Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta förslag till bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

1899-04-13 · 16 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1899:27, Betänkande, i anledning af väckta förslag till bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

1

X:o 27.

Ant. till Eiksd. kansli den 13 april 1899, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta förslag till bestämmelser

rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och

Norge.

I en till bevillningsutskottet hänvisad proposition, n:o 65, bär Kongl.

Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag till

förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken

mellan Sverige och Norge, så lydande:

»§ 1.

Alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och

af hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro bygda

eller naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta

alla dermed förenade rättigheter samt må således, utan afseende

derå om de ankomma eller afgå från eller till in- eller utländsk ort eller

om de äro barlastade eller lastade med in- eller utländska varor, icke

åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar,

än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras.

Bih. till lliksd. Prot. 1899. ö Sami. 1 Afd. 26 Häft. (N:o 27.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart

med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg

och båtar äro bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifna

förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar,

som till bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.

Hvad sålunda är stadgadt skall gälla, så länge i Norge finnas motsvarande

bestämmelser; ankommande förty på Konungen att, derest inskränkning

sker i de förmåner, som för närvarande tillkomma den svenska

sjöfarten i Norge, förordna, att tillämpningen af bestämmelserna i denna

§ skall helt eller delvis inställas.

§ 2.

Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det, med

undantag för spelkort, hvilka äro underkastade så väl stämpelafgift som

tull, samt bränvin och sprit jemte dermed beredda drycker äfvensom vin,

för hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel

tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra

följande mindre partier, nemligen:

bröd 10 kg.,

fläsk 10 kg.,

garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,

kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,

malt 10 kg.,

risgryn 5 kg.,

socker 5 kg.,

spanmål, omalen 40 kg.,

malen, 25 kg.,

tobak 1 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

sammanlagdt värde af 25 kronor,

Öl 5 liter samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;

dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som

är belägen mellan Djeknelidens tullstation i Vermland och Ljusnebäcken

i fierjeådalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jernband och

norr om denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i fråga om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. $

nedannämnda varor sålunda ökas, att det skall vara den resande tillåtet

att af dem tullfritt medföra följande partier, nemligen:

bröd 20 kg.,

malt 40 kg.,

socker 10 kg.,

spannmål, omalen, 150 kg.,

» malen, 100 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett

värde af 40 kronor,

öl 10 liter,

andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskild!

stadgats, till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.

För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan

stadgats, skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af

varan införda qvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som

i handelsafsigt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för

att utlemnas såsom ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor,

som af handlande eller för handlandes räkning införas, så vidt de äro af

de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om tulltjensteman eller tullbetjent sådant fordrar,

skyldig att, jemte uppgift om yrke och hemvist, aflemna en under edlig

förpligtelse afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medföi, icke

införas i handelsafsigt, på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för

resandes egen räkning, skall sådan försäkran afgifvas af den, för hvilkens

räkning de införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola

varorna i vanlig ordning tullbehandlas. o

Mom. 2. Om i gränstrakterna någon eger eller brukar egendom pa

båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för

egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.

Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras

från Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning,

målning, spunning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för

reparation och som efter sådan förädling eller reparation återinföras, skola

vid återinförseln vara fria från tullumgälder. o

Likaså skola voror, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof

föras från Norge till Sverige för att här undergå sådan förädling eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

reparation, om hvilken nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras,

vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.

Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast

för transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ei underkastade

tullafgifter. 6 J

Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3 och

4 gjorda medgifvanden eger generaltullstyrelsen eller i särskildt fall tullmyndighet

vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som

kunna anses erforderliga.

§ 3.

Varor, som öster om Saltbacken å svenska och Sponviks skansar å

norska sidan öfver Svinesund eller Idefjorden föras från Norge till Sverige

i färja, pråm eller bat under fyra tons drägtighet eller om vintern öfver

isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore de landvägen

införda, så vida de icke antingen sjövägen transporterats till norska sidan

af nämnda färjställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts till svenska

sidan eller ock blifvit till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart

sändas sjövägen vidare.

