginge, när årsinkomsten understege 500 kronor,
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 7
samt personer, hvars inkomster understege detta belopp, kunde, när omständigheterna
dertill föranledde, helt och hållet befrias från personliga
afgifter, kunde en backstugusittare icke befrias från sin skatt, så länge
hans stuga vore beskattningsbar. En dylik stuga hade sitt största värde
i det skydd, den lemnade en fattig hemlös, och den besparing för kornmunnens
fattigvård, den medförde. En eftergift af bevillning för sådana
husbyggnader vore blott en gärd af humanitet och mildhet i beskattningen
af mindre bemedlade. En sådan eftergift från statens sida förefölle så
mycket mera naturlig, som den enskilde jordegaren, inom hvars område
ifrågavarande stugor vore belägna, väl i allmänhet utan någon ersättning
uppläte plats för dessa stugor, och sålunda af sina begränsade tillgångar
efterskänkte denna ersättning, eller, när området ej hade något värde, dock
utsatte sig för intrång och olägenhet.
Efter denna motivering, som tydligen afsåg att i visst fall bereda
s. k. backstugusittare frihet från erläggande af fastighetsbevillning, framstälde
herrar Nilsson och Kronlund det förslag, som sedermera blef af
1897 års Riksdag såsom punkt d) i § 4 bevillningsförordningen antaget.
I trots af hvad berörde motionärer och Riksdagen i anslutning till
dem afsett, lärer emellertid denna punkt med den affattning, den erhållit,
icke rätteligen kunna tolkas såsom ett stadgande om befrielse för backstugusittare
från erläggande af fastighetsbevillning, hvilket framgår vid en
jemförelse med 2 § bevillningsförordningen. Sagda paragraf uppställer
den regel, att bevillning för fast egendom erlägges af egaren, utom uti
vissa angifna undantagsfall, då bevillning utgöres af innehafvaren. Till
dessa undantagsfall hör, enligt 2 § punkt c), att innehafvaren skall erlägga
bevillning »för lägenhet, som är till besittning på viss tid eller på lifstid
från annan egendom afsöndrad». Annan lägenhet än den nämnda är
deremot icke i 2 § omförmäld. Då nu i 4 § punkt d) säges, att »innehafvare
af lägenhet» i visst fall är fri från erläggande af fastighetsbevillning,
och då rimligtvis någon annan innehafvare af lägenhet icke kan
erhålla befrielse i frågavarande afseende än den, som eljest skolat erlägga
sådan bevillning, måste »innehafvare af lägenhet» i sistnämnda punkt
tolkas såsom afseende allenast innehafvare af lägenhet, som är till besittning
på viss tid eller på lifstid från annan egendom afsöndrad.
Sannolikt till följd af den brist på öfverensstämmelse, som sålunda
förefinnes emellan hvad med 4 § punkt d) afsetts, och den tolkning, som dess
affattning gifver anledning till, har sagda punkt under den korta tid,
den varit gällande, blifvit af taxeringsmyndigheterna på olika sätt tilllämpad.
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
Det är för att afhjelpa detta missförhållande samt för att bereda
frihet från åtgörande af fastighetsbevillning åt dem, som vid antagandet
af ifrågavarande stadgande i sjelfva verket afsetts, som nu förevarande
motioner framkommit.
Mot antagandet af det tillägg till § 4, som punkt d) innehåller,
uttalade sig bevillningsutskottet vid 1897 års riksdag uti sitt i anledning
af herrar Nilssons och Kronlunds förutnämnda motion afgifna betänkande.
Utskottet åberopade dervid det skäl, som af bevillningsutskottet vid flera
föregående riksdagar gent emot motioner i enahanda syfte framhållits,
nemligen att, då många hemmansdelar funnes, som icke egde ett värde
af 500 kronor, och då egaren af en sådan hemmansdel finge utgöra ej
blott bevillning och de utskylder, som efter denna utgingo, utan äfven de
pålagor, som hos oss hvilade på sjelfva jorden, det skulle leda till orättvisa,
om husbyggnader, värda mindre än 500 kronor, skulle befrias från
den skattskyldighet, som med egandet af dem vore förenad.
Ehuruväl utskottet finner detta skäl fortfarande ega giltighet gent emot
ett sådant stadgande som det i § 4 punkt d) förekommande, tvekar utskottet
i allt fall att, då Riksdagen så nyligen antagit detsamma, nu föreslå
dess upphäfvande. Deremot torde ett afhjelpande af de ofvan angifna
bristerna i detta stadgande vara af behofvet påkalladt.
Intetdera af de i nu förevarande motioner framstälda ändringsförslagen
kan dock anses för ändamålet tillfyllestgörande.
