Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af föreslagen ändring af 47 § bränvinsförsäljningsförordningen.

1899-02-13 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1899:4, Betänkande, i anledning af föreslagen ändring af 47 § bränvinsförsäljningsförordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande A'':o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1899, kl. 7 e. m.

Betänkande, i anledning af föreslagen ändring af 47 § bränvinsförsäljningsförordningen.

(2:a A.)

I § 47 kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af

bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24

maj 1895 stadgas: »Husbonde ansvare för förbrytelse, som, med hans

vetskap, mot denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i

hans arbete antagen person, likasom vore förbrytelsen af husbonden

sjelf gjord.»

Uti motioner, väckta inom Andra Kammaren, har föreslagits

dels af herr E. A. Zotterman (motion n:o 103):

»att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, om och under hvilka vilkor sådan

ändring af § 47 i kongl. förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren

för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade

spirituösa drycker kan och bör åstadkommas, att, i fråga om utskänkning

på olaga tid inom utskänkningslokal, ansvaret för förbrytelse mot

förordningen hufvudsakligen träffar husbonden, samt att Kongl. Maj:t

ville till kommande Riksdag inkomma med sådant förslag i frågan,

hvartill utredningen kan föranleda»;

Bih. till Riksd. Prof. 1899. 5 Sami. 1 Afd. d Höft. (N:o 4.J

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 4.

dels ock af herr J. Byström (motion n:o 162):

Datt Riksdagen måtte för sin del besluta, att 47 § i kong!, förordningen

den 24 maj 1895, angående vilkoren för försäljning af bränvin

och andra spirituösa drycker, må erhålla följande förändrade lydelse:

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning

begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, likasom

vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord, derest icke omständigheterna

göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och

vilja, d

Uti den af herr Zotterman väckta motionens syfte har herr

A. Petri instämt.

Vid 1895 års riksdag väckte herr Zotterman en motion, i hvilken

han föreslog, att ur 47 § bränvinsförsäljningsförordningen skulle uteslutas

orden »med hans vetskap», så att husbonde blefve ansvarig för

förbrytelse, som mot förordningen beginges af hans hustru, husfolk eller

i hans arbete antagen person, äfven om husbonden ej varit derom medveten.

Till stöd för sitt förslag erinrade herr Zotterman bland annat

om bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer samt helsovårdsstadgan

för riket, enligt Indika författningar husbondes ansvarighet

kunde i vissa fall inträda.

Bevillningsutskottet vid 1895 års riksdag förklarade sig icke kunna

finna, att de i berörda författningar förekommande, af motionären åsyftade

bestämmelser vore i förevarande afseende jemförliga med det föreslagna

stadgandet. Möjligheten till kontroll och till förekommande af lagöfverträdelser

i ena eller andra fallet vore väsentligen olika. Medan

det torde vara jemförelsevis lätt att öfvervaka, att de i ordningsstadgan

för rikets städer och i helsovårdsstadgan meddelade ordningsföreskrifter,

för hvilkas eftersättande ansvar drabbade husbonden, behörigen efterlefdes,

vore det i många fall omöjligt för en husbonde att tillse, att

icke någon af de i hans arbete antagna personer gjorde sig skyldige

till öfverträdelse af bränvinsförsäljningsförordningen. Genom den af

herr Zotterman föreslagna ändringen i § 47 skulle ett allt för stort

ansvar påläggas husbonden, och i många fall skulle personer, hvilka ej

någon som helst brottslighet kunde läggas till last, komma att drabbas

af ansvar.

På utskottets hemställan blef motionen af Riksdagen afslagen.