Denna förordning skall träda i kraft den 16 nästkommande maj.»

I den kong! propositionen har åberopats bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver finansärenden för den 6 nästlidne mars, hvaraf inhemtas,

att chefen för finansdepartementet vid ärendets föredragning inför

Kongl. Maj:t anfört:

»Med anledning deraf att nådiga förordningen angående Sveriges och

Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 efter

skedd uppsägning komme att upphöra att gälla med den 12 juli 1897

föreslog Kongl. Maj:t genom nådig proposition den 23 april sistnämnda

år Riksdagen att antaga en författning, genom hvilken sjöfarten och gränstrafiken

mellan de båda länderna komme att regleras för tiden efter utgången

af inellanrikslagens giltighetstid. Då min företrädare i embetet

sistberörda dag anmälde detta ärende inför Kongl. Maj:t, erinrade han, att

förhandlingar varit inledda med norska regeringen om upprättande af förslag

till en författning af samma ömsesidigt förbindande kraft som mellanrikslagen,

enligt hvilken författning de båda länderna skulle tillerk änna

hvarandra behandling såsom den mest gynnade nation i fråga om handel

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N\o 27.

5

och sjöfart äfvensom erforderliga lättnader beredas gränstrafiken, men att

dessa förhandlingar då icke ännu ledt till resultat af anledning, att fråga

i Norge blifvit väckt om införande af differentialtullsystemet och att, då

denna fråga ej ännu hunnit genomgå förberedande behandling, det ansetts

mindre lämpligt att för det dåvarande binda sin handlingsfrihet genom

ett aftal med Sverige om behandling som den mest gynnade nation.

Den omständighet att en ömsesidigt förpligtande öfverenskommelse

i ämnet sålunda icke kunnat komma till stånd syntes dock departementschefen

icke innebära giltig anledning att icke medgifva Norge behandling

,som den mest gynnade nation. När mellanrikslagen gått till ända, skulle,

med då gällande bestämmelser, Sverige fortfarande komma att i Norge

åtnjuta behandling som den mest gynnade nation, men Norges sjöfart

deremot att enligt utredning, som af departementschefen lemnats, vidkännas

en högst väsentlig inskränkning i sina dittillsvarande förmåner. Anledning

att försätta dan norska sjöfarten på Sverige i en sådan undantagsställning,

vida ofördelaktigare än den, som åtnjötes af andra länders sjöfart

här i riket, syntes icke förefinnas, och departementschefen hade derföre

trott, att, oaktadt öfverenskommelse om ömsesidig behandling som

den mest gynnade nation icke kunnat komma till stånd, förhållandet genom

en af Norges samtycke oberoende lag borde ordnas sålunda, att sådan

behandling komme Norges handel och sjöfart här i riket till godo.

Tydligt vore emellertid, att en dylik lag icke borde ega gällande kraft

längre, än. motsvarande förmån tillkomme svensk handel och sjöfart i

Norge. Då likväl lagens giltighet svårligen kunde till sitt fortbestånd

göras beroende af inträffandet eller uteblifvandet af en norsk lagstiftningsåtgärd,

syntes vilkoret af reciprocitet ej böra i sjelfva lagen upptagas.

Lämpligare syntes vara, att lagen antoges att gälla till och med någon

dag vid slutet af 1897 års riksdag, exempelvis den 15 maj eller den tidigare

dag, då nytt beslut blifvit af Riksdagen fattadt. Dermed vunnes

ock möjlighet att få denna lag, som ju till följd af sin beskaffenhet borde

vara gemensam, bragt till stånd såsom sådan, om de i Norge pågående

utredningar då hunnit föras till slut.