Herr Eliasson föreslår, att fastighetsbevillning i af honom angifvet
fall icke skall erläggas af »egare och innehafvare af byggnad, uppförd
å annans ej afsöndrade jord», men om en sådan lydelse af punkt d) antoges,
skulle den rätt till frihet från utgörande af fastighetsbevillning, som genom
punktens nuvarande affattning medgifvits innehafvare af lägenhet, som
är till besittning på viss tid eller på lifstid från annan egendom afsöndrad,
komma att upphäfvas. Då vidare enligt motionärens förslag ifrågavarande
egare och innehafvare af byggnad skulle medgifvas befrielse, »derest icke
hans inkomster, deri inbegripet det hyresvärde, byggnaden kan ega, uppgå
till eller öfverstiga 500 kronor», har icke, såsom skäligt varit, gjorts undantag
dels för det fall, att han eljest erlägger bevillning af fast egendom,
dels för den händelse, att byggnadens värde öfverstiger 500 kronor utan
att dock egarens eller innehafvarens inkomster, deri inbegripet byggnadens
hyresvärde, uppgå till minst 500 kronor.
Herr Olsson i Väsby angifver sitt förslag såsom afseende ett förtydligande
af punkt d) i 4 § bevillningsförordningen och hemställer, att i
sagda punkt må utsättas, att befrielse från erläggande af fastighetsbevillning
skall tillgodokomma »icke allenast innehafvare, utan äfven egare af
9
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
sådan lägenhet, om hvilken nämnda paragraf handlar». Såsom skäl till
denna hemställan anför motionären, att ifrågavarande punkt ej ansetts
ega tillämpning på »dylik lägenhet, som besittes af någon under full
eganderätt». Men 4 § punkt d) kan ej, såsom förut påvisats, rätteligen
tolkas såsom afseende annan lägenhet än den, som är till besittning på
viss tid eller lifstid från annan egendom afsöndrad, och besittning af
sådan lägenhet medför icke full eganderätt. Motionären synes derför
hafva med den af honom föreslagna ändringen afsett ej endast nu nämnd
lägenhet, utan lägenhet i allmänhet. Det af motionären framstälda förslaget
skulle således innebära en utvidgning af ifrågavarande stadgande.
Men äfven med en sådan utvidgning torde icke det ändamål, som vid
stadgandets antagande med detsamma afsetts, blifva uppnådt. För att
dels vinna berörda ändamål, dels vinna likformighet vid stadgandets tilllämpning,
torde derför åt detsamma böra gifvas en lydelse, som tydligt
utmärker, att detsamma gäller såväl egare och innehafvare af lägenhet
med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af
åbyggnaden, som ock egare af byggnad å annans mark.
I sammanhang med en sådan ändring af 4 § punkt d) bör ock motsvarande
ändring af 2 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna vidtagas;
och kommer utskottet, derest det förslag till ändring af förstnämnda
§, hvilket här nedan framställes, af Riksdagen antages, att uti särskildt
memorial afgifva förslag till ändring i berörda instruktion.
Under hänvisning till hvad ofvan anförts och således för att med
bibehållande af den frihet från utgörande af fastighetsbevillning, som för
närvarande är medgifven innehafvare af lägenhet, tillika bereda sådan frihet
åt den klass af medborgare, Riksdagen vid nu ifrågavarande stadgandes
antagande åsyftat samt tillika för att gifva detta stadgande den tydlighet,
som tillämpningen af detsamma visat, att dess nuvarande affattning saknar,
får utskottet härmed hemställa,
l:o) att Riksdagen ville besluta, att 4 § i bevillningsförordningen
skall erhålla följande förändrade lydelse:
»§ 4.
Fastighetsbevillning erlägges icke af
d) egare eller innehafvare af lägenhet med tillhörande
åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga värde
utgöres af åbyggnaden och ej uppgår till 500 kronor,
derest lägenhetens innehafvare ej eljest erlägger bevillBih.
till Rikstl. Vrot. 1899. .5 Sami. / Afd. 20 Hiift. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.
ning af fast egendom eller inkomst eller hans inkomster,
deri inbegripet det hyresvärde, åbyggnaden kan
ega, ej uppgå till 500 kronor; skolande hvad i denna
punkt stadgas ega tillämpning jemväl i det fall, att
någon eger byggnad å mark, som af annan eges eller
innehafves.»
2:o) att herrar J. Eliassons och A. Olssons förevarande
motioner måtte anses besvarade genom hvad
utskottet här ofvan under l:o) heinstält.
Stockholm den 13 mars 1899.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALL!.
Reservationer:
af herrar Cavalli, friherre von Schwerin, Philipson, Meyer och grefve
Hamilton.
Härjemte hafva herrar S. M. Olsson och Bergendahl begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i utskottets förestående beslut.
Stockholm, Ivar Hseggetröma boktryckeri, 1899.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1899:120 Skrifvelse till Konungen, angående ändring i 4 § bevillningsförordningen och 2 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna. s. 2 i texten