Vid 1898 års riksdag väckte herr Zotterman en motion, i hvilken

han föreslog, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka vilkor

sådan ändring af § 47 bränvinsförsäljningsförordningen kunde och borde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. B

åstadkommas, att — helst i fråga om hela förordningen eller, om så

icke ansåges lämpligt, åtminstone i fråga om utskänkning på olaga tid

inom utskänkningslokal — ansvaret för förbrytelse mot förordningen

hufvudsakligen träffade husbonden, samt att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen

inkomma med det förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

I denna motion framhöll motionären gent emot hvad utskottet vid

1895 års riksdag anfört, att i fråga om olaga utskänkning inom utskänkningslokal

jemförelsen med bestämmelserna i ordningsstadgan och

helsovårdsstadgan vore fullt befogad. Vidare framhöll motionären, att

principen om husbondeansvar icke blifvit konseqvent tillämpad i vår

bränvinslagstiftning, i det att enligt 31 § bränvinstillverkningsförordningen

bränvinstillverkare är ansvarig för förseelse enligt sagda förordning,

begången af hans hustru, barn, tjenstefolk och i bränneriet

anstälde arbetare, såsom vore förseelsen af tillverkaren sjelf begången,

derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen skett utan

hans vetskap och vilja.

Bevillningsutskottet vid 1898 års riksdag ansåg icke dessa af

motionären åberopade ansvarsbestämmelser i bränvinstillverkningsförordningen

fullt analoga med bestämmelserna i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen.

En för bränvinstillverkare stadgad vidsträcktare ansvarighet

för förbrytelser mot bränvinstillverkningsförordningen, begångna af honom

underordnade personer, hade dock sin förklaringsgrund och sitt berättigande

i de väsentligt olika omständigheter, under hvilka förseelser mot

sistnämnda förordning beginges. Här vid lag erfordrades ju särskilda

redskaps anskaffande och vissa tillrustningars vidtagande, hvilket i allmänhet

ej kunde tänkas försiggå husbonden ovetande, utan att denne

bruste i den tillsyn öfver sitt husfolk, som honom ålegat. Att denna

omständighet varit en bidragande orsak till att § 47 bränvinsförsäljningsförordningen

fått en med motsvarande bestämmelse i bränvinstillverkningsförordningen

olika lydelse syntes framgå af särskilda utskottets

vid 1853 och 1854 års riksdag uttalande, att utskottet funne denna

lydelse rigtigare, då det vore svårt för en husbonde att öfvervaka den

försäljning af bränvin, hvilken kunde i hans hus bedrifvas.

Utskottet hemstälde, att motionen ej måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda, mot hvilken hemställan reservation anfördes af två af

utskottets ledamöter; och blef denna hemställan af Riksdagen bifallen.

Uti sin vid innevarande riksdag i ämnet väckta motion erinrar

herr Zotterman till en början om lydelsen af 31 § bränvinstillverkningsförordningen

och 47 § bränvinsförsäljningsförordningen samt yttrar:

»Vid ett ytligt betraktande af dessa båda lagbestämmelser, vill

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N;o 4.

det förefalla, som om de till sin innebörd vore af väsentligen lika beskaffenhet.

Men så är icke förhållandet i verkligheten. Under det att

bestämmelsen i § 31 bränvinstillverkningsförordningen afser husbondes

ansvar i första hand, och att husbonden först då kan frias från straff,

när han styrkt sin oskuld till den förbrytelse, för hvilken han åtalats,

så afser bestämmelsen i § 47 bränvinsförsäljningsförordningen husbondeansvar

först då, när man kan öfverbevisa husbonden derom, att han

haft vetskap om förbrytelse, för hvilken åtal anhängiggjorts.

Att detta innebär eu inkonseqvens uti lagstiftningen, lärer med

skäl icke kunna förnekas, likasom det icke heller lärer med fog kunna

förnekas, att för handen varande förhållanden kräfva ändring uti § 47

derhän, att principen uti de båda ansvarsbestämmelserna blifver enahanda.

»

Herr Zotterman erinrar derefter om sin ofvanberörda vid 1898

års riksdag väckta motion, hvarefter han anför:

»Anledningen till denna min motion angaf jag vara den, att olaga

utskänkning eller förbrytelse mot bestämmelserna i § 26 mom. 2, 3

och 5 samt § 27 i bränvinsförsäljningsförordningen så ofta förekommer

af den anledning, att husbonden är på grund af nu gällande lydelse

af åberopade § 47 så svåråtkomlig i fråga om ansvarspåföljd för sagda

förbrytelser.