Sedan ofvan omförinälda nådiga proposition blifvit af Riksdagen bifallen,

utfärdades den 28 maj 1897 nådig förordning angående vissa bestämmelser

rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge,

hvilken förordning skulle träda i kraft den 13 påföljande juli och, der

icke annorlunda stadgades, lända till efterrättelse till och med den 15

maj 1898.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

I fråga om reglerandet af bestämmelserna rörande sjöfarten och gränstrafiken

mellan Sverige och Norge för tiden efter den 15 maj sistnämnda

år, då omförmälda författnings giltighetstid ginge till ända, egde förhandlingar

rum med norska regeringen, hvilka likväl icke ledde dertill, att

aftal kunde med Norge träffas om ömsesidig behandling som den mest

gynnade nation. Med anledning häraf utfärdades den 13 berörda maj

en med 1897 års författning i väsentliga delar lika lydande förordning

i ämnet, hvilken förordning skall, der icke annorlunda stadgas, lända till

erfterrättelse till och med den 15 maj innevarande år.

Med erinran att under de förhandlingar, som vintern 1897 —1898

egt rum rörande förevarande fråga, från norska regeringens sida icke, innan

frågan på grund af den långt framskridna tiden måst föreläggas den

svenska Riksdagen, erhållits något slutligt och fullt definitivt meddelande,

huruvida de hinder, som dittills från norsk sida ansetts lägga

hinder i vägen för afsilande mellan de båda länderna af en ömsesidigt

bindande öfverenskommelse om behandling som dem mest gynnade

nation, fortfarande ansåges förefinnas, aflat jag den 4 juli 1898 till norske

herr statsministern Blehr eu skrifvelse, deruti jag med hänsyn dertill att

det icke kunde anses annat än önskvärdt, att de bestämmelser, som för

det dåvarande provisoriskt reglerade handels- och sjöfartsförhållandena

mellan Sverige och Norge, finge aflösas af en ordning, som icke hvarje

år behöfde göras till föremål för ny behandling, anhöll, att herr statsministern

ville meddela mig, huruvida norska regeringen dåmera ansåge

handels- och sjöfartsförbindelserna mellan Sverige och Norge lämpligen

böra normeras genom eu öfverenskommelse om ömsesidig behandling som

den mest gynnade nation.

Till svar härå anförde herr statsministern Blehr i skrifvelse den

8 december 1898, att han från chefen för det norska finants- och tolddeparteinentet

mottagit en skrifvelse, deri herr statsministern anmodats

meddela mig, att, då så kort tid förflutit efter mellanrikslagens upphörande

och förändringen i det norska tullsystemet, att behöflig erfarenhet

angående de nya förhållandena ännu icke vunnits, en förhandling af

nämnda art icke för närvarande med fördel kunde upptagas.

Önskligt hade visserligen varit, att öfverenskommelse kunnat med

Norge träffas om upprättandet af §n författning med ömsesidigt förbindande

kraft, hvarigenom de båda länderna i fråga om handel och sjöfart

tillerkänt hvarandra behandling såsom den mest gynnade nation.

Då emellertid öfverenskommelse i sådant afseende ej heller nu kunnat

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

1

komma till stånd, lära hithörande förhållanden fortfarande böra ordnas

genom en af Norges samtycke oberoende lag och för sådant ändamål

förlängd giltighet beredas åt de bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken

mellan Sverige och Norge, hvilka, jemlik! de i hufvudsak lika

lydande förordningarna af den 28 maj 1897 och den 18 maj 1898, galt

under tiden efter mellam-ikslagens upphörande, men enligt slutmeningen

i sistnämnda författning skola upphöra att gälla med den 15 nästkommande

maj. Genom berörda båda författningar hafva bestämmelser i ämnet meddelats

allenast för ett år i sänder. Någon anledning att till viss tid begränsa

giltigheten af en blifvande ny författning i ämnet lärer, med afseende på

hvad från norska regeringens sida blifvit anfördt, nu icke förefinnas.

