Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af § 44 bränvinsförsäljnings förordningen.
1899-02-20 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1899:8, Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af § 44 bränvinsförsäljnings förordningen.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
1
iV;o 8.
i
Ank. till Riksd. kansli den 20 februari 1899, kl. 1 e. m.
Betänkande, i anledning af väckt motion om ändring af § 44
bränvinsförsäljnings förordningen.
(2:a A.)
I en inom Andra Kammaren af herr C. G. Bäckgren väckt motion,
n:o 36, har förslag framstälts om ändring i § 44 mom. 1 i kong! förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. den 24
maj 1895.
Sagda moment är så lydande: »Förbrytelse mot § 24, 28, 29, 30
eller 33 straffes med böter från och med 10 till och med 50 kronor.»
Motionärens förslag innebär, att straffsatsen i detta lagrum, så
vidt densamma afser förbrytelse mot § 28 bränvinsförsäljningsförordningen,
skulle höjas till böter från och med 50 till och med 500 kronor.
Den väckta motionen är af följande lydelse:
»Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 24 maj 1895 angående
vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker innehåller i 28 §:s 2 mom.: Bränvin må å försäljningsställe
icke utlemnas till den, som är rusig, ej heller till minderårig;
och i 3 mom.: Of verkstad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe,
der han förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.
Innehållet i dessa föreskrifter ådagalägger tydligt, att lagstiftaren
Bill. till Riksd. Prof. 1899. 5 Samt. 1 Afd. 8. Höft. (N:o 8.)
2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
härvidlag haft den uppfattning, att innehafvaren af utskänkningsrättighet
till bränvin har, om han olämpligt utöfvar denna rättighet, sin andel
och ansvar i de sorgliga följder, som utskänkningen af nämnda vara
då medför. Man har helt naturligt sökt förekomma, att den, som är
hemfallen åt fylleribegäret, skulle under rusets inflytande göra sig sjelf
skada eller förorsaka sådan för andra. Således i detta fall en behöflig
föreskrift ur samhällssynpunkt. Frågan blir då, om de, för hvilka dessa
föreskrifter äro gifna, och de, hvilka samhället aflönar för att ha tillsyn
om lagarnas efterlefnad, härvidlag göra sin skyldighet och ge helgd
åt lagen.
Otaliga äro de brott och förseelser, som blifvit. begångna under
rusets inverkan, och dagligen fyllas domstolarnas protokoll med ytterligare
bekräftelse derpå. Den brottslige erkänner stundom, att ruset
sänkt honom till samma ståndpunkt, hvarpå de olyckliga befinna sig,
hvilka samhället nödgas förvara inom dårhusets dystra murar: han
åberopar sitt fylleri, söker deri en ursäkt och fordrar en viss grad af
otillräknelighet. Blefve lagens föreskrifter åtlydda, skulle större delen
af rusets förderfliga följder vara förekomna. Utskänktes ej bränvin till
den, som lagen här vill skydda, och lemnades rusig person ej utan
vård, så blefve han ju ej i tillfälle att begå brott och förseelser, medan
ruset ännu beherskar honom. Det synes således, att den, hvilken innehar
utskänkningsrättighet, men försummar lagens här vidrörda föreskrifter,
har en mycket dryg andel i och ett synnerligen tungt ansvar
för de brott och förseelser, som tillkomma under rusets inflytande.
Nu heter det visserligen i 44 § af samma kongl. förordning, att
den, som ej åtlyder föreskrifterna i 28 §, är hemfallen till böter från
och med 10 till och med 50 kronor. Men 44 §:s innehåll tyckes tyvärr
vara för dem, som ha att göra med fyllerimål, antingen helt och hållet
obekant eller ock en sådan obetydlighet, en tom, död bokstaf, som ej
förtjenar afseende. Hvilketdera som helst: någon tillämpning förekommer
icke, så vidt mig är bekant. Om okunnighet, liknöjdhet eller
möjligen någon sämre bevekelsegrund är orsak dertill, känner jag icke.