Jag tillät mig då framhålla, att då lagbud och laga föreskrifter

bestämmas och utfärdas, är det naturligtvis deras mening, som bestämma

och utfärda dessa lagbud och laga föreskrifter, alt de skola efterlefvas.

Och på det att så skall eke, bestämmas straffpåföljder för öfverträdelser

af lagbudet i fråga. Så är äfven genom § 42 af omhandlade kongl.

förordning stadgadt, att förbrytelser i nu nämnda fall bestraffas med

böter: »första gången från och med 30 till och med 60 kronor samt

andra gången från och med 60 till och med 120 kronor, och vare dessutom»

(rättighetsinnehafvaren) »andra gången sin rätt till» — — —

—- — — »utskänkning förlustig».

Nu skulle man kunna tänka sig, att detta rätt stränga lagbud

skulle i sig innebära ett tillräckligt kraftigt medel att motverka utskänkning

på olaga tid. Utan tvifvel skulle så också vara förhållandet,

om icke bestämmelsen i § 47 af samma förordning lade, så att

säga, hinder i vägen för en sådan effektivitet.

Innehafvaren af utskänkningsrättighet har biträden: hustru, husfolk

eller tjenare, Vid tiden för lokalens stängning tillåter han sig

t. ex. att ha andra förrättningar. Biträdet låter rörelsen pågå; om det

blir åtal af, förklarar husbonde sig icke ha den ringaste vetskap om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 5

den olaga ntskänkningen, och han går fri, men biträdet får höta, om

ock först sedan detta biträde för förbrytelsen särskildt åtalats. Skulle

förbrytelsen upprepas och åtal äfven då ske, går det ju för sig att, om

biträdet är en tjenare, få bort biträdet, och straffpåföljden blir svår att

tillämpa. I alla fall träffas icke hufvudmannen. Följden blir den, att

då den eller de, som ifrat för lagbudets efterlefnad, se, att det är

biträdet och ej husbonden, som i detta fall får bota, nitet slappas och

anmärkningarna eller åtalen uteblifva och olagligheten får opåtaldt pågå.

Men fortsatt åsidosättande af gifna lagbud alstrar likgiltighet för lag i

allmänhet.

Det kan icke nekas, att med den nuvarande lydelsen af § 47

utskänkning å olaga tid i vid utsträckning eger rum. Och förordningens

bestämmelser om utskänkningstiden kunna, enligt min mening,

ej bli tillbörligt effektiva, förr än ansvaret för öfverträdelserna träffar

husbonden. Behofvet af en ändring uti ifrågavarande fall synes mig

derför vara uppenbart.»

Vidare yttrar herr Zotterman:

»Jag tillät mig äfven framhålla i min nämnda motion följande:

Bestämmelsen om ansvar för bränvinsbrännare tillkom vid 1853—54

års riksdag efter tre stånds beslut. Och i öfverensstämmelse med denna

princip föreslog särskilda utskottet vid nämnda riksdag i sitt betänkande

n:o 13, att § 47 i förordningen om försäljning af bränvin skulle lyda

så här: ''Husbonde ansvare för förbrytelse, som mot denna förordning

begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, likasom

vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord, derest icke, på grund

af för handen varande omständigheter, antagas må, att den skett utan

hans vetskap och vilja’.

Detta utskottets förslag godkändes af presteståndet och borgareståndet,

hvaremot ridderskapet och adeln antog ett af grefve Lagerbjelke

framstäldt förslag till lydelse af paragrafen i fråga, hvilken lydelse

särskilda utskottet i sitt betänkande n:o 20 tillstyrkte och Rikets Ständer

sedermera antogo, och som just hade den lydelse, § 47 ännu innehar.