Hvad angår de i §§ 2 och 3 af förordningen den 13 maj 1898

meddelade bestämmelser, äro desamma afsedda att bereda gränsbefolkningen

på svenska sidan den lättnad i samfärdseln, som med bevarande

af nödig kontroll i tullhänseende ansetts förenlig, och fortbeståndet af

sagda bestämmelser behöfver derföre icke göras beroende deraf, att

motsvarande bestämmelser gälla på norska sidan. Annat är deremot

förhållandet med bestämmelserna i § 1 af samma förordning. I sakens

natur ligger, att, på sätt äfven tillförene framhållits, de förmåner,

som i sagda § medgifvas den norska sjöfarten i Sverige, icke böra ega

bestånd längre, än motsvarande förmåner tillkomma den svenska sjöfarten

i Norge. I de åren 1897 och 1898 utfärdade förordningar, hvilkas

giltighetstid var begränsad till år, ansågs med afseende på den korta

tid, hvardera författningen var afsedd att gälla, ej behöflig! att i sjelfva

lagarne intaga vilkoret om reciprocitet. Då nu afsedt vore, att de bestämmelser,

som komme att meddelas, skulle gälla för obestämd tid,

synes rigtigast vara, att till § 1 göres ett tillägg af innehåll, att bestämmelserna

i sagda § skola gälla, så länge i Norge finnas motsvarande

bestämmelser, och att det förty skall ankomma på Konungen att, derest

inskränkning sker i de förmåner, som för närvarande tillkomma den

svenska sjöfarten i Norge, förordna, att tillämpningen af bestämmelserna

i förevarande § skall helt eller delvis inställas.

I ifrigt saknar jag anledning att föreslå någon förändring i de uti

förordningen af den 13 maj 1898 innefattade bestämmelser i ämnet.»

I sammanhang med omförmälda kongl. proposition har utskottet till

behandling företagit en af herr C. E. Ljungberg inom Första Kammaren

väckt motion, n:o 27, af följande lydelse:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

»Det af norska stortinget under sistlidne november månad definitivt

fattade beslut, att unionstecknet skulle borttagas ur norska handelsflaggan,

är så påtagligen af en mot Sverige rigtad fiendtlig innebörd, att svenska

Riksdagen icke kan undgå att taga i ompröfning, på hvilken punkt unionen

derigenom blifvit försatt, och att se till, huru det vidare framgåendet på

denna bana må kunna förhindras.

Det var efter ömsesidig öfverenskommelse emellan de svenska och

norska medlemmarne i 1839—44 årens unionskomité, af hvilka de förre

ogerna medgåfvo den af konung Oscar I och norrmännen påyrkade separationen

i örlogsflaggan, som, i sammansatt statsråd, det beslut om unionstecknet

i båda rikenas handelsflaggor fattades, hvilket de svenska komiterade

gjort till vilkor för sitt medgifvande.

Att norrmännen nu brutit detta aftal, ehuru Sverige vid det tillfället

gaf dem i flagga och riksvapen en i förhållande till rikenas folkmängd

och styrka obehörigt stor andel, är visserligen ingalunda det första bevis

vi från det hållet erhållit, huru föga de unionella fördragen af Norge

aktas, men det är dock i och för sig så kränkande och så för Sverige

förolämpande, att det icke kan förklaras af annat än den oaflåtliga eftergifvenhet

de ådagalagt, som det tillhört att i första rummet bevaka

Sveriges intressen. Denna eftergifvenhet och sorglöshet måste dock taga

ett slut, och efter den skymf man i Norge nu tillfogat Sverige, lärer väl

det antal inom vår representation vara snart räknadt, som utan vidare

vill hålla till godo dermed, desto hellre som man i utlandet numera anser

vår fortfarande sorglöshet vara ett bevis på svenska nationens karakterssvaghet

och förfall.