Då, så vidt jag förstår, den, som innehar utskänkningsrättighet
af bränvin, men försummar att ställa sig föreskrifterna i 28 § af kongl.
förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. till
åtlydnad, har medelbar andel och ansvar dels i den skada och ohelsa,
som den rusiga personen ådrager sig genom sitt fylleri, dels ock uti
de brott och förseelser mot enskild person eller samhället, hvilka begås
under rusets inflytande, så vågar jag fästa uppmärksamheten på nöd
-
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8. 3
vändigheten af strängare och allvarligare följder för underlåtenhet att
åtlyda innehållet i nämnda 28 §.
Hvad samhället med allt fog har.rätt att fordra af den, som erhållit
utskänkningsrättighet af bränvin, är, att han sköter denna rättighet
så, att ohelsa, fattigdom, brott och förseelser ej genom hans utskänkning
spridas och främjas. Har samhället rätt att fordra detta, så är
det samhällets både rättighet och ännu mera skyldighet att söka förhindra
öfverträdelser af det vigtiga innehållet i 28 § af kongl. förordningen
angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m.
Ett. välsignelsebringande sätt dertill vore, såsom jag vid ett föregående
tillfälle. dristat föreslå, nemligen att borttaga den helt och
hållet öfverflödiga utskänkningsrättigheten af bränvin och använda
industrivaran bränvin endast till tekniska ändamål, men då ett sådant
sätt skall vara — märkvärdigt nog och för min ringa del oförklarligt
— omöjligt, emedan städernas ekonomi skulle på ett alltför känbart
sätt vidröras, och, såsom det påstås, en del af den manliga, vuxna befolkningen
ej skulle kunna utan alltför stor saknad lefva utan bränvin,
så återstå då endast andra åtgärder, fastän icke så verksamma och
kraftiga. Jag tänker mig då, med fästadt afseende på hvad jag här
förut påpekat rörande samhällets rättighet och skyldighet mot utskänkningsinnehafvare,
som försummat föreskrifterna i här vidrörda
kongl. förordning, att samhället, sin skyldighet likmätigt, kunde genom
lagbestämmelser fordra af bränvinsutskänkaren ersättning för all den
skada i ett eller annat afseende, som hans olagliga åtgörande medelbart
har förorsakat, eller ock att lagstiftningen göres mera effektiv i
hvad som rör de i 44 § nämnda bötesbeloppens storlek.
De nu föreskrifna bötesbeloppen, 10 och 50 kronor, äro så obetydliga,
att utskänkningsinnehafvaren antingen ej respekterar dem eller
ock hellre skulle underkasta sig att utgifva en sådan summa, än han
ställer sig lagens föreskrii ter till efterrättelse. Lagstiftarens bestämmande
af bötesbeloppens delning, såsom 51 § innehåller, har, då beloppen
äro sa obetydliga, ej haft den verkan, som lagstiftaren dermed åsyftat.
För att om möjligt göra lagen mera effektiv och verkande så,
som dess stiftares mening varit, synes mig ett höjande af bötesbeloppen
vara det enklaste sättet, och som ett sådant åtgörande ej gerna bör
möta något som helst motstånd, då väl hvar och en önskar ett lojalt
handlingssätt äfven på bränvinsutskänkningsområdet, så vågar jag föreslå,
att Riksdagen beslutar, att böterna, som bestämmas i 44 § af Kongl.
Maj:ts nådiga förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.
m. m. den 24 maj 1895 för öfverträdelse af föreskrifterna i samma
förordnings 28 §, höjas till resp. 50 och 500 kronor».
Utskottet kan icke finna den ifrågavarande straffsatsen för låg i
förhållande till den förbrytelse, motionären afser. För öfrigt lärer icke,
såsom motionären synes föreställa sig, en höjning af denna straffsats
leda till, att § 44 bränvinsförsäljningsförordningen oftare än nu blefve
tillämpad.
På grund häraf hemställer utskottet,
att herr Bäckgrens förevarande motion icke måtte
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 20 februari 1899.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CAVALLI.
STOOKHOM. P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1899.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.