Bondeståndet hade voterat i kull föregående paragrafer, och det hade

sålunda ingen anledning att uttala sig om § 47.

Skälet för ridderskapet och adelns beslut var hufvudsakligen det,

att man ville häfda den rättsprincipen, att man vid åtals anställande

skall bevisa den brottsliges vetskap om förbrytelsen, ej att den tilltalade

skall bevisa sin oskuld. Särskilda utskottets skäl att frångå sitt

första förslag anges vara det, att utskottet funnit den nya lydelsen

''rigtigare än den förut föreslagna, då det är svårt för en husbonde att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets BetänJcande No 4.

öfvervaka den försäljning af bränvin, hvilken kan i hans hus af andra

bedrifvas’.

De åter, hvilka höllo på utskottets första förslag, ansågo, att

man borde vara konseqvent och affatta bestämmelserna om husbondeansvar

principielt lika i de båda bränvinsförordningarna.

För min enskilda del kan jag icke biträda den mening, som

segrade vid 1853—54 års riksdag. Mig tilltalar i högre grad den form

och uppfattning, som då i detta fall icke segrade. Har man i förordningen

om tillverkning af bränvin stält husbonden ansvarig för förbrytelse

mot denna förordning, så bör man ju också i förordningen om

försäljning af bränvin ställa husbonden ansvarig för förbrytelse mot den

förordningen, allra helst om sådant husbondeansvar inskränkes till

allenast utskänkning på olaga tid uti utskänkningslokal.»

Sedan herr Zotterman härefter redogjort för de skäl, bevillningsutskottet

vid 1898 års riksdag anfört till stöd för sitt afstyrkande utlåtande,

erinrar han om den diskussion, som i Andra Kammaren uppstod

med anledning af motionen samt yttrar:

»Under denna diskussion tillät jag mig anmärka mot utskottets

motivering, att förseelserna, försnillning och dylikt, ske vid tillverkningen

och icke vid iordningställandet af lokalen för rörelsens bedrifvande,

äfvensom att redan vid 1853—54 års riksdag framhöllos svårigheterna

för en bränvinstillverkare att se till, att inga förseelser begingos,

att icke något rör rubbades, att ingen hemlig anordning skedde eller

att bränningen pågick en halftimme längre, än husbonden hade rättighet

till. Så många exempel på förseelser uppräknades, som äro alldeles

likartade med förseelser emot bränvinsförsäljningsförordningen, att de,

som den tiden yttrade sig i frågan, ansågo det vara ett fullt analogt

förhållande, och att sålunda bestämmelserna om husbondeansvar borde

vara lika i de båda förordningarna.

Jag framhöll också, att det var hufvudsakligen ur praktisk synpunkt,

eller den, att man hellre gick med på ändring uti det först gifna

förslaget till lydelse af § 47, än att frågan skulle alldeles falla, som

först särskilda utskottet och sedan med detta presteståndet och borgareståndet

frångingo sina förut fattade beslut, likasom att också den omständigheten

torde hafva bidragit till frågans utgång, att Kongl. Maj:t

hade framlagt förslaget till bränvinstillverkningsförordningen, men att

enskilda riksdagsmän passade på att medelst motion yrka, att en förändring

rörande vilkoren för försäljning af bränvin på samma gång

måtte komma till stånd.

Jag framhöll vidare: I det kongl. förslaget upptogs nämnda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 7

bestämmelse för bränvinstillverkare; både Kongl. Maj:t också framlagt

proposition om förändring angående försäljningen, så kanske dylik

bestämmelse äfven deri intagits. Nu blef resultatet som ofvan nämnts.

Men när det särskilda utskottet den gången yttrade sig om, att det

var svårt för husbonden att öfvervaka förseelserna mot försäljningsförordningen,

gälde detta uttalande hvarje förbrytelse, som mot denna

förordning kan tänkas.

Helt annat hade med all visshet uttalandet blifvit, om frågan då

gält endast utskänkning, som skett på olaga tid inom utskänkningslokal.