Det ligger härvid nära till hands att erinra sig, att det är på

unionella grunder och under den unionsmärkta flaggans ‘hägn, som Norge

hittills åtnjutit de stora fördelar i sjöfartsväg här i landet, som väsentligen

bidragit till norska handelsflottans snabba utveckling och ännu gifva

densamma en fraktförtjenst af 8 å 9 millioner kronor om året. Men det

lärer väl ej vara skäl att, då Norge föraktar denna union och dess symbol,

fortfarande skänka det enahanda fördelar.

I mer än 40 år, eller allt sedan 1825 års mellanrikslag stiftades,

har ett nära nog enstämmigt rop från alla landsändar låtit höra sig, att

de förmåner och privilegier, den norska handelsflottan här i riket erhållit,

i hög grad skadade vår egen flotta. Man har åberopat flera högst tänkvärda

fakta i detta hänseende. Efter det att svenska stapelstädernas

handelsflotta, under de tjugu år, som närmast föregingo unionen, vunnit

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. ■''

en ansenlig tillväxt och en drägtighet af 116,620 tons, föll hon, efter

det 1815 och 1825 års inellanrikslagar tillkommit, så mycket, att hon

behöfde en tid af 26 år, innan hon (1841) åter uppnådde ett liknande

tontal (117,047 tons). För hvarje ny mellanrikslag, hvar och eu med

ökade förmåner för norska fartyg, hämmades den naturliga tillväxt, som

började visa sig inom vår handelsflotta, när någon tid förflutit; och när

man till de fördelar, som norska handelsflottan sålunda erhållit, ytterligare

år 1874 lade den dittills sorgfälligt bevarade kustfarten, jemte rätt

att inom Sveriges område och med lika förmåner, som tillkomma vara

egna landsmän, idka sjöfart å våra insjöar in. fl. farvatten, hvilken senare

rätt icke tillkommer någon annan främmande nation, sa later det förklara

sig, att till det lägervall, hvari vår stapelstadsflotta så länge befunnit sig,

äfven sällat sig ett aftagande i våra öfriga städers och i landsbygdens

handelsflottor.

Dessa hade från 1830 till 1874 stigit icke obetydligt; men de hafva

sedermera till drägtigheten förminskats, nemligen från respektive 29,414

och 169,729 till 27,056 och 146,682 tons.

Den svenska handelsflottan, i sin helhet, befann signar 1896 (den

senaste, nu tillgängliga uppgift) vid ett lägre stadium än ar 1875, nemligen

496,819 emot 507,049 tons — detta efter 21 års förlopp och under

det att den norska och andra handelsflottor vunnit en ofantlig utveckling.

o

Man har sökt öfverskyla följderna af norrmännens intrång med åberopande

af några fel i vår lagstiftning in. in., och man ^har menat, att

vi ju dock i Norge hafva reciprocitet. Men nämnda fel återfinnas i flera

andra stater, utan att handelsflottans tillväxt derigenom blifvit synnerligen

hämmad, och den s. k. reciprociteten i Norge är för oss af föga eller

intet värde, då vår sjöfart pa detta land är sa ringa.

När svenska representationen ändtligen, år 1895, lät uppsäga mellanrikslagen,

hyste man det naturliga hopp, att dermed äfven en gräns

skulle° sättas för den norska invasionen på sjöfartsområdet; men denna

har fått fortfarande till landets förfång blomstra i den partiella mellanrikslag,

som man haft sig sa angeläget att påbörda oss.

Då det emellertid ännu är att hoppas, det Kongl. Maj:t icke skall

begära förnyelse af eu under nuvarande kommunikationsförhållanden alldeles

obehöflig lag, som dessutom är sa felaktigt redigerad, att den pa

flera ställen rent af inbjuder till lurendrejeri, vill jag för närvarande inskränka

mina yrkanden till följande hemställan:

Bill. till Riksd. Prot. 1899. 5 Sand. 1 Afd. 26 Höft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,

^att från och med den 16 maj 1899 alla i Norge inhemska fartyg

och batar skola i Sverige allenast med de vilkor behandlas såsom inhemska,

att de föra unionsmärkt flagga och äro försedda med sådana

handlingar, som efter noggrann granskning finnas till fullo styrka, att

fartygen tillhöra norrmän och icke, såsom i senare åren händt, engelsmän

eller annan främmande nation;

äfvensom att den no?''sJca fartyg och båtar allena genom kongl. förordningen

den 13 maj 1898 medgifna förmån att befara äfven Sveriges

insjöar, floder och Tcanaler utan högre afgifter till kronan, städer och inrättningar,

än som af inhemska fartyg utgöras, må från och med den 16

maj 1899 upphöra».

De bestämmelser, som efter inellanrikslagens upphörande reglerat

sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge, och hvilka bestämmelser

senast fått sitt uttryck i kongl. förordningen den 13 maj 1898,

torde, da nagra nya förhallanden icke inträdt, som kunna påkalla upphäfvande

eller förändring af nämnda bestämmelser, böra erhålla förlängd

giltighet äfven efter den 15 nästkommande maj, då nämnda förordning

upphör att gälla. Enär meningarna kunna vara delade om på hvad sätt

ifrågavarande förhållanden skola för framtiden ordnas, har utskottet

emellertid för närvarande funnit sig icke böra förorda Kongl. Maj:ts förslag

att göra den nya författningen i ämnet gällande tills vidare, utan

höra enligt utskottets åsigt, såsom hittills varit fallet, bestämmelser meddelas

^endast för ett år, på det att Riksdagen måtte sättas i tillfälle att

nästa år taga under ompröfning, huruvida anledning då förefinnes att uti

ifrågavarande afseende vidtaga någon annan åtgärd. Vid sådant förhållande

synes det utskottet obehöflig! att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, i

förordningen inrymma bemyndigande för Konungen att inställa tillämpningen

af bestämmelserna angående norska fartygs rätt till sjöfart inom

svenskt område, ^ i följd hvaraf sista stycket i § 1 af den utaf Kongl.

Maj:t föreslagna förordningen torde böra utgå.

Beträffande herr Ljungbergs förslag derom, att norska fartyg och

båtar skulle för åtnjutande af förmånen att i Sverige behandlas såsom

inhemska föra unionsmärkt flagga, så har utskottet icke kunnat biträda

herr Ljungbergs förslag i denna del. Ej heller har utskottet funnit anledning

att hos Kongl. Maj:t göra hemställan om skärpt kontroll mot att

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27. 11

främmande, icke norska fartyg under uppgift, att de äro norska, förvärfva

sig de fördelar, som endast tillkomma dessa.

Utskottet hemställer fördenskull,

, '' *

1:0)

att Riksdagen, med förklarande, att Kongl.

Maj:ts förevarande proposition icke kunnat oförändrad

bifallas, måtte för sin del antaga följande förordning

angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och

gränstrafiken mellan Sverige och Norge:

§ I
Alla

i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna

eller däckade och af hvad slag och drägtighet som

helst, skola, ehvad de der äro byggda eller naturaliserade,

äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och

åtnjuta alla dermed förenade rättigheter samt må således,

utan afseende derå, om de ankomma eller afgå

från eller till in- eller utländsk ort eller om de äro

barlastade eller lastade med in- eller utländska varor,

icke åläggas andra eller högre afgifter till kronan,

städer eller särskilda inrättningar, än af inhemska

fartyg och båtar skola utgöras.

Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt

område idka fraktfart med samma rätt och under enahanda

vilkor, som för inhemska fartyg och båtar äro

bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen

medgifna förmåner skola norska fartyg

vara försedda med sådana handlingar, som till bestyrkande

af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.

§ 2.

Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till

Sverige vare det, med undantag för spelkort, hvilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

1 o

J u

äro underkastade så väl stämpelafgift som tull, samt

bränvin och sprit jemte dermed beredda drycker äfvensom

vin, för hvilka senare varor tull skall erläggas,

medgifvet, att af till införsel tillåtna, tull underkastade

naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra följande

mindre partier, nemligen:

bröd 10 kg.,

fläsk 10 kg.,

garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,

kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,

malt 10 kg.,

risgryn 5 kg.,

socker 5 kg.,

spanmål, omalen, 40 kg.,

» malen, 25 kg.,

tobak 1 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock

icke utöfver ett sammanlagdt värde af 25 kronor,

öl 5 liter samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 20

kronor;

dock att för det fall, att resan sker öfver den

del af gränsen, som är belägen mellan Djeknelidens

tullstation i Vermland och Ljusnebäcken i Herjeådalen

eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jemtland

och norr om denna belägna orter, ofvan stadgade

myckenheter i fråga om nedannämnda varor sålunda

ökas, att det skall vara den resande tillåtet att af

dem tullfritt^medföra följande partier, nemligen:

bröd 20 kg.,

malt 40 kg.,

socker 10 kg.,

spanmål, omalen, 150 kg.,

» malen, 100 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock

icke utöfver ett värde af 40 kronor,

Öl 10 liter,

andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 27. 13

inom. särskildt stadgats, till ett sammanräknadt värde

af 30 kronor.

För vara;* som af resande med föres i större myckenhet,

än ofvan stadgats, skall tull, enligt hvad eljest

gäller, erläggas för hela den af varan införda qvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke

för varor, som i handelsafsigt införas vare sig för att

i vanlig ordning försäljas eller för att utlemnas såsom

ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor,

som af handlande eller för handlandes räkning införas,

så vidt de äro af de slag, med hvilka han idkar

handel.

Resande vare, om tulltjensteman eller tullbetjent

sådant fordrar, skyldig att, jemte uppgift om yrke

och hemvist, aflemna en under edlig förpligtelse afgifven

skriftlig försäkran, att de varor, han medför,

icke införas i handelsafsigt, på sätt ofvan förmäles.

Införas varorna icke för resandes egen räkning, skall

sådan försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning

de införas. Underlåter någon aflemna dylik försäkran,

skola varorna i vanlig ordning tullbehandlas.

Mom. 2. Om i gränstrakterna någon eger eller

brukar egendom på båda sidor om gränsen, må utsäde,

kreatur och redskap, som erfordras för egendomens

skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.

Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för

hushållsbehof föras från Sverige till Norge för att förädlas

genom blekning, färgning, garfning, målning,

spaning, väfning eller annan dylik bearbetning eller

för reparation och som efter sådan förädling eller reparation

återinföras, skola vid återinförseln vara fria

från tullumgälder.

Likaså skola varor, som af gränsbefolkningen för

hushållsbehof föras från Norge till Sverige för att här

undergå sådan förädling eller reparation, om hvilken

nyss blifvit sagdt, och derefter till Norge återutföras,

vid införseln till Sverige vara fria från tullumgälder.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27.

Mom. i. Dragare och fordon, som uppenbarligen

användas endast för transport af gods eller personer

från Norge till Sverige, äro ej underkastade

tullafgifter.

Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de

i mom. 2, 3 och 4 gjorda medgifvanden eger generaltullstyrelsen

eller i särskilt fall tullmyndighet vid

gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter,

som kunna anses erforderliga.

Varor, som öster om Saltbacken å svenska och

Sponviks skansar å norska sidan öfver Svinesund eller

Idefjorden föras från Norge till Sverige i färja, pråm

eller båt under fyra tons drägtighet eller om vintern

öfver isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses

såsom vore de landsvägen införda, så vida de icke

antingen sjövägen transporterats till norska sidan af

nämnda ‘ färjställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts

till svenska sidan eller ock blifvit till denna senare

öfverförda för att derifrån omedelbart sändas sjövägen

vidare.

Denna förordning skall träda i kraft den 16 maj

1899 och, der icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse

till och med den 15 maj 1900.