Denna min uppfattning stärkes af det medgifvande, som under nu omhandlade

diskussion fäldes af utskottets försvarare, herr Fredholm från

Stockholm, då han säger: »Om motionären inskränkt sig till det sista

— och det tror jag är hvad reservanterna föreslå — så kunde det

vara någon rimlighet i hans hemställan.»

Under diskussionen framhöll vidare herr Lindhagen, att jag icke

hade så orätt i det yrkande, som af mig framstälts i min motion.

Visserligen är lagen, sådan den nu är affattad, fotad på principiella

grunder, men ur praktisk synpunkt hade min motion nog sina skäl

för sig.»

Herr Byström yttrar uti sin motion, att straffbestämmelserna i

§ 47 bränvinsförsäljningsförordningen af mången ansetts otillfredsställande,

samt anför:

»Somliga vilja nemligen borttaga ur denna paragraf orden: »med

hans vetskap». Andra deremot hafva ansett, att dessa ord rimligtvis

ej. kunna helt enkelt borttagas, utan att straffbestämmelserna skulle

blifva alltför stränga. Ganska allmänt råder emellertid den meningen,

att den ifrågavarande paragrafen bör på något sätt omformuleras så,

att den blir mera effektiv. Sådan den nu är, är det ofta omöjligt att

fälla en enligt denna paragraf brottslig krögare. Då förslaget om

paragrafens ändring senast var före i Riksdagen, yttrade sig också en

jurist, revisionssekreterare i högsta domstolen, bland annat sålunda:

»Det visar sig äfven af erfarenheten, att i en mängd processer i

detta ämne föranleder lagens föreskrift ett ständigt trassel. Oftast är

det så, att husbonden säger: det har icke skett med min vetskap. För

att få bevis inkallas då en mängd vittnen, och dessa prata en hel del,

som icke bevisar så mycket i saken. Men jag kan knappast påminna

mig något fall, der man icke i alla händelser fått den öfvertygelsen,

att busbonden vetat af förseelsen, ehuru han i brist af laga bevisning

gått fri.»

Detta uttalande eller omdöme, gifvet af en man, som eger mång
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

S Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

årig erfarenhet som lagkarl, synes mig kraftigt bevisa, att bestämmelsen

i bränvinsförsäljningsförordningens 47 § måste på något sätt skärpas.

Motsvarande bestämmelser i bränvinstillverkningsförordningens

31 § äro också något mera effektiva.

Det kan visserligen synas orimligt, att en krögare skulle på ett

eller annat sätt ställas ansvarig för en förseelse, som utan hans vetskap

begås af eu i hans tjenst anstäld person, men då något liknande bestämmelser

äfven gälla inom flera andra områden, är det emellertid rätt

svårt att inse, hvarför man skall gifva en på sätt och vis särskild

undantagsställning åt den, som idkar en för vårt folk så farlig rörelse

som rusdrycksbandteringen.

Bland de många exempel, som härpå skulle kunna anföras, vill

jag nu endast påminna om tvenne.

Enligt tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 10 är en boktryckare

ålagd att å hvarje skrift, han trycker, utsätta »boktryckarens namn,

tryckningsorten och årtalet». Om nu någon af de i hans tjenst anstälda

personer, t. ex. faktorn eller tryckaren, försummar eller glömmer

att på skriften utsätta tryckorten etc., drabbar ansvaret derför boktryckaren,

trots det att försummelsen ej egt rum med hans vetskap.

En tidningsutgifvare är likaledes ansvarig för sin tidnings innehåll.

Om till exempel någon af hans medhjelpare eller biträden honom

ovetande låtit i tidningen inflyta vare sig annonser eller annat, som

kan föranleda åtal, och för hvilket ådömes straff, så drabbar det ensamt

tidningens ansvarige utgifvare. Tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 7;

§ 4 mom. 7.