. LM .;!?.<}

att herr Ljungbergs motion, så vidt den afser

uppställande af vissa deri föreslagna vilkor för åtnjutande

af den norska fartyg och båtar medgifna rätt

att i Sverige behandlas såsom inhemska, icke måtte af

Riksdagen bifallas; samt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 27,

3:o)

att herr Ljungbergs förslag om upphörande

af den norska fartyg och båtar medgifna förmån att

befara Sveriges insjöar, floder och kanaler utan högre

afgifter till kronan, städer och inrättningar, än som

af inhemska fartyg utgöras, måtte anses besvarad genom

utskottets under l:o) här ofvan gjorda hemställan.

Stockholm den 13 apifil 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

é l Ii-.1 Vyt.r (/(•;:!-ni

H. CA VALL!.

--

l <\K"\

Reservationer:

■ ,''7i (c ■ '' n ;

vid punkten ko)

af herr Bergendahl, som anfört:

»Under riksdagarne åren 1897 och 1898 har, efter hvad dessa årens

bevillningsutskotts betänkanden n:is 25 och 29 utvisa, vid behandlingen

af Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen med förslag till förordning

angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan

Sverige och Norge uti afgifna och af mig biträdda reservationer framhållits

önskvärdheten af att bland andra vilkor för förordningens antagande

måtte deri intagas den bestämmelsen, att, derest inskränkning skulle ske i

de förmåner, som för närvarande tillkomma den svenska sjöfarten i Norge,

Kongl. Maj:t måtte ega att när som helst förordna, att författningen delvis

eller helt och hållet upphäfves.

Under sådant förhållande kan jag ej biträda utskottets beslut att

föreslå Riksdagen, att sista stycket i § 1 af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna

förordningen skall utgå. Deremot delar jag utskottets åsigt, att denna

förordning ej bör gälla för längre tid än till och med den 15 maj 1900.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 27.

Jag tillåter mig derför hemställa:

*bftr*löif(|- f • ''-n‘>d''»uur 1 . i•>»{ ^ii

l:o) att ifrågavarande af Kongl. Maj:t framlagda

förslag till förordning angående vissa bestämmelser

rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och

Norge måtte af Riksdagen antagas;

2:o) att Riksdagen derjemte måtte besluta, att

denna förordning skall träda i kraft den 16 nästkommande

maj och, der icke annorlunda stadgas, lända till

efterrättelse till och med den 15 maj 1900.»

samt vid punkten 2:6)

dels af herrar Cavalli, Stephens, Almström, friherre Kling spor och

Bergendakl, hvilka instämt i utskottets hemställan, hvarigenom heta Ljungbergs

motion blifvit afstyrka men reserverat sig emot att utskottet för

denna hemställan icke anfört någon motivering,

dels ock af herr Nisser, som — under erinran att någon motivering

för afstyrkande af herr Ljungbergs förslag om föreskrift, att norska fartyg

och båtar skulle, för åtnjutande af den dem medgifna rätt att i Sverige

behandlas såsom inhemska, föra unionsmärkt flagga, icke blifvit af utskottet

förebragt — ansett, att i detta hänseende bort af utskottet anföras följande

motivering:

»Beträffande herr Ljungbergs förslag derom, att norska fartyg och

båtar skulle, för åtnjutande af förmånen att i Sverige behandlas såsom inhemska,

föra unionsmärkt flagga, torde böra erinras, att någon förändring

af de i kongl. brefvet af den 20 juni 1844 gifna bestäminelselserna angående

de förenade rikenas flaggor icke egt rum. Utskottet kan derför

icke biträda herr Ljungbergs förslag i denna del.»

Härjemte har herr af Buren begärt få antecknadt, att han icke inom

utskottet deltagit i behandlingen af de i detta betänkande omförmälda

frågor. ; 1

y\\i - .,*•:.•?{> 1 >!!’''■'': lu.Ul *?*>Ii“ i

SM: tnl.V. ''-*••• . ''ic'',! _ :■ i ''rA < *

STOCKHOLM, CENTHAL-TRYCKERIET 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.