Och det är säkerligen lika svårt för en tidningsutgifvare eller

redaktör, särskildt då det gäller ett större tidningsföretag, att kunna

sjelf öfvervaka eller genomse allt, som införes i hans tidning, som det

kan vara för eu bränvinsförsäljare att hålla reda på sina medförsäljare

eller utskänkningsbiträden.

Nu kan man visserligen säga, att straffpåföljderna äro något olika,

då en bränvinsförsäljare gör sig skyldig till förbrytelse mot bränvinsförordningen

och då en tidningsutgifvare bryter mot tryckfrihetsförordningen.

I förra fallet kan den brottslige efter upprepade förbrytelser

dömas »sin rätt till minuthandel eller utskakning förlustig»,

då deremot straffpåföljderna för den senare äro delvis af annan beskaffenhet.

Men här må erinras derom, att straffbestämmelserna för en

tidningsutgifvare, som bryter mot tryckfrihetsförordningen, äro i vissa

fall så stränga, att de nog i allmänhet kunna mäta sig med straffpåföljderna

för dem, som bryta mot bränvinsförsäljningsförordningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Men bestämmelsen i bränvinsförordningens 47 § är emellertid ej

tillfredsställande. Frågan är då, huru kunna få den förbättrad? För

min del anser jag, att åtminstone något vore vunnet, om orden »med

hans vetskap» borttoges och i stället insattes i samma § följande uttryck:

»derest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap och vilja», ett uttryck, som är hemtadt ur

§ 31 kongl. förordningen den 13 juli 1887 angående vilkoren för tillverkning

af bränvin.

Skilnaden i paragrafen, sådan den nu är och sådan den skulle

blifva, om denna förändring gjordes, kan visserligen ej varda så stor,

men något mera effektiv skulle den i alla fall blifva».

Hvad af föregående års bevillningsutskott i ämnet uttalats anser

utskottet vara af afgörande betydelse för bedömandet af förevarande

fråga. Att bränvinstillverkare är ålagd vidsträcktare ansvarighet än

bränvin sförsäljare beträffande förseelser i yrket, begångna af hans

hustru, husfolk och arbetare, eger sitt berättigande i den jemförelsevis

större lätthet, han eger, att öfvervaka dylika förseelser. Endast undantagsvis

torde nemligen de i § 31 bränvinstillverkningsförordningen

afsedda förbrytelser kunna föröfvas bräuvinstillverkaren ovetande. Deremot

skulle, om den af motionärerna ifrågasatta förändringen i § 47

bränvinsförsäljningsförordningen vidtoges, utan tvifvel ofta inträffa, att

en person biefve dömd för förseelser, som han icke blott ej begått,

utan om hvilka han icke ens haft någon som helst vetskap.

På grund häraf hemställer utskottet:

l:o) att herr Zottermans motion icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2:o) att herr Byströms motion icke heller måtte

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 13 februari 1899.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLT.

Bill. till Riksd. Prof. 18DO. 5 Samt. 1 Afd. 4 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Reservationer:

dels af herr grefve H. E. G. Hamilton, hvilken anfört:

»Enligt mitt förmenande skulle genom ett bifall till herr Byströms

motion ej i ringaste mån äfventyras, att någon blefve oskyldigt dömd.

Åt domstolarne skulle endast beredas större möjlighet att med straff

träffa den verklige lagöfverträdaren, hvarigenom ock innehafvarne af

försäljningsrättigheter skulle tvingas till allvarligare tillsyn öfver sina

underordnade. Någon anledning att inskränka den föreslagna bestämmelsen

endast till fall af utskänkning å olaga tid förefinnes ej

heller enligt min uppfattning. Jag har derför ansett, att herr Byströms

motion bort af utskottet tillstyrkas»;

dels ock af herrar Lundström, G. Jansson, S. M. Olsson, Göransson

och Dahlstedt, hvilka instämt i herr grefve Hamiltons yttrande.

Herr Swartling har begärt få antecknadt, att han icke inom utskottet

deltagit i behandlingen af de i detta betänkande omförmälda

frågor.

i

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1899.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.